Vad
är Israel?
101
fakta istället för den judiska
lögnpropagandan
av
Ahmed
Rami
|
18
ISRAELÄLSKARE
ELLER JUDEHATARE
Israelerna blir allt desperatare, alltmer hysteriska
inför den palestinska frihetskampen mot den
arroganta israeliska ockupationsmakten. Nu har israelerna
också blivit alltmer besinningslösa
främlingshatare: journalister från Europa och
USA skymfas och utsätts allt oftare för
hatfulla glåpord och i vissa fall även
misshandel av judiska bosättare och judiska
soldater.
I International Herald Tribune den 12 mars 1988
publicerades en stor sexspaltig artikel av New York Times
medarbetare Alan Cowell med följande rubrik i svensk
översättning: När den israeliska
konflikten utvidgas, springer förolämpningarna
och skymforden upp efter årtiondens plågor
och förödmjukelser.
Det är de skymfade och nesligt förtrampade
palestinierna som vid varje närkontakt med de
beväpnade israeliska soldaterna och judiska
bosättargängen för denna verbala strid: de
värnlösa palestinierna har rätten på
sin sida och vreden mot förtryckarna som enda resurs
i kampen, och med denna vrede kan de kasta sina stenar av
avsky mot de avskydda förtryckarna och ockupanterna,
men de kan också överösa dem med ord,
vredgade ord varav deras sinnen är fulla, ord av
vrede och förakt: "Judesvin, söner av suggor
och hyndor", kallar de de israeliska soldaterna och de
väpnade judiska bosättarna, och naturligtvis
blir dessa än mer rasande och desperata, och som
kulmen på detta ropar de mot de israeliska
soldaterna: "Var är Hitler?" Och därefter -
"Gud är stor! Gud skall segra! Vi skall segra!"
Inför detta känner sig de väpnade
israeliska soldaterna alltmer vanmäktiga trots sina
skjutvapen, tårgas och batonger av glasfiber: de
kan döda och misshandla palestinier, de kan bryta
armar och ben av palestinier, de kan bryta sig in dag och
natt i palestinska hem och bortföra palestinska
ungdomar, män och kvinnor, de kan spränga
sönder palestinska byar och hus - men israelerna kan
inte knäcka palestiniernas motståndsvilja,
palestiniernas rättfärdiga strävan efter
en egen palestinsk stat.
I sin artikel i Herald Tribune berättar Alan
Cowell om ett typiskt fall av israelisk desperation som
tar sig uttryck i ursinnigt främlingshat,
särskilt mot utländska journalister:
"Judehatare", skrek israelen till journalisten som
på sin bils vindruta hade fäst en skylt
på arabiska och engelska om att det var en
pressbil. Bilen stod parkerad i västra Jerusalem,
den del som övervägande befolkas av judar.
När journalisten - en amerikan - närmade sig
skrek den upprörde israelen besinningslöst:
"nazist". Nog är det sant som ofta sagts: när
argumenten tryter återstår bara för de
förtvivlade de meningslösa skymforden,
invektiven.
Ska man ställas framför enbart två
alternativ, två val: antingen att vara Israels
älskare (som den nyttiga idioten Ahlmark, och
kärleken är blind) eller "judehatare" om man
inte älskar Israel: dess rasism, dess ockupation och
dess förtryck och, som journalist, kallar vitt vitt
och svart svart? Sionisterna vill inte se sig som de
är i spegeln. Det är spegelns fel. De
försöker krossa spegeln som är en objektiv
rapportering om grymma fakta!
Skulle det vara "judehatiskt" och "nazistiskt" att
enbart vara journalist och göra sin plikt att
rapportera om de illdåd som begås av
israelerna mot de värnlösa palestinierna som
berövats sitt land och som på det mest
skändliga sätt dödas och misshandlas och
ständigt utsätts för det mest brutala
förtryck? Ja, då har ju orden och begreppen
fullständigt perverterats och mist all sin
innebörd! Då har det blivit en hedersbevisning
och ett moraliskt föredöme att kallas "nazist"
och "judehatare"! Är det detta som Israel egentligen
vill, frågar man sig?
Nästa
sida
|