Judisk häxprocess i Sverige
av
Ahmed Rami

5 SCHÖIER OM: DEN SVÅRA TOLERANSEN (Artikel publicerad i Publicistklubbens årsbok 1989) * KAN MAN HA SÅ RÄTT ATT MAN HAR RÄTT ATT TYSTA ANDRA? * DAGENS MEDIAFOLK BORDE SPRÄNGA - INTE SÄTTA - GRÄNSER!   Skall folk psykas och skrämmas till de rätta åsikterna? Frågan ställs här av chefredaktör Hans Schöier. Vad åstadkom opinionsbildningen i fallet Sjöbo, där rikets sociala kontroll ställdes mot bygdens - vilken kontroll vann? Den som försöker kontrollera det fria medborgerliga samtalet, med tillgripande av medel som är främmande för det, skall förr eller senare finna att kontrollen går förlorad. "I sitt principavsnitt skrev Yttrandefrihetsutredningen att yttrandefriheten ytterst har karaktär av en restriktion som en majoritet ålägger sig i förhållandet till växlande minoriteter och enskilda människor. Majoriteten åtar sig att tolerera hot mot den egna värdegemenskapen. Det är mycket begärt, konstaterade utredningen och fann att det är exakt vad som begärs. Ty i det åtagandet konstituerar sig det fria samhället. Där finns också dess möjligheter till förnyelse och växt. En och annan kanske trodde att det rörde sig om överord, om en försummad inbromsning sedan abstraktionerna tagit fart. Men så var det inte. Utredningen menade vad den skrev. Här finns nämligen testet på yttrandefriheten - take it or leave it. Det är när de centrala värderingarna hos ett samhälle och i en människa rörs som man värjer sig. Vill försvara genom att tysta och förbjuda. Det är då yttrandefriheten sätts på prov. Avfärdar vi den reaktionen har vi ingenting förstått. På spel tycks stå det som håller samman samhället och individen. Just så svår är toleransen. Den uppfanns ur en vånda när människorna inte längre orkade våldet. Till sin förvåning upptäckte de att det gick att leva tillsammans och tänka olika fast det var förtvivlat viktigt hur man tänkte. De flesta av toleransens argument - några av dem här fritt omskrivna - utvanns då ur ett desperat läge. Kunde nationer verkligen hållas samman genom tvång av samveten? Var fanns värdet i en bekännelse påtvingad utifrån och utan inre täckning; blev den inte en lögn? Var inte all kunskap ett styckverk och borde man inte söka sanningen tillsammans? Kunde man ha så rätt att man hade rätt att tysta andra? Mot den här bakgrunden är det generande att ordet "tolerans" inte sällan får stå för en slapphet i övertygelsen och känslan som gör alla åsiktskatter grå. Försvagar man på det sättet innebörden förfuskar man ett arv.   ATT FÖRVANDLA BROTTSBALKEN TILL NATIONENS SAMVETE Vad kan arvet ha att säga oss idag? Här bara några reflexioner. Det är inte främst den legala toleransen som kan bekymra. Den kräver sin bevakning - våra politiker har en benägenhet att stifta opinion och att förvandla Brottsbalken till nationens samvete. Men lagförslag som leder fel kan bekämpas. Och lag kan förbättras i takt med att brister upptäcks. Med sinnelag är det värre. Det krävs en kraftansträngning för att inse att med yttrandefrihet faktiskt menas frihet att yttra sig. Man måste uthärda mötet också med åsikter som man djupt ogillar. Här någonstans försöker vi gå ur det grepp som yttrandefriheten kopplar på oss. Det finns ju många sätt att tysta. Ett urgammalt sådant erbjuder den sociala kontrollen använd som ett medel i åsiktsbildningen. Vi kan inte vare sig ta bort eller avvara den sociala kontrollen. Och det finns en ljus sida i den. Även när människor uppmuntras till växt i ett samspel med varann kan det hävdas att den utövas. Men tonvikten ligger då knappast på kontrollen.   SKALL FOLK SKRÄMMAS TILL DE RÄTTA ÅSIKTERNA? Frågan gäller vilken roll som vi i opinionsbildningen skall tilldela en mera hårdhänt arbetande social kontroll. I klartext: skall folk psykas och skrämmas till de rätta åsikterna? Ju större vikt vi ger den sortens övertalning desto mer avlägsnar vi oss från det demokratiska samtalet. Det samtalet utgår från att en övertygelse är något som man tillägnar sig, inte något som man dresseras till. Ta Sjöbo, med dess skala av ängslan för det annorlunda, inrotat främlingsskap och utbildad främlingfientlighet. Vad åstadkom vi där mer än att vi stegrade skalan? Rikets sociala kontroll ställdes mot bygdens. Vilken kontroll vann? Ta vilsna ungdomar som flockas kring några rasister. Får vi dem inom räckhåll genom att från höjderna underrätta dem om att de inte är rumsrena? Kan de saklöst offras? I det slutna samhället knådas själarna med hjälp av en brutal social kontroll. För det öppna samhället kan kontrollen bli ett sätt att avväpna sig. För vad händer om vi har misslyckats med den? Då kommer vi förgäves rusande med de argument som vi har avstått från att använda till förmån för förfasandet. Då rekryterar fanatikerna (andra) osäkra i skyddet av förkastelsen. Hur länge klarar vi att hålla den växande skaran kvar i karantän? Den som försöker kontrollera det fria medborgerliga samtalet med tillgripande av medel som är främmande för det skall förr eller senare finna att kontrollen går förlorad. Det är en nyttig läxa. Den kanske borde läras. Möjligen också utvidgas. Vad kan det bero på att misstron mot politikerna och oss journalister dokumenteras i undersökning efter undersökning? Ursäktande förklaringar kan anföras. De är inte uttömmande.   SKALL PROBLEMEN KÄMPAS NED ELLER LÖSAS - I SAKEN ELLER SPELET OM SAKEN? En delförklaring kan vara att politikerna, särskilt i valtider, arbetar med metoder som är besläktade med den sociala kontrollens - sysslar med bevekelsegrunder, kryddar med invektiv, slirar på sakfrågorna. Och att massmedierna uppfattas som medspelare i makteliten. Allvarligare är att hela föreställningen kan komma att framstå som irrelevant inför de stora och komplicerade frågor som möter oss. Är den polemiska metoden längre den ändamålsenligaste? Skall problemen kämpas ned eller lösas? Polemiken har sina fördelar som inte skall förbises. Den lyfter fram och renodlar, är med nödvändighet offentlig. Och den kan vara uppfriskande när den är äkta. Men den börjar framstå som otillräcklig. Den uthärdar inte nyanser. Den flyttar uppmärksamheten (inte minst massmediernas) från det svåra - saken - till det enklare - spelet om saken. Och framför allt: den begränsar synfältet. Blicken koncentreras på motståndaren och hans enfaldiga förslag till lösningar. Det här är opraktiskt, i en tid när de problem som har endast två sidor är få och blir allt färre och när de möjliga lösningarna kan behöva sökas på en bred front. Toleransen är praktisk. Den vidgar synfältet. Den främjar överblicken och gynnar analysen. Den förutsätter avspändhet utan att utesluta lidelse. Yttrandefrihetens klassiker föreställde sig att alla konflikter skulle lösas galant bara man argumenterade lugnt och sansat. Det var förstås en förenkling. Ändå var de kanhända mer framsynta än vi. Undras om de inte klarare såg den svåra toleransens möjligheter. För dagens mediefolk borde det vara en angelägen sak att ta vara på dem. Att spränga - inte sätta - gränser." Hans Schöier     Nästa sida

Index över Judisk häxprocess i Sverige: