Judendomens mytologi grunden till Israels politik

Rasism: Israels inrikespolitik

"I alla avseenden agerar man som om målet vore att få in i huvudet, på Israels judar, att det existerar en kvalitativ och normativ skillnad mellan judar och icke-judar... Det är den principen som ligger till grund för alla de lagar och regleringar i staten Israel vilka styr inrikespolitik, individers och familjers status samt kriterier för medborgarskap... Det är den principen som styr vårt sätt att agera gentemot de israeliska araberna (kristna och muslimer), beduinerna och innevånarna på Västbanken och i Gaza och som styr våra svar på deras krav...

Vi ska inte tillåta någon att förvandla Israel till ett religiöst ghetto med messianska anspråk vilka hånar universella mänskliga rättigheter och folkrätten."

Med dessa ord höjde Mrs Shulamit Aloni, deputerad i Knesset och Israels ledare i Rörelsen för Civila Rättigheter, sin röst i indignation i en artikel med titeln "I judendomens namn". Den var publicerad i den israeliska tidningen Yediot Ahronot den 25 juni 1978.

I detta rop kan man skönja ett skarpt fördömande av det sätt, på vilket judendomen ideologiskt används av den politiska sionismens dödsbringande mytologi.

Hela den judiska staten Israels politik, både inrikespolitiken och utrikespolitiken, är faktiskt med obeveklig logik en följd av två grunddrag i politisk judisk sionism: sionismen (den judiska "nazismen") är ett i huvudsak kolonialt fenomen. Men den bär den specifika pseudoteologiska mytförklädnad. Sionismen tömde judendomen på allt andligt innehåll och utnyttjade den för att rättfärdiga nationalistisk och rasistisk politik.

Rasismen i den judiska politiska sionismen är ett helt följdriktigt system som ligger till grund för och ger näring åt alla lagar och all praxis i staten Israel.

Denna rasism var den samlande principen redan i Theodor Herzls plan, vilket avslöjas i boken "Der Judenstaat" och ännu tydligare i hans dagboksanteckningar.

Djupt upprörd av Dreyfus-affären, sade han, att han strävade efter att bekämpa "assimilering" och genom att han tog upp de grundläggande antisemitiska teserna och omvandlade dem till också sionismens, vidmakthöll han tanken, att judar inte kan assimileras i andra nationer utan måste skiljas från dem för att inte längre bilda endast en religion och ett kulturellt element (han själv är inte troende utan politiker) utan en enskild stat.

För att nå dessa syften tvekade Herzl inte att, för varje samtalspartner, använda det språk som säkrast borde övertyga denne om den fara judarna utgjorde för olika länder och hur nödvändigt det därför var att underlätta deras förflyttning!3

I London förklarade Herzl, t ex, att med "sin lösning" på judeproblemet skulle sionisterna "eliminera faran för en revolution som skulle börja med judarna och sluta vem vet var..." På det sättet talade Herzl också med tyske utrikesministern Von Bülow och kejsar Wilhelm II, med Rysslands inrikesminister, Plehve, och med tsar Nicholas II. Alltså de mest notoriska "antisemiterna". Plehve stod ansvarig för pogromerna i Kishinev i april 1903, vilka anses vara bland de värsta av sådana skändligheter. Herzl skrev till Plehve i maj och rekommenderade sionism som ett motgift mot "revolution". Sionismens idé borde, efter Kishinev, förvisso verka attraktiv för unga judar. När Plehve tog emot honom, i augusti, bad Herzl om ett brev som gav stöd åt sionismen. Han fick också ett sådant brev: i detta gjorde Plehve klart att han skulle stödja en sionism som fick judar att emigrera, men han ville inte ha någon "odling" av främmande nationalism inom Ryssland. Herzl fann detta brev "otillfredsställande" och i ännu en vädjan till Plehve bad han om introducering hos turkiske sultanen, så att han skulle få möjlighet att be om lov för judarna att flytta till Palestina. Trots betänkligheter bland hans vänner offentliggjorde Herzl denna korrespondens vid sionistkongressen 1903. T o m innan Herzl publicerade sin bok ville en av hans kritiker, tidigt 1896, döda honom "för ni kommer att tillfoga judarna en fruktansvärd orättvisa". Herzl tvekade inte att svara: "Så jag får snart rätten att kallas världens värsta antisemit." Han var fullkomligt medveten om samstämmigheten mellan hans sionistprojekt och antisemitism när han sade: "Antisemiterna kommer att bli vår säkraste vänner och de antisemitiska länderna våra allierade." En annan av hans anmärkningar i detta sammanhang var: "Det är bara förargligt att detta förser M. Drumont med mer arbetsmaterial."

Herzl utvecklade faktiskt och använde alla de idÇer som använts av antisemiter. Innan han vann över den judiska brittiska Rothschild - familjen på sionisternas sida, 1902, föreslog han en utpressningskampanj riktad mot de judiska finansiärerna och lade i sina dagboksanteckningar upp riktlinjer för aktioner (liknande antisemiternas) på temat: "Huset Rothschild - objektiv presentation av det världshot som denna bläckfisk utgör."4

Eller för att ta ett annat exempel. För att nå ut med idén att judarna var främlingar i sina respektive länder svarade han på en protest från rabbiner som var oroade att han genom detta misstänkliggjorde judarna beträffande deras nationella lojalitet, och skrev då: "Den främste försvararen av den patriotiska idén i England är en tysk, överrabbinen herr Adler. Beträffande preussisk patriotism har vi som vår ledande förebild dr Maybaum, i Berlin, en ungrare; och på sistone har ännu en röst i Belgien anslutit sig till protestkören - nämligen rabbinen M. Bloch som, av namnet att döma varken är flamländare eller vallon."5 De värsta antisemiter kunde inte ha uttryckt det annorlunda.

Men sionisten Herzl visste också att antisemitism var nödvändig för politisk judisk sionism som medel att övertyga judarna att fly och emigrera till Palestina. Vi kommer att se senare hur denna hans idé har förblivit ett konstant drag i politisk judisk sionism ända fram till våra dagar. Så snart man upphör att definiera judendomen som en tro och istället definierar det som en nation kan man inte längre räkna med en religiös motivation för att "återvända till Sion". (Vi har ju sett att denna motivation historiskt inte haft någon större betydelse). Vad som behövs nu är att rekommendera en "judisk rasistisk- nationalism" som framställer judarna som främmande i förhållande till de folk bland vilka de lever (något som också ger bästa näring åt antisemitism) och att lita på att förföljelsen stimulerar emigrationen. Detta var orsaken till att Herzl inte drog sig för att släppa lös antisemitismen och t o m uppmuntra den.

Det saknades inte varningar. Baron Chlomecki, judiske presidenten i Österrikes parlament, skrev till Herzl: "Om er avsikt och målet för er propaganda, är att frambringa antisemitism, kommer ni troligen att nå detta mål. Jag är fullkomligt övertygad om att antisemitismen genom sådan propaganda kommer att växa och att ni kommer att orsaka ett blodbad på judenheten."6

När Herzl dog föredrog hans testamentesexekutörer att inte publicera hans dagboksanteckningar i dess helhet. När slutligen dessa skadliga dokument publicerades, åren 1922 och 1923 i Tyskland, skrev en österrikisk judisk författare, Joseph Samuel Bloch, (utgivare av Österreichische Wochenschrift), vilken hade varit nära bekant med Herzl, i samma profetiska tankebanor:
"Breven till Rothschild och till baron Hirsch, samt yttrandet att judarna är potentiella rebeller och revolutionärer i de länder där de bor, är tillräckliga för att bringa förgörelse över judarna. Herzl har försett judarnas fiender med en grund för en "lösning på det judiska problemet". Han har visat dem vilken väg de skall följa i sitt kommande agerande. Dagböckerna är fasansfulla."

Herzl dog i juli 1904. I oktober samma år publicerade the Jewish Quarterly Review resultaten från en ingående undersökning om antisemitism och sionism, gjord av den anglo- judiske studenten Lucien Wolf. Hans slutsatser var att: "Tecken på nedgång beträffande organiserad antisemitism är redan mycket uttalade...och detta trots att assimileringsproblem fortfarande erbjuder svårigheter." Men han tillade att sionistpropaganda "helt säkert kommer att ge nytt liv åt antisemitisk hets vilken annars borde följa en nedåtgående kurva". Summan av det hela blir att: öden utmärkande faran med sionism är att den är den naturliga och tåliga bundsförvanten till antisemitism samt dess mest verksamma argument för rättfärdigande av handlingar."

Sedan den judiska staten Israel skapats 1948 kom den judiska rasismen i den politiska sionismen inte bara att ha skadlig verkan på världens alla judar utan också och framför allt kom den att gå ut över det palestinska folket vars existens den politiska judiska sionismen förnekade. Den nya raden av problem, som framställdes av den judiska politiska sionismen uppstod ur denna fråga: hur skapar man judisk majoritet i ett land bebott av en infödd kristen och muslimsk palestinsk befolkning?

Politisk judisk sionism svarade på den frågan med den enda lösning som var möjlig enligt dess kolonialistprogram nämligen att etablera ett kolonialt samhälle genom att driva ut palestinierna och uppmuntra judisk immigration. Utdrivandet av palestinierna och besittningstagandet av deras land var en judisk medveten och systematisk handling. Ledaren för Jewish National Fund, vilken var ansvarig för erövrandet och judisk konfiskering av land i Palestina, Joseph Weitz, skrev 1940:
"Oss emellan, det måste stå helt klart att det inte finns plats för båda folken tillsammans i detta land... Enda lösningen är Eretz Israel, åtminstone västra Israel utan araber och det finns inget annat sätt än att flytta araberna härifrån till intilliggande områden; att flytta alla - inte en by, inte en folkstam bör finnas kvar... Och förflyttningen bör riktas mot Irak, Syrien och t o m Transjordanien... Först efter denna förflyttning kommer landet att kunna ta emot miljoner av våra bröder."7

Det var programmet som formulerades t o m innan staten Israel kom till. Vad beträffar dess realisering på det politiska och ekonomiska planet har programmet perfekt motsvarat den definition som gavs i november 1980 av professor Israel Shahak, från Hebreiska Universitetet i Jerusalem och president i israeliska rörelsen för mänskliga rättigheter: "Ursprungligen grundades staten Israel av människor som inte var medvetna om de icke-västerländska folkens rätttigheter... De hade absolut ingen som helst känsla för rättvisa gentemot folk utanför deras egen grupp. Man kan tillägga att det oftast hos dem finns ett förrädiskt sätt att tolka bibeltexterna, vilket tillåter dem att säga övi gör inget annat än återerövrar det land som vi en gång tidigare erövrade av kananéerna". "Det finns där", fortsätter professor Israel Shahak, "en i grunden rasistisk attityd i vilken känslor av västerländsk överlägsenhet - av den typ som var vanlig vid seklets början - kombineras med den specifika sionistiska rasismen." Denna tendens blev mer påtaglig från 1974 genom uppkomsten av en "mystik-ideologi" och tack vare det utan motstycke ökade finansiella stödet från USA.8

Det är makalöst att sionistpropaganda kan påstå att staten Israel är "den enda demokratin i Mellanöstern" och att de kan åberopa argument att friheten i Israel är sådan att oppositionen kan uttrycka sig fritt i press och t o m offentligt på gatan.

Medan sanningen är den att modiga motståndare till staten Israels rasism, som professor Israel Shahak, advokaten Felicia Langer, Knesset-deputeraden Shulamit Aloni, Uri Avneri, general Peled, professor Leibowitz och några till - det är trots allt mycket få (tack vare att de är judar från det "utvalda folket") som trotsar principerna i politisk sionism och den praxis som följer därav - lyckas endast med stort hjältemod offentliggöra sina uttalanden trots hot och påtryckningar. Men man ska aldrig glömma att denna frihet tolereras endast inom det judiska "etablissemanget". Israelisk "demokrati" innehåller en grundläggande diskriminering liksom i alla de kolonialistländer där "den vite mannen" har regerat ensam. Denna egendomliga öisraeliska demokratiö kan jämföras med den amerikanska demokrati, då de ännu ett århundrade behöll slaveriet av de svarta (finkänsligt benämnd "den speciella institutionen") och bortjagandet av indianerna som massakrerades eller drevs på flykten så att deras landområden kunde övertas av de ööverlägsna civiliseradeö vita. Israel är verkligen "en demokrati", med undantag av dess "svarta" och dess "indianer" vilka Israels grundlagar finkänsligt benämner "den icke-judiska befolkningen", d v s palestinierna, både muslimerna och de kristna.

Vi ska begränsa oss till att notera de mest uppenbara aspekterna i denna apartheidpolitik, så som de påverkar personlig status och besittning av landområden.

4. Theodor Herzls kompletta dagboksanteckningar utgivna av Raphael Patai, New York och London, 1960, vol 2, sid. 592.

5. Herzl, "Sionistkongressen", Contemporary Review, oktober 1892, sid. 591.

6. Herzl, "Year Book", utgiven av Raphael Patai, New York, 1958, vol 1, sid. 216-217.

7. Den israeliska tidningen Davar den 27 september 1967.

8. Intervju med prof Israel Shahak för den amerikanska tidskriften Villlage Voice, 19 november 1980.