French English Svenska Deutsch Russia Arabic Portug. Spanish Italian Norsk Israel? 101 facts instead of the Jewish propaganda Books, online, by Ahmed Rami German , French , Portugues , English Vad är Israel? 101 fakta istället för den judiska lögnpropagandan av Ahmed Rami

82 

"WALDHEIM-
AFFÄREN"
OCH PALMEMORDET 

 

Under det gångna året har det lilla neutrala landet Österrike hamnat i fokus. I negativ bemärkelse. Ty uppmärksamheten har inte varit smickrande. Den har inte som det är brukligt när det gäller Österrike handlat om Mozart, Haydn, Straussvalser, Bauhausskolan, sekelskiftets Wien eller någon av de vetenskapsmän och kulturpersonligheter som gjort det lilla landet så berömt.

Nej, det har handlat om antisemitism, om ett land fläckat av ett brunt förflutet. Ett förflutet som det lilla landet - enligt de TV-program som visats i Sverige under året - inte vill göra upp med. Historiker och - inte minst - psykoanalytiker har trätt fram i media och förklarat vad som är ruttet med Österrike.

Kampanjen riktade sig till en början endast mot presidenten Waldheim men övergick så småningom till breda angrepp mot landet självt. Man kan säga att Waldheim var målet som man sköt in sig på för att kunna angripa Österrike självt.

Och visst är det riktigt att angripa antisemitismen. Denna motbjudande företeelse som är sionismens spegelbild.

Men denna kampanj innehåller mycket som är märkligt. Och inte bara det. Den är till sin karaktär helt skamlig och brottslig. Trots det ovansagda. Varför?

Jo, när man skärskådar denna kampanj närmare så märker man att det inte så mycket handlar om Waldheim. Det handlar inte heller om Österrikes "ovilja att göra, upp med sitt förflutna". Nej, målet för kampanjen är Österrikes utrikespolitik. En utrikespolitik som bär en judes signatur. Till yttermera visso ett judiskt nazioffers signatur.

Det låter märkligt, men det är inte märkligt, ty det visar bara hur den sionistiska makten inom media i västvärlden återigen lyckas lägga ut dimridåer och dölja sina verkliga syften. Och detta trots att Waldheimaffären innehåller så många märkliga detaljer att man tycker att åtminstone någon enda vaken journalist skulle sätta ut ett frågetecken.

Men antagligen har ingen vågat ifrågasätta historien av rädsla för att få stämpeln "antisemit" på sig. (I Sverige får man den stämpeln på sig väldigt snabbt utan att den sionistdominerade pressen ger någon möjlighet för den anklagade att försvara sig.) Ta exemplet Jan Myrdal, som av Per Ahlmark anklagades för antisemitism för att han ansåg att professor Faurrisson skulle ha rätt att framföra sina åsikter utan att bli trakasserad.

Nå, åter till Waldheim. Vad har han anklagats för, och vad är klarlagt? 

Ja, få offentliga personer i Västeuropa har fått sitt liv så fullständigt klarlagt som Österrikes president Kurt Waldheim. Man vet med säkerhet i dag följande:

Waldheim har inte begått krigsförbrytelser. Det är inte fastslaget att han kände till deportationer av judar från Balkan. Vidare vet vi att han var medlem i en nazistisk studentorganisation efter Anschluss (det fanns enbart nazistiska studentorganisationer på den tiden). Det är vidare fastslaget att Waldheim inte sagt hela sanningen om sina förehavanden under kriget. Det var för det sistnämnda han blev kritiserad av Bruno Kreisky. Kreisky var f ö kritisk mot kampanjen mot Waldheim. Han sade att den var "överdriven". Bruno Kreisky visste ju att det var han och den politik som var arkitekten till det som var det verkliga målet för kampanjen.

Detta är kristallklart. Ty, vi vet i dag, att CIA hela tiden ända sedan andra världskrigets slut känt till allt om Kurt Waldheim. Och därmed har den israeliska säkerhetstjänsten, Mossad, också känt till det. Och därmed också World Jewish Congress, som f ö medgivit att man känt till allt som var värt att veta om Kurt Waldheim under hans tid som FNs generalsekreterare. Så varför reagerade man i så fall inte tidigare? Varför väntade man tills det stod klart att Kurt Waldheim skulle bli vald till Österrikes president?

Svaret är enkelt - mycket enkelt. Man ville åstadkomma maximal skada på Österrikes anseende. För att därigenom kunna utsätta landet för utpressning. Förmå landet att överge den politik som Bruno Kreisky utformade under sin tid som kansler. Bruno Kreisky förde en utpräglat arabvänlig politik. Han bjöd in Moammar Khadaffi. Han fördömde Israel i mycket hårda ordalag. Han inledde kontakter med PLO. Han blev god vän med Arafat. (De träffades f ö senast på PLOs "enhetskonferens" i Alger, där Kreisky var gäst.) Naturligtvis var sionisterna rasande. Men vad kunde de göra? Bruno Kreisky förlorade en stor del av sin familj i de nazistiska judeförföljelserna. Han var i Sverige under kriget som flykting därför att han var jude, aktiv motståndsman mot nazismen och för att han var vänstersocialist. Sionisterna gnisslade tänder. Per Ahlmark for då och då till Wien och intervjuade Simon Wiesenthal, som i fjol av självaste Jerusalem Post anklagades för att ha varit nazikollaboratör. Så man bidade sin tid. Man väntade tills Kreisky avgått. Nu slår man alltså till med denna jättelika och välregisserade kampanj. Det lilla Österrike utsätts för en internationell utpressningskampanj utan like. En kampanj ledd av Israel, som 1969 bjöd in den ökände rasisten Enoch Powell till Israel. Israel, vars nuvarande premiärminister erbjöd Nazityskland en pakt under andra världskriget. 

Man förstår, att sionisterna har lagt ner all sin energi på denna kampanj. Ty det var Bruno Kreisky och Olof Palme som i Europa gick i bräschen för ett erkännande av det palestinska folkets rättigheter. Dessa båda politiker var på väg att bryta upp motståndet mot ett erkännande av PLO i Europa. De var ledare för neutrala länder som ville driva en aktiv neutralitetspolitik med moraliska förtecken. Vi märker alltså att en människas göranden och låtanden i sig inte spelar någon roll så länge han lydigt vandrar i den internationella sionismens ledband. I Sverige har denna kampanj gått helt enligt ritningarna. Men på andra hall i världen har några enstaka protester kommit till tals.

En av de intressantare var den judisk-österrikiske politiske kolumnisten och chefen för Radio Austria International, Paul Lendari, som i ett öppet brev i International Herald Tribune den 19 november skriver följande: "Den kampanj som riktas mot det österrikiska folket använder sig av samma stereotyper och lögnaktiga generaliseringar som rasister, antisemiter och totalitära propagandister brukar använda sig av".

Paul Lendari anklagar vidare i sitt brev den amerikanska ambassadören Ronald Lauder, en sionistisk jude för att smutskasta Österrike. I sitt brev citerar Lendari ambassadör Ronald Lauder när denne säger: "I det här landet är alla fega" och "Österrikare är alltid avundsjuka på dem som har framgång".

Paul Lendari påpekar vidare att "Det bor mer än 3 000 sovjetiska judar i Wien med egna skolor och affärer. Dessa judar har föredragit att stanna i Wien framför att fara till Israel". Lendari avslutar sitt brev med att påpeka, att han själv var nära att förlora livet under de nazistiska judeförföljelserna.

Men detta är en enstaka röst. Nu skall det lilla neutrala Österrike bringas på knä för att det haft djärvheten att föra en egen politik och inte velat gå i sionisternas ledband. Och kampanjen börjar ge resultat; det österrikiska folkpartiets ordförande, Michael Graff, avgick för någon vecka sedan. Borgmästaren i Linz, Karl Höll, avgick redan tidigare. Men denna kampanj kommer att fortgå - var så säker - tills Österrike ger upp sin arabvänliga politik.

I Sverige var ett erkännande av PLO på väg. Olof Palme arbetade långsamt men systematiskt och säkert för ett svenskt närmande till PLO.

För detta blev han intensivt hatad av sionisterna såväl hemmavid som utomlands. När det palestinska folkets ledare, Yassir Arafat, besökte Sverige, sammanträdde en rasande sionistisk mobb i Storkyrkan. När sedan Olof Palme kom för att tala i Storkyrkan haglade glåporden över honom. Han visade dock ett stort mod och höll sitt tal trots att han avbröts av Hillel-skolans huliganer flera gånger. - Nu är Olof Palme borta.

Intresset ljuger inte säger marxisterna. Vem eller vilka har tjänat på detta? Högerextremisterna?

Knappast - Sveriges politik har inte förändrats på någon punkt efter Olof Palmes död, så att det skulle kunna tillfredsställa ytterhögern.

Kurderna - löjligt. På vilket sätt skulle de ha vunnit på Olof Palmes död? Han var ju det kurdiska folkets vän. 

Sionisterna - ja, i allra högsta grad. Ty efter Olof Palmes död har engagemanget för Palestinas folk nästan helt försvunnit ur svensk utrikespolitik.

Om vi ser på Palmemordet ur denna synvinkel, märker vi plötsligt att saker och företeelser som annars verkar obegripliga plötsligt blir begripliga. Pusselbitarna faller på plats på ett kusligt sätt.

Författaren Jan Myrdal och journalisten Tomas Kanger har i en rad skriftställningar, böcker, radioprogram m m klart visat på det märkliga i SÄPOs och polisens agerande. De ledde utredningen bort från mördaren/mördarna.

Varför? Ja, går vi litet längre tillbaka i tiden så hittar vi bevisen för att den svenska säkerhetspolisen har ett mycket nära samarbete med den israeliska säkerhetstjänsten Mossad. Samarbetet är så nära, att Mossad ansåg sig kunna skjuta ned folk på öppen gata och lova att deras "vänner" skulle "se till" att de inte åkte fast. Nu åkte de visserligen fast p g a ett "misstag", men de behövde inte sitta inne någon längre tid.

Journalisten Jan Guillou bevisade, att Mossad hade utfört inbrott och en rad andra kriminella handlingar i Sverige med den svenska säkerhetspolisens hjälp.

För detta fick Jan Guillou ett års fängelse. Och vem var SÄPO-chef när detta samarbete utvecklades och fördjupades? Jo, ingen mindre än Hans Holmér.

Efter mordet anklagade den kände författaren Olof Lagercrantz Per Ahlmark för att vara medansvarig för mordet. Ahlmark svarade med tystnad.

Men vad gjorde SÄPO? Jo, man jagade helt oskyldiga och oförvitliga medborgare.

Genom sina agenter som fanns strategiskt utplacerade i media bedrev SÄPO en desinformationskampanj utan like i svensk presshistoria. Och denna kampanj fortsätter i dag utan att någon kunnat ingripa mot detta, mot rättsstatens grundprinciper stridande förfarande.

Man planterade ut "falska" spår i media och piskade därefter upp en masspsykos kring spåret - sina agenter i media. Det skrämmande är att media, som skall vara "den fjärde statsmakten" inte under någon av dessa masspsykotiska excesser visade civilkurage nog att på sedvanligt journalistiskt manér pröva de uppgifter som den sionistiska säkerhetspolisen spred ut.

Journalisten Tomas Kanger har ägnat sig åt ett intensivt "muckraking" och grävt fram många intressanta fakta i fallet. Han (och Jan Myrdal i sina skriftställningar) visar hur pressen och TV suttit i knä på spaningsledningen och underlåtit att bedriva en kritiskt granskande journalistik. I stället har media varit spaningsledningens megafon och villigt tagit del i veritabla hetskampanjer mot grupper och enskilda, vilket hade ett flertal tragedier till följd.

I fallet med den s k 33-åringen framstår det klart att han var oskyldig.

Fallet med den s k 47-åringen är mer belysande för pressens roll i detta sammanhang. Dess smutsiga roll. 47-åringen presenterades i Svenska Dagbladet som "Extremisten". Fakta lades fram som var minst sagt belastande. Han hade varit medlem i det ökända WACL (World Anti-Communist League). Han hade åtta dagar före mordet skickat ett brev som innehöll en artikel med rubriken dr Olof Palme skjuten, där ordet doktor var överstruket. För den oinvigde läsaren måste detta te sig mycket märkligt. Men Svenska Dagbladet valde att förtiga fakta som talade emot denna bild. Ty när dessa fakta framlägges framträder en helt ny bild av 47-åringen än den av en kallhamrad fanatisk högerextremist. Dessa fakta valde Svenska Dagbladet att förtiga, för att få en "smaskig" säljande story.

Fakta är följande: 47-åringen hade redan 1984 lämnat WACL. I själva verket blev han utesluten. Detta därför att han avslöjat nazistinfiltrationen inom WACL i boken "The Blue Document".

Han deklarerade då offentligt, att han tog avstånd från högerextremismen. Han var källan bakom Ove Hanssons bok "Till höger om neutraliteten", som bl a avslöjar den högerextremistiska och sionistiska contra-gruppens verksamhet. Han var också medarbetare i boken "Nazismen och fascismen i Sverige", som journalisten på Falukuriren, Hans Lindqvist, gav ut.

Beträffande mordnatten har 47-åringen alibi, för han talade vid tidpunkten för mordet i telefon med en i Sverige bosatt judisk medborgarrättsaktivist från Leningrad. Dessutom är 47-åringen mycket fet och klarar överhuvudtaget inte av att ta sig fram springande.

Nå, den andra möjligheten skulle då vara att 47-åringen själv skulle vara inblandad i en komplott eller känna till en sådan.

Detta är befängt. De fakta som är för handen mal sönder ett sådant påstående till stoft och aska.

Personen i fråga var nämligen känd för att "inte kunna hålla inne" med någonting. Det bekräftades gång på gång av samtliga personer som kände honom. Han var kort och gott skvallrig. Det var svårt att lita på honom. Skulle denna person ha fatt reda på det minsta eller skulle mördaren / mördarna på något sätt kunnat misstänka att 47-åringen kände till något, hade 47-åringen med all säkerhet inte levt så länge, att han fått uppleva presskampanjen mot sig själv. 

Det är också beklagligt, att ett flertal personer som kände 47-åringen - och det var många - ringde upp journalisten på SvD och talade om, "att de kokat ihop en jäkligt tunn soppa".

I "Tätt i spåret", SvDs skrönor om 47-åringen, kröp sanningen fram. Allmänheten borde ha fått en chock, men var vid det här laget så van vid de högre kretsarnas skandaler att de bara ryckte på axlarna.

SSI, alltså statens säkerhetstjänst, hade använt sig av en ökänd mytoman och skojare som informatör. Denne skojare har förekommit i en rad skumma sammanhang. Bl a har hans namn nämnts gång på gång i flera tidningar i samband med den s k kriminella guldkuppen i Helsingfors. Han är också bevisligen medarbetare till en sionistisk maffialedare, som har ägnat sig åt det mesta i kriminell väg - bl a knarkhandel och koppleri i Sverige. Denne sionistiske maffialedare kom till Sverige hänvisande till att han var förföljd som jude i Sovjetunionen. Polismyndigheterna i Sverige påpekade för den folkpartistiska pressen, som förde ett väldigt "hallå" om den s k stackars förföljde, att mannen var kriminell. Till slut fick han i alla fall komma till Sverige, när en grupp högt uppsatta folkpartister ingripit till hans förman. Så kom han och inledde omedelbart sin grova kriminella verksamhet i Sverige. Sovjetiska judar har ju automatisk rätt att emigrera till Sverige precis som i staten Israel. Skall Sverige bli ett andra Israel?

Alltså, denne skojare, känd för sin opålitlighet och sin skrytsamhet, använder sig SSI av som informatör. Men i verkligheten är han en desinformatör, precis av den typen som den israeliska Mossad använder sig av för att infiltrera säkerhetstjänsten och förvirra de västerländska säkerhetstjänsterna. Mycket av det som skrevs om 47-åringen visade sig snart vara fabrikationer av denne skojare. Denne skojare hade också "informerat" SSI om andra personer här i Sverige. Allt visade sig vara lögn från början till slut.

Nu frågar sig vän av ordning: hur i Herrans namn kan SSI anställa en välkänd mytoman som informatör? Och varför har SÄPO spridit dessa villospår i pressen? Varför har SvD Inte bedrivit en rudimentär källforskning?

Svaret är enligt logikens obarmhärtiga lagar endast ett: det finns något att dölja. Något som höga vederbörande är beredda att gå mycket långt för att skydda och skyla över.

Vi vet alltså att 47-åringen hade lämnat kretsarna inom ytterhögern 1984. Vi vet att han i stället bekämpade denna. Att det var mot denna ytterhöger som han uttalade hotelser. Hotelser som förvrängdes för att passa in i den konspiratoriska bild man målade upp. Mannen umgicks under perioden 1985-86 med afrikaner på Afrikacenter. I sanning ett underligt sällskap för en högerextremist.

Den ytterhöger han angrep så hårt och effektivt inkluderade höga polisbefäl och högt uppsatta tjänstemän. Det var denna extremhöger, alltså WACL, som bevisligen har förbindelser med latinamerikanska diktatorer som sommaren 1985 planerade Baltic Freedom Cruise. I detta jippo ingick också en Baltisk Tribunal i Köpenhamn. Här finner vi Per Ahlmark som en av de verkliga huvudfigurerna. Pressen fann det tydligen inte märkligt, att Per Ahlmark framträdde i sammanhang där också WACLs ordförande i Sverige framträdde och intervjuades i TV. Denne WACL-ledare var och är god vän med den latinamerikanske diktatorn Alfredo Stroessner, som är känd för att skydda nazister som flytt. Människor som är förblindade av den sionistiska propagandan kanske finner detta märkligt. Sionister och fascister i intimt samarbete. Men det är den naturligaste sak i världen. Sionisterna har alltid samarbetat med fascister och högerextremistiska diktaturer. Speciellt intimt har deras samarbete varit med de latinamerikanska diktaturerna som Somoza-diktaturen i Nicaragua och den vedervärdiga diktaturen i Guatemala som gjorde sig skyldig till de mest fruktansvärda brott mot mänskligheten. Dessa diktaturer hölls uppe och kunde utföra sina hemska dåd, som bl a bestod i ständigt återkommande massakrer på fattiga indianbyar.

I Mellanamerika, där ledande politiker varit centralt placerade inom WACL, har alltså Israel spelat en central roll när det gäller skyddet av fascistiska diktaturer.

I Europa utövar Israel (och CIA) sin makt genom Kilowatt-gruppen. Kilowattgruppen är en grupp stater som har slutit ett avtal för att bekämpa "terrorismen". I första hand den "den palestinska terrorismen", men även den kurdiska. Enligt avtalet är samtliga stater skyldiga att kartlägga palestinier och kurder i sina respektive länder, vilka är politiskt aktiva, samt sådana personer, i sina länder, som är aktiva i solidaritetsgrupper som arbetar för de kurdiska och palestinska folken. Dessa namn förs in på data och enligt avtalets klausuler har varje signatärland tillgång till samtliga länders namnuppgifter.

Medlemmar i Kilowattgruppen är samtliga NATO-länder samt Sverige. Och - naturligtvis - Israel.

Det betyder alltså att Sverige samarbetar med den fascistiska turkiska regeringen och dess ökända säkerhetspolis i förföljandet av den turkiska oppositionen. Det är i ljuset av Kilowattavtalet man måste se Hans Holmérs aktioner mot den kurdiska befolkningsgruppen i Sverige. Dessa aktioner som av en känd svensk advokat liknades vid de metoder som Pinochet använder sig av i Chile.

Det behöver väl knappast sägas att Israel och dess säkerhetstjänst Mossad spelar en central roll inom Kilowattgruppen. Israel och Sverige hade ett omfattande samarbete långt innan Kilowattgruppen bildades. Men i och med gruppens bildande fördjupades samarbetet väsentligt.

Om Mossad kunnat röra sig obehindrat tidigare, deras rörelsefrihet ännu större nu, när de hade avtal att hänvisa till. Mossad har skaffat sig vetorätt när det gäller palestinska flyktingar. När en kvinna på PLO-kontoret i Stockholm började bli en aning för effektiv i kampen för sitt folks rättigheter, såg Mossad till att hon blev utvisad.

Det senaste exemplet på hur de svenska myndigheterna kröker rygg för Israel, är en känd palestinsk sociologiprofessors öde. Denne internationellt aktade vetenskapsman utpekades av Mossad i Sverige såsom varande identisk med Abu Nidal. Svenskarna gjorde inga undersökningar utan stämplade mannen som terrorist. Han spärrades in i en förläggning och förbjöds att läsa annat än svenska serietidningar. Denne lärde man som var van att sluka böcker. Så är den svenska säkerhetspolisen underställd Mossad och lyder dess minsta vink.

Och detta förklarar varför vissa spår i Palmemordet aldrig nämnts av vare sig polis eller massmedia och aldrig heller kommer att nämnas. Varför annars har SÄPO hela tiden undvikit det sionistiska spåret i Palmemordet? - Är det för att skydda vännerna?