Vad
är Israel?
101
fakta istället för den judiska
lögnpropagandan
av
Ahmed
Rami
|
90
PER
GAHRTON:
OM JUDISKA SPÅRET I
PALMEMORDET
AR: Det har spekulerats mycket i vem som kan ha
haft intresse av att mörda Olof Palme. Det har
funnits flera s k spår. I detta sammanhang har jag
i Radio Islam i några programinslag velat peka
på att det kan finnas starka skäl att granska
sionisternas eventuella intresse att röja Olof Palme
ur vägen. Åtskilliga starka indicier tyder
på att en sådan närmare
undersökning skulle löna sig.
Per Gahrton, sionisterna har många motiv
för att mörda Olof Palme. Men finns det i dag
ett sionistiskt spår?
PG: Vi har nu kommit till en sådan punkt
i Sverige, efter att det har gått ungefär 2
år sedan mordet skedde, att man släpper loss
fria spekulationer, som ändå bygger på
en sorts analys av vad det kan finnas för motiv. Vem
kan ha tjänat på mordet? Vad kan det finnas
för politiska grupperingar i Sverige och i
världen som är kända för att kunna
använda sig av sådana här metoder? Och i
den sortens debatt, där det ju redan har skrivits
flera böcker och mycket av titlar och annat det
senaste halvåret, så har även jag
tillåtit mig att, dels i Aftonbladet i höstas
och dels i en annan tidskrift, som heter "Etapp" (en
sorts gratis tidskrift på hotellen) skriva om det
sionistiska spåret, som man kan kalla det. Och det
bygger dels på vad jag själv vet om mordet,
men också om den sionistiska historien, och dels
också på en rapport som faktiskt en annan
Palestina-förkämpe, Sigbert Axelsson, har
sammanställt. Han är socialdemokrat och har
gått vägen via partiet och tillställt
regeringen en sammanställning, som bygger på
vad man vet om Olof Palme som Socialistinternationalens
aktör för att åstadkomma en
fredsuppgörelse i Mellanöstern.
I korta drag kan man då säga, att vad man
vet om sioniserna och de nuvarande ledarna i Israel
är, att Israels nuvarande premiärminister,
Yitzhak Shamir, själv offentligt har erkänt,
att han var en av de ledare i den judiska terrorgruppen,
Sternligan, som hade det politiska ansvaret för
mordet på Folke Bernadotte. Den svenske FN-medlaren
mördades 1948, dagen efter
att han hade lagt fram en fredsplan, som skulle
innebära en modifiering av FNs delningsplan. Men
fortfarande skulle det bli en judisk och en palestinsk
stat och Jerusalem skulle internationaliseras och inte
vara den judiska huvudstaden. På det svarade
Sternligan med att mörda Folke Bernadotte. Och
Israels nuvarande premiärminister var politiskt
ansvarig för det mordet. Och han har aldrig uttryckt
någon ånger över detta.
Han har alltså en grundideologi, som av
många av hans, även israeliska, kritiker
betecknas som rent fascistisk. Terrormordet är
alltså där tillåtet för att
uppnå de politiska mål han jobbar för.
Och denne Yitzhak Shamir är nu alltså
premiärminister för staten Israel. Vi vet ju
också, att den israeliska staten under sin existens
även före Shamirs premiärministerskap har
använt sig av direkta individuella mord. Man
använde brevbomber mot tyska experter i Kairo
på 50-talet. Det är helt klart och det är
ingenting att diskutera, för det erkänner
även den israeliska historien i dag, att
sådant pågick då. Man mördade
palestinier runt omkring i Västeuropa på
70-talet. Man begick ju t o m det misstaget att man
mördade en marockan i Lillehammer, som man trodde
var en palestinsk ledare, och sköt ned honom
på öppen gata. Så de individuella morden
ingår i en sionistisk strategi.
Mot den bakgrunden säger jag å ena sidan,
att det inte alls är otänkbart, att man
från sionistisk sida kan mörda en
utländsk politisk ledare, om man upplever honom som
ett akut hot emot sina intressen. Och då är
naturligtvis den andra frågan: Skulle Olof Palme
på något sätt kunna vara ett akut hot
emot sionistiska intressen? Ja, faktum är att Palme
hade en stark ställning inom
Socialistinternationalen. Han var ett världsnamn,
när det gällde fredssträvanden. Han var
FN-medlare när det gällde kriget i
Mellanöstern mellan Iran och Irak. Och det
pågick samtal, i socialistinternationalens regi -
det vet vi helt historiskt säkert - mellan
israeliska företrädare och
PLO-företrädare. PLO har ju dessutom en
observatör där. De är inte medlemmar i
Socialistinternationalen, men de har en obseravtör
där. Det israeliska arbetarpartiet är medlem i
Socialistinternationalen.
Och även om du och jag vet, att arbetarpartiet i
praktiken ofta är lika mycket hökar som Likud,
så finns det då kanske grupper inom
arbetarpartiet, som under hård press av
situationens allvar, utländska partier och
sådant, skulle kunna ta något steg mot en
förhandlingsuppgörelse. I varje fall
måste nu Shamirs synvinkel ha kunnat te sig
så, att det inom Socialistinternationalen
pågick någonting som kanske skulle kunna
utmynna i förhandlingar mellan en israelisk
regering, kanske t o m en arbetarregering, och PLO. Det
är inte uteslutet. Och i detta arbete spelade
då Olof Palme en framträdande roll. Och att
han gjorde det, har Bruno Kreisky bl a offentligt
bekräftat. Han hade en presskonferens i Alger,
för snart ett år sedan, i samband med
PLO-kongressen där och sade då offentligt att
det var Olof Palme som var den drivande kraften bakom
Socialistinternationalens aktivitet för att
uppnå fred i Mellanöstern och uppnå
direkta förhandlingar mellan PLO och israelerna.
Sedan Palme mördades har det arbetet mer eller
mindre legat i träda. Det pågår inte
aktivt längre.
Ja, det är ungefär detta jag har framlagt i
artiklar och då sagt, att här finns lika
mycket indicier eller mer än då det
gäller kurder eller europeiska arbetarpartier till
höger eller Iran-spåret eller CIA eller vad du
vill. Alla de här andra spåren - men här
finns också en rad skäl, som gör att man
förutsättningslöst borde titta på
det. Och när jag då läste den här
beryktade Holmérserien i DN, där
Holmér fick tala fritt ur hjärtat, då
avslöjade han ju öppet, att inte nog med att
man inte på något sätt har funderat i de
banorna, utan man har ju t o m samarbetat med Mossad.
Alltså, man har inte alls sett israelerna som
möjliga förövare av mordet, utan man har
samarbetat med den israeliska
säkerhetstjänsten. Och det är klart, att
då har ju inte det spåret kunna figurera
överhuvudtaget, i varje fall inte på
Holmérs tid som utredare. Och det gäller
säkert en del andra spår också, som
på det sättet har sorterats bort
därför att man har samarbetat med den
säkerhetstjänsten, som i själva verket
eventuellt kan vara de som har stått bakom mordet.
Det är ju ett av de största misstagen i
Holmérs utredning, att han är - jag skulle
vilja säga - utrikespolitisk "idiot". Han har ingen
som helst känsla för och
kunskap om de krafter som rör sig i världen och
som skulle kunna ligga bakom det här. Det är
ett huvudskäl till att han körde så
fullständigt fel. Man kan inte ha en sådan
inskränkt polis som ledare för en sådan
här utredning av ett mord, som ju med all
sannolikhet har en politisk bakgrund.
AR: Är
Holmér en "idiot" vad beträffar
utrikespolitik eller samarbetar han kanske med
israelerna, eftersom man inte behöver vara så
kunnig för att se hur sionisterna har behandlat Olof
Palme i Storkyrkan efter att han hade inbjudit Yassir
Arafat - hur hatisk stämningen var från
sionisternas sida?
PG: Visst var den det.
Oh, ja. Holmér är ju gammal SÄPO-chef.
Och SÄPO har ju länge samarbetat med
israelerna. Vi kommer ihåg från
Lillehammer-mordet 1973, då den norska
säkerhetspolisen överraskade israelerna,
därför att dessa utgick från att det
skulle vara fritt fram och att den norska polisen inte
skulle bry sig om vad de sysslade med. För den
erfarenheten hade de gjort i Sverige. Det var visserligen
inte i Sverige de skulle utföra det här mordet,
men de hade haft en genomgångsstation i Sverige.
Och här hade de fått den erfarenheten, att de
kunde agera fritt. Polisen brydde sig inte om vad de
sysslade med. De kunde t o m samarbeta med svensk polis,
medan den norska polisen då till mångas
förvåning plötsligt agerade som en polis
skall göra - nämligen: de ingrep mot de
här mördarna. Men i Sverige hade de då
fått andra vanor. Och det är klart.
Holmér tillhörde den säkerhetspolis som
samarbetar med CIA, Mossad, och en del s k västliga
säkerhetstjänster och upplever sig som en del
av någon sorts samlad västbastion emot
kommunister, barbarer, muslimer och annat farligt folk,
som man skall hålla borta från Sverige.
Så på det sättet kunde inte
Holmér utreda det här. Om de nuvarande
utredarna tittar på det, vet man ju faktiskt
inte.
Mitt syfte med de här artiklarna är inte
något annat än att öppna ögonen
på dem som utreder mordet, för att detta
också är en möjlighet, som kan finnas och
som verkligen måste prövas seriöst.
AR: Har de prövat
det då?
PG: Det vet jag inte. Numera har man ju inte
presskonferens varenda dag och berättar allting och
det är väl kanske bäst så för
utredningen, att man jobbar litet grand i det tysta. Jag
vet inte om man har prövat det, men jag vet
alltså, att Sigbert Axelsson har lämnat en
mycket utförligare rapport än mina artiklar
kring det här temat till regeringen och även
till polisen och myndigheter, som sysslar med det
här. De har ett basmaterial från en kunnig
källa som de sedan kan jobba vidare med rent
polisiärt, om de
vill.
AR: Men om man
följer det här spåret, borde man kanske t
o m utreda Holmér själv. Man skulle
själv utreda hans aktiviteter och hans samröre
med den israeliska säkerhets-tjänsten Mossad,
israeliska SÄPO.
PG: Ja, hela den svenska
säkerhetspolisen borde ju utsättas för en
verkligt grundläggande granskning någon
gång. Det skulle vara mig ett sant nöje att
någon gång få politiskt inflytande
så att jag kunde göra något åt
SÄPO. Då skulle vi röja där
ordentligt, ända in i arkiven och bandinspelningarna
och alltihop. Jag har en stark känsla av att det
är ett inferno av olagliga och tvivelaktiga metoder
de använder, såväl mot svenska
medborgare, som anses opålitliga, som mot
invandrare. Deras samarbete med utländska
säkerhetstjänster är fullständigt
ensidigt. De betecknar vissa då som ålitliga
i Väst samt även Mossad. Men andra samarbetar
de då givetvis inte med. Och, jag menar, PLO har ju
också en säkerhetstjänst, som man skulle
kunna samarbeta med, om man vill ha fram vissa uppgifter.
Jag tycker man i vissa fall skall kunna samarbeta med
alla säkerhetstjänster. Men man skall ha
"näsa för" när man skall samarbeta med
vem, särskilt om man är ett neutralt land. pet
är alldeles självklart. Om CIA vet vi
också, att de har använt sig av politiska
mord. Men i Sverige är det bara den sovjetiska
säkerhetstjänsten, som betraktas som en
mördarorganisation. Och den har säkert
många politiska mord på sitt samvete. Men CIA
har det också och som sagt israelerna har det
också. Så sådant skulle man verkligen
vilja "lufta ut" och få en
säkerhetstjänst, som sätter Sveriges
intressen - inte någon viss
svensk grupps, utan Sveriges intressen främst. Det
är det de skall göra och då måste
de kolla upp alla tänkbara spår.
AR: Tycker du att den
svenska utrikespolitiken i Palestina-frågan har
förändrats efter Olof Palmes död?
PG: Ja, jag tyckte till
en början att det såg ut som om den hade
blivit mycket svagare. Som om den hade passiviserats. Men
nu har väl kanske situationen - alltså
palestiniernas revolt - tvingat fram nya
ställningstaganden från den svenska
regeringens sida. Jag tycker väl, att Anders Ferms
tal var ganska hyfsat och det visar sig ju av att han
får så häftig kritik från
sionistisk sida. Så det har tvingats fram. Men man
kan säga, att den svenska regeringen inte har varit
lika spontant aktiv som Palme var. Men situationen
tvingar ändå fram vissa
ställningstaganden. Jag är dock inte nöjd
med den svenska regeringens politik. Jag tycker den
skulle ha gått ännu längre.
AR: Svenska regeringen
har snabbt fördömt den palestinska attacken med
glidflygplan, frots att den här attacken riktades
mot militären och ingår i själva den
motståndskamp som varje folk har rätt till, om
man är under ockupation.
PG: Ja, jag tycker att
det är ett felaktigt fördömande. Vad man
kan fördöma är det som verkligen är
terror, d v s ren, odiskriminerad
våldsutövning mot oskyldiga civilpersoner. Men
när det gäller planerade militärattacker
mot militära mål, så skall de givetvis
inte fördömas. Det är ju legitimt för
de förtryckta att använda sig av väpnat
motstånd. Och det brukar jag alltid påpeka,
att vi svenskar faktiskt har order av vår regering,
att om vi blir ockuperade, då skall vi
fortsätta att göra motstånd, både
civilt och väpnat motstånd, mot ockupanterna
på olika sätt. Det är vad regeringen
säger till oss i det som man kan läsa i alla
telefonkataloger och i broschyren "Om kriget kommer". Och
samma rätt måste vi ju tillerkänna
palestinierna. Så jag tycker att det är fel
att fördöma den sortens palestinska
militära åtgärder. Det är dessutom
fel, att sätta likhetstecken mellan palestinskt
motståndsvåld och israeliskt
förtrycksvåld. Det är två
olika sorters våld. Förtrycksvåldet
är det värsta våldet.
Motståndsvåld är legitimt, i varje fall
så länge det riktar sig mot militära
mål.
AR: Anders Ferm har
bytts ut i sitt FN-uppdrag och blivit ambassadär i
Danmark. Han skrev en debattartikel i DN, där han
säger att många undrar, om det inte har skett
en ändring i Sveriges inställning till
Palestinafrågan efter Olof Palmes död. Och jag
undrar, om det faktum att Anders Ferm bytts ut är en
del i den förändring som har skett i Sveriges
inställning? Och att utnämna en sionist, Anita
Gradin, till handelsutrikesminister ingår kanske
också i den här förändringen som
skett efter Olof Palmes död?
PG: Jag tycker det
är uppenbart, att Ingvar Carlssons avsikt har varit
att tona ner utrikespolitiken. Han har inte velat driva
en lika aktiv utrikespolitik som Olof Palme. Han är
inte själv lika intresserad och han är inte
lika kunnig. Han vill inte ha de inrikespolitiska
strider, som utrikespolitiken ofta gav upphov till under
Olof Palmes tid. Han inbillar sig väl, att partiet
förlorade på de striderna och därför
har han velat ha inrikespolitisk fred om
utrikespolitiken. Detta innebär då i hans fall
- profillöshet. Och eftersom Anders Ferm i hög
grad var en Palme-man, så vill naturligtvis Ingvar
Carlsson ha sitt folk på de viktiga posterna. Och
Köpenhamn är mest en honorärspost. Den
är inte politiskt viktig, även om den
står högt på den diplomatiska skalan.
FN-posten är däremot en politiskt viktig post.
Så på det sättet hänger det ihop,
det som du antyder. Men jag tror inte att Ingvar Carlsson
i själ och hjärta tycker särskilt
annorlunda i sakfrågorna gentemot Olof Palme. Det
är snarast en fråga om att vilja ligga
lågt och inte, som Palme, bli ett
världssamvete. Det var väl antagligen det Palme
fick betala med sitt liv för, att han utvecklades
till ett världssamvete. Men jag tycker
ändå att man kan begära en klarare linje
av Ingvar Carlsson. Har man en sionist i sin regering,
vilket han har, så måste han ändå
se till att den sionisten inte får något
inflytande. Det är det minsta man kan begära.
Jag tycker det är beklämmande, att ha en
regeringsmedlem som nyligen blev utsedd till "Årets
Kvinna" av The World Sionist Organization. Tänk om
en svensk regeringsmedlem
får en hyllningsutmärkelse av en sydafrikansk
apartheidorganisation. Det skulle uppfattas som en
förolämpning, en skam. Men samtidigt som
palestinier mördas så tar man alltså
emot en hedersutnämning från en av de
organisationer, som är ansvarig för det
mördandet. Jag tycker det är skandal.
AR: Har
Miljöpartiet, De Gröna, någon klar
inställning när det gäller
Palestinafrågan?
PG: Det finns en mycket klar inställning när
det gäller Palestinafrågan. Redan 1982,
när partiet var nybildat och israelerna gjorde sin
invasion i Libanon, gjorde vi kraftiga protestuttalanden.
När Yassir Arafat besökte Sverige 1983,
skickade vi ett välkomsttelegram till honom,
för att markera att vi tycker att det är bra,
att man samtalar med PLO och att man respekterar PLO som
det palestinska folkets företrädare. I samband
med den nuvarande revolten i de palestinska
områdena, så har jag sett att den politiska
ledningen för partiet i senaste numret av vår
veckotidning har gjort ett mycket kraftigt
solidaritetsuttalande med den palestinska befolkningen
och den palestinska revolten. Jag kan väl säga,
att i grundhållningen så har partiet samma
uppfattning som jag brukar ge uttryck för.
Palestinierna måste få en egen stat, PLO
måste respekteras som palestiniernas
företrädare, det måste bli
förhandlingar på de villkor som PLO nu har
ställt upp och den israeliska ockupationen
måste upphöra totalt och tveklöst.
Här har Miljöpartiet samma uppfattningar som
jag och det har partiet sagt ifrån också.
AR: Och andra partier
som Moderaterna, Folkpartiet och Centern - kan du
kommentera deras inställning? Man vet inte ens var
de står i den här frågan.
PG: Folkpartiet
känner jag ju till hur det har varit tidigare.
Där har alltid varit denna oerhört starka
sionistiska gruppering kring Per Ahlmark, Olle Westberg
och Ernst Klein m fl och den finns säkert kvar.
Bengt Westerberg känner jag ju sedan gammalt och det
var ju faktiskt så, att när vi hade våra
hårda fighter om Palestinafrågan i
Folkpartiets
ungdomsförbund,
så var Bengt Westerberg alltid på min sida.
Redan då handlade det om att acceptera
palestiniernas rättigheter och kräva att
ockupationen skulle upphöra och att palestinierna
skulle få en egen stat. Så vi stod på
samma sida då gentemot Per Ahlmark-grupperingen.
Och jag tror inte att han har ändrat uppfattning i
sak, men han vill väl inte ha någon intern
strid. Han har väl gett sig. För inom
Folkpartiet finns det en ganska stark sådan
här maffia, som är förankrad i
frikyrkorörelsen. Där finns det ju då
denna makabra uppfattning, att Israel är någon
sorts förverk-ligande av en gudsprofetia.
Alltså, kristna människor anammar på
något sätt den sionistisk-judiska
föreställnings-världen. Jag har aldrig
begripit det där, men så är det
alltså. Och på detta sätt så
uppstår en märklig allians mellan rent kristna
religiösa tolkningar och rent politisk-sionistiska
grupperingar. Medan då andra som Bengt Westerberg
brukar välja att inte ta strid. De vill inte ha
något brak. Jag tycker det är fegt, men
så är läget inom Folkpartiet.
Inom Centern är det
väl också litet splittrat. Men jag tycker att
den här kvinnan Gunnel Jonäng, som skrev om sin
rapport. Hon har verkligen gjort en viktig insats. Jag
tror nog, att hon kan få stöd inom stora delar
av Centern - framför allt inom
ungdomsförbundet.
Moderaterna vet jag inte
så mycket om var de står. De har väl
egentligen aldrig varit så involverade vare sig
på den palestinska eller den israeliska
sidan.
***
Nästa
sida
|