|
41
David
Irving
om Leuchter-rapporten
Den första
rättsmedicinska undersökningen av
Auschwitz
Kemin är till skillnad från
historieskrivningen en exakt vetenskap. Gammaldags
historiker har alltid fört ändlösa
debatter om meningar och tolkningar, och de mer ondolenta
har utvecklat en sorts svartkonst i att "läsa mellan
raderna", detta för att slippa drunkna i dokumenten
från andra världskriget vilka man nu har
tillgång till i överflöd.
Helt nyligen har emellertid
djärvare moderna historiker börjat använda
sig av rättsvetenskapens metoder - 14C -metoden,
gaskromatografi och enkla tester för att
fastställa åldern på bläck -
för att undersöka och inte så sällan
förjaga några av de mer hårdnackat
fasthållna myterna i detta
århundrade.
Ibland är allmänheten
mottaglig för resultaten, ibland inte. Ett exempel
är den berömda svetteduken i Turin: den är
måhända inte en avsiktlig förfalskning,
men är inte tillnärmelsevis så gammal som
prästerna i århundraden har intalat
lättrogna turister att den är.
Det är dock inte troligt att
världsopinionen kommer att vara mottaglig, än
så länge, för resultaten av den
professionella och opartiska kemiska undersökning av
resterna av koncentrationslägret Auschwitz som
står i fokus i denna rapport.
Ingen tycker om att bli lurad,
speciellt inte när det rör sig om väldiga
summor perngar. (Sedan 1949 har staten Israel
erhållit 90 miljarder D-mark från
Förbundsrepubliken Tyskland, huvudsakligen som
gottgörelse för gaskamrarna i Auschwitz). Och
denna myt kommer inte att dö så lätt.
Alltför många hundratals miljoner hederliga
och intelligenta människor har blivit duperade av
den mycket välfinansierade och enastående
framgångsrika efterkrigskampanjen som utvecklades
ur British Psychological Warfare Executives (PWE) geniala
plan att sprida en propagandahistoria runt världen
att tyskarna använde "gaskamrar" för att
döda miljoner judar och andra "icke
önskvärda".
Så sent som i augusti 1943
sände chefen för PWE en hemlig promemoria till
den brittiska regeringen där man frankt
förklarade att det, trots de propagandahistorier man
spred runt, inte fanns det ringaste bevis för att
sådana anordningar skulle existera i verkligheten
och han fortsatte med en varning att historier från
judiska källor var särskilt suspekta i detta
sammanhang.
Som historiker har jag vid olika
tillfällen haft möjlighet att anlita
laboratorier för att kontrollera autenticiteten hos
vissa kontroversiella dokument. I slutet av 60-talet
förkastade jag dagböcker som skulle ha skrivits
av amiral Canaris sedan Messrs Hehner & Cox Ltd.
avslöjat för mig att bläcket till en av
signaturerna inte existerade under krigsåren. Det
var jag som avslöjade "Hitlers dagböcker" som
förfalskningar under Sterns berömda
internationella presskonferens i Hamburg i april
1983.
Och ändå måste jag
medge att det aldrig skulle ha fallit mig in att
underkasta Auschwitz' gaskamrar - den allra heligaste av
kultplatserna för denna nya tjugonde
århundradets religion - en kemisk undersökning
för att se om det fanns rester av cyanid i
väggarna.
De häpnadsväckande
resultaten i rapporten är att medan relativt stora
kvantiteter cyanid hittades i avlusningskammaren där
det dödliga patentpreparatet Zyklon B användes
- vilket alla är överens om - för att
avlusa de personers kläder vilka anlände till
detta brutala slavläger, så hittades ingen
cyanid alls i de byggnader som den internationella
opinionen - ty mer än så är det inte -
har utpekat som de ökända gaskamrarna. Och -
som denna rapports författare slår fast -
så kunde dessa byggnader till sin konstruktion och
design under inga som helst omständigheter ha
använts för massavlivning medelst
gas.
Dessa bevis i form av laboratorieprov,
som jag för första gången såg
då jag medverkade som expertvittne vid
ZĒndel-rättegången i Toronto i april 1988,
gjorde ett djupt intryck på mig. Det kunde inte
råda några som helst tvivel om deras
äkthet. Videofilmerna som tagits under
provtagningarna ger ett övertygande bevis på
den noggrannhet och vetenskapliga ackurans med vilka
provtagningarna skedde.
Det kommer, fram till slutet av detta
tragiska århundrade, att finnas historiker,
publicister och statsmän som kommer att
fortsätta att tro eller inte ha något
ekonomiskt alternativ till att tro att nazisterna
använde gaskamrar i Auschwitz för att avliva
människor. Men det är upp till dem att
förklara för mig som är en kritisk
vetenskapsman i modern historia varför det inte
finns det minsta spår av cyanid i väggarna
på de s k gaskamrarna.
Rättsvetenskaplig kemi är en
exakt vetenskap. Bollen ligger nu hos dem.
David Irving
David Irving är författare till "Hitler's
War", "Churchill's War", "Göring" och en rad andra
högt kvalificerade verk om Tredje Riket, utgivna
på Macmillan Ltd och Hutchinson Ltd, London.
Nästa
sida
|