Vapensystem från USA - Kärnvapenuran från Sydafrika

Det kan tyckas paradoxalt att en stat med så liten territoriell yta och så litet antal invånare kan spela en sådan stor roll i världspolitiken. För att förstå varför så är fallet, räcker det inte att hänvisa till landets strategiska läge, även om detta är mycket viktigt, som den föreningspunkt för tre kontinenter som landet är. Israel är centrum för det världsomfattande judiska sionistiska frimureriet - liknande en maffia - som mobiliserar judarna i hela världen för att utöva den judiska makten över alla länder. Men den kamouflerande taktiken kan vara varierande från stat till stat för att få stöd. Chaim Weizman hade rätt, när han sade till sina brittiska kontakter följande "ett judiskt Palestina skulle komma att bli en livvakt för England speciellt med tanke på Suezkanalen".21 Israel påstår sig inneha verkligen "nycklarna" till de viktigaste handels- och militära vägarna mellan Öst och Väst - och även om Israel p g a överflyttade stormaktsroller i dag inte längre agerar i Storbritanniens intresse, så låtsas Israel istället agera i USA:s intressen... Israels "roll" som gendarme i Mellanöstern har blivit ännu mer oumbärlig för USA nu då de efter shahens fall inte längre kan räkna med sina baser i Iran. Endast Israel kan vaka inte bara över Suez utan också över de oljeproducerande länderna och kan dessutom erbjuda säkra baser i östra Medelhavet. Sådana utskrifter om sådana galna planer kan Amerika inte själva utföra: erfarenheterna från Vietnam har avskräckt dem från direkt intervenering i Tredje Världen. De opererar därför med det fräcka Israel som agent och ger istället Israel villkorslös och obegränsad hjälp. Denna position är betydligt bekvämare för dem. De kan då och då delta i ett verbalt fördömande av Israel medan de på samma gång genom att använda sitt veto, skyddar staten från alla påtagliga sanktioner, vilka skulle kunna hindra Israel att fritt agera och framför allt genom att understödja med alla pengar och vapen som behövs för att genomföra dessa viktiga uppgifter och bibehålla USA:s position inom maktbalansen i världen. Det är värt att påpeka t ex, att USA förser den israeliska armén med den mest sofistikerade vapenutrustning man kan tänka sig. International Herald Tribune informerade den 22 juli 1982 om att "israeliska regeringen kommer att lägga ned fem och en halv (USA) miljard dollar detta år på sina militära styrkor. Var tredje dollar kommer från USA:s skattkista".

Så gott som hela israeliska arméns utrustning har erhållits genom USA:s militära hjälpprogram för utlandet, från vilket Israel fick 15 miljarder dollar av de 28 miljarder som distribuerats över världen sedan 1951.

Av de 567 flygplan som Israel ägde strax före invasionen i Libanon hade 457 köpts från USA med hjälp av gåvor och lån från Washington.

Det har inte förekommit något avbrott i Amerikas vapenhjälp till Israel. Enligt officiella källor i Pentagon och enligt israelerna själva kommer den planerade försäljningen av elva F- 15 flygplan att genomföras i normal ordning tillsammans med en annan redan förberedd leverans av självstyrda missiler, truckar och andra militärfordon försedda med vapen.

Det nära samarbetet mellan de militära styrkorna och vapenindustrin i de båda länderna gör varje förslag, om att Amerika bör vidta åtgärder mot Israel, synnerligen impopulärt i det lägret. Pentagon får detaljerad information från Israel om prestanda på de vapenslag man erhåller från USA och som "prövas" på palestinierna och de arabiska grannarna. Vissa av dessa vapen har nämligen inte ännu provats ut av USA:s armé. Detta var uppenbarligen fallet med Hawkeye E-2C, ett spaningsplan som användes mot längre bort liggande "mål" i Syrien under första fasen i kriget i Libanon.

Amerikanska armén kan på detta sätt utföra långtgående experiment med sina mest moderna vapen, då de för detta ändamål använder en israelisk armé som är betydligt mer effektiv än någon amerikansk militärkår någonsin skulle vara och mer fräck och fri från att utsättas för all världens kritik som i så fall skulle avfärdas som "antisemitism" och "hets mot judarna"!!.

Apartheidtidens Sydafrika hade en likande roll; den rasistiska staten "övervakade" den andra vägen till Asien (runt Goda Hoppsudden) och utövade press på de omkringliggande afrikanska länderna, som är också var i position att ge USA jämförbara tjänster, fast på ett mycket lägre plan rent betydelsemässigt. Men när det gäller Sydafrika så fanns det en världsomfattande kritisk hållning mot dess apartheid.

Denna kompletterande ställning tillsammans med en tydlig likhet i regim (apartheid) och situation (permanent konflikt i ena fallet med den svarta befolkningen, i den andra med arabvärlden), var väl införstådd mellan Israel och rasisternas Sydafrika och tog sig i uttryck i nära solidaritet mellan dessa länder. Men Sydafrikas agenter i olika länder kamouflerades inte som "folkgrupp" med "präster" och synagogor!

Jewish Affairs (Johannesburg) definierade perfekt detta strategiska "komplement" mellan Israel och Sydafrika i november 1970:

"För Sydafrika ligger Mellanöstern - med vakthållaren Israel som den lilla men oersättliga vaktposten för den fria världen - stationerad i första ledet ur säkerhetssynpunkt. Eller för att formulera det på ett annat sätt: Israel vaktar den korridor som måste försvaras så länge som möjligt för att den inte ska bli ett huvudstråk för potentiell aggression från en gemensam fiende. Framtiden för passagen mellan Medelhavet och Indiska Oceanen, som är av avgörande betydelse för Israel, är inte mindre viktig för Sydafrika än sjövägen runt Cape. Skulle passagen falla i fiendehänder, fiender till både Israel och Sydafrika, skulle sjövägen runt Cape bli praktiskt taget överflyglad och problemen beträffande Sydafrikas säkerhet skulle bli vida mer allvarliga. För Israel kan en vänligt sinnad, väl beväpnad och ekonomiskt stark nation i södra Afrika endast vara en värdefull strategisk tillgång vid bakdörren."

Denna relation tog sig inte bara uttryck i sådana spektakulära drag som Vorsters besök i Israel 1976 - vilket var desto mer avslöjande eftersom Vorster (premiärminister i ett land där den tydligaste form av rasism - apartheid var förhärskande), under andra världskriget uppehöll rangen som general i den nazistiska sydafrikanska organisationen Ossewabrandwag22 - utan denna relation tog sig uttryck också i nära samarbete mellan Israel och Sydafrika i militära, ekonomiska och kulturella frågor. Den israeliska tidningen Ha'aretz skrev vid tiden för Vorsters visit, den 26 april 1976, apropos ett besök Vorster gjorde i Yad-Vashem, propagandaminnesplatsen för de "judar som dödats av nazisterna":

"Vi försöker att närmare granska mycket mindre viktiga personers förflutna under andra världskriget. Var Yad-Vashem inte medvetet om Vorsters förflutna?... Eller är kanske de "nationella intressena" viktigare än helgandet av minnet av de sex miljoner offren för nazimassakern?"

Efter de första samtalen 1970 mellan den "socialdemokratiske" Shimon Peres och Sydafrikas försvarsminister Botha23, växte relationerna sig starkare och starkare. Sydafrikanska företag utnyttjade Israel som ett medel att komma runt sanktioner som pålagts resten av världen och överenskommelsen mellan Israel och EG-länderna gjorde det möjligt för Sydafrika att introducera sina bojkottade produkter till alla de europeiska länderna.

"Men det finns, förutom allt annat, betydande militär förståelse" mellan dessa två länder.24 London Times bekräftar ytterligare detta, den 3 april 1976, i ett meddelande från sin korrespondent i Kapstaden:

"P g a bojkott i försäljningen av vapen från många länder, har Sydafrika svårt att få tag i moderna vapen...Israel, med vilket Sydafrika har ökande hjärtliga förbindelser, är ett av de få länder som skulle kunna förse republiken med moderna vapen och också dela med sig av erfarenheter de fått genom krigen med araberna. Under några av de sista åren har Sydafrika kommit att i ökad grad identifiera sig med Israel. Tidningar här drar allt oftare paralleller mellan utvecklingen av sionismen och afrikaner-politikens utveckling."

Presidenten för American Jewish Congress konstaterade 1976 i ett brev till FN:s generalsekreterare att han "med sorg noterade att Israel figurerar bland de nationer som förser Sydafrika med vapen".25

Sydafrikas viktigaste handelsvara är uran. Detta är speciellt eftersökt av Israel, som i november 1976 redan hade en arsenal av över 100 atombomber av den sort som släpptes över Hiroshima.26

Den 29 juni 1975 publicerade den israeliska tidningen Ha'aretz en artikel av Shlomo Aharonson med titeln: "behovet att på nytt analysera Israels strategiskt-politiska läge". Han skrev:

"Kärnvapnen är ett medel som kan ikullkasta arabernas hopp om eventuell seger över Israel... Ett tillräckligt antal atombomber skulle orsaka enorm skada på samtliga arabiska huvudstäder och medföra sammanbrott för Assuandammen. med ytterligare en uppsättning av dessa bomber skulle vi kunna ta även de medelstora städerna och oljeraffinaderierna... I arabvärlden finns ett hundratal mål vilka, om de förstördes, skulle orsaka araberna förlust av alla fördelar de vann under Yom Kippur-kriget..."

Idag besitter den judiska staten över 200 atom- neutron- och vätebomber, samt missil- och flygsystem för att möjligöra attacker mot mål tusentals kilometer från Israels gränser.

Hur kunde detta ske, att den exklusivt judiska staten Israel kunde få en sådan viktig ställning i världsmakternas globala strategi, att den i dag är i stånd att bringa världsfreden i fara? Sanningen är att det inte är t ex USA som styr Israel - i deras allians - utan det är Israel genom den judiska lobbyn som styr USA både internt och externt! Denna judiska makt över USA och genom USA över världspolitiken bygger på makten över USA:s massmedier och USA:s ekonomiska administration. Men denna makt presenteras som om det är i USA:s intresse.

Redan i boken "Der Judenstaat" sade Herzl helt frankt: "Vi skulle där (i Palestina) utgöra ett slags skyddsvärn för Europa mot Asien, en civilisationens utpost i motsats till barbari." Sedan dess har emellertid staten Israel inte bara blivit agent för samlad västerländsk kolonialism i Mellanöstern utan också - speciellt då för USA - en avgörande pjäs i maktkampen på det planetariska schackbrädet.

Sionisterna utnyttjar detta argument fullt ut. (Förresten det är samma argument som sionisterna i Sverige använder för att stödja Israel. Ahlmark t ex upprepar som en papegoja att "Israel är den enda demokratin i Mellanöstern"!) I den artikel vi redan tidigare citerat från tidningen Kivunim i februari 1982, tar man på nytt upp de stora teman som alltid förekommit i det "kalla kriget":

"Ett av de största målen för Sovjet är att besegra Väst genom att få kontroll över de gigantiska resurserna i Persiska Viken och i södra delarna av Afrika, där den största tillgången på mineraler i världen finns. Vi kan föreställa oss vidden av den globala konfrontationen vi kommer att stå ansikte med i framtiden. Gorshkov-doktrinen förordar sovjetisk kontroll över oceanerna och de mineralrika områdena i Tredje Världen. Detta tillsammans med den nuvarande sovjetdoktrinen om kärnvapenkrig vilken anser att det kommer att bli möjligt att starta, vinna och överleva ett sådant krig, i vilket Västs militärmakt skall krossas och dess innevånare reduceras till slaveri i marxism- leninismens tjänst, utgör det största hotet för världsfreden och vår egen existens."

Denna judiska exploatering av anti-kommunism, på en nivå lik en man av Begins sort, är typisk för metoderna inom politisk sionism, vilken också utan att ändra sin genuina natur kan uttrycka sig mer elegant genom Shimon Peres, i avsikt att presentera "barbari med ett mänskligt ansikte". För den judiska lobbyn i USA och övriga västländer var det önskvärt att tillfälligt ersätta Shamir och hans hejdukar med Peres men enbart för att kunna fullfölja samma politik under mindre motbjudande yttre former. Skillnaden mellan Peres och Shamir är nämligen som skillnaden mellan tankar och baktankar.

Efter annekteringen av de syriska ockuperade Golanhöjderna besvarade Begin vars politik Shamir fortsatte Reaganadministrationens endast verbala protester genom att överlämna en not till USA:s ambassadör, vilken löd: "Vad är detta för ett tal om att bestraffa Israel?... Är vi en vasallstat till er? Är vi en bananrepublik... Ni kan inte skrämma oss med straff. Den som hotar oss ska finna våra öron döva." Han tillade att Israels folk hade överlevt i 3 700 år utan en överenskommelse om strategiskt samarbete med Amerika och att de skulle fortsätta att överleva utan någon sådan överenskommelse i ytterligare 3 700 år. Det är helt sant att i verkligheten så är det USA som är en israelisk vasallstat och en judisk sionistisk "bananrepublik" genom den makten som den judiska lobbyn utövar i USA.

Detta fräcka skrävlande från Begin är inte skadligt för Israel, eftersom israelisk sionisms politik så nära överensstämmer med USA:s världspolitik och spelar en så oersättlig roll i denna politik att Israels regering säker på strafflöshet kan säga vad den vill. Begin, Netanyahu, Shamir och Peres har alltid vetat vem det är som planerar och bestämmer i USA!

22. Vorster skrev 1942: "Vi står för kristen nationalism som är en avnämare till nationalsocialismen... I Italien kallas det fascism, i Tyskland nationalsocialism och i Sydafrika kristen nationalism." (citerat av A. Hepple i "South Africa: Workers under Apartheid", 1969, sid. 3).

23. Se Sechaba (organ för Afrikanska Nationalkongressen) april 1970, sid. 19.

24. C. L. Sulzberger i New York Times, 30 april 1971.

25. Ha'aretz, 14 november 1976.

26. Brian Beckett, "Israels Nuclear Options", i Middle East International, november 1976.