Judisk häxprocess i Sverige
av
Ahmed Rami

10  Jan Myrdal om:   Västerlandets möte med främmande kulturer (Från Jan Myrdals föredrag under ett seminarium om Islam organiserat av Svensk-Afghanistan kommittén 1989)   Jag resonerar kring dagsläget i våra länder. Den äldre historien tar jag som given. Jag går varken in på antiken eller medeltiden; tar varken upp korstågen eller den stora påverkan från de då högt utvecklade muslimska länderna som var en av förutsättningarna för det stora europeiska språnget. Det gör andra. Västerlandet, Western Society på engelska, är ett uttryck med ideologisk laddning. Det brukas av politiker och konferensmän till luftigt svävande fraser om arvet från Hellas och den romerska rätten när de skall skyla det nakna ekonomiska egenintresset. Medmänsklighet i den kristna kyrkan om talaren hör till den kanten; andens frihet, mänskliga rättigheter och allmän tolerans i europeisk idégemenskap, om talaren hör till den kanten. Det språkbruket skyler verkligheten; det är inte mitt. Jag använder uttrycket Västerland i en avgränsad mening. Västerlandet är den högt utvecklade kapitalismens äldre kärnområden i Västeuropa och Nordamerika med sina avläggare i Australien och Nya Zeeland och sina utlöpare i de nu alltmer på likartad ekonomisk grund högutvecklade gamla agrarområdena i östra Europa. Med detta synsätt framstår Japan som en visserligen högutvecklad kapitalistisk stat men med en annan kulturell bakgrund och tradition än den som gett Västerlandet dess ideologier under det att den, enligt egen utsago, särpräglade socialismen i de östra europeiska staterna, framträder som en samhällekonomisk särformation inom den allmänna västerländska kapitalismen. Det senare kan diskuteras. Det gör jag en annan gång. Nöjer mig blott med att Walter Ulbricht nog hade rätt i att socialismen var en självständig och varaktig samhällsekonomisk formation men hade fel i att han förlade den åt kommunismen till. Det avgörande språnget befinner sig inte före utan efter denna särskilda form för klassherravälde. Det är dock viktigt att påpeka att jag menar att detta också förklarar likheten i det sätt på vilket sociala konflikter nu tar sig raslig, religiös och etnisk form inom hela detta Västerland. Oavsett om de styrande kallar sig kommunister, socialister eller liberala. Detta är en konferens om Islam. Det är inget neutralt ämne. Här finns troende och icke troende. Vi representerar dock inte olika uppfattningar. Sådant brukar sägas på konferenser - of different political opinions and religious beliefs and from all walks? of life - men det är en fras då våra olikheter inte är likgiltiga uppfattningsolikheter. Vi förträder inte åsikter; vi verkar inom olika intellektuella, politiska och religiösa system. Det är insikt om denna oförenlighet som gör det intellektuella samtalet möjligt. För några decennier sedan brukade olika kända personligheter samlas till konferenser runt om i Europa om Kristendom och Marxism. Sådana konferenser var oftast orena. De utmynnade i konstiga kompromisser. Men det finns ingen kompromiss om Gud. Inte för de troende. Heller inte för mig. Det är viktigt att redovisa sina premisser. Jag står inte här för att tala om Västerlandets kulturchauvinism som objektiv och värderingsfri åskådare. Sådana djur finns inte. Den som kallar sig objektiv har blott tagit ställning i lönn. Jag talar dock inte som representant för något parti. Och då det är med marxismen som med den onde anden i Markusevangeliet; den är många, vilka dock har det gemensamt att de numer fungerar som de härskandes ideologier, som legitimation för snart sagt vilken folkfientlig utsugarpolitik som helst, vägrar jag kalla mig marxist. Ty jag menar att Marx och Mao i grund hade rätt. Frågan om Västerlandet och världskulturerna är ytterst en klassfråga. Tag ett enkelt exempel som klargör sammanhangen: Den 10 mars 1989 publicerade tidningen Accent i sin barnbilaga en stort uppslagen artikel om Islam och Bangladesh. Det var en fördomsfull, förljugen, okunnig och i flera stycken helt medvetet vilseledande artikel. Det var en artikel avsedd att indoktrinera barn med en fiendebild av Islam. Om den hade skrivits om judendom och Gamla Testamentet och Israel i stället för om Islam och Koranen och Bangladesh skulle såväl Expressen som Dagens Nyheter haft upprörda ledarartiklar om Accents rasande antisemitism. De hade skrivit om Accents Goebbelsartikel. Men nu rörde det sig om Bangladesh och Koranen och Islam och mot Accent har ingen från denna samhällsbevararkant protesterat. Hur kommer detta sig egentligen? För att förstå artikelns märklighet bör man veta att Accent är ett organ för IOGT-NTO, Ungdomens Nykterhetsförbund och Sveriges Lärares Nykterhetsförbund. En gång var nykterhetsorganisationerna i Sverige starka och mäktiga folkrörelser. Nu är de kvarlevor som vegeterar på stadssubsidier. Men man kunde anta att de funktionärer och de redaktörer på Accent som försörjer sig på nykterism dock fortfarande ansåg alkoholfrågan central och tacksamt tog emot meningsfränder. Men det gör de inte. Ty när det nu kommit mellan 50 000 och 100 000 starkt motiverade helnykterister till Sverige då hälsar Accent dem inte välkomna som en förstärkning av den krympande nykteristskaran, utan i stället går Accent ut i ett kulturchauvinistiskt angrepp mot deras tro ty dessa nykterister är muslimer oavsett om de är svenska medborgare eller ej, och för nykterhetsentreprenörerna kring Accent är frågan om Islam viktigare än den fråga om nykterhet som de försörjer sig på. Så är det för närvarande över hela Västerlandet. Ibland kan angreppen mot Islam framföras som i Accent, ibland draperas de högstämt nationellt som av den för Le Pens franska nationella front nyvalde mären av Saint-Gilles, greve Charles de Chambrun när han (Le Monde 26-3-89) förklarar att "den islamitiska civilisationen representerar den allvarligaste fara vilken hotar de judeo-kristna civilisationerna". Och även om Le Pens parti får mothugg från sina politiska motståndare är det märkligt hur tyst det tongivande Västerlandet förhåller sig inför den grövsta anti-muslimska propaganda. Jag har till exempel inte sett någon reaktion på den artikel "First book on Albanian mafia" av Gordan Ranitovi'c som den officiella nyhetsbyrån Tanjug publicerade i "Yugoslav Life", februari 1989. Där framförs tesen att motståndet i Kossova mot serbisk överhöghet är ett verk av den albanska statens säkerhetspolis i samverkan med narkotikamaffian och finansierad av sunnifundamentalister ledda av World Islamic League för att upprätta ett muslimskt världsimperium. Konspirationen mot de kristna serberna omfattar också andra jugoslaviska muslimer vilka, på mer våldsbetonat sätts samman med de Grå Vargarna skapar, en pan-turkisk rörelse, som första steget i ett sunnitiskt världsimperium. Denna märkliga variant av Sions Vises Protokoll sprids nu av Jugoslaviens ambassad i Stockholm. Att väggklotter och insändarspalter i Västerlandet liksom skandaltidningarnas nyhetsstoff blir alltmer påtagligt islamfientligt tillhör bilden. Men också centrala media förmedlar texter vilka är intellektuellt oanständiga. I den ledande liberala svenska tidningen, Dagens Nyheter publicerades till exempel på ledarsidans kommentarspalt den 9-4-89 ett otroligt inlägg av Allan Lundberg, en tidigare chefredaktör för Pressens Tidning. Han hade för första gången läst Koranen och funnit den illa redigerad och full av ombrytningsfel och hade svårt att skönja ens ett artistiskt handlag bakom boken. Det otroliga med detta fåniga inlägg var att det publicerades i en tidning som officiellt är kulturbärande. Ett motsvarande töntande om Aristoteles från någon obildad volontär, som hört talas om att det funnits gamla greker, hade inte publicerats. Orsaken till denna kampanj står inte att finna i korstågstid och heller inte i den senare europeiska kampen mot hundturken. Någon fras eller någon fördom kan nu på nittonhundraåttiotalet ha övertagits. Ungefär som för hundra år sedan när de fattiga östjudarna flydde från pogromernas Ryssland och de då moderna antisemiterna i Tyskland och Frankrike övertog några av den tidigare judefientlighetens uttryck. Men liksom antisemitismen inför det förra sekelskiftet var specifik är den nuvarande antimuslimska kampanjen specifik. Dock i båda fallen socialt tjänande. Den anti-muslimska rörrelsen i Västerlandet, inför detta sekelskifte, som den antisemitiska, inför det förra sekelskiftet, är inte irrationell. Inte obegriplig; blott alltför begriplig. I Jugoslavien har ekonomin brutit samman; alltså odlas serbernas chauvinism och det sociala eländet ideologiseras till kamp mot muslimska albaner. Det känner vi igen sedan gamla Ryssland. Och över hela Västerlandet är nu denna kampanj mot Islam för de bestämda samhällsförhållandena funktionell. I den pågående stora ekonomiska omställningen växer de sociala spännigarna, klyftorna vidgas. Omställningen - som i de östra staterna kallas reformpolitik - ger kanske rätt åt alla men blott åt några efterrätt. Alltså agiteras bland ryssar i brödkö som bland arbetslösa serber om det "nationalistiska hotet" från den egna statens muslimer. De föder så många barn, muslimska kvinnor. Samtidigt har de senaste decenniernas arbetskraftsimport och folkomflyttning skapat en stor muslimsk minoritet i västra Europa. Majoriteten av världens muslimer lever i den Tredje Värld vilken Västerlandet ännu ibland söker militärt behärska som Sovjet i Afghanistan eller med världsbank och marknadsekonomi och frihandel drar åt svångremmen om och skaffar sig arbetsfria inkomster från. Den överväldigande majoriteten muslimer i Västerlandet är arbetarklass och lägre småbourgoisie samt bönder i Jugoslavien och det ryska rike som kallades Sovjetunion. De hålls längst ner i samhällspyramiden. Att det finns rika oljestater och att det finns framstående muslimska affärsmän och intellektuella också i Västerlandet förändrar inte denna allmänna bild. Det är dessa enkla klassförhållanden som styr de ideologiska angreppen på Islam och muslimer. För att bevara muslimerna som underbetald och undertryckt underklass i Västerlandet och för att bevara imperialismens lönsamma utsugning behövs kulturchauvinism och rasism som legitimation; den bild av Islam och muslimer som nu skapas fyller därför ett direkt socialt behov. Att det är dessa enkla klassförhållanden som styr går att avläsa i de mest skiftande sammanhang. Lagen i Sverige skyddar officiellt inte bara kristna mot kränkning. Just nu har JK väckt åtal mot en muslim som i sin radiostation angripit judendomen. Den är, enligt den åtalade, med Gamla Testamentet ansvarig för palestiniernas fördrivande från sina hem. Det intellektuella Sverige står officiellt enat i sitt fördömande av den åtalade. Samtidigt har Sveriges muslimska förbund och Förenade islamiska församlingar hos JK begärt förbud mot Rushdies Satansverser. I Dagens Nyheter den 8 april påpekar Claes-Adam Wachmeister, redaktör vid Utrikespolitiska Institutet, med rätta att censur inte är förenlig med svensk grundlag. Men inte med ett ord antyder han att situationen för Rushdie i Sverige efter publicering blir exakt densamma som för den nu åtalade muslimen. Jag vågar påstå att JK när de båda muslimska organisationerna efter publicering av Rushdies bok begär åtal inte kommer att finna grund för något åtal. Det trots att förhållandet är likvärdigt. Jag vågar också påstå att det officiella Sverige och nästan alla de ledande intellektuella som en man kommer att hylla detta JK:s friande beslut så som de nu hyllar hans fällande beslut. Själv är jag mot båda dessa åtal då jag av principiella skäl är motståndare till yttrandefrihetsåtal; även mot rasistiska och liknande yttranden. Men det intressanta är att vi vet att det mäts med olika mått. Skälet till detta är mycket enkelt. De kränkta muslimerna är en stor minoritet i Sverige men en som i stort tillhör socialgrupp tre och som socialt skall hållas nere. Den lilla minoriteten judar däremot är sedan länge integrerad och befinner sig huvudsakligen i socialgrupp två och socialgrupp ett. Intresset styr och JK kan inte handla annat än som han gjort och kommer att göra. Hela proceduren kommer att kläs i högstämda ord om skydd mot diskriminering i ena fallet och den heliga tryckfriheten i andra. Det hör till. Hade de svenska muslimerna tillhört de högre och de svenska judarna de undre hade JK handlat tvärtom. De högstämda orden hade dock varit desamma. Men vad då med de fria andarna; Västerlandets intellektuella vänster? Susan Sonntag och Enzensberger och de andra. De är ärans män och kvinnor. De hyllar revolution när revolution skall hyllas och dissidenter när dissidenter skall hyllas. De hjälper statsmän och förläggare att skaka hand. De gjorde Rushdies ord till sina och läste upp dem ty de kunde inte se skillnaden mellan att försvara en borgerlig yttrandefrihet i Förenta staterna eller Sverige och att själva djupt kränka de muslimska medborgarna. Sådan är Västerlandets officiella intellektuella vänster. Det är dess roll. Det finns ett typiskt exempel från Norge. Inför det andra världskriget då frågan om folkens enhet mot fascismen var livsviktig, reste sig den norska intellektuella vänstern i Oslo som en man i modig kamp för rätten att vara blasfemisk inför huvudstadens teaterbesökare mot de fattiga troende fiskarna och småbönderna i landet. Det är inte tillfälligt att det just är de som kallar sig vänster i Labour som - i frihetens namn naturligtvis - bekämpar de svarta parlamentsledamöternas försök att göra kränkning av även icke-kristna grupper straffbelagd i England. Jag inledde med att hänvisa till Marx och Mao. Det innebär att jag tar religionen på samhälleligt allvar. Den västerländska kulturchauvinismen är i och för sig obildad och okunnig. Men nödvändigheten att kämpa ner den är inte bara en allmän insats för upplysning och förnuft mot fördom; den är också ett ställningstagande till frågan var man själv står och vem som är vän och vem fiende. Vän med den bildade sovjetiske oljedirektören i Shibargan som med partiboken i plånboken närmast hjärtat plundrar Afghanistan eller med den muslimske afghanske fundamentalisten? Solidarisk med Världsbankens konstintresserade och agnostiske representant eller den troende muslimske renhållningsarbetaren i Paris?   Nästa sida

Index över Judisk häxprocess i Sverige: