Myten om "historiska
rättigheter"
Myten om judarnas
"rätt" till Palestina
"Detta land är judarnas
historiska hem", deklarerade sionistorganisationen i
sitt memorandum till fredskonferensen 1919.
Utropandet av staten Israel, den
14 maj 1948, bekräftade, att det var "i kraft av det
judiska folkets naturliga och historiska
rättigheter", som denna stat grundades i
Palestina.
Idén med de "historiska
rättigheterna" är, i sionistpropaganda,
ständigt kopplad till talet om "det förlovade
landet", vilket förväntas skänka israelerna
en ursprunglig, "gudomlig rätt", till ägande och
herravälde över Palestina.
Vi ska emellertid betrakta dessa
två problem var för sig. Att göra denna
uppdelning är inte svårt, eftersom det,
förutom i de bibliska skrifterna, varken i skrifter
från folken i Mellanöstern eller bland
arkeologiska fynd, finns några spår av de
händelser som redovisas i Gamla Testamentet före
det tionde århundradet f Kr. T o m en lärd man
som dominikanen Fader de Vaux, vilken var mycket
angelägen att hävda Gamla Testamentets autencitet,
erkänner, att man, förutom i Bibeln, inte kan
finna "någon tydlig referens varken till de
hebreiska patriarkerna, tiden i Egypten eller
erövringen av Kanaan". Det är dessutom
tveksamt, huruvida något ytterligare ljus kan komma
att spridas över denna fråga genom nya
skrifter.1
Temat om Palestina som det
"förlovade landet" förekommer sålunda endast
i skrifter från dem som anser sig omhulda denna tanke.
Andra uttolkare har, för c:a hundra år sedan,
kommit till ännu mer extrema slutsatser. Detta kommer
vi att se i samband med resonemanget om den bibliska myten
om "det förlovade landet".
Den första observation man
gör, så snart man upphör att okritiskt
nöja sig med de "historiska" delarna av Gamla
Testamentet, är att hebréernas historia är
långt ifrån att vara den centrala del i
historien som de "exceptionalistiska" teserna i den
politiska sionismen vill låta påskina.
Tvärtom tycks hebréernas historia inte under
någon tidsepok varit tydligt skild från vare sig
Mesopotamiens, hettiternas eller Egyptens riken. De har
alltid varit mycket små minoriteter i de flesta
länder; inte enbart i Palestina.
Om vi bortser arkeologin, som
har bevis för människors närvaro i det land
som skulle bli Palestina 10 000 år tillbaka, och
inskränker oss till den historiska period från
vilken det finns skrivna dokument, kan vi schematiskt
urskilja:
1. Den tidiga bronsåldern
fram till år 2000 f Kr, från vilken vi har bevis
(och ännu fler nu sedan upptäckten av Ebla-
skrifterna 1976) på en i Kanaan existerande stor
samhällscivilisation med ett västsemitisk-talande
folk som t ex de som talade armeniska och de som talade
Kanaans språk.
2. Sedan kommer en period
(2200-1900) som utmärkes av inflytande från
folkvandringar.
3. Därefter en ny period av
"stadsliv" (1900-1550) under
medelbronsåldern.
4. Från mitten av
1500-talet f Kr var det sedan egyptisk dominans i
området. Faraonerna i den 18:e dynastin gjorde
Palestina till ett egyptiskt gränsrike.
Detta område, i
hjärtat av den "bördiga halvmånen" som
sträcker sig från Nilen till Eufrat, är det
landområde genom vilket de mest skilda folkslag har
passerat och blandat sig med varann. När nomaderna
eller herdefolken, som var på väg att börja
ett bofast liv, kom från Mesopotamien eller
Transjordanien och anlände till Kanaan i början av
år 2000 f Kr, d v s den tidiga bronsåldern, fann
de där innevånare som hade gjort detta land till
sitt hem långt tidigare, kanaaniterna, alltså
förfäder till dagens palestinier, och som redan
hade en samhällelig civilisation och just var på
väg, i slutet av år 2000 f Kr, att få
kunskap om användningen av järn och om alfabetiskt
skrivsätt.
Hebréerna bildade,
tvärtemot Bibelns traditionella framställning,
inte någon utmärkande etnisk grupp innan
nomaderna kom till Kanaan. De bestod av olika etniska
grupper och var endast en del av de stora nomadiska
folkvandringarna.
Vissa av dessa nomader som kom
från Mesopotamien slog sig ner i Kanaan, medan andra
fortsatte till Egypten. De förra, (varibland
återfanns de som senare skulle kallas hebréer)
lånade sitt språk, sätt att skriva och
religion från kanaaniterna ända till de, omking
år 1400, kanske i Hyksosinkräktarnas
kölvatten, sökte sig nytt land i
Egypten.
När Hyksos drevs ut ur
Egypten blev hebréerna, (som troligen hade
anlänt, tillsammans med Hyksos, och åtnjutit hans
beskydd och dragit nytta av denna privilegierade
ställning), ansedda som medbrottslingar och utsatta
för ökat förtryck. Detta upproriska och udda
folkslag, som inte bildade någon etnisk grupp utan
snarare en kategori av människor som var politiskt
fientligt inställda till Farao, flydde från
Egypten under namnet apiru (från vilket otvivelaktigt
namnet hebrée kommer enligt Fader de
Vaux).
Denna typ av utvandring av
missnöjda "outsiders" måste ha varit mycket
vanlig och ofta förekommande, i de egyptiska
krönikeskrifterna. Men ingen som helst kommentar till
denna "händelse" finns inte ens i form av en
gränsvaktsrapport - trots att det förekommer
sådana rapporter om förflyttningar fr o m 19:e
århundradet f Kr och framåt.
De enda källor vi har,
bortsett från de fiktiva sagor som finns i Gamla
Testamentet, kan räknas på handens fem fingrar.
Första gången man kan finna namnet Israel är
på ett minnesmärke, från c:a 1225,
över Pharaon Merneptah's segrar. Där kan man
läsa, utan några närmare detaljupplysningar,
att när denne intog städer i Palestina
förstörde han också "Israel": "Israel har
utplånats, dess ras existerar inte längre."
Inget annat sägs om Israel i denna skrift.2
Förutom detta finns det 400 lertavlor, som successivt
har återfunnits från år 1887 vid
Tel-el-Amarna, den huvudstad som grundades av Pharaon
Amenophis IV. Dessa ger oss upplysningar om korrespondens
mellan Pharaoh och vasallprinsarna i Palestina och Syrien.
Här omnämns inte Israel alls, men man får
intressanta upplysningar om storstäderna i Kanaan och
deras inbördes rivalitet.
Av dessa enstaka spår som
Israel, bland många folkslags historia, lämnat
efter sig framträder genast två
slutsatser:
1. Att det inte är
möjligt att tillskriva Israel som "historisk rätt"
att inneha rätten att vara den första ockupanten
och erövraren. När folkstammen kom till Palestina
med den arameniska vågen, fann de där de
infödda (palestinierna): kanaaniterna, hettiterna (runt
Hebron som de grundat), ammoniterna (runt Amman), moabiterna
(öster om Döda Havet) och edomiterna (i
sydöst). Samtidigt kom från Egeiska havet ett
annat folk, palestinierna (och därifrån kommer
namnet "Palestina"), och installerade sig mellan berget
Carmel och öknen. Det folkslag som i dag kallas
palestinier, som före Islam hade andra religioner, kom
under 7:e århundradet e Kr, att omvändas i
större delar av befolkningen (däribland
israeliterna) till Islam, blandade sig med varandra genom
ingifte och introducerade sitt eget språk. Arabernas
invandring i Palestina under det 7:e århundradet var
snarare ett kulturellt än ett etniskt fenomen.
Palestinierna stammar alltså från de
infödda kanaaniterna, vilka bodde i Palestina redan
för åtminstone 5000 år sedan (alltså
från historiens början).
De stammar också
från filistéerna (vilka gav landet dess namn
Palestina - som på arabiska heter Falastin) och de
stammar från perserna, grekerna, romarna, araberna och
turkarna, vilka successivt ockuperade landet i
babyloniernas, hettiternas och egyptiernas efterföljd.
De "första ockupanterna" är alltså dessa
"palestinier", som har bebott detta land sedan historiens
gryning. Detta medan judarnas anspråk på
Palestina bygger enbart på efterkonstruerade myter och
makten.
2. Den andra slutsatsen som
följer på denna Palestinas historia är, att
hebréerna (apiru) bara var ett av många andra
invandrarfolk (babylonier, hettiter, egyptier, perser,
greker, romare, araber och turkar) då de på 13:e
århundradet f Kr kom från Egypten och slog sig
ner i Palestina som små minoriteter antingen genom
infiltration eller genom erövring. (Vi återkommer
till detta när vi diskuterar Bibelns
berättelser).
Först sedan de installerat
sig i Kanaan, ungefär på 13:e århundradet f
Kr, kan man tala om ett "israeliskt folk", en syntes av
folkslag av olika etniskt ursprung. Först då kan
man också spåra källor antingen interna
eller externa: För det första därför
att, som vi redan nämnt, det inte finns några
andra dokument än Bibeln, som relaterar till den
föregående tidsperioden3 och för det andra
därför att ingen av Bibelns skrifter kommit till
före Salomos regeringsperiod (dvs det 10:e
århundradet). Dessa första versioner var
inspirerade av dåtidens politiska tankegångar
(hyllande eller kritik av monarkin, legitimering av
äganderätt till land eller erövring av land o
s v) samt också grundade på muntlig tradition.
De liknade Eddan, Homeros epik, Kung Arthurs legender, de
afrikanska griots heroiska stamtavlor eller de arabiska
sagoberättarnas sägner i vilka, som Fader de Vaux
säger:
"Ortnamn eller namn på
grupper inom folkstammen likväl som förfäders
efternamn förklaras genom folklig etymologi. Sagorna
etablerar en folklig rätt att utnyttja ett speciellt
territorium eller åtnjuta särskilda privilegier.
I sagorna har gruppen, till vilken berättaren hör,
den ledande rollen."
Genom analys av sagorna i de
bibliska skrifterna (vi har inget annat att tillgå
när det gäller de judiska legenderna) kan vi
få reda på, att omkring år 1000 f Kr fanns
det en ledare för en grupp (som på 16:e
århundradet e Kr skulle kallats en
"condottiere"), vilken hörde till ätten
Judah. I spetsen för filistéiska och kretensiska
legotrupper utnyttjade han mycket skickligt maktbalansen
mellan denna epoks båda "supermakter" babylonierna och
egyptierna. Han lyckades bygga ett kungarike och etablera
sig, med sin livvakt av folk från Kreta och
filistéer, i Jerusalem, där de tidigare
innevånarna, jebusiterna, också fortsatte att bo
kvar. Denne truppledare, David, - fortfarande enligt GT:s
legender - som anförtrodde befälet över en
tredjedel av sin armé till en filisté, Ittai
från Gath, och som, under Absaloms revolt, tog emot
underhåll från den amonitiske prinsen Shobi i
Transjordanien, försökte aldrig "judaisera"
Kanaan. Tvärtom skapade han en multinationell stat som
tog till sig alla folk av skilda religioner och ursprung.
Hans egen anmoder Ruth var moabit och när han kom i
svårigheter, lämnade han sina släktingar i
skyddsligt förvar hos kungen av Moab.
Med en hettitisk kvinna hade han
en son, Salomon, som efterträdde honom på tronen
och som behöll och till och med utvecklade statens
multinationella karaktär.4
Efter Salomons död
uppdelades Davids kungarike i Israel i norr och Juda i
söder. År 721 invaderade assyrierna Israel och
år 587 besegrades Juda av babylonierna. Landets
ledande män gick i exil. När sedan Cyrus, Persiens
kung, intog Babylon lät han alla som gått i exil
återvända. (Många föredrog dock att
stanna i Babylon.)
Därefter levde
hebréerna omväxlande under persisk, grekisk och
romersk dominans ända till Mackabéer-revolten,
andra århundradet f Kr, som riktades mot en
efterträdare till Alexander, nämligen Antiochus
Epiphanes. Efter tjugo års strider skapade
mackabéerna en dynasti, som är känd under
namnet Hasmonéerna. Denna upplöstes sedermera av
inre stridigheter och år 63 f Kr erövrades
Palestina av Pompeji och blev först en vasallmonarki
under Herodes och sedan en romersk provins. Två
revolter mot de romerska ockupanterna misslyckades. De
ägde rum år 70 och år 135 f Kr. När
den andra revolten, ledd av Bar Kokhba, slogs ned,
förstördes också Templet. Det judiska folket
spreds till alla Medelhavets kustområden. Det
israeliska samhället hade upphört att existera.
Allt detta, alltså, är en judisk biblisk
sagoversion.
Benjamin av Toledo, en judisk
pilgrim, som besökte Jerusalem 1170, fann endast 1440
judar i hela Palestina. Nahmanides mötte år 1267
endast två judiska familjer i Jerusalem, trots att den
muslimske ledaren Saladin hade låtit judarna
"återvända", enligt den judiska ritualen
"nästa år i Jerusalem", sedan han
återställt Jerusalem år 1187, efter det att
korstågfararna intog Jerusalem år
1099.
Judarna begav sig till Palestina
som flyktingar från andra orter och inte av
någon slags nostalgi för "sina
förfäders land". Deras förfäder
även enligt GT är inte från Palestina utan
från Mesopotamien. (Abraham var ju från
Mesopotamien). På 1400-talet var de första som
invandrade till Palestina några av de spanska judarna,
som inte hade känt något behov av att emigrera
under åtta århundradens samexistens med araberna
i Spanien (Andalusien), men som då flydde från
inkvisitionens ömsesidiga intolerans och "de mest
katolska kungarna". Bara ett fåtal av dessa spanska
judar kom till Palestina. Majoriteten fann sin tillflykt i
de muslimska länderna (som Marocko och Egypten) i
Frankrike, Holland, Italien, Cypern eller
Balkanländerna. År 1845 fanns endast 12 000 judar
i Palestina av en befolkning på 350 000 och år
1880 endast 25 000 av en befolkning på 500 000.
År 1882 ledde förföljelserna i Ryssland till
en ny inflyttningsvåg, som följdes av judar
från Polen och Rumänien.
Då vi nu har kommit till
den tidpunkt då den politiska sionismen utvecklades,
efter utgivandet av Theodor Herzls bok "Der Judenstaat"
1896, är det nödvändigt, om vi ska
förstå de nya motiven i denna rörelse, att
summera problemen om de påstådda "historiska
rättigheterna".
Långt ifrån att vara
de första "ockupanterna" i Palestina, - eftersom
när judiska invandrare kom till Palestina första
gången så var detta land redan bebott av
palestinierna - var hebréerna endast en komponent
bland många andra i blandningen av folk i "den
bördiga halvmånen". De har ingen grund för
att åberopa en utvald period i denna långa
historia. Politisk judisk sionism ägnar sig åt
systematisk manipulation och förvrängning av fakta
när den, i israeliska skolböcker liksom i
propaganda till övriga världen, bevarar som
signifikant för Palestinas historia endast de få
tillfällen då hebréerna spelade en viss
påstådd ledande roll enligt den judiska bibliska
mytologin nämligen:
1. Ockupationen av Kanaan
(Palestina) av folkstammarna från Josuas tid, vilken i
10:e århundradets bibeltexter dateras till 1200-talet
f Kr. Denna tolkning förvandlades dessutom i en fiktiv
efterkonstruktion till ett "heligt krig" och en
förgörande seger över palestinierna genom det
6:e århundradets teologer, vilka, långt efter
händelserna, skrev om historien med mycket precisa
politiska avsikter (vilket vi kommer att erfara då vi
talar om sionismens religiösa mytologi som kompletterar
den historiska mytologin).
2. Davids och Salomons 73
regeringsår.
3. "Exilen" i Babylon och
"återvändandet"
därifrån.
4. Samt slutligen "revolterna"
åren 66-70 och åren 132-135 mot
romarriket.
Resten av Palestinas historia
är av den judiska mytologiska propagandan
utplånad, som om inget hänt i detta land under
2000 år, alltså från det tredje
årtusendet f Kr till hebréernas ankomst, och
därefter igen ingenting i ytterligare 2000 år,
alltså från Bar Kokhbas revolt ända till
år 135 e Kr och till dess att den judiska staten
Israel skapades år 1948.
På detta sätt har en
grundläggande historisk myt med bedrägerier
skapats genom att godtyckligt bevara bara några
få perioder under en historieutveckling på 5000
år: nämligen invandringen, bland så
många andra, av hebreiska folkstammar; Davids
kungadöme, bland många andras; samt
maccabéernas och Bar Kokhbas revolter, också de
bland många andra.
Palestinas historia, som den
lärs ut i skolorna i den judiska staten Israel, och som
propageras i hela världen till stöd för denna
banditstat är ett verk av förfalskare. Men den
mytologiska "heliga historien", som den lärs ut
även i katolska katekes-skolor eller i protestantiska
söndagsskolor, från det judiska Gamla
Testamentet, stöder oavsiktligt den politiska
sionismens propaganda genom att hålla sig strikt till
Bibelns myter och bortse från det antika Österns
verkliga historia. Man lägger därmed grunden hos
miljoner kristna över hela världen att som sanning
ta till sig en mytologi, som betyder döden för det
palestinska folket och för världsfreden. Denna
mytologi har nämligen som syfte att förse politisk
judisk sionism med anledningar och legitimitet att göra
territoriella anspråk och annekteringar samt
begå aggressionshandlingar i rent expansionistiska
krig.
Sionisterna kompletterar denna
första förvanskning av sanningen med ytterligare
två "historiska" myter:
1. Efter det att de har
förvandlat Palestina med judisk propaganda till en
"historisk öken" (med undantag av de perioder då
hebréerna var där), förvandlar de det
också till en "geografisk öken": "Ge ett land
utan folk till ett folk utan land", för att citera
juden Israel Zangwills välkända formulering.5 Hela
den judiska sionistiska ideologin i sitt anspråk
på Palestina bygger på att landet är tomt.
Om sionismen ändå upptäcker efter 1948 att
Palestina finns där, så "bör man driva bort
dem"!
2. Efter att ha
förstört landet Palestinas historiska kontinuitet,
skapar sionismen (liksom antisemiterna) en ras- och
rasistkontinuitet för "det judiska folket", genom
påhittade genealogier och genom att vägra
assimilering i akt och mening, att rättfärdiga
"återvändandet" - som om dagens "judar" vore
avkomman och den naturliga arvtagaren Abraham och till
Bibelns israeliter och nu äntligen uppfyllde den gamla,
ständiga önskan hos hela världens alla
judiska samhällen.
Låt oss - i följande
sidor - analysera dessa två historiska myter.
1. R. de Vaux, "The Early History of Israel", London, 1978,
volym I, sidan 156.
2. "Det kan inte vara i
betydelsen hela Israel, d v s de tolv stammarna. Hela Israel
hade nämligen inte bildats vid den tiden. Man
måste därför ha menat Israel i en mycket
mera begränsad omfattning." (Ibid, volym 1, sidan
390).
3. För att ta det mest
signifikanta exemplet: just namnet David och dennes historia
förekommer inte i någon annan källa än
den judiska Bibeln (GT). Det står inte heller att
finna i någon av skrifterna eller bland de
arkeologiska fynden.
4. Det är sensationellt
bestickande att i kraft av de grundläggande lagarna i
den nuvarande judiska staten Israel enligt vilka man anses
vara jude endast om man har en judisk mor eller har
konverterat till den judiska religionen. Om man skulle
tillämpa denna dagens "officiella" judiska israeliska
definition av vem är jude så skulle "juden" kung
Salomon inte ha ansetts som jude och skulle inte ha kommit i
åtnjutande av förmånen med den israeliska
"lagen om återvändandet". För det
första därför att hans mor inte var judinna
utan hettit. För det andra därför att ingen
ortodox rabbin bemyndigad att bekräfta Salomons
konvertering, skulle ha gått med på att
göra detta åt en man som i Jerusalem satte upp
altare åt t ex Egyptens, Edons, Moabs och Sidons
gudar. Detsamma borde gälla Saul, som var född av
en kanaanitisk kvinna och även (som vi senare skall se)
kung David vars mormors mor, Ruth, var moabit!
|