Vad
är Israel?
101
fakta istället för den judiska
lögnpropagandan
av
Ahmed
Rami
|
66
DAGENS
ISRAELISKA
PARTIERS
SAMARBETE
MED
NAZISTER
Efter att själv ha avgått från sin
befattning, uppvaktade Hitlers ekonomiminister, dr
Hjalmar Schacht, Hitler personligen hösten 1938 och
föreslog honom hur man skulle kunna öka den
judiska utvandringen från Tyskland till de
länder som av ekonomiska skäl inte ville ta
emot flera judiska invandrare, nämligen genom att
till dessa länder överföra pengar
från Tyskland, en plan som Hitler godtog, men som
Världssionistiska Organisationens ledare, dr Chaim
Weizmann senare tackade nej till, eftersom han endast
ville ha judisk invandring till Palestina - för att
stärka sionismen i Palestina gentemot den
palestinska befolkningen. Förutom detta följer
här en redogörelse för det ingående
samarbetet mellan sionister och nazister i den s k
Arlosoroffplanen samt Cohen-planen som båda var
sionistiska initiativ för långtgående
samverkan mellan Hitlers Tyskland och de ledande
sionisterna i dåvarande brittiska mandatet
Palestina.
Underlaget till de fakta som här redovisas
är hämtade främst från två
källor, dels en omfattande bok av Edwin Black: The
Trarsfer Agreement, The Untold Story of the Secret Pact
between the Third Reich and Jewish Palestine, som utkom
1984 samtidigt i New York och London på det ansedda
förlaget Macmillan, dels en längre artikel om
denna bok med kompletterande uppgifter i den
vänsterorienterade västtyska tidskriften
Mercur, som utges i Stuttgart. Vad som står helt
klart är inte bara att framstående
sionistledare i Hitlers Tyskland liksom i Palestina
samarbetade med ledande nazister, utan dessutom att
själva den högsta sionist-ledningen var beredd
att offra de tyska judar som - till övervägande
del - varken ville eller kunde bege sig till det
brittiska mandatet Palestina.
Historien om hur den högsta sionistledningen
omintetgjorde en större utvandring av tyska judar
började i november 1938. Under intryck av den s k
Kristallnatten den 9 och 10 november det året,
då synagogor i flera tyska städer stacks i
brand och judiska butikers fönster krossades
av en uppagiterad pöbel i
Tyskland och de våldsamma reaktioner som dessa
illdåd väckte utomlands mot nazistregimens
Tyskland, beslöt den internationellt kände
tyske ekonomen, dr Hjalmar Schacht, att göra
något radikalt för att rädda fler judar
från det judehatande Tyskland. Schacht ville
finansiellt understödja en reglerad utvandring av de
kvarvarande judarna i Tyskland, som vid denna tid
även omfattade Österrike och
Sudetområdena i Tjeckoslovakien. Flera hundra tusen
judar hade lämnat Tyskland - men problemet var att
det inte fanns några länder vare sig i Europa
eller i Amerika eller på andra håll i
världen som ville ta emot fler judar. Många
mindre stater skyllde på att de av ekonomiska och
sociala skäl inte kunde ta emot fler invandrare.
Schachts plan gick i korthet ut på att ställa
ekonomiska garantier till dessa länders
förfogande, så att de kunde ta emot fler
judar. Tyskland skulle med beslagtagna judiska egendomar
betala mottagarländerna - men överföringen
av likvida medel krävde samtycke av inflytelserika
bankirer, bland dem chefen för Bank of England,
Montagu Norman, som f ö var jude och personlig
vän till Schacht. Hitler godkände Schachts plan
att omgående flyga till London för att
sammanträffa med denne mäktige
bankman.
Så skedde och Norman godkände Schachts
plan, sedan denne konfererat med den judiske bankiren
Lord Berstedt, innehavare av den stora bankirfirman
Samuel & Samuel i London och en judisk bankir,
Rublee, från Wall Street i New York, som tidigare
samma år hade deltagit i Evian-konferensen om hur
tyska judar skulle kunna räddas över till
andra, för ökad judisk invandring
motsträviga, länder. En annan judisk bankir,
som var sionist, fick i uppdrag att underhandla med
sionistledaren Chaim Weizmann. Men Weizmann, som var chef
för den judiska agenturen i Palestina, och sedermera
skulle bli Israels förste statspresident,
avböjde kallt Schachts plan, eftersom Weizmann
endast ville ha judiska invandrare till Palestina
för att därmed underlätta bildandet av en
judisk stat, och inte judiska invandrare till andra
länder, då detta - enligt hans uppfattning -
inte skulle stärka sionismens sak. Ökad judisk
invandring till Palestina stötte på hinder
från den brittiska mandatmakten.
Hjalmar Schacht fick alltså återvända
till Tyskland med oförrättat ärende. Den
store sionistledaren Chaim Weizmann, som är en av
den sionistiska staten Israels mest hedrade män och
som fått det stora vetenskapliga institutet
där uppkallat efter sig, är sålunda den
man som bär huvudansvaret för att inte alla
Tysklands judar kunde lämna landet.
Förbindelserna mellan sionisterna och de tyska
nazisterna var mycket ingående. Och började
tidigt.
Redan 1933, samma år som Hitler kom till makten
i Tyskland, slöts ett hemligt fördrag mellan
nazistregimen och sionisterna om reglerad och även
irreguljär invandring av judar från Tyskland
till Palestina. Mellan april 1933 och maj 1939
lämnade 304 500 judar Tyska riket, därav 65 000
till Palestina, som ju då var ett brittiskt mandat
med en mycket stor arabisk-palestinsk majoritet. 63 000
tyska judar begav sig under denna tid till Amerika, 40
000 till Storbritannien, 30 000 till Frankrike och 25 000
till Argentina, därjämte åtskilliga tusen
till Holland, Belgien och de skandinaviska
länderna.
Det hemliga fördraget undertecknades den 7
augusti 1933 mellan representanter för Tysklands
Sionistiska Federation, Londons sionistiska exekutivorgan
och Anglo-Palestine Bank och ägde därmed laga
kraft i det nazistiska Tyskland den 28 augusti 1933.
För denna judiska utvandring från Tyskland
till Palestina betalade Tyskland 1 000 pund för
varje judisk invandrare till Palestina, vilket i dagens
penningvärde motsvarar ungefär 150 000 kronor,
alltså för varje från Tyskland till
Palestina invandrad jude. Inalles blev detta mycket stora
penningbelopp, vilka i hög grad bidrog till
investeringar för utveckling av de judiska
områdena i Palestina på 1930-talet - inalles
ca 1,3 miljarder riksmark.
Denna överenskommelse mellan sionisterna och
nazisterna var omstridd bland judarna. Den från
Tyskland flyktade och i New York bosatte judiske
skriftställaren Helms säger i sitt bidrag till
den västtyska tidskriften Merkurs special-nummer om
detta ämne:
"Chaim Arlosoroff en av ledarna för den judiska
agenturen i Palestina och en nära vän till
Chaim Weizmann, reste i slutet av april 1933 till Berlin
för att underhandla med den nazityska regeringen om
möjligheterna att avsevärt öka den judiska
utvandringen från Tyskland till Palestina.
Arlosoroff föreslog de tyska nazisterna att grunda
en särskild "utvandringsbank" där de i Tyskland
infrusna förmögenheterna från rika tyska
judar skulle samlas och förvaltas i avsikt att sedan
överföras till den judiska förvaltningen i
Palestina allteftersom judiska invandrare anlände
dit.
Just vid denna tid - i april 1933 - hade den i
Tysklands ekonomi erfarne judiske bankiren Sam Cohen
fått en idé, som han presenterade för
den tyske konsuln i Jerusalem, Heinrich Wolff.
Huvdrollen i Cohens plan spelade den av honom
kontrollerade palestinska firman Hanatoiah Ltd, som
främst befattade sig med inköp och
försäljning av citrusfrukter och
landområden. Cohens plan bestod däri, att
varje tysk Palestina-emigrant skulle inbetala de tusen
punden till ett spärrat konto för Hanatoiahs
bolags räkning för inköp av bl.a. rör
för konstbevattning i Tyskland (i stället
för inköp av sådana produkter i
Tjeckoslovakien till läge pris). Den tyske konsuln
Wolff förordade denna affär."
Sam Cohen reste till Berlin och erhöll den 19 maj
1933 besked om att det nazityska finansdepartementet var
villigt att acceptera hans förslag, men
begränsa affären till en miljon riksmark
(bortåt 60 miljoner kronor i dagens
penning-värde).
Chaim Arlosoroff, den världssionistiska
organisationens sändebud, kunde alltså
på grund av Cohens plan inte uträtta mycket,
varför han for vidare till London och där
omarbetade och förbättrade sitt projekt, genom
att införa en "likvidationsbank", för vilken
både den engelska och den (fascistiska) italienska
regeringen stod som garanter. Arlosoroffs plan gick ut
på att de tyska affärerna med det judiska
Palestina skulle utvidgas och inte omfatta enbart
fruktodlingar och jordbruk som i Cohens plan utan
även omfatta infrastrukturer
för nya städer i det judiska Palestina.
Dessutom skulle det tyska invandringskapitalet på 1
000 pund per emigrerande jude fördubblas och ett
tusen pund därav förvaltas av den sionistiska
agenturen för investeringar: "Man kunde inte
omflytta tusentals judar till det primitiva Palestina
utan att ordna gator, skolor, sjukhus, hamnar och andra
grundläggande organ i ett modernt samhälle i
tjugonde århundradet." Efter långa
förhandlingar enades sionistledningen om att godta
Arlosoroffs förslag, vilket var i sista minuten, ty
den nazityska regeringen hade redan accepterat Cohens
plan. Den fördragstext som den 10 augusti 1933
utarbetades av Hans Hartenstein på tyska
finansdepartementet sammanföll med Arlosoroffs, med
undantag av några i sak oviktiga detaljer.
Den 18:e internationella sionistkongressen i Prag
ägde rum en vecka senare, där flertalet
delegater naturligtvis saknade varje kännedom om de
hemliga fördragen mellan sionistledningen och det
nazistiska Tyskland med påföljd att
majoritetsresolutioner antogs om bojkott av Nazityskland,
alltså raka motsatsen till vad som
överenskommits vid de hemliga förhandlingarna.
Några dagar innan denna sionist-kongress i Prag
inleddes den 14 augusti 1933, lät den ledande
amerikanske sionisten, rabbinen Stephen Wise meddela:
"Anständiga judar med självrespekt kan inte
driva handel med Tyskland, kan varken köpa eller
sälja tyska varor och kan inte resa med tyska
fartyg."
Endast judiska arbetarpartiet (Mapai), som utgjorde
den starkaste gruppen inom sionistorganisationen,
kände före sionistkongressen (i Prag) till de
med Nazityskland ingångna fördragen, men
behöll denna kunskap för sig själv.
Först sedan kongressen påbörjats den 21
augusti lät Goebbels bomben brisera. Genom att
indiskret avslöja den hemliga fördragstexten
ville han tvinga representanterna för de sionistiska
organisationerna att hålla sig till fördraget
och dessutom avstyra de judiska planerna på
världsomfattande bojkott av tyska varor och
tjänster. Uppgifterna från Berlin hotade att
splittra enigheten bland de sionistiska delegaterna. En
majoritet förordade dock bojkott
under ledning av Vladimir
Jabotinsky, ledaren för de maximalistiska
revisionisterna (den höger som sedan letts av
Menachem Begin och Yitzhak Shamir), vilka
(åtminstone då) med våld krävde
ett Storisrael fritt från araber. Jabotinsky var en
stor beundrare av Mussolini (som då ännu inte
var Hitlers bundsförvant) och fascismen, och David
Ben-Gurion, ledaren för Mapai, kallade faktiskt
Jabotinsky för "en judisk Hitler". Minoriteten som
förordade ekonomisk samverkan med Nazi-tyskland
(enligt det ingångna fördraget) leddes av
Mapailedaren David Ben-Gurion. Denne förklarade
följande: "Problemet mellan kapital och arbete kan
inte lösas på en sionistkongess.
Sionistkongessen kan endast intressera sig för att
snarast bygga upp Palestina."
Chaim Arlosoroff mördades på kvällen
den 16 juni 1933 när han promenerade med sin fru
Sima i Tel Aviv. Mordet skylldes effektfullt på
"revisionisterna", varigenom Mapai-fraktionen kunde
utmanövrera Jabotinsky och de andra
motståndarna till överenskommelsen (med
Tyskland). Den 27 augusti lät Goebbels meddela i
Berliner Tageblatt, att Tyskland var redo att
fördubbla importen av palestinska (judiska)
Jaffaapelsiner i utbyte mot tyska industriprodukter. Ja,
han ställde i utsikt att trefalt öka den tyska
importen av frukt från (det judiska) Palestina.
Natten mellan den 2 och 3 september krävde Mapai att
(den på sionistkongressen i Prag beslutade)
handelsbojkotten av Tyskland skulle inställas med
152 röster för och endast 13 röster mot.
Den 4 september 1933 bekräftade delegaterna att den
träffade handelsöverenskommelsen med det
nazistiska Tyskland skulle hållas - därmed
kunde 50 000 tyska judar utvandra till Palestina med
inalles 100 000 000 eller 100 miljoner pund, dels i
kontanter, dels i tyska industriprodukter, vilket innebar
en oerhörd ekonomisk potential för Palestinas
judar (med möjligheter att köpa upp
landområden av araber).
Detta var emellertid inte den enda
överenskommelsen mellan sionisterna och det
nazistiska Tyskland. Den nuvarande israeliske
premiärministern Yitzhak Shamir tillhörde de
sionister som 1941 kontaktade Hitler och framförde
till honom ett märkligt förslag.
Initiativtagarna (från sionistisk sida) satt i den
internationella militärorganisationen NMO = Irugn
Zwai Leumin (som gjorde sig ryktbar genom terrorism mot
den brittiska mandatmakten efter 1945). Dokumentation
härom föreligger i Västtyska
Förbundsarkivet under beteckningen E 234158, daterat
den 11 januari 1941 och har bl a följande
ordalydelse:
"Evakueringen av de judiska massorna från Europa
är förutsättningen för en
lösning av den judiska frågan. Denna
lösning är emellertid endast möjlig genom
att flertalet av dessa judar kan föras till det
judiska folkets hemland i Palestina och genom
upprättandet av en judisk stat inom det judiska
folkets historiska gränser."
NMO är väl införstådd med den
tyska regeringens goda vilja till de sionistiska
aktiviteterna och de sionistiska emigrationsplanerna
enligt följande:
1) Gemensamma intressen kan å ena sidan existera
mellan genomförandet av en europeisk nyordning i
överensstämmelse med det koncept som framlagts
av Tyskland och å andra sidan med det judiska
folkets nationella strävan, förkroppsligade av
NMO (Irgun Zwai Leumin).
2) Ömsesidigt och nära samarbete mellan det
nya Tyskland och en ny folkligt -nationell judisk enhet
skulle vara
möjligt.
3) Upprättandet av en historisk judisk stat
på nationell och totalitär bas, enligt
fördrag förbundet med Tyskland för att
stärka dess intressen i Mellanöstern i
framtiden, skulle därmed kunna
åvägabringas.
Utgående från dessa
förutsättningar skulle NMO i Palestina, efter
att ha tillfredsställt sina nationella anspråk
genom den israeliska frihetsrörelsen, aktivt kunna
inträda i kriget (mot de allierade) på
Tysklands sida.
Detta anbud från NMO måste förenas
med en överenskommelse, att den militära
utbildningen och organiseringen av de judiska
människoreserverna i Europa ställs under NMOs
kommando och ledning ...
Den israeliska frihetsrörelsens indirekta
deltaganden inom ramen för (den nazityska)
nyordningen i Europa, som ännu befinner sig i sitt
begynnelsestadium, skulle vara nära förenad med
en positiv radikal lösning av det europeiska
judeproblemet, i överensstämmelse med det
judiska folkets ovannämnda nationella
strävanden. Detta skulle betyda en utomordentlig
förstärkning av de moraliska grundvalarna
gentemot hela mänskligheten.
I sin ideologi och struktur är NMO nära
förbundet med Europas totalitära
rörelser.
Hitler besvarade emellertid aldrig detta anbud.
Alltså, Israels båda största politiska
partier (som ingår i den nuvarande israeliska
koalitionsregeringen) arbetarpartiet och
högerpartiet har nära samarbetat med det
nazistiska Tyskland.
Nästa
sida
|