Israels makt i Sverige
av
Ahmed Rami

27 ATT AVLEDA UPPMÄRSAMHETEN FRÅN ISRAELS PÅGÅENDE FOLKMORD PÅ PALESTINIERNA   Ett mycket viktigt ämne som en del människor nog har en viss aning om men som de flesta aldrig reflekterat över och inte förstått ett dugg av, nämligen hur resursstark och omfattande den sionistiska propagandan är, hur denna sionistpropaganda arbetar och vilka avsedda effekter den får. Jag har tidigare berört detta ämne, den sionistiska propagandan, för att förklara hur det egentligen kan komma sig att Israel inom de politiska partierna och i massmedia, som bildar den så kallade opinionen, har så många eller i alla fall högljudda och inflytelserika vänner och anhängare, låt sedan vara att de på senare tid - efter allt vad som kommit fram om Israels skamliga nidingsdåd under det nu ett och ett halvt år gamla palestinska upproret mot den sionistiska ockupationsmakten - förhållit sig relativt tysta och avvaktande. Sålunda verkar det nästan som om den eljest så talträngde Israelälskaren Per Ahlmark gripits av tunghäfta eftersom han i sitt forum, Expressen, inte längre hör av sig med sina sedvanliga sionistiska jeremiader och anklagelser. Nu möter vi istället larmrapporter i massmedia, på tidningarnas ledarsidor, i flammande debattartiklar och morranden i radio om att glasnost, den nya frigörelsen i Sovjet, har en mörk och illavarslande baksida: att gamla antisemitiska tongångar alltmer väckts till liv i Ryssland. Man måste här göra klart för sig att dessa larmrop och klagolåtar ingår som ett led i den sionistiska propagandan och är ett oblygt och skamlöst försök att avleda uppmärksamheten från den sionistiska staten Israels illgärningar, Israels ständigt pågående ansträngningar att fullborda sitt från början inledda folkmord på det palestinska folket. Sionismen är spegelvänd antisemitism, och sionismens drivkraft och förutsättning är förekomsten av en verklig eller framdriven, ofta inbillad antisemitism. Utan antisemitism ingen sionism. Och omvänt: utan en rasistisk och högmodig judendom med läran om judar som Guds eller Herrens utvalda egendomsfolk, ett särskilt utvalt folk, förmer än andra folk, skulle det aldrig ha funnits någon antise-mitism i historien. Antisemitism, hur motbjudande den ofta än är och har varit, är faktiskt ett svar eller en reaktion på den judiska utmaningen. I min bok Vad är Israel? behandlas detta viktiga ämne ingående på flera ställen och där ges många exempel. Israels enda räddningsplanka är antisemitismen, och finns inte någon verklig antisemitism, så får Israels sionistiska propagandister i USA liksom här i Sverige och övriga världen, låtsas att det finns en antisemitism, ett uppjagat hot om förekommande judefientlighet som kan befaras leda till ett utbrett folkligtjudehat, till judeförföljelser, pogromer och judemord. Sionisterna söker därvid frammana hotet om ett nytt tsaristiskt Ryssland med vilda kosacker och uppretade ryska och ukrainska bönder med hötjugor och facklor i händerna, i färd med att bränna och härja bland fridsamma och oskyldiga judiska handelsmän, penningutlånare och skäggiga rabbiner, försänkta i bön i någon synagoga. Eller också - och ännu hellre -frammanas bilden av ett nytt nazistiskt Stortyskland med en fradgande Hitler skummande av raseri som utpekar judarna som Satans mörka anhang och befaller sina svartuniformerade SS-män att genast gasa ihjäl miljoner arma judar, åskådligt skildrat i tallösa Hollywoodfilmer och ändlösa så kallade TV-dokumentärer... Att dessa fasans skräckfilmer produceras, skrivs och regisseras av sionistiska judar, är lika självfallet som naturligt och väcker aldrig några gensagor om partsinlagor eller propaganda. Också detta hör till den sionistiska propagandatekniken. Denna propaganda skall vara så självklar och fullständigt naturlig, att ingen skall ifrågasätta dess inre sanningshalt och ens tro att man utsätts för propaganda. Lika naturligt som luften skall allt inandas och sväljas... Genom den sionistiska propagandans oerhört omfattande och starka grepp om opinionsbildningen - i film, TV, video, press, bokutgivning och skolundervisning - har sionisterna lyckats skapa den så kallade pavlovska effekten. Uttrycket härrör från den ryske fysiologen och nobelpristagaren Ivan Petrovitj Pavlov som gjorde ett epokgörande experiment och bevisade den så kallade betingade reflexen. Pavlov lät en klocka pingla samtidigt som han visade hunden ett köttstycke och lät den smaka på härligheten. Detta upprepades ett antal gånger. Sedan pinglade Pavlov med klockan utan något köttstycke för hunden. Och då märkte Pavlov att hunden började drägla, precis som om hunden väntade sitt skrovmål. Hundens matlust infann sig så att säga automatiskt på den givna signalen: klockans pinglande. Detta är den betingade reflexen, som har fått en oerhörd betydelse inom reklam och propaganda. Sionisterna har därav lärt sig att hos folk i allmänhet, inte bara hos judar, skapa en motsvarande betingad reflex vid blotta nämnandet av ordet antisemit, antisemitism och judehat, nämligen en betingad reflex av skräck, avsky och vedervilja mot "antisemiter" och den motsatta känslan av sympati, deltagande och överseende med judar och deras sionism, eftersom man genast associerar till de många åskådligt skildrade skräckscenerna i filmer och TV och bildreportage i tidningar om nazisternas judeförföljelser och judemord. Ja, denna målmedvetet framkallade betingade reflex mot allt som förbindes med ordet antisemitism hat i den sioniststyrda propagandan gått så långt att det blivit förbjudet eller anses otillåtet och skamligt att omnämna en person som jude - eller för den delen sionist - i samband med något kritiskt uttalande eller fakta som kan verka ringaktande om personen i fråga. Att nämna till exempel att en viss brottsling är jude har blivit - genom denna sioniststyrda propaganda - helt otillåtet och anses lika nedrigt och skamligt som att påtala att en person med ett gravt handikapp är krympling eller bara har något lyte som löständer eller emaljöga. Jude får endast förbindas med något gott, helst något lysande eller förnämligt, något aktningsvärt och berömvärt: att säga att juden X är en stor konstnär, en utsökt författare, en framstående vetenskapsman som belönats med nobelpriset, det är påbjudet och riktigt, men att bara i förbigående nämna att juden Y är producent av barnporr inom filmindustrin eller att juden Z tillhör den judiska maffian i USA eller att juden Abramovitj är en ful fisk i börsvärlden, detta är helt otillåtet, inte bara ärekränkande utan på gränsen till det brottsliga och kan föranleda åtal för "hets mot folkgrupp". Ja, det har faktiskt gått så långt att det räcker om någon bara nämner ett antal namn som kan misstänkas vara judiska i ett starkt kritiskt sammanhang, så inträder omedelbart skarpa förebråelser för att sprida antisemitism. Den sionistiska och sionistinfluerade propagandan har alltså under lång tid och med bred genomslagskraft i opinionsmedia och underhållningsindustrin uppnått oerhört starka effekter - och man kan här tala om indoktrinering eller hjärntvätt, en allmän totalmobilisering av vissa betingade reflexer till förmån för judar och sionismen. När därför Israel är i trångmål, när den sionistiska staten Israels illgärningar mot de vapenlösa och skändade palestinierna vilkas land, Palestina, sionisterna erövrat, när detta inte längre kan döljas eller endast med krystad svårighet kan bortförklaras, då tillgriper sionisterna den beprövade räddningsplankan, den väl inarbetade frälsarkransen för det nödställda Israel: att i massmedia skrika i högan sky om växande antisemitism och med kvävd stämma och ett flöde av tårar varna för en ny brun fara och påminna om de nazistiska judemorden som aldrig far glömmas och aldrig förlåtas utan alltid måste vedergällas och som hos alla kristna och okristna syndare måste främmana eviga skuldkomplex för allt vad kristna, okristna och muslimer och andra syndare mot judarna gjort i det förgångna, vare sig det verkligen har skett eller inte. Den sionistiska propagandans huvudsyfte är vad sionisterna kallar historiens eviga läxa som skall vara att inplantera hos alla icke-judar den ständigt återkommande mardrömmen med judar som värnlösa och pinade slaktoffer, och att också rikta ett moraliskt pekfinger mot allas bröst och med en manande röst som enträget och vädjande säger: Kom ihåg att judar är oberörbara och att judarnas vilja är en lag till allmän efterrättelse! Alla kristna folk måste en gång för alla inse att de har varit grymma judeplågare och ondskefulla judemördare, och att det nu äntligen skett en stor omvandling: att bödlarna nu är frivilliga offer för sina egna och förfädernas svåra försyndelser! Och kom ihåg, säger den enträget manande rösten med det lyfta pekfingret mot ditt bröst, att judarna aldrig mer kommer att finna sig i att vara någons slaktoffer! judarna har efter alla årtusenden av oförskyllt lidande äntligen gripit den judiska rättvisans svärd i sina händer och är världshistoriens hämnande rättvisa, den judiska rättvisa som skapat det moderna Israel, den judiska rättvisa som bland annat kräver den ödmjukaste respekt och den största undfallenhet för den judiska staten Israel. Vad än Israel gör, det måste alla och envar alltid komma ihåg, manar rösten med det höjda pekfingret vidare, så finns det alltid vällovliga undanflykter och ursäkter till hands. Och naturligtvis anklagelser. När Israel begår de skändligaste övergrepp och illdåd mot de värnlösa palestinierna, vilkas land detta sionistiska Israel har erövrat och härtagit, och när någon påtalar detta som en svår försyndelse och ett nesligt brott, så utbrister Israel och dess sionistiska anhängare i hela världen: "Ni svartmålar Israel! Ni vill kasta Israel i havet! Ni understödjer antisemiterna! Ni vill egentligen föra judarna till nya gaskamrar och tigande samtycka till att judarna ännu en gång förintas!" Sionisternas mest talföra propagandister i Sverige, Per Ahlmark och Jackie Jakubowski, framför ofta sådana här känsloutbrott, och i en stor artikel i Dagens Nyheter den 9 augusti 1988 var det författarinnan Berit Hedebys tur att bestiga sionistpropagandans talartribun och framföra samma tårfyllda och välkända gamla klagolåtar, att placera in Klagomuren i den offentliga debatten och låta de judiska klagovisorna i Gamla Testamentet gälla som mönster för den judiska sanningskärleken och den judiska rättvisan! Och därjämte förstås ett eko av de gammaltestamentliga profeternas anklagelser, dock inte riktade mot Herren Jahve, utan i sedvanlig ordning riktade mot alla och envar som står Israels skändliga våldspolitik emot. Dessa sionismens propagandister och lakejer vet naturligtvis mycket väl att anständiga meningsmotståndare tycker att det är taktlöst och sårande att protestera mot sådana här känsloutgjutelser som inte kan bemötas i sak liksom att anständiga människor anser att det är taktlöst och sårande att tillrättavisa de sörjande vid en begravning, och att det på samma sätt är taktlöst och sårande att försöka tala reson med en brottslings hustru som trofast försäkrar och bedyrar att hennes make är så hjärtans god, att hans rånmord, våldtäkter och sadistiska övergrepp på små barn inte är något äkta uttryck för hans själ, eftersom han är så innerligt god och egentligen aldrig velat göra ens en fluga något ont. Det är på samma sätt som Israels trogna försvarar sin kärlek till den sionistiska banditen Israel - det är en kärlek i en störtflod av känslosvammel bortom allt förnuft, all sans och måtta. Inför sådana här utgjutelser hör det till god ton att uppvisa en deltagande min och tiga, inte protestera och argumentera - och just detta vet sionisterna mycket väl. När sionisterna i sina ständiga propagandaattacker värvar dessa den tårdrypande sentimentalitetens skyddsvakter som gråtande frambesvärjer judehatande bödlar, så är detta mycket väl genomtänkt och planerat. Man vet att dessa känsloutbrott tillhör den typ av klaganden och anklagelser som förblir oemotsagda och samtidigt påverkar lättrörda människohjärtan, ömsinta och känsliga själar som i fasa och vedervilja vänder sig bort från allt som är styggt, elakt, skamligt och vedervärdigt: att hyggligt folk aldrig kan föreställa sig att det hela är ett skådespel, inte verklighet: att det endast är ett skamlöst exploaterande av människors ädlare moraliska känsloliv: att man lurar dem på deras deltagande... Och effekten av detta är förstås att sionismen i sitt ständiga propagandakrig åtminstone här, på känslornas torg, står ensamma, utan att angripas och självfallet utan att de själva anfäktas av några egna samvetskval över sina knep och finter att föra snälla och lättrogna människor bakom ljuset. När Israel är i trångmål och den sionistiska statens internationella anseende sjunker allt djupare ned i botten, då mobiliserar den sionistiska propaganda- apparaten alla resurser för att avleda uppmärksamheten från Israels grymma förtryckarpolitik och nejsägeri till en palestinsk ministat på de av sionisterna ockuperade Västbanken och Gaza. Sionisterna avleder uppmärksamheten från Israels förtryckarpolitik genom att i massmedia skrika om antisemitismens fasor i det förflutna, främst i det av Hitlers Tyskland behärskade Europa under andra världskriget för över två mansåldrar sedan. En flod av TV-filmer om den så kallade Förintelsen produceras av sionistiska producenter i USA och även Västeuropa för spridning i hela västvärlden. Dessa filmer, som utger sig vara dokumentära, spelas in på video och visas i skolundervisningen för att indoktrinera skolbarn och ungdomar om de fasor som drabbade just judar, bara därför att icke-judar hetsats av ondsinta och avundsjuka antisemitiska demagoger att besinningslöst hata judar och vältra skulden för alla sina självförvållade olyckor på de oskyldiga judarna. Till dessa filmer och videoband följer mängder av publikationer, illustrerade och med diagram om olika data för att ge intryck av vederhäftighet och autenticitet. Några kritiska invändningar mot allt detta material förekommer inte, och lärama framför inte heller några kritiska reflexioner till allt detta förlegade material, eftersom också lärarna med försumbara undantag är indoktrinerade i denna sionistiska propaganda, eftersom massmedia - press, TV och riksradion - endast framför den hallstämplade sionistiska versionen av judarna som ständigt oskyldiga offer för andra folks ondsinta judehat. Allt detta tryckta material som åtföljer TV- och videofilmer om judeförföljelser i historien med kulmen i det av Hitlers Tyskland behärskade Europa under andra världskriget, allt detta material produceras av resursstarka sionistiska organisationer i USA, omarbetas något och översätts till svenska av sionistiska broderorganisationer i andra länder, också i Sverige, i så kallade judiska dokumentationscentra, vilka har etablerat ett nära samarbete med skolöverstyrelsen och även med enskilda skolor överallt i landet för spridning i undervisningen. Temat de nazistiska judemorden varieras nära nog i det oändliga: Anne Frank är symbolen för den unga flickan med sina drömmar och vaknande kärlek i en flyktingfamilj med dess grymt påtvingade oro för att ertappas i sitt gömställe av de brutala SS-männen som överallt stryker omkring i det av nazisterna ockuperade Amsterdam. I TV-serien Förintelsen kontrasteras den förfinat högkultiverade judiska familjen Weiss mot den brackiga och anpassliga borgarfamiljen Schwartz, en hop vulgära och trindskalliga äppeltyskar. I TV-serien Shoah är hela den nazistiska förintelseprocessen totalt avpersonifierad, skildrad som bara ett spöklikt maskineri med suggestiva bilder av halvt igenvuxna stigar och ett kusligt övergivet järnvägsspår som leder takt in mot en ödslig byggnad i Auschwitz som förklaras vara en enda jättelik förbränningsugn där miljoner människor förvandlades till aska, vilket senare kontrasteras mot ett autentiskt besök hos nu levande polacker i grannskapet där judiska familjer tidigare också bodde - och dessa vanliga polacker, överraskade av intervjuarens frågor, svarar spontant och liksom lika tanklöst som känslolöst om de försvunna judarnas öden, allt för att understryka den grymma aningslösheten hos folk som mer eller mindre passivt lät dessa nazistiska judemord passera. Detta är endast ett axplock på variationer av detta tema. Man kan fråga sig om det inte finns en mättnadsgrad för skildringar av dessa nazistiska judemord: om inte publiken till sist storknar av all denna djävulska kost. Och detta är naturligtvis något som den sionistiska propagandan måste ta med i beräkningen, i synnerhet när så många andra hemskheter, närmare i tiden tränger sig på i nyhetsflödet och i massmediakommentarerna. och allra mest hotfullt för den sionistiska propagandan är förstås just Israels grymma framfart mot palestinierna, som massmedia ändå har rapporterat om, även om Israels militära myndigheter ingripit mot en alltför fri journalistisk bevakning av det palestinska upproret mot den israeliska ockupationsmakten. När alltfler människor frågar sig: Hur kommer det sig egentligen att judarna som drabbats så svårt av de nazistiska och antisemitiska övergreppen sedan själva begår samma sorts övergrepp mot palestinierna - och detta ända sedan den judiska staten Israel bildades för över 40 år sedan...? Finns det, när allt kommer omkring, starka beröringspunkter ideologiskt och politiskt mellan nazisternas judehat och de judiska sionisternas arabhat i allmänhet och hat till palestinierna i synnerhet? Hur skall man annars förklara den judiska statens oförsonliga och grymma framfart mot vapenlösa palestinier och Israels ständiga flygbombardemang av palestinska flyktingläger i grannlandet Libanon? Om det nazistiska Tyskland försökte utrota judarna, försöker då inte det sionistiska Israel på motsvarande sätt utrota palestinierna? När alltfler människor ställer dessa frågor - retoriska frågor som endast kan besvaras med ja - då befinner sig Israel i växande trångmål och den sionistiska propagandan, med alla dess ofantliga ekonomiska resurser att anlita skickliga reklammakare, filmregissörer, författare och journalister, har huvudvärk: Vad ska de egentligen göra för att försvara Israel, när alla påminnelser om gammalt judehat, svåra lidanden för judar och även de nazistiska judemorden börjar mista sin udd och kan vändas mot den judiska staten Israels alltmer obeslöjade och uppenbara folkmordspolitik mot palestinierna? Förut kunde den sionistiska propagandan i stor utsträckning dölja palestiniernas existens, men detta går ju inte längre, allra minst efter det över ett och ett halvt år långa palestinska upproret, intifadan, som är synlig nästan varje dag i TV a nyhetsrapportering i hela västvärlden. Några saker är uppenbara: Den sionistiska propagandan kan inte längre lansera Israel som en god och föredömlig ung stat: som en demokrati mitt i ett hav av arabiska diktaturer, som Per Ahlmark ännu brukar skandera efter den alltför slitna sionistpropagandans gamla slagord. Den militaristiska ockupationsmakten Israel som kommenderar ut sina soldater för att med batonger knäcka armar och ben på försvarslösa palestinier och som spränger palestiniernas hus och nattetid rycker in och hämtar palestinska barn och ungdomar till israeliska koncentrationsläger för att torteras, detta Israel framstår inte längre som en trovärdig demokrati. Själva ordet demokrati i samband med Israel blir ett hån som bara väcker avsmak och vedervilja för det sionistiska Israels hyckleri. Inte heller kan den sionistiska propagandan tala om Israel som det stora sociala experimentlandet i praktisk socialism med sina jordbruks- kollektiv, kibbutzerna, även om man ännu kan locka mänga skolungdomar från Sverige och andra europeiska länder att gratis arbeta på dessa kibbutzer. Endast en försvinnande liten minoritet av Israels judiska befolkning är verksamma på dessa kibbutzer, som dessutom alltmer förvandlats till planthärdar för israelisk militant chauvinism. Och något föredöme för internationell fred och avrustning är sannerligen inte den judiska staten Israel, som sannerligen inte är något Schweiz eller Finland eller Sverige. Tvärtom står det bara alltför uppenbart att Israel med sina statsterroristiska krigshandlingar, sin grymma behandling av palestinierna, och med sina hemliga kärnvapen är den verkliga krigshunden som ständigt utgör ett krigshot inte bara i Mellanöstern utan dessutom genom sitt grepp om supermakten USA också utgör ett krigshot för hela världen. Israels kärnvapenbestyckade missiler, typ Jeriko, kan nå ända långt in i södra Sovjetunionen. Nej, den sionistiska propagandan kan inte med skymten av trovärdighet framställa den judiska staten Israel som ett i något avseende demokratiskt attraktivt eller föredömligt land. Därför måste den sionistiska propagandan som är blint hängiven Israels intressen avleda uppmärksamheten från den judiska staten till att judar har varit och fortfarande är utsatta för hot eller förföljelser. Därav alla dessa periodiskt återkommande kampanjer i massmedia om judeförföljelser och judemord i det nazistiska Tysklands Europa och om verklig eller inbillad antisemitism i olika länder i världen, främst Sovjetunionen, varvid den judiska staten Israel framhålls som de förföljda judarnas enda trygga tillflyktsort och värn. Sanningen att det stora flertalet judar föredrar att leva i länder utanför Israel, i den så kallade diasporan är visserligen uppenbar för de flesta och borde vara ett svårt bekymmer för Israel och den sionistiska propagandan. Och ännu mer bekymmersamt för Israel och den sionistiska propagandan borde det faktum vara, att sedan många år lämnar flera judar Israel än judar invandrar till Israel - och detta gäller inte bara till Israel invandrade judar utan även alltfler i Israel födda judar utvandrar från Israel, huvudsakligen till USA men även till Västeuropa och Kanada. Dessa judar som lämnar Israel i tiotusental varje år uppfattar tydligen inte den judiska staten som judarnas enda trygga tillflyktsort och värn, utan tvärtom som i olika avseenden otrygg och rentav hotfull för deras överlevnad eller vällevnad. Men Israel och den sionistiska propagandan kalkylerar med att den massmediastyrda opinionen i västvärlden sedan många år, alltsedan andra världskrigets slut och definitivt sedan sionisterna utropade den judiska staten Israel för 40 år sedan, är så indoktrinerad att acceptera judeförföljelser och judemord som världshistoriens värsta brott, att denna opinion är beredd att också acceptera Israel som något nödvändigt, något som aldrig kan ifrågasättas. Och därför kan den sionistiska propagandan i stort snacka bort eller dölja den mycket fula och djupt tragiska orättfärdiga verklighetens Israel och inrikta sig på att oupphörligt tala om antisemitismens massförbrytelser och tragedier i det förgångna och samtidigt slå alarm om att antisemitism ellerjudehat åter är på frammarch i Sovjetunionen, särskilt efter glasnost den nya frigörelsen i Sovjetunionen, då folk vågar tala ut om vad som tidigare var förbjudet att ens viska något om man och man emellan. Att det marxist-leninistiska Sovjet någonsin skulle ha varit antisemitiskt eller judefientligt, är en fullständigt grotesk sanning. I själva verket var inte bara Karl Marx heljude. På både fädernet och mödernet härstammade han från judiska rabbiner. Även det övervägande flertalet av Lenins ledande kommissarier i det bolsjevikiska Ryssland efter revolutionen - den så kallade Oktoberrevolutionen 1917 - var av judisk börd till bortåt 80%, trots att judarna i den tidens Ryssland maximalt uppgick till endast 3% av befolkningen. I Lenins bolsjevikregering år 1918 ingick fdljande personer som alla var judar: Nikokali Schmidt, chefskommissarie för offentliga arbeten. Moise Pfenigstein, chefskommissarie för förflyttning av kontrarevolutionärer och folkets fiender. Kukor eller Kukorskij, kommissarie för handeln. Vostanolenin, egentligen Schlichter, chefskommissarie för konfiskering av privata fastigheter. Simasko, chefskommissarie för hälsovården. Av inalles 19 regeringsmedlemmar i Lenins första regering var alltså I2 judar. Går vi sedan till de olika kommissariaten, så finner vi att andelen judar var mycket större bland de ledande kommissarierna, så till exempel Inrikeskommissariatet där alla de tio kommissarierna var judar: Ederer, Rosenthal, Goldenmdin, Krasikov, Rudnik, Abraham Krohmal, Martensohn, Pfeifermann och Schneider. Eller till Utrikeskommissariatet där alla 17 bolsjevikdiplomater var judar: Margolin, Fritz, loffeJLafet, Lewin, Akselroth, Beck, Beintler, Martins, Lev Rosenfeldt, Vorovskij, Lazarovitj Voikoff, Malkin, Kain Rako, Mannulskij, Atzbum-Ilssen, Abel Beck och Grundbaum, och i Sovjets Högsta Ekonomiska Kommissariat var 13 av 14 kommissarier judar: Merzvin, Solfein, Harskyn, Berta Hinewitz, Isidor Gurko, Jaks-Gladneff, Weissmann, Jaks, den förre broder, Axelrod, Michaelsohn, Förstenberg-Granitsky och Kogon, Förstenbergs sekreterare. I bolsjevikernas Lagkommissariat var samtliga åtta kommissarier judar: Jakob Steinberg, Jakob Berman (som efter andra världskriget skulle bli kommunistisk partiledare i Polen), Lutzk, Berg, Koinbark, Scherwin, Gausmann och Schrader. I Högsta Kommissariet för Offentlig Utbildning var samtliga sju kommissarier och deras närmaste medarbetare judar: Groinim, Lurie, brodern till presidenten för Högsta Sovjets Handel), Ljuba Rosenfeldt, Rebecka latz, Stemberg, lakob Zolotin och Israelivitj Grunberg. Och av Trotskijs medarbetarstab av kommissarier i Röda Armens Kommissariat var samtliga 14 judar: Schorodak, Slanks, Petz, Gerschenfeldt, Fruntze, Fischmann, Potzern, Schutzmann, Gubelmann, Eviensohn, Dietz, Glusmann, Beckmann och Kahlmann. Av 14 kommissarier i Högsta Sovjets Folkhandel var samtliga judar: Kamenjev-Rosenfeldt, Krasokov, Abraham Schotmann, Hekina, den förres sekreterare, Eismobdt, Landemann, Kreinitz, Abel Alperovitj, Herien, Schilmon, Tavrid, Rotenberg, Klammer och Kisswalter. Av 30 rådsmedlemmar inom Cenralkommittén var samtliga judar utom Lenin (som var endast fjärdedels jude från moderns sida, född Blank): Jankel Sverdin-Sverdlov, Kremmer, Bronstein (ej Leo Trotskij), Katz-Mamkov, Goldstein, Abelmann, Zunderbaum, Uritskij, Rhein-Abramovitj, Benjamin Schmidowitz, Zeimbuhr, Rifkin, Schirota, Tzemin Tjenilovskij, Levin-Levinskij, Weltmann, Axelrod, Fuschmann, Kraiskov, Knitzunck, Rader, Haskyn, Goldenrubin, Frisch, Bleichmann, Lantzner, Lischatz, och så Lenin själv. Inom Tjekan, Lenins hemliga polis, föregångaren till Stalins GPU och NKVD, var 31 av 34 chefskommissarier judar: Dehrcin-Derönskij, Limbert, Vogel, Deipkyhn, Bizenskij-Bitzenstein, Razmirovitj, Jankel Sverdin-Sverdlov, Jahnsohn, Kneiwitz, Finesch, Delavnoff, Ziskyn, Jakob Golden, Scholovsky, Rentenberg, Gal Pemstein, Knigkiesen, Blom-Blumkin, Grunberg, Lanz, Heikina, Ripfkin, Katz-Kamkov, Jacks, Woinstein, Leindovitj, Gleistein, Helphand-Parvus Israel Lazarevitj, Sitencus och Jakob Mohdel. Och så här skulle man kunna fortsätta att räkna upp judar bland de ledande kommissarierna i Lenins unga bolsjevikiska Sovjetunionen. Den judiska dominansen i denna bolsjevikrevolutionens stat var fullkomligt förkrossande och är sedan länge synnerligen väl dokumenterad - och det finns därav tungt vägande skäl att hävda att den mångomtalade ryska bolsjevikrevolutionen inte var en rysk revolution utan en judisk: att det ryska folkets nya härskare var - till övervägande del - judar, inte alls ryssar. Och så uppfattade också ledande judar i västvärlden denna revolution och det nya bolsjevikiska Ryssland - liksom större delen av det ryska folket som utsattes för de mest fasansfulla grymheter. Ledande sionistiska tidskrifter som Jewish Chronicle i London och American Hebrew i New York hälsade i ledarartiklar i december 1918 och fram till Lenins död 1924 det bolsjevikiska Ryssland som en judisk samhällsutopi förverkligad, även om man medgav att det rådde viss oenighet mellan judarna, så till exempel var det en judinna, Dora Kaplan, som var den socialrevolutionär som försökte mörda Lenin den 30 augusti 1918. I den officiella brittiska vitboken om orsakema till bolsjevikrevolutionen i Ryssland framhöll den holländske ambassadören i Petrograd, förordad av Sir N. Fidlay till utrikesminister Arthur Balford den 6 september 1918: "Bolsjevismen är organiserad och utarbetad av judar, vilkas enda syfte är att störta den bestående samhällsordningen." Och den brittiske konsult i Ekaterinburg, där tsarfamiljen mördades under ledning av juden Sverdlov, skrev följande den 23 januari 1919 till Lord Curzon, som efterträtt Balfour som Storbritanniens utrikesminister: "Bolsjevikerna kan inte betecknas som ett politiskt parti. De utgör en relativt liten privilegierad klass som terroriserar hela den övriga befolkningen, sedan den skaffat sig monopol på vapen och mat. Denna klass består visserligen av arbetare och soldater, men den styts av en klickjudar." Och Winston Churchill yttrade i ett tal i Dundee den 24 september 1921 följande som återgavs i London Illustated News: "Denna fruktansvärda katastrof - alltså bolsjevikrevolutionen - fram- kallades av en relativt liten klick yrkesrevolutionärer, av vilka flertalet var judar, som har plågat det olyckliga ryska folket under dess svaghetsperiod." Det kan tillfogas, att bolsjevikerna finansierades av judiska storkapitalister, främst av den judiska bankirfirman Kuhn, Loeb och Compagnie med följande direktörer och ägare: Jakob och Mortimer Schiff, Felix Warburg, Otto Kahn och Jerome H. Hannauer, samtliga judar. Vidare finansierades bolsjevikerna av Helphand Parvus, miljardär på svartabörsaffärer, kopparfamiljen Guggenheim och Nya Bankens ägare i Stockholm, Olof Aschberg samt ägaren av Rheinisch-Westfählisch Syndikat, bankiren Max Warburg - alla dessa varjudar. Den i USA verksamme judiske journalisten och författaren David Shub har i sin Leninbiografi, utgiven på svenska 1949 på Natur och Kulturs förlag redovisat en del av denna dokumentation, och senare har detta gjorts utförligare av den i USA verksamme engelske ekonomihistorikern Anthony Sutton i flera böcker.     Nästa sida

Index över Israels makt i Sverige: