|
64
ANTISEMITISKA
SIONISTER
Att sionismen är rasistisk och
sionister är rasister ter sig för flertalet
alltför chockerande för att det skall kunna
vara sant, eftersom vi så länge har blivit
indoktrinerade av den sionistiska propagandans falska
teser att sionisterna bekämpar rasism och att det
är sionismens motståndare som är
rasister. Vi har i det föregående
påvisat att ledande sionister som Moses Hess, Max
Nordau, Världssionistiska Organisationens andre
ordförande som efterträdde Theodor Herzl, den
världsberömde judiske filosofen Martin Buber
och även den än mer världsberömde
fysikern Albert Einstein samt Chaim Weizmanns nära
medarbetare, författaren Maurice Samuel, alla var de
hängivna rasister: sionistiska rasister.
Men att ledande sionister också
bekänt sig till nazisternas antisemitism och
judeförakt, det framstår nog som än mer
chockerande för många. Men också detta
är sant och kan bestyrkas med relevanta fakta. Den
antisemitiska propagandan påverkade sionisterna, i
varje fall några av de ledande sionistiska
aktivisterna.
För sionisterna var den judiska
assimilationen den fiende som framför allt
måste bekämpas. Så länge
förföljda judar kunde bege sig till
Västeuropa och framför allt till Amerika
från Ryssland och Östeuropa och så
länge judar i stort accepterades som
likaberättigade medborgare i olika länder,
insåg sionisterna att det här
förelåg en stor fara att flertalet judar
alltmer skulle beblanda sig med folken i de olika
länderna och glömma sitt judiska ursprung.
Därmed skulle det inte längre finnas
någon judisk sammanhållning över
nationsgränserna och sionismen skulle bli
överflödig, totalt meningslös. Detta
framtidsperspektiv tedde sig fruktansvärt hotfullt
för sionisterna och det gör så
alltjämt. Antisemitismen, judehatet, betraktades
därför som en räddare i nöden, en
nödvändig bundsförvant.
253
Här följer några
uttalanden av framstående
sionister:
Leo Wertheimer skriver i sin bok Der
Judenhass und die Juden, som utkom 1918:
"Antisemitismen är judarnas
räddande ängel, som kraftfullt sörjer
för att judarna förblir judar ... Antisemiterna
har skapat det judiska medvetandet hos många judar
som inte vill vara judar." (Citerad av Franz Scheidl:
Israel -Traum und Wirklichkeit, Wien 1962, s.
18).
Theodor Herzl, sionismens grundare,
sade:
"Antisemiterna kommer att vara
våra mest pålitliga vänner och de
antisemitiska länderna kommer att vara våra
allierade." (Patai, 1960, band I, s. 84)
Dr Arthur Ruppin
sade:
"Man kan väl inte säga att
endast antisemitismen har satt sionismen till
världen, men i varje fall i Västeuropa är
antisemitismen den starkaste agitatorn för sionismen
och antisemitismens undergång skulle här leda
också till sionismens undergång." (A. Ruppin:
Die Juden der Gegenwart, Jiidischer Verlag, Köln
1911, s. 278)
Dr Nahum Goldmann, som avled
häromåret vid 87 års ålder, var
alla tiders störste sionistledare, en veritabel
stormästare inom sionismen: ordförande för
Världskonferensen för judisk uppfostran,
president för Världssionistiska Organisationen,
president för Världsjudiska kongressen,
president för Judiska materiella anspråk
på Tyskland och ordförande för Judiska
Agenturens exekutivkommitté. Denne Nahum Goldmann
sade vid sitt inledningsanförande vid
Världsjudiska kongressens möte i Geneve den 23
juli 1958:
"När antisemitismen i dess
klassiska mening försvinner medför detta
visserligen en förbättring materiellt och
politiskt för de judiska samfunden överallt i
världen, men det har också en negativ inverkan
på vårt interna liv ...
254
Vårt (judiska) folk vet att
kämpa heroiskt i dåliga tider, men har
ännu inte lärt sig att leva skapande i goda
tider." Och Jeshua Goldmann förklarade vid den 26:e
Världssionistiska Kongressens möte i Israel den
30 december 1964:
"Den största faran för
judendomen och den judiska enigheten är den
bristande antisemitismen." (Franz Scheidl, ibid. s.
18)
Precis som antisemiterna i det
nazistiska Tyskland ville den store sionistledaren Nahum
Goldmann förbjuda judar att beblanda sig med andra
folk. I Den judiska paradoxen (Tiden, 1978, s. 182),
säger Goldmann: "En fullständig assimilering
skulle vara en sannskyldig katastrof för hela det
judiska livet "
Den judiske historikern och profesorn
Bruno Blau hävdade 1951
följande:
"Hur sällsamt det än
må förefalla, så står staten
Israel i tacksamhetsskuld till de tolv år Hitlers
"tusenåriga rike" varade, ty utan den nazistiska
antisemitismens genomslagskraft skulle Förenta
Nationerna aldrig ha kunnat driva igenom ett beslut till
stöd för en judisk stat i det arabiska
Palestina." (Der Staat Israel im Werden, Frankfurter
Hefte, December 1951)
Nazisterna hävdade ju att judarna
är en "ras för sig". Exakt samma uppfattning
hade Louis D. Brandeis, medlem av USAs högsta
domstol och länge det amerikanska
sionistförbundets ordförande, en man som Chaim
Weizmann stod i ständig kontakt med efter vad han
uppger i sina tidigare omnämnda memoarer. "För
Brandeis var sionismen ett intellektuellt experiment,
vilande på en solid grund av logik och
förnuft", försäkrade Weizmann. Denne
Brandeis förkunnade:
"Vi vill för alla erkänna
att vi judar utgör en särskild nationalitet,
till vilken med nödvändighet varje jude
hör i vilket land i världen han än bor,
oavsett social ställning
255
och trosuppfattning. Vi måste
organisera oss, organisera oss ända tills varje jude
som kan stå på sina egna fötter
förenas frivilligt eller ej under vårt
sionistiska banér."
Det kanske mest egenartade är
ändå, att flera sionistiska aktivister var
renodlade antisemiter. Den sionistiska
ungdomsorganisationen Hashomer Hatzair (Unga
nattväktare), som bildades 1917, utgav år 1936
- alltså under Hitlertiden en pamflett där det
hette:
"Juden är en karikatyr på
en normal, naturlig mänsklig varelse, både
fysiskt och andligt. Som enskild i samhället
gör han uppror och kastar av sig alla
samhälleliga förpliktelser och känner inte
vare sig ordning eller disciplin." (Ibid. December
1936)
På liknande sätt
deklarerade en amerikansk sionist, Ben
Frommer:
"Det faktum är odisputabelt, att
judarna kollektivt sett är sjuka och neurotiska. De
judar som härav känner sig kränkta och
ivrigt förnekar denna sanning är de
största fienderna till deras egen ras, ty
därmed söker de efter falska lösningar
på det judiska problemet:" (The Significance of a
Jewish State, i tidskriften Jewish Call, Shanghai, maj
1935, s. 10)
Detta judiska självhat var
faktiskt mycket vanligt förekommande bland
kämpande sionister på 20-talet. År 1934
väckte det stor uppmärksamhet i sionistiska
kretsar, när en känd forskare i biblisk
historia vid hebreiska universitetet i Jerusalem,
Jehezkel Kaufman, som själv var sionist, plockade
fram i ljuset några av de värsta avsnitten i
den hebreiska litteraturen. I sin bok Hurban Hanefesh
(Själens holocaust eller bränning till
döds) citerade han tre klassiska sionistiska
tänkare: Mikha Josef Berditjevskij som sagt att
"judarna är inte en nation, inte ett folk och inte
mänskliga": Josef Chaim Brenner som sagt att
"judarna är inget annat än ett zigenarpatrask,
smutsiga hundar, omänskliga, lättsårade
byrackor", och Aharon David Gordon, som sagt att "judarna
är inget annat än eländiga parasiter, ett
totalt
256
onyttigt och meningslöst folk".
(J. Kaufman, Hurban Hanefesh: A Discussion of Zionism and
Antisemitism, Issues, Winter 1967, s. 106)
Och Maurice Samuel, Chaim Wiezmanns
medarbetare, skrev i sin bok You Gentiles (Ni icke-judar)
från 1924:
"Vi judar, vi förstörare,
kommer alltid att vara de som river ned och
förstör vad andra bygger upp.
"
Nästa
sida
|