Judisk häxprocess i Sverige
av
Ahmed Rami

26   Lagen om Hets mot folkgrupp och kommentarerna från "Kommentar till Brottsbalken" av Nils Beckman m fl, Norstedt, Stockholm 1982, sid 233-237   8§ Den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprides bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för folk-grupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse, dömes för hels mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. Lag 27 maj 1970 (nr 224). Till detta lagrum har från SL 11:7 överförts en bestämmelse om hets mot folkgrupp. Paragrafen omarbetades 1970. (NJA II 1948 s. 357, 1962 s. 250 och 1970 s. 518). Stadgandets tillkomsthistoria. Paragrafen, som saknade motsvarighet i äldre rätt, tillkom 1948 på förslag av straffrättskommittén. Såsom I1:7 upptog kommittén i sitt förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69 s. 222-229) ett stadgande av innehåll, att den, som offentligen hotade, förtalade eller smädade en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, skulle för hets mot folkgrupp dömas till böter eller fångelse. Vid remissbehandlingen av kommittéförslaget uttalades från flera håll tvekan angående behovet och lämpligheten av ett stadgande av ifrågavarande innehåll. Bestämmelsen blev också utesluten ur lagrådsremissen. Departementschefens motivering för uteslutande var främst, att ett stadgande av det utav kommittén föreslagna innehållet skulle kunna ge näring åt påståenden om att judiska med-borgare eller andra minoritetsgrupper i vårt land erhållit en privilegierad ställ-ning och att stadgandet därför kunde komma att skärpa motsättningar inom befolkningen i stället för att befordra frid i sammanlevnaden. Departementsche-fen framlade sedermera (prop. 1948: 80 s. 443-459 och 462) förslag om tillägg till SL 18: 13 av innehåll, att den som utsprider, håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som sårar tukt och sedlighet eller genom grov kränkning av andras människovärde är ägnad att väcka allmän anstöt, skulle för anstötligt förfarande stratfas med böter eller fängelse. Första lagutskottet fann (utlåtande 1948:39 s. 30-33) straffskydd behövligt men straffrättskommitténs förslag till stadgande i ämnet vara att föredraga, och riksdagen godkände utskottsutlåtandet. Det blev därför ingen ändring i SL l8: 13. I stället upptogs i SL 11:7 ett stadgande av i huvudsak den lydelse straffrättskommittén hade föreslagit. I anslutning till svensk ratifikation av en av FNs generalförsamling den 21 december 1965 antagen konvention om avskaffande av alla former av rasdiskri-minering vidtogs genom lagstiftning 1970 en utvidgning av tillämpningsområdet för hets mot folkgrupp. Avsikten var att bringa svensk lagstiftning i överensstäm-melse med konventionens art. 4. Departementschefen framhöll emellertid att vid bedömande av behovet av lagstiftning hänsyn skulle tagas också till de förhållan-den som nu råder i vårt land och till risken för en mera utbredd rasdiskriminering i framtiden. Enligt art. 4 i konventionen fördömer konventionsstaterna all propaganda och alla organisationer som grundar sig på uppfattningar eller teorier att någon ras eller persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung är överlägsen någon annan eller som söker rättfärdiga eller främja rashat och diskriminering i någon form. Konventionsstaterna förbinder sig att vidta bl. a. vissa i art. 4 punkterna a-c angivna åtgärder för att avskaffa all uppmaning eller utövande av sådan diskriminering. Därvid skall konventionsstaterna dock beakta de principer som har nedlagts i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som uttryckligen anges i art. 5 i konventionen. Detta innebär att framför allt principerna om yttrande- och föreningsfrihet icke får inskränkas genom art. 4. I art. 4 punkt a i konventionen föreskrivs skyldighet att kriminalisera spri-dande av idéer, som grundas på rasöverlägsenhet eller rashat, uppmaning till rasdiskriminering, våldshandling eller uppmaning till sådan handling mot någon ras eller persongrupp av annan hudfärg eller annat etniskt ursprung samt läm-nande av stöd åt rasförföljelse. Enligt punkt å i samma art. åläggs konventions-stat att olagligförklara och Förbjuda organisation och organiserad och annan propaganda som främjar eller uppmanar till rasdiskriminering samt att förklara deltagande i dylika organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig hand-ling, straffbar enligt lag. Punkt c i art. 4 säger, att konventionsstat icke skall tillåta offentliga myndigheter eller institutioner att främja eller uppmana till rasdiskriminering. Brottsbeteckningen är heta mot folkgrupp. Brottsbeskrivningen upptager tre rekvisit. Den brottsliga handlingen skall bestå i hot eller uttryck för missaktning, den skall ske offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten och föremål för brottet skall vara folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekän-nelse. Beträffande alla rekvisiten skedde en utvidgning genom 1970 års lagstift-ning. Enligt den tidigare lydelsen bestod den brottsliga handlingen i hot, förtal eller smädelse. Dessa ord var att förstå enligt gängse språkbruk, och så är också fallet med "hotar" i den nu gällande lagtexten. Med hotar avses alltså icke blott vad i 4: 5 kriminaliserats under brottsbeteckningen olaga hot eller i 4: 4 under brottsbe-teckningen olaga tvång. Med uttrycket missaktning avses att även andra kränkande omdömen än sådana som kan bedömas som förtal eller smädelser skall vara straffbara. För straffbarhet räcker att ett uttalande om t. ex. en viss folkgrupp är nedsättande för gruppens anseende. Aven företeelser som innebär att en viss ras eller folkgrupp förlöjligas torde praktiskt taget alltid falla in under bestämmelsen. Inom det straffbara området faller icke omdömen som icke överskrider grän-serna för en saklig kritik av vissa raser eller folkgrupper. Den kommitté, som utarbetade förslag till lagstiftningen, hade bl. a. med hänsyn till yttrandefriheten föreslagit, att dittills gällande begränsning till hot, förtal eller smädelse skulle bibehållas. I det till lagrådet remitterade förslaget ersattes förtal och smädelse med missaktning. Sedan lagrådet anmärkt att gränsen mellan sakligt befogad kritik som skall vara tillåten samt stratihar missaktning hlir flytande och svår att upprätthålla, särskilt vid kritik i den politiska debatten av förhållanden i visst främmande land, uttalade departementschefen att det icke är möjligt att undvika sådana gränsdragningssvårigheter hur det straffbara området än beskrives. De-partementschefen anförde vidare, att hänsynen till opinionsfriheten och kritikrät-ten ej bör kunna åberopas till skydd för uttalanden som uttrycker missaktning för en hel folkgrupp på grund av att denna t. ex. tillhör viss nationalitet och av denna anledning skulle vara mindervärdig. I den politiska debatten förekommer ej sällan uttalanden som innefattar kritik mot en viss stat för handlingar, för vilka dess regering är ansvarig, men som kan uppfattas som att angrepp mot medbor-garna i den staten. Aven om sådana uttalanden skulle kunna tolkas som uttryck för missaktning för dessa medborgare, tär emellertid, uttalade departementsche-fen, straffbarhet i sådana och liknande fall som regel anses utesluten redan på grund av att kravet på uppsåt från gärningsmannens sida att uttrycka missakt-ning för folkgruppen som sådan icke är uppfyllt. Första lagutskottet, som biträdde departementschefens förslag, framhöll att begreppet missaktning måste tolkas med viss försiktighet. Icke alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur innefattas under begreppet utan för straffbarhet bör krävas att det är fullt klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion röran-de folkgruppen i fråga. Första lagutskottet uttalade vidare, att konstnärliga framställningar av vitt skiftande slag får en alltmer framträdande plats då det gäller att ge uttryck åt politiska värderingar och att dessa i sin tur ofta innebär att man angriper och förlöjligar olika grupper som man ogillar. Skyddet mot förlöjligande är långtgå-ende. Då förlöjligandet har sin grund uteslutande i folkgruppens ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller tros6ekännelse kan det icke råda någon tvekan om bedömningen. I sådana fall, där det av utredningen framgår att det främst är åsikterna hos de personer, som ingår i folkgruppen, som förlöjligas, torde det, framhöll utskottet, ofta finnas fog för antagande att det icke föreligger uppsåt att missakta gruppen som sådan. Ansvar kan då ej komma i fråga. De kategorier som beredes skydd genom förevarande bestämmelse är folk-grupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse. Med ras åsyftas de grupper av människosläktet som brukar upptagas i antropologiska rasindelningar. Dessa grundar sig på skillnader i vissa ärftliga fysiska egenskaper bl. a. pigmentering och ansiktsform. Uttrycket folkgrupp av viss ras får anses omfatta såväl samtliga individer, tillhörande viss rasbestämd befolkningsgrupp, som en bestämd del av sådan befolkningsgrupp. Med folkgrupp av visst etniskt ursprung avses folkgrupp vari medlemmarna har ett relativt enhetligt kulturmönster. Samer torde t. ex. kunna räknas hit liksom i betydande grad folkgrupper vars medlemmar är av samma nationalitetstillhö-righet. Eftersom nationalitetstillhörigheten är en egenskap som är av särskild vikt från praktisk synpunkt, har särskilt nämnts folkgrupp som kännetecknas av att dess medlemmar har samma nationalitetstillhörighet. En folkgrupp torde i det enskilda fallet ofta kunna inordnas under mer än en av de nämnda kategorierna. Exempelvis kan en folkgrupp av visst etniskt ursprung tänkas utgöra också en folkgrupp med viss hudfärg. Brottsobjekten har beskrivits på sådant sätt att de delvis sammanfaller. För straffbarhet krävs ej utpekande av någon eller några raser eller folkgrup-per. - I delbetänkande av diskrimineringsutredningen, Om hets mot folkgrupp (SOU 1981: 38), framläggs förslag till ändring av förevarande stadgande i syfte att stärka skyddet för kollektiv av folkgrupper, såsom gruppen invandrare eller utlänningar. Något krav har icke uppställts på att hotet eller uttrycket för missaktning direkt avser folkgruppens ras, hudfårg eller ursprung eller trosbekännelse. Aven uttalanden, som innefattar kränkande beskyllningar om mindervärda egenskaper eller nedsättande handlingar men endast medelbart grundas på ras, hudfärg, ursprung eller trosbekännelse, faller under bestämmelsen. Det torde i praktiken vara ogörligt att skilja uttryck för missaktning, som riktar sig mot en befolknings-grupp på grund av dess ras o. s. v. från uttalanden som endast avser befolknings-gruppens egenskaper och uppträdande. Skyddet är icke begränsat till grupper inom den svenska befolkningen utan är utsträckt till att över huvud gälla folkgrupper av viss ras, med viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse. (Jfr Falk, Straffrätt och territorium, 1976 s. 252.) Det fordras vidare att handlingen utföres offentligen eller att hotet eller miss-aktningen eljest sker i uttalande eller annat meddelande som sprids bland all-mänheten. Tidigare, före lagändringen 1970, var straffbarheten begränsad till, sådana fall då ett uttalande direkt riktar sig till allmänheten eller i övrigt till en större krets. Utvidgningen skedde för att även olika former av propagandakam-panjer som i det fördolda föres genom upprepade uttalanden skulle vara stra(t bara. Meddelandet behöver alltså icke på ett direkt sätt vända sig till allmänhe-ten. Det är tillräckligt om det sprids bland allmänheten. Spridandet kan ske exempelvis genom upprepade uttalanden i privata samtal. Det krävs emellertid för straffbarhet att gärningsmannens uppsåt omfattar spridning bland en obe-stämd krets. Straff skall alltså icke inträda, om hans uppsåt varit inriktat på en krets bekanta, även om denna har varit vidsträckt. Med uttrycket sprider utta-lande avses såväl att göra ett uttalande som att sprida vad man hört av annan. Stadgandet omfattar ej endast muntlig eller skriftlig framställning utan även t. ex. åtbörder eller framställning i bild som ej kan anses som skrift. Målsägandetalan är enligt NJA 1978 s. 3 inte möjlig vid brottet hets mot folkgrupp. Straffet för hets mot folkgrupp är fångelse i högst två år. För ringa fall 6nns en särskild straffskala upptagande böter. För att bestämmelsen om hets mot folkgrupp skall vara effektiv måste en motsvarighet därtill finnas i tryckfrihetsförordningen. I dess 7 kap. 4 § 8 upptages därför en mot 16:8 svarande bestämmelse (NJA II 1949 s. 433 och 1965 s. 369; prop. 1970:87, konstitutionsutskottets utlåtande 31; prop. 1975/76:204 s. 164). (Se ang. tryckfrihetsförordningen vidare kommentaren till 20: 3). I art. 4 av konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering uppställes krav på lagstiftning rörande vissa former av rasdiskriminering som ej täcks av bestämmelsen i 16: 8. Det gäller bl. a. föreskriften om förbud mot organisationer, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering, samt mot deltagande i sådana organisationer. Departementschefen erinrade i detta sam-manhang om bestämmelserna i 16: 5 och 23 kap. och fann behov av ytterligare lagstiftning icke f6religga; principiella skäl kunde också anföras mot att straffbe-lägga uppvigling till icke kriminaliserad rasdiskriminering. Ytterligare lagstift-ning ansåg departementschefen icke heller nödvändig eller ens lämplig i fråga om konventionens föreskrifter om organiserad och annan propaganda som främjar eller uppmanar till rasdiskriminering samt om deltagande i sådan verksamhet.     Nästa sida

Index över Judisk häxprocess i Sverige: