Judisk häxprocess i Sverige
av
Ahmed Rami

27  DOMEN (1989-11-14) (avskrift)   Stockholms Tingsrätt avd.8 DB 15; B8-4-89 DOM 1989-11-14   Åklagare Justitiekanslern, Box 2308, 103 17 Stockholm genom Bondestam, Per-Håkan, chefsåklagare, Stockholms åklagardistrikt, fjärde åklagarkammaren, Box 125 12, 102 29 Stockholm   Tilltalad Ahmed Rami   Offentlig försvarare: Folke, Ingemar, advokat, Hjalmar Petris Advokatbyrå, Riddargatan 12, 114 35 Stockholm     DOMSLUT 1. Åtalet lämnas utan bifall såvitt avser bilaga 1 (stämn.ansök. aktbilaga 2) p 11-13. 2. Åtalet lämnas utan bifall såvitt avser: bilaga 1 (stämn.ansök. aktbilaga 2) p 2-5, p 7, p 9-10 samt p 14, bilaga 2 (stämn.ansök. aktbilaga 10) p 3-10, p 13-17 samt p 20-2 bilaga 3 (stämn.ansök. aktbilaga 16), bilaga 4, 4a och 4b (stämn.ansök. aktbilaga 23 samt 27 och 28) samt bilaga 5 (stämn.ansök. aktbilaga 43) p 3-5, p 7-8 och p 12. 3. Åtalet lämnas utan bifall såvitt avser: bilaga 1 (stämn.ansök. aktbilaga 2) p 1 och 6 samt bilaga 5 (stämn.ansök. aktbilaga 43) p 14.   4. Tingsrätten bifaller åtalet i övrigt (18 särskilt påtalade avsnitt ur närradioprogrammen) och dömer Rami [enligt 16 kap. 8 § brottsbalken ( i förekommande fall i lagrummets lydelse före den 1 januari 1989) samt 2 § radioansvarighetslagen (1966:756), 1 § 2 st och 5 § lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio samt 7 kap 4 § 11 p (före den 1 januari 1989 7 kap 4 § 8 p) tryckfrihetsförordningen] för otillåtet yttrande i närradioprogram innefattande hets mot folkgrupp till fängelse sex (6) månader.   YRKANDEN mm Justitiekanslern har yrkat ansvar å Rami på sätt som framgår av stämningsansökningar, domsbilaga 1-5. Justitiekanslern har vid huvudförhandlingen nedlagt åtalet enligt bilaga 1 (stämningsansökan, aktbilaga 2) p 11-13 p g a bristande bevisning. Rami har yrkat frikännande dom i de delar åtalet sålunda nedlagts. Rami har vidgått att han är ansvarig för närradioprogrammen och för boken Vad är Israel?. Rami har bestridit ansvar och han har som grund härför anfört följande: Varken i yttrandena i närradioprogrammen eller i boken förekommer utryck för missaktning av den judiska folkgruppen. I den mån så anses vara fallet är det inte riktat mot den judiska folkgruppen som sådan utan mot andra företeelser, t ex den judiska religionen såsom omsatt till politisk handling. I vart fall bestrider Rami att han i något fall haft uppsåt att uttrycka missaktning för den judiska folkgruppen. Som bakgrund till sin verksamhet med Radio Islam och till utgivandet av boken Vad är Israel? har Rami berättat i huvudsak följande: Han är född i Marocko i mitten av 1940-talet och är muslim. Marocko var då en fransk koloni. Redan som barn fick han börja arbeta och klara sig på egen hand. Tidigt blev han politiskt medveten och närmast hatisk mot orättvisorna i samhället och han kom att attraheras av den egyptiske presidenten Nasers idéer. Efter studentexamen var han i 20-årsåldern lärare vid ett lärarseminarium i Casablanca. Han sökte sig till armén där även en fattig man kunde göra karriär. Marocko hade då blivit en självständig stat men var ekonomiskt och kulturellt nära bundet till Frankrike. Han deltog i ett kuppförsök 1972 i syfte att störta kungen och skapa en demokratisk republik. Kuppen misslyckades, han gömde sig undan i bergen ett år och flydde i september 1973 till Sverige. Här erhöll han uppehållstillstånd och blev efter några år svensk medborgare. Han har studerat bl a statskunskap. År 1982 for han till Israel som turist. Där fick han kontakt med palestinier och fick klart för sig hur deras situation var. Vistelsen där ledde till att han beslöt sig för att engagera sig och arbeta för deras sak. År 1985 bildades Svensk-arabislamiska förbundet, som är en ideell förening. Han fann att det var svårt att få plats för inlägg i palestinafrågan i dagspressen. I mars 1987 startade Radio Islam sina sändningar. Radio Islam är helt fristående med blygsam ekonomi. - Programtiden har uppgått till 5 tim/vecka och räckvidden ä r c:a tre mil. Hans syfte med närradioverksamheten och med boken Vad är Israel? är att presentera den palestinska synen på konflikten i Mellanöstern och informera om den islamiska världen. Han tar ställning mot staten Israel och mot sionismen och vill också kritiskt granska den sionistiska propagandan i Israel och i övriga delar av världen. Genom sändningarna och boken sröder han intifadan, det palestinska upproret som startade 1987. Avsikten med närradioprogrammen och boken har inte varit att uttrycka missaktning för den judiska folkgruppen. Det har inte heller förekommit uttalanden eller yttranden som varit nedsättande för den judiska folkgruppens anseende. Den kritik som förekommit riktas mot religiösa, politiska och kulturella företeelser. Han har sålunda kritiserat bl a den judiska religionen och sionismen som politisk doktrin. Med judar menar han genomgående enbart sionistiska judar.   Gällande rätt De lagbestämmelser som är tillämpliga i målet är följande: Av 1 § första stycket lag (1982:460) om ansvarighet för närradio framgår att lagen gäller yttrandefriheten i ljudradioprogram som sänds med stöd av närradiolagen (1982:459). Enligt 5 § första stycket samma lag är den som är anmäld som programutgivare ansvarig för yttrandefrihetsbrott i radioprogram som sänds av sammanslutningen. Av 7 § samma lag följer att den som enligt 5 § är ansvarig för innehållet i ett radioprogram skall anses ha haft kännedom om innehållet och ha medgett att programmet sändes. Föreskrifterna i bl a 2 § och 7 § första stycket radioansvarighetslagen (1966:756) är tillämpliga på närradioprogram. Av 2 § andra stycket följer att med yttrandefrihetsbrott i radioprogram avses i ansvarighetslagen framställning eller offentliggörande som enligt 7 kap 4 § eller 5 § tryckfrihetsförordningen skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott, om gärningen begåtts genom tryckt skrift. Av 7 § första stycket radioansvarighetslagen framgår att fråga som rör missbruk av yttrandefriheten i närradioprogram bedöms efter samma grunder som gäller för bedömningen av missbruk av tryckfriheten enligt 1 kap 4 § tryckfrihetsförordningen. Enligt 16 kap 8 § brottsbalken gör sig den skyldig till hets mot folkgrupp som i uttalanden eller annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras. hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. (Viss ändring gäller från den 1 januari 1989 som dock ej är av betydelse i förevarande mål.) Enligt 7 kap 4 § 11 p tryckfrihetsförordningen (före den 1 januari 1989 7 kap 4 § 8 p tryckfrihetsförordningen) skall - med beaktande av det i 1 kap angivna syftet med allmän tryckfrihet - såsom otillåtet yttrande anses sådan enligt lag straffbar framställning varigenom någon hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer som i 16 kap 8 § brottsbalken sägs. Enligt 1 kap 4 § första stycket tryckfrihetsförordningen bör envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller eljest vaka över denna förordnings efterlevnad, därvid städse ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla. Vid en bedömning av påtalade yttranden måste dessa ses i sitt sammanhang och ej lösryckta. Det finns anledning att här närmare redogöra för vad som föregått nu gällande bestämmelse i 16 kap 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp. Ansvar för hets mot folkgrupp infördes 1948 genom en bestämmelse i 11 kap 7 § strafflagen. En motsvarande bestämmelse togs in i 7 kap 4 § 10 p tryckfrihetsförordningen. Stadgandet i strafflagen överfördes i sak oförändrat till 16 kap 8 § brottsbalken. Den brottsliga handlingen bestod ursprungligen i hot, förtal eller smädelse. Genom en lagändring 1970 erhöll bestämmelsen en lydelse, enligt den brottsliga handlingen vidgades till att bestå i hot eller uttryck för missaktning. Vid lagändringen anförde föredragande departementschefen bl a att med uttrycket missaktning avsågs att låta även andra kränkande omdömen än sådana som kan bedömas som förtal och smädelse bli straffbara, att det för straffbarhet borde räcka med att ett uttalande om t ex en viss folkgrupp är nedsättande för gruppens anseende, samt att det å andra sidan inre var meningen att omdömen som inte överskred gränserna för en saklig kritik av viss eller vissa raser eller folkgrupper skulle falla inom det straffbara området. Vidare uttalade departementschefen att det inte behövdes någon uttrycklig bestämmelse om att också förlöjligande av ras eller folkgrupp skulle vara omfattat av straffbestämmelsen, samt att i praktiken sådant förlöjligande undantagslöst föll in under begreppet "uttrycker missaktning" (NJA II 1970 s 531). Vid ärendets behandling i riksdagen yttrade lagrådet att föreslagna ändringar skulle medföra att gränsen mellan sakligt befogad kritik som skall vara tillåten samt straffbar missaktning skulle bli flytande och svår att upprätthålla, samt att även i andra fall bestraffning av visad missaktning kunde komma i konflikt med yttrandefriheten (NJA II 1970 s 533). Vad angår gränsdragningen mellan tillåten, sakligt befogad kritik och straffbara uttalanden eller meddelanden sade sig departementschefen vara ense med lagrådet att den föreslagna utvidgningen av det straffbara området kunde medföra svårigheter, särskilt vid kritik i den politiska debatten av förhållanden i visst främmande land, men att det i själva verket inte torde vara möjligt att undvika sådana gränsdragningssvårigheter hur det straffbara området än beskrevs. Han fortsatte: "Enligt min mening bör en inskränkning i yttrandefriheten kunna tolereras i fråga om yttranden som är nedsättande för en folkgrupp av t ex visst nationellt ursprung. Hänsynen till opinionsfriheten och kritikrätten bör inte kunna åberopas till skydd för uttalanden som uttrycker missaktning för hel folkgrupp på grund av att denna t ex tillhör en viss nationalitet och av denna anledning skulle vara mindervärdig. I den politiska debatten förekommer ej sällan uttalanden som innefattar kritik mot en viss stat för handlingar, för vilka dess regering är ansvarig, men som kan uppfattas som ett angrepp mot medborgarna i den staten. Även om sådana uttalanden skulle kunna tolkas som uttryck för missaktning för dessa medborgare, får emellertid straffbarhet i sådana och liknande fall som regel anses utesluten redan på grund av att kravet på uppsåt från gärningsmannens sida att uttrycka missaktning för folkgruppen som sådan inte är uppfyllt." (NJA 1970 II s 534). Lagutskottet anslöt sig till vad departementschefen anfört om att opinionsfriheten och kritikrätten inte bör få åberopas till skydd för uttalanden som uttrycker missaktning för hel folkgrupp. Utskottet framhöll dock att begreppet missaktning måste tolkas med en viss försiktighet; inte alla förnedrande eller nedsättande uttalanden skulle innefattas häri, "utan för straffbarhet bör krävas att det är fullt klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga" (NJA II 1970 s 535).   DOMSKÄL Justitiekanslern har åberopat vittnesförhör med biskop emeritus Krister Stendahl, professorn Jörgen Weibull, överrabbinen Morton Narrowe och professorn Georg Klein samt Rami med professorn Jan Bergman och professorn Jan Hjärpe. Bandupptagningar av närradioprogram har spelats upp och delar av boken Vad är Israel? har föredragits. Rami har åberopat viss skriftlig bevisning. Åtalet enligt bilaga 1 (stämn.ansök. aktbilaga 2) p 11-13 skall på grund av Ramis yrkande om frikännande dom lämnas utan bifall. Juryn har besvarat till den ställda frågor på sätt som framgår av domsbilaga 6. Svaren innebär att yttranden i närradioprogram enligt bilaga 1 (stämn.ansök. aktbilaga 2) p 2-5, 7, 9-10 och 14, bilaga 2 (stämn.ansök. aktbilaga 10) p 3-10, 13-17 och 20-24, bilaga 3 (stämn.ansök. aktbilaga 16) bilaga 5 (stämn.ansök. aktbilaga 43) p 3-5, 7-8 och 12 samt samtliga avsnitt ur boken Vad är Israel?, bilaga 4 samt 4a och 4b (stämn.ansök. aktbilaga 23 samt aktbilagorna 27 och 28) skall ogillas, medan övriga yttranden (21 avsnitt) skall prövas av rätten.   TINGSRÄTTENS BEDÖMNING Yttrandefriheten är grundläggande för ett demokratiskt samhälle och inskränkningar i den måste göras med största försiktighet. Bestämmelsen om hets mot folkgrupp utgör en inskränkning i yttrandefriheten som kommit till främst mot bakgrund av att ett demokratiskt samhälle inte kan tolerera rasism. Yttranden som hotar eller uttrycker missaktning för en viss folkgrupp kan inte urskuldas genom åberopande av yttrandefriheten. Av ovan återgivna förarbetetn framgår att med missaktning avses t ex uttalanden om en viss folkgrupp som är nedsättande för gruppens anseende. För ett demokratiskt samhälle är det av utomordentlig betydelse att det kan föras en fri politisk debatt. Kritik kan då komma att riktas mot främmande regimer och förhållandena i ett visst land. Detta innebär att staten Israel och de politiska strömningarna i det landet liksom personer som företräder dessa får tåla en ingående kritisk granskning och kritik av sina förehavanden. Särskilt i en konfliktsituation av det slag som idag föreligger i Mellanöstern kan debatten från ömse håll bli intensiv och kritiken hårdhänt; den kan ta sig uttryck i rena stridsskrifter och i grym satir såväl i ord som bild utan att för den skull gränsen för vad som måste tålas överskrids. Rätten anser att yttrandet enligt bilaga 1 (stämn.ansök., aktbilaga 2) p 1 framstår som svårförståeligt, men kan möjligen uppfattas som ett inlägg i en religiös fråga, samt att p 6, sedd i sitt sammanhang, får anses ha karaktär av inlägg i en politisk fråga. De kan inte sägas uttrycka missaktning för den judiska folkgruppen som sådan. Således skall åtalet i dessa delar lämnas utan bifall. Inte heller yttrandet enligt bilaga 5 (stämn.ansök., aktbilaga 43) p 14 kan sägas vara nedsättande för den judiska folkgruppen, utan är närmast riktat mot en enskild person. Åtalet skall därför även i den delen lämnas utan bifall. Enligt tingsrättens bedömning har samtliga återstående yttranden (18 avsnitt) ett innehåll som i varje enskilt fall är klart nedsättande och i många fall djupt kränkande för judar och där Rami genomgående generaliserar och avser judar i allmänhet. Detta gäller även avsnitt som - talar om sionister eller sionistiska judar såsom t ex i program om Förintelsen (aktbilaga 10 p 26 och 27 samt aktbilaga 43 p 1). Samtliga yttranden överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion. Vart och ett av uttalandena uttrycker missaktning för den judiska folkgruppen som sådan. Frågan är då om Ramis uppsåt omfattar de uttryck för missaktning som dessa yttranden innehåller. Anledning saknas i och för sig att ifrågasätta att Ramis ursprungliga och primära syfte med närradioprogrammen varit det av honom uppgivna. Han har hävdat att han kämpar för palestiniernas sak och att han i den kampen också på alla sätt angriper staten Israel. I några yttranden förekommer en viss om än svag anknytning till förhållandena i Israel och till palestinafrågan. I många saknas sådan anknytning helt. Flera traditionellt antisemitiska teman är klart urskiljbara. I detta hänseende har Weibull i sitt vittnesmål påvisat stor överensstämmelse mellan flera av yttrandena samt avsnitt ur Hitlers "Mein Kampf" och artiklar i det nazistiska organet Der Stürmer från åren 1940-41 (t ex aktbilaga 10 p 18 och 19 samt aktbilaga 43 p 2). I andra yttranden tas "Sions vises protokoll" från sekelskiftet upp. Den skriften framför bl a en konspirationsteori om att judarna bildar en organisation med syfte att nå världsherravälde. "Sions vises protokoll" är den kanske mest kända av alla antisemitiska skrifter. Trots att en enig vetenskap fastställt protokollet som ett falsarium återges långa avsnitt därur i Radio Islam och tjänar som underlag för olika slutsatser om judar. Några yttranden utgör citat ur andras verk. Avsevärd tid ägnas t ex i ett radioprogram (aktbilaga 10 p 11 och 12) åt uppläsning ur en av BG Montgomery år 1943 utgiven bok "Närmare stormcentrum" och närmare bestämt ur kapitlet "Judeproblemet". Innehållet har klart antisemitisk karaktär och enligt Weibull var BG Montgomery en känd svensk naziskribent. Uppläsningen görs så att däri ingår även ett citat ur en artikel av Arthur Engberg med rasistiskt innehåll. En annan författare som citeras är en Richard Hejll ur vars uppsats "Judendom och kristendom", intagen i tidskriften "Den Enskilde" år 1960, vissa delar läses (aktbilaga 43 p 6). Tidskriften, som ingivits, har nazistisk karaktär. Rami har inte varit okunnig om de av honom citerade verkens karaktär och innehåll. Även om Ramis ursprungliga syfte varit det av honom uppgivna visar urval och sammanatällningar av material till radioprogrammen såvitt avser de yttranden rätten nu har att pröva att Rami avsiktligen uttryckt missaktning för den judiska folkgruppen. Vad i målet förekommit utgör ej skäl till att tillämpa 1 kap 4 § tryckfrihetsförordningen. Åtalet för hets mot folkgrupp är styrkt och skall således bifallas.   Brotten är ej att anse som ringa. Annan påföljd än fängelse bör ej komma ifråga. Fullföljdshänvisning, Dv 400 A, se bilaga 7. Vad senast 1989-12-05 Lena Ekman Ingrid Fernström Lars Ivarsson     Nästa sida

Index över Judisk häxprocess i Sverige: