Judiska metoder
för att tvinga judarna till immigration till
Palestina
Israeliska judiska ledare och
deras anhängare utomlands underhåller desperat
antisemitismhotet vilket de är så beroende av
för att nå sitt mål. Dr Israel Goldstein
skrev:"Vad väntar amerikanska judar på?
Väntar de på att en ny Hitler ska tvinga
iväg dem? Tror de att de ska besparas de tragedier som
har tvingat judar i andra länder att
emigrera?"44
Ett tredjedels århundrade
senare drar sig inte judiska och sionistiska hängivna
supporters till judiska staten Israel för att göra
sig löjliga. T o m efter massakrerna i Sabra och
Shatila planerade och övervakade av israeliska
armén, skrev Swiss Revue Juive den 11 juni 1982 och
rättfärdigade sin solidaritet med den judiska
statsterrorismen: "Eftersom Israel har existerat har vi
kunnat gå genom livet med högt burna huvuden - vi
får aldrig glömma detta faktum." När man
läser detta skulle man kunna tro att schweiziska judar
före 1948 hade varit i en desperat
situation!
Judendomen och sionismen
behöver antisemitismen för att nå sina
gammaltestamentliga mål. Herzl skrev själv:
"Judarna utgör ett särskilt folk och kan inte
integreras med andra folk. Men de blir assimilerade i vilket
samhälle som helst om de känner sig säkra
där för en längre tid. Detta kan aldrig vara
i vårt intresse." Och därför verkar den
sionistiska judiska rörelsen för att sprida oro
och osäkerhet bland världens judar.
I avsikt att artificiellt
stimulera judisk immigration och erövring av
palestiniernas land så finns inga regler men det
rekommenderas att ett scenario av antisemitism
planläggs. Och faktum är att immigration till
Palestina från början har stimulerats med rent
artificiella propagandistiska medel.
Här följer tre exempel
på metoder som använts.
Först fallet med de judiska
jemeniterna, vilka utgjorde den största grupp med
immigranter från Orienten före 1948. Problemet
var att ersätta palestinska arbetare till samma
låga löner och att utföra de minst
attraktiva arbetena som t ex jordbrukare, industriarbetare
och hembiträden. En rapport av dr Thon, från
Jewish Agency, visade 1908 på lösningen.
"Endast orientala judar kunde arbeta som araberna
för arablöner" medan de då på
samma gång hjälpte till att nå
sionistmålet om "judiskt arbete" och eliminering av
palestinska arbetare. Han sammanfattade: "Om vi lyckades
få jemenitiska familjer att installera sig i nybyggena
skulle vi uppnå ytterligare något: jemenitiska
kvinnor och flickor kunde arbeta som hembiträden
istället för arabiska kvinnor och flickor vilka f
n är anställda som tjänstefolk hos
nästan varje judisk nybyggarfamilj - till den
skandalösa lönen av (motsvarande) 15 svenska
kronor i månaden."45 Och 1911 sändes en
pseudopräst (en ateistisk jude) till Jemen -
"sionistsocialisten" Warshavsky som för
ändamålet döpts om till "Rabbi YavnÇ
eli"- för att förkunna för jemenitiska judar
Messias ankomst och Israels tredje konungarike. Mycket
senare 1948 sjöng de jemenitiska immigranterna vilka
fördes till Israel under en operation som kallades "Den
förtrollade mattan", i planet som forslade dem:
"David! David! (d v s David Ben-Gurion) Israels
kung!" Denna operation utfördes i två faser,
den ena mellan december 1948 och mars 1949 och den andra
mellan juli 1949 och september 1950 och kostade 5,5 milj.
dollar.
Ett annat exempel är det
med de "omplacerade" människorna - också det
från 1948. Vid den tiden fanns endast mellan 100 000
och 114 000 "omplacerade" judar i den amerikanska
ockupationszonen i Europa. Trots intensiv propaganda
från Jewish Agency förklarade författaren
till Klausner-rapporten (fast han den 2 maj 1948 hade
poängterat för American Jewish Conference att
"judarna som grupp inte har någon
överväldigande önskan att fara till
Palestina"), utan omsvep att: "Jag är
övertygad om att dessa människor måste
tvingas att resa till Palestina... För att effektivera
detta program blir det nödvändigt för det
judiska samhället att till stora delar ändra sin
politik och istället för att göra det
bekvämt för de "omplacerade" se till att de
får det så obekvämt som möjligt...
Dessutom skulle det behövas en organisation som
Haganah (en grym sionistisk terrororganisation)
för att oroa judarna..."
Den viktigaste uppgiften
för de judiska sionistledarna var inte att komma till
judiska flyktingars hjälp utan istället i
politiska syften få dem att fara till Palestina. Redan
den 17 december 1938 uttryckte Ben-Gurion, i ett brev till
sionistexekutivkommittÇen, sin fruktan att de
förföljda judarna skulle lyckas finna skydd i
västländerna: "Om judarna (i Väst)
får välja mellan att hjälpa flyktingar
genom att rädda judar från
koncentrationslägren eller att arbeta på ett
nationalmuseum i Palestina kommer barmhärtigheten att
ta överhanden och hela folkets energi kommer att
kanaliseras till att rädda judar från olika
länder...och sionismen kommer att slås ur
brädet."46
Vad gäller regeringarna i
Väst, så snabba att fälla hycklande
tårar över "flyktingarna från katastrofen",
så tvekade dessa inte när det var fråga om
att erbjuda en fristad åt dessa flyktingar att
lägga på bidrag till deras inflyttning. Av
judiska nazioffer, vilka flydde utomlands mellan 1935 och
1943, for knappt 8.5% av dem till Palestina. USA
begränsade sitt välkomnande till 182 000 (mindre
än 7%) och England till 67 000 (mindre än 2%). De
flesta (över 75%) fann sin tillflykt till
Sovjetunionen, närmare bestämt 1 930
000.47
"Man måste hålla
i minnet", fortsätter Rabbi Klausner, "att vi
har att göra med ett sjukt folk. Man kan inte
fråga dem vad de vill göra, utan man måste
bestämma åt dem. De kommer att vara evigt
tacksamma".48
Ett tredje exempel är det
med Iraks judar, den kärna från vilken ett
samhälle formades för 2,5 tusen kanske år
sedan av ättlingar till judar från Babylon. Detta
judiska samhälle - 110 000 människor år
1948, var djupt rotat i landet. Överrabbinen i Irak,
Khedouri Sassoon sade: "Judar och araber har
åtnjutit samma rättigheter och privilegier i
tusen år och anser sig inte som åtskilda
folkslag inom denna nation."
Sedan kom Israels
terroristdåd i Bagdad 1950 och 1951. Då man
märkte att Iraks judar inte talade särskilt mycket
om att emigrera till Israel, tvekade Israels "secret
service" (Mossad) inte att kasta bomber på dem
för att övertyga dem om att de var i fara.
Attacken mot Masauda Shem-Tov-synagogan resulterade i tre
människors död och ytterligare två dussin
skadades.49 Så började den sionistorganiserade
judiska utvandringen från Irak kallad "Operation Ali
Baba".
Vi skulle kunna ge många
fler exempel, speciellt de som hör ihop med de
regelbundna manövrer som judisk politisk sionism
organiserade i Latinamerika. Det judiska samhället i
Mexiko reducerades till israelisk koloni. Våren 1948
deklarerade den judiska "United Fund of Mexico" att
personer, som vägrade bidra till sionistfonden eller
som gav otillräckliga bidrag, skulle bli
föremål för hårda "domar" och deras
namn skulle avslöjas inför hundratals
människor. Den första "rättegången" av
detta slag beskrevs i Mexiko-Citytidningen Die Stimme den 9
juni 1948. Samma system tillämpades sedan i andra
latinamerikanska länder. I Montevideo råkade
motspänstiga uruguanska judar, vilka 1949 vägrade
att betala de 2% skatt på sin inkomst som
påbjudits av sionistledarna ut för att bli
uteslutna ur synagogan och de nekades rabbinens
tjänster för bröllop, begravning eller
omskärelse.50 Samma procedur tillämpades även
i Argentina, Brasilien och Peru.51
Den judiska sionismen har
misslyckats i sina försök att få alla judar
i världen att flytta till Palestina - till lycka
för Mellanöstern, där en sådan
inflyttning ytterligare skulle skärpa sioniststatens
tendens till permanent aggression mot sina arabiska grannar
p g a strävan (som den nazistiska strävan) att
uppnå "livsrum". Men anspråket att från
staten Israel styra alla judarna i "Diasporan" har inte
upphört att framställas. När Ben-Gurion var
premiärminister försäkrade han: "den
kollektiva judiska plikten att bistå staten Israel
på alla villkor och under alla omständigheter...
Detta betyder att bistå staten Israel vare sig
regeringen, i det land judarna i fråga bor,
önskar det eller ej."52 Vid
Världssionistkongressen upptogs detta som
innebärande "ovillkorligt samarbete med staten
Israel och dess regering". Motståndare
påpekade att utfärdandet av en sådan status
till judiska världssioniströrelsen skulle
sätta judar, boende utanför Israels gränser,
i en besvärlig situation genom vilken de kanske "med
viss rätt skulle frukta att bli anklagade för
dubbla lojaliteter".53 Mitt under invasionen i Libanon,
omkring den 10 juni 1982, skrev presidenten för den
schweiziska avdelningen av "Action Israel", Mr Nessim D.
Gaon, i det att han vädjade om insamling av pengar till
staten Israel:
"Israels armÇ bevakar militärfronten i den
andra fronten, d v s den för Israels ekonomi som ligger
i era händer. Stöd den till det yttersta av er
förmåga för att därigenom bevisa att
det judiska folket är ett och
odelbart."
Samma attityd av ovillkorligt
á priori-stöd t o m då det gällde
Israels invasion och brott visade Alain de Rothschild,
när han i en intervju för France-Soir den 27
september 1982 (och å judiska institutioners
representantråds i Frankrike vägnar), genast
efter massakrerna i Sabra och Shatila, sade:
"Betydelsen av dessa händelser har
förvrängts i ett försök att attackera
och smäda det judiska samhället och det judiska
folket i allmänhet, genom att ännu en gång
låta dem bära skulden för att de är
judar. Man har helt förlorat de verkliga
gärningsmännen, vilka var libaneser, ur
sikte."
Detta är exakt detsamma som
Begin och Shamir säger. Den israeliska judiska
invasionen i Libanon är ett brott mot folkrätten
och mot mänskligheten.54. Att fördöma detta
brott är för Rothschild såväl som
för Shamir liktydigt med "antisemitism", missaktning,
hets och smädelse mot "det judiska folket"!
44. The Day, New York, 15 mars 1950.
45. Det väsentligaste i
denna rapport återfinns i "The History of the Zionist
Settlements" publicerad på hebreiska 1970 av Masada
Publications, Tel-Aviv: citerad av Ilan HalÇvi,
op.cit., sid. 24.
46. Citerad i "The Other
Israel", publicerad av Matzpen, Tel- Aviv, 1968, sid. 91:
reproducerad i Nathan Weinstocks "Zionism: False Messiah",
London, 1979, sid. 136-137.
47. Siffrorna är
hämtade från New York Institute for Jewish
Affairs och från Christopher Sykes "Crossroads to
Israel", London, 1965, citerad i Weinstock, op.cit., sid.
138.
48. Citerad i Alfred Lilienthal,
"What Price Israel?", New York, 1953 (nytryck 1969 av
Institutet för Palestinastudier), sid.
195.
49. En redogörelse för
dessa provokativa handlingar kom i den israeliska
veckotidningen Ha'olam Hazeh den 20 april och den 1 juni
1966. De bekräftades i augusti 1972 av Kokhavi Shemesh
i "Svarta Pantrarnas" tidning och av journalisten Baruch
Nadel i en utfrågning riktad till Mordechai Ben-Porat
genom Högsta Domstolen i Tel-Aviv den 7 november 1977:
se rapporten i Yediot Aharonot, den 8 november 1977, citerad
i Ilan Halévi, op.cit., sid. 29.
50. Jewish Post, 22 april
1949.
51. Impresa Israelita (Rio de
Janeiro) 23 juli 1948: Nossa Voz (Sao Paolo), 28 juli 1948:
Jewish Telegraphic Agency (Buenos Aires) 2 augusti
1948.
52. Jerusalem Post, 17 augusti
1951.
53 Minutes Officielles, 23:e
världssionistkongressen, 1951.
54. Se Amnon Kapeliuks bok om
Sabra och Shatila, "Enquête sur un Massacre", Paris,
Editions du Seuil, 1982.
|