Israels makt i Sverige
av
Ahmed Rami

90 RÄTTEGÅNG I KANADA   Toronto 10/09/88 Hej Ahmed, Tack för din bok Vad är Israel?. Här vill jag nu informera dig om en märklig rättegång som ägde rum i Kanada. Den världsberömde brittiske historikern David Irving som efter år av navelskådande äntligen förenade sig med den växande skaran av vetenskapsmän som inte tror på holocaustsvindeln, var försvarssidans 23:e och sista vittne i rättegången i Toronto, Kanada, mot publicisten och konstnären Ernst Zündel. Ernst Zündel har stått anklagad för att ha publicerat och spritt skriften "Did Six Million Really Die?" för några år sedan. Anklagelsen lyder:"spridande av falska uppgifter". Ett, som du förstår, mycket ovanligt kanadensiskt brott. Den 11 maj 1988 förklarades Zündel skyldig av juryn till att ha brutit mot sektion 177 i Kanadas strafflag som lyder:"Den som medvetet publicerar ett uttalande, en historia eller nyheter som han vet är falska och som förorsakar allmänheten skada ska dömas till fängelse i två år". Fredagen den trettonde maj 1988 dömdes Ernst Zündel till nio månaders fängelse av domaren Ron Thomas. Innan jag går vidare, måste jag uppehålla mig vid denna "section 177 of Canada's Criminal Code". Varför finns det en så märklig lag i en lagbok och vilket var lagens ursprungliga syfte? Den grymma ironin är att sådana lagar tillkom, inte bara i Kanada, utan även i England, USA och andra västländer för att förhindra judiska kapitalister att svindla åt sig jätteförmögenheter genom att sprida uppgifter som de vet är falska. Ett mycket känt exempel är: när juden Nathan Rothschild i London, efter slaget vid Waterloo, spred ut ryktet att Napoleon hade vunnit slaget. Men Nathan Rothschild visste redan att det var Wellington som vunnit slaget. Han hade fått nyheten med en brevduva från Belgien. Detta falska rykte förorsakade naturligtvis panik och kursen på alla aktier sjönk katastrofalt. Nathan Rothschild kunde köpa dessa aktier för en spottstyver. På samma sätt förorsakade judiska kapitalister den katastrof i världens ekonomiska historia som brukar kallas "depressionen". Det finns otaliga andra exempel på den judiska storfinansens svindlerier, men det har jag inte plats för här. Men herrarna som nu ser "Sions Kommande Härlighet" rycka närmare måste ha känt sig mycket nöjda när en lag, som ursprungligen syftade till att sätta stopp för deras svindlerier, används för att tysta de som har modet att säga sanningen och kämpa för allas vår frihet. Zündels advokat, Douglas Christie, överklagade på 30 skilda punkter, precis som han överklagade den förra domen på 45 punkter. Det förra överklagandet blev framgångs-rikt och resulterade i 1988 års rättegångsförhandlingar. De flesta av Zündels anhängare blev bittert besvikna över juryns utslag, som följde på ett 17 timmar långt övervägande. Detta på grund av den extermentionistiska sidans svårigheter att tillbakavisa motsidans påstående att talet om massmord på judar är en bluff. Zündel själv hade emellertid hela tiden varnat för alltför stor optimism även under rättegångens (för honom) mest lysande ögonblick. Upprepade gånger förklarade han att domare Thomas var under extraordinär politisk och social press. Optimisterna fick en varning på förhand när de hörde domare Thomas läsa upp sina instruktioner till juryn avslutande med följande ord:"Om Zündel blir frikänd kan ingen minoritet i Kanada känna sig säker."! Långt tidigare under rättegången hade domare Thomas "tagit juridisk notis" om holocaust och sagt:"Jag uppmanar juryn att inte ta frågan om massutrotning till övervägande". Många Zündel-anhängare kände att rättegången redan var förlorad när de hörde dessa olycksbådande ord. Men det skulle visa sig att domare Thomas inte hade förmågan att förhindra debatt om de tre grundläggande frågorna om Holocaust.   Hur många dog exakt? 6 miljoner? 1miljon? 1/2 miljon? Användes gasning vid dödandet eller inte? Fanns det någonsin en systematisk plan eller politik i Tyskland för att" döda alla judar? Det är mycket svårt att tro att någon jury eller domare ärligt skulle tro att Zündel, "medvetet", skulle ha publicerat något om Holocaust som han vet är falskt, när världens främste expert på Andra Världskriget, historikern David Irving, i vittnesbåset förklarade att pamfletten som Zündel spridit var till 90% exakt. David Irvings tre dagar av vittnesmål var traumatiska för världssionismen, när han förklarade att han på 13 punkter inte längre tror på det han själv skrev om Holocaust 1977 i sin bok "Hitler's War". "Vid den tidpunkten trodde jag att det förekom en systematisk utrotning av judar, det tror jag inte längre", sade Irving vid ett tillfälle lugnt. Irving citerade den stora mängd bevis som under de senaste åren kommit i dagen och som kommit honom och en alltmer växande skara historiker att tvivla på Holocaust. Han pekade särskilt på den 193 sidor långa "Leuchter-rapporten" som avfärdar historien om gasningar i Auschwitz som en teknisk omöjlighet. FALLET MED AVSAKNADEN AV KEMISKA RESTER. Det var Zündel själv som gav Leuchters 5-mannateam uppdraget att resa till Auschwitz för att ta prover i "gaskamrarna". Den allierade propagandan hade anvisat ett antal rum i fem krematorier som avlivningsrum i Auschwitz - Krema 1 vid Auschwitz' läger 1 och Krema 2, 3 och 4 vid Auschwitz 2 eller Birkenaulägret. Samtliga tyska dokument och ritningar beskriver dessa som bårhus. Leuchters team skrapade av prover av sten, tegelstenar, betong och murbruk från väggar, tak, golv och avlopp i de s k gaskamrarna och proverna analyserades sedan i Alpha-laboratoriet i Ashland, Massachusetts, USA. Analyserna av proven gällde deras innehåll av cyanid. Förutom dessa 31 prov tillkom ett kontrollprov taget i avlusnings- och desinfektionskammaren i Birkenau, där revisionistiska forskare medger att Zyklon B användes för avlusning och där betydande rester av cyanid fortfarande måste finnas kvar. Rapporten från Alpha-laboratorierna slår fast att det förekom en betydande mängd cyanid i prov nr 32, dvs det det som var taget i desinfektionskammaren, medan det saknades fullständigt i 17 (!) av de övriga 31 proverna, och fanns i försvinnande liten mängd i de andra proverna. De små spåren av cyanid i dessa prov beror på att tyfus grasserade i Auschwitz och att Zyklon B användes över hela lägret för att hejda sjukdomen. Det bör understrykas att Fred A. Lechter, Jr., chefsingenjör vid Fred Leuchter Associates of Malden, Massachusetts, en förstad till Boston har mycket stor erfarenhet och kunskap i konstruktion och användning av gaskammare för avrättningar av kriminella. Som den enda experten i USA, och därmed förmodligen i hela världen, blev han anställd av statsfängelset i staten Missouri för att rekonstruera en gaskammare. Zündel betalade Lechter och hans team 35 000 dollar för att ta proverna, och mäta upp och fotografera tre av de påstådda nazistiska "dödslägren". Exakta ingenjörsritningar producerades. Den 5 april 1988 avslutade Leuchter sin rapport med följande kategoriska omdöme: "Efter att ha gått igenom hela materialet och inspekterat Auschwitz, Bikenau och Majdanek, finner författarna till denna rapport bevisen på att det inte förekom några gasningar på dessa ställen överväldigande. Det fanns inte och kan inte ha funnits några gaskammare ägnade att döda människor på dessa platser." På natten mellan den 19:e och 20:e april 1988 förberedde ett team av kemister, grafiker och andra arbetet med att presentera fem inbundna kopior av Leuchter-rapporten till nästa dags domstolsförhandling. Domare Thomas försökte förbjuda Lechter-rapporten i rättssalen! Men när det kom fram, medan juryn var frånvarande, att hela Leuchter-teamets arbete hade videofilmats lät han sig övertalas att låta delar av den alltigenom viktiga rapporten visas i domstolslokalen. Trots detta nekade domaren till att låta rapporten vara jurymedlemmarna till hjälp när de skulle fatta sitt beslut, ja han gick så långt att han förbjöd Christie att ens omnämna rapporten när juryn var närvarande. När juryn kallades tillbaka tilläts Leuchter endast påpeka att de påstådda gaskamrarna i Auschwitz 1, Birkenau och Majdanek inte var tillräckligt tätade med tjära eller beck för att förhindra att gasen läckte ut och därmed försätta de omkringstående (dvs de påstådda bödlarna) i stor fara, och att rummen var för kalla för att Zyklon B-kristallerna skulle ha kunnat förångas. Journalisten David Wayfield rapporterade: "Han (Leuchter) smulade sönder Holocaust mitt framför ögonen på oss. Och en dag kommer hela världen att känna till detta. Hans vittnesmål var så effektivt att den nervöse domaren började avbryta åklagaren för att själv korsförhöra vittnet, vilket föranledde försvarsadvokaten Christie att 'respektfullt' påminna honom om att det var åklagarens sak att genomföra korsförhöret. Domaren retirerade tjurigt. När vittnet började framföra sina synpunkter på den revisionistiska litteraturen avbröt domaren honom och sade att han inte skulle tala om saker som han inte begrep. När försvaret som en följd av detta, beträdde detta förbjudna område ajournerade domaren förhandlingarna och skred långsamt ut ur salen medan han ilsket blängde på en åskådare som hade reagerat på hans upptåg. När förhandlingarna återupptogs, började åklagaren skälla på Leuchter för att han tagit prover från "gaskamrarna" utan de polska myndigheternas tillstånd. Leuchter förklarade att han hade befunnit sig i ett kommunistiskt land och därför inte velat avslöja sina avsikter. Åklagaren anklagade honom för att ha vanhelgat "en helig plats". Douglas Christie reste då på sig och förklarade att åklagaren inte var tillåten att avge vittnesmål." LEGACE, LACHOUT & CO Även om Leuchter och Irving inte hade visat sig i Toronto så hade den Andra Stora Holocausträttegången varit fylld av sensationella och historiska vittnesmål. De av sionisterna styrda kanadensiska media försöker förklara försöket till mörkläggning av rättegången med att denna rättegång var en upprepning av den första som ägde rum 1985. Men ingenting kan vara mer felaktigt, vilket följande två vittnesmål klart visar:   Ivan Legace handhar de sex moderna krematorierna som sköter kremeringarna för staden Calgary i Alberta. Calgary har sexhundrafemtiotusen innevånare. Han förklarade principerna för kremering för juryn, visade dem ritningar över Auschwitz-Birkenaukrematorierna och förklarade mycket noggrannt för dem varför dessa 46 ugnar inte hade kunnat klara av mer än 184 kroppar per dygn. "Holocaust-experten" Raul Hilberg har påstått att det förekom 4 400 kremeringar per dag i Auschwitz-Birkenau. Legace sade att den siffran var "fullständigt orimlig".   Emil Lachout var löjtnant i den österrikiska militärpolisen i oktober 1948 när han co-signerade Circular Notice nr 31 om påstådda "gaskamrar". Denna notis slog fast att den Allierade Undersökningskommissionen hade konstaterat att ingen någonsin blev gasad i Buchenwald, Mauthausen, Dachau eller några andra koncentrationsläger i Tyskland och Österrike. Lachout flög själv till Toronto för att förevisa dokumentet, som också rapporterar att påståenden om gasningar var baserade på bekännelser som framtvingats under tortyr och lögner av före detta fångar. Emil Lachout visade förra året prov på civilkurage när han försvarade en man som hade förnekat att gasningarna hade ägt rum.På grund av detta beordrades han genomgå en psykiatrisk undersökning.   Udo Valendy är en västtysk samhällforskare som tillbringade flera dagar i Toronto för att avge ett mycket omfattande vittnesmål om Holocaust. Han omnämnde bl a Sefton Delmers märkliga karriär. Sefton Delmer var en brittisk propagandist, som i sin bok, The Germans and I, vilken kom ut efter kriget, öppet medgav att han hade ett officiellt team som förfalskade tyska dokument. Detta team hade en enda uppgift, enligt Delmer:" att ljuga från morgon till kväll". Valendy omnämnde också det anmärkningsvärt öppenhjärtiga direktivet från Brittiska Informationsministeriet i juni 1944, som beordrade att alla påstådda tyska förbrytelser skulle uppförstoras för att dra allmänhetens uppmärksamhet från de bekräftade brott mot mänskligheten som Sovjet hade begått.   Den amerikanske historikern Marc Weber förklarade ursprunget till förintelsehistorien. Det började, sade han, med historier som började spridas runt, under sommaren och hösten 1942 av World Jewish Congress, och då speciellt av dess ordförande rabbinen Stephen Wise som också var ordförande för American Jewish Congress. Det var Wise som började framföra de hårresande anklagelserna att tyskarna tillverkade tvål och smörjmedel av de mördade judarna. Det var efter en intensiv kampanj bakom kulisserna av World Jewish Congress som de Allierade utfärdade sin deklaration i december 1942 som fördömde den påstådda utrotningspolitiken. Weber underströk att denna deklaration blev utfärdad trots privata protester från amerikanska och brittiska tjänstemän ansvariga för judiska affärer i Europa som bestämt hävdade att det inte fanns det ringaste bevis för någon nazistisk utrotningspolitik. Åklagaren gjorde ett stort nummer av det faktum att Harwood/Verall felaktigt hade påstått i "Did Six Million Really Die?" att utrotningspåståendet första gången gjordes 1943 i en bok av den polske juden Raphael Lemkin. När åklagaren sade att "vilken bildad person som helst" känner till de Allierades deklaration från december 1942, svarade Weber att han tvivlade på att en collegeutbildad på hundra någonsin hade hört talas om dokumentet. I en detaljerad rad-för-rad analys av skriften, slog Weber fast att de mindre sakfelen inte var författarens fel utan härrörde från förlagorna Paul Rassinier och David Hoggan på vilka han förlitat sig. (Paul Rassinier, fransk socialist och motståndsman under kriget, satt inspärrad i Buchenwald i två år och var den förste store revisionisten) som ifrågasätter "förintelsehistorien". Weber påpekade vidare att själva naturen av dessa misstag visar att de inte är gjorda med avsikt och i bedrägligt syfte, därför att de inte motsäger skriftens centrala tes. Weber vittnade också om sitt samtal med Verall när skriften publicerades. Han sade att skriften skrevs mycket snabbt men ärligt. "Jag vet att Richard Verall blev mycket glad när man påtalade felaktigheter för honom", sade Weber. Några judar i rättssalen avbröt då och då Weber under hans fem dagar av vittnesmål och skrek "lögnare!", åt honom. Men sådant är ju inte ovanligt. Det är deras vanliga metod. Samma sak hände när Weber talade om förhållandena i Warzawas ghetto. Han påpekade att medan några judar svalt så levde andra judar gott och slösade pengar på flotta middagar i ghetto-restaurangerna. Weber nämde snabbt sina källor, när han såg hur rasande judarna i rättssalen blev. Sabina Citron, judinnan som väckt åtalet mot Zündel, marcherade ut ur rättssalen när Weber vittnade om Warzawas ghetto. Under en 20-minuters paus i rättegången samlades en grupp rasande judar runt Weber och svor och spottade på honom. Och en av dem skrek, "Han t o m liknar Hitler"! Dietlieb Felderers vittnesmål blev ett instruktivt avbrott till "pappershistorikerna" som haft en tendens att citera varandra. Den i Österrike födde svensken beskrev hur han hade besökt Auschwitz 1 och 2, Treblinka, Sobibor, Belzek, Chelmno, Gross Rosen, Majdanek och Stutthof och lärt känna i detalj dessa läger lika bra. Han hade studerat deras topografi, tagit och analyserat markprover, undersökt varje tum av lägren och tagit tiotusentals fotografier av vilka han visade 400 för domstolen. Också den här gången blev Felderer häcklad av pressen för att han omnämnt att Auschwitz hade en danslokal med ett lokalt dansband, ett sjukhus, en swimmingpool samt ett koncert-auditorium. Men vad skulle han göra? Ljuga? Låtsas att Auschwitz' swimmingpool inte var en swimmingpool för att pressen skulle ta honom på allvar? Precis som med alla andra av försvarets vittnen tillbringade åklagarsidan timmar med att korsförhöra Felderer om detaljer som inte rörde hans vittnesutsaga utan sådana saker som hans professionella meriter etc. (Vem frågar Raul Hilberg eller andra judiska "skribenter" om deras professionella meriter?)   En judisk "överlevande", Joseph G Burg från München, vittnade "att många judar inte betraktar eder som avgivits i icke-judiska rättssalar som moraliskt bindande." Han beräknade att ungefär 99% av historierna om "nazistiska illdåd" skulle tas tillbaka om hans kamrater från koncentrationslägren skulle vara tvungna att svära eden bärande en judisk yarmulk, i närvaro av en rabbin, i ett rum som inte innehöll några kristna symboler. Åklagarsidan ville inte korsförhöra Burg vars far var en talmudisk lärd. Allt som allt raserade 23 olika vittnen (från 10 olika länder) Holocaust-svindeln totalt. PÅ ÅKLAGARSIDAN På åklagarsidan framträdde endast två "expertvittnen": professor Christopher Browning från Pacific Lutheran University och Charles Biedermann, direktör för International Trading Service (ITS) i Arolsen, Västtyskland. Deras närvaro var ett sällsynt tillfälle för revisionisterna ty, som Marc Weber påpekade, denna rättegång, är praktiskt taget de enda tillfällen sedan 1945 som revisionister haft möjlighet att i eller utanför en domstolslokal fråga ut s k "holocaust-experter". Eftersom en annan sådan möjlighet inte lär komma på ett bra tag föreslår jag att den som har råd och tid införskaffar den digra avskriftsvolymen från Zündelrättegången och noga studerar den. Denna läsning blir både intressant och lärorik, det lovar jag. Charles Biedermann var det första åklagarvittnet. Douglas Christies briljanta utfrågning av honom lät åskådarna få en överraskande inblick i ITS:s sätt att arbeta. Bland mycket annat kom följande fram:   Av de 39 eller 40 "dödsböcker" som hölls i Auschwitz finns 36 i Moskva och har aldrig visats för allmänheten.   Dödssiffrorna för ett läger som Treblinka har varit en ren gissningslek från "holocaustexperternas" sida.   De mycket omdiskuterade citaten i "Did Six Million Really Die?" som tagits från Röda Korsets rapporter, är korrekta. (Biedermann är själv representant för denna organisation). När miljoner och åter miljoner tyskar drevs från sina urgamla hem under de mest fruktansvärda förhållanden (3 miljoner dog av umbäranden) utfärdade Röda Korset ingen rapport. Röda Korset ignorerade också den massaker på vakterna i Dachau som utfördes av de amerikanska trupperna. Detta trots att Röda Kors- representanter fanns på plats och såg att Röda Korsets eller vita flaggor bars av dem som mördades. (Biedermann var uppenbart besvärad av sin organisations undertryckande av dessa fakta.) När reportern David Wayfield talade med dr Robert Faurisson om ITS, fick han veta, att organisationen hade samarbetat med revisionisterna fram till 1978 då dess bulletin nr 25 tog avstånd från revisionismen. Sedan dess har ITS undanhållit offentligheten en stor del av sin egen statistik och t o m börjat dela sin årliga rapport i tre delar, av vilka två är hemliga. (Så har det skett flera gånger med personer och organisationer; efter hot och ekonomiska incitament brukar alltid några ge efter.) Åklagarsidans nästa vittnen (av totalt sju) var professor Christopher Browning, vars specialitet är nationalsocialistisk politik gentemot judar; han har skrivit om det "sluga" användandet av eufemismer och kodord samt om de s k gasbilarna i vilka nazisterna skulle ha mördat tusentals judar. Browning var en stand-in för Raul Hilberg som inte ville riskera att utsättas för samma korsförhör som 1985. Den gången blev korsförhöret en katastrof för "världens främste expert på holocaust", han snärjde in sig själv, stammade och hade svårt att minnas. Åskådarna kände inte riktigt igen den Hilberg som med sådan självsäkerhet uttalar sig i filmen "Shoah". Reportern Keltie Zubko noterade: "Korsförhöret av honom... som varade tre dagar under vilka han gång på gång retirerade och gång på gång tog tillbaka tidigare påståenden. Försvaret kunde visa på flera brister i de dokument som skulla utgöra de främsta bevisen på att det funnits plan på att utrota judar. Dessa tre s k dokument är Wannsee-protokollet (jan 1942), talet som hölls i Posen till SS-ledare av Himmler (okt 1942) och ett utdrag ur Hans Franks dagbok från slutet av 1941... Det var mycket försvaret visade honom som han aldrig hade sett tidigare, och upprepade gånger måste han svara på Doug Christies frågor, att "det borde nog vara en annan källa att ta i beaktande". Beträffande Brownings eget "expertområde" dvs de s k gasbilarna, medgav han att han aldrig sett ritningarna till en sådan bil och att de bilder av sådana han visade i sin bok härstammade från Yad Vashem-mus‚et i Jerusalem. I slutet av korsförhöret liknade han mer en skolpojke än en professor. Han medgav också att åklagarsidan betalade honom 150$ i timmen för att vittna. Han stannade två veckor i Toronto!" Vid slutet av det långa korsförhöret med Browning stod det klart att han aldrig besökt några koncentrationsläger överhuvudtaget och inte läst några av de viktigaste dokumenten. Han hade många gånger talat med åklagarna i de stora krigsförbrytarprocesserna men inte en enda gång med en försvarare. Och detta skall vara en forskare och expert!!! TILL HÖGSTA DOMSTOLEN? När det sista försvarsvittnet, David Irving, den ansedde brittiske historikern som har andra världskriget som specialgebiet hade sagt sitt; han beräknade antalet döda judar till något mellan 100 000 och en miljon, blev det dags för Douglas Christie att tala till juryn. Han bad om frikännande på tre grunder:   Did Six Million Really Die? är till sin essens en åsiktsyttring.   Praktiskt taget allt väsentligt i skriften är sant, vilket försvaret har bevisat.   Det finns inga som helst bevis för att den åtalade skulle ha trott att skriften var falsk. Åklagare Person koncentrerade sig på de små misstag som vi nämnt ovan. Han sade också att Zündel beundrade nationalsocialismen och därför hade motiv till att ljuga å dess vägnar. Det som sedan hände är typiskt. Domare Thomas ajournerade förhandlingarna på sex dagar innan han läste sitt tre timmar långa anförande i vilket han kallade Zündel ett hot mot den sociala harmonin i Kanada. När juryn drog sig tillbaka för att fatta sitt beslut måste den ha haft domarens fördömande ord i färskt minne medan Douglas Christies försvarstal, som de hört för nästan en vecka sedan måste ha varit delvis glömt. Den 11 maj 1988 kom utslaget - skyldig! Den 13 maj kom domare Thomas dom: nio månaders fängelse! Domen inkluderade "ett förbud för Zündel att tala med någon om andra världskriget eller om Holocaust." Eftersom Zündel vägrade att finna sig i detta fick han tillbringa veckoslutet i fängelse. I en intervju strax före domen sade Zündel följande: "Om jag kunde ge några råd till amerikanerna så skulle det vara följande: slåss för dina konstitutionella rättigheter, som garanterar dig friheten att uttrycka dina åsikter i tal och skrift. Jag är en realistisk man. Jag är tysk. Jag tillhör en minoritet som har blivit trakasserad med myndigheternas goda minne i det här landet sedan 1975. Jag är i praktiken en vit nigger. Domaren och jurymedlemmarna som sitter till doms över mig har aldrig hört annat än den officiella kanadensiska versionen av kriget... Vi tyskar... har rätt att få presentera vår version." Medan rättegången pågick bestämde Board of Education att Holocauststudier skulle utgöra 10% av studiematerialet i engelska, historia och samhällskunskap på alla nivåer upp till collegenivå! Vänlig hälsning Bengt Eriksson Toronto, Kanada.   Nästa sida

Index över Israels makt i Sverige: