Israels makt i Sverige
av
Ahmed Rami

6 JUDENDOMEN - ETT STORT FALSARIUM   Jag har läst din bok 'Vad är Israel?' och den gjorde verkligen starkt intryck på mig. Speciellt den noggranna analysen och källangivelserna samt resonemanget kring den känslomässiga manipuleringen av oss med syfte att lägga munkavle på all kritik av sionismen. När jag läste de avsnitten så var det precis som om de gav ord åt en diffus obehagskänsla som jag haft hela tiden men inte klarat av att formulera. Jag ska göra mitt bästa för att bidra till att fler läser boken. Jag har med all respekt några synpunkter på resonemanget på sidan 40 i boken. Där sägs i stort sett det som jag uppfattar som det starkaste känslomässiga argumentet för sionismen. Nämligen att judarnas hemland fram till år 137 var nuvarande Israel och att de därefter "hamnade i exil", d.v.s. i diaspora. Det är just denna förmenta så kallade diaspora, ett omhuldat och svulstigt ord som älskas djupt utav sionisterna, då det är vad de bygger hela identitetskänslan på. Det är just den förmenta så kallade diaspora som jag har undersökt. Och den bild jag fått då skiljer sig helt från texten på sidan 40. Detaljen som gjorde att jag började undra över Palestina var den allmänna skildringen av hur skapandet av Israel hade gått till. "FN beslutade om delning. Judarna godtog detta och utropade staten Israel. Och araberna gick omedelbart till anfall." Samtidigt råkade jag se på annat håll att det faktiskt var över ett halvår mellan de två händelserna, d.v.s. FN:s beslut och utropandet. Varför hade detta tidsintervall försnillats? Vad hade hänt under tiden? Sen såg jag en tjusig bild av hur man fortfarande firade minnet av hur hjälp till instängda judar nådde fram under kriget. Men då såg jag att de var instängda på ett ställe som inte alls var inom det av FN definierade området. Man hade alltså inte använt tiden efter FN:s beslut till att flytta till det definierade området. Vilka detaljer hade själva utropandet av staten innehållit, d.v.s. vilka var gränserna? Detta har jag inte kunnat hitta någonstans tyvärr. Själva orsaken till att jag började intressera mig för Palestina-problematiken var att jag närmast av en slump snubblade över en ren lögn. Detta gjorde att jag började undra och när mina frågor bemöttes med svar som jag efter kontroll kunde se var nya lögner blev jag helt besatt av att få reda på hur det verkligen är. Upprinnelsen var som jag nämnde för dig att en judisk vän till mig inte kunde hålla inne med vad han innerst inne var så stolt över. Nämligen det han trodde var judarnas historia. Han berättade om sitt så kallade folk. Han kallade sig ateist. Samtidigt passade jag på och fråga lite som jag alltid funnit märkligt, t.ex. om Bibelns ålder, hur de kunde var släkt med varann allihop och vad de menade med att vara i den så kallade diaspora. Hans svar var att Bibeln var 5000 till 3000 år gammal. Inte ett ord hade ändrats och det var hans folks historia. De hade bott i Israel tills romarna tömde landet och hade därefter spritts ut över hela världen. Detta var ju imponerande men samtidigt fel på åtminstone en del av detaljerna. Detta råkade jag känna till närmast av en slump. Alltså började jag först lite av allmänt intresse men sen med växande engagemang att kolla upp det hela. Detta har tagit flera veckor och min häpnad och förskräckelse har bara blivit större. Den korta bild som gavs i all litteratur när sökprincipen var judar och judendom var till min stora förvåning hans, d.v.s. deras egen utsaga nästan ordagrannt återgiven. En betraktelse så att säga utifrån saknades helt. Bibeln hade jag aldrig läst men det gjorde jag nu. Snabbt och effektivt rakt igenom utan religiösa funderingar. Jag vill gärna berätta vad mitt omedelbara intryck var. Detta var innan jag försökte ta reda på vad bibelforskningar har gett. Jag tycket Bibeln föll sönder i skilda typer av text. De första delarna var blandningar av detaljerade religiösa skildringar och svepande hållen sammanbindande text. Stora delar föll helt ur ramen och verkade vara brottstycken från en kultur på en högt stående nivå. Sen kom rent berättande text av god kvalité. En områdeshistoria med en heterogen befolkning som ägnade sig åt balsdyrkan. En av dessa gudar var nämnd Jahve. Texten var här försedd med klumpiga hänsyftningar till de tidigaste delarna av Bibeln, av typen "som vår fader Abreham har sagt" respektive "gjort", lagda i munnen på huvudpersonerna som uppenbarligen inte annars var tyngda av härstamnings eller religions funderingar. Dessa hänsyftningar som tillfogades i efterskott för att stämma med de första delarna. Dessutom finns en mängd så kallade profetböcker som uppmanar och hotar ovannämnda invånare med vad Herren ska ta sig till. Ofta framsagt med stor poetisk kraft. Av texten att döma tog inbyggarna inte nämnvärt intryck. Framställningen avslutas med att 2 präster som man säger hittar de första delarna. En prästkodex och därefter hela Toran i templet, och grundar en religion på basis av dessa. Därför började jag läsa om Sommer och Babylon eftersom det var därifrån prästerna kom. I Babylon hade judarna varit omgivna av en mängd material från dåtidens äldsta högkulturer. De regerande kungarna, t.ex. Arktaksarkses II var religiöst intresserad och deltog med uppenbar välvilja i utformandet av en enhetlig monotoistisk religion.   Torans berättelser är uppenbarligen en konstruktion gjord för att ge israeliterna en härstamning som var både gammal, gudomlig och dessutom med anknytning till den välvillige kungen i Babylon. Så lät de t.ex. en man vid namn Abreham gå ut ur vad man kallade det kaldéiska Uhr, cirka 2000 år f.Kr. Fast kaldéerna inte erövrade Uhr förrän cirka 600 år f.Kr. Denna Abreham var av texten att döma djurnormad. En märklig sysselsättning för en stadsbo. Herr Abreham hade dessutom 12 stycken söner med precis samma namn som israeliternas bosättningsterritorier bland kananéerna. Strukturen krävde också en förklaring till vad lagarna kom ifrån. I Ninever finns en bild av hur kung Amorabi mottar stentavlor med lagar från solguden. De kan man fortfarande beskåda. Så detta tema måste ha legat nära till hands och så uppfanns Moses. Lagarna var i stort sett en kopia av sumerernas lagar. Komplett med sabbat, kalender m.m. m.m. Sabbaten var tydligen ett firande som var allt för svårt att foga in på ett övertygande sätt i de historiska skildringarna från år 1000 till år 700. Därefter fick de i boken Josua erövra Kanan med misstaget att de inte kunde känna till att Jerikos murar fallit 5500 år tidigare, istället som föregivit 900 år tidigare. Med denna bok gick det med vissa redigeringar, ovannämnda bakåtsyftningar att foga de historiska skildringarna efter de nyförfattade. Fast övergången blir klumpig. Josuas bok överlappar Domarboken med motsägande uppgifter och dessutom med en ovanlig taffligt skriven text jämfört med det mer autentiska materialet i stommen till Domarböckerna. Man kan också notera att det enda ställena i de historiska böckerna, d.v.s. Domar-, Samuel- och Konungaböckerna, där arken och stentavlorna ömt omnämns, är i de ord som läggs i Salomos mun. Vid närmare granskning upptäcker man att det textstycket innehåller delar som bara kan vara skrivna av en person som levt efter den babyloniska så kallade "fångenskapen". Slutsats alltså, religionen judendom har inte utövats före det så kallade återvändandet från Babylon. Och det var alltså inte fråga om att restaurera en religion utan snarare att grunda en. Varken Abreham, Moses, arken eller lagtavlorna har naturligtvis funnits. Salomos tempel kan möjligen ha haft någon förlaga. Men hela beskrivningen av honom och templet är rätt fristående ur övriga texten. Och som enligt ovan bevisligen författade på 400 talet f.Kr. liksom Toran, Josua och Domarböckerna. (Jag har passat på och kontrollera de allmänt förekommandet påståendet att man har hittat gamla handskrifter som skulle vara ursprungstexterna till Gamla Testamentet. Det har man inte alls. Det enda man har hittat är en, säger en rulle från 1000-talet f.Kr. Och den innehåller en profetskrift som inte har med israeliterna att göra och inte finns med i Gamla Testamentet. Profetrörelsen var allmänt utövande på den tiden. ) I Bonniers lilla uppslagsbok står följande att läsa under ordet judar: "Ett semitiskt folk boende i Israel ända från förhistorisk tid. Under århundradena före Kristus pågick en viss förskingring. Efter kriget mot romarna år 137 e.Kr. tömdes landet och judarna har sedan dess levt i förskingring i olika länder fram till år 1948 då den judiska staten Israel återupprättades." Jag har försökt titta på Palestinas områdeshistoria istället för som landet gängse presenteras enligt judendomens historieskrivning. Omkring år 400 f.Kr. grundades den första religiösa församlingen där medlemmarna gick under namnet judar. Grundarna var 2 från Babylon inflyttade prelater. Nämligen Esra och Nihemja. De tittade igenom människorna för att rensa fram de som har den föregivna härstamningen. Och dessa bildar tillsammans med prästerna den första judiska församlingen. De bosatte sig på tempelområdet i Jerusalem. Och Bibeln beskriver hur Esra började undervisa ur Toran. Ett alster vars existens och innehåll åhörarna t.o.m. enligt själva bibeltexten varit helt obekanta med. Toran hade han som han säger hittat i templet. Och det upplyses även om i Gamla Testamentet. Han hade hittat Toran liksom en lagbok, prästkodex med vissa av Torans lagar som också blivit funnen där tidigare. Religionen definierades av skrifter som grundarna hade haft med sig, innehållande gamla babyloniska seder, sagor och lagar överförda från förmenta förfäder. De utvalda. Enligt alla tillgängliga källor, även Bibeln, uppgick denna församling till mellan 40 och 50 000 personer. Alltså en bråkdel av Palestinas dåvarande invånarantal. Nu kommer det konstiga. Efter cirka 200 år fanns det judar runt hela Medelhavet och en stor del av Orienten uppgående till ett antal av cirka 8 till 9 miljoner. (Bonniers biblioteks världshistoria. Professor P. Brun, Åbo.) Vad jag kan se har den så kallade förskingring som det judiska folket pratar om som skulle ha ägt rum år 400 till år 0 aldrig ägt rum. Detta måste vara en konstruktion för att förklara att judar fanns över nästan hela den då kända världen vid krigen mot romarna. Området uppvisar inget ökat befolkningstryck med utvandring som följd. Och inte heller vikande näringsunderlag eller deportationer. Inte heller var judarna vid den här tiden kända som handelsmän. Något som använts som förklaring till den så kallade förskingringen av judar före krigen. Ingen sådan utflyttning finns heller på något sätt återgiven i källor. Judarnas antal skulle alltså enligt dem själva ha ökat från 40 till 50 000 upp till cirka 8 till 9 miljoner på grund av vad de kallar diaspora. Någonting som är matematiskt och befolkningsmässigt omöjligt. Vid kriget år 70 e.Kr. finns inga uppgifter om deportation. Efter kriget år 135 till 137 e.Kr. finns i många framställningar uppgiften att befolkningen i Judéen, inlandet inte vid kusten, att befolkningen där kördes bort. Att dessa människor skulle ha deporterats till olika ställen runt Medelhavet eller till Orienten det finns det inga uppgifter om. Det rörde sig dessutom om prästerskap som vid den tiden upptog en stor del av Judéens befolkning. Efter denna förskingring bestod Judéens befolkning till 25 procent av judar. I Samarien och Galiléen bodde judarna kvar som förut. Befolkningen i nuvarande Palestina bodde vid den tiden alltså kvar i stort sett som förut. Och det finns ingen anledning att tro att de bortkörda skulle ha flyttat längre bort än runt trakterna kring Jordan-floden, och i stor mån sedan tillbaka till Judéen. De följande århundradena fortlevde nämligen den judiska religionen i Palestina, med den skillnaden att det religiösa centret var flyttat till kusten. Det var tempelkulten i Jerusalem som var krossad. På 600-talet e.Kr. tvingades judarna i Palestina av den östromerske fältherren Herakleios att välja mellan döden eller omvändelse till kristendomen. Ingen uppgift finns om hur de valde, men det finns heller inte någon uppgift om några så kallade deportationer eller förskingringar. Det troligaste är att de valde omvändelse. Hela omgivningen behärskades vid detta tillfälle av Östrom. Dessa nu nämnda fakta är tillgängliga i böcker om religionshistoria och om Romarriket. Men däremot inte i svenska läroböcker eller i judars beskrivning av sin egen historia. Men detta betyder ju att judarna inte är förskingrade från Israel. Jag uppfattar nämligen ordet förskingring som att människor ha fått flytta ut från landet och bilda de kolonier av judar som finns överallt. Detta är också den allmänt accepterade synen på vad som skedde. Men var kommer den versionen ifrån? Från judarna själva naturligtvis. Vilka med egen assistans och berövade sin egen härstamning givetvis inte kunde dra någon annan slutstats eftersom det var den enda möjliga förklaringen om deras religion skulle vara sann. D.v.s. att de var ättlingar till israeliterna. Men detta har ju inte skett. Inte på något ställe går det att dokumentera en sådan utflyttning annat än given som en slutsats till det uppenbara faktum att det plötsligt fanns judar överallt. De folkförflyttningar som det så kallade judiska folket har företagit sig, skedde när de började utvisas ur sina hemländer runt Medelhavet, och kom till de nya germanska och slaviska staterna, där de verkligen på ett helt annat sätt började uppfattas som främmande. Och det började ske först på högmedeltiden. "I diaspora" tolkar jag även som att om man drog det genetiska banden tillräckligt långt tillbaka i tiden så skulle man då hamna i Israel. Men det gör man ju inte. Banden är fullständigt avklippta. Till allra största delen naturligtvis på grund av askinaser-judarnas tillkomst på grund av Kaukasus missionen på 600 till 1300-talet e.Kr. Men att judarna runt om i Romarriket inte var släkt med Palestina-judarna, det har skickligt sorterats bort. Liksom att inte heller Palestina-judarna rimligen ens i någon nämnvärd del kunde härstamma från de fåtal som utgjorde den första judiska församlingen omkring år 400 f.Kr. Här kommer jag och tänka på lustig sak. För flera år sedan innan jag börjat ens försöka begripa någonting, körde Arla en kampanj för yoghurt där man visade bilder på det ljuva Georgien där folk sades bli så sunda av yoghurt. Jag minns hur tittade lite extra på bilderna. Det var något välbekant över dem. Och efter ett tag slog det mig, de ser ju precis ut som judar. Detta kunde jag inte fatta eftersom jag på den tiden liksom alla andra trodde mig veta att judarna härstammade från Israel. "Arabiseringen" från 600-talet e.Kr. och framåt bestod av att kulturer och förvaltnings språket var arabiska, samt att det religiösa livet med den nya framgångsrika religionen utövades på arabiska. Jag har med så mycket vansinniga påståenden och föreställningar om hur befolkningsutveckling tros gå till. Moderna historiker är faktiskt förbluffade över vilken kontinuitet som uppvisas i basen på befolkningspyramider. D.v.s. befolkning som står för basproduktionen. Detaljer i den kultur och har med näringsfång, liv och död att göra kan spåras 1000-tals år tillbaka i tiden. Men judar vill på allvar att man ska tro att det faktum att människor som pratar arabiska betyder att deras förfäder kommer från Mekka ungefär. För såvida det inte är fråga om en jude. För då beror det på att man har tagit över språket. Men den uppenbara frågan är ju varför han är jude. Och det lika uppenbara svaret är att någon av hans förfäder har omvänt sig. T.ex. uttryckte jag vid ett tillfälle beundran för egypternas fantastiska historia. Och jag fick då kommentaren: "Nä, de som bor där nu de är inte släkt med egyptierna. De är araber och de kom mycket senare." Som om nilbonden inte går där som hans förfäder gjort sen urminnes tider. Detta prat är ju oerhört. Vilken logik är det baserat på? Jag kan inte tro på den goda intentionen i sådana yttranden. Det måste ligga djupt andra orsaker bakom. För såvida jag inte har råkat ut för en ren idiot. Den orsak jag först kommer ock tänka på är att egenkärleken måste växa upp och fördunkla tankeförmågan totalt, inför möjligheten att kunna tro på att man tillhör dem få som har anknytning till verkligt gammal historia. Inom parentes sagt, en biolog skulle finna tanken att vissa människor har äldre härstamning än andra mycket roande... Ovanstående leder till slutsatsen att den så kallade förskingring av det judiska folket som hela västvärlden fått sig förelagd som historiska fakta helt enkelt aldrig har förekommit. Människor har inte vällt ut från området. Det är istället religionen som har gjort det. Den förskingring som ägt rum det är den som palestinierna har råkat ut för på 1900-talet. Vidare att det faktiskt är palestinierna själva som är ättlingar till forna tiders historiska israeliter, kananéer, filistéer, nidjaniter m.fl. m.fl., som inte utövade den religion som kom att kallas judendom. Faktum kvarstår. Det så kallade Samarien och Galiléen har aldrig utsatts för folkförflyttningar. Och i det så kallade Judéen flyttades ett antal människor år 137 e.Kr. Men dessa gav sig inte ut över världen utan flyttade snarare tillbaka. Att säga att judarna uppblandats med andra folk under sin tid i så kallad exil är även det helt onödigt. Ovanstående visar ju otvetydigt att judarna är dessa folk. De pratar om vad de kallar sin fäder. Men deras fäder är romare, nordafrikaner, iberer, georgier, armenier, iraker, greker, kazharer m.m. m.m. Och i många lite äldre skildringar när synen på att tala om människoraser var annat än den nu är, så sägs det lite förbryllat att "judarna uppvisar ingen enhetlig rastyp utan förefaller ha uppblandats med folken de bott hos." Förklaringen är alltså enklare än så... En annan slutsats jag måste dra är att den judiska stat som israeler tror sig ha vad de säger återupprättat, den har aldrig funnits. Åtminstone inte som de tror. Tempelkulten i Jerusalem framstår för mig istället som teokratins centrum, med undersåtar som inte alls uppvisade samma nationalitet d.v.s. språk, bosättning eller ursprung. Fast de trodde det. Och teokratin kan i sin tur härleda direkt ur religionen judendom och inte ur några tendenser till befolkningsutveckling. Därav det faktum att själva innebyggarnas villkor inte ändrades speciellt på grund av teokratins fall. Frånsett att de som var judar fick skicka skatten till en annan ort. Vilken oerhörd skillnad i denna bild emot de storvulna visionerna om det så kallade deporterade folket, som berövats sitt eget hemland. Ingen har ens försökt förklara för mig hur det kunde komma sig att det bott en massa judar i Palestina även efter den så kallade förskingringen. Eller varför de förskingrade för allt i världen inte flyttade vad de säger hem då. För andra människor kunde ju uppenbarligen genomföra vissa förflyttningar. När jag upptäckte detta förhållandet blev jag ärligt chockad. Vad som skett i Palestina det sista århundradet är ju en triumf för människors oförmåga istället för förmåga till analys. Och detta i en tid när upplysningens krav på källkritik och forskning tros ha slagit igenom på universitet och i undervisning. Hur är det möjligt? Kronan på verket i stolligheter måste vara Östeuropas judar. D.v.s. den helt överväldigande majoriteten av dagens judar i USA och Israel. De tror på allvar att judarna från Judéen alla år efter 137, förökades till många miljoner och vandrat upp genom Kaukasus bergspass för att sprida ut sig över sydryska slättlandet. Arthur Koesslers bok tycker jag är tendentiös. Den heter 'The thirteen's pride' (?) och förespeglar därmed att resten av judarna skulle bestå av israeliternas så kallade 12 stammar. För övrigt hittade jag uppgifterna om Kazharriket helt på egen hand. Det är alltså ingen så kallad upptäckt av Koessler utan något som alla intresserade snabbt kan konstatera. Och hur kan en hel värld lyssna på och beundra när den kazhariska bondkärringen Golda Mehir talar om för världen att araberna inte tillfört världen någonting samt att hon minsann som hon säger flyttar hem till det ställe som Gud lovat hennes förfäder. Den totala galenskapen. Och en annan sak jag förstått genom min litteratursökning är hur förfalskad och oförskämd den bild av araber är som vi har. För på det jag har sett verkar det ju närmast som om stora delar av våra vetenskaper helt och hållet vilar på den utveckling som gjordes i kalifaten och i de efterföljande islamiska rikena. Eller som ett citat ur din bok där Ben Gurion står och säger: "Vi härstammar från det gamla Israel. Det är sant. Men för över 2000 år sedan." Inklämd sådär liksom i förbigående, som någon slags fakta som är så självklart att man bara behöver snudda vid det. Och samtidigt visar det ju att karl måste vara idiot. Men det har jag å andar sidan tänkt många gånger på sista tiden när jag börjat intressera mig för vad folk egentligen säger. T.ex. Alf Svensson med flera. Eller som en bok av Primo Levi som jag köpte för ett tag sedan för att uppfylla min samhälleliga plikt att riktigt penetrera och uppfyllas av det fasansfulla som hände i koncentrationslägren. Primo Levi var en italiensk jude som överlevt lägret. Han var kemist och en av 1900-talets mest respekterade författare enligt förlaget. Tyvärr började jag min vana trogen med innehållsförteckningen och såg då att det fanns ett kapitel längst bak där författaren besvarade frågor av skilda slag. Det kapitlet slog jag upp och det första jag läste gick i stilen "att hans psykiska styrka var något nedärvt eftersom hans förfäder var det lilla tappra folket som satte sig upp mot romarna, förlorade, deporterades och bildade kolonier, fick flytta på nytt" o.s.v. o.s.v. All medkänsla förbyttes tyvärr i äckel över att någon som anses så intelligent kan vara så dum. Boken fick förbli oläst. En sak som förbryllat är de ständigt återkommande uppgifterna om judarnas låga antal. Vad jag tänker då är närmast: "Hur i hela världen räknar man judar i olika länder?" I svensk folkbokföring finns som bekant bara uppgift om personen är medlem i svenska kyrkan eller inte. Något så diffust som förment så kallat folktillhörighet det existerar naturligtvis inte, varken här eller i andra länder. Men tittar man på religiös samfundstillhörighet så blir saken genast intressantare. Kan det vara så att man helt enkelt adderar ihop de judiska församlingarnas medlemsantal? USA är ett bra exempel. Enligt samstämmiga uppgifter uppgår USA:s judar till 3 procent av befolkningen. Vilket skulle vara cirka 7 och en halv miljoner. Själva säger de 6 miljoner. Detta är också den siffra man hittar om man försöker se på USA:s fördelning av så kallade etniska minoriteter. Om man däremot ser på religiös samfundstillhörighet så ser man att endast 53 procent av USA:s befolkning är medlemmar i samfund. Och dessa 53 procent fördelar sig som följer: Katoliker står för 18 procent, diverse protestantiska kristna för 32 procent och judendomen för 3 procent. Dessa 7 och en halv miljoner består alltså av registrerade församlingsmedlemmar. Att religiositeten bland USA:s judar är rätt låg, det är ett välkänt faktum. Varje församling är självbärande och finansieras genom medlemsavgifter. Dessutom var det åtminstone förr i tiden vanligt att bara fadern i en familj var registrerad som medlem. Det verkliga antalet måste helt enkelt vara många gånger större. Något som alla som vistats i USA en tid också känner intuitivt. För alla länder jag kollat upp gäller samma sak. Den uppgivna siffran judar av befolkningen stämmer också exakt med siffrorna för församlingstillhörighet. Varför är då detta viktigt? Jag ska förklara hur jag har uppfattat sammanhanget: I den subtila kamp om människors känslomässiga inställning till judar, sionism och Palestina-frågan som ständigt pågår, fungerar det så att judar alltid har satsat på exklusiviteten. Man säger vi som är så oerhört få. Härigenom blir dels den andel av judarna som dödades i förintelsen mycket större. Dels blir andelen judar inom det intellektuella etablissemanget också mycket större. Och så har vi alltid en tendens att ta parti för de som kan framställa sig som vad man säger "svaga men tappra". Dessa argument berör själar djupt hos åhörarna och muslimers argument om sitt överväldigande antal förstärker enligt min mening bara detta. Om man hårddrar linjen mellan antagonisterna judar och palestinier, skulle istället palestinierna dra nytta av det.   Alla trådar jag drar i för att försöka förstå Palestina-problematiken leder ytterst till religionen judendom. Men kommen så långt är vidare resonemang förbjudet. Jag kan inte acceptera det. Jag närmade mig problemet med ärligt uppsåt men problemet får per definition inte ha några av de orsaker som jag har kommit fram till. Hela resonemanget har lyfts upp till en abstraktionsnivå. De här abstraktionerna har jag funnit bestå av de känslor som en jude känner inför sitt ursprung, sina bröders lidanden m.m. m.m. Då är väl den naturliga vägen i alla fall för mig som är tekniker att undersöka detta ursprung och därmed relevansen hos de känslor som tydligen styr deras politik. Om man som jag kommer fram till att det är ett enda stort falsarium som springer ur att religionen innehåller en tankefälla och ett logiskt fel så känns det naturligtvis som om marken öppnar sig under fötterna på en. Konsekvenserna om man tittar på vad som verkligen har hänt istället för de känslor folk känner inför vad de tror har hänt, konsekvenserna då blir dramatiska och fruktansvärda. Djävulen själv om han har funnits hade inte kunnat hittat på ett bättre skämt. Arma människor. Jag lider fruktansvärt med dem, men inte av de orsaker de själva skulle föredra. Varför har det inte upptäckt det själva? Eller har de det? Om man pratar om "sina fäder" och sen studerar t.ex. på universitetet och upptäcker att de inte är ens fäder, vad gör man då? Varför har alla slutat att tänka där? Är det allt för förfärligt att tänka vidare? Ett ursprung har man ju. Alla har vi genetiska förfäder. Nästa steg borde vara att: "Om det inte är dem israeliterna, vilka är det då?" Jo, en grym slump som gjorde att någon förfäder någon gång för 600 till 2200 år sedan bytte religion. De var ju hemma hela tiden de arma stackarna. Både de spanska judarna, de romerska, de ukrainska under kosackerna m.fl. m.fl. Hela deras världsbild och de sammanhang de byggde den på var något som bara existerade i deras huvuden! Den enda möjliga lösningen för att behålla sinnesfriden borde vara att klamra sig fast vid utsagan om den genetiska släktskapen med Gamla Testamentets personer. Samt att skriva om historien och envist upprepa den för alla som frågar. Samt redigera allt material de kan få inflytande över via olika påtryckningsmetoder. Och det verkar också vara vad som har skett. (Är detta förklaringen till den märkliga spänning och kluvenhet jag tycker mig uppleva hos judarna? För att inte bryta samman under konsekvensen av den fysiska verkligheten har de i så fall fått stänga av vissa tankebanor. Jag talar nu om sionisterna. Men de verkar dock vara flertalet. Här är också frestelsen att ge sig in på resonemang som leder ut på djupt vatten så det ska jag akta mig för.) Som jag sa nyss har jag kommit fram till att religionen judendom rymmer dels en tankefälla och dels ett logiskt fel. Dessutom har den några uppenbara nackdelar för att vara religion samt en konsekvens som de tydligen förbisett. Tankefällan är naturligtvis att låta en religion rymma en härstamnings definition. Därav kommer att medan t.ex. en kristen inte inbillar sig att han har Paulus som förfader så är en jude övertygad om att Moses är det för honom. Just detta med härstamningens relation till religionen är så intrikat att det inte ens de flesta ickejudar lyckas se sammanhanget. Nämligen att religionen kommer först och idén om härstamning, det är ett resultat av den. Tänk t.ex. det är ju det naturliga att barn ärver sina föräldrars religion. Det är inte förrän på de sista årtiondena som det har kunnat vara annorlunda, t.ex. i Sverige. Det säger naturligtvis ingenting om vårt släktskap med andra människor som råkar ärva samma religion. Det är ju religionshistoria som får utröna det. Men detta resonemang tycks av någon anledning vara oöverstigligt för de flesta. Religionen judendom säger att de har samma förfäder. Därmed nog. Det logiska felet är detta. Att om en jude får religiösa funderingar och bestämmer sig för att Gud finns, hur i hela världen ska han då på allvar kunna tro Gud skulle gör skillnad på människor? Om han å andra sidan kommer fram till att han är ateist, så borde det ju inte finnas något som hindrar att han genomför samma resonemang som jag gör här. Och då kommer man som synes fram till att den ateistiske juden är icke existerande. Ändå utgör de enligt egen utsago flertalet av judarna. Jag förstår inte. "Nackdelen" med religionen är att den är monoteistisk. Om den hade varit poloteistisk hade deras Gud för andra människor framstått som den vanlige stamguden. Av samma dimensioner som gudar inom totenism och shamanism. Vilket det säkert var fråga om för de människor vilkas göranden och låtanden fick bli det frö religionen spanns runt. Men att låta en monoteistisk Gud vara Gud för en viss grupp människor, det blir med nödvändighet en paradox. Dessutom är ju själva idén i sig en ful förolämpning mot världens övriga befolkning. En annan nackdel som kan härledas härur det är alltså den fientlighet dessa utvaldhet och härstamnings pretentioner inducerar. Om man tittar på alla tider, länder och folkslag där judarna som själva var samma folkslag mötte fientlighet, så finns bara två gemensamma nämnare. Mänsklighetens mänsklighet och egenskaperna hos judendomen. Hur människan som social varelse fungerar är ett rent vetenskapligt forskningsområde med observation, analys och slutsatser som går att tillämpa på alla människor. Alltså kan den ondska som härleds om man nu gillar abstrakta begrepp, appliceras på alla människor. Återstår då judendomen enligt ovan som då måste innehålla de utlösande faktorerna till ovan nämnda fientlighet. Detta jag genomförde nu är en ren analys och jag kan som tänkande människa inte komma fram till något annat. Ändå inser jag vilket hat och raseri jag skulle möta om jag vågade säga detta. Kom då ihåg att det hela tiden är judendomen, inte judarna, som är det begrepp jag försöker analysera. Slutligen kommer jag till en konsekvens av religionens brister som nästan är den upprör mig mest. Vad är dessa människor historia? Citat ur Månads Journalen från mars 1989 lyder så här: "Mitt folks historia är en kamp mellan kungar och profeter." Sagt med dyster stolthet av en uppskattad israelisk författare. Arme krake. Hans folks historia är ju den om de som avstod från sin egen historia. De som av ett märkligt historiskt religiöst krumsprång plötsligt fossilerades i utvecklingen. De som hela tiden genom århundradena läste om andra levande mänskor israeliterna. En värld som tydligen blev den källa de fick hämta sin livskraft ur och därigenom kompensera bristen på delaktighet i den innevarande historien. Allt medan deras verkliga folk och bröder t.ex. övriga spanjorer, följde utvecklingens normala fåra och har fått det liv de själva hade kunnat få i ett hemland hos "sitt folk". För mig framstår de som de levande döda som plötsligt genom ändrade samhällsförhållanden kunde dra nytta av en speciell egenhet, lästraditionen. Och genomföra det sociala uppsving som gjorde det möjligt att i reell politik utveckla kronan på galenskapen. Nämligen sionismen. Varför ska det vara så svårt och se? Det är väl bara och ta några steg tillbaka och betrakta fenomenet ur ett helhetsperspektiv. Utan något trams om högre rätt, religiösa definitioner, abstraktioner, härledar känslor m.m. m.m. och istället se på de mekanismer i ett mänskligt samhälle som gjort fenomenet möjligt. Att ha gjort det påminner mig lite om de där bilderna man kan titta på där man tror sig se en viss sak, men genom att möblera om perspektivet ser man att det är något helt annat. Plötsligt tycker jag att de flesta som yttrar sig i Palestina-frågan och ska som man säger förklara de djupa sammanhangen, plötsligt tycker jag att de alla pratar i nattmössan som lallande fånar, precis som du antyder i din bok. Det rör sig om en skendebatt där de verkliga frågorna och de reella är förbjudna. Istället sitter de och vältrar sig i någon slags vokabulär som de uppenbarligen mår mysigt av. T.ex. hedersjudarna Per Ahlmark och Lars Gustavsson. Jag undrar osökt hur det ser ut i deras inre. Där måste det finnas äkta konstnärlig rotlöshet och vånda. Varför har jag känt sådant behov av att skriva av mig detta? Jo, jag uppfattar mig som den vanlige betraktaren utifrån. Som när jag bara får reda på fakta också drar den självklara slutsatsen att det som begåtts mot palestinierna är makalöst och inte passar in i moderna historien överhuvudtaget. Detta kunde jag komma fram till genom att vara förutsättningslös ateist. Samt att inneha ett visst mått av energi. Något som jag är övertygad om stämmer in på de flesta svenskar. Jag vill alltså visa på att jag tror att den effektiva punkteringen av tankeballongen sionism, det är rena fakta. Det måste vara att gå i fällan att följa med diskussionen på den abstraktionsnivå där felaktiga fakta redan ligger som grund. Dessutom var det skönt att få skriva detta. Jag har gått och grubblat alldeles för mycket och har ju ingen att diskutera det med. Jag tror ju inte att jag tillfört något nytt och det är säkert mycket du inte håller med mig om. Men det är ett gensvar på din utmärkta bok. Det här brevet mycket längre än jag trott. Tack för att du tog dig tid att och läsa. Hjärtliga hälsningar Laila Söderberg     Nästa sida

Index över Israels makt i Sverige: