Judisk häxprocess i Sverige av Ahmed Rami
24
(Bilaga 2, från Ahmed Rami, till Svea hovrätt, avd 4, Mål H2838/89:31)
NÄR WEIBULL LJUGER PÅ BESTÄLLNING
Granskning av professor Weibulls vittnesmål
DEN TYCKANDE "VETENSKAPSMANNEN" I EN HÄXPROCESS MOT EN POLITISK MOTSTÅNDARE
Del 2
Detta är ju ingen bevisföring utan endast påståenden, fast Weibull med sitt "alltså här söker påskina att det skulle vara en bevisföring med en slutsats baserad på relevanta fakta och en logisk argumentering.
Det är dessutom ett ytterst okunnigt påstående - i synnerhet av en professor i historia - att "nazistiska publikatione2' skulle ha upptäckt att det finns judiska planer på ett världsherradöme - detta är ju något som klart och otvetydigt sägs i judendomens Bibel och som sedan fördömts av mängder av författare långt innan det fanns någon nazism eller ens några "nazismens rötter".
Den kände tyske orientalisten prof. Julius Wellhausen, en av den kritiska bibelforskningens pionjärer, framhåller i sin bok Israelistische und Judische Geschichte (s. 173): "Esra och Nehemja blev, genom perserkonungen Artaxerxes, judendomens definitiva grundare. En messianism grundades därmed, som hopkopplades med en religiös fanatism och en fostran att hålla det egna folket rent från varje främmande folkelement."
När därför Weibull (på beställning från den judiska maffian via den "politiska" åklagaren) vill göra gällande att Julius Streicher i sin antisemitiska tidning Der Stürmer skulle ha hittat på - för att förtala judarna - att det fanns "judiska planer på världsherravälde", så avslöjar Weibull endast sin genanta okunnighet och ytlighet liksom han avslöjar sin infamitet med sin primitiva argumentation att Radio Islam skulle ha inspirerats av Der Stürmer.
Därefter förklarar Weibull - med anledning av några återgivningar i Radio Islam - att Montgomery (som var av skotsk härkomst och flitigt skrev även på engelska) och Arthur Engberg, den senare ecklesiastikminister i Per Albins (socialdemokratiska) tegering, var "antisemiter" (s. 15, del I). Weibull finner överensstämmelser i tankeinnehållet hos socialdemokraten Arthur Engberg (i hans 1921 publicerade artikel i Arbetet) och i Hitlers 1923/24 skrivna bok Mein Kampf i synen på judar som "parasitäta" ("mistel"), varefter Weibull påpekar att samme Engbergs "journalistik kännetecknas av en mycket djupt vidsynt...jag skulle vilja säga liberal inställning till kulturlivet", vilket framstår som märkligt, för att inte säga motsägelsefullt med hänsyn till att Weibull strax innan avfärdade samme Engberg som "stark antisemit" (s. 15 de1 I). Vidsynthet och en "liberal inställning" hör ju inte sedvanligt samman med "antisemitism". Om det senare är sant - att Arthur Engberg var vidsynt och hade en liberal inställning till kulturlivet - så är det onekligen intressant att han samtidigt kunde framträda som (enligt Weibull) "antisemit". Weibull gör emellertid inga försök att förklara detta (motsägelsefulla) fenomen annat än att säga att - då i bör jan av 20-talet - "var antisemitismen ju relativt vanlig". Förklaringen är kanske att inte fanns undantag från yttrandefriheten och att det då ännu gick för sig att kritisera vissa judiska företeelser utan att genast stämplas som brottslig och ondskefull "antisemit", vilket senare inte är möjligt beroende på kraftigt ökande judiska påtryckningar att tabuförklara varje kritisk granskning av judisk företeelse? Den judiska makten, fiäckheten och rasismen, utövar en mer och mer växande maktkoncentration och åsiktsförtryck.
Detta leder osökt till frågan om sionisternas makt över opinionsmedia i västvärlden, som ganska ingående behandlats i flera program i Radio Islam och i mina böcker. Detta föranleder Weibull att säga: "Ja, det är ju samma tema som återgår gång på gång både i Der Stürmer och hos Hitler..." (s. 19, del 1). Alltså skulle det därmed - enligt Weibull - vara bevisat att Radio Islam här hämtat sin inspiration från de ledande nazistiska antisemitema. Men inte heller denna weibullska bevisföring håller streck. Om Weibull verkligen har läst min bok Vad är Israel? (vilket han påstår att han har gjort), så skulle han där knappast ha kunnat undgå de många kapitel som behandlar den judiska lobbyn i USA och sionisternas stora makt över amerikanska massmedier och att allt detta återgår på aktuella amerikanska källor från 1970- och 80-talen, bl a böcker av denjudiske författaren och journalisten Alfred Lilienthal (The Zionist Connection), den f d republikanske kongressmannen Paul Findley (They dare to speak out) och den judiske journalisten Stephen Isaacs (Jews and American Politics). Och beträffande det judiska inflytandet i amerikansk film hänvisar jag till två judiska tidningar (Jewish Cronicle i I,ondon och Jewish Post and Opinion i New York). Denna företeelse - den judiska/sionistiska makten över ledande amerikanska opinionsbildande medier är, i varje fall i vår tid, inget inbillningsfoster av Hitler och andra antisemiter, utan denna företeelse är en realitet som har kartlagts och granskats av vissa seriösa amerikanska forskare, vilket är av intresse att redovisa, eftersom denna sionistiska makt förklarar varför supermakten USA nära nog reservationslöst stöder den sionistiska staten Israel ekonomiskt, militärt och politiskt. (Se min bok Vad är Israel? s, 280, s, 316. Att Weibull om han hade läst boken, skulle ha kunnat undgå dessa 36 sidor ter sig synnerligen anmärkningsvärt!)
För den historiskt bildade torde det vara väl känt att ett flertal socialister för över hundra år sedan (alltså långt före Hitler) - bland dem anarkisten Michail Bakunin i sin skrift Polemik mot judarna -uppmärksammade det påfallande starka judiska inflytandet över pressen, alltså redan i mitten av 1800-talet, och om Weibull åtminstone hade besvärat sig med att läsa framlidne sionistledaren Nahum Goldmanns (även till svenska översatta) bok Den judiska paradoxen (som flera gånger åberopats i Radio Islam liksom i min bok Vad är Israel?), så borde han ha noterat att Goldmann vid ett tillfälle betonar att det judiska inflytandet över press och kulturliv i Weimarrepublikens Tyskland var oerhört stort, större än t o m i USA. Vill Weibull kanske, mot den bakgrunden, även "bevisa" att dr Nahum Goldmann, mångårig ordförande för Judiska Världskongressen och Världssionistiska Organisationen, i själva verket var "antisemit", inspirerad av Hitler och Julius Streichers tidning Der Stürmer? Var och en torde inse till vilka slutsatser man kommer med Jörgen Weibulls krystade bevisföring ä la guilt by association på beställning fcån den judiska lobbyn via den politiska åklagaren.
När åklagaren sedan citerar ett uttalande från min bok Vad är Israel? som sändes i Radio Islam om att judarna inte har utrmärkt sig på konstens område (inom arkitektur, bildhuggarkonst och målarkonst) i jämförelse med de stora kulturfolken och ivrigt väntar på att hans vittne, professor Weibull, skall ha "något uttalande beträffande "judarna och kulturen" från Hitlers Mein Kampf, så skyndar sig Weibull att leta reda på ett passande citat av liknande innebörd och tycker att denna samstämmighet skall vittna om samma slags "antisemitism", vilket är rent löjligt. Om Weibull någon gång hade bläddrat i en lärobok i konsthistoria, hade han begripit att detta är allmänt bekant och konsthistoriskt allmängods. Som exempel kan tas den engelske konsthistorikern EH Gombrichs populära Konstens historia (Raben och Sjögren, Sthlm 1954, s, 95-96):
"En annan orientalisk religion som började framställa de heliga historierna i bild till upplysning för de troende var den judiska. Den judiska lagen förbjöd visserligen framställning av bilder av fruktan för avgudadyrkan. Likväl började de judiska kolonierna i de östliga städerna pryda väggarna i sina synagogor med berättelser ur Gamla Testamentet. En av dessa målningar upptäcktes helt nyligen i en liten romersk garnisonsstad i Mesopotamien, Dura-Europos. Det är ingalunda något stort konstverk, men det är ett intressant minnesmärke från 200-talet e Kr. Det faktum att formen förefaller klumpig och att bilden är ytmässig och primitiv är inte utan intresse... det kan förklara den tafatta framställningen. Men måhända var han inte heller särskilt intresserad av att avbilda levande varelser. Ju mer levande de var, desto mer syndade de mot det påbud som förbjöd bildframställningar."
Sedan återkommer aldrig judarna i konstens historia och i ingen seriös konsthistorisk bok möter vi några judiska konstverk, värda att omnämnas, allra minst i fråga om skulptur och arkitektur.
Att Marx i sin uppsats "Om Judefrågan" (som delvis återgivits i Judisk Krönika och därifrån citerats i Radio Islam) påtalar att "judendomens världsliga grundval är egennyttan" och att även Hitler ( i Mein Kampf) broderat på samma tema, är uppenbarligen - enligt Weibull - ett "bevis" för att Karl Marx, av judisk börd både på fädernet och mödernet, egentligen var "nazistisk antisemit". (s. 20, del I).
Senare kommer Weibull in på ämnet Freud och judisk sexualbesatthet, som berörts i Radio Islam och även i Der Stürmer som "ett genomgående tema", varav Weibull diar den förhastade slutsatsen att det här - "återigen' - skulle Fnnas en ideologisk ("antisemitisk") överensstämmelse. Löjligt! Att Sigmund Freud är perverst sexualbesatt framgår inte av Der Stürmer, men av hans egna skrifter och uttalanden. Freud förklarar alla mänskliga beteenden med sex som Weibull förklarar varenda kritik mot judendomen med antisemitism och nazism. Weibulls besatthet skulle också förklaras, av Freud, med sex! Freuds psykoanalys bygger på sex. Den från USA importerade judiske överrabbinen Morton Narrowe sade i en intervju i Göteborgs Posten av den 8/10/89: " Det är ingen slump att psykoanalysen grundades av judar"! Detta är också ett påstående som man ofta kan finna i den nazistiska litteraturen! För den som vill få en sammanfattande redogörelse härom hänvisas bl a till Andrew Salters bok Vägen från Freud (Natur och Kultur, Sthlm 1953), där talrika exempel lämnas med autentiska citat från Freuds skrifter. Ett intressant uttalande finns också i framlidne (svenske) psykiatern prof Bror Gadelius' klassiska bok från 1913 Häxor och häxprocesser (senaste upplagan Prisma Magnum 1986, s. 57):
"Det är nog inte utan betydelse att Freud och så många av hans anhängare är judar. Hos judarna möter vi andra instinkter än hos de kristna. Medan för de senare all opportunism i tro och religion har individen till mål och utgångspunkt, och den bärande tendensen ytterst klamrar sig fast vid odödlighetstanken, är för judendomen rasen utgångspunkt och mål, och de sätter därför sexualiteten, även som psykobiologiskt moment, högre än självbevarelsedriften. Detta till den grad, att de väsentligen förbiser betydelsen av den senare. När den döpte Weininger, även han egendomligt nog en son av samma stad (Wien) där Freud har sin akademi, söker slita sexualitetens klor ur sin lekamen och istället kastar sig över den av hela hans ras försummade odödlighetstanken, så sker detta icke med nutidsmänniskans halvt skeptiska måtta utan med en medeltida munks frenetiska ofördragsamhet. Det intressanta fallet Weininger återger oss därför bilden av en kultur som far nytt liv i denna åldrade nutid med dess halvt förbrukade möjligheter - för att som ett stjärnskott ånyo försvinna. Hos Freud däremot finns ringa blick för odödlighetstanken och det individuella livsbegärets betydelse i kristen kultur. Men därmed lämnar han oförklarad demoniseringen av de naturliga instinkterna, ty sexualdriften ensam är förvisso ej tillfyllest vid tolkningen av folkhysterins väldiga naturfenomen."
Observera att Gadelius framhåller att "för judendomen - (som för nazismen) - är rasen utgångspunkt och mål" - med andra ord: judendomen är fundamentalt rasistisk, i likhet med nazismen och antisemitismen, precis vad Radio Islam med talrika belägg har hävdat!
Observera vidare att prof Gadelius (som räknas som en av föregångsmännen inom svensk psykiatri) därav drar slutsatsen att för judendomen är "sexualiteten psykobiologiskt högre än självbevarelsedriften", vilket innebär att i den judiska kulturen (som härrör från judendomen) spelar sexualiteten en alltigenom dominant roll (vilket f ö var och en kan förvissa sig om hos en så typisk nutida judisk författare som nobelpristagaren ( 1978) Isaac Bashevis Singer. Här är det inte fråga om något antisemitiskt förtal, bara därför att man kan uppleta dessa teman hos nazistiska publikationer av typ Der Stürmer, utan om iakttagelser av relevant material och vetenskapliga analyser som hos prof Gadelius. Som illustration kan nämnas rubriken på en fyrspaltig artikel på kultursidan i den judiskt ägda prosionistiska Expressen av den 15 juli 1987 av juden och redaktören för Judisk Krönika: Jackie Jakubowski om judendomens 'Zohar' - och Singers syn på organen: sex och Gud i självklar förening".
Slutsatsen av prof Weibulls virriga resonemang blir att inte bara prof Bror Gadelius utan även den sionistiske yrkesaktivisten Jackie Jakubowski är av Hitler och Julius Streichers Der Stürmer inspirerade antisemiter, vilket kanske kan leda till vissa störande komplikationer i Weibulls lönande relationer med det judiska etablissemanget i Sverige.
På den alltid lika underdånigt tillmötesgående åklagarens fråga kommer Weibull sedan in på ett lika vidlyftigt som okunnigt prat om ämnet judarna och "den ryska revolutionen" (Del I, s. 25-26, Del II, s. 1-3). Huruvida Weibull, med "den ryska revolutionen", här avser 1905 års revolution, Februarirevolutionen 1917 eller Oktoberrevolutionen 191 7 (då bolsjevikerna under Lenin och Trotski/Bronstein grep makten och störtade den provisoriska demokratiska regimen från februarirevolutionen) framgår inte, men förmodligen avses (den mer bestående) Oktoberrevolutionen (som åsyftas i Radio Islams framställningar).
Sedan åklagaren läst upp bl a följande passage från Radio Islam -"Omständigheterna var att bolsjevikrevolutionen i Ryssland 1917 ledde till att en stor andel judar - de var bortåt 80% - kom till makten för att genast sprida denna revolution till Tyskland som Europas ledande industrination..." - besvarar Weibull åklagarens fråga, hur han vill "kommentera det här påståendet om judarnas inflytande på den ryska revolutionen", med att skyndsamt säga:
"Ja, jag vill först visa hur detta finns nästan exakt i Der Stürmer...."!! Så säger Weibull, precis som i en häxprocess där man anklagar en person för att vara besatt av "onda krafter"!
Med detta trick söker Weibull göra gällande dels att Radio Islam skulle ha hämtat denna information från Der Stürmer direkt eller indirekt via "nazistiska svenska publikationer", dels att denna uppgift om starkjudisk dominans skulle vara ett påhitt av nazisterna (i bl a Der Stürmer) för att beljuga och förtala judarna genom samröre med den -särskilt av nazisterna hatade bolsjevismen och dess regim. Detta är ännu ett exempel på Weibulls okunnighet i ämnet och hans infamitet.
Om Weibull verkligen hade läst mina böcker Vad är Israel? (s. 198-199) och Israels makt i Sverige (s. 178-181 och s. 184 och s.433 rad 3 -rad 23), så hade han knappast kunnat undgå att notera att Radio Islam ingalunda stöder sig på Der Stürmer (eller liknande "nazistiska publikationer") utan på direkt bokstavligt citerade auktoritativa källor, därav flera judiska, däribland de sionistiska tidskrifterna Jewish Cronicle i London och American Hebrew i New York, vilka uppgav i ledande artiklar att judar dominerade i det bolsjevikiska Ryssland och att det bolsjevikiska väldet var en seger för judendomen osv. Bland mängder av samtida auktoritativa uttalanden om detta kan nämnas vad Winston Churchill sade i ett tal i Dundee, den 24 september 1921, som sedan återgavs i London Illustrated News:
"Denna fruktansvärda katastrof - alltså bolsjevikrevolutionen i Ryssland - framkallades av en relativt liten klick yrkesrevolutionärer, av vilka flertalet var judar, som har plågat det olyckliga ryska folket under dess svaghetsperiod." Detta är vad vi citerade i Radio Islam och inte Der Stürmer! Och jag tror inte att Churchill har hämtat detta påstående från Der Stürmer!
I Sverige skrev dr Anton Nyström i sin tidigare omnämnda år 19 19 utgivna bok Judarne - förr och nu (s. 264):
"I Sovjetregeringens alla avdelningar äro judar ledare. Det finns en ny ochrana (hemliga ryska polisen), och dess ledare äro judar: Oritsky, Valadrasky, Jakovleva m fl. Bland ministerierna fmns judar: Gotz, Jan, Lieber m fl. I kommissariatet för de polska affärema i Moskva har funnits judar: Unschlicht, Ceczinski, Radek. I kommissariatet för utrikes angelägenheter: Joffe, Karackam, Radek, Szklovski m fl."
Grundliga och mer seriösa samtida redogörelser i ämnet lämnades bl a av den ansedde chefredaktören för London Times, H Wickham Steed i sin självbiografiska bok Through Thirty Years (London, 1925, del II), samma tidnings korrespondent i Ryssland, Robert Wilton i sin bok The Last Days of the Romanoffs (London 1920, s. 27-28, s. 81, s. 118, s. 119, s. 127, s. 139-148) uppskattar antalet judar i ledningen i det bolsjevikiska ledarskapet under Lenin till "åtminstone 90 procent". En annan ryskspråkig och med ryska förhållanden väl förtrogen brittisk journalist (och historiker), Victor E Marsden, korrespondent för Londontidningen Morning Post, uppger att "av 545 ledande bolsjevikkommissarier var 454 judar och endast 23 äkta ryssar". (AN Field: All These Things, Appendix B, s. 274 - s. 276).
Till denna litteratur kan dessutom räknas mängder av andra verk där detsamma framhålles - liksom i den brittiska regeringens vitbok om den ryska bolsjevikrevolutionen. Om allt detta är Weibull totalt okunnig eller vill dölja hela sanningen trots att han vittnar i en rättegång under ed - eller låtsas han vara ovetande om, därför att det uppenbarligen passar hans syfte att koppla samman denna information med nazismen. Denne Weibull, som av någon anledning blivit "professor" i historia i Göteborg och framträder i radio och TV-underhållning som någon sorts "expert" på historia, behagar vräka ur sig att all denna information är "historiskt felaktiga alltså" (s. 2, del II). Åtminstone en lärdom kan man dra från Weibulls intellektuella prostitution i denna häxprocess: man vet nu hur vissa odugliga och inkompetenta blir "professorer", hur de lanseras sedan som TV - och mediastjärnor och lanseras i TV och radio som hedersgäster hos t ex sionisterna Hagge Geigert och Sievert Öholm! Denna politiska prostitution är priset som Weibull får betala i brist på reella intellektuella och akademiska kompetenser!
Så berörs frågan om judendomen är en universell religion eller en religion eller troslära avsedd enbart för ett folk (judarna), varpå Weibull, som i annat sammanhang under vittnesförhören förklarat att han inte är religionshistoriker och därför inte kan uttala sig om religioner, skyndar sig att påpeka att Der Stürmer i denna fråga uttalat detsamma som Radio Islam - för att triumferande kunna påtala den önskade kopplingen. Löjligt! Alla i ämnet elementärt bildade människor, också judar, har vetat att judendomen är en "stamreligion", avsedd enbart för judar - till skillnad från universella religioner som kristendomen , Islam, buddhismen m fl, vilka är avsedda för alla folk. För att återigen citera, inte Der Stürmer som jag aldrig sett eller läst, men dr Anton Nyström i hans bok Judarne - förr och nu (s. 235-236):
"Ringaktning för främlingen och tro på sin egen förträfflighet ha judarna fått af Gamla Testamentet som för dem varit 'Guds ord'. På tusentals ställen förbannas främlingarna, som skola besegras och utrotas, och det ryker av blod i målande skildringar. Och ständigt utlofvas framgångar och segrar åt judarna - blott de hålla Guds lagar - som Gud skall upphöja till sitt folk'... Judarna ha ansett sig vara 'Guds utvalda folk'. Detta har säkerligen många låtit känna som en plikt att föra en from vandel, men det har också hos otaliga medfört förhäfvelse och andligt högmod med förakt för främlingar (gojim)."
Tror Weibull att folkbildaren och nykterhetskämpen Anton Nyström (som stod uttryckligen främmande för antisemitism) i sin år 1919 utgivna bok var inspirerad av de flera år senare utgivna Mein Kampf och tidskriften Der Stürmer?
När Weibull sedan skall besvara frågor i samband med de i Radio Islam redovisade samaktiviteterna mellan det nazistiska Tyskland och ledande sionister (återgivna i min bok Vad är Israel?, s. 184-189, s. 257-272), så slingrar sig Weibull undan alla dessa, här väldokumenterade fakta i ämnet och urskuldar saken med att det från judisk/sionistisk sida var uteslutande ett påtvingat samarbete "för att rädda människor" (s. 8 del II). Om Weibull hade läst min bok Vad är Israel? (som han påstår sig ha gjort) kunde han rimligtvis inte ha undgått att notera följande väldokumenterade fakta:
" Att samarbete mellan ledande sionister och ledande tyska nazister var inte i vissa praktiska frågor, men var av ideologisk, politisk och stra-tegisk karaktär och inleddes redan kort efter Hitlers maktövertagande 1933 (inte efter "Kristallnatten" i november 1938 som Weibull antyder). Är dagens samarbete mellan Israel och Sydafrika "för att rädda människor"?!
* Att det i detta sionist-nazistiska samarbete var fråga om bl a omfattande ekonomiskt samarbete (mellan Tyskland och de dåvarande judiska kolonierna i Palestina).
* Att sionistorganisationen Irgun Zwa'i Leumin förklarade sig officiellt vara enig med den nazityska regeringen om att "evakueringen av de judiska massorna från Europa är förutsättningen för en lösning av den judiska frågan".
* Att denna sionistorganisation under andra världskriget - i februari 1941 - uppvaktade den tyske militärattachén i Ankara och anhöll om ett vapenbrödraskap mellan sionisterna och Tyskland i kriget mot Storbritannien (som var mandatmakt över Palestina).
* Att sionisterna ville "upprätta en historisk judisk stat på nationell grund och totalitär bas, enligt fördrag i förbundet med Tyskland för att stärka dess intressen i Mellanöstern i framtiden". (Se Vad år Israel? s. 267).
Sambandet - som jag redovisar i min bok - är ideologiskt och politiskt mellan sionismen och nazismen: alltså den identiska tron på sitt "folks" och sin ras' utvaldhet och att judarna inte kan eller far assimileras i Tyskland eller i de länder där de bor.
Mot bakgrund av dessa fakta faller Weibulls advokatyriska slingerbultar platt samman. Med sitt stöd till sionisterna så är Weibull inget annat än en hycklande rasist som låtsas vara mot rasismen. Åklagaren som har anlitat honom som vittne blev omedvetet (eller medvetet?) en rasist och nazist, objektivt menat.
När sedan "Förintelsen av sex miljoner judar" kommer på tal uttalar sig Weibull med stor tvärsäkerhet och påstår att man - i en process i Paris i maj-juni 1981 - behandlat ämnet "ytterligt ingående" och med "en oerhört tung bevisning visat hur felaktigt det var" att (som professor Robert Faurisson) starkt ifrågasätta "Förintelsen". Weibull är alltså helt okunnig om att ifrågavarande process i Paris inte bevisade något i den vägen och att domstolen inte ville uttala sig i denna historiska tvistefråga p g a dess juridiska inkompetens på området - Faurisson dömdes för "att ha skymfat en judisk organisation" bl a till höga bötesbelopp som senare återkallades. Faurisson överklagade denna dom till Appellationsdomstolen som 1983 upphävde den nämnda domen.
Weibull säger vidare: "Vad jag vill konstatera är bara, att det material som finns i Nürnbergprocessen och i Eichmannprocessen är så förkrossande, det är ....har man någon som helst skolning i metod så finns det över huvudtaget ingen anledning att diskutera detta, lika litet som det finns någon anledning att diskutera om Stalin har spelat någon roll under mellankrigstiden." (s. 10, del II) Får man inte diskutera och ifrågasätta en historieskrivning? Får man inte diskutera Stalins roll under mellankrigsåren? Får man inte historiskt forska längre? Har historikerna sagt sista ordet om händelserna under andra världskriget?
Detta är sannerligen den obotfärdiges förhinder. Här uppger Weibull att han endast uttalar sig i egenskap av "vetenskaplig historiker" och säger till yttermera visso: "Jag uttalar mig om det jag vet, jag uttalar mig inte om det jag tror." (s. 35 del II). Men vad vet denne professor Weibull om den historierevisionistiska forskning som bara söker efter att "veta" inte att "tro" och som särskilt ägnat sig åt att ingående studera hela det komplex som ligger bakom uppgifterna om "Förintelsen" alltså den judiska versionen av händelserna under 2:dra världskriget? Uppenbarligen inte ett dugg - han är t o m oförmögen att erinra sig namnet på en av de ledande historierevisionisterna, Robert Faurisson, som stod åtalad i den process i maj-juni 1981 i Paris som Weibull omnämner. Om Weibull verkligen hade läst min bok Israels makt i Sverige (som han påstår att han läst) skulle han rimligtvis inte ha kunnat undgå att notera att där återges historierevisionisternas grundläggande tvivel om den sionistiska versionen av "Förintelsen" på 27 sidor (s.466 - s. 493), och den allra tyngst vägande invändningen mot att "Förintelsen" i uppgiven mening någonsin ägt rum är den 1988 publicerade Leuchterrapporten (ibid. s. 485 - s. 493).
Fred Leuchter, USAs ledande ingenjörstekniska expert på gaskammare och inte någon nazist eller antisemit, undersökte med ett forskarteam de föregivna gaskamrarna i tre av de f d största tyska koncentrationslägren i Polen under andra världskriget och underkastade prover därifrån en auktoriserad kemisk analys i USA. Efter en ingående teknisk redovisning anför Leuchter följande slutsats;
"Efter att ha gått igenom hela materialet och inspekterat Auschwitz, Birkenau och Majdanek, finner författaren till denna rapport bevisen på att det inte förekom några gasningar på dessa ställen överväldigande. Det fanns inte och kan inte ha funnits några gaskammare ägnade att döda människor på dessa platser."
Om Weibull hade tagit sin uppgift på allvar som "vetenskaplig historiker" och läst min bok Israels makt i Sverige, som han påstår, så hade han rimligtvis fåst ett visst avseende vid den där omtalade Leuchterrapporten och beställt den från London (där den publicerades i juni 1989 och då väckte ett betydande uppseende) och satt sig in i hur vederhäftig Leuchterrapporten verkligen är (genom att t ex konsultera kemisk expertis) innan han uttalade sig i rättegången. En världsberömd antinazistisk historiker, David Irving, som skrivit ett trettiotal) väldokumenterade böcket om det nazistiska Tyskland, har offentligen erkänt att han tidigare tagit fel när han - i bl a sin digra bok Hitler's War från 1978 - utgick från att den judiska versionen av "Förintelsen" var en historiskt fastslagen realitet och böjer sig för Leuchterrapportens beviskraft som vetenskapligt hållbar.
Men TV-prataren Weibull är ingen seriös historiker, i varje fall inte när han framträdde som vittne mot mig inför Stockholms Tingsrätt, utan en simpel prosionistisk agitator och propagandist med stora skygglappar och nära nog helt förblindad av ett fördomsfullt tyckande. Och denne Weibull har mage att tala om Radio Islams "ringaktning för historiska källor". Vilket hyckleri! Han själv är ju ett praktexempel på just ringaktning för historiska källor som är bärkraftiga och i sammanhanget påtalade och relevanta! Weibull har uppenbarligen slutat forska och som medlem i folkpartiets styrelse och sionistisk politiker ägnar han sig numera åt den judiska propagandan.
Och naturligtvis återkommer Weibull med en åsnas envishet till sin infama mani att sammankoppla skäliga tvivel på den sionistiska versionen av "Förintelsen' med nazism eller "nynazism" enligt välkänt mönster från den sionistpåverkade sensationspressen.
Weibull säger: "Det är naturligtvis en avsikt att på det sättet göra nazismen rumsren och dessutom att nedsvärta - och så vänder man på det och nedsvärtar judarna, man tar alltså ... inte nog med att nazisterna slog ihjäl judarna (anm: här har gaskamrarna, kamouflerade till duschtum, blivit platser där nazisterna "slår ihjäl judarna"), nu försöker nynazisterna ta ifrån dem (judarna) deras hemska öde (anm: som om det skulle vara särdeles ondskefullt att ta ifrån några deras "hemska öde") och vänder det mot dem t o m, genom att förklara att det är de som ljuger. Det är för mig helt ofattbart att man kan driva en sådan propaganda." (Finns det en lag som t ex ska förbjuda en viss propaganda och påbjuda en viss annan propaganda som den sionistiska t ex?!) Det är tydligt att Weibull inte kan fatta att det finns personer -däribland historiker - som faktiskt är - i motsats till honom -sanningssökare och grundligt prövar om vissa föregivna historiska händelser verkligen har inträffat på ett sätt som uppges enligt källor vars trovärdighet det finns välgrundade skäl att ifrågasätta som sanningsenliga. Förresten så är inte alla judar ansvariga för vad vissa judiska propagandacentraler - eller papegojor som Weibull - finner vara förenligt med deras intresse att utkolportera. Det är en historieskrivning man ifrågasätter. Det är forskningsfrihet och yttrandefrihet saken gäller. Alltså grundläggande mänskliga rättigheter.
Besynnerlig och grovt omdömeslös är Weibull också, när hanjämför Israels grymheter mot värnlösa palestinier på bt a Västbanken med överfall på Stockholms gator (s. 24 del II) - som om det inte är skillnad på de grymma övergrepp från en ockupationsarme som beordras av en stat och sker med statens reguljära arme - i fallet Israel mot palestinierna (som har rätt och skyldighet att göra motstånd) - och de övergrepp mot medmänniskor som kriminella eller berusade personer begår i det - icke ockuperade Stockholm - genom att trotsa statens lagar och förordningar och sedan anhålls eller efterspanas av statens polis och ställs inför rätta! Det är i så fall banditstaten Israel som ska jämföras med kriminella och banditer som bryter mot lagen och rätten.
Och när sedan "den vetenskapliga historieprofessorn Weibull" kategoriskt avger följande utlåtande - "Radio Islams utsändningar och Radio Islams bok ansluter sig troget till den antisemitism som har lett till det ena blodbadet efter det andra." - måste man fråga sig hur noggrann denne Weibull iir med sina källkritiska granskningar och omdömen.
Hur kan en domstol våga grunda sin bedömning och dom på ett så förvirrat och politiskt propagandistiskt vittnesmål? Eller har domstolen medvetet en vulgär politisk häxprocess mitt i det moderna Sverige?
(På s. 25 del II), talar Weibull om Radio Islams "utsändningar", som han inte har hört, och om "Radio Islams bok", som tydligen avser Vad är Israel? och som han tydligen inte har läst, eftersom han inte kan erinra sig några av de viktigare sakerna som står där t ex om FNs resolution om sionismen som en form av rasism, som han säger sig inte känna till trots, att den är publicerad i min bok. Han uttalar sig om vissa avsnitt - i åtalspunkterna - som är speciellt utvalda och lösryckta ur sitt sammanhang. Dessutom är Weibull, som framgår av tidigare analyser, både okunnig i de berörda ämnena och maniskt inställd på att söka leda i bevis att Radio Islam är - a priori - "antisemitisk" enligt samma mönster som nazismen. Därmed kan man hävda att Weibull varken vill eller kan verkligen bevisa något annat än sin egen anmärkningsvärt stora inkompetens och allmänna omdömeslöshet. Det är också ohistoriskt att bärleda blodbad (i historien) endast till "antisemitismen", eftersom det i nästan alla konflikter som urladdas i krig eller massmord är fråga om dialektiska processer där reaktioner nästan alltid är svar på utmaningar, vilket flertalet kompetenta och lärda historiker har insett, bland dem den kände framlidne engelske professorn Arnold 1 Toynbee i bans stora flerbandiga verk A Study of History.
Hur förvirrad Weibull är i sina tankar har här påtalats flerfaldiga gånger, och det framgår bl a av att han å ena sidan påstår att han "som vetenskapsman" med "klar bevisning" hävdar att Radio Islam är antisemitisk som nazisterna, men å andra sidan hävdar att "antisemitism det är när man diskriminerar judar" (s. 26 del II) och "inte tillerkänner dem samma rättigheter som andra folkgrupper eller nationer" utan att han en enda gång har kunnat påvisa ett enda konkret ställe i Radio Islams program där sådan diskriminering av judar har framträtt, medan just diskriminering av andra folkgrupper är kännetecknande för den judiska staten Israel gentemot palestinierna (vilket är Weibull obekant). Däremot harjag i Radio Islam och i mina böcker hela tiden uttryckligen strävat efter jämlikhet och fördömt rasismen och rasdiskrimineringen. Jag har hävdat i alla mina uttalanden och i mina böcker att enda lösningen på Palestinakonflikten är inrättandet av ett demokratiskt Palestina där judar, kristna och muslimer kan leva i jämlikhet, utan rasdiskriminering som råder idag i den judiska staten Israel där muslimer och kristna utsätts för all sorts diskriminering och förtryck.
Om diskriminering är kännetecknande för antisemitism (gentemot judar) enligt Weibull, vad vill han då kalla den bön som judar ber vid varje sabbat: "Välsignad vare Du, o Herre, som har skilt det heliga från det profana, mellan ljuset och mörkret, mellan Israel och de andra nationerna." Eller den bön som varje (troende) judisk familjefar ber vid varje judiskt nyår (Rosh Ha-Shana): "Välsignad vare Dig, o Herre, som skilt oss från andra folk och upphöjt oss över alla andra nationer, och helgat oss med dina Tio budord... ty Du har utvalt oss och helgat oss från alla andra folk....!° Och vid den judiska pingstfesten framföres följande bön: °Välsignad vare Du, o Herre, som utvalt oss framför alla andra folk och upphöjt oss framför alla andra nationer, och helgat oss med dina budord..." Finns inte här - i den judiska trosläran - rent rituellt en bekräftelse på det heliga och förpliktande att vara förmer än andra folk och därmed ha rätt att diskriminera dem? Tillämpar inte idag, den judiska staten denna judiska rasism och diskriminering mot icke-judar? Är då detta judiska högmod och förakt för andra - resten av mänskligheten - "antimänsklighet" eller hur skall man definiera det?
När Weibull senare av försvarets advokat Folke får frågan om han hittat något uttryckligt krav på diskriminering i texterna från Radio Islam, så slingrar han sig med att säga: "I så fall kanske att .., nja, nej knappast uttryckligen... 1ag vill säga nej, men däremot finns det implicit hela tiden ett krav eller en önskan, skall man uttrycka det, om en diskriminering..." (s. 27, del II)
När Weibull ombeds precisera sig, anför han ett försåtligt resonemang med innebörd att varje kritik av något judiskt - det må vara sionismen eller vissa särdrag i judendomen - som av några judar kan uppfattas som kränkande eller illasinnat därmed är "antisemitiskt" eftersom denna kritik "underförstått" framför önskemål om "förändringar" i samhället som kan drabba judarna som folk. Konsekvensen av detta är att Israel, sionism och judar i alla judiska tolkningar är fridlysta från kritik - till skillnad från alla andra folk, nationer, religioner och politiska partier och grnpper - och därmed blir detta ett erkännande av judendomens extrema anspråk på att judarna är ett utvalt Gudsfolk över alla andra folk, de facto ett judiskt världsherradöme. Varför tar inte Weibull upp de uttryckligen i Radio Islam framförda "önskemålen" på förändringar som eftersträvas d v s att den judiska ockupationen av Palestina upphör och att den judiska rasismen och diskrimineringen mot palestinierna upphör? Radio Islams program och syfte har sänts i Radio Islam och publicerats i min bok Vad år Israel? s. 165-218 under rubriken °Vad Radio Islam anser, om sionismen, judendomen, Israel, antisemitismen och Palestinafrågan!° Radio Islams önskemål är inte underförstådda men uttryckligen framförda i alla mina program och böcker och uttalanden. Sionisternas syfte och målsättning är också klart och uttryckligen framförda i alla judiska, sionistiska och israeliska heliga, ideologiska och politiska dokument och skrifter: dvs rasism, erövring, kolonialism, expansionism.
Typiskt är att Weibull - historieprofessorn i sionismens tjänst - uttalar följande :"Hela historien löper igenom antisemitism, ända från korstågens tid har vi en antisemitism i Europa..." De senaste 900 årens europeiska kultur och historia är alltså, enligt Weibull, sålunda antisemitisk, vilket är inte Weibulls men ett utbrett judiskt synsätt att alla "gojim" (icke-judiska folk) är judarnas fiender. Men är denna trosjudiska inställning också historiskt riktig och väl belagd? Om så vore fallet, skulle nazismen inte vara någon avvikelse från en bärande strömning i den europeiska historien utan snarast ett karakteristiskt utflöde av den. Någon liten förklarande belysning av denna (judiska) uppfattning av Europas kultur och historia ger professor Weibull dock inte - den uppgiften skulle nog bli en smula besvärlig för honom, om han skulle göra ett försök att hålla sig till fakta.
Det är också anmärkningsvärt - och typiskt - att Weibull är okunnig om att det sedan flera decennier, inte längre heter Mosaiska församlingen utan Judiska församlingen (s. 30 del II) och att han nödgas senare erkänna sin okunnighet om något så elementärt (s. 31, del II).
Weibull visar också sin okunnighet genom att säga: "Där är många judar som är kristna." Weibull vet sålunda inte att en jude som konverterar till en annan religion - det må vara kristendomen eller Islam -av judiska församlingar därmed upphör att räknas som jude och att ingen till kristendomen (eller Islam) konverterad jude räknas som jude i Israel och där drivs ut som främling. Weibulls förvirrade och förvirrande "resonemang" liknar att t ex säga att "det finns många kristna muslimer" eller "många muslimska kristna" eller "många judiska muslimer"! Det är enbart den Weibullska "logiken" som kan åstadkomma sådana "mirakel" i en "akademisk professors" tappning!
Weibull anser att det är "felaktigt", "en tankeförvirring" att tala om judisk - i betydelsen judendomens - rasism. Men hur skall han då kunna bortförklara vad som uttryckligen står i Torah, judendomens lag och lära, t ex i 5 Mos. 7:de kapitlet i de första fyra verserna eller i S Mos. 28: 13...? Och hur skall han kunna förklara att fördrivna palestinier inte får återvända till sitt hemland (som nu är "Israel"), medan judar som aldrig satt sin fot i landet automatiskt välkomnas som israeliska medborgare? Typiskt är också att Weibull inte känner till att FN med överväldigande majoritet stämplat sionismen som "en form av rasism" i en resolution 1975. (s. 40, del II) Weibull säger att han inte känner till denna resolution trots att den är i sin helhet återgiven i min bok "Vad är Israel?" (sid. 353) som han lögnaktigt säger sig ha läst!
Weibull, som lovat "att inte tro" och "inte tycka" utan endast som "vetenskapsman" tala om det han vet, svarar på advokat Folkes fråga om begreppet "antisemit/antisemitism" kan missbrukas för att nedtysta eller defamera misshagliga kritiker, svarar: "Jag tror inte att det missbrukas i samma utsträckning därför att det här rör sig om en reell företeelse som är farlig..." Den tyckande professorn tycker alltså här till rejält igen! (S. 7, del III) Är det juridiskt så viktigt för domstolen vad Weibull tycker och tror?
Sedan återgår Weibull till sin okunnighet och allmänna tankeförvirring. På frågan - från advokat Folke - om det finns historiskt något samband mellan antisemitismens uppblomstring i Europa på 1800-talet och sionismens tillkomst, svarar Weibull:"...förhållandet är det rakt motsatta... Sionismen är inte en konsekvens av antisemitismen, det är tvärtom en konsekvens av att antisemitismen upphörde under 1800-talet i hög grad" (s. 8 del II) Trots att det är väl bekant att Theodor Herzl blev övertygad sionist i slutet av 1800-talet sedan han som korrespondent i Paris under Dreyfusprocessen kommit till den uppfattningen att "antisemitismen är outrotlig bland icke-judar" och trots att samme Herzl, sionismens grundare som blev världssionismens förste ordförande och ojämförligt starke ledare, tillika varmt hyllad i Israel, så säger Weibull:' Jag har läst Herzl och vet mycket väl att det i Judeastaat (Herils bok) finns sådana tankegångar, men han är ju inte representativ i det fallet..." (s. 9, del III)
Vidare påstår Weibull: "Sionismen hade sitt fäste i de delar av världen där judarna var accepterade och där det fanns en mycket liberal syn på dem - där hade sionismen sitt verkliga fäste." (s. 9, del III) Och därmed kommer Weibull dragande med en "epokgörande" ny "historiesyn" på sionismens uppkomst, eftersom det är väl dokumenterat att sionismen hade sina starkaste rötter och var mest utbredd i det dåtida antijudiska tsaristiska Ryssland, medan judarna i Västeuropa, där de var långt mer emanciperade och även assimilerade, fruktade sionismen och i början tog avstånd från den, eftersom de ansåg att den skulle ge ny näring åt den antisemitiska uppfattningen att judarna alltid är nationellt illojala.
Och när Mellersta Östern, själva centrum för Palestinakonflikten som utgör Radio Islams huvudämne, förs på tal (s. 10, del III), måste Weibull erkänna att han inte vet något om den - och därmed har han ju själv medgivit sin inkompetens att uttala sig som sakkunnig expert om den fråga som är den centrala i Radio Islam, och som rättegången egentligen behandlar eller borde behandla.
Stockholm 22 december 1989 Ahmed Rami
Index över Judisk häxprocess i Sverige:
1 - Sions kommande härlighet 2 - Judendomen - en politisk ideologi 3 - Häxjakten mot Radio Islam 4 - Uttalande från Folket i Bild 5 - Den svåra toleransen (Schöier) 6 - Principfråga om yttrandefrihet (Cohn-Bendit) 7 - När ska yttrandefriheten försvaras? (Chomsky) 8 - Att säga sanningen (Grenz i Tehran i Times) 9 - Om tryckfrihetsförordningens principer (Myrdal) 10- Västerlandets möte med främmande kulturer (Myrdal) 11- De fällda åtalspunkterna 12- Brev från Sigbert Axelsson till JK 13- Brev från Sigbert Axelsson till JK 14- Professor Jan Hjärpe kommenterar Ramimålet 15- Jan Hjärpes vittnesmål 16- Professor Bergmans vittnesmål 17- Kampanj mot min person (Bergman) 18- Jan Bergmans metod korrekt (Axelsson mm) 19- Den judiska maktens fräckhet (prof Ragnar Holte) 20- Skrivelse från docent Berglie, prof Bäckman, lektor Droblin 21- Överrabbinen Morton Narrowes vittnesmål (granskning) 22- Plikten att vittna (adv Jan Axelsson) 23- Professor G Kleins vittnesmål (granskning) 24- Professor Jörgen Weibulls vittnesmål (granskning) del 1 - Professor Jörgen Weibulls vittnesmål (granskning) del 2 25- Biskop Krister Stendahls vittnesmål (granskning) 26- Lagen om hets mot folkgrupp (från Nils Beckman m fl) 27- Domen mot Ahmed Rami 28- När en svensk åklagare utbildar sig 29- Alliansen mot Radio Islam 30- "Kastrera flyktingar" (domen mot Herrmann för jämförelse) 31- Anmälan mot Satansverserna för hets mot folkgrupp 32 - JK friar Rushdies bok 33- "...araber förödmjukar kvinnor..." JK-beslut 34- Wiesenthals hets till folkmord 35- Ett justitiemord (talan mot domen) 36- Skrivelse till Svea Hovrätt (22-12-89) 37- En åklagare eller en sionistisk politisk kommissarie? 38- Historieskrivning (antal döda i Auschwitz och Holocaust) 39- Lögner som påbjudna sanningar 40- Ett falskt vittne: Elie Wiesel (R Faurisson) 41- Leuchterrapporten (historikern D Irving) 42- David Irving vittnar 43- Shahak avslöjar 44- "Kärleken till Israel förenar" 45- "Vem som är antisemit - det bestämmer vi" 46- "Varje jude är en representant för Israel" 47- Ockupanter som känner sig ockuperade! 48- "Nästa år Jerusalem" 49- "Ett enhetligt biologiskt underlag": en rasistisk religion
50- Sionistledare kräver alla judars lojalitet till Israel 51- Vad är Rothschilds makt? 52- Judisk finansmakt i Nordamerikansk inbördeskriget 53- Sionisterna drev USA i 1:a världskriget 54- B'nai B'rith och dess ADL 55- Vad är B'nai B'rith's ADL? 56- Brev till statsministern om B'nai B'rith i Sverige 57- Hårdporren i USA