14
Professor Jan
Hjärpe:
Fel att
judenheten
skall ha
orimliga
privilegier i Sverige.
I en politisk debatt
är det orimligt att en viss intressegrupp, som
är engagerad i konflikten, skall ha en privilegierad
ställning genom vad som är i praktiken en
rätt till censur av motståndarnas inlägg
dvs ha rätten att kräva att vissa frågor
inte debatteras, eller att kunna skrämma
motståndare till tystnad genom hot om repressalier
(fängelse,
böter).
Här publiceras
en skrivelse från professor Jan Hjärpe,
från Lunds Univesitet, angående
rättegången mot Ahmed Rami.
Lund
1989-09-06
Professor
Jan
Hjärpe
Virvelvindsv.
4F
222 27 LUND
Tel. 046-135567
________________________
Jag har gått igenom samtliga
JK-stämningsansökningar samt
brottsbalkskommentaren. Jag tror att det kan
underlätta bedömningen av i vad mån mitt
vittnesmål är av intresse, om jag här
lämnar en skriftlig sammanfattning av mina
synpunkter.
A.
Övergripande
1)
Frågan om uppsåt
tycker jag är viktig att diskutera. Oberoende av de
stötande uttrycken och omdömena i det som
framförts i Radio Islam och i Ramis bok
(Vad är
Israel?) är det väl
helt klart att Ramis ärende inte är att angripa
judarna/judendomen (folkgruppen) i sig, utan att
uppsåtet är att kämpa för
palestiniernas sak. Uppsåtet är att göra
inlägg i en politisk stridsfråga, där
Rami har ett mycket prononcerat ställningstagande.
Det primära uppsåtet blir då att angripa
Israel och dess politik, också dess roll i
världspolitiken. Det är alltså
fråga om inlägg i en mycket komplex och
kontroversiell politisk fråga (jfr nedre halvan av
sidan 235 i BBkommentaren).
2)
I en politisk debatt är det
orimligt att en viss intressegrupp, som är engagerad
i konflikten, skall ha en privilegierad ställning
genom vad som är i praktiken en rätt till
censur av motståndarnas inlägg (jfr
BBkommentaren s.234 andra stycket), dvs ha rätten
att kräva att vissa frågor inte debatteras,
eller att kunna skrämma motståndare till
tystnad genom hot om repressalier (fängelse,
böter).
3)
Radioinslagen och boken kan knappast, trots de svepande
formuleringarna och det anstötliga innehållet,
rubriceras som främjande eller uppmaning till
rasdiskriminering. Inte heller består de i
uppmaningar till våldshandlingar.
Det förefaller inte heller
troligt att de har haft någon faktisk effekt, eller
att de faktiskt visat sig utgöra något reellt
hot mot en folkgrupp.
4)
Man kan inte komma ifrån att
målet gäller yttrandefriheten och dess
gränser (FN:s allm. förkl. om de mänskliga
rätigheterna av 10 dec. 1948, Art.19)
Här kommer också min
personliga uppfattning in. Jag är övertygad om
att inskränkningar i yttrandefriheten är
kontraproduktiva. Sanningen komprometteras om den skyddas
genom censuråtgärder. Just den här typen
av diskutabla, och rent av anstötliga
påståenden som finns här och var i det
material som anförs i
JK-stämningsansökningarna, gör mycket mer
skada om de hindras och inte tas fram i en fri debatt och
bemöts där.
5)
Jag misstänker starkt att de
anmälningar som gjorts mot Radio Islam och mot Ramis
bok och som lett till stämningarna, inte är
betingade enbart av en farhåga om att det judiska
folket/religionen/folkgruppen skulle vara hotad eller
riskera att missaktas genom det som sagts eller skrivits.
Det förefaller mig troligare att syftet är
blandat, eller rentav att det primära syftet är
att få tyst på politiska motståndare i
den konfliktfyllda palestinafrågan, och att man
alltså exploaterar de osmakligheter som
förekommit, särskilt från intervjuade
personer i Radio Islam. Man bör observera att de
exempel som anförs i
JK-stämningsansökandena inte bara är vissa
svepande formuleringar om judar/judendom, utan att man
även, på fullt allvar, pekar på och
anför sådant som är rent
politiskt-faktiska uppgifter och förmenar att det
är "hets mot folkgrupp". Jag påpekar
några sådana exempel nedan. (Jag misstror
alltså syftet bakom aktionen mot Radio Islam och
Ahmed Rami. Det är en viktig anledning till att jag
är villig att ställa upp.)
6)
Det finns ytterligare en omständighet som spelar
viss roll för mig i synen på det här
målet. Ahmed Rami och Radio Islam är i viss
mån representanter för en grupp
människor, muslimer i Sverige, som än så
länge tillhör det utsatta skiktet i det svenska
samhället. Man har små resurser, materiellt,
men framför allt i immateriellt avseende. Man har
just inte några framstående intellektuellt
sofistikerade talesmän.
Mot sig - i palestinakonflikten - har
man grupper med förankring i samhällets
övre skikt, med tillgång till högt
kvalificerade intellektuella, med kunskap och med makt
över språket och
formuleringskonsten.
Kampen är inte på lika
villkor. De obehagliga och anstötliga ordvalen och
generaliseringarna är hjälplöshetens
språk. Jag menar att det ligger något i Jan
Myrdals bruk av termen "klasskamp" om den här
affären.
B.
Enskildheter
JK-ansökan
1989-03-08
Ex.2
utgör, menar jag ett bra exempel på hur
viktigt det är att dessa företeelser inte
kvävs genom krav på censur, utan behandlas i
en fri debatt. Det är ingen tvekan om att
"Bibelbältet" och Moral Majority i USA, tillsammans
med de sionistiska lobbygrupperna, verkligen spelar en
stor roll i Mellanösternkonflikten. (Jfr tidningen
Dagens sätt att bevaka det här målet!). I
det anförda exemplet uttrycks detta i
konspirationsteorins och den moraliska indignationens
enfaldiga form, vilket är illa, men själva
saken måste få diskuteras.
Ex.
4-6 är Koran-allusioner, och
i viss mån Korancitat. Vår religionsfrihet
förutsätter nog att sådant får
framföras. Det sker ju i god tro.
Ex.
9 och följande är
tydligen intervjuade personers uttalanden, och inte
redaktionellt material. Det är litet
påfallande att inslagens ram och genre inte
noteras. Det måste rimligen bedömas olika om
det är en intervjuad persons uttalande det är
fråga om än om det är
programmakarens.
Ex.
11 är ett bra exempel
på "Mellanösternjargong". Den här typen
av folkgruppsskämt, folkloristiska skrönor som
"förklarar" viss klädedräkt och vissa bruk
hos en granngrupp eller liknande, är oerhört
vanliga över hela världen i folkliga
miljöer (jfr våra Norge-historier), men kanske
särskilt i Mellanöstern. Det gör på
mig ett egendomligt intryck att förekomsten av
sådant i ett intervjuoffers pratande skulle kunna
rubriceras som "hets mot folkgrupp".
Ex. 14
är ett av de fall som jag
syftar på i A5 ovan. Det gäller i någon
mån även Ex. 15: Om man bortser från den
obehagliga tonen och ordvalet i exemplen, så
beskrivs ju faktiska händelser och företeelser,
som verkligen borde prövas i en seriös
debatt.
JK-ansökan 1989-03-20
S.2 ff:
Sättet att anföra
bibelcitaten hänger nog samman med obekantskapen med
den roll som historisk-kritiska synsätt numera
spelar:
Återigen är detta exempel
på ett försök att hindra debatten (t ex
genom att kräva att bibelställena inte
får citeras!) är rent
kontraproduktivt.
Ex. 8
(Om Paulus). Temat är ganska
vanligt i nutida muslimsk polemik och har förankring
i äldre islamisk teologi. Det vore absurt om detta
inte skulle få nämnas. (Det är ju
dessutom ganska lätt att bemöta).
Ex.
15. Här hänvisar jag
också till A5 ovan. Tonen i exemplet är
anstötlig, men innehållsligt är det
fråga om en företeelse som det måste
vara legitimt att debattera och ifrågasätta.
Det är tveklöst så, att sionistiska
grupper, och även Israels regering, politiskt har
exploaterat Holocaust.
JK-ansökan 1989-04-06
Teserna som här uttrycks om Nya
Testamentet som "ersätter" Gamla Testamentet etc
är uttryck hämtade från islamisk teologi
(nasikh/mansukh, abrogering), och att de teserna
får framföras fritt måste
därför rimligtvis ingå i
religionsfrihetens villkor och
förutsättningar.
Anmälan av Gamla Testamentet
såsom "hets mot folkgrupp" får väl ses
som ett skämt, ett inlägg för att
söka visa att censurkravet är parodiskt.
JK-ansökan 1989-04-10
När det gäller Ramis bok,
sägs ju inget nytt i de avsnitt som åberopas.
Det finns redan med i radioinslagen, i allt
väsentligt. I boken är uttryckssätten
mildare och frågetecken står där
radioinslagen har punkt. När det gäller sidorna
204-206 förstår jag överhuvudtaget inte
hur man kan rubricera detta som "hets mot folkgrupp".
Påståendena i texten är diskutabla, och
de har också varit uppe i intensiva diskussioner
(bl a i Israel), men de är ju inte på minsta
vis "hetsande".
Återigen hänvisar jag till
A5 ovan.
Lund 1989-09-06
Jan Hjärpe
Nästa
sida
|