|
87
BEN
BELLA:
"VI KOMMER ALDRIG ATT
ACCEPTERA ISRAEL"
(En intervju med den legendariske
islamiske algeriske ledaren Ahmed Ben Bella, f d
Algeriets president)
- Israel är ett problem. Hur
skall man lösa problemet Israel?
BB: Med risk för att chockera
skall jag säga något som man knappast
längre hör i dag: muslimerna kommer aldrig att
acceptera sionismens faktum i Palestina. Jag är
muslim och Palestina angår inte bara palestinierna
utan alla muslimer. Även om palestinierna, under
tvång, slutligen godtar en sorts lösning,
kommer muslimerna aldrig att acceptera staten
Israel.
Aldrig kommer det muslimska folket,
det muslimska kynnet att tolerera den sionistiska staten.
För en sionist är ett ekonomiskt och politiskt
och även kulturellt beslagtagande av hela
området logiskt. För oss är det liktydigt
med förintelse, en sterilisering, en
identitetsförlust, som ingen muslim med
självrespekt kan acceptera ...
Camp David gör inget annat
än blockerar situationen totalt. Alla har fått
säga sitt utom de huvudinblandade, d v s
palestinierna. Sadat har gett arabvärlden en
snyting. Hans politik gick stick i stäv mot
Nassers.
Man måste slutgiltigt komma fram
till skapandet av en demokratisk stat, i jämlikhet,
mellan kristna, muslimer och palestinska judar som, i
motsats till askhenazijudar, hör hemma i
området. De senare är
inkräktare.
Vi har alltid levt med judarna; de har
alltid haft det mycket bättre hos oss än i
Europa. Vi har skyddat dem.
Låt oss gå tillbaka till
historien. Det är inte förrän år
1948, då staten Israel skapades, som vi har skilts
åt. Om man
366
öppnar rasismens dossier, kommer
man snabbt att konstatera att arabernas, muslimernas,
ansvar vad gäller detta kapitel är kraftigt
begränsat. Inkvisitionen,
judeförföljelserna, Hitler, Pétain ...
Allt detta - det är Europa.
Aldrig har ett muslimskt land drivit
bort judarna. Vi har aldrig konfiskerat deras egendomar,
vilket har hänt nio gånger i England och
åtta gånger i Belgien. Vi har aldrig, i
egenskap av muslimer, accepterat Pétains
antisemitiska politik.
Israel, med sina tre miljoner
invånare, utgör i alla fall en minoritet i
Mellanöstern eftersom det i dag finns fem miljoner
kristna och muslimska palestinier och hälften av dem
lever under den judiska ockupationen. Om 20 år
kommer antalet palestinier att fördubblas och
utgöra majoritet i Palestina. Israel kan inte
göra någonting för att motverka detta
tryck.
Vissa makthavare i arabvärlden
kan mycket väl bege sig på
försoningsresor till Jerusalem, det kommer alltid
att finnas em muslim eller en kristen, som reser sig
för att göra slut på dessa
förrädare. Jag upprepar: vi kommer aldrig att
acceptera detta främmande inkräktarelement i
vårt område.
Israel är en cancer ympad
på den muslimska världen. Men jag är
mycket optimistisk. Enligt min åsikt kan Israel
bestå i maximalt 20 år till.
Redan är de israeler som
lämnar landet fler än de som immigrerar dit.
Den muslimska befolkningen i Israel växer hela
tiden: den uppgår i dag till mer än 850 000
personer, samt 1,5 miljoner i de s k ockuperade
områdena och 3,5 miljoner palestinier som lever i
landsflykt. I varje fall israelerna kommer att bli en
minoritet i själva Palestina och muslimerna
utgör i dag redan en miljard i värden. Hur
länge ska Israel ostraffat lyckas
förödmjuka muslimerna? En realitet är att
muslimerna om 20 år kommer att vara två
miljarder. Dessutom kommer den teknologiska muren snart
att raseras. Muslimerna börjar få sina
tekniker och sina vetenskapsmän.
367
Eftersom Israel innehar atomvapen, som
hotar oss, så kommer förr eller senare
muslimerna också att ha sin atombomb. Det är
oundvikligt. Vi kommer alltså att väga
så tungt, att israelerna inte kan stå emot.
De har ingen chans.
Jag tror inte på
kärnvapenkrig. Det vi vill, vi muslimer, det är
att vara. Men vi kan bara vara, om Israel inte är.
Israel har inget att göra i området. Israel
hör inte hemma där. Det är en
inkräktarstat.
PLO har inte gett upp planerna
på att skapa en demokratisk palestinsk stat
för kristna, judar och muslimer. Men Israel är
bara ute efter en total villkorslös palestinsk
kapitulation ... Och PLO har rätt och skyldighet att
fortsätta motståndet mot inkräktarna
enligt folkrätten. Och inte kapitulera, d v s
acceptera Israel. Som jag redan sagt: Vi kommer aldrig
att acceptera den judiska staten Israel.
- Genom att sträva efter
"diplomatiskt" erkännande, kan man säga att den
palestinska motståndsrörelsen "erövrat"
världen men förlorat sig själv?
BB: Jag skulle inte vilja uttrycka det
så och jag tror inte det. Som jag ser det är
den palestinska befrielsekampen, till sin natur, inte en
isolerad motståndsrörelse utan en kamp som
angår hela världen, alla fria människor i
världen. Om en viktig bräsch öppnades i
det nuvarande prosionistiska världssystemet genom
Algeriets självständighet, så skulle en
seger för den palestinska befrielserörelsen
få ännu större betydelse i detta
avseende. Det är på grund härav som detta
system håller fast vid att till varje pris krossa
denna Befrielsekamp. En seger för den palestinska
befrielserörelsen skulle förstås drabba
de enorma intressen som västvärlden, som
stöder Israel, har i detta område. Främst
dess materiella intressen som olja och gas men
också dess strategiska intressen i detta
område, världens lås.
Tvärs igenom kampen för
Palestina (vilken angår alla muslimer och kristna i
tredje världen och t o m de sunda krafter som
växer fram i Europa) bildas en livsviktig komponent
för världens framtid.
368
Jag uppfattar mig inte endast som
åskådare, utan jag säger detta i kraft
av mina egna erfarenheter som revolutionär. I dag
är jag i mitt hjärta palestinier. Jag
känner mig t o m mer som palestinier än som
algerier. Och alla araber är, i denna
bemärkelse, palestinier.
Jag har inte lämnat
fängelset för att återta maktens
börda: makten i sig intresserar mig inte, om jag
inte genom den kan hjälpa till att befria Palestina.
Det säger jag uppriktigt. Jag kan inte anse att
endast de palestinska ledarna bör avgöra
Palestinas villkor. Mina villkor är deras, den
palestinska befrielsekampens öde är hela
arabvärldens öde, rättvisans och
folkrättens öde.
- Om man jämför folkens i
Nordafrika insatser vid den algeriska befrielsen med
arabernas i Mellanöstern i den palestinska
befrielsekampen, kan man då säga att Libanons
insats är otillräcklig jämfört med
Tunisiens och Marockos?
BB: Vid Gud, aldrig. Libanon har gjort
mer än Tunisien och Marocko tillsammans. Libanon
är ett unikt undantag - det enda land som engagerat
sig så djupt i den palestinska frågan, att
det nästan blivit ett med Palestina. I dag är
det libanesiska folket detsamma som det palestinska
folket och vice versa. Det libanesiska folket är ett
gigantiskt folk, som jag likväl inte skiljer
från andra arabiska folkslag i andra delar av
arabvärlden. Just detta att inte ha en stark
regering och att libanesiska staten och regeringen har
störtat samman, har hjälp det libanesiska
folket mycket i dess agerande. Vissa anser detta som
oordning och anarki. Inte alls. Detta är livet
självt som väller fram i Libanons sköte,
den absoluta kreativiteten, genialiteten och
generositeten. Den verkliga anarkin håller till
bland institutionernas lagar, hos polisen,
undervisningsväsendet och i den dekadenta politiken
med ledarnas svek. Detta är den verkliga anarkin,
försvagande och steril. Det andra, det är livet
och friheten som ej går att krossa hos
människor som lever och dör rakryggade. Dessa
upphöjda skäggprydda män som får
världen att skälva, den värld som
söker skydd i den löjliga bunkern i
konsumtionssamhällets varuhus.
369
- Detta är en fin definition
på anarkin och friheten, på steriliteten och
kreativiteten.
BB: Ja, den bästa regimen i
världen är Libanon och kanske till viss
mån också Italiens. Italiens därför
att regeringarna där är svaga och
polisväsendet och alla myndigheter av försumbar
storlek.
- Låt oss återgå
till arabfolkens insatser i motståndskampen mot
Israel. Syrien t ex, bortsett från dess regim, har
offrat många martyer i kampen mot Israel. Dessa
martyrer tillhör, när allt kommer omkring, det
syriska folket.
BB: När de har kunnat och
när de inte hindrats av sina regeringar, har alla
araber engagerat sig för palestiniernas sak. Jag
gör ingen skillnad mellan det libanesiska folket och
de andra arabiska folken. Skillnaden ligger hos
regimerna. Egypten t ex, har haft fler martyrer än
det palestinska folket självt. Det finns
ovederläggliga siffror på detta. Icke desto
mindre måste man erkänna, att även om
Egypten har engagerat sig i palestiniernas kamp genom att
hjälpa till med den stora bördan, så har
det aldrig funnits en allmän reaktion av det slag
som uppstod i Libanon. Där handlar det om ett
ovanligt fall som inte har sin motsvarighet i
historien.
- Tror ni på möjligheten av
en befrielse av Palestina med hjälp av endast det
palestinska folket?
BB: Aldrig. Det är omöjligt.
Jag säger det igen, alla arabers och muslimers
öde är beroende av utgången av denna
konflikt. Alla krafter i det västerländska
världssystemet står bakom Israel för att
hålla stånd mot muslimerna. En seger för
oss i Palestina betyder därför ett krossande av
alla prosionistiska strategier i Västerlandet och
befrielsen av alla förtryckta folk.
- Men Al-Fatahrörelsen och den
palestinska motståndsrörelsen grundas dock
på principen att Palestina skulle kunna befrias
uteslutande genom egna krafter.
370
BB: Utan att underskatta det
palestinska folkets kapacitet, får man inte
glömma den historiska utgångspunkten vilken
påbjuder en annan inriktning och en annan
proportion på kampen. Som jag redan sagt, detta
angår tredje världen och hela den
arab-muslimska världen och omfattningen av kampen
är bestämd enligt dessa
förutsättningar. De som vill ge någon
annan dimension åt denna fråga gör en
allvarlig missbedömning.
- Kampen är alltså
arab-islamisk och angår hela världen. Den
kräver en förändring av sociala, politiska
och kulturella strukturer och förutsätter en
enad muslimsk värld.
BB: Israel representerar i realiteten
alla de motsägelser som vi håller stånd
mot. Det är därför kraven på en
nyordning ingår i Palestinas befrielse. Vi
konstituerar oss genom vårt motstånd mot den
sionistiska utmaningen.
Samma sak hände för
övrigt på samma mark under korsfarar tiden.
Palestina kommer att bli platsen för den stora,
avgörande konfrontationen mellan det prosionistiska
västerländska världssystemet i sin helhet
och de arabiska och muslimska krafterna i sin
fullständighet. Palestina är ett litet land men
dess kamp är mycket viktigare än kampen i
Algeriet någonsin var, till exempel. Palestina
befäster en viktig uppgörelse som utan tvivel
kommer att bli avgörande för bildandet av en
annan världsordning.
- Israelerna sticker f ö inte
under stol med att de representerar den tionde
korsfarargenerationen.
BB: Det prosionistiska
Västerlandet döljer inte längre det faktum
att Israel är en av deras avancerade positioner
för att skydda den "västerländska"
civilisationen och världssystemet mot islam och
Orienten.
- Vilka är den palestinska
befrielserörelsens svårigheter i
dag?
371
BB: Motståndsrörelsen har
blivit en tung apparat som mera liknar en stat i sin
politiska utövning än en
befrielserörelse.
Om Israel är ett bräckligt
väsen så är det åtminstone utrustat
med en mäktig armé och det är inte ett
traditionellt krig som förs där till sitt
yttersta slut. Israels väsen kommer oundvikligen att
störta samman under trycket av många faktorer
Vi måste bekämpa Israel genom en lång
utnötningskamp, på alla plan, varje dag, varje
minut, varje sekund, blodsdroppe för blodsdroppe,
även om endast en israel går under när
tio av de våra gör det. Man måste vara
beredd att betala det priset.
I dag kan vi inte tala om en verklig
front, ty vi har endast ett "fönster", södra
Libanon, som ensam utmanar Israel och ett
värnlöst palestinskt folk som för en
heroisk motståndskamp mot en barbarisk ockupation
och Israel. Man kan föreställa sig Israels
öde om alla fronter vore öppna som den
libanesiska fronten. Libanon har klätt av Israel.
Libanon visar oss vad som bör göras och kan
göras.
Den palestinska
motståndsrörelsen bör säkra
oberoendet för sina beslut och den bör inte
tillåta arabregimer att tvinga den till
ställningstaganden som står i strid med det
palestinska folkets intressen. Om arabvärlden hade
revolutionära regeringar skulle den palestinska
motståndsrörelsens fria beslut vara i enlighet
med dessa regeringars politik och det skulle inte finnas
några motsättningar.
- Har ni en konkret plan för
Palestinas befrielse?
BB: Alla stora problem som araberna,
muslimerna och i viss mån även resten av
världen står inför i dag påverkar
kampen för att befria Palestina, såväl
ekonomiskt som politiskt, kulturellt, socialt och t o m
militärt. Vi står inför två
huvudsakliga motsägelser: det prosionistiska
världssystemet och arabregimerna.
Man kan inte uppnå något
mål om man inte enar det arabiska och islamiska
folket.
372
Palestinafrågan är
organiskt knuten till alla de åtgärder vi
bör vidta för att förändra
världen. Palestinas öde beror på de
utnyttjade metodernas ändamålsenlighet,
kontinuerlig motståndskamp och konfrontationen med
det prosionistiska Västerlandet, och framför
allt på skapandet av enhet mellan muslimerna.
Visionerna är grunden för agerandet. Det
är dessa som styr eventuell krigföring. Det
är sant att vapen ibland blir nödvändiga
men det är visionen som leder oss.
- Det finns en generation judar som
är födda och uppväxta i det ockuperade
Palestina. Hur skall man förhålla sig till
dem?
BB: Detta problem har två
aspekter. De kommer inte att kunna stanna i Palestina
sedan det befriats. I Algeriet fanns också
fransmän som var födda och uppväxta
där. De var algerier men bara till namnet.
Ändå lämnade de Algeriet då de
insåg att det skulle bli
självständigt.
På samma sätt kommer
judarna att fly från Palestina, ty de kan inte leva
bland oss, även om vi accepterar dem. Det är en
fråga om politiskt klimat och även
psykologiskt kulturklimat. Kan sionisterna acceptera att
leva i jämlikhet med oss?
Och vad beträffar oss,
varför stöter vi bort sionisterna? Jo,
därför att de utgör med sin rastistiska
ideologi en elakartad tumör ympad på vår
kropp för att förgöra oss. Att acceptera
dem är att acceptera vår egen död. Jag
anser att vi däremot måste ta på allvar
problemet med de orientaliska judarna i våra
länder. Ty även om de ofta är mycket
grymmare i sitt förtryck mot palestinierna än
de västerländska judarna, är de dock
faktiskt orientaler i sina traditioner och
sedvänjor. Vi bör acceptera deras närvaro
i det långa loppet, ty de har alltid funnits bland
oss.
- Hur kan vi acceptera även de
arabiska judar som har flytt från sitt land till
Israel eller blivit soldater som kämpar mot sitt
eget arabiska land?
BB: Jag tror inte att dessa judar kan
återvända och leva helt normalt i våra
länder. Ta t ex fallet med de algeriska
373
judarna. Av de ca 100 000 judar som
fanns i Algeriet har endast 3 000 stannat kvar, de andra
har flyttat trots att det inte fanns någon
aggression mot dem. Och de flesta har flyttat till
Frankrike.
- Och vad tror ni om idén: "En
palestinsk stat på varje bit av Israel evakuerat
palestinskt område"?
BB: Det är ett misstag som kan
stå oss dyrt. Om en sådan stat skapas blir
det till priset av att den integreras i den fientliga
strategin mot araberna och i det prosionistiska
västerländska systemets nät.
- Ni tror inte att, som vissa
säger, det skulle vara möjligt att av denna
ministat skapa en bas för befrielsekampen från
vilken man skulle låta operationer utgå
för att attackera Israel?
BB: Jag utesluter helt att en
sådan stat skulle kunna vara revolutionär
eller att dess ledare skulle försöka vara det,
ty här vilar en väsentlig motsägelse redan
i själva principerna. Närmanden som syftar till
en sådan ministat kan inte leda fram till en
revolutionär enhet. Det skulle tvärtom bli det
omvända. Ledarna för denna ministat skulle med
naturnödvändighet vara arabfientliga och
fientligt inställda till Palestinas
befrielse.
- Hur bedömer ni
försöken till omändringar i den
palestinska motståndsrörelsens
inre?
BB: Förändringen inom den
palestinska befrielserörelsen är en
huvudfråga och den är ofrånkomlig.
Förändringen bör ske på tes- och
attitydnivå och i uppträdandet utåt. Det
bör vara en förändring på djupet.
Med Guds hjälp kommer vi att klara detta bra. Man
får inte underskatta den andliga kraften och den
oanade drivfjäder att lyckas som varje folk
besitter. Och, även om striden är lång
och fylld av svek och försåt, så är
jag säker på att vi kommer att
segra.
Nästa
sida
|