|
82
"WALDHEIM-
AFFÄREN"
OCH
PALMEMORDET
Under det gångna året har
det lilla neutrala landet Österrike hamnat i fokus.
I negativ bemärkelse. Ty uppmärksamheten har
inte varit smickrande. Den har inte som det är
brukligt när det gäller Österrike handlat
om Mozart, Haydn, Straussvalser, Bauhausskolan,
sekelskiftets Wien eller någon av de
vetenskapsmän och kulturpersonligheter som gjort det
lilla landet så berömt.
Nej, det har handlat om antisemitism,
om ett land fläckat av ett brunt förflutet. Ett
förflutet som det lilla landet - enligt de
TV-program som visats i Sverige under året - inte
vill göra upp med. Historiker och - inte minst -
psykoanalytiker har trätt fram i media och
förklarat vad som är ruttet med
Österrike.
Kampanjen riktade sig till en
början endast mot presidenten Waldheim men
övergick så småningom till breda angrepp
mot landet självt. Man kan säga att Waldheim
var målet som man sköt in sig på
för att kunna angripa Österrike
självt.
Och visst är det riktigt att
angripa antisemitismen. Denna motbjudande företeelse
som är sionismens spegelbild.
Men denna kampanj innehåller
mycket som är märkligt. Och inte bara det. Den
är till sin karaktär helt skamlig och
brottslig. Trots det ovansagda. Varför?
Jo, när man skärskådar
denna kampanj närmare så märker man att
det inte så mycket handlar om Waldheim. Det handlar
inte heller om Österrikes "ovilja att göra, upp
med sitt förflutna". Nej, målet för
kampanjen är Österrikes utrikespolitik. En
utrikespolitik som bär en judes signatur. Till
yttermera visso ett judiskt nazioffers
signatur.
Det låter märkligt, men det
är inte märkligt, ty det visar bara hur den
sionistiska makten inom media i västvärlden
återigen lyckas lägga ut dimridåer och
dölja sina verkliga
336
syften. Och detta trots att
Waldheimaffären innehåller så
många märkliga detaljer att man tycker att
åtminstone någon enda vaken journalist skulle
sätta ut ett frågetecken.
Men antagligen har ingen vågat
ifrågasätta historien av rädsla för
att få stämpeln "antisemit" på sig. (I
Sverige får man den stämpeln på sig
väldigt snabbt utan att den sionistdominerade
pressen ger någon möjlighet för den
anklagade att försvara sig.) Ta exemplet Jan Myrdal,
som av Per Ahlmark anklagades för antisemitism
för att han ansåg att professor Faurrisson
skulle ha rätt att framföra sina åsikter
utan att bli trakasserad.
Nå, åter till Waldheim.
Vad har han anklagats för, och vad är
klarlagt?
Ja, få offentliga personer i
Västeuropa har fått sitt liv så
fullständigt klarlagt som Österrikes president
Kurt Waldheim. Man vet med säkerhet i dag
följande:
Waldheim har inte begått
krigsförbrytelser. Det är inte fastslaget att
han kände till deportationer av judar från
Balkan. Vidare vet vi att han var medlem i en nazistisk
studentorganisation efter Anschluss (det fanns enbart
nazistiska studentorganisationer på den tiden). Det
är vidare fastslaget att Waldheim inte sagt hela
sanningen om sina förehavanden under kriget. Det var
för det sistnämnda han blev kritiserad av Bruno
Kreisky. Kreisky var f ö kritisk mot kampanjen mot
Waldheim. Han sade att den var "överdriven". Bruno
Kreisky visste ju att det var han och den politik som var
arkitekten till det som var det verkliga målet
för kampanjen.
Detta är kristallklart. Ty, vi
vet i dag, att CIA hela tiden ända sedan andra
världskrigets slut känt till allt om Kurt
Waldheim. Och därmed har den israeliska
säkerhetstjänsten, Mossad, också
känt till det. Och därmed också World
Jewish Congress, som f ö medgivit att man känt
till allt som var värt att veta om Kurt Waldheim
under hans tid som FNs generalsekreterare. Så
varför reagerade man i så fall inte tidigare?
Varför väntade man tills det stod klart att
Kurt Waldheim skulle bli vald till Österrikes
president?
337
Svaret är enkelt - mycket enkelt.
Man ville åstadkomma maximal skada på
Österrikes anseende. För att därigenom
kunna utsätta landet för utpressning.
Förmå landet att överge den politik som
Bruno Kreisky utformade under sin tid som kansler. Bruno
Kreisky förde en utpräglat arabvänlig
politik. Han bjöd in Moammar Khadaffi. Han
fördömde Israel i mycket hårda ordalag.
Han inledde kontakter med PLO. Han blev god vän med
Arafat. (De träffades f ö senast på PLOs
"enhetskonferens" i Alger, där Kreisky var
gäst.) Naturligtvis var sionisterna rasande. Men vad
kunde de göra? Bruno Kreisky förlorade en stor
del av sin familj i de nazistiska
judeförföljelserna. Han var i Sverige under
kriget som flykting därför att han var jude,
aktiv motståndsman mot nazismen och för att
han var vänstersocialist. Sionisterna gnisslade
tänder. Per Ahlmark for då och då till
Wien och intervjuade Simon Wiesenthal, som i fjol av
självaste Jerusalem Post anklagades för att ha
varit nazikollaboratör. Så man bidade sin tid.
Man väntade tills Kreisky avgått. Nu
slår man alltså till med denna jättelika
och välregisserade kampanj. Det lilla Österrike
utsätts för en internationell
utpressningskampanj utan like. En kampanj ledd av Israel,
som 1969 bjöd in den ökände rasisten Enoch
Powell till Israel. Israel, vars nuvarande
premiärminister erbjöd Nazityskland en pakt
under andra världskriget.
Man förstår, att
sionisterna har lagt ner all sin energi på denna
kampanj. Ty det var Bruno Kreisky och Olof Palme som i
Europa gick i bräschen för ett erkännande
av det palestinska folkets rättigheter. Dessa
båda politiker var på väg att bryta upp
motståndet mot ett erkännande av PLO i Europa.
De var ledare för neutrala länder som ville
driva en aktiv neutralitetspolitik med moraliska
förtecken. Vi märker alltså att en
människas göranden och låtanden i sig
inte spelar någon roll så länge han
lydigt vandrar i den internationella sionismens ledband.
I Sverige har denna kampanj gått helt enligt
ritningarna. Men på andra hall i världen har
några enstaka protester kommit till
tals.
En av de intressantare var den
judisk-österrikiske politiske kolumnisten och chefen
för Radio Austria International,
338
Paul Lendari, som i ett öppet
brev i International Herald Tribune den 19 november
skriver följande: "Den kampanj som riktas mot det
österrikiska folket använder sig av samma
stereotyper och lögnaktiga generaliseringar som
rasister, antisemiter och totalitära propagandister
brukar använda sig av".
Paul Lendari anklagar vidare i sitt
brev den amerikanska ambassadören Ronald Lauder, en
sionistisk jude för att smutskasta Österrike. I
sitt brev citerar Lendari ambassadör Ronald Lauder
när denne säger: "I det här landet är
alla fega" och "Österrikare är alltid
avundsjuka på dem som har
framgång".
Paul Lendari påpekar vidare att
"Det bor mer än 3 000 sovjetiska judar i Wien med
egna skolor och affärer. Dessa judar har
föredragit att stanna i Wien framför att fara
till Israel". Lendari avslutar sitt brev med att
påpeka, att han själv var nära att
förlora livet under de nazistiska
judeförföljelserna.
Men detta är en enstaka
röst. Nu skall det lilla neutrala Österrike
bringas på knä för att det haft
djärvheten att föra en egen politik och inte
velat gå i sionisternas ledband. Och kampanjen
börjar ge resultat; det österrikiska
folkpartiets ordförande, Michael Graff, avgick
för någon vecka sedan. Borgmästaren i
Linz, Karl Höll, avgick redan tidigare. Men denna
kampanj kommer att fortgå - var så säker
- tills Österrike ger upp sin arabvänliga
politik.
I Sverige var ett erkännande av
PLO på väg. Olof Palme arbetade långsamt
men systematiskt och säkert för ett svenskt
närmande till PLO.
För detta blev han intensivt
hatad av sionisterna såväl hemmavid som
utomlands. När det palestinska folkets ledare,
Yassir Arafat, besökte Sverige, sammanträdde en
rasande sionistisk mobb i Storkyrkan. När sedan Olof
Palme kom för att tala i Storkyrkan haglade
glåporden över honom. Han visade dock ett
stort mod och höll sitt tal trots att
339
han avbröts av Hillel-skolans
huliganer flera gånger. - Nu är Olof Palme
borta.
Intresset ljuger inte säger
marxisterna. Vem eller vilka har tjänat på
detta? Högerextremisterna?
Knappast - Sveriges politik har inte
förändrats på någon punkt efter
Olof Palmes död, så att det skulle kunna
tillfredsställa ytterhögern.
Kurderna - löjligt. På
vilket sätt skulle de ha vunnit på Olof Palmes
död? Han var ju det kurdiska folkets
vän.
Sionisterna - ja, i allra högsta
grad. Ty efter Olof Palmes död har engagemanget
för Palestinas folk nästan helt försvunnit
ur svensk utrikespolitik.
Om vi ser på Palmemordet ur
denna synvinkel, märker vi plötsligt att saker
och företeelser som annars verkar obegripliga
plötsligt blir begripliga. Pusselbitarna faller
på plats på ett kusligt sätt.
Författaren Jan Myrdal och
journalisten Tomas Kanger har i en rad
skriftställningar, böcker, radioprogram m m
klart visat på det märkliga i SÄPOs och
polisens agerande. De ledde utredningen bort från
mördaren/mördarna.
Varför? Ja, går vi litet
längre tillbaka i tiden så hittar vi bevisen
för att den svenska säkerhetspolisen har ett
mycket nära samarbete med den israeliska
säkerhetstjänsten Mossad. Samarbetet är
så nära, att Mossad ansåg sig kunna
skjuta ned folk på öppen gata och lova att
deras "vänner" skulle "se till" att de inte
åkte fast. Nu åkte de visserligen fast p g a
ett "misstag", men de behövde inte sitta inne
någon längre tid.
Journalisten Jan Guillou bevisade, att
Mossad hade utfört inbrott och en rad andra
kriminella handlingar i Sverige med den svenska
säkerhetspolisens hjälp.
340
För detta fick Jan Guillou ett
års fängelse. Och vem var SÄPO-chef
när detta samarbete utvecklades och
fördjupades? Jo, ingen mindre än Hans
Holmér.
Efter mordet anklagade den kände
författaren Olof Lagercrantz Per Ahlmark för
att vara medansvarig för mordet. Ahlmark svarade med
tystnad.
Men vad gjorde SÄPO? Jo, man
jagade helt oskyldiga och oförvitliga
medborgare.
Genom sina agenter som fanns
strategiskt utplacerade i media bedrev SÄPO en
desinformationskampanj utan like i svensk presshistoria.
Och denna kampanj fortsätter i dag utan att
någon kunnat ingripa mot detta, mot
rättsstatens grundprinciper stridande
förfarande.
Man planterade ut "falska" spår
i media och piskade därefter upp en masspsykos kring
spåret - sina agenter i media. Det skrämmande
är att media, som skall vara "den fjärde
statsmakten" inte under någon av dessa
masspsykotiska excesser visade civilkurage nog att
på sedvanligt journalistiskt manér
pröva de uppgifter som den sionistiska
säkerhetspolisen spred ut.
Journalisten Tomas Kanger har
ägnat sig åt ett intensivt "muckraking" och
grävt fram många intressanta fakta i fallet.
Han (och Jan Myrdal i sina skriftställningar) visar
hur pressen och TV suttit i knä på
spaningsledningen och underlåtit att bedriva en
kritiskt granskande journalistik. I stället har
media varit spaningsledningens megafon och villigt tagit
del i veritabla hetskampanjer mot grupper och enskilda,
vilket hade ett flertal tragedier till
följd.
I fallet med den s k 33-åringen
framstår det klart att han var oskyldig.
Fallet med den s k 47-åringen
är mer belysande för pressens roll i detta
sammanhang. Dess smutsiga roll. 47-åringen
presenterades i Svenska Dagbladet som "Extremisten".
Fakta lades fram som var minst sagt belastande. Han hade
varit medlem i det ökända WACL (World
Anti-Communist
341
League). Han hade åtta dagar
före mordet skickat ett brev som innehöll en
artikel med rubriken dr Olof Palme skjuten, där
ordet doktor var överstruket. För den oinvigde
läsaren måste detta te sig mycket
märkligt. Men Svenska Dagbladet valde att
förtiga fakta som talade emot denna bild. Ty
när dessa fakta framlägges framträder en
helt ny bild av 47-åringen än den av en
kallhamrad fanatisk högerextremist. Dessa fakta
valde Svenska Dagbladet att förtiga, för att
få en "smaskig" säljande story.
Fakta är följande:
47-åringen hade redan 1984 lämnat WACL. I
själva verket blev han utesluten. Detta
därför att han avslöjat
nazistinfiltrationen inom WACL i boken "The Blue
Document".
Han deklarerade då offentligt,
att han tog avstånd från
högerextremismen. Han var källan bakom Ove
Hanssons bok "Till höger om neutraliteten", som bl a
avslöjar den högerextremistiska och sionistiska
contra-gruppens verksamhet. Han var också
medarbetare i boken "Nazismen och fascismen i Sverige",
som journalisten på Falukuriren, Hans Lindqvist,
gav ut.
Beträffande mordnatten har
47-åringen alibi, för han talade vid
tidpunkten för mordet i telefon med en i Sverige
bosatt judisk medborgarrättsaktivist från
Leningrad. Dessutom är 47-åringen mycket fet
och klarar överhuvudtaget inte av att ta sig fram
springande.
Nå, den andra möjligheten
skulle då vara att 47-åringen själv
skulle vara inblandad i en komplott eller känna till
en sådan.
Detta är befängt. De fakta
som är för handen mal sönder ett
sådant påstående till stoft och
aska.
Personen i fråga var
nämligen känd för att "inte kunna
hålla inne" med någonting. Det
bekräftades gång på gång av
samtliga personer som kände honom. Han var kort och
gott skvallrig. Det var svårt att lita på
honom. Skulle denna person ha fatt reda på det
minsta eller skulle mördaren/
342
mördarna på något
sätt kunnat misstänka att 47-åringen
kände till något, hade 47-åringen med
all säkerhet inte levt så länge, att han
fått uppleva presskampanjen mot sig
själv.
Det är också beklagligt,
att ett flertal personer som kände 47-åringen
- och det var många - ringde upp journalisten
på SvD och talade om, "att de kokat ihop en
jäkligt tunn soppa".
I "Tätt i spåret", SvDs
skrönor om 47-åringen, kröp sanningen
fram. Allmänheten borde ha fått en chock, men
var vid det här laget så van vid de högre
kretsarnas skandaler att de bara ryckte på
axlarna.
SSI, alltså statens
säkerhetstjänst, hade använt sig av en
ökänd mytoman och skojare som informatör.
Denne skojare har förekommit i en rad skumma
sammanhang. Bl a har hans namn nämnts gång
på gång i flera tidningar i samband med den s
k kriminella guldkuppen i Helsingfors. Han är
också bevisligen medarbetare till en sionistisk
maffialedare, som har ägnat sig åt det mesta i
kriminell väg - bl a knarkhandel och koppleri i
Sverige. Denne sionistiske maffialedare kom till Sverige
hänvisande till att han var förföljd som
jude i Sovjetunionen. Polismyndigheterna i Sverige
påpekade för den folkpartistiska pressen, som
förde ett väldigt "hallå" om den s k
stackars förföljde, att mannen var kriminell.
Till slut fick han i alla fall komma till Sverige,
när en grupp högt uppsatta folkpartister
ingripit till hans förman. Så kom han och
inledde omedelbart sin grova kriminella verksamhet i
Sverige. Sovjetiska judar har ju automatisk rätt att
emigrera till Sverige precis som i staten Israel. Skall
Sverige bli ett andra Israel?
Alltså, denne skojare, känd
för sin opålitlighet och sin skrytsamhet,
använder sig SSI av som informatör. Men i
verkligheten är han en desinformatör, precis av
den typen som den israeliska Mossad använder sig av
för att infiltrera säkerhetstjänsten och
förvirra de västerländska
säkerhetstjänsterna. Mycket av det som skrevs
om 47-åringen visade sig snart vara fabrikationer
av denne skojare. Denne skojare
343
hade också "informerat" SSI om
andra personer här i Sverige. Allt visade sig vara
lögn från början till slut.
Nu frågar sig vän av
ordning: hur i Herrans namn kan SSI anställa en
välkänd mytoman som informatör? Och
varför har SÄPO spridit dessa villospår i
pressen? Varför har SvD Inte bedrivit en
rudimentär källforskning?
Svaret är enligt logikens
obarmhärtiga lagar endast ett: det finns något
att dölja. Något som höga
vederbörande är beredda att gå mycket
långt för att skydda och skyla
över.
Vi vet alltså att
47-åringen hade lämnat kretsarna inom
ytterhögern 1984. Vi vet att han i stället
bekämpade denna. Att det var mot denna
ytterhöger som han uttalade hotelser. Hotelser som
förvrängdes för att passa in i den
konspiratoriska bild man målade upp. Mannen umgicks
under perioden 1985-86 med afrikaner på
Afrikacenter. I sanning ett underligt sällskap
för en högerextremist.
Den ytterhöger han angrep
så hårt och effektivt inkluderade höga
polisbefäl och högt uppsatta
tjänstemän. Det var denna extremhöger,
alltså WACL, som bevisligen har förbindelser
med latinamerikanska diktatorer som sommaren 1985
planerade Baltic Freedom Cruise. I detta jippo ingick
också en Baltisk Tribunal i Köpenhamn.
Här finner vi Per Ahlmark som en av de verkliga
huvudfigurerna. Pressen fann det tydligen inte
märkligt, att Per Ahlmark framträdde i
sammanhang där också WACLs ordförande i
Sverige framträdde och intervjuades i TV. Denne
WACL-ledare var och är god vän med den
latinamerikanske diktatorn Alfredo Stroessner, som
är känd för att skydda nazister som flytt.
Människor som är förblindade av den
sionistiska propagandan kanske finner detta
märkligt. Sionister och fascister i intimt
samarbete. Men det är den naturligaste sak i
världen. Sionisterna har alltid samarbetat med
fascister och högerextremistiska diktaturer.
Speciellt intimt har deras samarbete varit med de
latinamerikanska diktaturerna som Somoza-diktaturen i
Nicaragua och den vedervärdiga diktaturen i
Guatemala
344
som gjorde sig skyldig till de mest
fruktansvärda brott mot mänskligheten. Dessa
diktaturer hölls uppe och kunde utföra sina
hemska dåd, som bl a bestod i ständigt
återkommande massakrer på fattiga
indianbyar.
I Mellanamerika, där ledande
politiker varit centralt placerade inom WACL, har
alltså Israel spelat en central roll när det
gäller skyddet av fascistiska diktaturer.
I Europa utövar Israel (och CIA)
sin makt genom Kilowatt-gruppen. Kilowattgruppen är
en grupp stater som har slutit ett avtal för att
bekämpa "terrorismen". I första hand den "den
palestinska terrorismen", men även den kurdiska.
Enligt avtalet är samtliga stater skyldiga att
kartlägga palestinier och kurder i sina respektive
länder, vilka är politiskt aktiva, samt
sådana personer, i sina länder, som är
aktiva i solidaritetsgrupper som arbetar för de
kurdiska och palestinska folken. Dessa namn förs in
på data och enligt avtalets klausuler har varje
signatärland tillgång till samtliga
länders namnuppgifter.
Medlemmar i Kilowattgruppen är
samtliga NATO-länder samt Sverige. Och -
naturligtvis - Israel.
Det betyder alltså att Sverige
samarbetar med den fascistiska turkiska regeringen och
dess ökända säkerhetspolis i
förföljandet av den turkiska oppositionen. Det
är i ljuset av Kilowattavtalet man måste se
Hans Holmérs aktioner mot den kurdiska
befolkningsgruppen i Sverige. Dessa aktioner som av en
känd svensk advokat liknades vid de metoder som
Pinochet använder sig av i Chile.
Det behöver väl knappast
sägas att Israel och dess säkerhetstjänst
Mossad spelar en central roll inom Kilowattgruppen.
Israel och Sverige hade ett omfattande samarbete
långt innan Kilowattgruppen bildades. Men i och med
gruppens bildande fördjupades samarbetet
väsentligt.
Om Mossad kunnat röra sig
obehindrat tidigare, deras
rörelsefrihet ännu större nu, när de
hade avtal att
345
hänvisa till. Mossad har skaffat
sig vetorätt när det gäller palestinska
flyktingar. När en kvinna på PLO-kontoret i
Stockholm började bli en aning för effektiv i
kampen för sitt folks rättigheter, såg
Mossad till att hon blev utvisad.
Det senaste exemplet på hur de
svenska myndigheterna kröker rygg för Israel,
är en känd palestinsk sociologiprofessors
öde. Denne internationellt aktade vetenskapsman
utpekades av Mossad i Sverige såsom varande
identisk med Abu Nidal. Svenskarna gjorde inga
undersökningar utan stämplade mannen som
terrorist. Han spärrades in i en
förläggning och förbjöds att
läsa annat än svenska serietidningar. Denne
lärde man som var van att sluka böcker.
Så är den svenska
säkerhetspolisen underställd Mossad och lyder
dess minsta vink.
Och detta förklarar varför
vissa spår i Palmemordet aldrig nämnts av vare
sig polis eller massmedia och aldrig heller kommer att
nämnas. Varför annars har SÄPO hela tiden
undvikit det sionistiska spåret i Palmemordet? -
Är det för att skydda
vännerna?
Nästa
sida
|