|
60
SVERIGES RADIO
ELLER ISRAELS?
I samband med en intervju med
radiojournalisten, Inga Rexed, den 19/06/1988 skrev
Proletären:
3 april 1988 stormar israeliska
soldater in på ett bageri i närheten av
Mukkaber-berget i Jerusalem. Den unge bagaren Aref
Hussein Mohammed Abdu kastas in i den heta bakugnen
tillsammans med brödet. Där hålls han
instängd tills soldaterna finner det lämpligt
att ta ut honom och placera honom i kallt vatten.
Nästföljande dag avlider 18-årige Aref
Hussein Mohammed Abdu på ett
sjukhus.
En dryg månad senare
återger två palestinska kvinnor
händelsen i en intervju i svensk radio. Effekten
blir omedelbar - Israels ambassad kräver en
offentlig ursäkt.
Den israeliska presscensuren,
avstängning av upprorsområden för
journalister, arrestering och misshandel av journalister
och fotografer är väl känd. Det rasistiska
Israel står inte bundsförvanterna i Sydafrika
efter med att försöka hindra omvärlden att
se övergreppen och grymheterna mot
palestinierna.
Det är som sagt väl
kända fakta. Mindre känt är kanske det
inflytande den israeliska staten har i svenska media - i
Sverige! Fallet med radioprogrammet som sändes i maj
1988 är dock ett ytterligare belägg för
detta.
Förmiddagen den 13 maj 1988
sänds som vanligt programmet "Förmiddag i P1".
Ett av inslagen är en intervju med två
palestinska kvinnor på besök i Norden. De
tillhör en grupp på fyra kvinnor som reser
runt och informerar organisationer och enskilda om
läget i de ockuperade områdena, och de
vädjar om stöd bl.a för de barn som
israelerna gjort föräldralösa.
Efter inslaget upptäcker man att
bandet med intervjun försvunnit från
kontrollrummet. Upptäckten görs alltså
under pågående sändning av programmet,
men efter det att det enskilda inslaget sänts ut i
etern.
Detta är en fredag. På
måndag hör en representant för den
israeliska staten av sig, via Israels ambassad i
Stockholm. Israel kräver en offentlig ursäkt
för fredagens programinslag. Och på fredag
eftermiddag, under lördag eller söndag skriver
den första anmälaren sin inlaga till
radionämnden. Den första anmälan inkommer
till radionämnden den 16 maj och de övriga
två den 17 respektive den 18 maj 1988.
Vapendragarna på
alerten
Det "försvunna" bandet på
Sveriges Radio i Stockholm, staten Israels krav på
offentlig ursäkt och anmälningarna till
radionämnden bildar ett inte alltför
svårtolkat mönster - ockupationsmaktens
vänner och vapendragare är alltid på
alerten och förspiller ingen tid då det
gäller att värna om sionisternas intressen i
Sverige. Någon vecka senare återkommer
"Förmiddag i P1" till programinslaget. Israels krav
på ursäkt avvisas, men ett "balanserande"
inslag med en forskare vid Göteborgs Universitet,
Ulf Bjereld, och en man som presenteras som
"mediaforskare från Lund", Stefan
Dominique.
"Partiskt
inslag"
Den sistnämnde påstår
bl.a att journalisten som gjort inslaget med kvinnorna,
Inga Rexed, vid Riksradion i Göteborg, inte
kontrollerat de sakuppgifter som kvinnorna lämnat i
programmet, och att programmet därför är
partiskt.
"Mediaforskaren" säger
också, att reaktionerna mot programmet - från
Israels ambassad närmare bestämt - beror
på att man upprörts över att pressetiska
regler åsidosatts.
Ordningen är
återställd, staten Israel har, om än
på lite omvägar, fått sitt genmäle
och journalisten Inga Rexed stämplas som
försumlig, okritisk och partisk.
Det faktum att ett band med två
palestinska kvinnors vittnesmål "försvunnit"
från kontrollrummet på Sveriges Radio och att
Israels ambassad två dagar senare kräver en
offentlig ursäkt i radion berörs inte alls.
Naturligtvis.
Israel - Maffian i
funktion
Israel har stort inflytande och det
är inte första programmet som angripits. Ja,
nästan alla program som kritiskt granskat Israel har
blivit anmälda och fällda!
Det säger Samir Naddi,
representant för en palestinsk organisation i
Sverige. Samir har med anledning av reaktionerna på
programmet "Förmiddag i P1" kontrollerat uppgiften
om den unge palestinske bagaren som torterades till
döds. Händelsen har bl.a återgivits i
tidningen Attila.
Kvinnornas berättelse om hur
människor fångas med nät är ingen
enskild händelse, utan en beskrivning av en av de
metoder israelerna använder sig av. Det är
också känt genom västliga
massmedia.
Det är känt att sionisterna
i Sverige mycket noggrannt följer allt som sägs
om Israel. Man har folk inom massmedia och upptäcks
något som kan skada Israel så börjar
lobbyn verka.
Proletären nr 23, 9-15 juni
1999.
INGA REXED,
RADIOJOURNALIST:
"BEKLÄMMANDE ATT MAN
BACKAR"
Det är beklämmande att man
backar efter påtryckningar från den
israeliska ambassaden. Det är bedrövligt att
man inte godtar att kvinnorna talar sanning!
Radiojournalisten Inga Rexed är
upprörd, dels över den behandling de
palestinska kvinnornas berättelse fått, dels
över att hennes eget arbete ifrågasatts sedan
Israel klagat hos Riksradion.
Den fråga jag vill ställa
lyder: vem skall börja undersöka den israeliska
lobbyn i Sverige? Den har uppenbarligen mycket energi,
fortsätter Inga Rexed.
Programledningen backar efter
påtryckningar från Israels ambassad, genom
att i veckan efter intervjun ha ett så kallat
balanserande inslag. Men utan att jag fick komma till
tals, trots att beskyllningar riktas mot mig!
Programledningen i Stockholm ringde
på måndagen (intervjun sändes på
en fredag) och sade att det "blivit en massa bråk"
om mitt inslag.
Sen fick jag höra att bandet med
intervjun plötsligt "försvann". Det dök
upp igen, men troligtvis har det kopierats och skickats
till israeliska ambassaden.
Det är fruktansvärt tycker
jag. Jag blev väldigt orolig för kvinnorna som
medverkade och försökte få kontakt med
dem medan de ännu var kvar i Sverige.
Och jag vill ju kunna känna mig
trygg och göra de intervjuer jag vill, utan att de
hamnar i orätta händer.
Inga ifrågasätter
också "balansen" i det inslag Israels reaktion gav
upphov till:
"Ja, där sas t ex att ' Israel
är helt öppet för journalister och det
slår man vakt om'. Det är struntprat, när
vi vet hur det egentligen är med censur av nyheter
och arresteringar och misshandel av journalister",
avslutar Inga Rexed.
SIONISMENS RÄTTA
ANSIKTE
INTERVJUN MED DE TVÅ
PALESTINSKA KVINNORNA SOM SÄNDES I RADIONS
"FÖRMIDDAGS I P1" DEN 13 MAJ
1988
"Det måste vara svårt att
förstå i ett fredsälskande land som
Sverige, att soldater kan tränga sig in i ett
bageri, ta bagaren som bakar brödet, kasta honom i
ugnen med sitt bröd, för att sedan ta ut honom
och kasta honom i kallt vatten. Men det är
sånt som har hänt här.
Vi vill informera svenskarna om
läget i de ockuperade områdena och om de
grymheter som israelerna begår mot oss
palestinier.Vi skulle önska att svenskarna slutade
att se på oss som terrorister och istället
såg oss som ett folk som kämpar för
frihet. Vi vill att svenskarna erkänner
palestiniernas krav på
självbestämmanderätt och på ett eget
land. Vi är också här för att
informera organisationer och privatpersoner om de
sätt på vilka man kan hjälpa
oss.
Vi behöver pengar till
hälsostationer och mobilsjukhus, daghem och barnhem.
Vi skulle också önska att svenskar som
enskilda personer kunde hjälpa till genom att bl a
ta fadderbarn eller fadderfamiljer.
Många barn har förlorat
sina föräldrar i kriget och kanske också
själva blivit allvarligt skadade. Många
familjer har helt förlorat sina
inkomstmöjligheter. Livet i de ockuperade
områdena är hårt.
Det folkliga upproret har
pågått sedan årsskiftet nu och
israelernas grymheter blir bara fler och fler, och mer
och mer sinnrika.
Att jämföra med de vitas
grymheter mot de svarta i Sydafrika räcker knappast.
Det här är sionismens rätta ansikte som vi
talar om. Det är kanske svårt för
svenskar att acceptera men det är
så.
Ett uttryck för det är
israelernas benknäckarpolitik. De tar en person som
de gripit och lägger en hand eller en arm mot
något hårt, t ex en bit järn eller
räls, och så slår de tills de slagit av
benen i handen eller armen. Soldater kan till och med
känna efter att de lyckats och om inte så
slår de hårdare. Ibland så nöjer
de sig inte med det utan krossar benet eller handen
helt.
En annan metod är att skjuta
för att döda, alltså man siktar för
att döda. Och massbestraffningar är en annan
allvarlig sak.
När de helt skär av byar och
håller folk instängda i byarna med hjälp
av undantagstillstånd i mer än 48 dagar, utan
tillgång till vatten, mat och elektricitet,
så är det en massbestraffning.
En sak till, de fångar
människor med nät.
Israelerna kommer med en helikopter,
kastar ett nät och fångar kanske en 4
palestinier. Så lyfter de och när de kommit
sådär 6 meter upp i luften så kastar de
ut palestinierna. Det har hänt flera
gånger.
De gör saker nu som man knappt
kan inbilla sig kan ske, som till exempel att begrava
folk levande. Inte ens nazisterna gjorde sådana
saker. Israelerna har gjort det. Det var inte länge
sedan som de begravde fyra personer levande på det
här viset. Byborna lyckades rädda dem och det
skrevs om det i tidningarna världen runt. Det
hände i en by i närheten av Nablus, det var i
mars (1988). Trots att det blev så
uppmärksammat så har det skett
igen.
Nyligen begravde de tre personer
levande i en annan by. De bryr sig inte ens om vad
världen anser längre utan gör vad som
helst för att skada oss palestinier.
De kastar in tårgas i vanliga
hus, de stänger till dörrar och fönster
medan folk fortfarande är därinne. De gör
gaskammare, sådana gaskammare som man hört
talas om i de nazistiska
utrotningslägren.
De kastar till och med in tårgas
i sjukhus. De har attackerat BB-avdelningar på det
viset och flera kvinnor har förlorat sina barn och
flera småbarn har dött. Tårgasen är
ju giftig. Det står till och med på
behållarna. Det står 'orsakar skador och
död', det står också 'made in USA 1988'
på dem.
Israeliska soldater tränger till
och med in på sjukhus för att ta sårade
och arrestera dem.
Det som nu sker i de ockuperade
områdena på Västbanken och i Gaza
är inte något slags upplopp, säger Nadia
och alla de andra kvinnorna fyller i, utan ett folkligt
uppror där så gott som varje palestinier
är indragen. Det är inte heller något
slags ungdomsuppror, det är en fortsättning och
fördjupning av vår kamp.
Det som pågår nu på
Västbanken och i Gaza är at vi
försöker skapa egna myndigheter och att
göra oss oberoende av ockupationsmakten. Vi lever
under något man kan kalla dubbla myndigheter och vi
reser oss i civil olydnad mot de israeliska
myndigheterna.
Det är det sammandrabbningarna
handlar om, ja inte bara sammandrabbningar utan uppror
helt enkelt. Om det varit bara sammandrabbningar, hur
hade vi då kunnat hålla ut i nästan fem
månader, utan affärer, utan skolor och utan
att industrierna fungerade.
Kvinnorna utgör en viktig del av
kampen. De kvinnoorganisationer som vuxit efter -78
är alla massorganisationer, och alla är
organiserade i en kvinnounion. Upproret i sig mobiliserar
alla kvinnor, unga som gamla. Alla dras in i kampen.
Kvinnokommittéerna organiserar sedan länge
sjukstugor och mobilsjukhus, daghem och barnhem. De
jobbar för att medvetandegöra kvinnor fackligt
och kvinnopolitiskt. Kvinnorna deltar i
sammandrabbningar, i sit-ins och
demonstrationer.
Man kanske inte ser att kvinnor har en
så stor roll när de yngre demonstrerar
på gatorna eller när män demonstrerar,
men de finns bakom. Det finns mycket som kvinnor kan
göra. När t ex israelerna griper en liten pojke
så rusar de ofta fram och sliter loss barnet. Det
har hänt många gånger att de lyckats
frita småpojkar ur israelernas händer. De
gömmer också småbarn i huset under
demonstrationerna och hjälper till med
vakthållning. Kvinnorna hjälper till att
blockera vägar och håller utkik på
israeliska soldater och nybyggare och varnar
befolkningen.
Kvinnorna spelar också en viktig
roll när byarna är isolerade utan mat och
vatten. Det är kvinnokommittéerna, både
lokala och centrala, som informerar sig om hur läget
är i de olika byarna, var det finns vatten och mat
och var det inte finns, och som forslar
förnödenheter mellan byarna.
Kvinnokommittéerna är
också initiativtagare och avantgarde när det
gäller skapandet av småkooperativ, som nu
pågår för fullt i de ockuperade
områdena. Kooperativen är tänkta att bli
palestiniernas grund för
självförsörjning, även det ett led i
upproret mot de israeliska myndigheterna.
Om vi skall kunna bojkotta israeliska
varor så måste vi kunna skapa egna produkter.
Vi måste kunna lita till oss själva. Vad vi
gör nu är att vi uppmuntrar folk att ge sig
tillbaka ut på landsbygden och börja odla
igen, hur oländiga markerna än är.
Ännu har vi en del mark kvar som är bra och vi
har också områden där det går att
odla frukt och grönsaker.
I dessa områden men också
i städerna växer nu små kooperativ fram.
De är sällan större än att 5-10
kvinnor kan jobba där. De finns ofta i hemmen.
Där lägger man in och fryser grönsaker,
gör sylt och kakor och bakar bröd t
ex.
Vi kan inte starta fabriker, det
är vi inte tillåtna att göra, det är
sådant vi måste söka licens för hos
israeliska myndigheter. De industrier som finns har det
redan nu mycket svårt. Då är vår
enda möjlighet just nu att göra små
kooperativ i hemmen. Dessa kan israelerna aldrig stoppa
även om de försöker.
De kan inte arrestera alla
människor som lagar mat hemma!"
Nästa
sida
|