Bibelns
Israel
och den nuvarande
sioniststaten Israel
I det sista stadiet i historien
om den sionistiska staten, som skulle kunna kallas den
militaristiska sionismen, antar bruket av bibliska
förevändningar en ny dimension.
Vid en tidpunkt när Israel,
enligt Världsbankens rapporter, spenderar mer än
50% av sin budget på krigsmaskineriet, har denna
militarisering som mål, (vilket Ariel Sharon
själv sagt, och som vi kommer att visa senare), inte
försvar av Israel utan sönderbrytande av de
arabiska staterna i området. Bibeltexter anförs
för att försvara metoderna för massakrer och
statsterrorism.
Det är inte något
nytt.18 Redan 1937 drog Ben-Gurion upp gränserna
för Israel19 med referenser till Bibeln. Enligt honom
skulle landet Israel omfatta fem regioner: södra delen
av Libanon upp till floden Litani (detta kallade han norra
delen av västra Israel), södra Syrien,
Transjordanien (som nu kallas Jordanien), Palestina och
Sinai. Nordgränsen skulle följa latituden Hama i
Syrien, därför att han identifierade denna stad
som Hasmath, vilken anges som Kanaans gräns i norr
(Fjärde Mosebok XXXIV, 1-8). Andra sionister, ivriga
bibeltolkare, identifierar - i eget syfte - Hamath med
Aleppo, medan ytterligare andra placerar det i Turkiet.
Rabbinen Adin Shteinsalz, som stod nära shellipartiet,
framförde vid en sammankomst som ordnades av Sartre i
Israel, judarnas "historiska rättigheter" över
Cypern. 1956 förklarade Ben- Gurion till Knessets
jubel, att Sinai utgjorde en del av David och Salomos
kungarike. Efter anbrottet som påtvingades av
Förenta Staterna och Sovjetunionen, vid tidpunkten
för angreppet mot Suez, plockades denna bibliska
geografi åt sidan ett tag för att åter dras
fram 1967. På samma sätt har man, då man
definierar gränserna för "det förlovade
landet", ibland kommit att tolka floden "Egypt" (Fjärde
Moseboken XXXIV, 5) som Nilen (men vilken av dess utlopp?)
och ibland som Wadi el- Arish.
I detta elastiska begrepp om
gränser pekar man alltid i Bibeln på ett givet
avsnitt för att legitimera sin aggression i
förväg eller för att i efterhand
rättfärdiga annekteringar.
I nuvarande stadium av judisk
sionistisk expansion använder man sig av rabbinernas
paranoidliknande "religiösa" partier, som är de
mest ärliga och frispråkiga fanatiska när
det gäller erövringar för att berättiga
Israels militära operationer och på det
sättet mätta hungern hos despotiska
"rättfärdighetsivrare". Förresten skillnaden
mellan de "moderata" sionisterna och de "extremistiska"
är som skillnaden mellan "tankar" och
"baktankar"!
Det var inte av en slump som
Begin vid samma tidpunkt, som man invaderade Libanon,
förklarade att El Al's flygplan inte skulle flyga
på lördagar eftersom man skulle respektera
sabbaten.
Sådana symbolhandlingar
var som en sorts gentjänst för att
"rättfärdighetsivrarna" ideologiskt hade
rättfärdigat de militära operationerna: Nu
hade Libanon inte bara blivit "stammen Ashers" område
utan massakrerna har rättfärdigats för sakens
skull. Att förstöra Tyrus och Sidon, att slå
sönder Beirut och slakta i Sabra och Shatila var inte
bara en fortsättning på vad man skulle kunna
kalla Oradourhandlingarna i Deir Yassin (som utfördes
1948 av Begins Irgun) eller morden i Qibya och Kafr Kasem
eller de blodiga bedrifter som Ariel Sharons "Unit 101"
begick. Allt det här mördandet har fått ett
eget kännemärke. I den israeliska "missionens"
namn att sprida Bibeln, påstår sig dagens Israel
upprepa heliga handlingar från Bibelns Israel när
de utrotade kanaaniterna och att det är samma sak
när man mördar palestinier idag som när man
mördade kanaaniter på Bibelns tid.
Man citerar från
Bibeln:
"Men i de städer som
Herren Gud givit eder skall Ni inte låta
någonting leva och andas. Ni skall förstöra
dem, hettiterna, amoriterna, kanaaniterna och perizziterna,
hiviterna och jebusiterna, såsom Herren har befallt
er."
Och som bibeln säger:
"Gå nu och slå Amalek och förstör
till sista grand allt vad de har och spar dem inte, slakta
både man och kvinna, barn och dibarn, oxe, får,
kamel och åsna."
Detta s k bibliska
rättfärdigande av folkmord, denna legitimering av
fortsatt aggression och annektering som utförs av den
sionistiska staten Israel, denna stat som framförs vara
den lagliga arvingen och fortsättningen på
Bibelns Israel, alla dessa rättfärdiganden
gör det lätt att göra det oacceptabla
acceptabelt för judarna i Diasporan och göra det
acceptabelt för många kristna som okritiskt tror
på det som varande katolsk katekism och protestantisk
söndagsskolelära. En kristendom som omedvetet
framför sionistisk mytologi, en mytologi som har
avslöjats genom texttolkningar i ett helt
århundrade och speciellt nu under senare
år.
I detta fall ser vi bevis
på vilken mobiliserande kraft en myt har. I sin
artikel, i Nekudah, kallad "Styrkan att avsluta arbetet"23
ger rabbinen Eliezer Waldman Ariel Sharons och Begins
politik den teologiska bakgrunden de behöver för
sina imperialistiska syften. Genom att använda
många citat ur Bibeln förklarar han att Israel
har visat att ockupationen av Libanon kan etablera en ny
ordning i Mellanöstern och, vad värre är, att
det är början på världens
räddning. Han lovordar inte bara försvarskriget,
utan kriget i sig själv blir ett värde. På
sin väg mot världens räddning, anser han, har
Israel i Libanon nått ett steg längre än
efter sexdagarskriget. Och han säger vidare: "Genom
detta krig har vi visat vår väpnade styrka... Vi
är ansvariga för ordningen inte bara i
Mellanöstern utan i hela
världen."
När vi står
inför sådant storhetsvansinne i den judiska
israeliska nationalismen och militarismen,
förstår vi hur sanna varningarna var hos den
tidiga sionisten, som 1958 påminde oss hur han hade
kommit in i rörelsen sex år tidigare. Jag syftar
på Martin Buber, författare till böcker som
"Guds rike", "Människans kunskap", "Om Bibeln" och
"Israel och världen". Denne Martin Buber svarade
Ben-Gurion i Jerusalem 1957: "Och nu säger Ben-
Gurion till oss...att idén om Messias lever och
kommer att leva till Messias' ankomst. Och jag svarar honom
med motfrågan - I hur många hjärtan i denna
generation i vårt land lever tanken på Messias
på ett annat sätt än i snäv
nationalistisk form som bara har till syfte att samla in
judar i exil? - Längtan efter Messias utan en
längtan efter all mänsklighetens räddning och
utan önskemål att delta i förverkligandet av
denna räddning har ingenting gemensamt med den
messiasvision, som Israels profeter gav
oss."24
Buber upphörde aldrig, i
hela sitt liv fram till sin död i Israel, att
fördöma den politiska och nationalistiska
förvrängningen av den s k religiösa
sionismen. Han säger:
"Vi talar om andan i Israel
och antar att vi inte är som andra nationer. Men
Israels anda är ingenting annat än en cynisk
hopfogning av vår kollektiva egoism, förvandlad
till en avgud."25
Nationell ideologi, anden i
nationalism, är fruktbärande så länge
som den inte gör nationen till ett
självändamål... och på den andra
nationens bekostnad.26
Judendomen är inte bara en
nationalism, den är en politisk lära som syftar
till att skapa en nation men på palestiniernas
bekostnad.
Buber påvisade hur djupt
rotad perversionen i den politiska judiska sionismen
är, den perversion som växt fram ur judendom och
ur europeisk nationalism på adertonhundratalet och som
nu hade blivit en ersättning, ett surrogat för
religionen, en sorts avgudakult i form av en stat, en stat
som kallar sig Israel. Den judiska församlingen i
Stockholm gav 1989 ut en propagandaskrift där alla
svenska partiledare intervjuades undet temat: "Jag tror
på Israel" och där alla de intervjuade säger
sig tro på staten Israel!
Buber skrev:
"Den judiska religionen blev
upplöst och det här är kärnan till den
sjukdom som tar sig form i framväxten av en judisk
nationalism omkring mitten av adertonhundratalet... Den
ursprungliga längtan tillbaka är ryggraden i den
förklädnad som den nationella judendomen har
lånat från västerlandets moderna
nationalism... Här måste man fråga sig vad
tanken på Israels utvaldhet har med det här att
göra."27
I det att han hänvisar till
den judiska politiska sionismens nationalistiska kris, denna
politiska sionism som är en perversion av den andliga
judendomen, så sammanfattar han:
"Vi hoppades kunna rädda
den judiska nationalismen från misstaget att
upphöja folket till avgudabild. Vi har inte
lyckats."28
Martin Buber var en av dem som
hade en djup känsla för landet "Sion". Han
underströk detta 1939 i ett brev till Gandhi, som
frågade varför sionisterna inte kände sig
bundna till det land där de var födda och där
slogs emot förtrycket tillsammans med andra
människor i stället för att söka ett
eget nationellt hem. Buber svarade att judisk tro kunde leva
på annat sätt än i en församling enligt
sina egna lagar och på sitt eget område. Han
sade: "Vad som är avgörande för oss
är inte löftet om landet men kravet på att
med hjälp av det landet fullborda en fri judisk
församling i det landet."29
När Gandhi påminde
honom om att Palestina tillhörde palestinierna och inte
judarna och att det vore oriktigt och omänskligt att
påtvinga palestinierna judisk dominans svarade Buber:
"Vi har ingen lust att behärska dem, vi vill leva
med dem."30 Kan man kalla erövring och kolonialism
"samlevnad"? Är den judiska ockupationen av Palestina
enbart en "samlevnad"?
Tanken, hos judar i Israel, om
en rättvis samlevnad med palestinierna är nu bara
en from idé hos en liten minoritet på grund av
den ideologiska hjärntvätten av israeliska barn
och soldater och hela befolkningen av officiell propaganda.
T ex hörde vi vid tidpunkten för angreppen och
massakrerna i Libanon hur professor Benjamin Cohen vid Tel
Avivs universitet till Vidal-Naquet den 8 juni 1982
sade:
"Jag skriver till er just nu
då jag lyssnar på min transistorradio som har
förklarat att "vi" är engagerade i att uppnå
"våra mål" i Libanon, nämligen att
säkra freden för invånarna i
Galiléen. Dessa lögner, värdiga
Göbbels, gör mig vansinnig. Det är tydligt
att detta primitiva krig, mer barbariskt än alla de
tidigare, inte har någonting med
mordförsöken i London att göra eller med
säkerheten i Galiléen.....judar, söner till
Abraham....judar, själva offer för så
många grymheter, hur kan de bete sig så
grymt?..... Är då inte den största
framgången för sionismen att avjudaisera judarna.
Kära vänner gör allt i er makt för att
förhindra alla Begin och alla Sharon från att
uppnå sina tveeggademål: den slutliga
likvidationen (ett mycket populärt citat vid den tiden)
av palestinierna som folk och av israelerna som
mänskliga varelser."34
Denna förbannelse är
lika hård som profeternas förbannelse - som
Jeremias förbannelse eller Micahs förbannelse
över Israels ledare (Jeremia XXIX, 21, 23 och Micah
III, 9-1).
Idag förklaras var och en
som avslöjar sionisternas politik i Israel vara
antisemit. Efter det kriteriet skulle Amos, Jesaja, Micah,
Jeremia, alla de stora profeterna vara antisemiter,
därför att ledarna av sionismen i dag har valt att
lyssna bara till det som rättfärdigar deras
politik. Historien om Josuas massaker på kanaaniterna
blir en förebild för massakrer på araber i
Palestina och Libanon men man har inte brytt sig om Jeremias
och Micahs förbannelse, Ezras lagar om
rasdiskriminering har man lyssnat på men inte
Hesekiels och Jesajas universiella
messiastro.
De har valt de "läkare som
dräpte profeterna".
Genom detta bedrägeri som
jämställer all kritik av den judiska sionistiska
staten Israel med antisemitism, skapar de stor risk för
att verklig antisemitism skall väckas.
Vad som kan skapa antisemitism i
dag är inte Radio Islams kritik mot en aggressiv och
blodig judisk politik utan ett blint ovillkorligt
stödjande av denna politik.
För varken Menachem Begin
eller Ariel Sharon eller Itzhak Shamir kan själva skapa
någon antisemitism genom sina förfärliga
handlingar. Ingen kan blanda ihop dessa sedan länge
kända krigsförbrytare, vars massakrer i Libanon
bara är en konsekvent följd av deras "religion",
ideologi, mytologi och politik av kolonialistisk
expansion.
Vi skall försöka
avslöja den politiska judiska sionismen genom att
undersöka den mytologi som den bygger på -
historisk mytologi och pseudo-biblisk sådan - och den
politiska verklighet som ovillkorligen följer av den
politiska sionismens förutsättningar,
nämligen en inre politik baserad på rasism; en
utrikespolitik som består av våld och expansion
i syfte att erövra livsrum för att ge plats
åt en hypotetisk immigration; och politisk handling
som präglas av statsterrorism.
Detta för att bevisa att
judendomen är en politisk ideologi kamouflerad som
religion. En "religion" som har politiska anspråk (det
förlovade landet) och denna "religion" används av
en politisk rörelse (sionisterna) genom Israel och de
judiska organisationerna och församlingarna i hela
världen. Denna politiska rörelse kamouflerar sig
som "etnisk folkgrupp" ibland och ibland som "religiös"
grupp. Detta för att göra en viss politik "helig"
och förbjuden att kritisera!
18. Detta sätt att läsa Bibeln kommer att
analyseras i första kapitlet i denna skrift i avsikt
att visa både hur det är gjort och även den
totala avsaknaden av grund för denna
tolkning.
19. Rapport till
världskongressen av Poalei Zion, Zürich, 29 juli
1937 (Tel-Aviv, 1938, sidan 206, 207).
20. I första
kapitlet av denna skrift visar vi på den rent mytiska
karaktären i dessa "heliga utrotningar".
21. Femte Mosebok, XX,
16-17.
22. I Samuel, XV,
3.
23. Analys av Ahron Moged
i den israeliska tidningen Davar den 3 september,
1982.
24. Martin Buber, "Israel
and the World" (New York, Schocken, 1948, 1963, sidan
263).
25. Ibid, sidan 185
(Seminarium i Tel-Aviv 1939).
26. Ibid, sidan 221-222
(Riktad till 12:e sionistkongressen, Karlsbad, den 5
september 1921).
27. Ibid, sid.
223-224.
28. Ibid, sid.
224.
29. Ibid, sid. 229 (Brev
till Gandhi, 1939)
30. Ibid, sid.
233.
31. Ibid, sid.
255-256.
32. Ibid, sid.
256.
33. Ibid, sid. 257
(seminarium 30 april 1958 i New York för American
Friends of Ihud).
34. Brev publicerat i Le
Monde, 19 juni 1982.
|