|
65
SAMARBETET
MELLAN SIONISTER OCH
NAZISTER
Följande är
väldokumenterade fakta och hänvisningar sker
till välrenommerade judiska forskare och
författare. Det är sålunda inte
fråga om några subjektiva tyckanden för
att ogrundat söka misstänkliggöra
sionismen för dess samröre med nazismen, utan
det är här fråga om historiska fakta och
saklig information - att dessa fakta om sionismen är
okända för det stora flertalet, också
bland opinionsbildare och debattörer i våra
massmedia, detta visar bara hur framgångsrik den
sionistiska propagandan har varit och fortfarande är
att förfalska och förvanska verkligheten om
sionismen och hur inflytelserika sionisterna är att
kunna hemlighålla för dem synnerligen
obekväma och komprometterande fakta: att dessa
sionister styr både historieskrivningen och
åsiktsbildningen i nyhetsförmedling och
debatter om Israel och det världsomfattande
stödet till det ockuperade Palestina, den
sionistiska staten Israel.
Först måste man göra
klart för sig att förutsättningen för
samarbetet mellan sionisterna och det nazistiska Tyskland
under Hitler var en ideologisk gemenskap mellan sionismen
och nazismen. Sionismen är helt enkelt judisk nazism
- med två undantag som bör noteras:
1) Sionismen grundas på
föreställningen att judarna är ett av Gud
utvalt folk som fått Guds löfte att
erövra ett annat folks land, Palestina, enligt
Moseböckerna i Bibelns Gamla Testamentet,
judendomens Torah (1 Mos. 15:18, 2 Mos. 19:5-6), 2 Mos.
23:31, 5 Mos. 34:4): "Ta bort föreställningen
om det utvalda folket och det utlovade landet. och
sionismens grundval faller samman", säger Nathan
Weinstock i sin bok Le Sionisme contre Israel
(förlaget Maspero, Paris 1969, s. 324). Någon
motsvarighet till denna religiöst sanktionerade
rasism med ett gudomligt löfte att erövra andra
folks land fanns aldrig hos nazismen, vars rasism var mer
renodlat nationalistisk och rasbiologisk.
258
2) Sionismen accepterar i sin stat
Israel en parlamentarisk demokrati för sina judiska
medborgare, medan nazismen i Hitlers Tyskland avvisade
denna styrelseform och ersatte den med en "folkstat med
ledarprincipen", i realiteten en diktatur.
I övrigt är
överensstämmelserna slående mellan
sionismen och nazismen: den extrema nationalismen,
rasismen med stränga förordningar mot ras eller
folkblandning, herrefolkstänkandet och den
oförsonliga kampinställningen till utpekade
fiender liksom läran om Lebensraum, livsrum, och
Eretz Israel är alla gemensamma drag hos sionismen
och nazismen.
Man bör lägga märke
till, att staten Israel aldrig har fastställt sitt
lands gränser utan ständigt utvidgar sitt
territorium på arabernas bekostnad och ser fram
emot att förverkliga ett Storisrael - enligt det
bibliska löftet av Jahve till Abraham om att hans
ättlingar skall få "detta land, från
Egyptens flod (d v s Nilen) ända till den stora
floden Frat (Eufrat i Irak)". (1 Mos. 15:18, 2 Mos.
23:31, 5 Mos. 3:4 osv)
Att det inte bara är vissa
enstaka judiska religiösa fanatiker och
bibelfundamentalister utan också ledande sionister
som israeliska toppolitiker alltifrån David
Ben-Gurion och Golda Meir, Moshe Dayan och Menachem Begin
till Israels nuvarande premiärminister Yitzhak
Shamir som åberopar sig på Gamla Testamentet
för att rättfärdiga både staten
Israel och dess ständiga erövringar, det
framgår av talrika uttalanden av dem.
En framstående judisk filosof,
Morris R. Cohen, professor vid flera välkända
amerikanska universitet som Harvard, Stanford, Yale,
Chicago, City College of the City of New York, har i sin
bok The Faith of a Liberal, utgiven på
förlaget Henry Holt & Co. i New York 1946,
förklarat:
"Sionisterna godtar i grunden
antisemiternas rasideolgi men drar därur olika
slutsatser. I stället för teutonerna eller
germanerna är det judarna som är den rena
överlägsna rasen."
259
Och en av vårt århundrades
mest berömde och lovprisade historiker engelsmannen
Arnold J. Toynbee, förklarade inför ett
årsmöte som hölls av American Council for
Judaism i maj 1961 i Philadelphia i USA:
"Sionism och antisemitism är
uttryck för identiskt samma åsikter,
nämligen att det är omöjligt för
judar och icke-judar att leva samman i ett och samma
samhälle."
Professor Toynbee hade den 31 januari
samma år, alltså 1961, hållit ett tal
till studenterna vid det kända McGill-universitetet
i Montreal i Kanada, där han bl a
sade:
"Behandlingen av de palestinska
araberna åren 1947 och 1948, när sionisterna
med terror erövrade större delen av Palestina,
var moraliskt lika oförsvarligt som nazisternas
slakt av miljoner judar under andra världskriget i
Europa. Därtill kommer en ännu svårare
belastning, nämligen att palestinierna blivit
bestulna på sitt land." (Detta senare citat är
hämtat från ett referat i New York Times den 1
februari 1961 ).
Alltså, både ideologiskt
och i maktpolitisk gärning finns det frappanta
överensstämmelser mellan sionismen och
nazismen! Vi skall senare återkomma till detta och
belysa det ännu tydligare med dokumentära
belägg.
Den i USA verksamma och ytterst
välkända historikern Lucy Dawidowicz
återger i sin bok A Holocaust Reader (s.150-153)
följande resolution från Tysklands Sionistiska
Federation den 21 juni 1933, alltså knappt fem
månader efter Hitlers
makttillträde:
"Sionismen tror", heter det i denna
sionistiska deklaration, "att en pånyttfödelse
av det nationella livet, som sker i tyskt liv genom
anslutning till kristna och nationella värden
även måste äga rum i den judiska
nationella gruppen. Också för juden
måste ursprung, religion, ödesgemenskap och
gruppmedvetandet vara av avgörande vikt för att
forma hans liv ... Vårt erkännande av den
judiska nationaliteten sörjer för ett klart och
uppriktigt förhållande till det
tyska
260
folket och dess nationella och
rasmässiga realiteter. Vi önskar inte
förfalska dessa grundläggande frågor,
eftersom också vi är emot blandäktenskap
och för bevarandet av den judiska folkgruppens
renhet, och vi avvisar varje överträdelse
på det kulturella området "
Den ledande nazistiske ideologen
Alfred Rosenberg, författaren till den i över
350 000 exemplar utgivna boken Der Mythus des 20.
Jahrhunderts och som 1934 tillträdde befattningen
som "världsåskådningsledare för
nazistpartiet", förklarade följande i sin
år 1937 utgivna bok Die Spur des Juden im Wandel
der Zeiten, s. 153:
"Sionismen måste
understödjas kraftfullt, så att ett visst
antal judar årligen transporteras till Palestina
eller åtminstone kan förmås att
lämna Tyskland." (Citatet är återgivet av
den tyske historikern Karl Pokehn i dennes uppsats The
Secret Contacts, Zionist-Nazi relations 1933-1941 i
Journal of Palestina Studies, nr 19/20, 1976.
Och Alfred Rosenberg hade fullt
stöd av Hitler själv så sent som år
1938, vilket framgår av Jakob och David Kimches bok
"Des Zornes und des Herzens Wegen", utgiven i Berlin 1956
(s. 26).
Professor Lucy Dawidowicz
framhåller i sin tidigare omnämnda bok, att
Tysklands Sionistiska Federation redan 1933 starkt
motsatte sig en ekonomisk bojkott av det nazistiska
Tyskland som "osionistiskt", och de tyska sionisternas
huvudorganisation verkade aktivt för att
upphäva handelsbojkotten av Tyskland.
"I slutet av 1937 etablerade sig den
sionistiska organisationen Mossad Alyrah Beth i Berlin
för att leda utvandringen av tyska judar till
Palestina. året därpå 1938, kom
sionisten Bar-Gilead från Mossad överens med
den sedermera så beryktande Adolf Eichmann om att
upprätta särskilda utbildningsläger i
bland annat modernt jordbruk, så att de judiska
emigranterna skulle vara bättre förberedda,
när de anlände till Palestina. Denna verksamhet
övertog nazisterna själva 1939, efter
krigsutbrottet den 1 september." (Kimche, ibid. s.
433-444).
Nästa
sida
|