37
PARTILEDARNA OCH
ISRAEL
De svenska partiledarna har uttalat
sig om den judiska staten Israel i pingströrelsens
Israelvänliga organ Dagen:s specialbilaga om Israel
i samband med sionismens ominösa 40-åriga
existens, 1988 - och det är, sorgligt att säga,
en beklämmande läsning. Alla de
tillfrågade partiledarna utom Miljöpartiets
sakkunnige Per Gahrton och i någon mån VPKs
Bertil Måbrink uttalar sig positivt om
inkräktar- och våldsmakten Israel och betygar
den judiska inkräktarstaten sin djupa och
underdåniga vördnad - och partiledama talar
här på sitt partis vägnar!
Om vi - lite bakvänt - går
från höger till vänster, så har vi
först moderaternas Carl Bildt som
säger:
"Vårt stöd till staten
Israel är en demokratisk självklarhet. På
kort tid och under yttre svårigheter har Israels
folk lyckats bygga upp en stat som inger respekt och
beundran i vida kretsar."
Detta är ju som direkt
hämtat från den sionistiska propagandans
broschyrer, försedda med färgglada bilder av
skrattande och dansande judar, med eller utan den lilla
kalotten på hjässan.
Man frågar sig: På vad
sätt är stödet till en inkräktar- och
banditstat som erövrat ett annat folks land och
på det skändligaste plågar och
trakasserar det palestinska folket, landets
rättmätiga invånare, på vad
sätt är detta stöd en demokretisk
självklarhet? Demokrati är ju vad det militanta
och rasistiska Israel i n t e står
för.
Och man frågar sig vidare v i 1
k a vida kretsar som respekterar och beundrar denna
judiska stat, nät det även för de tidigare
mest okunniga och förblindade blivit uppenbart med
vilken brutalitet och arrogans som detta Israel
uppträder gentemot det palestinska folket liksom
gentemot FN, vilkas stadgar och resolutioner den judiska
staten fullständigt struntar i och bryter mot...?
Umgås Bildt och partitoppen inom moderata
samlingspartiet uteslutande bland sionister? Eller
är det så, som Bildts svärfar och
företrädare som moderatledare Gösta Boman
en gång sa till mig, som ansvarig utgivare för
Radio Islam, att Palestinakonflikten är alltför
känslig för att man skall kunna uttala sig i
den. Därför - var andemeningen - är det
bäst och klokast att vörda Israel för att
inte väcka de lättretade och snarstuckna
sionisternas vre-de...? Bildts sionistiska
propagandafraser får nog ses som ett rent
valtaktiskt inslag: moderaterna vill ha judarnas
röster, helt enkelt.
Sionisternas traditionella parti i
Sverige är ju eljest folkpartiet och dess ledare
Bengt Westerberg skrapar lika vördsamt på
foten som Carl Bildt för Israel och
säger:
"Inför staten Israels
40-årsdag vill vi ge uttryck för vår
önskan att det judiska folket skall fa leva i fred
och frihet med sina grannar. För oss är Israels
rätt att leva i frihet inom säkra och
erkända gränser av grundläggande betydelse
Vi kan ha en annan uppfattning än den israeliska
regeringen. Detta rubbar inte vår vänskap
för Israel och vår tilltro till den israeliska
demokratin."
Också denna deklaration visar en
häpnadsväckande förblindelse, en total
verklighetsförnekelse. Folkpartiets ledare har
antingen inte fattat att Israel är en
inkräktarstat som stulit ett annat folks land och
sedan utövar en systematisk terror mot detta folk,
palestinierna, vilkas land de sionistiska judarna
erövrat, eller också vet Bengt Westerberg
detta men låtsas inte om det i en falsk
kurragömmalek, helt på sionisternas
propagandavillkor. I båda fallen är det lika
fatalt: den totala okunnigheten eller den totala
samvetslösheten är självfallet lika
katastrofala för en politisk ledare och för ett
politiskt parti som säger sig företräda
liberalism, humanitet och allmänpolitisk kompetens i
en upplyst demokrati i vår tid! Olof Johansson
för centern kan vi här gå förbi,
eftersom han ändå uttrycker en klar
medvetenhet om de israeliska övergreppen mot
palestinierna och är allvarligt oroad för
detta. Vi kan även gå förbi det
obetydliga lilla KDS och dess ledare Alf Svensson, som
är en stolle i denna fråga, en fanatisk och
förblindad Israelanhängare i den enfaldiga tron
att, som Svensson, sionismens nyttiga idiot, säger
"Israel önskar och söker fred".
Så kommer vi då till
socialdemokraternas ledare, statsminister Ingvar
Carlsson, som säger bland annat:
"Det var under svensk
socialdemokratisk regering som Sverige aktivt bidrog till
FNs beslut att upprätta staten Israel"
Detta är faktiskt en synnerligen
tvivelaktig historieskrivning. Den dåvarande
socialdemokratiska svenska regeringen spelade en
skäligen obetydlig och dessutom mycket vacklande
roll för att få en nödvändig
två tredjedels majoritet i FNs dåvarande
generalförsamling att förorda en delningsplan
av Palestina i en judisk stat och en arabisk-palestinsk
stat. Detta framgår, fatalt nog för Ingvar
Carlsson och hans parti, av en god sammanfattande artikel
i samma specialnummer av tidningen Dagen, nämligen
artikeln Sverige hade en nyckelroll när Israel
bildades av TTs medarbetare Stefan Hjerten. Så
här heter det bland annat i denna
TT-artikel:
"Sveriges dåvarande
utrikesminister Östen Unden hade ett svalt intresse
för Palestina."
"I den nya FN-debatten om Palestina
företräddes Sverige av landshövdingen och
socialdemokraten Richard Sandler, som "uttalade tvivel
på delningen och varnade för obegränsad
judisk invandring som enligt honom bara kunde väcka
de arabiska invånarnas fiendskap".
" Mot slutet av november 1947 drog det
ihop sig till slutomröstning i
generalförsamlingen i FN om Palestinas delning. Den
erfarne svenske diplomaten Gunnar Hägglöf, som
hade lett en kommitté med ansvar för
Jerusalem, inskärpte att internationella
polisstyrkor måste sändas till staden och
tillfogade "en helig stad som i fortsättningen
också är Förenta Nationernas stad".
Hägglöf uppmanades i FN av den judiska agenten,
sionisternas huvudorgan, att inte anstränga sig
för mycket med Jerusalems internationella
status."
"Sverige röstade till sist
för delningen av Palestina - men utrikesminister
Und6n tog beslutet mest på känn, och Gunnar
Hägglöf kände starka tvivel på det
folkrättsligt korrekta i att skära sönder
ett land som hade anförtrotts FN."
Kort sagt, det var inte alls
någon välgrundad och målmedveten
beslutsamhet från den dåvarande svenska
socialdemokratiska regeringen att verka för den
judiska staten Israels tillblivelse. Ingvar Carlsson
är illa påläst i sitt eget partis och
lands historia rörande FN-beslutet om Palestinas
delning.
Ingvar Carlsson säger vidare: -
"De band som knutits mellan svensk arbetarrörelse
och Israels folk bygger på solidaritet med ett
förföljt och utsatt folk, på beundran av
vad som uppnåtts i det israeliska
samhällsbygget och på förhoppningar om
ett samhälle som utvecklas i fred och harmoni med
sig självt och sina grannar."
Detta är delvis riktigt, men
delvis och framför allt endast och allenast tomma
fraser och ett uttryck för en
verklighetsfrämmande illusion, som ytterst bottnar i
bristande vilja till den enklaste klarsyn, nämligen
oviljan eller möjligen oförmågan att
fatta vad sionismen, Israels ideologi, egentligen är
och vill: att Israel från första början
var en inkräktarstat som på det mest
bestialiska sätt, med skoningslös terror,
våldförde sig på ett annat folk och dess
land, Palestina, och att Israel med denna djupa
orättfärdighet bär sin egen katastrof, och
oförmåga att se klart på vad sionismen
eftersträvar, dvs inte bara skapandet av en judisk
inkräktarstat i Palestina utan också en
världsomspännande rörelse som
eftersträvar dominans i världen genom judiska
eller sionistiska intressen liksom för den
terroristiska staten Israel att krossa palestinierna och
terrorisera grannländerna.
Det är som om Ingvar Carlsson -
liksom de borgerliga partiledarna -och alla deras
partikanslier inte vill eller inte kan fatta
innebörden och syftet med Israels
våldsgärningar och arroganta trots mot FN,
trots att allt detta utspelas inför nyhetsmedierna
dag för dag!
Om man kunde förmå
partiledarna eller åtminstone deras
partisekreterare och utrikespolitiska rådgivare att
läsa och begrunda den bok som jag utgivit, Vad
är Israel?, så kanske det skulle gå upp
ett förklaringens ljus för dem, ty allt tyder
på att de lever i mörker eller
åtminstone i det skumma dunkel som
sionistpropagandan svept in dem i beträffande Israel
och Palestinakonflikten.
Eller - och den möjligheten
föreligger dessvärre - är det så
illa ställt att våra partiledare utsätts
för en stark sionistisk press, ett så
hårt tryck, att de helt enkelt inte vågar se
verkligheten sådan den är och ta
ställning därefter?
Nästa
sida
|