Erövring,
annektering, expropriation
Den judiska kolonialistiska och
rasistiska andan i sionismen manifesterar sig inte bara i
personers status utan också i sättet att "roffa
åt sig" mark och landområden.
På samma sätt som den
judiska sionismen länge har förnekat och
fortfarande förnekar att palestinierna existerar har
den också skapat sagan om "landet utan folk till ett
folk utan land" och sagan om öknarna som man fått
att blomstra. Det har inte funnits något israeliskt
"mirakel" i detta område.25
På sin höjd kan man
förvåna sig över den blixtens hastighet med
vilken en befolkning har drivits ut och ersatts med en annan
och den snabbhet i rövandet genom vilket
landområden bytt ägare. Men även här
finns inget "mirakel": det var fullbordandet av en judisk
plan för systematisk expropriering av palestinsk mark
och land, vilken noggrant hade utformats före skapandet
av den judiska staten Israel för att fungera som ett
grundläggande redskap för politisk sionistisk
judisk kolonialpolitik.
Theodor Herzl skrev i sin dagbok
den 12 juni 1895: "Vi måste expropriera den privata
egendomen varsamt i de landområden vi fått som
besittningsrätt. Vi ska försöka uppmuntra den
fattiga befolkningen att flytta över gränsen genom
att erbjuda dem arbete på andra sidan, medan vi nekar
dem arbete i vårt eget land. De rika kommer att komma
över på vår sida. Både
exproprieringsprocessen och förflyttningen av de
fattiga måste företas diskret och
försiktigt."!!26
Detta exproprieringsprogram
tillämpades systematiskt (utom vad beträffar
"diskretionen") från det ögonblick då
sionisterna i sin hand fick medel att med våld
utföra sina planer på erövring av
land.
I detta läge bör man
skilja mellan två stadier i den judiska
kolonisationen. Det första stadiet bar tecken på
klassisk kolonialism. Det var en fråga om att
exploatera den lokala arbetskraften. Detta var juden baron
Eduard de Rothschilds metod. På samma sätt som
han i Algeriet exploaterade bönderna som billig
arbetskraft på sina vinodlingar så utökade
han i stort sett bara sitt verksamhetsområde så
att han exploaterade arbetskraften av ytterligare ett antal
araber på sina palestinska vinodlingar.
En vändpunkt kom i och med
en ny våg av judiska immigranter från Ryssland,
vilket var en följd av 1905 års
revolutionsmisslyckande i detta land. Istället för
att fortsätta kämpa på platsen sida vid sida
med de andra ryska revolutionärerna importerade dessa
desertörer, från den tillbakaslagna revolutionen,
till Palstina ett slags egendomlig rasistisk
"sionist-socialism". De grundade "hantverkskooperativ" och
"lantbrukskibbutzer" och drev bort de palestinska
bönderna i avsikt att etablera en ekonomi grundad
på en judisk "arbetarklass". Från den klassiska
typen av kolonialism, som praktiserats av engelsmännen
och fransmännen, startade de på detta sätt
en övergång till bosättningskolonialism i
enlighet med den politiska sionismens logik, vilken
innebär ett inflöde av immigranter "till vilkas
förmån" (som professor Klein uttrycker det)
land och arbete måste reserveras enbart för att
de är judar. Från och med nu handlade det om att
ersätta det palestinska folket med ett annat folk och
naturligtvis överta deras land.
Låt oss påminna oss
att när Balfour-deklarationen utfärdades ägde
judarna endast 2,5% av landet och vid tiden för
beslutet om delning ägde de fortfarande endast 6,5%. Nu
- 1996 ockuperar de hela Palestina och äger 93% av
Palestinas mark!
1930 förkunnade dr A.
Ruppin, Jewish Agencys expert i jordbruks- och ekonomiska
frågor, denna princip: "Mark är det
nödvändigaste för att kunna bosätta sig
i Palestina. Eftersom det nästan inte längre finns
något arabiskt eller icke-ockuperat land i Palestina,
måste vi, i varje enskilt fall då vi får
fotfäste i ett landområde och bosätter oss
där, driva bort de bönder som hittills har odlat
marken, vare sig de är ägare till marken eller
arrendatorer."
De metoder som användes
för att beröva de palestinska invånarna
deras landområden var av den mest obevekliga
kolonialsorten, med ett stänk av judisk rasism som blev
ännu tydligare hos sionismen.
Utgångspunkten för
den stora operationen var startandet av den
världsomfattande judiska Jewish National Fund 1901.
Denna hade som grundtes, i jämförelse med andra
kolonialismer, att det land som fonden erövrade inte
kunde säljas tillbaka till eller ens arrenderas av
icke-judar!
De israeliska ledarnas
jordbrukspolitik bestod av systematiskt rövande
från palestinska bönder. Förordningen av
1943, för innehav av land och vad beträffar
expropriering i allmänt syfte, hade ärvts
från tiden för den brittiska kolonialtiden i
Palestina. Denna brittiska koiloniallag missbrukas av
judarna om den används på ett diskriminerande
sätt och används endast mot palestinierna till
förmån för judarna - som t ex när 500
hektar av palestinsk mark, 1962 exproprierades vid Deir El-
Arad, Nabel och Béneh. Det s k "allmänna
intresset" bestod i detta fall av att man ville skapa staden
Carmiel reserverad endast för judar.
Ett annat sätt var att
använda "katastroflagarna" stiftade 1945 av
engelsmännen för att användas både mot
judar och araber. Brittisk koloniallag No: 124 (s 94) ger
militärchefen (denna gång under
säkerhetsförevändningar) - makt att dra in
alla rättigheter för medborgarna inklusive deras
rörelsefrihet. Det räcker med att armén
förklarar ett speciellt område förbjudet att
beträda av "statssäkerhetsskäl", så kan
en arab upptäcka att han inte kan gå till sina
odlingar utan judiska israeliska militärchefens
tillstånd. Om detta tillstånd inte utfärdas
förklaras åkrarna ifråga för obrukade
och israeliska jordbruksministeriet kan "ta i sin
ägo obrukat land för att se till att det
brukas"!!
När engelsmämmem 1945
utfärdade denna stränga kolonialistlagstiftning
som ett led i sin kamp mot judisk terrorism, sade den
judiske juristen Bernhard (Dov) Joseph, i protest mot detta
"lettre de cachet" - system, följande: "Är det
meningen att vi alla ska bli offer för officiellt
inspirerad terrorism?... Det finns ingenting som hindrar att
en medborgare kastas i fängelse utan
rättegång... Regeringens makt att när som
helst sända vem som helst i exil är
obegränsad... Man behöver inte ens ha begått
något brott. Ett byråkratiskt administrativt
tagit beslut är tillräckligt." Samme Bernhard
(Dov) Joseph skulle senare, då han blivit
justitieminister i Israel, tvinga igenom dessa samma lagar
och tillämpa dem mot palestinierna!
J. Shapiro protesterade
ännu skarpare mot dessa lagar vid samma
protestmöte i Tel Aviv den 7 februari 1946 (rapporterat
i Hapraklit i februari 1946 sid. 58-64): "Det system som
råder i Palestina sedan försvarslagarna stiftats
saknar motstycke i något annat civiliserat land;
sådana lagar fanns inte ens i Nazi-Tyskland."
Samme judiske J. Shapiro skulle senare, då han blev
allmän åklagare i Israel och senare
justitieminister, tvinga igenom samma lagar mot
palestinierna. För att rättfärdiga
bibehållandet av dessa statsterrorlagar, har
"kristillståndet" i Israel aldrig hävts sedan
1948. Men detta "kristillstånd" tillämpas enbart
mot palestinierna till förmån för de judiska
ockupanterna!
Shimon Peres skrev i Davar den
25 januari 1972: "Utnyttjandet av Lag 125, på
vilken militärregeringen bygger, följer upp kampen
för judisk bostättning och judisk
immigration."
Förordningen gällande
"brungult landområde" som utfärdades 1948 och
tillrättalades 1949, har samma syfte men är
betydligt mera rakt på sak utan att ens besvära
sig med en kamouflerande förevändning i stil med
"allmänt intresse" eller "militär
säkerhet".
En israelisk judisk
jordbruksminister kan ta i anspråk vilket
landområde som helst som sägs ha blivit
"övergivet". Den utvandring av palestinska
invånare som skett i stor skala p g a terror som t ex
i Deir Yassin 1948, i Kafr Kasem 29 oktober 1956 eller
pogromer utförda av den judiska militära "Unit
101" vilken skapades av Moshe Dayan och, under lång
tid leddes av Ariel Sharon, "befriade" stora territorier som
på detta sätt tömdes på sina
palestinska ägare eller arrendatorer och sedan gavs
till judiska "nybyggare" med israeliska statliga
subventioner från amerikanska och europeiska
bidrag.
Mekanismen för
bortdrivandet av de palestinska bönderna
fullständigades genom stadgarna av den 30 juni 1948,
krisregleringen av den 15 november 1948 beträffande
"frånvarandes egendom", lagen om "frånvarandes"
landområden (14 mars 1950), lagen om erövrande av
land den 13 mars 1953 samt en hel arsenal av stadgar, vilka
syftade till att legalisera judisk stöld och
rövande genom att tvinga palestinierna på flykt
så, att judiska "nybyggen" skulle kunna
upprättas.
Om detta kan man läsa i
Nathan Weinstocks bok "Le Sionisme contre Israel".27.
För att t o m sopa bort minnet av den palestinska
bondepopulationens existens och ge trovärdighet
åt myten om f d "öknen" förstördes de
palestinska byarna med husen och dess gårdar och tom
deras kyrkogårdar och gravar. Professor Israel Shahak
gav 1975 ut en lista där han räknade upp distrikt
för distrikt av 385 palestinska byar vilka jämnats
med marken. Totalt förstördes 1948 475
byar.
Ny judiska bosättningar
fortsätter att etableras på Västbanken.
Sedan 1979 har israelerna hjälpts fram extra mycket i
detta avseende och enligt god klassisk kolonialistisk sed
är de judiska "nybyggarna"
beväpnade.
Resultatet av allt detta är
att "judiskt land", som Jewish National Fund kallar det,
vilket 1947 uppgick till 6,5% av det totala landet, nu efter
utdrivandet av 2,5 miljoner palestinier, uppgår till
mer än 93% av Palestina (75% hör till staten
Israel och 14% till Jewish National Fund).
Eftersom detta är judisk
politisk sionisms kolonialistiska och rasistiska politik
beträffande personlig status och ägande av mark,
kan man lätt förstå vad de israeliska
ledarna menar med den autonomi om vilken Shamir talade i sin
"fredsplan" för att stoppa intifadan - en "fredsplan"
som utgör mallen för dagens s k "fredsprocess" i
Mellanöstern. Vad som verkligen menas med dessa planer
och processer är inget annat än fortsatt
uppföljning av den kolonialistiska judiska
annekteringspolitiken - en riktig Pax Judaica.
24. Ibid, sid. 49.
25. Se "The Arab Population of
Israel" (på hebreiska) i Arakhim, 1971, No. 3, sid.
10, beträffande Palestinas jordbruk före skapandet
av sioniststaten.
26. Herzl, "Complete Diaries",
vol. I, sid. 88.
27. Publicerad i Paris av
Maspero-förlaget, 1969, sid. 373 ff.
|