|
40
ELIE
WIESEL:
Ett falskt
vittne
Wiesel är den kände Nobels
Fredspristagare. Han framställs i allmänhet som
ett vittne till "Förintelsen", mer specifikt som
vittne till de s k dödsgasningarna. På
första sidan i Le Monde, den 17 oktober 1986,
understryks i en artikel med rubriken "Ett
vältalande Nobelpris", att priset till Elie Wiesel
kommer lägligt, eftersom:
"De senaste åren har vi
kunnat se hur man under benämningen "Historisk
revisionism", börjat utarbeta vissa teser, i
synnerhet franska sådana, som syftar till att
ifrågasätta existensen av gaskamrar och
utöver det, kanske själva utrotningen av
judarna."
Men hur skulle Elie Wiesel kunna vara
ett vittne till gaskamrarna? Med vilken rätt
kräver han att vi ett enda ögonblick skulle
kunna tro på detta utrotningssätt? I sin
självbiografi, i vilken det sägs att han
redogör för sina erfarenheter i Auschwitz och
Buchenwald, nämner han inte gaskamrar
någonstans . Visst säger han att tyskarna
utrotade judar... men med eld. Judarna kastades levande
in i eldar som fanns utomhus, inför ögonen
på alla deporterade. Varken mer eller mindre. Det
falska vittnet Wiesel hade otur. Inför valet mellan
ett flertal av de allierades krigslögner har han
valt att försvara lögnen om elden hellre
än dem om kokande vatten, gas eller elektricitet.
1956, då han publicerade sina vittnesmål
på jiddisch, var myten om elden fortfarande
livaktig i vissa kretsar. Den är ursprunget till
termen "Holocaust". I dag finns det inte någon
historiker som godtar den. Myten om det kokande vattnet
och den om elektriciteten har försvunnit. Endast
gasen återstår.
Lögnen om gas har fått
stöd av amerikanerna: se War Refugee Board Report,
utgiven november 1944. Lögnen om judar, dödade
av kokande vatten eller ånga (i Treblinka) har
fått stöd av polackerna, se Nürnberg-
dokument PS-3311. Lögnen om elektricitet har
fått stöd av ryssarna: se artikel i Pravda 2
februari 1945, sid 4 "Mordindustrien i
Auscwitz"".
Lögnen om elden har ett
okänt ursprung. Den är på sätt och
vis lika gammal som krigs- och hat-propagandan. 1958
publicerade Wiesel sitt vittnesmål i en fransk
version under titeln La Nuit (Natten) med förord av
Francois Mauriac (Editions de Minuit, 178 s.). Han
påstår där att det i Auschwitz fanns en
eldningsgrop för vuxna och en annan för
spädbarn. Han skriver:
"Inte långt från oss
steg lågor upp från en grop, enorma
lågor. Man brände något där - en
lastbil kom till gropen och stjälpte lasten - det
var småbarn. Spädbarn! Ja, jag såg det,
med mina egna ögon ... Barn i lågor. Är
det då förvånande att sömnen,
från den stunden, flytt mig?"
(s. 57)
Lite längre bort fanns det en
annan grop, med gigantiska lågor, där offren
kunde "kämpa mot döden i timmar" (s.
58). Den kolonn som Wiesel gick i leddes av tyskarna
"tre steg" från gropen, sedan "två
steg" ifrån. "Två steg från
denna grop gav de oss order att svänga till
vänster och de lät oss gå in i en
barack."
(s. 60) Wiesel är ett vittne som hör till
undantagen, han försäkrar att han träffat
andra liknande vittnen. Angående Babi-Jar, en plats
i Ukraina där tyskarna avrättade ryssar,
däribland judar, skriver Wiesel
följande:
"Senare fick jag av ett vittne veta
att marken inte slutade skaka på flera
månader och att gejsrar av blod då och
då sprutade fram ur den."
(Paroles détranger, Edition du Seul, 1982, 192 s.,
s.86)
Dessa ord har inte undsluppit
författaren i ett ögonblick av förvirring.
Första gången skrev han ner dem, sedan har han
åtminstone varit tvungen att läsa dem i
korrektur. Slutligen har dessa ord blivit översatta
till en mängd andra språk, liksom allt denne
författare skrivit.
Att Wiesel själv överlevde
är, märk väl, som genom ett under. Han
säger att tyskarna i Buchenwald sände "var
dag 10 000 personer i döden. Jag hamnade alltid
bland de sista 100 nära utgången. De stannade
oss där. Varför?"
("Author, Teacher, Witness", Time, 18 mars 1985, s.
79).
Germaine Tillion analyserade 1954 "den
ogrundade lögnen" beträffande de tyska
koncentrationslägren. Hon skrev då
följande:
"Dessa personer (som ogrundat
ljuger) är i själva verket många fler
än man vanligen föreställer sig. Just ett
sådant område som koncentrationslägrens
värld har faktiskt, tyvärr, för att
stimulera fantasin hos sado-masochisterna utgjort ett
enastående arbetsfält för dessa personer.
Vi känner till mängder av mentalt störda
personer, delvis bedragare eller galningar som har
använt sig av en inbillad deportering. Vi
känner till andra som verkligen deporterats - vilkas
sjuka sinne bemödat sig att överträffa de
redan monstruösa saker de sett eller hört talas
om. Det har till och med funnits förläggare som
tryckt några av dessa vidlyftigheter och mer eller
mindre officiella komilationer. Men det finns knappast
någon ursäkt för förläggarna
och kompilatörerna eftersom det skulle räcka
med en mycket elementär undersökning för
att avslöja bedrägeriet."
(Le SystŠme concentrationnaire allemand (1940-44)
Revue d'Histoire de la DeuxiŠme Guerre Mondiale
(juli 1954, s. 18, not 2)
G. Tillion har inte haft mod att ge
några exempel eller namn. Men det är det
vanliga. Man medger att det finns falska gaskamrar, som
man låter turister och pilgrimer besöka, men
man säger inte var. Man medger att det finns falska
"huvudvittnen", men man nämner i regel endast Martin
Gray, välkänd bedragare åt vilken Max
Gallo fabricerade bestsellern "I namn av de mina", fullt
medveten om bakgrunden. Ibland nämner man även
Jean-Francois Steiner. Hans bestseller "Treblinka" (1966)
har framställts som ett verk där varje detalj
styrkts av skrivna eller muntliga vittnesmål. I
själva verket handlar det om en fabricering,
åtminstone delvis, av romanförfattaren Gilles
Perrault (Le Journal du Dimanche, 30 mars 1986, s. 5).
Marek Halter publicerade 1985 "La Memoire d'Abraham"
(Abrahams minnen). Där redovisar han, liksom han
ofta gör i radio, sina upplevelser från gettot
i Warzawa. Men om man får tro Nicolas Beau, som
ändå är mycket välvilligt
inställd till författaren (Liberation, 24
januari, 1986, s. 19), lämnade den lille Marek, vid
tre års ålder, tillsammans med sin mor,
Warzawa i oktober 1939 och inte 1941, det vill säga
innan gettot i Warzawa upprättades av tyskarna. Hans
bok har troligen skrivits av en spökskrivare,
Jean-Noel Gurgan. Filip Müller är
författare till "Trois ans dans une chambre …
gaz d'Auschwitz"2) (Tre År i en Gaskammare i
Auschwitz), förord av Claude Lanzmann som var
LICRA-pristagare 1980 (Ligue internationale contre le
racisme et l ntisemitism, ledd av Jean-Pierre Block).
Denna vämjeliga best-seller är resultatet av en
tysk spökskrivares, Helmut Freitags, arbete. Denne
har inte tvekat att plagiera (se Carlo Mattogna "The
Fillip Müller's Plagiarism", återgiven i
"Auschwitz: un dasio di plagio", Edizioni la Sfinge,
Parma Italien, 1986, s.30). Källan till plagiatet
är Médecin … Auschwitz, en best-seller
som fabricerats av en viss Tibere Kremer. Sålunda
är en hel räcka av verk framställda som
autentiska dokument, inte annat än historier som
sammanställts av olika spökskrivare: Max Gallo,
Gilles Perrault, Helmut Freitag, Tibere
Kremer...
Man skulle gärna vilja veta vad
G. Tillion idag tänker om Elie Wiesel. Hos den
senare är lögnen förvisso inte utan grund.
Wiesel säger sig vara full av kärlek till
mänskligheten. Han drar sig likväl inte
för en hatapell. Så här skriver
han:
"Varje jude borde, någonstans
inom sig, inrätta ett område för hat -
ett friskt och kraftfullt hat - för det som Tysken
personifierar och för det som Tysken hävdar.
Att göra annorlunda vore att svika de
döda."
("Rendezvous avec la haine" (Möte med hatet),
Legends of Our Time, New York, Avon Books 1968, s.
188-78).
I början av 1986 tog 83
ledamöter av Bundestag initiativet till att
föreslå Elie Wiesel till Nobels fredspris. Det
vore, påstod de, "en stor uppmuntran för
alla som aktivt förespråkat en
försoning" (The Week in Germany, 31 januari
1986, s.2). Det är detta som kallas "att
övergå från national-socialism till
national-masochism".
Jimmy Carter behövde en
historiker som ordförande i Presidentens Kommission
för Förintelsen. Som Arthur R. Butz så
väl formulerade det, han valde då inte en
historiker utan en "histrion" (komediant), Elie Wiesel.
Även Le Monde var, i ovan nämnda artikel,
tvungen att anspela på detta karaktärsdrag,
som vissa beklagar hos Wiesel. Tidningen gör det i
följande ordalag:
"Naturligtvis finns det även
bland dem som stöder denne amerikanske, judiske
författares kamp, som först upptäcktes av
katoliken Francois Mauriac, några som ogillar att
han har alltför stor benägenhet att
förändra det judiska lidandet till en lidandets
lära eller bli överstepräst för en
"förintelse-administration".
Det finns ingen business som
Shoah-business. Redan för fem år sedan skrev
Leon A. Jick: "Det förödande skämtet
"There is no business like Shoah-business" representerar,
vilket är sorgligt att konstatera, en etablerad
sanning."
("The Holocaust: It's Use and Abuse within the American
Public", Yad Vashem Studies, Jerusalem, 1981, XIV, s.
316).
Elie Wiesel utslungar upprörda
och lågande appeller mot de revisionistiska
författarna. Han anar att han håller på
att tappa mark. Det kommer att bli allt svårare
för honom att upprätthålla lögnen
att judarna utrotades eller var föremål
för en utrotningspolitik, i synnerhet de s.k
dödsgasningarna. Serge Klarsfeld har nyligen
medgivit att det hittills inte har publicerats
några bevis för att dessa gaskamrar verkligen
funnits. Han utlovar bevis och han ger sitt bästa
prov. Detta prov är groteskt (se VSD, intervju 29
maj 1986, s. 37).
< På det vetenskapliga planet
är myten om gaskamrarna slut. Egentligen dog denna
myt vid forskarmötet i Sorbonne (29 juni - 2 juli
1982) under ledning av Raymond Aron och Francois Furet.
Det återstår att sprida information om detta
till allmänheten. För Elie Wiesel är det
dock av största vikt att dölja detta,
något som massmedierna likaså
understödjer. Ju högre journalisterna talar,
desto tystare blir historikerna.
Men det finns också historiker
som vågar höja rösten mot lögnen och
hatet. Så är fallet med Michel de Boüard,
före detta motståndsman och deporterad till
Mauthausen, ledamot av Kommittén för Andra
Världskrigets Historia, 1945 till 1981 (då
sammanslagning skedde med Institutet för
Nutidshistoria). Dessutom är han medlem av
l'Institut de France. Man bör läsa hans
gripande intervju i Ouest France, 2/3 augusti 1986, s. 6.
I föregående medger han modigt att han 1954, i
en vetenskaplig studie, garanterade existensen av en
gaskammare där det definitivt inte kunnat finnas
någon, nämligen i Mauthausen.
Respekten som vi är skyldiga
andra världskrigets samtliga offer, i synnerhet de
deporterade, kräver av historikerna en
återgång till källkritiska
metoder.
Robert
Faurisson
1. Det finns en extremt vag och
flyktig antydan på sidan 109 där Elie Wiesel,
som tycker mycket om att ta Gud till samtalspartner
säger till honom: "dessa män som Du har svikit,
som Du tillåtit bli torterade, slaktade, gasade,
brända, vad gör de? De ber inför dig!" I
sitt förord nämner F. Mauriac "gaskammaren och
krematoriet". De fyra avgörande sidorna i Elie
Wiesels vittnesmål finns reproducerade i faksimil:
Pierre Guillaume, Droit et Histoire, Paris
1986.
Nästa
sida
|