|
7
GAMLA
TESTAMENET
SOM HISTORIESKILDIRNG
Gamla Testamentet, judendomens bibel,
används i Israel som historiebok, en skildring av
judarnas historia. Den seriösa forskningen har
emellertid för länge sedan kunnat
fastställa, att alla dessa berättelser i
judendomens bibel är en samling sagor och
sägner med mycket ringa verklighetsunderlag. Det
rör sig om en systematisk förfalskning av
verkliga händelser långt tillbaka i ett
dimmigt förflutet för flera tusen år
sedan.
Arkeologerna har i stort kommit till
följande slutsatser från Magnus Magnussons bok
"Fynd i Bibelns länder", som utkom på svenska
1977 på Rabén och Sjögren förlag.
Magnus Magnusson, som är född på Island,
men uppväxt i Skottland är historiker och
arkeolog och tillika rektor vid universitetet i
Edinburgh, dessutom ofta anlitad som popularisator
för brittisk TV.
Beträffande Exodus eller
utvandringen från Egypten, som det berättas om
i Andra Moseboken, säger
författaren:
"Bibelforskare har oavbrutet
arbetat med att få fram uttågets geografi,
men deras ansträngningar har mest lett till
spekulationer, som beror på olika tolkningar av
ledtrådarna. Följaktligen har en del
försökt visat att Israels barn vadade
knädjupt genom ett grunt ställe av Medelhavet,
medan andra föreställer sig att de vadade
över själva Röda Havet. Däremellan
finns många varianter. En sammanfattande karta
över de olika vägarna ut ur Egypten och genom
Sinai så som de har föreslagits av
forskningen, skulle snarast likna en drucken
tusenfotnings irrande, har någon
sagt.
Ett problem erbjuder också
uttågets omfattning. Enligt första kapitlet i
Fjärde Moseboken (Numeri) omfattade de tolv
stammarna av Israel som deltog i uttåget inte
mindre än 603 550 män i militär
ålder (20 år gamla däröver). Detta
tyder på att hela skaran flyktingar bör ha
varit minst två miljoner - en siffra som verkar
närmast otrolig.
30
Det är otänkbart att en
folkmassa av detta mått skulle ha överlevt i
vildmarken i 40 år, som Bibeln gör
gällande." (sid. 62)
Kort sagt, hela berättelsen om
uttåget ur Egypten och uppehållet i
öknens vildmark i 40 år är rena amsagan.
Ett bedrägeri och skoj för enfaldiga och
lättrogna själar.
Enligt Andra Mosebokens kronologi
skulle Israels barn ha tågat ut ur Egypten,
när detta lands härskare var farao Ramses IIs
efterträdare Menefta. Magnus Magnusson
säger:
"Det blev stor uppståndelse
år 1881, då denna faraos balsamerade kropp
upptäcktes i en grav nära Deir el-Bahri
på västra stranden av Nilen vid Tebe. Men
upptäckten var också en smula förtretlig:
om Menefta hade dränkts i Röda Havet (som det
berättas i Bibeln), hur kunde då hans kropp
begravas i en grav på torra land?
Fundamentalisterna - de som tror att varje ord i Bibeln
är Guds sanna ord - lät sig tröstas med
att mumien hade tydliga spår av salt: tydligen
måste denna faraos kropp ha spolats i land efter
dränkningen och begravts på normalt egyptiskt
vis. Det man förbiser vid tillfället är
att alla mumier har spår av salt på huden,
därför att balsameringen innefattar en periods
behandling med natron. Senare undersökningar visade
att Meneftas mumie hade varken mer eller mindre salt
på huden än andra mumier.
Även i ett annat avseende var
Menefta en dålig kandidat för att vara
uttågets farao. Han tycks ha regerat från
omkring 1224 till 1211 (f Kr), och under femte året
av hans regering gjorde han ett härtåg mot
Palestina. Han förtecknade noga sin bragder och
räknade upp de fiender han hade besegrat: Kanaan,
Askelon, Geser m fl. Det är en lovsång, en
katalog över segrar, snarare än en nederlagets
krönika. Och i den finner vi säreget nog det
enda omnämnandet av Israel i hittills funna
Egyptiska handlingar: "Det har diskuterats mycket om
detta hänför sig till staten Israel eller helt
enkelt till folket - Israels barn. Men hur som helst,
Menefta skulle knappast ha gjort anspråk på
någon seger över Israel i Palestina om han
hade dränkts i ett fåfängt
försök att hindra dem från att nå
Palestina (som det berättas i
Bibeln).
31
För övrigt är det nu
ett erkänt faktum, att termen Röda Havet (i
Bibeln) är en felöversättning. Den
hebreiska termen är yam suf, som nu
översätts med vasshavet, inte Röda Havet,
och detta har lett till en uppsjö av förslag om
var detta vasshav var beläget - utan att det finns
någon möjlighet att verifiera någon av
gissningarna. Varje del av landskapet utmed Suezkanalen
och dess sjösystem kan duga."
Kort sagt, också här
är det fråga om förfalskning av
historiska fakta, och inget annat än legender och
sagor i Bibeln. Skildringen av arken i sex kapitel i
Andra Mosebok (35-30) är också helt
fantastisk. Magnus Magnusson säger:
"I Bibeln beskrevs
framställningen av arken av akacieträd och det
yppiga tabernaklet i hela sex kapitel. Detta är mera
ett tecken på dess kultiska betydelse än en
garanti för dess äkthet. Försök att
rekonstruera arken och tabernaklet efter den bibliska
beskrivningen, såsom det har utförts av
diamanthandlaren Moses Levine under femton års
arbete, blev så komplicerade och kostbara att det
är svårt att tänka sig dem utförda
av ett ökenfolk - det verkar snarast vara en
återklang av Salomos tempel i Jerusalem under
tionde århundradet före Kristus." (sid.
69)
Bibelns beskrivning av hur Israels
barn besegrade de arabiska kungarikena Edom, Moab och
Ammon - nuvarande Jordanien för att
österifrån tränga in i Kanaans land eller
Palestina - kan inte heller bekräftas av arkelogiska
fynd. (sid. 71-78 i Magnussons bok)
Också Bibelns skildringar av
kananéernas råa och primitiva gudstro har
omprövats av forskningen - kananéerna har
helt enkelt blivit våldsamt förtalade, enligt
de främsta samtida experterna som dr John Gray,
professor i hebreiska och semitiska språk vid
universitetet i Aberdéen i Skottland och professor
James B Pritchard vid universitetet i Pennsylvania, USA.
(sid. 85)
Om Gamla Testamentets berättelser
om Saul och David säger Magnusson:
32
"Hela Saul-David-relationen är
skriven som propaganda i Davids favör ... De
folkliga berättelserna om bragder i krig och
dramerna om mänskliga relationer har manipulerats
för det uttryckliga ändamålet att
förhärliga David och nedsvärta Saul. Vi
har att göra med sagor, ej historia." (sid.
120)
Filistéerna är också
ett folk som förtalas i judendomens bibel, vilket
även den ledande auktoriteten på
filistéernas kultur, dr Trude Dothan, medger:
"en avancerad kultur som var överlägsen
israeliternas och kananéernas och som får
sitt särskilda uttryck i deras vackra keramik, deras
byggnader och deras sociala organisation. Det är
knappast överraskande att israeliterna under
lång tid betraktade dem som en farlig fiende och
skrev bittert om dem efteråt", säger
Magnusson (sid. 127). Effekten av detta: filister - av de
föraktade filistéerna - blev länge en
hånfull benämning på bracka.
Om Salomos ryktbara tempel
någonsin funnits är något som
forskningen inte kan fastställa: "Det finns inte
kvar en sten, inte ett spår av denna omvittnade
glans", säger Magnusson (sid. 138). Om det
någonsin har funnits, så var detta tempel i
alla händelser inte judiskt eller israeliskt utan
kananéiskt och feniciskt, det var ju kung Hiram av
Tyrus som försåg Salomo med allt material och
alla hantverkare han behövde för att bygga
detta tempel liksom för att bygga sin flotta i Esjon
Geber, som ligger vid Elot, på stranden av
Röda Havet i Edoms land. På denna flotta
sände Hiram av sitt folk sjökunnigt
skeppsmanskap som åtföljde Salomos folk till
Ofir för att hämta guld (se 1 Konungaboken
9:26-28).
Den berömda klagomuren i
Jerusalem är ingen rest från Salomos tempel,
som man försöker inbilla folk utan efter
Herodes tempel som uppfördes långt senare,
under romersk tid, för idag ca 2 000 år sedan
- och Herodes betraktas ju av de rättrogna judarna
som en tyrann och en romersk vasall.
Att gå in på ytterligare
bedrägerier och förfalskningar i Gamla
Testamentet skulle kräva alldeles för
lång tid. Må det räcka att här
omnämna "den babyloniska fångenska-
33
pen", en lika typisk legend som det
mesta i Gamla Testamentet, vilket framgår av det
övervägande flertalet judar föredrog att
stanna kvar i Babylonien sedan perserna kom och medgav
judarna rätt att återvända till
Palestina. Dessutom har man påträffat
mängder av dokument om att judarna i Babylonien var
aktivt verksamma inom handel och bankväsen -
knappast aktiviteter som är typiska för
"fångar". Det var f.ö. i "den babyloniska
fångenskapen" som huvudparten av judendomens bibel
skrevs, bland dem Moseböckerna och Torah.
Till detta kommer att våra
västerländska bibelöversättningar av
Gamla Testamentet är förvanskningar. En ledande
judisk bibelexpert, dr Josef Kastein, säger i sin
år 1933 utkomna bok History and Destiny of the
Jews:
"Översättningarna till
först grekiska gjordes för att bli
förstådd av den grekiska/hellenistiska
kulturvärlden, vilket ledde till avsiktliga
förvanskningar och förfalskningar av orden och
deras betydelse."
Sionisterna och deras anhängare
har gamla traditioner i fråga om
förfalskningar av historien.
Forskaren Göran Zettergren har
kritiskt granskat den amerikanska journalisten Joan
Peters bok, som lovprisats av sionisterna i Sverige,
bl.a. av Per Ahlmark och akademiledamoten Knut Ahnlund,
trots att de borde insett att denna bok vimlar av de mest
absurda förfalskningar och fungerar som en grov
sionistisk propagandapamflett, utstofferad som en
lärd bok. (Se Dagens Nyheter 10 oktober
1985.)
"Bosättningar upprättas inte
för att sedan överges."
Yigal Allon,
utrikesminister, 1976
Nästa
sida
|