Vad
är Israel?
101
fakta istället för den judiska
lögnpropagandan
av
Ahmed
Rami
|
7
GAMLA
TESTAMENET
SOM HISTORIESKILDIRNG
Gamla Testamentet, judendomens bibel, används i
Israel som historiebok, en skildring av judarnas
historia. Den seriösa forskningen har emellertid
för länge sedan kunnat fastställa, att
alla dessa berättelser i judendomens bibel är
en samling sagor och sägner med mycket ringa
verklighetsunderlag. Det rör sig om en systematisk
förfalskning av verkliga händelser långt
tillbaka i ett dimmigt förflutet för flera
tusen år sedan.
Arkeologerna har i stort kommit till följande
slutsatser från Magnus Magnussons bok "Fynd i
Bibelns länder", som utkom på svenska 1977
på Rabén och Sjögren förlag.
Magnus Magnusson, som är född på Island,
men uppväxt i Skottland är historiker och
arkeolog och tillika rektor vid universitetet i
Edinburgh, dessutom ofta anlitad som popularisator
för brittisk TV.
Beträffande Exodus eller utvandringen från
Egypten, som det berättas om i Andra Moseboken,
säger författaren:
"Bibelforskare har oavbrutet arbetat med att
få fram uttågets geografi, men deras
ansträngningar har mest lett till spekulationer, som
beror på olika tolkningar av ledtrådarna.
Följaktligen har en del försökt visat att
Israels barn vadade knädjupt genom ett grunt
ställe av Medelhavet, medan andra
föreställer sig att de vadade över
själva Röda Havet. Däremellan finns
många varianter. En sammanfattande karta över
de olika vägarna ut ur Egypten och genom Sinai
så som de har föreslagits av forskningen,
skulle snarast likna en drucken tusenfotnings irrande,
har någon sagt.
Ett problem erbjuder också uttågets
omfattning. Enligt första kapitlet i Fjärde
Moseboken (Numeri) omfattade de tolv stammarna av Israel
som deltog i uttåget inte mindre än 603 550
män i militär ålder (20 år gamla
däröver). Detta tyder på att hela skaran
flyktingar bör ha varit minst två miljoner -
en siffra som verkar närmast
otrolig. Det är
otänkbart att en folkmassa av detta mått
skulle ha överlevt i vildmarken i 40 år, som
Bibeln gör gällande." (sid. 62)
Kort sagt, hela berättelsen om uttåget ur
Egypten och uppehållet i öknens vildmark i 40
år är rena amsagan. Ett bedrägeri och
skoj för enfaldiga och lättrogna
själar.
Enligt Andra Mosebokens kronologi skulle Israels barn
ha tågat ut ur Egypten, när detta lands
härskare var farao Ramses IIs efterträdare
Menefta. Magnus Magnusson säger:
"Det blev stor uppståndelse år 1881,
då denna faraos balsamerade kropp upptäcktes i
en grav nära Deir el-Bahri på västra
stranden av Nilen vid Tebe. Men upptäckten var
också en smula förtretlig: om Menefta hade
dränkts i Röda Havet (som det berättas i
Bibeln), hur kunde då hans kropp begravas i en grav
på torra land? Fundamentalisterna - de som tror att
varje ord i Bibeln är Guds sanna ord - lät sig
tröstas med att mumien hade tydliga spår av
salt: tydligen måste denna faraos kropp ha spolats
i land efter dränkningen och begravts på
normalt egyptiskt vis. Det man förbiser vid
tillfället är att alla mumier har spår av
salt på huden, därför att balsameringen
innefattar en periods behandling med natron. Senare
undersökningar visade att Meneftas mumie hade varken
mer eller mindre salt på huden än andra
mumier.
Även i ett annat avseende var Menefta en
dålig kandidat för att vara uttågets
farao. Han tycks ha regerat från omkring 1224 till
1211 (f Kr), och under femte året av hans regering
gjorde han ett härtåg mot Palestina. Han
förtecknade noga sin bragder och räknade upp de
fiender han hade besegrat: Kanaan, Askelon, Geser m fl.
Det är en lovsång, en katalog över
segrar, snarare än en nederlagets krönika. Och
i den finner vi säreget nog det enda
omnämnandet av Israel i hittills funna Egyptiska
handlingar: "Det har diskuterats mycket om detta
hänför sig till staten Israel eller helt enkelt
till folket - Israels barn. Men hur som helst, Menefta
skulle knappast ha gjort anspråk på
någon seger över Israel i Palestina om han
hade dränkts i ett fåfängt
försök att hindra dem från att nå
Palestina (som det berättas i
Bibeln). För
övrigt är det nu ett erkänt faktum, att
termen Röda Havet (i Bibeln) är en
felöversättning. Den hebreiska termen är
yam suf, som nu översätts med vasshavet, inte
Röda Havet, och detta har lett till en uppsjö
av förslag om var detta vasshav var beläget -
utan att det finns någon möjlighet att
verifiera någon av gissningarna. Varje del av
landskapet utmed Suezkanalen och dess sjösystem kan
duga."
Kort sagt, också här är det
fråga om förfalskning av historiska fakta, och
inget annat än legender och sagor i Bibeln.
Skildringen av arken i sex kapitel i Andra Mosebok
(35-30) är också helt fantastisk. Magnus
Magnusson säger:
"I Bibeln beskrevs framställningen av arken av
akacieträd och det yppiga tabernaklet i hela sex
kapitel. Detta är mera ett tecken på dess
kultiska betydelse än en garanti för dess
äkthet. Försök att rekonstruera arken och
tabernaklet efter den bibliska beskrivningen, såsom
det har utförts av diamanthandlaren Moses Levine
under femton års arbete, blev så komplicerade
och kostbara att det är svårt att tänka
sig dem utförda av ett ökenfolk - det verkar
snarast vara en återklang av Salomos tempel i
Jerusalem under tionde århundradet före
Kristus." (sid. 69)
Bibelns beskrivning av hur Israels barn besegrade de
arabiska kungarikena Edom, Moab och Ammon - nuvarande
Jordanien för att österifrån tränga
in i Kanaans land eller Palestina - kan inte heller
bekräftas av arkelogiska fynd. (sid. 71-78 i
Magnussons bok)
Också Bibelns skildringar av kananéernas
råa och primitiva gudstro har omprövats av
forskningen - kananéerna har helt enkelt blivit
våldsamt förtalade, enligt de främsta
samtida experterna som dr John Gray, professor i
hebreiska och semitiska språk vid universitetet i
Aberdéen i Skottland och professor James B
Pritchard vid universitetet i Pennsylvania, USA. (sid.
85)
Om Gamla Testamentets berättelser om Saul och
David säger Magnusson:
"Hela Saul-David-relationen är skriven som
propaganda i Davids favör ... De folkliga
berättelserna om bragder i krig och dramerna om
mänskliga relationer har manipulerats för det
uttryckliga ändamålet att förhärliga
David och nedsvärta Saul. Vi har att göra med
sagor, ej historia." (sid. 120)
Filistéerna är också ett folk som
förtalas i judendomens bibel, vilket även den
ledande auktoriteten på filistéernas kultur,
dr Trude Dothan, medger: "en avancerad kultur som var
överlägsen israeliternas och kananéernas
och som får sitt särskilda uttryck i deras
vackra keramik, deras byggnader och deras sociala
organisation. Det är knappast överraskande att
israeliterna under lång tid betraktade dem som en
farlig fiende och skrev bittert om dem
efteråt", säger Magnusson (sid. 127).
Effekten av detta: filister - av de föraktade
filistéerna - blev länge en hånfull
benämning på bracka.
Om Salomos ryktbara tempel någonsin funnits
är något som forskningen inte kan
fastställa: "Det finns inte kvar en sten, inte
ett spår av denna omvittnade glans", säger
Magnusson (sid. 138). Om det någonsin har funnits,
så var detta tempel i alla händelser inte
judiskt eller israeliskt utan kananéiskt och
feniciskt, det var ju kung Hiram av Tyrus som
försåg Salomo med allt material och alla
hantverkare han behövde för att bygga detta
tempel liksom för att bygga sin flotta i Esjon
Geber, som ligger vid Elot, på stranden av
Röda Havet i Edoms land. På denna flotta
sände Hiram av sitt folk sjökunnigt
skeppsmanskap som åtföljde Salomos folk till
Ofir för att hämta guld (se 1 Konungaboken
9:26-28).
Den berömda klagomuren i Jerusalem är ingen
rest från Salomos tempel, som man
försöker inbilla folk utan efter Herodes tempel
som uppfördes långt senare, under romersk tid,
för idag ca 2 000 år sedan - och Herodes
betraktas ju av de rättrogna judarna som en tyrann
och en romersk vasall.
Att gå in på ytterligare bedrägerier
och förfalskningar i Gamla Testamentet skulle
kräva alldeles för lång tid. Må det
räcka att här omnämna "den babyloniska
fångenskapen", en lika typisk legend som det mesta
i Gamla Testamentet, vilket framgår av det
övervägande flertalet judar föredrog att
stanna kvar i Babylonien sedan perserna kom och medgav
judarna rätt att återvända till
Palestina. Dessutom har man påträffat
mängder av dokument om att judarna i Babylonien var
aktivt verksamma inom handel och bankväsen -
knappast aktiviteter som är typiska för
"fångar". Det var f.ö. i "den babyloniska
fångenskapen" som huvudparten av judendomens bibel
skrevs, bland dem Moseböckerna och Torah.
Till detta kommer att våra
västerländska bibelöversättningar av
Gamla Testamentet är förvanskningar. En ledande
judisk bibelexpert, dr Josef Kastein, säger i sin
år 1933 utkomna bok History and Destiny of the
Jews:
"Översättningarna till först
grekiska gjordes för att bli förstådd av
den grekiska/hellenistiska kulturvärlden, vilket
ledde till avsiktliga förvanskningar och
förfalskningar av orden och deras
betydelse."
Sionisterna och deras anhängare har gamla
traditioner i fråga om förfalskningar av
historien.
Forskaren Göran Zettergren har kritiskt granskat
den amerikanska journalisten Joan Peters bok, som
lovprisats av sionisterna i Sverige, bl.a. av Per Ahlmark
och akademiledamoten Knut Ahnlund, trots att de borde
insett att denna bok vimlar av de mest absurda
förfalskningar och fungerar som en grov sionistisk
propagandapamflett, utstofferad som en lärd bok. (Se
Dagens Nyheter 10 oktober 1985.)
"Bosättningar upprättas inte för att
sedan överges."
Yigal Allon,
utrikesminister, 1976
Nästa
sida
|