Vad
är Israel?
101
fakta istället för den judiska
lögnpropagandan
av
Ahmed
Rami
|
87
BEN
BELLA:
"VI KOMMER ALDRIG
ATT ACCEPTERA ISRAEL"
(En intervju med den legendariske islamiske
algeriske ledaren Ahmed Ben Bella, f d Algeriets
president)
- Israel är ett problem. Hur skall man lösa
problemet Israel?
BB: Med risk för att chockera skall jag säga
något som man knappast längre hör i dag:
muslimerna kommer aldrig att acceptera sionismens faktum
i Palestina. Jag är muslim och Palestina angår
inte bara palestinierna utan alla muslimer. Även om
palestinierna, under tvång, slutligen godtar en
sorts lösning, kommer muslimerna aldrig att
acceptera staten Israel.
Aldrig kommer det muslimska folket, det muslimska
kynnet att tolerera den sionistiska staten. För en
sionist är ett ekonomiskt och politiskt och
även kulturellt beslagtagande av hela området
logiskt. För oss är det liktydigt med
förintelse, en sterilisering, en
identitetsförlust, som ingen muslim med
självrespekt kan acceptera ...
Camp David gör inget annat än blockerar
situationen totalt. Alla har fått säga sitt
utom de huvudinblandade, d v s palestinierna. Sadat har
gett arabvärlden en snyting. Hans politik gick stick
i stäv mot Nassers.
Man måste slutgiltigt komma fram till skapandet
av en demokratisk stat, i jämlikhet, mellan kristna,
muslimer och palestinska judar som, i motsats till
askhenazijudar, hör hemma i området. De senare
är inkräktare.
Vi har alltid levt med judarna; de har alltid haft det
mycket bättre hos oss än i Europa. Vi har
skyddat dem.
Låt oss gå tillbaka till historien. Det
är inte förrän år 1948, då
staten Israel skapades, som vi har skilts åt. Om
man öppnar rasismens dossier,
kommer man snabbt att konstatera att arabernas,
muslimernas, ansvar vad gäller detta kapitel är
kraftigt begränsat. Inkvisitionen,
judeförföljelserna, Hitler, Pétain ...
Allt detta - det är
Europa.
Aldrig har ett muslimskt land drivit bort judarna. Vi
har aldrig konfiskerat deras egendomar, vilket har
hänt nio gånger i England och åtta
gånger i Belgien. Vi har aldrig, i egenskap av
muslimer, accepterat Pétains antisemitiska
politik.
Israel, med sina tre miljoner invånare,
utgör i alla fall en minoritet i Mellanöstern
eftersom det i dag finns fem miljoner kristna och
muslimska palestinier och hälften av dem lever under
den judiska ockupationen. Om 20 år kommer antalet
palestinier att fördubblas och utgöra majoritet
i Palestina. Israel kan inte göra någonting
för att motverka detta
tryck.
Vissa makthavare i arabvärlden kan mycket
väl bege sig på försoningsresor till
Jerusalem, det kommer alltid att finnas em muslim eller
en kristen, som reser sig för att göra slut
på dessa förrädare. Jag upprepar: vi
kommer aldrig att acceptera detta främmande
inkräktarelement i vårt område.
Israel är en cancer ympad på den muslimska
världen. Men jag är mycket optimistisk. Enligt
min åsikt kan Israel bestå i maximalt 20
år till.
Redan är de israeler som lämnar landet fler
än de som immigrerar dit. Den muslimska befolkningen
i Israel växer hela tiden: den uppgår i dag
till mer än 850 000 personer, samt 1,5 miljoner i de
s k ockuperade områdena och 3,5 miljoner
palestinier som lever i landsflykt. I varje fall
israelerna kommer att bli en minoritet i själva
Palestina och muslimerna utgör i dag redan en
miljard i värden. Hur länge ska Israel
ostraffat lyckas förödmjuka muslimerna? En
realitet är att muslimerna om 20 år kommer att
vara två miljarder. Dessutom kommer den
teknologiska muren snart att raseras. Muslimerna
börjar få sina tekniker och sina
vetenskapsmän.
Eftersom Israel innehar atomvapen, som hotar oss,
så kommer förr eller senare muslimerna
också att ha sin atombomb. Det är oundvikligt.
Vi kommer alltså att väga så tungt, att
israelerna inte kan stå emot. De har ingen
chans.
Jag tror inte på kärnvapenkrig. Det vi
vill, vi muslimer, det är att vara. Men vi kan bara
vara, om Israel inte är. Israel har inget att
göra i området. Israel hör inte hemma
där. Det är en inkräktarstat.
PLO har inte gett upp planerna på att skapa en
demokratisk palestinsk stat för kristna, judar och
muslimer. Men Israel är bara ute efter en total
villkorslös palestinsk kapitulation ... Och PLO har
rätt och skyldighet att fortsätta
motståndet mot inkräktarna enligt
folkrätten. Och inte kapitulera, d v s acceptera
Israel. Som jag redan sagt: Vi kommer aldrig att
acceptera den judiska staten Israel.
- Genom att sträva efter "diplomatiskt"
erkännande, kan man säga att den palestinska
motståndsrörelsen "erövrat" världen
men förlorat sig själv?
BB: Jag skulle inte vilja uttrycka det så och
jag tror inte det. Som jag ser det är den
palestinska befrielsekampen, till sin natur, inte en
isolerad motståndsrörelse utan en kamp som
angår hela världen, alla fria människor i
världen. Om en viktig bräsch öppnades i
det nuvarande prosionistiska världssystemet genom
Algeriets självständighet, så skulle en
seger för den palestinska befrielserörelsen
få ännu större betydelse i detta
avseende. Det är på grund härav som detta
system håller fast vid att till varje pris krossa
denna Befrielsekamp. En seger för den palestinska
befrielserörelsen skulle förstås drabba
de enorma intressen som västvärlden, som
stöder Israel, har i detta område. Främst
dess materiella intressen som olja och gas men
också dess strategiska intressen i detta
område, världens lås.
Tvärs igenom kampen för Palestina (vilken
angår alla muslimer och kristna i tredje
världen och t o m de sunda krafter som växer
fram i Europa) bildas en livsviktig komponent för
världens framtid.
Jag uppfattar mig inte endast som
åskådare, utan jag säger detta i kraft
av mina egna erfarenheter som revolutionär. I dag
är jag i mitt hjärta palestinier. Jag
känner mig t o m mer som palestinier än som
algerier. Och alla araber är, i denna
bemärkelse, palestinier.
Jag har inte lämnat fängelset för att
återta maktens börda: makten i sig intresserar
mig inte, om jag inte genom den kan hjälpa till att
befria Palestina. Det säger jag uppriktigt. Jag kan
inte anse att endast de palestinska ledarna bör
avgöra Palestinas villkor. Mina villkor är
deras, den palestinska befrielsekampens öde är
hela arabvärldens öde, rättvisans och
folkrättens öde.
- Om man jämför folkens i Nordafrika
insatser vid den algeriska befrielsen med arabernas i
Mellanöstern i den palestinska befrielsekampen, kan
man då säga att Libanons insats är
otillräcklig jämfört med Tunisiens och
Marockos?
BB: Vid Gud, aldrig. Libanon har gjort mer än
Tunisien och Marocko tillsammans. Libanon är ett
unikt undantag - det enda land som engagerat sig så
djupt i den palestinska frågan, att det nästan
blivit ett med Palestina. I dag är det libanesiska
folket detsamma som det palestinska folket och vice
versa. Det libanesiska folket är ett gigantiskt
folk, som jag likväl inte skiljer från andra
arabiska folkslag i andra delar av arabvärlden. Just
detta att inte ha en stark regering och att libanesiska
staten och regeringen har störtat samman, har
hjälp det libanesiska folket mycket i dess agerande.
Vissa anser detta som oordning och anarki. Inte alls.
Detta är livet självt som väller fram i
Libanons sköte, den absoluta kreativiteten,
genialiteten och generositeten. Den verkliga anarkin
håller till bland institutionernas lagar, hos
polisen, undervisningsväsendet och i den dekadenta
politiken med ledarnas svek. Detta är den verkliga
anarkin, försvagande och steril. Det andra, det
är livet och friheten som ej går att krossa
hos människor som lever och dör rakryggade.
Dessa upphöjda skäggprydda män som
får världen att skälva, den värld
som söker skydd i den löjliga bunkern i
konsumtionssamhällets varuhus.
- Detta är en fin definition på anarkin och
friheten, på steriliteten och kreativiteten.
BB: Ja, den bästa regimen i världen är
Libanon och kanske till viss mån också
Italiens. Italiens därför att regeringarna
där är svaga och polisväsendet och alla
myndigheter av försumbar storlek.
- Låt oss återgå till arabfolkens
insatser i motståndskampen mot Israel. Syrien t ex,
bortsett från dess regim, har offrat många
martyer i kampen mot Israel. Dessa martyrer tillhör,
när allt kommer omkring, det syriska folket.
BB: När de har kunnat och när de inte
hindrats av sina regeringar, har alla araber engagerat
sig för palestiniernas sak. Jag gör ingen
skillnad mellan det libanesiska folket och de andra
arabiska folken. Skillnaden ligger hos regimerna. Egypten
t ex, har haft fler martyrer än det palestinska
folket självt. Det finns ovederläggliga siffror
på detta. Icke desto mindre måste man
erkänna, att även om Egypten har engagerat sig
i palestiniernas kamp genom att hjälpa till med den
stora bördan, så har det aldrig funnits en
allmän reaktion av det slag som uppstod i Libanon.
Där handlar det om ett ovanligt fall som inte har
sin motsvarighet i historien.
- Tror ni på möjligheten av en befrielse av
Palestina med hjälp av endast det palestinska
folket?
BB: Aldrig. Det är omöjligt. Jag säger
det igen, alla arabers och muslimers öde är
beroende av utgången av denna konflikt. Alla
krafter i det västerländska världssystemet
står bakom Israel för att hålla
stånd mot muslimerna. En seger för oss i
Palestina betyder därför ett krossande av alla
prosionistiska strategier i Västerlandet och
befrielsen av alla förtryckta folk.
- Men Al-Fatahrörelsen och den palestinska
motståndsrörelsen grundas dock på
principen att Palestina skulle kunna befrias uteslutande
genom egna krafter.
BB: Utan att underskatta det palestinska folkets
kapacitet, får man inte glömma den historiska
utgångspunkten vilken påbjuder en annan
inriktning och en annan proportion på kampen. Som
jag redan sagt, detta angår tredje världen och
hela den arab-muslimska världen och omfattningen av
kampen är bestämd enligt dessa
förutsättningar. De som vill ge någon
annan dimension åt denna fråga gör en
allvarlig missbedömning.
- Kampen är alltså arab-islamisk och
angår hela världen. Den kräver en
förändring av sociala, politiska och kulturella
strukturer och förutsätter en enad muslimsk
värld.
BB: Israel representerar i realiteten alla de
motsägelser som vi håller stånd mot. Det
är därför kraven på en nyordning
ingår i Palestinas befrielse. Vi konstituerar oss
genom vårt motstånd mot den sionistiska
utmaningen.
Samma sak hände för övrigt på
samma mark under korsfarar tiden. Palestina kommer att
bli platsen för den stora, avgörande
konfrontationen mellan det prosionistiska
västerländska världssystemet i sin helhet
och de arabiska och muslimska krafterna i sin
fullständighet. Palestina är ett litet land men
dess kamp är mycket viktigare än kampen i
Algeriet någonsin var, till exempel. Palestina
befäster en viktig uppgörelse som utan tvivel
kommer att bli avgörande för bildandet av en
annan världsordning.
- Israelerna sticker f ö inte under stol med att
de representerar den tionde korsfarargenerationen.
BB: Det prosionistiska Västerlandet döljer
inte längre det faktum att Israel är en av
deras avancerade positioner för att skydda den
"västerländska" civilisationen och
världssystemet mot islam och Orienten.
- Vilka är den palestinska
befrielserörelsens svårigheter i dag?
BB: Motståndsrörelsen har blivit en tung
apparat som mera liknar en stat i sin politiska
utövning än en befrielserörelse.
Om Israel är ett bräckligt väsen
så är det åtminstone utrustat med en
mäktig armé och det är inte ett
traditionellt krig som förs där till sitt
yttersta slut. Israels väsen kommer oundvikligen att
störta samman under trycket av många faktorer
Vi måste bekämpa Israel genom en lång
utnötningskamp, på alla plan, varje dag, varje
minut, varje sekund, blodsdroppe för blodsdroppe,
även om endast en israel går under när
tio av de våra gör det. Man måste vara
beredd att betala det priset.
I dag kan vi inte tala om en verklig front, ty vi har
endast ett "fönster", södra Libanon, som ensam
utmanar Israel och ett värnlöst palestinskt
folk som för en heroisk motståndskamp mot en
barbarisk ockupation och Israel. Man kan
föreställa sig Israels öde om alla fronter
vore öppna som den libanesiska fronten. Libanon har
klätt av Israel. Libanon visar oss vad som bör
göras och kan göras.
Den palestinska motståndsrörelsen bör
säkra oberoendet för sina beslut och den
bör inte tillåta arabregimer att tvinga den
till ställningstaganden som står i strid med
det palestinska folkets intressen. Om arabvärlden
hade revolutionära regeringar skulle den palestinska
motståndsrörelsens fria beslut vara i enlighet
med dessa regeringars politik och det skulle inte finnas
några motsättningar.
- Har ni en konkret plan för Palestinas
befrielse?
BB: Alla stora problem som araberna, muslimerna och i
viss mån även resten av världen
står inför i dag påverkar kampen
för att befria Palestina, såväl
ekonomiskt som politiskt, kulturellt, socialt och t o m
militärt. Vi står inför två
huvudsakliga motsägelser: det prosionistiska
världssystemet och arabregimerna.
Man kan inte uppnå något mål om man
inte enar det arabiska och islamiska folket.
Palestinafrågan är organiskt knuten till
alla de åtgärder vi bör vidta för
att förändra världen. Palestinas öde
beror på de utnyttjade metodernas
ändamålsenlighet, kontinuerlig
motståndskamp och konfrontationen med det
prosionistiska Västerlandet, och framför allt
på skapandet av enhet mellan muslimerna. Visionerna
är grunden för agerandet. Det är dessa som
styr eventuell krigföring. Det är sant att
vapen ibland blir nödvändiga men det är
visionen som leder oss.
- Det finns en generation judar som är födda
och uppväxta i det ockuperade Palestina. Hur skall
man förhålla sig till dem?
BB: Detta problem har två aspekter. De kommer
inte att kunna stanna i Palestina sedan det befriats. I
Algeriet fanns också fransmän som var
födda och uppväxta där. De var algerier
men bara till namnet. Ändå lämnade de
Algeriet då de insåg att det skulle bli
självständigt.
På samma sätt kommer judarna att fly
från Palestina, ty de kan inte leva bland oss,
även om vi accepterar dem. Det är en
fråga om politiskt klimat och även
psykologiskt kulturklimat. Kan sionisterna acceptera att
leva i jämlikhet med oss?
Och vad beträffar oss, varför stöter vi
bort sionisterna? Jo, därför att de utgör
med sin rastistiska ideologi en elakartad tumör
ympad på vår kropp för att
förgöra oss. Att acceptera dem är att
acceptera vår egen död. Jag anser att vi
däremot måste ta på allvar problemet med
de orientaliska judarna i våra länder. Ty
även om de ofta är mycket grymmare i sitt
förtryck mot palestinierna än de
västerländska judarna, är de dock faktiskt
orientaler i sina traditioner och sedvänjor. Vi
bör acceptera deras närvaro i det långa
loppet, ty de har alltid funnits bland oss.
- Hur kan vi acceptera även de arabiska judar som
har flytt från sitt land till Israel eller blivit
soldater som kämpar mot sitt eget arabiska land?
BB: Jag tror inte att dessa judar kan
återvända och leva helt normalt i våra
länder. Ta t ex fallet med de algeriska
judarna. Av de ca 100 000 judar som fanns i Algeriet
har endast 3 000 stannat kvar, de andra har flyttat trots
att det inte fanns någon aggression mot dem. Och de
flesta har flyttat till Frankrike.
- Och vad tror ni om idén: "En palestinsk stat
på varje bit av Israel evakuerat palestinskt
område"?
BB: Det är ett misstag som kan stå oss
dyrt. Om en sådan stat skapas blir det till priset
av att den integreras i den fientliga strategin mot
araberna och i det prosionistiska västerländska
systemets nät.
- Ni tror inte att, som vissa säger, det skulle
vara möjligt att av denna ministat skapa en bas
för befrielsekampen från vilken man skulle
låta operationer utgå för att attackera
Israel?
BB: Jag utesluter helt att en sådan stat skulle
kunna vara revolutionär eller att dess ledare skulle
försöka vara det, ty här vilar en
väsentlig motsägelse redan i själva
principerna. Närmanden som syftar till en
sådan ministat kan inte leda fram till en
revolutionär enhet. Det skulle tvärtom bli det
omvända. Ledarna för denna ministat skulle med
naturnödvändighet vara arabfientliga och
fientligt inställda till Palestinas befrielse.
- Hur bedömer ni försöken till
omändringar i den palestinska
motståndsrörelsens inre?
BB: Förändringen inom den palestinska
befrielserörelsen är en huvudfråga och
den är ofrånkomlig. Förändringen
bör ske på tes- och attitydnivå och i
uppträdandet utåt. Det bör vara en
förändring på djupet. Med Guds hjälp
kommer vi att klara detta bra. Man får inte
underskatta den andliga kraften och den oanade
drivfjäder att lyckas som varje folk besitter. Och,
även om striden är lång och fylld av svek
och försåt, så är jag säker
på att vi kommer att segra.
Nästa
sida
|