|
70
JUDISKA
LOBBYN I
USA
SABOTERAR
YTTRANDEFRIHETEN
Utan det nära nog
reservationslösa ekonomiska, politiska och
militära stödet från supermakten USA
skulle den judiska staten Israel inom kort gå
under. Därför är det ett livsvillkor
för Israel att ha USAs stöd. Och för att
få detta stöd måste Israel ständigt
mobilisera USAs (enligt officiellt judiska uppgifter) sex
miljoner judar i politiska och ekonomiska
påtryckningskampanjer för Israel. Dessa
sionistiska påtryckningskampanjer är
synnerligen välorganiserade och effektiva. De
två sionistiska huvudorganisationerna är AIPAC
(American Israel Public Affairs Committee) och ADL
(Anti-Defamation League), som är intimt
sammankopplade med den judiska frimurarlogen B'nai
B'rith. Både AIPAC och ADL samarbetar
förstås med Israels regering och Israels
ambassad i Washington.
Det sionistiska inflytandet över
USAs politik inleddes redan under den amerikanske
presidenten Woodrow Wilson före och under
första världskriget, ökade sedan
väsentligt under president Franklin D Roosevelt, men
ett verkligt grepp om USAs politik fick sionisterna
först under Roosevelts efterträdare som
amerikansk president Harry S Truman. Därefter har
det sionistiska greppet om USAs politik blivit allt
starkare, oavsett om det är en demokratisk president
med en demokratisk administration eller en republikansk
president med en republikansk administration som sitter
vid makten.
Den ende amerikanske president som
åtminstone i ett avgörande fall vågat
direkt trotsa den "osynliga" sionistiska makten är
den republikanske presidenten Dwight D Eisenhower, som
innehade en ojämförlig nationell auktoritet
genom att han under andra världskriget var de
västallierades överbefälhavare på
västfronten. Eisenhower tvingade Israel till
reträtt under det ominösa Suezkriget (mot
Egypten i allians med England och Frankrike) genom att
direkt hota den judiska staten med att omgående dra
in all amerikansk hjälp till denna stat - och det
tog skruv! Aldrig vare sig
286
tidigare eller senare har en
amerikansk president vågat trotsa den lilla judiska
staten och dess mäktiga lobby i USA på detta
sätt. Eisenhowers utrikesminister John Foster Dulles
sade ifrån på skarpen till sin republikanske
partivän William Knowland, när denne hotade med
att dra sig tillbaka från sin post som USAs
FN-ambassadör sedan Eisenhower meddelat att USA
skulle stödja en FN-resolution mot Israel för
dess självsvåldiga
aggressioner:
- Du bör noga studera denna sak.
Vi kan inte ha all vår politik tillverkad i
Jerusalem.
Till den mäktige ägaren av
Time-koncernen, Henry Luce, sade Dulles
också:
- Jag är fullt medveten om att
det är så gott som omöjligt att i detta
land föra en utrikespolitik som inte godkänns
av judarna. Men jag ämnar föra en politik som
gagnar USAs intressen, inte enbart judarnas. Detta
betyder inte att jag skulle vara judefientlig, men jag
tror på vad George Washington sade i sitt ryktbara
avskedstal, att en känslomässig sympati
för ett främmande land aldrig får
påverka oss till att föra en politik som
främst gagnar det främmande landets
intressen.
Dessa klara - man kan väl
säga självklara - ord var ett mycket ovanligt
och sensationellt avbrott i efterkrigstidens USA, som
allvarligt skakade den judiska lobbyn. Efter detta
bakslag genomförde den judiska lobbyn en
väsentlig förstärkning av det sionistiska
greppet om USAs utrikespolitik. Eisenhowers
efterträdare som USAs president, demokraten John F
Kennedy fick en kuslig föraning om sionismens
maktsträvanden, när han kandiderade till
presidentvalet 1960. Han hade inbjudits till middag hos
några rika och framstående judar i New York.
En av dessa, Abraham Feinberg, mäktig
ordförande för American Bank and Trust Company
i New York och dessutom inflytelserik i nationella
judiska affärer inom demokratiska partiet, sade
följande till Kennedy:
- Vi vet att din presidentkampanj
befinner sig i vissa ekonomiska svårigheter. Men
vår grupp här är villig att
hjälpa
287
att du överlåter åt
oss att föra USAs Mellanösternpolitik under de
närmaste fyra åren. Detta skall
självfallet uppfattas som ett absolut diskret
samförstånd oss
emellan.
Kennedy, som blev djupt chockad
över detta fräcka mutförsök, var dock
tillräckligt erfaren av skumraskmetoder i politikens
värld för att hålla god min i elakt spel.
Han svarade en smula undvikande att han skulle tänka
på saken. Dagen efter uppsökte han i
Washington en gammal vän, journalisten Charles
Bartlett, för att tala ut om saken med honom.
Bartlett har senare berättat, att Kennedy kände
sig djupt förolämpad av detta oblyga erbjudande
från den judiska gruppen.
- Om jag någonsin blir
president, sade Kennedy, skall jag sörja för
att ingen presidetkandidat i framtiden skall kunna
utsättas för sådana här
skamlösa utpressningsförsök och
därmed rädda landet från en massa
bekymmer och komplikationer.
Men när Kennedy sedan blev
president ville eller kunde han inte genomföra de
offentliga bidrag till politikernas presidentkampanjer
som i praktiken kunde omöjliggöra de privata
bidrag som möjliggör dolda påtryckningar
och korruption.
Det mutförsök som Kennedy
utsattes för var ingen enstaka företeelse.
Detsamma har alla amerikanska presidentkampanjer utsatts
för. Och så fortsätter sedan att ske med
presidenten själv, då den judiska lobbyn ser
till att sionister ingår i presidentens stab av
personliga rådgivare liksom inom de olika
departementen som statssekreterare. Sålunda var
Trumans närmaste personlige rådgivare
sionisten Ed Jakobson. Lyndon B Johnson hade herr och fru
Arthur Krim som sina främsta rådgivare, vilka
båda var sionister. Kennedy hade Myer Feldman, en
ivrig sionist, som sin personlige rådgivare och den
ominöse Abraham Feinberg från New York
dök sedan upp som en annan av Kennedys
inflytelserika rådgivare liksom senare under
Kennedys efterträdare Lyndon Johnson. Ingen
president har varit så omgiven av
judiska/sionistiska rådgivare som Jimmy Carter. Och
under presidentkampanjerna 1984 var särskilt de
demokratiska presi-
288
dentkandidaterna Garry Hart och Walter
Mondale helt i händerna på sionistiska
rådgivare - och förstås judiska
finansiärer liksom tidigare Truman, Eisenhower,
Kennedy, Johnson och Carter i deras respektive
administrationer, där alltså endast Eisenhower
i ett avgörande fall vågade visa
självständighet.
Den judiska lobbyn bedriver
framför allt en mycket omfattande
spionageverksamhet. George Ball, en av USAs mest erfarna,
intelligenta, kunniga och modiga politiker, sade vid ett
tillfälle:
- Israels amerikanska
understödjare utövar inte bara ett mäktigt
inflytande på en majoritet av kongressens
ledamöter, utan vad kanske än värre
är: så gott som inget som berör Israels
intressen kan göras eller ens diskuteras i
verkställande organ utan att detta genast blir
känt av Israels regering. Israels vakande öga
inregisterar allt.
Så fort en ledande amerikansk
politiker som förre Texas-guvernören och
demokratiske presidentkandidaten i 1980 ars presidentval,
John Conally, yrkar på att Israel bör dra sig
tillbaka från Västbanken och Gaza och
bemöts med försiktig förståelse
från vissa amerikanska tidningsledare, i detta fall
Washington Post, vips framträder i samlad trupp ett
antal upprörda rabbiner och andra inom den judiska
lobbyn med våldsamma protester om Israels
förestående förintelse med USA som
bödel, varpå de utpekade "antisemiterna"
bringas till tystnad. En judisk republikan som
kandiderade till posten som Philadelphias
borgmästare vägrade kategoriskt att låta
sig fotograferas med Conally med motiveringen att "jag
vill inte synas tillsammans med det judiska folkets
slaktare".
Hur denna fullständigt
vettlösa, ofta rent hysteriska sionist-propaganda
kan få ett sådant kusligt grepp om USAs folk,
däribland eljest nyktra och ofta moraliskt sunda
amerikanska intellektuella och politiker, kan synas
gåtfullt. Med det har väsentligen sin orsak i
den skrupelfria terror som sionisterna bedriver i sin
propaganda på alla nivåer i det amerikanska
samhället, inte minst vid universiteten som borde
vara, kan man tycka, högborgar för fri debatt
och yttrande-
289
frihet, för kunskapstörst
och sanningssträvan. Så må vara fallet
inom många områden, men så fort det
gäller Israel och Palestinakonflikten har
sionisterna sett till att med skrikiga demonstrationer
och skrällande mötesstörningar i en
veritabel turbulens av känslostormar strypa varje
ansats till akademisk frihet - allt organiserat av AIPAC
och ADL, i nödfall opererar JDL (Jewish Defence
League), en regelrätt judisk terrororganisation,
skapad av den numera i Israel verksamme Knessetledamoten
och rabiate arabhataren, rabbinen Meir Kahane, som
fällt det bevingade uttrycket: - Jag är inte
demokrat, jag är jude! Om honom har det sagts, att
han säger högt vad andra sionister - av
taktiska skäl - finner lämpligast att
tänka men inte öppet säga. Denne rabbin
Kahane är ledaren för de mest militanta judiska
s k bosättarna på Västbanken och i Gaza
som med terror söker driva iväg
palestinierna.
Den även i Sverige kände
språkforskaren och medborgarrättskämpen,
Noam Chomsky, själv av judisk börd, är
kritisk till Israel och därför
föremål för ständig hetsagitation.
Chomsky säger:
- När jag skall hålla ett
tal vid något universitet eller någon
annanstans, är det vanligt att en grupp sprider
diverse flygblad och litteratur, som är osignerat
och innehåller en samling angrepp på mig,
kryddade med citat, som vanligen är fabricerade,
från vad jag påstås ha sagt här
eller där. Jag tvivlar inte ett ögonblick
på att källan är ADL, och ofta
erkänner de som sprider denna osignerade
hetslitteratur att så är fallet. Detta är
ondskefullt och syftar endast till att avskräcka
många medmänniskor från att säga
sin mening. Naturligtvis är detta olagligt. Om ADL
väljer att uppföra sig på detta
sätt, så må man göra det, men detta
måste också avslöjas.
När en månadspublikation,
Berkely Graduate, vid Berkely-universitetet i
Californien, i sin utgåva i april 1982 publicerade
några artiklar som var kritiska till Israel och
dess dåvarande premiärminister Menachem Begin,
vars karriär som bekant är terroristens,
ansvarig för bl a massakern på en hel
palestinsk by Deir Yassin, så organiserade
sionisterna en våldsam kampanj mot den ansvarige
redaktören James Schamus, som i ett antal anonyma
hotbrev uppmanades
290
att "ta nästa tåg till
Auschwitz". Naturligtvis kom även den sedvanliga
störtfloden av anklagelser mot redaktören
Schamus för att vara "en inbiten antisemit"
också från universitetets judiska
studentförbunds styrelse - ända tills Schamus
kunde intyga att han själv var jude, varefter
"beklaganden" framfördes, sedan man lyckats
förmå juden Schamus att i nästa
utgåva av publikationen införa ett
"erkännande av att föregående nummers
artiklar var tarvlig antisemitism av värsta slag
både i innehåll och avsikt". Inkvisitionens
metoder alltså!
När professor Edward Said - han
är amerikansk medborgare av palestinsk börd och
ingår som medlem av det palestinska
nationalrådet - inbjöds att hålla ett
föredrag om Palestina-konflikten vid Washingtons
universitet, så organiserade sionisterna en
våldsam mötesstörning för att hindra
professor Said att säga ett enda hörbart ord.
De tjöt och vrålade i korus: "Stoppa
terroristen! Stoppa judemördaren!"
Man frågar sig varför
dylika huliganer, sådana här våldsamma
sabotörer mot det fria ordet inte genast
omhändertas av polisen, spärras in i ett
lämpligt häkte för att kyla ned sina
upprörda känslor och sedan ställs
inför rätta och döms till kännbara
bötesstraff och tillika fördöms av den
allmänna opinionen som demokratins
dödgrävare. Svaret är att sionisterna har
lyckats tillskansa sig sådant inflytande och
sådan makt i USAs flesta delstater, att de
ansvariga myndigheterna inte vågar göra
polisiära och rättsliga ingripanden, eftersom
sionisterna med fina kontakter i ledande massmedia
då kan framställa sig som "förintelsens
martyrer i ett alltmer antisemitiskt och nazifierat
amerikanskt samhälle" - och därefter skulle de
många demokratiskt valda delstatliga
förtroendemännen råka i allvarligt
blåsväder och med all sannolikhet inte bli
omvalda och förlora sina inkomstbringande jobb,
eftersom den judiska minoriteten är både den
politiskt mest engagerade och ekonomiskt den starkaste av
alla grupper i USA!
På motsvarande sätt är
det i USA med massmedia - pressen, radio och framför
allt TV - vilka övervägande är i judisk
ägo. När självständiga reportrar
framför alltför stark eller
närgången kritik av sionismens Israel eller
bara vidrör den
291
judiska lobbyns oerhörda makt,
genast utsätts vederbörande tidning, radio-
eller TV-bolag för en storm av judiska protester med
hot om att företaget kommer att utsättas
för annons- eller reklambojkott från en
mängd judiskt ägda företag. Inför
detta hot böjer man sig. Inget tvivel råder om
att detta är kapitalismens akilleshäl, som inte
är fullt aktuell i Sverige med ett omfattande
tidningsstöd av skattemedel och ett radio- och
TV-bolag som står utanför privata
fiansiärer som enda ekonomisk resurs. Men i USA
är det en beklaglig verklighet som till fullo
utnyttjas av främst sionisterna och därmed av
en främmande makt, Israel!
Man behöver inte vara
försvuren åt socialism och troskyldigt ge sig
hän åt dess i allt välsignelsebringande
verkan för att inse att en rejäl portion
socialism i kapitalismens USA är det enda botemedlet
mot den virulenta sionismens ok i denna viktiga
supermakt. Eisenhower, som trots sina brister var en av
USAs bästa presidenter under 1900-talet, varnade som
bekant för "det militärindustriella komplexet"
som en fara för nationen. Kanske ännu farligare
för inte bara USA utan för hela världen
är det sionistiska maktkomplexet i USA, eftersom
detta sionistiska maktkomplex inte bara binder USA till
en farlig förbrytarstat Israel utan även
terroriserar USAs folk, inklusive den judiska
befolkningen som genom sionistisk terror tvingas in i
sionismens led.
Den som mest ingående och
sakkunnigt belyst den judiska lobbyns stora och
förödande makt i USA är den republikanske
f d kongressmannen Paul Findley i hans bok They Dare To
Speak Out (Lawrence Hill & Company, Westport,
Connecticut USA 1985, 362 sidor). Det är en lysande
- och skrämmande - bok. Dagens Nyheters
mångarige Mellanöstern-korrespondent,
Åke Ringberg, uppmärksammar i sin
utmärkta bok Blodet i Beirut (Carlsson, Stockholm
1987) Findleys bok i ett särskilt kapitel baserad
även på en intervju med författaren
Findley. Åke Ringberg säger:
- Kärnpunkten i Findleys bok,
vågar man nog säga, är att det starka
inflytandet från den judiska lobbyn, med dess
förgreningar, helt enkelt är ett hot mot
yttrandefriheten och en öppen debatt. Detta hot tar
sig uttryck i mord, mordhot, mordbrand, smädelser,
sabotage av offentliga
292
möten, påtryckningar
på lokala radio- och TV-stationer att stoppa vissa
annonser och/eller debatter etc. Under vårt samtal
som äger rum i Abraham Lincoln-muséet i
Springfield citerar Findley den förste republikanske
presidenten: demokratin kan inte fungera i en
atmosfär där medborgarna inte vågar tala
öppet.
Ännu ett citat från
Åke Ringbergs bok med hänvisning till Paul
Findleys dokumentära redovisning i They Dare To
Speak Out:
"Den mest häpnadsväckande
förödmjukelsen som det stora USA fick
svälja inträffade den 8 juni 1967, två
dagar efter Sexdagarskrigets utbrott. Det amerikanska
signalfartyget USS Liberty, med kulsprutor som enda
försvarsvapen, anfölls i fullt dagsljus i
östra Medelhavet, 15 sjömil från
Sinaihalvön, under två timmar av israeliskt
flyg och torpedbåtar. USS Liberty förde fullt
tydlig flagga som vajade i svag bris och i flera timmar
hade israeliskt spaningsplan flugit över Liberty
så nära att piloterna vinkade till
besättningen. Anfallet resulterade i att fartyget
förstördes, dock utan att sänkas, och 34
amerikanska sjömän dödades medan 171
sårades. Det var en öppen krigshandling;
likväl blev allt nedtystat på order av Vita
Huset under den demokratiske presidenten Lyndon B
Johnson."
Varför denna otroliga
överslätning?
Varje annan stat som begått
denna regelrätta stridshandling mot USA hade
självfallet fått umgälla det med
allvarliga reprimander, sannolikt med amerikanska
repressalieaktioner, med en kör av massmedia som
skrikit om banditstatens illdåd och lett till
fördömanden i FN. Men Israel undslapp allt
obehag och kunde fortsätta att årligen
inhösta miljarder dollar i amerikanskt bistånd
och stöd från USA i dess talrika andra
piratdåd! Varför?
Amiralen Thomas L Moorer säger
att orsaken var inrikespolitisk: - Johnson var rädd
att tappa judiska röster. Israel, som fräckt
avfärdat attacken som ett "misstag", kunde även
här som i tusentals andra fall lugnt lita på
stödet från sin judiska lobby. Amiralen Moorer
säger vidare: - Det amerikanska folket skulle bli
fly förbannat om man visste vad som
pågår ("would be goddam mad if they knew what
goes on"). Just det!
Nästa
sida
|