Att vägra erkänna
den judiska sioniststaten

Mellan delningsbeslutet den 29 november 1947 och det definitiva slutet på det brittiska mandatstyret den 15 maj 1948, intog sionisttrupper områden i zoner som av FN:s resolution tilldelats araberna, t ex Jaffa och Acre.

Vem kan, under dessa omständigheter, förebrå palestinierna och de närliggande grannländerna för att de inte fogade sig i den grymma orättvisan i detta "fullbordade faktum" eller för att de vägrade "erkänna" den judiska sioniststaten?

Men landet i sig självt var inte nog för sioniststaten. Det skulle tömmas på sina innevånare för att säkerställa att det inte blev en traditionell koloni av den sort där infödd arbetskraft exploateras utan att det blev en nybyggarkoloni, där invandrarna (judarna) tar de inföddas plats. För att uppnå detta ägnade sig sioniststaten åt något som endast kan benämnas statsterrorism, d v s direkta pogromer mot den palestinska befolkningen. Det mest uppenbara exemplet på detta är det som skedde i Deir Yassin. Den 9 april 1948 massakrerades 254 av innevånarna i denna by - män, kvinnor, barn, gamla - av Irguns trupper, vilka hade Menachem Begin till ledare.19 De följde därmed exemplet från nazisternas agerande i Oradour. I sin bok, "Revolten", skriver Begin, att utan aktionen vid Deir Yassin skulle det inte ha funnits någon stat Israel och han tillägger: "Medan Haganah utförde lyckosamma attacker vid andra fronter...började araberna fly i panik alltmedan de ropade "Deir Yassin." (sid. 165.)

Först den 15 maj 1948 informerade generalsekretariatet i arabförbundet FN:s generalsekretariat om att arabstaterna var tvungna att ingripa för att skydda palestinierna.

1949 efter detta första israelisk-arabiska krig, hade sionisterna kontroll över 80% av Palestina och 770 000 palestinier - över hälften av dåvarande palestinska folket - hade fördrivits från sitt hemland.

FN hade utsett en medlare, greve Folke Bernadotte. I sin sista rapport skrev greve Bernadotte:

"Det skulle vara ett hån mot principerna om elementär rättvisa om dessa oskyldiga offer för konflikten nekades räten att återvända till sina hem medan judiska immigranter flödar in i Palestina. Man borde åtminstone upphöra med hotet om definitiv avflyttning för dessa arabiska flyktingar som varit djupt rotade i landet i århundraden."

Han beskrev det i stor skala utförda rövandet, skövlandet och plundrandet och "alla tillfällen då byar förstörts utan någon synbar militär anledning". Denna rapport (FN:s Dokument A 648, sid. 14) framlades den 16 september 1948. Den 17 september mördades greve Bernadotte och hans franske adjutant, överste Serot, i den del av Jerusalem som var ockuperad av sionisterna. "Äran" av att ha givit order om mordet tog i juli 1971 Baroch Nadel och den nuvarande Israels premiärminister Yitzhak Shamir åt sig. Dessa hade varit två av Sternligans ledare 1948.20 Sionistledarna i staten Israel kunde mycket lätt knäppa med fingrarna åt FN eftersom majoriteten av dess medlemmar hade sett genom fingrarna med sionisternas intrång i Palestina. 1948, strax innan vågen av "dekolonisation", dominerades FN:s organisation stort av västmakterna. FN bröt mot sina egna bestämmelser genom att neka palestinierna (kristna och muslimer), som vid denna tid utgjorde 2/3 av Palestinas befolkning, rätten att avgöra sitt eget öde.

Även om man endast ser juridiskt på saken uppstår ett visst antal frågor.21 Beslutet om delning togs av generalförsamlingen och inte av säkerhetsrådet. Det var därmed att betraktas endast som en rekommendation och inte som ett beslut att verkställas. Dessutom var palestinierna inte de enda som motsatte sig denna delning. Begins Irgun förklarade vid denna tiden att en sådan delning var olaglig och aldrig skulle accepteras av judarna och säger bestämt:

"Jerusalem är och kommer alltid att förbli vår huvudstad. Eretz Israel kommer att återupprättas åt Israels folk - helt och hållet. Och för evigt... Vad vi måste förbereda är inte lokala defensiva planer utan stora strategiska planer för att slå tillbaka attacker och för att förbereda offensiven för den befriande hebréiska armén."22

Ben-Gurion själv skrev: "Fram till det att britterna drog sig tillbaka, blev ingen enda judisk koloni, hur långt bort den än låg, invaderad eller intagen av araberna, medan Haganah intog många arabiska positioner och befriade Tiberias och Haifa, Jaffa och Safad."23

Det var på detta sätt som det ursprungliga området, som tilldelats sionisterna av FN (56%) utökades till att innefatta nästan 80% av Palestina och efter 1967 till 100% av Palestina!

Kort sagt, det är fel att säga att staten Israel "skapades" av Förenta Nationerna. Den "skapades" av en serie "fullbordade fakta" genom Haganahs, Irguns och Stern-gruppens terroristiska våldsbrott.

Så slutar alltså sagan om de "historiska rättigheterna" - med en lång lista av lögner och blodsutgjutelser. Det kan inte bli på något annat sätt, eftersom bara denna idé om "historiska rättigheter" leder till absurditet och krigsförödelse om den tillämpas över långa tidsperioder.

Om vi skulle generalisera denna sionisternas typ av "anspråk" baserad på sådana "historiska rättigheter", skulle hela vår planet reduceras till kaos. Varför skulle inte italienarna göra gällande "historiska rättigheter" gentemot Frankrike där romarna, efter Julius Caesars seger i Gallien, regerade under betydligt längre tid än Israels kungar regerade som erövrare och ockupanter över Palestina? Varför skulle inte skandinaverna göra anspråk på Normandie, England och Sicilien i namn av deras Norse-Norman "förfäder"? Och vad skulle bli av Afrika om dess gamla erövrare skulle yrka på återupprättandet av mandingo- imperiet eller överhövdingarna av Fula?

Även om vi begränsar oss till Europa och låt oss först då anta att de europeiska staterna idag skulle ägna sig åt att åberopa "historiska rättigheter" över territorier där de förut regerat eller där de under en eller annan epok i historien bildat majoritet av befolkningen. Vi behöver i så fall inte gå längre tillbaks än till Westfaliska freden vilken år 1648 (för mindre än tre och ett halvt århundrade sedan), markerade en "ny start" i Europa med det slutliga uppbrottet för "kristenheten" och nationalstatens födelsen. Europa skulle då ha dragits in i en blodig villervalla genom de motsägelsefulla "historiska" anspråken från varje stat. Striderna skulle rasa från Sverige till Italien och Österrike från Elass till Balkanhalvön etc... Och vad skulle hända om vi gick tillbaka till det romerska rikets fall för 1 500 år sedan? Alla "nationer" med sina gränser är så ofta resultatet av konflikter, maktbalans och "fullbordade fakta" av vilka historien så ofta består.

Ett extremt exempel på denna absurditet kan man finna i Amerika. Teologen Albert de Pury, från universitetet i Neuchatel, har skrivit: "Amerikas kolonisering grundade sig på det skamliga fördrivandet av indianstammarna, men det skulle inte vara möjligt att ta detta faktum som grund för att i dag ifrågasätta legitimiteten hos de stater som skapats på denna kontinent."24 Ändå är indianernas "historiska rättigheter" betydligt trovärdigare än sionisternas som bygger endast på myter och lögner. Indianerna var inte bara de första utan också de enda invånarna i Amerika och hade funnits där i tusentals år innan spanjorer, portugiser, engelsmän och därefter alla andra europeiska nationer kom och decimerade dem och stal deras land. Även om de i dag innehar den omistliga rätten att yrka på stöd att leva vidare, vem skulle komma på idén att det vore rätt av dem att anse sig som de enda härskarna i Amerika och fördenskull fördriva och förtrycka de etniska grupper som har europeiskt ursprung?

Betyder då detta att man, vid varje tillfälle i historien, bör ge upp och svika sig själv, "som en död hund i rännstenen", inför mothugg och "fullbordade fakta"? Inte alls. Varaktigheten av en orättvisa skapar inte en rättighet. Att Polen var försvunnen från Europas karta i nästan ett och en kvarts århundrade (1795-1918) betyder inte att detta land är död rent historiskt, och dess pånyttfödelse möjliggjordes endast genom folkets orubbliga motstånd mot främmande förtryck. Detsamma gäller i dag för det palestinska folket vilket nu i mer än en tredjedels århundrade har varit drivna på flykt från det land där de levt och verkat i tusentals år, för att nu antingen bli fördrivna därifrån eller tvingas leva där som främlingar i sitt eget land. Deras motstånd är inte ett uttryck för någon abstrakt avlägsen "historisk rättighet", utan ett levande och oantastligt motstånd mot en permanent våldshandling riktad mot deras livs ursprung.

Här finns inga gemensamma nämnare med den politiska sionismens fabricerade myt. För tretusen år sedan som ett resultat av en judisk invasion bland många, skapades ett kortlivat judiskt kungadöme (det varade endast 73 år) ett kungadöme som för övrigt aldrig försökte bli etniskt homogent. Historiens växlingar frambringade denna stats fall, ett öde som drabbade de flesta erövrarstater och kolonialstater och riken och herravälden. De inkräktare som visade sig ovilliga att absorberas av den värld de kommit till drevs ut liksom det skedde med de korstågsfarare som hade invaderat Palestina på 1000-talet och frivilligt valde att leva där som främlingar, och påtvingade de andra sitt herravälde och precis på samma sätt som den moderna staten Israel för med hjälp av vapen och pengar från Väst. Efter två århundradens ockupation (1096-1291), vilka endast bestod av en serie krig mot de inhemska folken, drevs korsfararna ut. De sista korsfararna seglade iväg från Acre 1291.

Historiskt sett har politisk sionisms propagandister inte större "historiska rättigheter" till Palestina än korstågsfararna hade.

20. Beträffande mordet på greve Bernadotte, se rapporten skriven av general A. Lundström (vilken också befann sig i Bernadottes bil vid mordtillfället) som sändes till FN samma dag som mordet inträffade. Det finns också en bok av general Lundström publicerad i Rom 1970: "Un Tributo alla memoria del Conte Folke Bernadotte", samt Ralph Hewins bok: "Count Bernadotte, His Life And Work" (London, 1950). Baruch Nadels erkännande offentliggjordes i Milanos veckotidning Europa, och citerades i Le Monde den 4 och 5 juli, 1971. De två judiska mördare som framträdde 1988 i den israeliska televisionen och erkände öppet och stolt att de ostraffat har mördat Bernadotte bekräftar dessa avslöjanden.

21. Beträffande denna syn på problemet se Henry Cattan, "Palestine, the Arabs and Israel", London, 1969.

22. Begin, "The Revolt", sid. 335-337.

23. David Ben-Gurion, "Rebirth and Destiny of Israel", New York, 1954, sidan 530.

24. Vid den Euro-arabiska kongressen som hölls i Paris i september 1977; publicerad i tidningen "France - Pays arab" (Frankrike/Arabländerna), 1978, sid 136-140.