|
14
FAKTA
OM ISRAEL
Angreppen på Gunnel Jonäng
(c) för hennes nyttiga och tankeväckande
artikel i Dagens Nyheter den 15 november 1987 med
rubriken "Vakna upp i Palestinafrågan" (i två
artiklar), dels av Alf Svensson (kds), dels gemensamt -
över blockgränserna - av Margareta Fogelberg
(fp), Ann-Catrin Haglund (m) och Oskar Lindkvist (s), kan
den i Palestinafrågan varmt engagerade och kloka
Gunnel Jonäng själv besvara. Men då
hennes vedersakare framför en mängd
oriktigheter som förvränger verkligheten
är det av allmänt och principiellt intresse att
korrigera dessa.
Hur man än ser på den
judiska staten Israel - positivt, välvilligt
kritiskt eller negativt - kvarstår ändå
vissa fundamentala fakta om denna stat som gör den
mycket speciell och som man inte kan förbigå,
därest man vill hålla sig till sanningen och
skall kunna föra en meningsfull debatt om skilda
uppfattningar om hur en fredlig lösning på
denna Mellanöstern-konflikt bäst skall kunna
uppnås. Alltså, om staten Israel bör man
rimligtvis erkänna följande:
1. Israel är en stat som är
uppbyggd på en myt om att Gud (enligt Bibeln) skall
ha lovat ett visst folk, Abrahams och de andra
patriarkernas ättlingar (vilka judarna/sionisterna
säger sig vara) rätt till ett visst land,
Palestina. Alla Israels ledare från David
Ben-Gurion till Menachem Begin och Yitzhak Shamir, har
bekräftat detta.
2. Israel är en
inkräktarstat, alla judar från hela
världen har automatiskt medborgarskap i Israel, inte
en invandrarstat som USA av folk av olika etnisk
härkomst och olika religiösa
trosbekännelser från hela
världen.
3. Israel är en stat som i
samband med dess självsvåldiga bildande 1948
fördrev med våld och terror bortåt 800
000 av landets egna invånare för att
därmed snabbt förvandla judar från en
minoritet till en maktfulllkomlig majoritet. Före
Balfour-deklarationen och den judiska invasionen 1917,
var judarna bara 8% av Palestinas befolkning.
105
4. Israel är en stat som
förnekar de kvarvarande av landets ursprungliga
invånare deras existens - de är "bara araber
bland andra araber" som bör med lock och pock
förmås att ge sig av. Premiärminister
Golda Meirs uttalande "det finns inga palestinier"
är beryktat och symptomatiskt för den
sionistiska inställningen.
5. Israel är en stat som formellt
är en demokrati av västerländsk
parlamentarisk typ, fastän enbart för den
judiska befolkningen, den arabiska befolkningen har i
"själva Israel" mycket begränsade demokratiska
fri- och rättigheter och i de ockuperade
områdena på Västbanken och i Gaza
"saknar den inhemska arabiska befolkningen alla
demokratiska fri- och rättigheter medan den
därvarande judiska befolkningen åtnjuter dessa
rättigheter". Det bör dock noteras att med
dessa inskränkningar och diskrimineringar kan Israel
inte göra skäl för att respektera de
grundläggande demokratiska värdena. När
Israel åberopar sig på att landet befinner
sig i krigstillstånd eller inför hot om krig,
så återfaller detta på Israel som under
de senaste 20 åren vägrat att
återlämna de ockuperade områdena till
palestinskt självstyre.
6. Israel är alltså i sak
inte en demokratisk stat utan - vad sionisterna
erkänner öppet - en judisk stat, varvid
"judisk" skall tolkas som både en viss nationell
etnisk grupp och som en viss nationalreligiös
tillhörighet. Därmed är "den judiska
staten Israel" inte öppen för alla folk och
trosbekännare som landets medborgare, endast
för "judar".
7. Israel är en stat som
öppet trotsar alla FN-resolutioner som går
dess inskränkt nationella intressen emot - på
samma sätt som Sydafrika, som dock uteslutits
från FN.
8. Israel är den stat som är
den mest militariserade i hela världen - ingen stat
har tillnärmelsevis så stora
militärutgifter per capita som Israel med
bortåt 3,6 miljoner judiska israeler.
9. Israel är en stat som inte
bara är utrustat med de mest avancerade
konventionella vapen, utan Israel
förfogar
106
även över en hemlig
kärnvapenarsenal sedan drygt 20 år, vilket
avslöjats av den israeliske kärnvapenteknikern
Mordechai Vanunu.
10. Israel är en stat som utan
ofantlig ekonomisk hjälp utifrån skulle
gå i konkurs inom en månad. Israel får
miljarder dollar årligen, dels från USAs
regering, som ger större bidrag åt staten
Israel än åt USAs alla 50 delstater
tillsammans, dels från den västtyska
regeringen, inalles bortåt 130 miljarder D-mark som
gottgörelse för det nazistiska Tysklands
brutala judepolitik för över 40 år sedan,
dels från privata sionistiska insamlingar i olika
länder vilka årligen uppgår till
miljardbelopp (och i USA är avdragsgilla på
deklarationen).
11. Israel är en stat som i
praktiken utövar apartheid eller
"rasåtskillnad" genom att särskilja judar
från icke-judar och på skilda sätt
diskriminerar den senare gruppen (som palestinier,
muslimer liksom kristna).
Alf Svensson i sin DN-artikel ger sig
hän åt de ständigt återkommande
myterna i den sionistiska propagandan: myten om ett
Israel som "Mellersta Österns enda demokrati", myten
att Israel utsatts för angreppskrig, myten att
Israel utsätts för terror, inte det
fördrivna och förtryckta palestinska folkets
befrielsekamp, myten att befolkningen på
Västbanken och i Gaza fått det bättre
under israeliskt militärstyre. Myten om Israels
rätt till "säkra gränser" (men var skall
dessa gränser dras när Israel vägrar
palestinierna deras nationella existensberättigande
och när Israel gör sig till fiende med alla
grannstater genom bombangrepp på värnlösa
civila i flyktingläger, det förbigår Alf
Svensson).
Vad så gäller trion
Fogelberg, Haglund och Lindkvist i deras fasta
förvissning om att jordansk lag gäller på
Västbanken. Den som tror att så är fallet
känner inte till fakta. Om jordansk lag fortfarande
gällde i sin helhet skulle inte expropriering av
mark och vatten kunna ske, den förbjuder
nämligen sådan försäljning för
att skydda medborgarnas långsiktiga intressen.
På Västbanken gäller inte jordansk lag
utom i vissa rent civila instanser, som ingående av
äktenskap
107
o dyl. I själva verket
gäller ingen lag i de ockuperade områdena utan
Israel begagnar sig av än den ena än den andra
efter behov. Ibland hänvisas till israelisk lag,
ibland till de gamla ottomanska lagarna t o m. I
praktiken är det mer än 1 200 militärorder
som styr det dagliga livet. Vissa av dessa är
baserade på de undantagslagar som infördes
under den brittiska mandatperioden 1945. Det kan t ex ges
kollektiv bestraffning genom hussprängning, vilket
borde vara känt för svenska
riksdagsledamöter.
Sverige erkänner israelernas
rätt till en egen stat inom säkra och
erkända gränser, sägs det vidare. Men
vilka är egentligen "säkra och erkända
gränser"? Staten Israel har från FNs
första delningsplan 1947 ständigt flyttat fram
"sina" gränser och ännu aldrig fastställt
vilka de är - hela Jerusalem och Golanhöjderna
har införlivats med Israel efter 1967,
Västbanken och Gaza är fortfarande olöst.
Arabernas ständiga vägran att erkänna
Israels rätt att existera är konfliktens
kärnpunkt, hävdas det vidare. Här
görs "araberna" kollektivt ansvariga. För vad?
Jo, för att inte erkänna inkräktarens och
ockupantens rätt att beröva palestinierna deras
rätt till deras eget urgamla hemland. Låt oss
tänka oss följande: Om ett främmande folk,
t ex ryssarna, skulle göra anspråk på
Sverige med hänvisning till rubrik "ryska rikets
grundläggare på 800-talet", som kom från
Sverige, närmare bestämt från Uppland
för 1 700 år sedan, skulle
riksdagsledamöterna Fogelberg, Haglund och Lindkvist
acceptera också detta?
Riksdagstrion klandrar Gunnel
Jonäng för att "hon frikänner araber och
palestinier från ansvar för den nuvarande
situationen". Alltså, de som berövats sitt
land bär alltså ansvar för att de inte
kapitulerar helt, den bestulne skall ge tjuven rätt.
Är inte detta att erkänna flagrant orätt
som rätt?
"I stället för att befria
sitt eget folk valde PLO att angripa Israel",
förkunnar denna trio, som tydligen är
oförmögen till eftertanke: Hur skall det egna
folket som fördrivits och förtrycks av Israel
kunna befria sig själv utan att angripa
108
denna makt, Israel? Så kommer vi
till en mycket grov och ständigt i den sionistiska
propagandan återkommande historieförvanskning
som kräver en något utförligare
korrigering. Trion Fogelberg, Haglund och Lindkvist
säger: "Redan 1947 sade araberna nej till
FN-förslaget om Palestinas delning i en arabisk och
en judisk stat". Vilken rätt hade FN att beröva
palestinierna en del av deras hemland? FN bröt
här mot sina egna bestämmelser genom att neka
araberna (palestinierna), vilka då utgjorde drygt
två tredjedelar av Palestinas befolkning,
rätten till nationellt självbestämmande i
eget land. Beslutet om delning togs av
generalförsamlingen, inte av
säkerhetsrådet. Därmed var det att
betrakta som en rekommendation, inte som ett beslut att
verkställas (enligt FN-stadgan).
Det kan f ö tilläggas att
Menachem Begins Irgun aldrig erkände delningsplanen,
den var olaglig och skulle aldrig accepteras, hette det -
fast av andra skäl, rätten för sionisterna
att grabba åt sig ännu mera palestinskt land.
Under de fem och en halv månaderna mellan beslutet
om FNs delningsplan den 29 november 1947 och det
definitiva beslutet om upphörandet av den brittiska
mandatregeringen i Palestina den 15 maj 1948 intog
sionistiska styrkor områden som tilldelats
araberna/palestinierna t ex Jaffa och Acre. Vem kan under
dessa omständigheter förebrå
palestinierna och de närliggande grannländerna
för att de inte fogade sig i den grymma
orättvisan i detta "fullbordade faktum" eller
för att de vägrade "erkänna" den
sionistiska staten.
Först i maj 1948 informerade
generalsekretariatet i arabförbundet FNs
generalsekreterare om att arabstaterna såg sig
nödda att ingripa. Sionister drev då en
målmedveten terror mot den palestinska
arabbefolkningen. Förstörelsen av en hel by,
Deir Yassin den 9 maj 1948, är det mest eklatanta
exemplet - 254 av invånarna massakrerades -
män, kvinnor, barn och åldringar - av den
sionistiska Irguns trupper under ledning av Menachem
Begin, som senare skulle bli Israels
premiärminister, besynnerligt nog även Nobels
fredspristagare och mest beryktad som "Beiruts slaktare"
under Israels besinningslösa angreppskrig på
det värnlösa Libanon under sommaren
1982.
109
Hur vore det om dessa svenska
riksdagsledamöter lärde känna
åtminstone de mest elementära grunddragen i
det moderna Palestinas tragiska historia och tillkomsten
av den sionistiska staten Israel innan de tar till orda
och uttalar sina omdömen, ty annars blir de offer
för den gångbara sionistiska
lögnpropagandan med dess skeva och falska
historiebeskrivning. Åtminstone borde de - liksom
andra tanklösa och okunniga talesmän för
Israel - besinna den store humanisten och
fredskämpen Folke Bernadottes öde och
lägga märke till hans sista ord. Han beskrev
det i stor skala utförda sionistiska rövandet,
skövlandet och plundrandet och "alla tillfällen
då byar förstörts utan varje synbar
militär anledning". Denna rapport, FNs dokument
A.648 sid. 14, framlades den 16 september 1948. Dagen
därpå, den 17 september, mördades greve
Folke Bernadotte och den franske adjutanten, överste
Serot, i den del av Jerusalem som ockuperats av
sionisterna. Israels nuvarande premiärminister
Yitzhak Shamir var bland Bernadottes
mördare.
Nästa
sida
|