11
VAD
TÅL YTTRADEFRIHETEN?
Är sanningen om vissa judiska
inflytanden och judiska produkter "antisemitism" eller
judefientlighet?
Är det "judefientlig propaganda"
och "hets mot det judiska folket" att framhålla
vissa fakta om att judar till största delen
producerar den amerikanska skräpkulturen som vi
över sköljs med också i
Sverige?
- Jovisst, är det
så!
Detta är vad Per Ahlmark och
andra sionistiska aktivister säger och menar i
våra massmedia utan att någonsin bli
motsagda. Är inte detta att förtiga sanningen
och strypa den demokratiska yttrandefriheten? Och just
Per Ahlmark och hans högljudda sionistiska
anhängare säger sig försvara demokratin!
Kan man tänka sig ett mera skamlöst hyckleri?
Andras åsikter, hur väl underbyggda i sak de
än är, avfärdas som odemokratisk och
nazistisk judehets. Är inte detta
diktatursträvanden? Det är vi sionister som
dikterar villkoren och bestämmer vad andra får
tycka! Det är innebörden.
Låt oss nu tala om de
amerikanska skräpfilmerna för biografer, video
och TV, dessa tarvliga våldsfilmer som fullkomligt
frossar i skräck och fasa, i sadism och masochism, i
hel- eller halvpornografi, denna andliga pest som
främst konsumeras av okritiska och omogna ungdomar
och självfallet påverkar deras känsloliv
och livsattityder! Här får det inte finnas
någon censur, det skulle strida mot "den
demokratiska yttrandefriheten", det har just Per Ahlmark
länge förkunnat med darr på stämman.
Friheten att fördumma, förfäa och
förråa måste vara oinskränkt! Det
är en helig frihet! Vilka är det då som
huvudsakligen producerar och agerar i denna eländiga
smörja och tjänar hutlöst med pengar
på dravlet? Var finns här den lovprisade
undersökande journalistiken och var finns här
den penetrerande analysen som kan avslöja och
informera? Varför detta hemlighetsmakeri?
88
Alla observanta människor vet att
Hollywood, som massfabricerar skräpfilmer för
biografer, video och TV i hela världen genom dyrbara
och skickliga PR-kampanjer, ägs av judiska bolag och
till största delen produceras, regisseras,
manusförfattas och även spelas av judar. Den
judiska dominansen i Hollywood är nära nog
total alltsedan "drömfabrikens barndom" - ingen
elementärt filmkunnig person kan sväva i
ovisshet om detta. Men ingen säger eller skriver
något om detta offentligt, det tillhör de
tabubelagda områdena i vår
opinionsförmedling, en tyst överenskommelse har
träffats om att här inget säga utan
låtsas som om det här uteslutande är
fråga om amerikanska filmprodukter - är kanske
inte de amerikanska judarna amerikaner? Jovisst är
det ju så, säger man!
Det märkliga är dock, att
amerikanska judar som får nobelpriset - det
må vara författare som Saul Bellow och Isaac
Bashevis Singer eller fredspristagaren Elie Wiesel -
alltid omtalas som judar, aldrig som "amerikaner".
Varför är tvivelaktiga eller brottsliga judar
aldrig judar, medan framstående judar,
nobelpristagare eller icke, alltid är judar. Det kan
ju Per Ahlmark fundera över, han har ju
utnämnts till Ben-Adam, MÄNNISKOSONEN, av
judiska ungdomsföreningen i Köpenhamn för,
som det heter, "framstående humanitär insats
för det judiska folket", så han vet
säkert besked. Men här sviker honom hans
talträngdhet, därom kan vi vara tämligen
förvissade.
Det är fullt i sin ordning, menar
många som indoktrinerats av den frekventa
sionistiska propagandan, att judar aldrig får
utsättas för kritik och aldrig utpekas som
ansvariga för båg och brott som de
begått, så till exempel har det
åtminstone i svenska massmedia totalt
förtigits att det fanns en lika mäktig judisk
maffia som den sicilianska i USA liksom det har
förtigits att de som organiserade och styrde den
gigantiska Gulag-arkipelagen i Lenins och Stalins Sovjet
med alla dessa hemska tvångsarbetsläger
där över 25 miljoner människor fick
sätta livet till var judar som Naftaly Frenkel,
Matvei
89
Behrman, Aaron Saltz, Jakov Rappaport
och Lazar Kogan, vilka alla är omnämnda i
nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyns bok
"Gulag-arkipelagen, dödsarbetslägren,
Själen och taggtråden", där de
också ståtar med sina porträtt (sid.
72-79). Judar, menar man, måste vara fridlysta som
mänsklighetens adel, upphöjda över vanligt
mänskligt pack och patrask som Guds särskilda
folk, vördade av alla fina och goda människor,
uteslutande föremål för allas aktning och
beundran - allt annat är ett brott mot
anständigheten och en skymf mot själva
världsordningen - därför får judar
naturligtvis inte vara skurkar och brottslingar,
även när de är det, de är då i
stället förvandlade till "amerikaner",
"ryssar", varför naturligtvis dessa folk får
ta åt sig vanäran. Är inte detta
finurligt, över all måtta listigt och
praktiskt ordnat - ett utslag av chutzpeh, den
gränslösa judiska fräckheten, som judarna
själva skrockar så belåtet åt,
när de drar dumma gojim, icke-judar, vid näsan?
Judar är stora skämtare. Ja, detta blev en
liten utvikning från själva huvudämnet:
det judiska Hollywood med dess brokiga flöde av
ändlösa skräpfilmer.
En ledande judisk tidskrift i USA,
Jewish Post E Opinion, hade den 6 december 1974 ett glatt
budskap till sina läsare i en stor artikel med
följande rubrik i fetstil: JEWS DOMINANT IN
HOLLYWOOD, varefter följande meddelas, här i
svensk översättning:
"Judar dominerar i Hollywood i dag
liksom i denna industris barndom, det gäller
skådespelare, regisörer och producenter. Tom
Turgend skriver i veckotidningen The Jewish Chronicle i
London: "På det hela taget", försäkrar
han, "är den judiska närvaron i Hollywood ett
historiskt faktum här i livet och ytterst få
människor finner detta på minsta sätt
anmärkningsvärt utan man tar för
självklart att det judiska inflytandet och de
judiska karaktärerna nära nog helt dominerar
inom filmindustrin. Det är helt enkelt som det ska
vara. På cocktail-parties kan man ibland
vidröra ämnet och säga något om den
senaste triumfen eller den senaste lilla missen för
"vårt folk" och försiktigt, liksom
90
i förbigående, undra om
också han eller hon är en av de våra,
alla vet dock att Paul Newman, Barbara Streisand, Joel
Grey, Tony Curtis, Dustin Hoffman, Kirk Douglas eller
Woody Allen är hemmahörande hos oss - men hur
var det egentligen med de stora filmaktörerna av den
förflutna tidens generation, hur var det med Douglas
Fairbank Senior? Charlie Chaplin? Charlton Heston?
Här tycks meningarna gå något i
sär. Beträffande de säkra judar som
nått den absoluta toppen nämner Turgend
följande: Ted Ashley på filmbolaget Warner
Bros., Gordon T Stulberg på filmbolaget 20th
Century Fox, Frank Rosenfelt och Dan Melnick vid
filmbolaget Metro Goldwyn Meyer, David Begelman vid
filmbolaget Columbia, Lev Wasserman och Jennings Lang vid
filmbolaget Universal Pictures och Charles Bloudon och
Robert Evans vid filmbolaget Paramount. Beträffande
producenterna och regissörerna säger Turgend
att "majoriteten är judisk, medan
manusförfattarna är i praktiken en sluten
judisk butik, där omkring 80 procent har det
rätta medlemskapet". Turgend frågar sedan "Hur
judisk är nu den nya generationen av Hollywoods
judar? och citerar Charles Powell, MGMs vice VD , som
säger: - De är - med en del undantag när -
inte lika självmedvetet judiska som för 20
eller 30 år sedan, att vara jude tycks inte
stå i centrum för deras liv." Kanske
därför att alla blivit vana vid att ta det
för självklart att amerikansk film är
övervägande judisk?
För säkerhets skull och
för undvikande av varje missförstånd
bör väl påpekas att inte alla judiska
Hollywood-filmer är uteslutande uselt dravel, en del
filmer är mycket skickligt gjorda rent tekniskt, en
och annan av dessa filmer är även ytterst
välspelad på många händer, stundom
med utmärkta karaktärsroller och med bra manus,
men det övervägande flertalet är
dessvärre eländig smörja, också de
påkostade. Vidare bör kanske sägas, att
inte alla judar är ansvariga för mängden
av usla judiska filmprodukter, det är egentligen
så självfallet att det inte borde behöva
sägas, lika litet som
91
att inte alla svenskar är
medskyldiga till de alltför många usla svenska
filmerna.
Om tröghet i tempot, fyrkantig
dialog, allmän fantasilöshet och stelbenta
eller alltför hejigt slamsiga
skådespelarprestationer utmärker tyvärr
alltför många svenska filmer, så
återspeglar kanske detta något av den lite
"töntiga" svenska mentaliteten, en viss
trohjärtad enfald och klumpidunsighet, som vi nog
kan le och även skratta en smula självkritiskt
åt och inte bli heller alltför sårade
eller irriterade, när utlänningar påpekar
det för oss. Men är då den sentimentala
förljugenheten uppblandad med brutalt hårda
knalleffekter, böjelsen för uppjagad fasa och
hysterisk skräck, slafsiga skämt, skrikiga
dialoger och ett ständigt skjutande och
mördande som utmärker i stort de judiska
Hollywood-filmerna i olika utdoserade portioner
något typiskt för den judiska mentaliteten?
Detta har aldrig ens påtalats, än mindre
undersökts. Har den judiska filmens besatthet av
skräck och ohyggliga katastrofer något att
göra med den judiska ångesten för den
fruktansvärt hämndlystne förbundsguden
Jahves uttalade straffdomar? Har den specifikt judiska
slapstick- och tramshumorn, där allt går
på tok och är lika fånigt som galet,
något att göra med det alltför betungande
kravet för judar att - enligt deras egen lära i
Bibeln - tillhöra Herrens utvalda egendomsfolk som
det inte går att efterleva? Eller är det
uteslutande eller övervägande fråga om
krassa spekulationer i massornas dåliga smak och
osäkra konstnärliga omdöme?
Nästa
sida
|