"Återvändandets" misslyckande

Då vi nu analyserat judisk politisk sionisms metoder att fördriva palestinierna, ska vi nu gå över till att granska de metoder med vilka de har försökt få judar att flytta till Israel. Vi säger "försökt" eftersom detta försök har misslyckats. Endast 20% av världens judar bor i Israel där sionisterna lovat dem "säkerhet". Efter en rad krig och en klar inkompetens hos de israeliska ledarna, p g a sionistdoktrinen, att fredligt integrera landet bland folken i Mellanöstern, finns det i dag inget land i världen där judar är mindre säkra än i Israel. Denna situation är resultatet av en politik som, i dekolonisationens tidevarv och i sällskap endast med den nu utdöda apartheidregimen i Sydafrika, som strävar efter att föreviga den mest obotligt dömda sortens rasistisk kolonialism.

I motsats till den judiska legenden som politisk sionism vill göra gällande, har det "religiösa" motivet ("låt ett land utan folk...") endast haft en mycket svag effekt på "återvändandet" till Palestina. Sionismen stödjer sig för att övertyga judarna att "återvända" på Gamla Testamentets kolonialistiska påbud särskilt manifesterad i Josuas bok som är full av massakrer och utrotningar på Guds befallning samt även hos Ezra och Nehemja, böcker som ägnar sig år rasdiskriminering och teokrati i exklusiv chauvinistisk tjänst. Politisk sionism grundar sig alltså på en ensidig, selektiv läsning av Bibeln (GT).

Theodor Herzl, judisk politisk sionisms fader, var själv icke- troende och var endast intresserad av Bibeln ur den synpunkten att den kunde ligga till grund för rättfärdigande av hans maktpolitik.

Den politiska judiska sionismen utnyttjade t ex den judiska ritualen i Jesajas "nästa år i Jerusalem" och bönen, "Om jag glömmer Dig oh Jerusalem,...". Psalmen 137 är väsentlig i judisk religion.

Korstågen var en "kristen sionism" på samma sätt som politisk sionism i dag är ett "judiskt korståg": i båda fallen kan vi se en förvrängning av de andliga värdena och av tron.

Det är signifikant, att de passager från Bibeln, som är mest citerade i staten Israels skolor och i judisk politisk sionisms program är de som berättar om erövringen av Kanaan och om Davids kungarike, alltså de som rör militära och politiska aspekter i Palestinas historia och inte Abrahams offer eller profeternas ord.

Jerusalem, helig stad för kristna och muslimer borde vara ett andligt centrum för hela mänskligheten som samlar människor till pilgrimsfärd inte till judisk erövring.

Det var efter skapandet av politisk sionism genom Theodor Herzl som den judiska "immigrationen" till Palestina intensifierades inte av religiösa utan av politiska skäl: p g a den politiska sionismens doktrin baserad på en serie myter: t ex den om de "icke-assimilerbara" judarna, den om antisemitism uppfattad som evig och "obotlig" (medan det faktiskt efter franska revolutionen blev en tydlig nedgång både i Västeuropa och Amerika), den om vägran att kämpa tillsammans med andra förtryckta mot förföljare till förmån för en önskan om en judisk stat (Herzls Judenstaat), inspirerad av europeisk (speciellt tysk) nationalism på 1800-talet - en stat med ett eget land, att erövras med kolonialmaktens medel och metoder och med det slutliga målet, i Herzls och Ben-Gurions drömmar, att koncentrera all världens judar till Palestina.

Den "religiösa" messianismen i den judiska traditionen blev på detta sätt utnyttjad för skapandet av en politisk nationalism som var exklusivistisk och chauvinistisk.

Vissa sionister, även om de är få, var ändå kritiska och pessimistiska för framtiden:

1. Etablerandet av en judisk stat i Palestina skulle oundvikligen resultera i en konflikt med det folk, som levt och verkat i landet i flera århundraden och med hela den Islamiska världen samt med världskristenheten eftersom en stor del av de fördriva och förtryckta palestinierna är kristna. Judah Magnes sade profetiskt 1931: "Jag är inte beredd att försöka nå rättvisa för judarna genom att begå en orättvisa mot araberna. Jag skulle anse det som en orättvisa mot araberna att sätta dem under judiskt styre utan deras medgivande. Om jag inte är för en judisk stat, är det endast av det skälet att jag inte vill ha krig med arabvärlden."39

Fast Magnes var bland de första av sionisterna som hade tidigt 1923 ställt frågan: "Kommer judarna här i Palestina i sina ansträngningar att skapa en politisk organism att bli lika hängivna åt brutal styrka och militärism som vissa av de sista hasmonéerna var?"40

2. Den judiska politiska sionismen ökar faran för judar över hela världen genom att misstankar om dubbla lojaliteter och dubbelt medborgarskap. Amerikanska rådet för judendom framförde den 31 augusti 1943, som ett resultat av 92 rabbiners initiativ till ett möte i Atlantic City i juni 1942, protester mot planen att skapa en judisk stat och de deklarerade i sitt manifest:

"Den dagen ska komma, då vi måste ropa "stopp". De villkor som styr amerikanska judar med en judisk flagga, en judisk armé och en stat i Palestina och ett dubbelt medborgarskap i Amerika, är mer än vi kan acceptera... P g a vår omsorg om välfärd och status för de judar som lever i andra delar av världen kan vi omöjligt instämma i eller stödja den politiska inriktning, som är förhärskande i det sionistiska programmet. Vi kan inte annat än tro att judisk nationalism tenderar att göra våra bröder osäkra beträffande sin plats och uppgift i samhället och det vänder vår uppmärksamhet från vår historiska roll att leva som ett religiöst samhälle var vi än må bo."41

Amerikanska rådet för judendomen föreslog en konkret lösning på problemet med "fördrivna personer" (som de senare kom att kallas):

"Vi ber FN att säkerställa snarast möjliga återflyttning till hemlandet och bosättning... för alla människor som ryckts från sina hem av axelmakterna samt att FN står fast i sina ansträngningar att ordna omedelbart skydd för flyktingar av alla trosbekännelser, politisk tillhörighet och nationellt ursprung... För våra bröder judarnas räkning ber vi bara om: lika rättigheter och skyldigheter som deras medmänniskor i landet... Vi är emot ansträngningarna att etablera en nationell judisk stat i Palestina eller någon annanstans. Vi anser det vara defaitisk filosofi och en tankegång som inte erbjuder någon lösning på det judiska problemet.

Palestina är lika mycket en del av Israels religiösa arv som det är en del av två andra stora religioners arv. Vi ser fram emot det slutliga etablerandet av en demokratisk självstyrande regering i Palestina i vilken judar, muslimer och kristna ska vara rättvist representerade.

Vi inbjuder alla judar att stödja vår tolkning av judiskt liv och öde genom att hålla uppe de högsta traditionerna i vår tro. Vi tror att dessa sanningar lägger frunden för varje problem om en mer hoppfull framtid uppbyggd av fria människor."42

Vid den tiden vilket American Jewish Yearbook 1943 visar hade sioniströrelsen i USA 207 000 medlemmar. Den totala judiska befolkningen uppgick då till 5 000 000. Det är värt att notera, att immigrationen till Palestina förblir mycket ringa trots propaganda från den judiska politiska sionismen.

Vid slutet av 1800-talet var antalet judar i Palestina färre än 2% av Palestinas befolkning. Två år efter Balfour-deklarationen 1917 fanns det fortfarande endast 7% av befolkningen. Under de tolv åren mellan 1920 och 1932 kom endast 118 378 judar till Palestina - alltså mindre än 1% av världens judar.

Även efter 2:a världskriget förblev proportionen judar som valde att leva i Israel mycket låg. Ben-Gurion erkände detta misslyckande av den judiska sionismen när han tog emot en grupp judiska amerikaner i Israel den 31 augusti 1949:

"Fast vi har förverkligat vår dröm om att etablera en judisk stat är vi fortfarande bara i början. I dag finns bara 900 000 judar i Israel, medan det stora flertalet judar fortfarande lever utomlands. Vår uppgift är att föra alla judar till Israel."

I december 1951 anklagade Ben-Gurion de amerikanska sionistledarna för att inte ha gått före med gott exempel ("Inte ens fem ledare reste sig och for till Israel efter det att Staten etablerats").43

38. Citerat av Ilan Halévi, "La Question Juive", Paris, Editions de Minuit, 1981, sid. 17.

39. Norman Bentwich, "For Sion's Sake: a Biography of Judah Magnes", Philadelphia, 1954, sid. 188.

40. Ibid, sid. 131.

41. Samuel Halperin, "The Political World of American Zionism", Detroit, 1961, sid. 84-85.

42. New York Times, 31 augusti 1943.

43. Mew York Times, 13 december 1951.