|
8
BLUFFEN
OM HISTORISKA RÄTTIGHETER
"Detta land är judarnas
historiska hem", deklarerade Världssionistiska
Organisationen i sitt memorandum till fredskonferensen i
Versailles 1919.
Utropandet av staten Israel den 14 maj
1948 bekräftade att det var "i kraft av det
judiska folkets naturliga och historiska
rättigheter" som denna stat bildades i
Palestina.
Idén om "de historiska
rättigheterna" är i sionistpropagandan
ständigt kopplad till myten om "det förlovade
landet", som skall skänka judarna en ursprunglig,
"gudomlig rätt" till att besitta och härska
över Palestina. (för mera detaljerad analys, se
boken "The Case of Israel" av Roger Garaudy, Shoruouk,
London 1983, sid. 29)
Låt oss först konstatera,
att det inte finns några spår av de
händelser som omtalas i Gamla Testamentet före
tionde århundradet f.Kr. vare sig i skrifter
från folken i Mellanöstern eller i
arkeologiska fynd. Också en lärd man som Fader
de Vaux, som är ytterst angelägen om att
hävda "GT:s giltighet", nödgas erkänna
detta. - Man kan, säger han, inte finna någon
tydlig referens vare sig till de hebreiska patriarkerna,
fångenskapen i Egypten eller erövringen av
Kaanan. GT:s berättelser är sagor.
Föreställningen om Palestina
som "det förlovade landet" eller "det utlovade
landet" förekommer sålunda endast i de
gammaltestamentliga skrifter, som vissa troende omhuldar
som "sanna". Vissa andra uttolkare har för omring
ett hundra år sedan kommit till ännu mer
extrema slutsatser.
I själva verket är
hebréernas - eller israeliternas - historia
något helt annat och mycket blygsammare än vad
den politiska sionismen vill låta
påskina.
35
Deras historia kan inte under
någon av dessa forntida epoker tydligt skiljas
från vare sig Mesopotamien, Hettiternas rike
(där det talades ett indoeuropeiskt språk, ej
semitiskt) eller Egypten.
Om vi bortser från de
arkeologiska fynden, som kan bestyrka människors
närvaro i Palestina för omkring 10 000 år
sedan och inskränker oss till den historiska period
från vilken det finns skriftliga dokument, så
kan vi schematiskt urskilja följande.
1. Den tidiga bronsåldern fram
till cirka år 2000 f.Kr. Från denna tidiga
bronsålderstid har vi flerfaldiga bevis,
särskilt efter upptäckten av Eblaskrifterna
1976, på en i Kanaan existerande stor civilisation
av folk som talade västsemitiska språk som
arameiska, kaananeiska och även hebreiska - de
förstnämnda, arameiskan, var det mest seglivade
och talades allmänt som folkspråk ännu
på Jesu tid i Palestina.
2. Sedan kommer en period (2200-1900
f.Kr.), den s.k. medelbronsåldern, som
präglades av folkvandringar.
3. Därefter en ny period av
"stadsliv" (1900-1550 f.Kr.).
4. Från mitten av 1500-talet
f.Kr. rådde egyptisk dominans i området. De
egyptiska faraonerna i den 18:e dynastin förvandlade
Palestina till ett egyptiskt gränsrike.
Hela det vidsträckta
området från Nilen till Eufrat utsattes
för de mest skilda folkvandringar som kom att
beblanda sig med varandra. När de nomadiserande
herdefolken från Mesopotamien och Transjordanien
anlände til Kaanan (Palestina) i början av
år 2000 f.Kr., så fann de där
invånare som var bofasta, kaananéerna med en
utvecklad civilisation. De kunde bruka järn och hade
utvecklat alfabetisk skrivkonst.
36
De nomadiserande hebréerna
utgjorde även sedan de blivit bofasta ingen enhetlig
etnisk grupp utan utgjorde endast en del av de stora
nomadiska folkvandringarna - alltså tvärtom
vad som berättas i Gamla Testamentet.
Man har kunnat visa, att endast vissa
av dessa nomadiserande hebréer bosatte sig i
Kaanan, medan flertalet vandrade vidare till Egypten. De
hebréer som bosatte sig i Kaanan lånade sitt
språk, sin skrivkonst och sin religion från
kananéerna ända tills de omkring år
1400 f.Kr. sökte sig nytt land i Egypten, sannolikt
i de inkräktande hyksosfolkets
kölvatten.
När hyksos drevs ut ur Egypten,
blev de nomader, däribland hebréerna, som
hade åtnjutit hyksos' beskydd och priviligierade
ställning, utpekade som medbrottslingar och utsatta
för förföljelser och förtryck. Detta
upproriska och udda folk, som inte utgjorde någon
etnisk grupp utan en grupp som förenades genom sin
fientlighet till Farao, flydde från Egypten. Detta
folk kallades apiru, varifrån benämningen
hebré torde komma.
Detta skulle alltså vara exodus,
det legendariska uttåget ur Egypten som i Andra
Moseboken skildras som ett blodigt uppror med Jahve som
den massmördande armen för att befria sitt
utvalda träldomsfolk. Men de egyptiska
kröneskrifterna från denna tid, som eljest
är omfattande och ofta detaljerade, gör ingen
som helst kommentar till denna händelse - om den
någonsin har ägt rum.
De källor vi har om
hebréerna från den tidens Egypten är
ytterst fåtaliga och sparsamma, Första
gången man kan finna namnet Israel är på
ett minnesmärke från omkring 1225 f.Kr. Det
står över farao Mern eptahs segrar.
37
Man har påträffat ca 400
lertavlor vid Tel-el-Amarna, den huvudstad som grundades
av farao Amenophis IV. Dessa upplyser oss om en
fortlöpande korrespondens mellan farao och (de
egyptiska) vasallfurstarna i Palestina och Syrien. Men
här omnämns inte Israel alls. Däremot kan
man här inhämta intressant information om
storstäderna i Kaanan och deras inbördes
tvister och stridigheter.
Det är mot denna bakgrund av
denna mycket översiktiga framställning
möjligt att fastställa
följande:
1. Man kan inte - på grundval av
historiska fakta - tillskriva Israel någon som
helst "historisk rätt" till området Palestina.
När folkstammarna (bland vilka hebréerna var
en av många) kom med den arameiska vågen till
Kaanan, d.v.s. Palestina (Kaananéerna är
Palestiniernas förfäder, fann de där
infödda och bofasta kananéer (alltså
palestinier) hettitier (kring Hebron som de grundat),
ammoniter (runt nuvarande Amon, huvudstad i Jordanien)
moabiter (öster om Döda havet) och edomiter (i
sydöst).
Samtidigt kom från Egeiska havet
ett annat folk, de indoeuropeiska filistéerna, som
bosatte sig mellan berget Carmel och öknen. Det
är från filistéerna, som palestinierna
etymologiskt härstammar. Vår tids palestinier
som idag är kristna och muslimer härstammar
alltså inte bara från araberna, utan de har
mycket äldre förankring i Palestina.
Araberna kom först, redan under
sjunde århundradet e.Kr. i mindre antal,
omvände större delen av befolkningen
(däribland kvarvarande hebréer/israeliter)
till islam, blandade sig med dem genom ingifte och
införde sitt eget språk. Arabernas invandring
i Palestina under 600-talet var snarare ett kulturellt
än etniskt fenomen.
38
Palestinierna härstammar
sålunda från de infödda
kaananéerna liksom från filistéerna,
senare från perserna, grekerna, romarna, araberna
och turkarna, vilka succesivt ockuperade
landet.
Palestinierna har alltså bebott
detta land sedan historiens gryning, medan judarna kom
till Palestina som inkränktare från
början.
2. Hebréerna var alltså -
som apiru - endast ett av många invandrarfolk,
bland vilka främst märks - i kronologisk
ordning - babylonier, hettiter, egyptier, perser, greker,
romare, araber och turkar, vartill kan fogas franker och
normander som kvarstannade från korsfarartiden.
Sannolikt kom hebréerna på 1200-talet f.Kr.
från Egypten och bosatte sig i Palestina, dels
genom infiltration, dels genom
erövringar.
Av Gamla Testamentets s.k. historiska
böcker - t.ex. Konungaböckerna och
Samuelsböckerna - framgår inte bara att David
var en osedvanligt grym rövarhövding (se t.ex.
2:a Sam. 12:29-31) utan även en slipad
kondotiär påminnande om de kondotiärer
som florerade i renässansens Italien. David stod i
spetsen för filistéiska och kreteniska
legotrupper. Vi har ju ännu uttrycket "kreti och
pleti" som beteckning för "blandat
sällskap" eller "vem som helst", vilket är ett
lån från bibeln, närmare bestämt
från 2:a Samuelsboken (8:18, där det just
talas om kung Davids utländska legosoldater.
"Keretéerna och peletéerna",
alltså kretensarna och filistéerna. I gamla
bibelöversättningar heter det "Chreti och
Plethi".
David, liksom hans son och arvtagare
Salomo, utnyttjade skickligt rivaliteten mellan denna
tids två stormakter i området, Babylonien och
Egypten. David med sin livvakt av kretensare och
filistéer erövrade Jerusalem, men dess
tidigare invånare, jebuséerna, fortsatte att
bo kvar där.
39
David anförtrodde befälet
över en tredjedel av sin armé åt en
filisté, Ittai från Gath. Under sin son
Absaloms revolt, mottog David underhåll från
den ammonitiske prinsen Shobi. David "judaiserade" aldrig
sitt rike. Tvärtom skapade han en multinationell
stat som tog till sig alla folk av skilda religioner och
ursprung. Davids egen anmoder Ruth var moabit, och
när David råkade i svårigheter,
lämnade han sina släktingar i skyddsligt
förvar hos kungen av Moab. Och Davids favorit-
gemål Batseba var hetiten Urias hustru (2 Sam.
11:3) Det var med henne han hade sin arvinge
Salomo.
Under Salomo blev detta Israels rike
än mer multinationellt - om man alltså
får tro den judiska bibeln, Gamla Testamentet, som
är den enda tillgängliga källan. Salomos
ryktbara tempel byggdes av fenicier och den feniciske
kungen Hiram försedde honom till och med med allt
byggnadsmaterial (1 Kon. 5:8). Salomos flotta, med vilken
han for till Ofir för att hämta guld, byggdes
också av den feniciske kungen Hirams folk, ja
manskapet som kunde navigera var även feniciskt (1
Kon. 9:27). Och Salomos talrika hustrur var av de mest
skilda folk (1 Kon. 11:1-3). Det var inte mycket som var
israeliskt - eller judiskt - i Davids och Salomos rike,
om nu detta forntida rike skall tjäna som
förebild för vår tids judiska stat
Israel!
Efter Salomos död uppdelades
Davids och Salomos kungarike i Israel i norr och Juda i
söder. År 721 f.Kr. invaderade assyrierna
Israel och år 587 f.Kr. besegrades Juda av
babylonierna, varvid Judas ledande skikt bortfördes
eller självmant gick i exil i Babylonien. När
sedan perserkonungen Cyrus intog Babylonien, lät han
alla judar som så önskade återvända
varvid dock flertalet av dem dock föredrog att
stanna kvar i det persiska Babylonien. Därefter
levde hebréerna (judarna) omväxlande under
persisk, grekisk och romersk överhöghet -
ända till Mackabéerupproret - mot det
grekiska herraväldet under kung Antichos den store
av seleukidernas ätt - år 167.
40
Efter 20 års strider skapade den
judiska prästsläkten mackabéerna en
dynasti, som är känd under namnet
Hasmonéerna. Denna dynasti upplöstes snart av
inre stridigheter och år 63 f.Kr. erövrades
det jäsande Palestina av den romerska
härföraren och politikern Gnejus Pompejus.
Först blev Palestina en vasallmonarki under Herodes,
sedan en romersk provins. Två uppror ägde rum
mot den romerska överhögheten, och båda
misslyckades skändligen. Den första revolten
ägde rum år 70 e.Kr., den andra år 135.
När den andra judiska revolten, ledd av Bar Kochba
(som utropat sig till judarnas Messias under namnet
"Stjärnornas son") slogs ned,
förstördes också i grunden templet. Det
judiska folkets öde blev därmed exilens
diasporans. Judarna, som redan långt
dessförinnan levt väsentligen runt hela
Medelhavet och i det forntida Babylonien (nuvarande
Irak), kom nu att bli bosatta över hela Romarriket,
också i själva Rom. Det koncentrerade
israelitiska (judiska) samhället i eget land hade
upphört att existera.
Vad är då att säga om
judarnas anspråk på "historiska
rättigheter" till Palestina?
Svaret är att detta
anspråk, som ständigt framförs av
sionisterna, saknar historiskt verklighetsunderlag.
Sionisterna har systematiskt manipulerat och
förvrängt fakta, när det i israeliska
skolböcker liksom i sin propaganda i övriga
världen bevarar som signifikant för Palestinas
historia endast ett fåtal tillfällen när
hebréerna spelade en viktigare roll, nämligen
följande:
1. Ockupationen av folkstammarna
från Josuas tid, som i bibeltexterna dateras till
1200-talet f.Kr., när de sannolikt ägt rum
på 900-talet f.Kr. Dessutom förvandlas detta
plundrings- och erövrartåg till ett "heligt
krig" och till en förgörande seger genom
500-talets skriftlärda, som långt efter
händelserna skrev om historien med mycket tydliga
politiska avsikter.
41
2. David och Salomos 73
regeringsår - utan att betona dessa rikens
vassalkaraktär och multinationella liksom
multireligiösa karaktär.
3. Exilen i Babylonien och
återkomsten därifrån - utan att
framhäva de starka babyloniska påverkningarna
och att flertalet "i den babyloniska fångenskapen"
föredrog att kvarstanna där.
4. Slutligen revolterna åren
66-70 och åren 132-135 mot Romarriket.
I sionismens version av Palestinas
historia är resten utplånad som om inget av
betydelse hade hänt i detta land under 2000
år, alltså från det tredje
årtusendet f.Kr. til hebréernas ankomst, och
därefter inget av betydelse hade hänt i
ytterligare 2000 år, alltså från Bar
Kochbas revolt omkring år 135 till dess att staten
Israel bildades år 1948! Någon motsvarighet
till denna etnocentrism i historieskrivning får man
leta efter.
På detta sätt har
alltså en grundläggande historisk myt skapats
- godtyckligt har man plockat fram endast några
få perioder under ett lands historiska utveckling
på bortåt 5000 år, nämligen
invandringen av endast hebréerna av talrika
folkstammar: endast David och Salomos kungadömen
bland talrika andra och Mackabéernas och Bar
Kochbas uppror bland talrika andra.
Palestinas historia, som den lärs
ut i staten Israels skolor, är ett verk av
förfalskare. Men också "den heliga historien"
om "det heliga landet" som den lärs ut i katolska
katekes-skolor och protestantiska söndagsskolor
är lika bibliskt centrerad och stöder
därmed oavsiktligt den politiska sionismens
propaganda. Därmed läggs grunden till att
miljoner kristna i hela världen tar för sanning
en mytologi, som betyder döden för det
palestinska folket och utgör ett permanent hot mot
freden inte bara i Mellanöstern utan
42
även i hela världen eftersom
de båda supermakterna, särskilt USA, är
så starkt inblandade i denna konflikthärd.
Denna mytologi har nämligen till syfte att
förse den politiska sionismen med anledningar att
göra territoriella annekteringar och begå
aggresionshandlingar.
Sionisterna kompletterar denna
grundläggande förvanskning av Palestinas
historia med ytterliggare två "historiska"
myter:
1. Myten att det är sionisterna
(Israel) som har lyckats förvandla Palestina
från en öken till "en blomstrande
trädgård", som omfattar myten om det
tidigare tomma landet som tack vare Israels folk
befolkats: "Ge ett land utan folk till ett folk utan
land", som först den engelska sionisten Israel
Zangwill utropade (och efter honom Theodor
Herzl)!
2. Myten om en raskontinuitet för
det "judiska folket" som skall rättfärdiga
"återvändandet" - som om dagens "judar" vore
ättlingar i rakt nedstigande led från Bibelns
israeliter och nu äntligen finge den gamla
önskan om ett judiskt samhälle i "det utlovade
landet" uppfylld!
* * *
När den politiska sionismen -
genom Theodor Herzls bok "Den Judiska Staten" av år
1896 - klart framlades, bortsågs helt från
att Palestina redan var befolkat. Icke-existensen av det
palestinska folket är en av de grundläggande
förutsättningarna för sionismen - och just
detta är roten till alla sionismens
påföljande brott. Som ny premiärminister
i den sionistiska staten Israel sade Golda Meir i
Londontidningen Sunday Times den 15 juni 1969:
"Det fanns inget folk kallas palestinier. Det var inte
så att där fanns ett palestinskt folk och vi
kom och drev ut dom och tog deras land ifrån dem.
De existerade inte."
43
Om dessa icke-existerande palestinier
ändå visar sig så närvarande att de
gör motstånd, måste de naturligtvis
antingen fördrivas eller massakreras, ungefär
som onda fantomer, vilket väl inte kan väcka
några verkliga protester! Det är på
detta sätt folkmord legitimeras.
Då Albert Einstein frågade
Chaim Weizmann, som då var Världssionistiska
Organisationens ledare, hur det går med araberna om
Palestina överlåts åt judarna, svarade
Weizmann:
"Vilka araber? Dem kan man knappast räkna
med!"
Professor Ben-Zion Dinur, den
förste utbildningsministern i staten Israel och en
nära vän till sin premiärministern David
Ben-Gurion skrev 1954 i sin introduktion till History of
Haganah, utgiven av Världssionistiska
Organisationen:
"I vårt land finns plats endast för
judarna. Vi skall säga till araberna: Ge er av
härifrån! Och om de inte följer
uppmaningen, om de skulle göra motstånd, skall
vi driva ut dem med våld!"
Joseph Weitz, förre
direktören för förlikningsavdelningen i
Judiska agenturen, skrev 1940:
"Oss emellan måste göras klart att det inte
finns plats för båda folken i detta land...
Enda lösningen är Eretz Israel,
åtminstone västra Israel, utan araber, och det
finns ingen annan möjlighet än att flytta dessa
araber härifrån till intilliggande
landområden."
Ledande sionister var sålunda
inställda på att roffa åt sig ett annat
folks land och driva ut invånarna som de uppfattade
som primitiva, outvecklade, betydelselösa beduiner.
Ännu möter man denna föreställning i
sionistpropagandan.
Det bör dock noteras, att en
känd sionistisk pionjär, Ascher Ginzberg, som
skrev ganska flitigt under pseudonymen Ahad Ha'am, som
betyder "en av folket" redan
44
1891 skrev följande:
"Vi utomlands är vana att tro, att Palestina nu
för tiden är nästan helt öde, en
ofruktsam öken där vem som helst kan köpa
det land han vill ha. Men faktum är att så
är det inte. över hela landet är det
svårt att finna arabiskt land som inte är
uppodlat... De enda platser som är ouppodlade
är sanddyner och bergiga områden där
inget annat än enstaka fruktträd kan växa,
och då endast efter hårt röjningsarbete
och nyuppodling."
Nej, Palestina var då
sannerligen inte vare sig avfolkat eller vanskött
och låg i träda. Det var befolkat och
fruktodlingar och jordbruk var i stark
frammarsch.
* * *
Fördelningen av den Palestinska
befolkningen, ca 4.5 milj. pers., 1982:
Libanon 8.3% Syrien 5.4% Jordanien
24.0% (Inom Palestina 40.5%) Israel 12.0% Gaza 10.0%
Västbanken 18.5%
Nästa
sida
|