|
63
RASISMEN
HOS VÄRLSBERÖMDA
SIONISTER
I den sionistiska propagandan
sägs det ständigt att antisionister,
alltså de som kritiserar sionismen och
ifrågasätter den sionistiska staten Israel med
dess förtryck och ockupation av palestinierna,
är "rasister" och "antisemiter" på samma
sätt som nazisterna. I själva verket
förhåller det sig tvärtom: det är
sionisterna som är rasister och det är
sionisterna som samarbetade med det nazistiska Tyskland.
Flertalet människor känner inte till den sanna
historien utan tror på sionistpropagandans
förfalskning av historien. Och beklagligtvis är
det så som alla propagandister vet: om en lögn
upprepas tillräckligt ofta och aldrig blir
offentligt motsagd, så tror flertalet
människor att lögnen är
sanning.
Vi bör nämna, att de
källor vi hänvisar till genomgående
är sionistiska och - beträffande sionisternas
samverkan med nazisterna - delvis nazistiska. Det är
alltså inte fråga om någon falsk
hetspropaganda mot sionismen av dess fiender. Det är
sionisterna själva som avslöjar sin rasism och
sin periodiska samverkan med nazisterna.
Theodor Herzl, sionismens grundare,
var inte någon motståndare till
antisemitismen, i varje fall inte någon aktiv
motståndare. Han betraktade antisemitismen som
något oundvikligt och obotligt. I sina
dagboksanteckningar säger han: "Jag
förstår antisemitismen. Vi judar har som
främlingar i olika nationer själva
ådragit oss detta. I själva verket är
antisemitismen en följd av den judiska
emancipationen ... Antisemitismen kommer emellertid inte
att skada judarna, jag anser att antisemitismen är
en nyttig rörelse för den judiska
karaktärsfostran" (Tagebucher, Berlin
1922).
Den tidigaste politiske sionisten var
faktiskt inte Theodor Herzl utan Moses Hess, en
äldre vän till den unge Karl Marx. "Genom Moses
Hess grundades den judiska nationalidén på
begreppet ras", framhåller Edmund Silberner,
professor vid hebreiska universitetet i Jerusalem, i sin
bok Socialists and the Jewish Question (Princeton
University, 1969). Att Hess verkligen var den förste
sionisten fastslås även av
248
Chaim Weizmann i dennes
självbiografi (Ett liv i kamp för Israel,
Stockholm 1951, s. 60).
I sin bok Rom und Jerusalem, som utkom
1862, förklarar Moses Hess
ordagrant:
"Hela historien har hittills handlat
om en ras- och klasskamp. Raskampen är det
ursprungliga och primära, klasskampen är det
sekundära. Denna raskamp har i världshistorien
främst stått mellan två mot varandra
konfronterande raser: arier och
semiter."
Detta är exakt samma historiesyn
som nazisterna långt senare skulle framföra,
inspirerade av fransmannen Arthur de Gobineaus digra verk
om rasernas olikhet och den förtyskade engelsmannen
Houston Stewart Chamberlains bok "Nittonde
århundradets huvudlinjer".
Moses Hess framhöll dock, att
"erkännandet av olika raser inte får leda till
något över- och underordnande. En harmonisk
samverkan mellan olika folk kan endast uppnås,
när varje folk frigör sig från
främmande herradöme. Nationell
självständighet är en
förutsättning för varje politiskt och
socialt framsteg."
Moses Hess myntade först
begreppet nationalsocialism, gemenligen förkortat
till nazism, som han avsågo för den judiska
nationalismen - och detta alltså redan år
1862. Sambanden mellan sionismen och den tyska nazismen
fanns alltså redan från begynnelsen och
skulle sedan både ideologiskt och politiskt
utvecklas alltmer.
Theodor Herzls efterträdare som
ordförande för Världssionistiska
Organisationen blev den kände författaren Max
Nordau. Trots att han var gift med en kristen kvinna av
icke-judisk härkomst och lät döpa sina
barn, var Max Nordau en utpräglat judisk eller
sionistisk rasist. Den 21 december 1903 yttrade han i
Edouard Drumonts militanta antisemitiska tidning La Libre
Parole (Det fria ordet) i Paris
följande:
"Sionismen är inte en fråga
om religion utan uteslutande
249
en fråga om ras, och det finns
ingen som jag är mer överens om i detta
avseende än Monsieur Drumont:" (Desmond Stewart:
Theodor Herzl, s. 322).
Sionisterna - till skillnad från
flertalet emanciperade judar -accepterade rasismens
grunduppfattning att judarna är ett folk för
sig i främmande länder bland främmande
folk med vilka de inte kan assimilera sig. Judarnas enda
hemortsrätt är i deras fäders land,
Palestina. Därvidlag var sionisterna helt
överens med antisemiterna. Sionisterna var
också överens med antisemiterna om att
blandäktenskap är av ondo, inte av
religiösa eller kulturella skäl utan
därför att det egna blodet, den egna rasen
måste hållas ren, varvid de kunde
åberopa sig på Torah, Femte Moseboken, 7
kapitlet, verserna 3-4, och på lagstiftarna Esra
och Nehemja i Gamla Testamentet. Den av många judar
lovprisade filosofen Martin Buber, av många ansedd
som vårt århundrades mest framstående
judiske tänkare, skriver i sin bok Drei Reden uber
das Judentum, som utkom år 1911:
"Det är blodet som juden
känner som ett arv från årtusenden och
som gör honom odödlig. Denna insikt om att det
är blodet som skapar den närande kraften hos
varje enskild är det väsentliga: att de
djupaste lagarna för vårt vara bestäms av
blodet, att vårt innersta tänkande och
vår vilja bestäms av det ... Vem det vara
må som ställs inför valet mellan
miljöpåverkningar och blodets substans och
kraftkälla väljer blodet, om han vill vara en
verklig jude." (Martin Buber, On Judaism, s.
15-19)
Denna Bubers blodsmystik företer
frappanta överensstämmelser med nazisternas
"Blut und Boden".
För Buber var de sedan över
ett årtusende i Europa bosatta judarna fortfarande
asiater med hemortsrätt endast i Palestina. År
1911 skrev Martin Buber:
"Judarna har drivits bort från
sitt land och skingrats i västerns länder, men
trots detta har de förblivit orientaler, judar och
endast judar ... Man kan upptäcka detta också
hos de mest assimilerade judar, bara man
förstår att nå deras själar ...
När juden en gång får kontakt med sin
moders-
250
jord, kommer han ännu en
gång att bli skapande." (Ibid. s.
75-77)
Vad är väl detta om inte
precis samma nationalistiska rasmystik som nazisterna
använde mot judarna i deras antisemitiska
propaganda: - Juden är och förblir jude, en
obotlig främling bland oss tyskar, en fiende till
oss som rotlös främling!
Också i sin långt senare
utgivna bok Kampf um Israel återkommer Buber till
samma tema: "Sionism är bekännelse till
något enastående, oförlikneligt och
unikt: den judiska själens
bestämmelse".
Bubers mystiska sionism blev inte den
folkligt rasistiska sionismen, som i stället kom att
företrädas av Ignatz Zollschan från
Österrike. Denne förkunnade följande:
"Judarna är en nation av rent blod, av en högt
utvecklad känsla för familjens renhet och av
djupt rotade dygder, som kommer till uttryck i
ojämförligt överlägsen intellektuell
verksamhet. Förbudet mot blandäktenskap med
mindervärdiga främmande folk skapade
förutsättningarna för dessa moraliska
värden och intellektuella prestationer som inte
får gå förlorade genom beblandning med
lågtstående raser. Om en ras som är
så högt begåvad skulle få
möjligheter att än en gång utveckla sin
ursprungliga kraft, skulle ingen kunna jämföras
med vad den skulle åstadkomma." (Jiidische
Fragen/Jewish Questions, 1914, s.
17-18).
Detta nationalrasistiska skrävel
är som hämtat ur en vulgär-nazistisk
pamflett från Tredje Rikets dagar! Om man i
stället för judar läser "tyskar" och
"germaner"!
Vårt århundrades kanske
främste naturvetenskapsman och den jude som alla
judar är så stolta över, nämligen
Albert Einstein, hemföll också åt
rasistiska tankar. Så här sade Einstein i
Solomon Goldmans bok Crisis and Decision (s. 116,
1938):
"Nationer med olika raser tycks ha en
instinkt att motverka
251
rasernas sammansmältning.
Judarnas assimilering i europeiska nationer kan inte
utplåna den bristande känsla av frändskap
mellan judarna och deras värdfolk. Som en sista
utväg är den instinktiva känslan av brist
på frändskap en hänvisning till energins
bevarande. Därför kan inte denna
grundläggande brist på frändskap mellan
judar och icke-judar utplånas genom aldrig så
stora och välmenande
påtryckningar."
Den världsberömde
nobelpristagaren Albert Einstein med sin epokgörande
relativitetsteori lade alltså under Hitlertiden sin
stora prestige i vågskålen för det
rasistiska tänkesätt som de antisemitiska
nazisterna vände just mot Einsteins stamfränder
judarna. Det var också Albert Einstein som i ett
antal brev till USAs president Franklin D. Roosevelt
övertygade denne om att USA måste tillverka
atombomber och därmed inledde kärnvapnens
tidsålder, under vars hotfulla slagskugga hela
vår värld lever i fasa. (Se t ex Max I.
Dimont: Judarna, Gud och historien, Stockholm 1980, s.
305)
En fanatisk rasist bland sionisterna
som torde överträffa alla de andra sionisterna
är Maurice Samuel, densamme som Chaim Weizmann
framför ett särskilt varmt tack till vid
utarbetandet av sin självbiografi Trial and Error,
på svenska Ett liv i kamp för Israel. Denne
Samuel, som på sin tid var en välkänd
författare i USA, utgav 1927 boken 1, the Jew,
där han med passionerad indignation
fördömer en stad som han aldrig besökt
utan endast ryktesvis hört talas om, nämligen
staden Taos i New Mexico, dit konstnärer och
författare från hela världen drogs
på 20-talet:
"På denna lilla plats", skriver
Samuel, "finns representanter för alla raser,
afrikanska negrer, amerikanska och kinesiska mongoler,
semiter och arier i en enda röra och som beblandar
sig med varandra. Varför framkallar hos mig denna
halvt verkliga halvt overkliga bild en sådan
vämjelse och avsky som något skamligt och
dystert djuriskt? Det hela verkar som en hop
sammangyttrade kräldjur som ynglar av sig i en
slaskhink."
Denna rasistiska tirad torde knappast
kräva några
kommentarer!
Nästa
sida
|