9
JAN MYRDAL
Replik på Berit Hedebys artikel.
Denna replik refuserades i DN, och publicerades i Folket
i Bild nr 11-12-1990
***
OM
TRYCKFRIHETS-FÖRORDNINGENS PRINCIPER
Berit Hedebys artikel "Pinsamt,
Myrdal! Varför försvarar du skändningen av
judar, Jan Myrdal?" i DN 21.5.90 var trams.
Tryckfrihetsförordningen skyddar inte bara
önskvärda avsikter, uppfattningar och ord.
Dödshjälp är enligt min - och de flesta
svenskars - uppfattning en vidrighet. Men enligt
Tryckfrihetsförordningen har Berit Hedeby laglig
rätt att i skrift förespraka den
dödshjälp för vilken hon enligt lag
dömts till fängelse da hon praktiserat
den.
Jag försvarar denna hennes
rätt att skriftligen verka för
dödshjälp när den ifrågasätts
av de handikappade, samtidigt som jag förstår
deras synpunkter och av personliga skäl
känslomässigt upprörs av hennes propaganda
för dödshjälp. Men om hon åter en
gång övergår från teori till
praktik måste hon återigen ställas
inför rätta.
Hade det bara rört mina ord hade
jag dock inte svarat. Om dem publicerar Dagens Nyheter
numera åter mest illa-sinnat tjafs. Nu är jag
jude-skändare också. Det skulle inte falla mig
in att ifrågasätta Dagens Nyheters
tryckfrihets-förordningsmässiga rätt till
detta och kräva någon form av korrekthet och
saklighet. Det är bara så att den som undrar
vad jag anser om de Mänskliga rättigheterna, i
Dagens Nyheter varken kan få veta vad jag skrivit,
eller ens att boken om franska revolutionen finns. Den
utställning som nu vandrar runt i landet är i
Dagens Nyheter en icke-utställ-ning. Den som
intresserar sig för mitt arbete bör
därför i stället gå till bibliotek
och bokhandel samt läsa andra dags-tidningar än
Dagens Nyheter.
Men nu rör det betydligt mer
än Jan Myrdal. Dels rör det
Tryckfrihetsförordningens grunder. Efter att ha
lyssnat till Berit Hedeby - det hon sade på
stämman var ungefär vad hon publicerade i DN
21.5.90 - inser jag att jag oavsett obehagen har en
medborgerlig skyldighet att vittna för
försvaret i Rami-rättegången i höst.
Så som jag skulle ha haft en medborgerlig
skyldighet att vittna för Rushdie om det var hans
ord som åtalats. Ty Rami fri-kändes när
det gällde boken. Men målet går vidare i
närradio-delen och det har förekommit argument
vilka av principiella skäl måste
gendrivas.
Det ena rör gränsdragningen
mellan tillåtet och otillåtet i politisk och
historisk debatt; det franska så kallade
historiker-uttalandet eller Stalins ingripande i den
sovjetiska debatten om den tyska socialdemokratin. Det
är o viktigt att mot sådant försvara
principen att ingenting är sa heligt och axiomatiskt
att det icke får
ifrågasättas.
Det andra rör det uttalande som
förekom att "Mein Kampf" skulle varit en straffbar
och otillåten skrift om den getts ut nu i Sverige.
Det är ett farligt argument. Om det accepte-ras
då skulle - med hänvisning till Berit Hedebys
gärning -hennes tryckta ord om dödshjälp
vara straffbara och otillåtna. Men principen - den
må gälla Hitler eller Hedeby - är
den-samma som den vilken gäller för Léon
Degrelle; hans texter kan tryckas och läsas,
själv har han, om han grips till Belgien, att svara
för sina gärningar inför
domstol.
Dels rör det Dagens Nyheter och
nyhetsförmedlingen. Tidningens lagliga rätt att
välja sina nyheter är given. Tidning-ens
allmänna rätt att behandla mig och mitt arbete
som en död hund ifrågasätter jag som sagt
inte ... men att Dagens Nyheter icke på nyhetsplats
redovisat debatterna och besluten pa Sveriges
Författareförbunds vårstämma och som
enda information från en av de avgörande
stämmorna i förbundet ger Hedebys artikel
är allmän skandal. Om nu Dagens Nyheter inte
strävar efter att vara tidningen som gör sina
läsare dumma genom att ge dem blott styrd
information.
Här redogör jag inte
för stämman och dess beslut. Jag vill inte att
de allmänt viktiga nyheterna från den
förbunds-stämman kommer som en liten privat
kommentar till Berit Hedeby.
Jag förutsätter att
Christina Jutterström tar kontakt med
Författareförbundets ordförande och
informerar sig och därefter tar en allvarlig
diskussion med tidningens nyhets-redaktion och ser till
att Dagens Nyheter på normalt journa-listiskt
sätt låter sina läsare veta vad som
diskuterades och beslöts.
Jan Myrdal
Kommentar:
Detta fick icke tryckas i Dagens
Nyheter.
När Dagens Nyheter tigit som
graven i sju dagar efter det att jag skickat detta svar
på Berit Hedebys sjuka angrepp ringde jag
redaktör Beckérus. Jag fick då veta att
jag i och för sig skulle få tillstånd
att i Dagens Nyheter svara Berit Hedeby. Men enbart om
jag tog bort vad jag skrivit om Dagens Nyheter och om
Christina Jutterström.
Jag påpekade att det vore en
orimlig debatt. Ty visst kan jag tycka att det är
trevligt att kunna tvätta av mig en loska från
Berit Hedeby. Men jag brukar ju inte svara på det
som Dagens Nyheter trycker om mig. Jag ids inte. Så
självupptagen är jag inte att jag hojtar var
gång någon skäller i
spalterna.
Denna gång rörde det dock
inte bara Jan Myrdal. Det helt avgörande var att
Dagens Nyheter vilselett sina läsare. Tidningen hade
icke gett sina läsare möjlighet att få
veta vad Författareförbundet beslutat på
sin stämma. Kulturredak-tionen och nyhetsredaktionen
hade undertryckt de viktiga nyheterna om vad
förbundet beslutat. Såväl besluten om vad
vi skall göra i den avtalslösa situationen med
förläggarna (dit ju Dagens Nyheters ägare
hör) som vad förbundet beslutat om
biblioteksfrågan och vad förbundet beslutat
när det gällde information om
Tryckfrihetsförordningen.
Tidningens ledning borde få
möjligheten förklara att det var ett
förbiseende.
Beckérus skulle då be
Jutterström och övriga chefredak-törer
tänka igenom frågan än en gång. Jag
skulle få svar 15.30 Klockan 16.00 fick jag veta
att svaret var att frågan först kunde
avgöras efter ytterligare tjugo timmars
överläggning mellan cheferna.
Det tog sedan tjugotvå timmar
för Dagens Nyheters chefredaktörer att komma
fram till sitt beslut:
Kritik mot Dagens Nyheter fick icke
framföras i Dagens Nyheter.
Man bör hålla detta i
minnet nästa gång Arne Ruth eller Christina
Jutterström talar om pressetik.
Jag återkommer med säkerhet
till frågan. Här i Folket i Bild/Kulturfront
och på annat lämpligt sätt.
Jan Myrdal
Nästa
sida
|