38
HISTORIESKRIVNING:
Genom forskning eller
lagstiftning
....
Antal personer som har dött i
Auschwitz:
8 000 000
enligt ett dokument från franska staten (Office des
recherches des crimes de guerre)
5 000 000
enligt den franska dagstidningen Le Monde (20 april
1978)
4 000 000
enligt monumentet i Auschwitz-Birkenau
3 000 000
enligt förste Auschwitzkommendankn Höss'
"bekännelser'
2 000 000
enligt Bonniers Lexikon, del 1 Sthhm 1964, sid
966
1 600 000
enligt Yehuda Bauer chef för Institutet för
judisk nutidshistoria i Jerusalem
1 433 000
enligt den franska dagstidningen Le Monde (1 september
1989)
1 250 000
entigt R Hilberg (i sin bok The Destruction of the
European Jews" - nyutgåva 1988)
1 100 000
enligt "uppskattningar" i Le Monde av
den 19/7/1990
850 000
enligt Gerald Reitlinger (författare till boken "The
Final Solution" - utgiven I953
74 000
enligt de nyligen av Gorbatjov frisläppta sovjetiska
beslagtagna tyska arkiven.
* Vilken av de ovan angivna siffrorna
ska officiellt lagstiftas och förbjudas att
ifrågasättas och vilken ska förbjudas som
missaktning och "hets mot folkgrupp"?
* Om man skall forska om saken, vilken
siffra bör man, juridiskt, komma fram
till?
* Vilken siffra är det som mest
uttrycker högaktning och vilken som uttrycker
"missaktning" mot den judiska folkgruppen?
· Hur ska man forska för att
komma fram till den lagliga heliga siffran?
Sionisterna säger om
revisionisterna att:
De är provokatörer,
sanningslösa, förfalskare, clowner (Simone
Veil), historiens gangster (Brono Frappat),
avfallsprodukter, träck (Pierre Vidal-Naquet),
nazister (Klein).
Men revisionisterna är i
verkligheten:
- personer som av egen petsonlig
övertygelse är hängivna forskning efter
strängt vetenskapliga kriterier som enda metod att
uppnå sanning. De är kristna, judar, muslimer,
ateister.
- de finns idag överallt i
världen: i Frankrike, Storbritannien, Tyskland,
Italien, Spanien, Schweiz, Sverige, Belgieu, Ungern,
Österrike, USA, Kanada, Australien, Japan, Marocko,
Tunisien ...
- den förste bland
revisionisterna, Paul Rassinier, var pacifist och
socialist. Han deporterades själv (som fransk
motståndsman) till Buchenwald; han har varit
deputerad för socialistpartiet (i den franska
nationalförsamlingen).
De officiella historikerna (som tycker
att sista ordet har sagts om 2:dra världskriget och
som motsätter sig all ny forskning som kan leda till
nya avvikande slutsatser) tillbakavisar revisionismen med
följande "argument":
"Man får inte fråga sig
hur, tekniskt sett, ett sådant massmord har varit
möjligt. Det har varit tekniskt möjligt
därför att det har ägt rum -.. Man
får inte och kan inte debattera om gaskamrarnas
existens-°
(Uttalande av 34 franska historiker,
publicerad i tidningen Le Monde den 21 februari 1979,
s.23).
Sionisterna säger att
revisionisterna förnekar existensen (under andra
världskriget) av:
- rasförföljelserna, -
deporteringarna, - koncentrationslägren,
-krematorieugnarna, -vittnesmålen.
Detta är vad
revisionisterna säger:
- Det har existerat:
rasförföljelser, deporteringar,
koncentrationsläger, krematorieugnar (som är
oumbärliga för att bekämpa epidemier),
gaskammare för desinfektion ( av hygieniska
skäl för att hejda farlig smittospridning,
varvid man använt desinfektionsmedlet Cyklon B, en
ytterst farlig cyanvätegas);
- det har inte existerat: gaskammare
för massavlivning av människor (eftersom detta
är omöjligt, fysiskt och kemiskt).
- det har inte existerat: någon
order eller plan om utrotning av
människor;
- revisionisterna
tillägger:
* de människolik som visades vid
befrielsen av koncentrationslägren var offren
för de epidemier som härjade i lägren i
slutet av kriget (då inga förnödenheter
kunde komma fram på grund av sammanbrott i
kommunikationsväsendet genom främst
flygbombardemang);
* högarna med glasögon och
hårlockar i lägren var, som f6r övrigt
överallt i Europa, en effekt av hopsamling för
återvinningsanvändning;
* vittnesmål läcker inte,
man måste ha bevis; * antalet döda har
överdrivits kraftigt.
Ett nytt avslöjande:
Leuchterrapporten
Fred Leuchter, ingenjör i Boston
och specialist på gaskammare för
avrättning av dödsdömda amerikanska
förbrytare, har 1988 publicerat en rapport, på
193 sidor, med analys av fragment tagna på platsen
i Auschwitz, Birkenau och Majdanek, varvid han har kunnat
vetenskapligt bevisa att det är totalt uteslutet att
de förevisade "gaskamrarna" där, använts
för att döda människor. Före 1988
hade man aldrig tänkt på att låta
expertis undersöka själva mordredskapen
för de föregivna massmorden, det vill säga
"gaskamrarna". Denna första
expertisundersökning bekräftar - vad
revisionisterna tidigare kommit fram till.
Vetenskaplig metod i
historieforskning
Historikern bör vetenskapligt
kritiskt efterforska noggrant sanningshalten i alla
fakta. Denna metod har lett till berömda
ifrågasättanden och revideringar:
* under första världskriget
försäkrade man att tyskarna högg
händerna av små belgiska barn och i
särskilda "likfabriker" gjorde tvål eller
gödningsämnen av stupade franska och brittiska
soldater. Några år senare övergav man
dessa myter;
* under åren 1945-46
försäkrades, under
Nürnbergrättegången, att tyskarna var
ansvariga för Katynmorden (på inalles I I 000
polska officerare); idag vet alla att det var Sovjet som
hade begått dessa massakrer (sedan det officiellt
erkänts även av Moskva;
* de nyligen inträffade
dramatiska händelserna i Rumänien och
många avslöjanden visar att man måste
kunna revidera sina tidigare informationer.
Även när det gäller
andra världskriget så har de flesta officiella
historiker, på senare år, övergivit
vissa trosföreställningar:
De tror inte längre att det
funnits gaskammare, tör avlivning av människor,
i Buchenwald, Dachau, Bergen-Belsen och andra
koncentrationsläger i Tredje Riket.
De tror inte längre att det har
funnits en ordet eller en plan för utrotning av
människor (i den s k Wannseekonferensen om "den
slutliga lösningen").
De tror inte längre på
historier om "judetvål" eller om mänsklig hud
förvandlad till lampskärmar.
De tror inte längre på ett
vidrigt vittne som Martin Gray (författaren till
boken "Au nom de tous les miens", också utgiven i
svensk översättning).
De tror inte längre på
många andra tidigare "sanningar" som "fastslogs"
under Nürnbergrättgången och av
många senare "krigsförbrytardomstolar" som
"notoriska fakta".
Tack vare revideringsmetoden
(revisionismen) så vet de idag att dokument har
förfalskats, att vittnen framfört lösa
rykten utan sanningshalt och att bekännelser har
framtvingats under utpressning och med tortyr.
Några
ställningstaganden
Michel de Bouard
f d deporterad till
koncentrationslagret Mauthausen, hedersledamot av
humanistiska fakulteten vid universitetet i Caen, medlem
av Kommitt6n för andra världskrigets
historia.
Han jämförde de officiella
historikernas skrifter med revisionisternas studier och
sade:
"Det finns å ena sidan
oerhörda inbillningar och vaga uppgifter som envist
upprepas, särskilt beträffande sifferuppgifter
och allmänna generaliseringar och å andra
sidan kritiska studier som mycket seriöst
framförs för att bevisa osanningen i dessa
överdrifter."
Arno J Mayer
Jude och professor vid Princeton
University NSA).
"Källorna för studium av
gaskamrarna är både sällsynta och
tvivelaktiga (... )I stort är allt vad man vet
grundat på personliga berättelser, på de
nazistiska bödlarnas bekännelser i
rättegångar efter kriget, på
överlevandes och åskådarnas minnen. Det
gäller här vittnesmål som bör
kritiskt och grundligt undersökas, eftersom de kan
vara påverkade av subjektiva faktorer av stor
komplexitet-"
Jean Tulard
professor i historia vid
Sorbonne-universitetet (Paris IV), framförde
följande efter ett ha lyssnat på en intervju
med professor Robert Faurisson:
"Det år en mycket noggrann
redovisning som han har framfört, mycket logisk -
uppenbarligen är det här fråga om en
person (prof Faurisson) som skolats vid universitet, det
år en perfekt argumentation - som visar att det
iate skulle ha kunnat finnas några gaskammare i
koncentrationslägren, åtminstone efter vad han
har sett."
Alain Decaux
historiker, minister, talande om Henri
Roques (revisionist) och hans avhandling (om SS-officeren
Kurt Gersteins "bekännelser"):
"Mannen är den mest
välinformerade om affären Gerstein. Alla
forskare bör ta hänsyn till hans forskning ...
En enastående arbetsinsats."
Jan Hjärpe
professor, teolog, Islamolog vid Lunds
universitet, under hans vittnesmål i
rättegången mot Radio Islam:
"Om man inte får diskutera och
ifrågasätta "förintelsen" så
upphör den att vara ett historiskt faktum, då
blir det som en dogm och överförs till den
mytologiska sfären."
Några ledande
revisionister
PAUL RASSINIER
(1906-1967) F d deporterad
motståndsman, f d socialistisk deporterad, grundare
av historierevisionismen, förföljd och
dömd vid domstol, förtalad som
nazist.
ROBERT FAURISSON
Universitetsprofessor, Paul Rassiniers
efterföljare i Frankrike, dömd vid domstol,
offer för otaliga sionistiska aggressionshandlingar
och ett mordförsök, berövad sitt arbete
som lärare.
PIERRE GUILLAUME
Journalist och publicist. F d maoist
och numera vänsterliberal.
***
Då man inte på
vetenskapliga grunder kan tillbakavisa de revisionistiska
teserna, utfärdar man idag, under sionistiska
påtryckningar, repressiva lagar som förbjuder
den kritiska historieforskningen i ämnet och
yttrandefrihet om detta.
Två vittnen - två
versioner
Ett exempel på hur många f
d koncentrationslägerfångar handskas med
"sanningen" när de offentligt framträder som
"vittnen till förintelsen" framgår av den
franske katolske prästen abbe Renards uttalande till
Paul Rassinier. De hade båda varit fångar
samtidigt under kriget i det tyska
koncentrationslägret Buchenwald. Efter kriget utgav
abbe Renard en bok om sina upplevelser i Buchenwald,
där han bl a skrev:" Jag har sett tusentals och
åter tusentals människor gå in i
duschrummen där gasen istället för vatten
strömmade ned och kvävde dem till döds."
Detta föranledde Rassinier att personligen
uppsöka sin f d medfånge abbe Renard - det var
i början av år 1947 - och erinra honom om att
det ju var allmänt bekant bland fångarna i
Buchenwald att där inte förekom några
gaskammare för massavlivning av människor.
"Visst", svarade abben, "men det är ju här dock
fråga om en litterär vändning, en fras,
ett gängse uttryckssätt, och då saknar
det ju all betydelse att dessa saker inte har
förekommit." (Från Rassiniers bok "Le mensonge
d'Ulysse").
Mållös av häpnad
(över hur denne andens gudsman, så
fullständigt obekymrat, ansåg sig ha rätt
att ljuga) kunde Rassinier inte göra annat än
diskret ta avsked från abben. På sådana
"vittnesmål" - som abbe Renards - har man byggt
mycket av 2:dra världskrigets historieskrivning! Och
då förstår man rädslan för den
vetenskapliga forskningen!
Att vittnesutsagor ofta är
otillförlitliga har många erfarna jurister,
poliskommissarier och psykologer länge kunnat
konstatera. Den engelske parlamentsledamoten (för
labour, arbetarpartiet) Arthur Pinsonby avslöjade (i
sin t928 utkomna bok Falsehood in War Time)
krigspropagandans lögner under första
världskriget och gör därvid följande
iakttagelse:
"I bästa fall är
mänskliga vittnesutsagor otillförlitliga,
också vid alldagliga händelser utan
nämnvärd betydelse. Men när fördomar,
passioner, känslor och så kallad patriotism
förvirrar det allmänna sinnestillståndet
är varje personligt uttalande fullständigt
värdelöst."
Nästa
sida
|