23
VARFÖR TROR
VISSA
"KRISTA"
PÅ ISRAEL?
INTERVJU MED SIGBERT
AXELSSON
AR: Docent Sigbert Axelsson du
arbetar som docent vid Uppsala universitet Vad är
ditt arbete som forskare?
SA: Nu gör jag två saker.
För det första arbetar jag inom Sekretariatet
för framtidsstudier som projektledare för vad
vi kallar "Framtida folkrörelser". För svensk
del så är ju folk-rörelserna,
någonting ganska typiskt, en rad folkliga sociala
rörelser som bildades i slutet på 1800-talet i
samband med industrialismens genombrott. Nu har vi ett
stort projekt till-sammans med en del folkrörelser
som syftar till att analysera och diskutera det framtida
Sverige, en demokratisk bild, en framtidsbild av Sverige
på lång sikt - låt oss säga
år 2010. Och då ställer vi oss
också frågan: vilken roll vill
folkrörelserna själva spela? Vilket
samhälle vill de ha och vilket samhälle
strävar de emot? Samtidigt kombinerar jag det med
mitt gamla intresse för internationella
frågor. Jag är docent i missionsveten-skap
här på Teologiska fakulteten i Uppsala och vi
har ju som vår huvuduppgift som missionsvetare, att
arbeta med kyrka och samhälle, eller religion och
politik, i tredje världen: Asien, Afrika och
Latinamerika. Och då har jag kommit att intressera
mig mest för Afrika, Kongoområdet till att
börja med och senare södra Afrika och kanske
framför allt Mellanöstern och
Palestinafrågan. Samtidigt arbetar vi med
Centralamerika och Sydostasien, så forsknings-
eller studiemässigt arbetar jag nu på ganska
bred front med religion och politik eller
kyrka-samhälle, ideologi, ideologikritik. Men det
är roligt att kombine-ra ett historiskt perspektiv
med ett framtidsperspektiv inom projektet "Framtida
folkrörelser".
AR: Jag har läst i Svenska
Dagbladet att ni också har studerat den kristna
högerns sekter i Sverige som Livets ord t
ex.
SA: Ja, det kommer in lite grann inom
både framtidsstudierna, framtida folkrörelser
och inom missionsvetenskapen, därför att, om
man nu studerar vad som är nytt i Sverige på
den religiö-sa sidan i varje fall, så är
det en ganska klar tendens at det amerikanska
hållet: nya spektakulära rörelser
från den s k kristna högern i USA som kallar
sig "The new Christian Right". Det är svårt
att benämna dem, här i Sverige.
Benämningen kristna högern är inte riktigt
bra. De är inte höger precis, de är
snarare annorlunda eller de är anti-demokratiska kan
man säga. Höger är ju ända
demokratiskt. Det är en ny tendens, en n
rörelse. Då måste vi fråga oss i
ett framtidsstudium. Är detta någonting som
kommer att öka och betyda ännu mer på
2000-talet? Och hur skall man se på det från
demokratisk synpunkt? Från missionsvetenskapens
synpunkt närmar man sig det genom att man
konstaterar att de är ganska många och spelar
en vital roll i Sydostasien, i Singapore t ex, i
södra Afrika, i Centralamerika eller i
Mellanöstern. Och dessa är alla samma slags
rörelser som vi möter här i Sveri e, i
Sydafrika i Central-amerika eller i Singapore. Så
man fär ju då också ställa sig
frågan vad detta är för internationell
tendens.
AR: När du talar om att de
hotar demokratin, Menar du då också den
ekonomiska demokratin, eftersom tendensen kalls
framgångsteologi?
SA: Ja, en del av dem kallas så.
Så märkvärdigt är det väl
kanske inte. Jag menar, i huvudsak, att deras ideal inte
är ett demokratiskt ideal. Utan de menar sig
stå under en stark auktoritet själva, under
Gud framför allt, och de har Guds kunskap. Dessa s k
andliga ledare "meddelar" då Guds kunskap till folk
i gemen, talar om hur det är. Det är ju inte
demokra-tiskt. De anser sig veta bäst. De gamla
folkrörelserna här i Sverige, och inte minst de
kristna rörelserna, var demokratiska på det
sättet att man frågade varandra, om varandras
erfaren-heter, varandras omdömen, och så
jämförde man dem med Bibeln. Man studerade
Bibeln kritiskt och så byggde man upp sin ideologi
och man skapade sin kultur. Detta är precis
tvärt-emot vad den nya kristna högern eller
framgångsteologin gör.
AR: De försöker
också rättfärdiga sociala orättvisor
genom att säga att det är Gud som straffar de
fattiga med fattigdom och belönar de
rika.
SA: Ja· de behöver inte
uttrycka sig så att Gud straffar somliga
människor med fattigdom utan de säger att det
är onödigt att vara fattig, att det är
onödigt att vara ful eller sjuk eller maktlös,
därför att Gud har ställt alla
världens rikedomar till förfogande för dem
som vill, som vill ta emot Honom och tro. Så de
utlovar framgång, rikedom, hälsa,
skönhet, makt - ekonomiskt, socialt, politiskt och
kulturellt - för den "som tror bra". Det här
är ju en egendomlig form av kristen tro, måste
man väl säga; för de bortser helt
från all mänsklig erfa-renhet. Vi vet att
många av oss är fattiga, sjuka, olyckliga,
maktlösa o s v. Samtidigt strider deras teologi emot
klassisk kristen teologi. Enligt klassisk kristen teologi
var ju Kristus själv Herrens lidande tjänare.
Han var ett med de fattiga. Han var inte rik och han
visade att det är de fattigare, de små enkla
människorna som står närmare Gud i
så fall, därför att Gud är
solidarisk med dem. Det är nerifrån man ser
verklig-heten som den är. På den punkten,
när det gäller Jesus Kristus, kommer
framgångsteologin ohjälpligt i konflikt med
vad som är traditionellt kristet.
AR: Hur är det när de
blandar sig i politik? Det har kommit fram nu. i samband
med mordet På Olof Palme att också
polis-utredningen börjar undersöka
bibelfundamentalisternas "spår".
SA: Jag vet inte hur utredningen
arbetar. Däremot vet jag politiskt sett, en hel del
om de här rörelserna, t ex finns
förbedjare för Sverige med Kjell Sjöberg i
spetsen - det är väl honom du tänker
på - som framträdde offentligt i Svenska
Dagbladet häromsistens. De tänker sig att
tillvaron är tudelad, mitt itu, och mellan dessa
två parter försiggår en våldsam
kamp, i andevärlden framför allt. Det är
en god kraft som är Gud och en ond kraft som är
Satan. Dessa kristna grupper målar upp Satan i
mycket starka färger, ondskan personifierad. Och de
här letar fiender, "fiender till Gud och Guds
frälsningsplan".
I det här fallet drev Kjell
Sjöberg och hans närmaste en hatkampanj mot
Olof Palme. Det är väl det som är
intressant. Man kan fundera över varför somliga
kristna rörelser ägnar sig åt att hata
politiska motståndare så kraftigt. Det
är de ju inte ensamma om. Man kan använda
religionen till allt möjligt och även till att
få folk att hata en fiende.
AR: En handikappad ringde till
mig i Radio Islam och klagade över att de här
framgångsteologerna är emot system som ger
hjälp till handikappade. Vet du var de står
egentligen i den här från i
välfärdsamhället som ger viss trygghet
till de svaga?
SA: Jag tror inte att de är emot
att samhället hjälper de handi-kappade. De
är inte emot socialvården heller. Utan de
säger att Gud är sa mäktig att han kan
göra även handikappade friska. Sa om man tror
och om man själv ber och blir föremål
för förbön då sker under. De
säger att Gud är undrens Gud och att vår
tid är också en undrens tid. De välkomnar
alla människor. Sjuka och handikappade blir
föremål för förbön och då
skall undret ske. De lägger press på de
handikappade genom att hävda att de far själva
bestämma sig. Vill de bli friska då skall de
komma till tro hos t ex Ulf Ekman på Livets ord i
Uppsala. Han sätter ju en ära i att be för
handikappade, sjuka eller olyckliga varje torsdag
kväll De öppnar en annan väg som är
omöjlig. Det finns ju många handikappade som
inte blir annorlunda. Det finns ju många som
är skapade så och då tillhör de ju
Guds skapelse. I kraft av detta är de ju också
goda. Man kan inte säga att handikapp är
någonting ont utan att de i sin svaghet, sin brist
uppenbarar vem Gud är precis lika bra som en fullt
frisk människa.
AR: Tror du som forskare att
framgångsteologin är en religiös
rörelse eller en grupp politiker och demagoger som
försöker utnyttja religionen för ett visst
politiskt syfte?
SA: Det är ju väldigt
svårt att avgöra vad som är den innersta
drivkraften i en rörelse eller hos en ledare,
för man kan inte studera människors innersta
vilja. Men jag tror för tillfället att man kan
förklara det på tva sätt, i varje fall
hos ledarna som man kan ställa till svars för
hur rörelsen utvecklas och följs. Det ena
är att man kan se det som en politisk rörelse,
egentligen en anti-demokratisk politisk ideologi som har
till syfte att bygga upp ett alternativ till vår
demokrati. Detta alternativ kan de kanske kalla Guds
stat, alltså teokrati. De kanske drivs av politisk
makt. Den andra linjen skulle kunna vara: att man tolkar
dem som affärsmän. De har funnit en marknad
där de kan tjäna pengar. Och det är en
marknad som är en kombination av
mediasamhället. De producerar video, videoband,
ljudkassetter, böcker... De ordnar konferenser. Man
kan se dem som en stor marknad. De arbetar i ett
media-samhälle mycket ,med elektroniska och tekniska
hjälpmedel. Där kan de också tjäna
pengar. De bildar bolag. Men det hindrar ju inte att en
och annan också är fromma människor. Det
vet jag ingenting om. Men jag är övertygad om
att sådana som Ulf Ekman, Kjell Sjöberg,
Kristian Västergård, Sten Nilsson eller Gunnar
Olsson och allt vad de nu heter, de är ju smarta. De
vet ju precis vad det handlar om.
AR: Men hamnar inte deras
aktiviteter under bedräggrilagen?
SA: Nej.
AR: Är det inte ett sorts
bedrägeri att påstå sig kunna göra
mirakler, att ge syn till de blinda och hälsa till
de sjuka?
SA: Nja.
AR: Men hur kan man skydda
ungdomar, tonåringar och även vuxna från
dessa bedragare?
SA: De avslöjar sig ju
själva. Om folk går dit och hör och ser,
så bedömer de ju rörelsen och predikan
och, allt utifrån sin egen erfarenhet, vet de ju
att inte alla blir friska. Men man vet ju också att
somliga faktiskt blir friska. En vanlig kristen bön,
inför en sjuk människa, är att man ber om
hälsa och välbefinnande. Men sedan avslutar man
också bönen med Jesu ord från Getsemane:
"Ske dock icke min vilja utan Din". Det betyder att man
lämnar avgörandet helt i Guds hand som när
man står inför ett mysterium. Vi vet inte
varför somliga är sjuka och blir friska, medan
andra inte blir sjuka. Så därför är
denna bön "Ske icke min vilja utan Din" ett uttryck
för ödmjukhet, en mänsklig ödmjukhet
inför Gud. Men så ber inte Ulf Ekman och Sten
Nilsson eller de här ledarna i Livets ord. Utan de
bara kräver av Gud att han skall göra
någon frisk. Alltså det finns inte
någon ödmjukhet i det. Det är ju en
mycket konstig teologi. De ljuger säkert ibland. Jag
menar de använder sig av halvsanningar och
halvlögner. Men, det tror jag, folk
genomskådar det. Man kan aldrig skydda folk
auktoritärt från sådant. Det ser man ju
själv.
AR: Hur kan de skaffa sig
så stora rikedomar att de kunnat bygga t ex den
stora anläggningen för Livets Ord i
Uppsala?
SA: Det är ju en gammal kristen
tradition och inställning till jordiska
ägodelar att man offrar mycket till Gud. Man ger -
det är som i islam - allmosor eller man ger tionde
som det heter, 10 procent av sin lön till
församlingen, till kyrkan. En del ger mindre, en del
ger mer. Man lär sig att offra och ge av sina
materiella ägodelar till församlingen, till
kyrkan, till Guds verk. Det här är ju helt
vanliga människor, i både låga och
höga inkomstlägen. Sedan är det ju
möjligt att de här rörelserna kan
hjälpa varandra så att i ett uppbyggnadsskede
kanske amerikanska Livets ord, "Rema", hjälper
Sveriges, hjälper Ulf Ekman. Det är ju
möjligt att en äldre rörelse som "Full
gospel business men" hjälper Ulf Ekman här,
Reine Cool i Sydafrika och någon i Centralamerika o
s v. Det vet vi ingen-ting om. Det är också
ganska vanligt att olika rörelser hjälper
varandra att komma igång.
AR: Kan de spela samma roll
här i Sverige och växa som de har gjort i
USA?
SA: Det tror jag inte.
AR:
Varför?
SA: Den svenska, eller nordiska,
kulturen är ju väldigt mycket annorlunda
än den nordamerikanska. Vi har ett vitalt politiskt
partiväsende där partierna också fungerar
mellan valperioderna. Om man tar socialdemokraterna eller
VPK eller centern t ex så har de ju ett
föreningsarbete över snart sagt hela landet
där människor träffas varje vecka eller
varje månad och arbetar med studier, kultur och
bygger och står i. Något liknande finns ju
inte i USA. Där är det två stora partier
som dominerar och de går fram i en slags
våldsam kamp med varandra inför mass-media,
inför presidentvalen framför allt. Sedan finns
det andra skillnader, t ex beträffande massmedia. I
Sverige har vi ett statligt monopol på TV och det
betyder att olika röster kommer till tals trots
allt, även om svensk TV går mycket på
marknads-undersökningar och ser efter vilka program
som får flest tittare. Sedan gör man ännu
fler program för att tillfredsställa
många tittare. Men det finns ju trots allt en
ganska bra bredd i svensk television, tycker jag.
Programmen är ju inte så ensidiga. I USA
är televisionen en marknad som alla andra och
då är det stora krafter som kämpar
på den marknaden om herraväldet. Och då
tar man till våldsamma medel, våldsamma
retningsmedel för att nå tittare. Det skall
vara underhållande, kul och
häftigt.
AR: Du menar privata
TV-stationer?
SA: Ja, just det, kommersiella TV-n.
Och då finns ju risken att man undviker
allvarligare konflikter och debatter.
AR: Men om det också
här i Sverige blir privata TV-stationer, tror du
då att de kommer att få samma
möjligheter som de har i USA?
SA: Nej, det tror jag inte. Även
i USA undrar jag om inte TV-systemet vacklar lite grann.
Det är inte så att folk tittar på TV
så förfärligt mycket. TV har inte
sådan genomslagskraft att den påverkar
djupliggande värderingar, skulle jag tro. Utan det
som påverkar våra djupaste och viktigaste
värderingar det är de erfarenheter vi gör
i livet, var och en i sin tid. Det vi själva
får fram när vi resonerar med varandra är
en gemen-skap, om det är familjen, kamratkretsen
eller föreningen. Det är där ideologierna,
tankarna och teologin växer.
AR: Jag som muslim är
intresserad av de här rörelserna
därför att vi som muslimer möter dem i
Palestinakonflikten som fanatiska sionister. Som muslim
vet man inte varför de här "kristna"
stöder en ockupationsmakt som är mot
kristendomen och förtrycker kristna och muslimer i
det av judarna ockuperade Palestina?
SA: Att stödja Israel har inte
ett dugg med Jesus att göra. De här
bibelfundamentalistiska kretsarna - vi kan ju kalla dem
så tills vidare på kristet håll,
då behöver man inte alls mena samma sak som en
fundamentalist inom islam - fastslår vissa saker i
den kristna tron som viktiga. Jerry Falwell, ledaren i
USA för "Moral majority", har sagt att en av de fem
punkterna i "den fundamentala sanningen" han
förkunnar och tror på, det är stödet
till Israel. Men det har inte så mycket med
juden-dom och judar att göra, utan de ser staten
Israels upprättande 1948 som ett historiskt bevis
på Guds existens. De söker hela tiden bevis
på att Gud fin ns och att Gud verkar. De hoppas att
staten Israel är ett sådant tecken. Att Gud
faktiskt har ingripit i historien och gjort ett under.
Därför är det ointressant att det
råkar vara judar. Det spelar ingen roll så
att säga. Utan de här kristna kretsarna,
kristna högern eller bibelfunda-mentalisterna, de
är ointresserade av judar och judendom. De
betraktade saken på samma sätt under andra
världskriget, när Hitler förintade sex
miljoner judar tillsammans med zigena-re, homosexuella,
kommunister o s v. Den gruppen av
människor
som då hade den här typen
av fundamentalistisk eller högerkris-ten teologi
tittade på det här ganska ointresserade av
judarna, men de undrade o m inte Gud ingriper här
och straffar judarna. Då tyckte de att Gud ingrep
och straffade judarna, och nu tycker de att Gud ingriper
och höjer upp judarna.
A R: Och straffar
palestinierna?
SA: Ja, och det bryr de sig inte
heller om, för det de är ute efter det är
att Gud "manifesterar sin existens och sin kraft". Det
är ett väldigt farligt stöd som Israel
får här från de här krafterna. De
stöder inte judarna egentligen, de stöder inte
judendomen. De är i bästa fall likgiltiga
för judar och judendom men lika ofta är de
okunniga om judendom och judar. En hel del är ju
föraktfulla gentemot judar och judendom utav dessa
högerkristna som stöder Israel. Man får
mycket noga se på vilka grunder de stöder
staten Israel. Därtill kommer att de beundrar
våldet. De beundrar den militära styrkan hos
Israel. De tycker att också det är ett Guds
under. De tolkar det i ljuset av en situation från
Gamla Testamentet, Davids strid mot Goliat. Goliat som
var filistéernas eller skall vi säga
palesti-niernas store hjälte. Han var ju
palestinier, filisté. Och David, det var då
den lille judiske herden. Denne lille, i totalt
underläge, lyckades döda den store Goliat.
På samma sätt betraktar man nu Israel som den
lille, som besegrar arabvärlden så att
säga. Kristna och muslimer tillsammans, de besegras.
Så det här är ett slags mystifiering av
historia.
AR: Kan man inte säga att
de är infiltrera av sionister?
SA: Nej, det behövs inte. Det
behövs ingen infiltration av sionister för att
de här människorna, de här grupperna
längtar efter gudsbevis i historien. Och nu tror de
att Israel är ett gudsbevis. Det är klart att
sionisterna utnyttjar det för sin politik. Men dessa
kristna grupper skulle ha haft samma teologi och hallit
pa den här punkten ändå. Så
sionisterna behöver inte anstränga
sig.
AR: Är de
många?
SA: Ja, de är väldigt
många. Jag såg häromdagen en uppgift om
att den viktigaste boken som pekar i den här
riktningen är av en fundamentalistisk teolog som
heter Hal Lindsey. Han har skrivit en bok som heter "The
late great planet earth" (den f d stora planeten jorden).
Den har kommit ut på svenska. Den lär ha
sålts i 200 miljoner exemplar. Det är massor
av predikanter som predikar på det här
sättet: att Israel är tecknet på Guds
existens och att tiden närmar sig sitt slut, att
Kristus skall återkomma och upprätta sitt rike
eller döma världen. Många ser fram emot
det som står i Uppenbarelseboken om en slutstrid
då mänskligheten eventuellt går under,
Harmagedon. Det finns en stor litteratur i USA och i
västvärlden också för övrigt
som talar om Harmagedon. Det är en plats, Megiddo, i
nuvarande norra Israel, Palestina, i närheten av
Haifa. Där menar de här predikanterna ska ett
stort slag stå mellan judar - judar som skall vara
med och kriga - och den ryska armen och den arabiska
armén och kanske rentav den kinesiska armen. Den
här Hal Lindsey tänker sig att arméer
kommer från alla fyra vädersträcken och
även från väst, Rom. De tänker sig
att den Europeiska Gemenskapen, EG, skall samla sig runt
Rom och tåga mot Israel.
AR: Och "den lille David" skall
då slå till med
listigihet?
SA: Ja, det finns en del som
tänker så - det här är ju
spekula-tioner, apokalyptik kallar vi det - men det visar
ju hur de kan tänka även om det är bisarra
tankar, men ändå. Vid Harmagedon skall det
stå kanske tolv miljoner judar i en jättearme
och mot dem skall det stå flera hundra miljoner
fiender och Gud skall ingripa och hjälpa judarna
till sist. Men ändå skall nio miljoner av
dessa tolv utplånas, förintas. Så det
blir en större katastrof för det judiska folkat
än vad Hitler och Förintelsen var, för
då drabbades ändå bara sex miljoner
judar. Här skall det drabba nio miljoner. Dessa
kristna apokalyptiker, eller Israelvänner, ser
framför sig denna enorma militära katastrof
tämligen Iikgiltiga och cyniska, visserligen
jublande över den framtida segern som judarna skall
vinna för Gud skall ingripa. Ändå kan de
tänka sig, utan att bli berörda, att nio
miljoner judar skall gå under.
AR: Kanske kommer de att
betrakta användningen av Israels atomvapen som en
Guds gåva?
SA: Ja, javisst. Men jag tror att man,
i första hand, skall se den här kristna
rörelsen som en politisk - naturligtvis - men
religiös rörelse som söker "gudsbevis" i
historien. År 1917, under första
världskriget, när den brittiske generalen
Allenby intog Jerusalem sade motsvarande kristna kretsar:
Se där, det är ett tecken på att Gud
finns, att Gud ingriper i historien. Snart kommer
Kristus, eller snart kommer änden. Men det gjorde
det ju inte. Och 1948, när staten Israel bildades,
sade man samma sak: Se där, ett under har skett,
snart kommer Kristus. Och 1967, när Israel
erövrade Västbanken, Gaza och Jerusalem, sade
de likadant. Nu har de tagit Jerusalem, snart kommer
Kristus. De ser det här i ett slags
frälsningshistoriskt perspektiv och hoppas då
att detta skall vara tecknet. Det skall slå in och
Gud skall visa sig ha rätt. Därmed spelar det
ingen roll om det är muslimer, kristna eller judar.
Det är full-komligt likgiltigt. Så tror jag
att man skall tolka dem.
AR: Det som är farligt
är att de har inflytande hos en av supermakterna som
har kärnvapen och kan förverkliga "Harma-gedon"
som en "Guds vilja"!
SA: Ja, men det bekymrar inte den
här kristna högern eller fundamentalisterna
därför att om Gud vill att mänskligheten
skall ta slut i och med ett krig så spelar ju inte
det någon roll. Mänskligheten "skall ju
ändå upphöra någon gång och
varför inte genom ett kärnvapenkrig"? De
är inte rädda för krig eller
förintelse, "alla skall vi ju dö.
Mänskligheten skall ju upphöra."
AR: Kan man beskriva dessa
högerkristna som en dekadans inom kristendomen ett
fenomen som man inte har något grepp
om?
SA: Det är inte lätt att
karakterisera dem. De äldre amerikan-ska kyrkorna,
presbyterianer, anglikaner, metodister, baptister,
lutheraner, romerska katoliker, ortodoxa o s v, får
ju kämpa mot den här tendensen. För
tendensen lever ju också inom dessa gamla kyrkor
som små rörelser, eller människor grips
av detta förenklade budskap. Att de har kunnat
växa sig så starka kan ju bero på deras
teknik, att de använder elektroniken. De har under
flera år byggt upp sina dataregister och via sina
dataregister kan de nå hundratusen, en miljon, fem
miljoner människor inom loppet av ett par dagar och
sprida sin litteratur eller erbjudanden: om en bok, en
skiva, en video eller vad det nu kan vara. Och de tigger
pengar. Dessa miljoner människor som står
registrerade i centrala dataregister får kontakt
regel-bundet, så de känner att de tillhör
en sådan här rörelse. Det är deras
rörelse och de ger pengar till den. Den tekniken
gör det ju möjligt för de här
elektroniska kyrkorna att tills vidare komma långt
in i alla andra kyrkor och samfund. De behöver inte
bilda egna församlingar och grupper utan det
räcker med att en lyssnar på TV eller
står i ett dataregister och får kontakt
på det viset. Så delvis har det nog att
göra med den här nya tekniken, tror
jag.
AR: Och även
psykologin?
SA: Ja, de måste ju göra
ideologiska, teologiska och psykologiska
marknadsundersökningar så att de vet var
gränserna går för det de kan säga.
De måste ju hålla sig väl med en stor
del av åhörarna eller tittarna så att de
inte stöter dem ifrån sig. Dessa psykologiska
eller andra undersökningar har visat att det finns
utrymme för att stämpla vissa små grupper
som fiender. De kan t ex stämpla arbetslösa som
fiender, "de får skylla sig själva eftersom de
inte har arbete, de borde arbeta". De stämplar
abortsökande kvinnor eller kvinnor som gjort abort.
De stämplar barnlösa äktenskap, de
stämplar homosexuella o s v som fiendegrupper. Det
är ganska brutalt, en brutal tanke att det är
dessa grupper som skall attackeras. De får inte
vara ifred, de får inte någon respekt. Det
ligger ett väldigt tryck på många
människor i de här kretsarna i USA att de skall
gifta sig t ex, och att de skall ha barn. De får
inte själva välja att leva ensamma livet ut t
ex. För att komma fram till sådana hårda
attacker mot vissa små grupper i samhället:
tror jag, att de måste genomföra bra
marknadsundersökningar så att de vet att det
ändå är tillräckligt många
kvar som tycker att det här är ett bra budskap
och som stöder det. För de måste ju
själva predika så att de får stöd
från "mitten", den stora breda mitten. Det gör
ju att de skalar bort från evangelisk
förkunnelse och predikan allting som är
svårt för folk i gemen. Evangeliet mister sin
sälta och blir ett ganska platt budskap, konstigt,
underhållande.
AR: Vilken del av Bibeln
stöder de sig mest på? Är det på
Gamla Testamentet eller Nya Testamentet i sin
argumentation?
SA: De tar ju inte Bibeln på
något större allvar heller, utan de anser sig
själva veta bäst. De ledare som vi talar om -
Jerry Falwell, Pat Robertson, Jimmy Swagert, Kenneth
Hagin, Jim Baker eller t ex Ulf Ekman i Sverige - anser
sig vara pånyttfödda på ett alldeles
särskilt sätt, födda i anden till en ny
gemenskap med Gud. Eftersom de står i så
nära förbindelse med Gud så får de
utav honom en ny kunskap, de delar Guds kunskap, så
att säga, på ett andligt sätt och
då behöver de inte Bibeln för de vet ju
redan hur det är. Om de får del av Guds
oändliga kunskap - och Gud är ju all kunskaps
källa - då räcker det för att de
skall kunna tala om hur det är i världen och
hur det borde vara. Sedan, av praktiska skäl,
för att imponera eller för att få med sig
folk, så kan de stödja sig på bibelord i
Gamla Testamentet och Nya Testamentet. Men då
väljer de precis det bibelord som passar dem
för tillfället. Så det ligger inget
allvarligt bibelstudium bakom deras predikan eller
förkunnelse.
AR: Hur är deras syn
på den traditionella kyrkan?
SA: De traditionella kyrkorna liknas
ibland vid fängelser, religiösa fängelser,
eller man liknar kyrkorna och församlingarna vid en
fågelbur, en bur som håller inne
fågeln. Det är ju synd om fågeln som
sitter därinne och har vingar och kan flyga, men vet
inte om att den kan flyga. Därför att kyrkan
och för-samlingen binder honom. Men om de
någon gång glömmer att stänga
luckan så kan ju fågeln hitta ut och flyga
och märker att den kan flyga. De har olika
sådana här bilder för kyrkor och samfund
och det gäller naturligtvis också islam: att
man sitter i ett mörkt fängelse när man
sitter i en bur. Då människan är
fången där ligger "befrielsen" i att man
lämnar samfundet eller kyrkan och ger sig hän
åt denna nya rörelse. Så "flyger" de och
gör underbara upplevelser. Det är ju
underhållande det här systemet. De ordnar sina
möten med bra regi, fin dekor, musik, dans. Det
är häftigt, det är tempo i det hela; det
är mycket välregisserat ungefär så
att det skall passa för TV. Det får inte bli
tråkigt, långtråkigt och longörer
som det är i våra vanliga kyrkor och
församlingar. De har ju en poäng här att
det är festligt, det är kul, det är som
kabaré eller revy i jämförelse med
högtidlig klassisk teater eller opera. Jag skulle
tro att det kan vara mycket roligare på kristna
högerns möten än det är i
missionsförsamlingen eller i domkyrkan.
A R: Sigbert Axelsson, du har
varit mycket engagerad i Palestinafrågan. Du har
skrivit böcker om Palestinafrågan. Du har
gjort en mycket uppmärksammad och omdebatterad film
om Jerusalem. Du tillhör själv Uppsala
missionsförsamling. Du tillhör också
socialdemokratiska partiet och Broderskapsrörelsen.
På vilka grunder stödjer du palestinierna?
SA: För mig är det ganska
självklart. Om det tillhör min genera-tion, vet
jag inte. Jag är missionsförbundare och
socialdemokrat. Den fromhet och den politik som jag har
vuxit upp med hemifrån, från mina
föräldrar och far- och morföräldrar
har varit en kombination utav fromhet och politisk
radikalitet. Mina släkting-ar var antinazister under
andra världskriget. De kämpade emot nazismen,
för mänskliga rättigheter liksom min
släkt i Norge jag kommer ifrån västra
Värmland så jag har släkt både
på norska och svenska sidan. En del av mina
släktingar i Norge tillhörde
motståndsrörelsen, den norska
motståndsrörelsen, Hjemmefronten. De
bekämpade också nazismen under Tredje riket.
Min far, som var teolog och predikant - pastor i svenska
missionsförbundet- tog ställning redan 1947,
1948, 1949 beträf-fande Israel. Han hörde till
de teologer inom svenska missions-förbundet som sade
att detta inte är ett gudsbevis utan man måste
tolka staten Israel som en politisk händelse en
historisk händelse. Det han frågade sig da och
andra med honom var om det är rättvist det som
sker. Det är en grundläggande fråga i den
kristna tradition jag tillhör: kombination av
socialism och kristendom. Är det rättvist det
som hände mot palestinierna? Och de fann att det var
inte rättvist. Det var inte rättvist för
palestiniernas del. De såg den här
frågan ungefär som man har sett på
kolonialismen: att också palestinierna hade
rätt att bli befriade från kolonialmakten. Det
här är då ett ganska självklart
politiskt perspektiv. Men sedan vet jag ju att det fanns
många missionsförbundare och socialdemokrater
som under kriget kämpade på samma sätt
för judarnas rätt att överleva, för
kommunisterna, för zigenarna och kanske också
för de homosexuella, fast i Sverige kämpade man
inte särskilt för homosexuella vad jag vet. Det
dröjde länge, tror jag, innan de europeiska
socialdemokraterna insåg att den stat som dessa
judar byggde i Palestina var i grunden orättvis mot
kristna och muslimer, d v s mot icke-judiska medborgare
och människor. Men den omprövningen var
så pass svår psykologiskt, skulle jag
föreställa mig, att de aldrig
förmådde bryta sina gamla förhoppningar
till staten Israel och kibbutzrörelsen och i
stället stödja palestinierna utan de lät
det här tona ner och sedan efter 1967 så
är det ju klart att Sverige måste säga
nej till ockupation. Sverige erkände aldrig
ockupationen, har aldrig gjort det och kommer aldrig att
göra det heller. Men det är grunden för
min del att jag har tillhört en tradition, kristen
och socialdemokratisk, som har sett till de nederstas
behov i första hand, de förtrycktas, de
förtrampades, de föraktades behov och rätt
och kämpat för deras rätt.
Broderskapsrörelsen, den kristna socialdemokratin,
är ju ett organisatoriskt uttryck för den
tanken att det är självklart att kombinera
kristen tro och socialistisk analys och hållning
med ett stöd för de förtryck-ta, de
förtrampade. Därför har det blivit
så att Broderskapsrörel-sen med Evert Svensson
i spetsen inom partiet lett den här debatten
för en rättvis behandling av alla
människor - både för judar, kristna och
muslimer - inom Palestina och därmed blivit kritiska
till sionismen, till staten Israel, eftersom de
förtrycker palestinierna, kristna och muslimer.
Sedan har ju mina studier i Libanon och Israel betytt
mycket också. Jag har kommit i kontakt med så
många intellektuella på olika håll och
sett och förstått dels hur det är och
dels förstått deras analys. Jag har lärt
känna PLO väl och då tycker jag att den
huvudlinje som PLO har hållit nu sedan 1967
års krig , den håller ganska väl och den
stämmer med FNs linje ocksä, nämligen att
alla medborgare i en stat skall ha lika rättigheter,
oavsett om man rakar vara jude, kristen eller muslim,
eller om man är man eller kvinna eller vad man nu
kan vara, om man talar det ena eller det andra
språket.
AR: En man, en röst,
alltså.
SA: Javisst. Och att alla medborgare
skall ha samma medborger-liga rättigheter. Sa
år det ju inte i Israel, utan Israel definierar sig
själv som en judisk stat och inte som en israelisk
stat. Det är där hela frågan avgörs,
tycker jag.
A R: Och man vet inte heller
vilka gränser staten Israel har.
SA: Nej men det är kanske inte
så intressant. Frågan är ju de
mänskliga rättigheterna eller de medborgerliga
rättigheterna. Svensk socialdemokrati har ju aldrig
accepterat diskriminering eller segregering utan när
det socialdemokratiska partiet engage-rar sig i
Centralamerika eller i Sydafrika så är det ju
för att värna om människornas rätt,
deras rättigheter. På samma sätt kommer
det att bli beträffande Palestinafrågan i
Israel också: att man lägger märke till,
mer och mer, att palestinierna förtrampas,
förtrycks, jagas, förnedras och då
måste man ta ställning för dem. Men detta
är en svår psykologisk förändring;
för det är väldigt besvärligt att
kritisera den judiska staten. Det är så
lätt gjort att man drar på sig kritik för
att vara antisemit bara för att man kritiserar
judiska maktharvare. Men man måste naturligtvis
kritisera maktharvare som gör fel oavsett om de
är judar, kristna, muslimer eller ateister, om de
är reaktionära, kommunister eller
socialdemokrater. Grundprincipen är ju fullkomligt
klar inom socialdemokratin. Det är att slåss
för lika mänskliga rättigheter, lika
medborgerli-ga rättigheter. Man kan väl
säga, i Sverige, att liberalismen, liberalerna och
socialismen, socialdemokraterna har gått i spetsen
för det moderna samhället med lika
medborgerliga rättigheter: en människa, en
röst. Samma tänkande borde man ju tillämpa
på Israel, Palestina. Men dit är steget
långt.
AR: Var står Svenska
kyrkan. som institution i dag i
Palestina-frågan?
SA: Svenska kyrkan tar väl inte
ställning så tydligt utan, på kristet
håll, organisatoriskt håll, har det varit
så att det är de stora ekumeniska eller
konfessionella världsorganisationerna som har
behandlat frågan och tagit ställning flera
gånger. Kyrkornas världsråd t ex,
reformerta världsalliansen som Svenska
missionsförbundet tillhör eller lutherska
världsförbundet eller Vatikanen. Alla de
här stora kyrkliga kristna traditionerna tar
ställning för demokratin, för lika
mänskliga medborgerliga rättigheter och tar
alltså ställning mot Israels ockupation.
När det gäller Vatikanen så 'har ju
Vatikanstaten aldrig erkänt Israel, därför
att Israel håller Jerusalem. Det kan Vatikanen inte
acceptera. Det bekräftade påven nu under sitt
USA-besök, att han hävdar på
folkrättsliga grunder att palestinierna också
har rätt till en stat och att Jerusalemfrågan
måste lösas inter-nationellt. Så
när man kritiserar gäller det statsskicket. Man
menar att Israel inte har rätt att förgripa sig
på kristna och muslimska medborgare. Om man
frågar enskilda kyrkor i Sverige så tror jag
att det är omöjligt att få fram
några tydliga svar här, därför att
studiet pågår fortfarande. Diskussionerna
pågår. Nu har svenska ekumeniska nämnden
givit internationella utskot-tet i uppdrag att studera
den kristna närvaron på Västbanken och i
Gaza. Det är några stycken som har varit nere
och under-sökt saken genom att resa dit och
intervjua folk. De har läst tillgängliga
rapporter och statistik. De har nyligen avlämnat en
rapport till internationella utskottet som heter just
"Kristen närvaro i Israel/Palestina". Jag har den
framför mig här. Där går
författarna i den här gruppen igenom
omsorgsfullt både individuella fall, där
kristna har råkat illa ut, och kollektiva fall
där en kyrka eller en hel grupp har råkat illa
ut. Så man beskriver både kyrkornas och de
enskilda kristnas situation i den judiska staten Israel.
Det här är då inte ett
ställningstagan-de från svenska ekumeniska
nämnden, som organiserar de svenska samfunden och
kyrkorna, utan det är ett studiematerial. Men det
tyder ändå på att den samlade
kristenheten i Sverige vill studera den här
frågan ungefär som man tidigare har studerat
Centralamerika och Sydafrika. Det är ju ett steg
på vägen att, när man har undersökt
saken, bestämma sig eller göra ett uttalande.
Samtidigt är det ju så att de svenska
kyrkorna, exempelvis Svenska kyrkan och frikyrkan genom
"Diakonikyrkan hjälper" i många, många
år har hjälpt palestinierna i
flykting-läger både i Libanon, på
Västbanken, i Gaza och Jerusalem med sjukvård
och utbildning, gett juridisk hjälp till
människor att behålla sina bostäder, sin
mark, sin vetenskap, sin kultur o s v. Det här
är ett praktiskt arbete som har bedrivits så
pass länge, med så många människor
att på kristet håll i Sverige finns det nu en
stor och gedigen kunskap om situationen i
Mellan-östern, Israel, Palestina och Libanon inte
minst, men också Jordanien, Syrien os v. Sedan har
vi turismen. Det har länge varit ett populärt
mal att resa till Jerusalem för kristna pilgrim-er
eller andra. Även om dessa turister utsätts
för en enorm sionistisk propaganda så biter
inte propagandan, därför att dessa
människor ser ju själva verkligheten. Jag tror
att om en turist besökt Israel två
gånger så upptäcker man så mycket
andra gången att man förstår att detta
inte är riktigt rätt. Det är
någonting som är fel i Israel. Börjar de
då att fråga efter kristna grupper, kristna
församlingsmedlemmar o s v i Palestina och får
tag i dem kommer de att förstå ganska snabbt,
ja omedelbart, hur det står till. Där
växer man till politiskt medvetande också.
Sedan är det studieförbunden, Sveriges kyrkliga
studieförbund (SKS), frikyrkliga
studieförbundet (FS) och numera också ABF: de
bedriver studier om Palestina-frågan. Eftersom
män studerar, så är det klart att man tar
saken på allvar och försöker göra
rättvisa både åt den judiska
närvaron i Palestina och den kristna och muslimska.
Så det pågår ett ganska stort arbete
på kristet håll i Sverige, att lära sig
mer och mer. Ju mer man lär sig, ju närmare
kommer man också till ställningstaganden i de
här frågorna. Sedan finns det ju på
kristet håll ett organiserat arbete för att
bekämpa palestinierna, även kristna
palestinier. Det är den här typen, jag
nämnde nyss, t ex Kjell Sjöberg och Ulf Ekman,
Livets ord, som nu tänker börja med
Israelarbete och som deltar i en stor resa med deltagare
från Sydafrika, USA och Sverige till Jerusalem i
höst. Det innebär naturligtvis att de
stöder staten Israel ideologiskt och då
motarbetar palestinierna. Fast jag tror inte att de
riktigt förstår situationen, de
förstår inte hur de uppfattas av folk i
Mellanöstern: så den gruppen är ganska
okunnig. Här i Sverige har det i flera ar funnits
någonting som heter kristna ambassaden. De bildade
i Jerusalem den s k kristna ambassaden 1980 för att
argumentera för och visa sin solidaritet med Israels
ockupationspolitik. De hade sin "ambassad" i Horred och
därifrån spred de en sydafrikansk och
israelisk propaganda i kristna kretsar i Sverige. Jag
tror att de har fått det så pass svårt
att de tvingas att omorganisera sig eller rent av
lägga ned arbetet. Så diskussionen
hårdnar här beträffande de här
frågorna.
AR: Hur ser du på den
sionistiska lobbyn i Sverige, förutom de här
högerkristna kyrkorna?
SA: Den sionistiska lobbyn, om vi
skall kalla dem så, har det väldigt
svårt i Sverige. De tror att svenska folket är
okunnigt och de utgår ifrån det så att
de påstår att om man stöder
palestinierna så är man emot judarna. Det
begriper ju var och en att så behöver det alls
inte vara. Utan som jag har gjort under alla år
så har jag jämfört Israel med Sverige.
Jag tycker att Sverige skall vara en svensk stat, d v s
ge alla svenska medborgare samma och lika medborgerliga
rättigheter oavsett om man är man eller kvinna,
kristen eller inte kristen, muslim eller jude, same eller
värmlänning eller vad det nu är för
någon-ting. Jag tillhör dem inom
frikyrkligheten eller kristenheten i Sverige som
kritiserade Sverige för att vara en kristen stat.
Jag tror inte på religiösa stater,
statsbildningar. Genomför man samma resonemang
på Israel så tror jag inte heller där
på en religiös stat, en judisk stat, utan jag
menar att judar, kristna, muslimer, druser och andra
skall ha samma rättigheter. Detta är då
antisionism. Sionismen är ett politiskt system som
bygger en stat för judar. Det är bara judarna
som skall ha rätt till denna stat. Om man då
kritiserar den sionistiska åskådningen
så är man antisionist. Men det tror jag att
folk har begripit att är man antisionist och
försvarar demokratiska rättigheter så
betyder det ju inte att man är emot
judarna.
Nu försöker Per Ahlmark och
andra sionister att få det dithän att bara
för att man är antisionist på det
här sättet och försvarar demokratiska
rättigheter så blir man antisemit. Man blir
jude-hatare. Men jag tror inte att den propagandan
går hem.
AR: Den biter inte
längre?
SA: Den biter inte längre, nej.
Folk vet att i Palestina bor palestinier, ett par
miljoner muslimer och kristna palestinier. Det finns
ingen anledning att stödja det israeliska
förtrycket av dessa. Vi kan ju inte hjälpa att
det israeliska förtrycket utövas av judar. Det
är ju fullt legitimt naturligtvis i demokra-tins
namn att kritisera judar som förtrycker andra
människor. Per Ahlmark t ex tror att vi inte
vågar kritisera judar därför att judarna
fick lida så mycket under andra världskriget.
Jag undrar om han fortfarande tror att det fungerar
på det här sättet, eftersom han kan
gå ut med så våldsamma attacker mot oss
som försvarar demokratin. Jag tror att folk inte
längre lyssnar på honom.
Nästa
sida
|