Är sanningen om vissa judiska inflytanden och judiska produkter "antisemitism" eller judefientlighet?

Är det "judefientlig propaganda" och "hets mot det judiska folket" att framhålla vissa fakta om att judar till största delen producerar den amerikanska skräpkulturen som vi över sköljs med också i Sverige?

- Jovisst, är det så!

Detta är vad Per Ahlmark och andra sionistiska aktivister säger och menar i våra massmedia utan att någonsin bli motsagda. Är inte detta att förtiga sanningen och strypa den demokratiska yttrandefriheten? Och just Per Ahlmark och hans högljudda sionistiska anhängare säger sig försvara demokratin! Kan man tänka sig ett mera skamlöst hyckleri? Andras åsikter, hur väl underbyggda i sak de än är, avfärdas som odemokratisk och nazistisk judehets. Är inte detta diktatursträvanden? Det är vi sionister som dikterar villkoren och bestämmer vad andra får tycka! Det är innebörden.

Låt oss nu tala om de amerikanska skräpfilmerna för biografer, video och TV, dessa tarvliga våldsfilmer som fullkomligt frossar i skräck och fasa, i sadism och masochism, i hel- eller halvpornografi, denna andliga pest som främst konsumeras av okritiska och omogna ungdomar och självfallet påverkar deras känsloliv och livsattityder! Här får det inte finnas någon censur, det skulle strida mot "den demokratiska yttrandefriheten", det har just Per Ahlmark länge förkunnat med darr på stämman. Friheten att fördumma, förfäa och förråa måste vara oinskränkt! Det är en helig frihet! Vilka är det då som huvudsakligen producerar och agerar i denna eländiga smörja och tjänar hutlöst med pengar på dravlet? Var finns här den lovprisade undersökande journalistiken och var finns här den penetrerande analysen som kan avslöja och informera? Varför detta hemlighetsmakeri?

88

Alla observanta människor vet att Hollywood, som massfabricerar skräpfilmer för biografer, video och TV i hela världen genom dyrbara och skickliga PR-kampanjer, ägs av judiska bolag och till största delen produceras, regisseras, manusförfattas och även spelas av judar. Den judiska dominansen i Hollywood är nära nog total alltsedan "drömfabrikens barndom" - ingen elementärt filmkunnig person kan sväva i ovisshet om detta. Men ingen säger eller skriver något om detta offentligt, det tillhör de tabubelagda områdena i vår opinionsförmedling, en tyst överenskommelse har träffats om att här inget säga utan låtsas som om det här uteslutande är fråga om amerikanska filmprodukter - är kanske inte de amerikanska judarna amerikaner? Jovisst är det ju så, säger man!

Det märkliga är dock, att amerikanska judar som får nobelpriset - det må vara författare som Saul Bellow och Isaac Bashevis Singer eller fredspristagaren Elie Wiesel - alltid omtalas som judar, aldrig som "amerikaner". Varför är tvivelaktiga eller brottsliga judar aldrig judar, medan framstående judar, nobelpristagare eller icke, alltid är judar. Det kan ju Per Ahlmark fundera över, han har ju utnämnts till Ben-Adam, MÄNNISKOSONEN, av judiska ungdomsföreningen i Köpenhamn för, som det heter, "framstående humanitär insats för det judiska folket", så han vet säkert besked. Men här sviker honom hans talträngdhet, därom kan vi vara tämligen förvissade.

Det är fullt i sin ordning, menar många som indoktrinerats av den frekventa sionistiska propagandan, att judar aldrig får utsättas för kritik och aldrig utpekas som ansvariga för båg och brott som de begått, så till exempel har det åtminstone i svenska massmedia totalt förtigits att det fanns en lika mäktig judisk maffia som den sicilianska i USA liksom det har förtigits att de som organiserade och styrde den gigantiska Gulag-arkipelagen i Lenins och Stalins Sovjet med alla dessa hemska tvångsarbetsläger där över 25 miljoner människor fick sätta livet till var judar som Naftaly Frenkel, Matvei

89

Behrman, Aaron Saltz, Jakov Rappaport och Lazar Kogan, vilka alla är omnämnda i nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyns bok "Gulag-arkipelagen, dödsarbetslägren, Själen och taggtråden", där de också ståtar med sina porträtt (sid. 72-79). Judar, menar man, måste vara fridlysta som mänsklighetens adel, upphöjda över vanligt mänskligt pack och patrask som Guds särskilda folk, vördade av alla fina och goda människor, uteslutande föremål för allas aktning och beundran - allt annat är ett brott mot anständigheten och en skymf mot själva världsordningen - därför får judar naturligtvis inte vara skurkar och brottslingar, även när de är det, de är då i stället förvandlade till "amerikaner", "ryssar", varför naturligtvis dessa folk får ta åt sig vanäran. Är inte detta finurligt, över all måtta listigt och praktiskt ordnat - ett utslag av chutzpeh, den gränslösa judiska fräckheten, som judarna själva skrockar så belåtet åt, när de drar dumma gojim, icke-judar, vid näsan? Judar är stora skämtare. Ja, detta blev en liten utvikning från själva huvudämnet: det judiska Hollywood med dess brokiga flöde av ändlösa skräpfilmer.

En ledande judisk tidskrift i USA, Jewish Post E Opinion, hade den 6 december 1974 ett glatt budskap till sina läsare i en stor artikel med följande rubrik i fetstil: JEWS DOMINANT IN HOLLYWOOD, varefter följande meddelas, här i svensk översättning:

"Judar dominerar i Hollywood i dag liksom i denna industris barndom, det gäller skådespelare, regisörer och producenter. Tom Turgend skriver i veckotidningen The Jewish Chronicle i London: "På det hela taget", försäkrar han, "är den judiska närvaron i Hollywood ett historiskt faktum här i livet och ytterst få människor finner detta på minsta sätt anmärkningsvärt utan man tar för självklart att det judiska inflytandet och de judiska karaktärerna nära nog helt dominerar inom filmindustrin. Det är helt enkelt som det ska vara. På cocktail-parties kan man ibland vidröra ämnet och säga något om den senaste triumfen eller den senaste lilla missen för "vårt folk" och försiktigt, liksom

90

i förbigående, undra om också han eller hon är en av de våra, alla vet dock att Paul Newman, Barbara Streisand, Joel Grey, Tony Curtis, Dustin Hoffman, Kirk Douglas eller Woody Allen är hemmahörande hos oss - men hur var det egentligen med de stora filmaktörerna av den förflutna tidens generation, hur var det med Douglas Fairbank Senior? Charlie Chaplin? Charlton Heston? Här tycks meningarna gå något i sär. Beträffande de säkra judar som nått den absoluta toppen nämner Turgend följande: Ted Ashley på filmbolaget Warner Bros., Gordon T Stulberg på filmbolaget 20th Century Fox, Frank Rosenfelt och Dan Melnick vid filmbolaget Metro Goldwyn Meyer, David Begelman vid filmbolaget Columbia, Lev Wasserman och Jennings Lang vid filmbolaget Universal Pictures och Charles Bloudon och Robert Evans vid filmbolaget Paramount. Beträffande producenterna och regissörerna säger Turgend att "majoriteten är judisk, medan manusförfattarna är i praktiken en sluten judisk butik, där omkring 80 procent har det rätta medlemskapet". Turgend frågar sedan "Hur judisk är nu den nya generationen av Hollywoods judar? och citerar Charles Powell, MGMs vice VD , som säger: - De är - med en del undantag när - inte lika självmedvetet judiska som för 20 eller 30 år sedan, att vara jude tycks inte stå i centrum för deras liv." Kanske därför att alla blivit vana vid att ta det för självklart att amerikansk film är övervägande judisk?

För säkerhets skull och för undvikande av varje missförstånd bör väl påpekas att inte alla judiska Hollywood-filmer är uteslutande uselt dravel, en del filmer är mycket skickligt gjorda rent tekniskt, en och annan av dessa filmer är även ytterst välspelad på många händer, stundom med utmärkta karaktärsroller och med bra manus, men det övervägande flertalet är dessvärre eländig smörja, också de påkostade. Vidare bör kanske sägas, att inte alla judar är ansvariga för mängden av usla judiska filmprodukter, det är egentligen så självfallet att det inte borde behöva sägas, lika litet som

91

att inte alla svenskar är medskyldiga till de alltför många usla svenska filmerna.

Om tröghet i tempot, fyrkantig dialog, allmän fantasilöshet och stelbenta eller alltför hejigt slamsiga skådespelarprestationer utmärker tyvärr alltför många svenska filmer, så återspeglar kanske detta något av den lite "töntiga" svenska mentaliteten, en viss trohjärtad enfald och klumpidunsighet, som vi nog kan le och även skratta en smula självkritiskt åt och inte bli heller alltför sårade eller irriterade, när utlänningar påpekar det för oss. Men är då den sentimentala förljugenheten uppblandad med brutalt hårda knalleffekter, böjelsen för uppjagad fasa och hysterisk skräck, slafsiga skämt, skrikiga dialoger och ett ständigt skjutande och mördande som utmärker i stort de judiska Hollywood-filmerna i olika utdoserade portioner något typiskt för den judiska mentaliteten? Detta har aldrig ens påtalats, än mindre undersökts. Har den judiska filmens besatthet av skräck och ohyggliga katastrofer något att göra med den judiska ångesten för den fruktansvärt hämndlystne förbundsguden Jahves uttalade straffdomar? Har den specifikt judiska slapstick- och tramshumorn, där allt går på tok och är lika fånigt som galet, något att göra med det alltför betungande kravet för judar att - enligt deras egen lära i Bibeln - tillhöra Herrens utvalda egendomsfolk som det inte går att efterleva? Eller är det uteslutande eller övervägande fråga om krassa spekulationer i massornas dåliga smak och osäkra konstnärliga omdöme?