Utdrag från den sionistiska planen för Mellanöstern

Att driva araberna ut ur Palestina och att skapa oreda och upplösning i de övriga arabländerna är sionistprogrammets två bud. En artikel av Oded Yinon i revyn Kivunim publicerad av Världssionistorganisationen i Jerusalem (i februari 1982) framlägger "en strategi för Israel under 1980-talet". Denna artikel avslöjar sättet på vilket staten Israel tänker gå tillväga, vilket är långt radikalare än alla tidigare aggressionshandlingar, för att genom systematisk och allmän intervention mot alla arabiska grannstater splittra dessa. Ett företag av denna kaliber, som också uppbackas ovillkorligt och gränslöst av USA, kommer oundvikligen att starta en tidvattenvåg inte bara i alla arabiska och andra muslimska länder utan i hela Tredje Världen. Planen kommer att fungera som en synnerligen farlig detonör för ett tredje världskrig, med en öga-för-öga, tand-för-tand-mentalitet och med kärnvapen som följd. Detta kan sluta med självmord för hela vår planet. När den så här drivs till sin spets (och artikeln i fråga visar att sionistledarna i enlighet med sin doktrins logik och vansinne är helt medvetna om detta) påverkar denna judiska plan inte längre bara en begränsad del av världen - den är ett hot mot alla nationer. Dessa storhetsvansinnesmål är speciellt farliga, eftersom det visat sig hittills att den judiska staten går till verket i aktion även de mest galna mytologiska spekulationer som den presenterar.

Därför återger vi de mest signifikanta avsnitten ur den artikel, som härrör från Världssionistorganisationen och avslöjar de mål som under nuvarande omständigheter motsvarar den hundra år gamla judiska mytologiska drömmen om "det större Israel" omhuldad av den politiska sionismen:

"Att återerövra Sinai-halvön med dess kommande och befintliga resurser är ett första politiskt mål, som förhindras av Camp David-avtalet och fredsöverenskommelserna med Egypten. (...) Utan oljan och dess inkomster måste vi, med våra stora löpande utgifter... agera så att vi återställer situationen till det status quo som var i Sinai före Sadat och misstaget med fredsuppgörelsen med denne i mars 1979.
(...)
Den ekonomiska situationen i Egypten, regimens tendenser och dess pan-arabiska politik kommer att orsaka en sådan situation, att... Israel kommer att bli tvungen att agera direkt eller indirekt i avsikt att återuppta kontrollen över Sinai... P g a sina inre konflikter utgör Egypten inget militärt strategiskt problem och kan drivas tillbaka på en eller två dagar till ett läge, som var efter kriget i juni 1967. Myten om Egypten som arabvärldens starke ledare överlevde definitivt inte 1967. Egyptens styrka jämfört med Israel ensamt och övriga arabvärlden har gått tillbaka ungefär 50% sedan 1967.

Egypten kommer på kort sikt, genom att man fick tillbaka Sinai, att komma i visst överläge på vår bekostnad, men... det kan inte till Egyptens fördel förändra dess styrka.

Egypten: Med sin inrikespolitiska image är Egypten redan ett "lik" i synnerhet om man tar i beaktande den växande splittringen mellan muslimer och kristna. Att territoriellt bryta ned Egypten i tydliga geografiska områden är Israels politiska mål under 1980-talet på västfronten.
(...)
Om Egypten splittras, kan länder som Libyen och Sudan och kanske även ännu längre bort liggande stater, inte fortsätta att existera i sin nuvarande form utan kommer att dela Egyptens fall och förskingring. Visionen av en kristen koptisk stat i övre Egypten vid sidan av ett antal svaga stater med mycket lokal maktutövning och decentraliserad regering, såsom det varit hittills, är nyckeln till en historisk utveckling som, även om den temporärt hålls i schack genom fredsavtalet, verkar vara oundviklig i det långa loppet.

Fast västfronten till det yttre verkar erbjuda mer problem är den faktiskt mindre komplicerad än östfronten...

Libanon: Den totala upplösningen av Libanon i fem provinser tjänar som ett mönster för vad Israel avser med hela arabvärlden. Syriens splittring och senare även Iraks i etniskt och religiöst homogena delar är Israels främsta långtidsmål med omintetgörande av dessa staters militärstyrkor som det främsta korttidsmålet.

Syrien:Syrien kommer att, i enlighet med sin etniska och religiösa struktur, delas i flera stater... så att dess kust kommer att vara en Shi'ite Alawi-stat, det kommer att bli en Sunni-stat i Aleppo-området och ytterligare en Sunni-stat runt Damaskus. Denna kommer att vara fientlig till sina grannar i norr. Druserna kommer att bilda en egen stat - kanske i vårt Golan eller i varje fall säkert i Hauran och norra Jordanien. Denna stat kommer att i det långa loppet bli garantin för fred och säkerhet i området och det målet har vi inom räckhåll redan i dag.

Irak: Irak, å ena sidan rik på olja och å andra sidan slitet av inre konflikter, är ett viktigt målobjekt för Israel. Detta lands upplösning är ännu viktigare för oss än Syriens. Irak är starkare än Syrien och kortsiktigt är det irakisk makt som utgör det största hotet mot Israel. Ett krig mellan Irak och Syrien kommer att slita sönder Irak och orsaka dess interna kollaps långt innan det blir i stånd att organisera en kamp på bred front mot oss. Alla slags konfrontationer araber emellan kommer på kort sikt att spela oss i händer och föra oss närmare förverkligandet av det högre målet att splittra Irak. Tre (eller flera) stater kommer att bildas runt de tre stora städerna - Basra, Bagdad och Mosul - medan Shi'ite-områden i söder kommer att skiljas från Sunni- och kurdiska områden i norr. Kanske den nuvarande Iran-Irakkonflikten kommer att fördjupa polarisationen.

Saudi-Arabien: Hela arabiska halvön är en naturlig kandidat för splittring genom påtryckning utifrån och inifrån. Detta måste ske främst i Saudi-Arabien oavsett om landets ekonomiska makt, baserad på olja, förblir intakt eller om den till slut minskar. Inre konflikter och sammanbrott är en naturlig process helt klart till följd av dess nuvarande politiska struktur.

Jordanien: Jordanien utgör ett strategiskt mål i den omedelbara framtiden men inte i det långa loppet. Det kommer inte att bli något verkligt hot mot oss efter att kung Husseins långa regeringstid har tagit slut och makten överflyttas till palestinierna. Israels politik både i fred och i krig bör vara inriktad på likvidering av Jordanien under den nuvarande regimen och överflyttning av makten där till palestinsk majoritet. Genom att förändra regimen öster om floden Jordan kommer man också få ett slut på problemet med de områden som är så tättbefolkade med araber på västra sidan av floden. Genom antingen krig eller fredsvillkor är utflyttning från dessa områden och en ekonomisk - och befolkningsfrysning inom dem nödvändiga garantier för den kommande förändringen på Jordanbankarna. Vi bör även vara aktivt engagerade för att påskynda denna process inom den närmaste framtiden.

Självstyrelseplanen bör tillbakavisas tillsammans med varje uppläggning för kompromiss mellan dessa områden eller beträffande deras delning...
(...)
I den atomålder vi just har påbörjat är det inte längre möjligt att leva med 3/4 av den judiska befolkningen boende i den tättbefolkade kustremsan. Utspridning av den judiska befolkningen är därför ett inrikes-strategiskt mål av högsta rang... Judéen, Samarien och Galiléen är våra enda garantier för nationell existens. Om vi inte blir i majoritet i bergstrakterna, kan vi inte styra landet utan blir som korsfararna, vilka förlorade landet. Att återge landet balans - befolkningsmässigt, strategiskt och ekonomiskt är vårt yttersta och mest centrala mål i dag. Kontroll över de vattentäckter som flyter från Beersheba till övre Galiléen blir nödvändiga genom vår strategiska målsättning att slå oss ned i landets bergstrakter som för nuvarande är tomma på judar."

Efter ett utdraget fördrivande, rövande och förtryckande av palestinierna, därpå en serie aggressiva krig i Mellanöstern och nu slutligen hotet om utplåning av alla arabstaterna, utgör judarnas sionistiska kolonialistiska och rasistiska planer ett hot mot världsfreden. Dessa judiska planer som tillämpas av den judiska staten Israel utgör praktiskt hets, hot, missaktning och djup kränkning mot alla araber och muslimer. Det är inte den rent verbala kritiken och protesterna - som t ex har sänts i Radio Islam - som utgör en "brottslig missaktning".