|
66
DAGENS
ISRAELISKA
PARTIERS
SAMARBETE MED
NAZISTER
Efter att själv ha avgått
från sin befattning, uppvaktade Hitlers
ekonomiminister, dr Hjalmar Schacht, Hitler personligen
hösten 1938 och föreslog honom hur man skulle
kunna öka den judiska utvandringen från
Tyskland till de länder som av ekonomiska skäl
inte ville ta emot flera judiska invandrare,
nämligen genom att till dessa länder
överföra pengar från Tyskland, en plan
som Hitler godtog, men som Världssionistiska
Organisationens ledare, dr Chaim Weizmann senare tackade
nej till, eftersom han endast ville ha judisk invandring
till Palestina - för att stärka sionismen i
Palestina gentemot den palestinska befolkningen.
Förutom detta följer här en
redogörelse för det ingående samarbetet
mellan sionister och nazister i den s k Arlosoroffplanen
samt Cohen-planen som båda var sionistiska
initiativ för långtgående samverkan
mellan Hitlers Tyskland och de ledande sionisterna i
dåvarande brittiska mandatet Palestina.
Underlaget till de fakta som här
redovisas är hämtade främst från
två källor, dels en omfattande bok av Edwin
Black: The Trarsfer Agreement, The Untold Story of the
Secret Pact between the Third Reich and Jewish Palestine,
som utkom 1984 samtidigt i New York och London på
det ansedda förlaget Macmillan, dels en längre
artikel om denna bok med kompletterande uppgifter i den
vänsterorienterade västtyska tidskriften
Mercur, som utges i Stuttgart. Vad som står helt
klart är inte bara att framstående
sionistledare i Hitlers Tyskland liksom i Palestina
samarbetade med ledande nazister, utan dessutom att
själva den högsta sionist-ledningen var beredd
att offra de tyska judar som - till övervägande
del - varken ville eller kunde bege sig till det
brittiska mandatet Palestina.
Historien om hur den högsta
sionistledningen omintetgjorde en större utvandring
av tyska judar började i november 1938. Under
intryck av den s k Kristallnatten den 9 och 10 november
det året, då synagogor i flera tyska
städer stacks i brand och judiska butikers
fönster krossades av
262
en uppagiterad pöbel i Tyskland
och de våldsamma reaktioner som dessa illdåd
väckte utomlands mot nazistregimens Tyskland,
beslöt den internationellt kände tyske
ekonomen, dr Hjalmar Schacht, att göra något
radikalt för att rädda fler judar från
det judehatande Tyskland. Schacht ville finansiellt
understödja en reglerad utvandring av de kvarvarande
judarna i Tyskland, som vid denna tid även omfattade
Österrike och Sudetområdena i Tjeckoslovakien.
Flera hundra tusen judar hade lämnat Tyskland - men
problemet var att det inte fanns några länder
vare sig i Europa eller i Amerika eller på andra
håll i världen som ville ta emot fler judar.
Många mindre stater skyllde på att de av
ekonomiska och sociala skäl inte kunde ta emot fler
invandrare. Schachts plan gick i korthet ut på att
ställa ekonomiska garantier till dessa länders
förfogande, så att de kunde ta emot fler
judar. Tyskland skulle med beslagtagna judiska egendomar
betala mottagarländerna - men överföringen
av likvida medel krävde samtycke av inflytelserika
bankirer, bland dem chefen för Bank of England,
Montagu Norman, som f ö var jude och personlig
vän till Schacht. Hitler godkände Schachts plan
att omgående flyga till London för att
sammanträffa med denne mäktige
bankman.
Så skedde och Norman
godkände Schachts plan, sedan denne konfererat med
den judiske bankiren Lord Berstedt, innehavare av den
stora bankirfirman Samuel & Samuel i London och en
judisk bankir, Rublee, från Wall Street i New York,
som tidigare samma år hade deltagit i
Evian-konferensen om hur tyska judar skulle kunna
räddas över till andra, för ökad
judisk invandring motsträviga, länder. En annan
judisk bankir, som var sionist, fick i uppdrag att
underhandla med sionistledaren Chaim Weizmann. Men
Weizmann, som var chef för den judiska agenturen i
Palestina, och sedermera skulle bli Israels förste
statspresident, avböjde kallt Schachts plan,
eftersom Weizmann endast ville ha judiska invandrare till
Palestina för att därmed underlätta
bildandet av en judisk stat, och inte judiska invandrare
till andra länder, då detta - enligt hans
uppfattning - inte skulle stärka sionismens sak.
Ökad judisk invandring till Palestina stötte
på hinder från den brittiska
mandatmakten.
263
Hjalmar Schacht fick alltså
återvända till Tyskland med
oförrättat ärende. Den store
sionistledaren Chaim Weizmann, som är en av den
sionistiska staten Israels mest hedrade män och som
fått det stora vetenskapliga institutet där
uppkallat efter sig, är sålunda den man som
bär huvudansvaret för att inte alla Tysklands
judar kunde lämna landet. Förbindelserna mellan
sionisterna och de tyska nazisterna var mycket
ingående. Och började tidigt.
Redan 1933, samma år som Hitler
kom till makten i Tyskland, slöts ett hemligt
fördrag mellan nazistregimen och sionisterna om
reglerad och även irreguljär invandring av
judar från Tyskland till Palestina. Mellan april
1933 och maj 1939 lämnade 304 500 judar Tyska riket,
därav 65 000 till Palestina, som ju då var ett
brittiskt mandat med en mycket stor arabisk-palestinsk
majoritet. 63 000 tyska judar begav sig under denna tid
till Amerika, 40 000 till Storbritannien, 30 000 till
Frankrike och 25 000 till Argentina, därjämte
åtskilliga tusen till Holland, Belgien och de
skandinaviska länderna.
Det hemliga fördraget
undertecknades den 7 augusti 1933 mellan representanter
för Tysklands Sionistiska Federation, Londons
sionistiska exekutivorgan och Anglo-Palestine Bank och
ägde därmed laga kraft i det nazistiska
Tyskland den 28 augusti 1933. För denna judiska
utvandring från Tyskland till Palestina betalade
Tyskland 1 000 pund för varje judisk invandrare till
Palestina, vilket i dagens penningvärde motsvarar
ungefär 150 000 kronor, alltså för varje
från Tyskland till Palestina invandrad jude.
Inalles blev detta mycket stora penningbelopp, vilka i
hög grad bidrog till investeringar för
utveckling av de judiska områdena i Palestina
på 1930-talet - inalles ca 1,3 miljarder
riksmark.
Denna överenskommelse mellan
sionisterna och nazisterna var omstridd bland judarna.
Den från Tyskland flyktade och i New York bosatte
judiske skriftställaren Helms säger i sitt
bidrag till den västtyska tidskriften Merkurs
special-nummer om detta ämne:
264
"Chaim Arlosoroff en av ledarna
för den judiska agenturen i Palestina och en
nära vän till Chaim Weizmann, reste i slutet av
april 1933 till Berlin för att underhandla med den
nazityska regeringen om möjligheterna att
avsevärt öka den judiska utvandringen
från Tyskland till Palestina. Arlosoroff
föreslog de tyska nazisterna att grunda en
särskild "utvandringsbank" där de i Tyskland
infrusna förmögenheterna från rika tyska
judar skulle samlas och förvaltas i avsikt att sedan
överföras till den judiska förvaltningen i
Palestina allteftersom judiska invandrare anlände
dit.
Just vid denna tid - i april 1933 -
hade den i Tysklands ekonomi erfarne judiske bankiren Sam
Cohen fått en idé, som han presenterade
för den tyske konsuln i Jerusalem, Heinrich
Wolff.
Huvdrollen i Cohens plan spelade den
av honom kontrollerade palestinska firman Hanatoiah Ltd,
som främst befattade sig med inköp och
försäljning av citrusfrukter och
landområden. Cohens plan bestod däri, att
varje tysk Palestina-emigrant skulle inbetala de tusen
punden till ett spärrat konto för Hanatoiahs
bolags räkning för inköp av bl.a. rör
för konstbevattning i Tyskland (i stället
för inköp av sådana produkter i
Tjeckoslovakien till läge pris). Den tyske konsuln
Wolff förordade denna affär."
Sam Cohen reste till Berlin och
erhöll den 19 maj 1933 besked om att det nazityska
finansdepartementet var villigt att acceptera hans
förslag, men begränsa affären till en
miljon riksmark (bortåt 60 miljoner kronor i dagens
penning-värde).
Chaim Arlosoroff, den
världssionistiska organisationens sändebud,
kunde alltså på grund av Cohens plan inte
uträtta mycket, varför han for vidare till
London och där omarbetade och förbättrade
sitt projekt, genom att införa en
"likvidationsbank", för vilken både den
engelska och den (fascistiska) italienska regeringen stod
som garanter. Arlosoroffs plan gick ut på att de
tyska affärerna med det judiska Palestina skulle
utvidgas och inte omfatta enbart fruktodlingar och
jordbruk som i Cohens plan utan även omfatta
infrastrukturer
265
för nya städer i det judiska
Palestina. Dessutom skulle det tyska invandringskapitalet
på 1 000 pund per emigrerande jude fördubblas
och ett tusen pund därav förvaltas av den
sionistiska agenturen för investeringar: "Man kunde
inte omflytta tusentals judar till det primitiva
Palestina utan att ordna gator, skolor, sjukhus, hamnar
och andra grundläggande organ i ett modernt
samhälle i tjugonde århundradet." Efter
långa förhandlingar enades sionistledningen om
att godta Arlosoroffs förslag, vilket var i sista
minuten, ty den nazityska regeringen hade redan
accepterat Cohens plan. Den fördragstext som den 10
augusti 1933 utarbetades av Hans Hartenstein på
tyska finansdepartementet sammanföll med
Arlosoroffs, med undantag av några i sak oviktiga
detaljer.
Den 18:e internationella
sionistkongressen i Prag ägde rum en vecka senare,
där flertalet delegater naturligtvis saknade varje
kännedom om de hemliga fördragen mellan
sionistledningen och det nazistiska Tyskland med
påföljd att majoritetsresolutioner antogs om
bojkott av Nazityskland, alltså raka motsatsen till
vad som överenskommits vid de hemliga
förhandlingarna. Några dagar innan denna
sionist-kongress i Prag inleddes den 14 augusti 1933,
lät den ledande amerikanske sionisten, rabbinen
Stephen Wise meddela: "Anständiga judar med
självrespekt kan inte driva handel med Tyskland, kan
varken köpa eller sälja tyska varor och kan
inte resa med tyska fartyg."
Endast judiska arbetarpartiet (Mapai),
som utgjorde den starkaste gruppen inom
sionistorganisationen, kände före
sionistkongressen (i Prag) till de med Nazityskland
ingångna fördragen, men behöll denna
kunskap för sig själv. Först sedan
kongressen påbörjats den 21 augusti lät
Goebbels bomben brisera. Genom att indiskret avslöja
den hemliga fördragstexten ville han tvinga
representanterna för de sionistiska organisationerna
att hålla sig till fördraget och dessutom
avstyra de judiska planerna på
världsomfattande bojkott av tyska varor och
tjänster. Uppgifterna från Berlin hotade att
splittra enigheten bland de sionistiska delegaterna. En
majoritet förordade dock bojkott under
266
ledning av Vladimir Jabotinsky,
ledaren för de maximalistiska revisionisterna (den
höger som sedan letts av Menachem Begin och Yitzhak
Shamir), vilka (åtminstone då) med våld
krävde ett Storisrael fritt från araber.
Jabotinsky var en stor beundrare av Mussolini (som
då ännu inte var Hitlers bundsförvant)
och fascismen, och David Ben-Gurion, ledaren för
Mapai, kallade faktiskt Jabotinsky för "en judisk
Hitler". Minoriteten som förordade ekonomisk
samverkan med Nazi-tyskland (enligt det ingångna
fördraget) leddes av Mapailedaren David Ben-Gurion.
Denne förklarade följande: "Problemet mellan
kapital och arbete kan inte lösas på en
sionistkongess. Sionistkongessen kan endast intressera
sig för att snarast bygga upp Palestina."
Chaim Arlosoroff mördades
på kvällen den 16 juni 1933 när han
promenerade med sin fru Sima i Tel Aviv. Mordet skylldes
effektfullt på "revisionisterna", varigenom
Mapai-fraktionen kunde utmanövrera Jabotinsky och de
andra motståndarna till överenskommelsen (med
Tyskland). Den 27 augusti lät Goebbels meddela i
Berliner Tageblatt, att Tyskland var redo att
fördubbla importen av palestinska (judiska)
Jaffaapelsiner i utbyte mot tyska industriprodukter. Ja,
han ställde i utsikt att trefalt öka den tyska
importen av frukt från (det judiska) Palestina.
Natten mellan den 2 och 3 september krävde Mapai att
(den på sionistkongressen i Prag beslutade)
handelsbojkotten av Tyskland skulle inställas med
152 röster för och endast 13 röster mot.
Den 4 september 1933 bekräftade delegaterna att den
träffade handelsöverenskommelsen med det
nazistiska Tyskland skulle hållas - därmed
kunde 50 000 tyska judar utvandra till Palestina med
inalles 100 000 000 eller 100 miljoner pund, dels i
kontanter, dels i tyska industriprodukter, vilket innebar
en oerhörd ekonomisk potential för Palestinas
judar (med möjligheter att köpa upp
landområden av araber).
Detta var emellertid inte den enda
överenskommelsen mellan sionisterna och det
nazistiska Tyskland. Den nuvarande israeliske
premiärministern Yitzhak Shamir tillhörde de
sionister som 1941 kontaktade Hitler och framförde
till honom ett märkligt förslag.
Initiativtagarna (från sionis-
267
tisk sida) satt i den internationella
militärorganisationen NMO = Irugn Zwai Leumin (som
gjorde sig ryktbar genom terrorism mot den brittiska
mandatmakten efter 1945). Dokumentation härom
föreligger i Västtyska Förbundsarkivet
under beteckningen E 234158, daterat den 11 januari 1941
och har bl a följande ordalydelse:
"Evakueringen av de judiska massorna
från Europa är förutsättningen
för en lösning av den judiska frågan.
Denna lösning är emellertid endast möjlig
genom att flertalet av dessa judar kan föras till
det judiska folkets hemland i Palestina och genom
upprättandet av en judisk stat inom det judiska
folkets historiska gränser."
NMO är väl
införstådd med den tyska regeringens goda
vilja till de sionistiska aktiviteterna och de
sionistiska emigrationsplanerna enligt
följande:
1) Gemensamma intressen kan å
ena sidan existera mellan genomförandet av en
europeisk nyordning i överensstämmelse med det
koncept som framlagts av Tyskland och å andra sidan
med det judiska folkets nationella strävan,
förkroppsligade av NMO (Irgun Zwai
Leumin).
2) Ömsesidigt och nära
samarbete mellan det nya Tyskland och en ny folkligt
-nationell judisk enhet skulle vara
möjligt.
3) Upprättandet av en historisk
judisk stat på nationell och totalitär bas,
enligt fördrag förbundet med Tyskland för
att stärka dess intressen i Mellanöstern i
framtiden, skulle därmed kunna
åvägabringas.
Utgående från dessa
förutsättningar skulle NMO i Palestina, efter
att ha tillfredsställt sina nationella anspråk
genom den israeliska frihetsrörelsen, aktivt kunna
inträda i kriget (mot de allierade) på
Tysklands sida.
Detta anbud från NMO måste
förenas med en överenskommelse, att den
militära utbildningen och organiseringen av de
judiska människoreserverna i Europa ställs
under NMOs kommando och ledning ...
268
Den israeliska frihetsrörelsens
indirekta deltaganden inom ramen för (den nazityska)
nyordningen i Europa, som ännu befinner sig i sitt
begynnelsestadium, skulle vara nära förenad med
en positiv radikal lösning av det europeiska
judeproblemet, i överensstämmelse med det
judiska folkets ovannämnda nationella
strävanden. Detta skulle betyda en utomordentlig
förstärkning av de moraliska grundvalarna
gentemot hela mänskligheten.
I sin ideologi och struktur är
NMO nära förbundet med Europas totalitära
rörelser.
Hitler besvarade emellertid aldrig
detta anbud. Alltså, Israels båda
största politiska partier (som ingår i den
nuvarande israeliska koalitionsregeringen) arbetarpartiet
och högerpartiet har nära samarbetat med det
nazistiska Tyskland.
Nästa
sida
|