"Det
karakteristiskt judiska i staten
Israel."
Staten Israels rasistiska natur
Personlig status
En bok, skriven med stor
noggrannhet, av en fanatisk judisk sionist, professor Claude
Klein, från Hebreiska Universitetet i Jerusalem,
där han är prefekt för institutionen för
jämförande lag, är speciellt avslöjande.
För det första genom sin titel: "Det
karakteristiskt judiska i staten
Israel."9
I denna bok kan vi se staten
Israels rasistiska natur växa fram, trots att
författaren förnekar det, detta tack vare
grundligheten i hans dokumentering och de argument han
anför. (1) Han skrev att: "Sionistdoktrinen
deklareras officiellt av Staten".10 Professor Klein
visar detta genom att konstatera att tre lagar ger de
judiska sionistorganisationerna en "speciell status"
i Staten. Den första av dessa lagar (5713 - 1952)
berör Världssionistorganisationen och Jewish
Agency. Författaren poängterar att denna lag inte
skapar "något lagligt band mellan... de judar som
inte bor i Israel och Staten. Ett sådant lagligt band
kan endast skapas genom en viljehandling, som t ex att
bosätta sig i Israel".11 Det står gudskelov
helt klart, att alla judar i världen inte, som
individer, är föremål för staten
Israels jurisdiktion. Men den framstående juristen
är mer tystlåten om det faktum att
Världssionistorganisationen och Jewish Agency som
institutioner är organiskt och juridiskt bundna till
staten Israel, trots att de är verksamma i alla
länder över hela världen.
Om en katolsk kyrka eller ett
kommunistparti skulle deklarera sådana juridiska och
statliga band med Vatikanen eller Sovjets regering skulle de
säkert och med rätta betecknas som illegala
såsom varande "agenter för en främmande
makt" och skulle helt säkert inte få
förtroende att samla in bidrag till förmån
för sin stat, speciellt inte då denna stat
för en politik som går stick i stäv mot t ex
svenska statens politik eller mot någon av de andra
staternas i vilka dessa organisationer är aktiva. Kort
sagt, den "särskilda status" som etablerar ett
juridiskt och statligt band mellan dessa institutioner och
staten Israel skapar ett problem som är av
grundläggande politisk och juridisk betydelse. Att
Världssionistorganisationens och Jewish Agencys
legalitet inte ifrågasätts skapar redan det ett
särskilt privilegium, ett undantag och en
skandal!
De två andra lagarna som
Klein valt ut syftar på Keren Kayemet (Judisk
Nationell fond). En lag som antogs den 23 november 1953 och
på Keren Hayesod (Rekonstruktionsfond: en lag som
antogs den 10 januari 1956). "Dessa två lagar",
skriver professor Klein,12 "har gjort en omvandling
möjlig i de länder vilka erhållit för
judarna ett visst antal privilegier". Utan att
räkna upp dessa privilegier, nämner han snarast i
förbigående att "marken som ägs av Jewish
National Fund förklaras som "Israels mark"13 och en
grundläggande lag har förklarat denna mark som
icke-främmande". Enligt denna lag så har
enbart judarna rätt att köpa marken i Israel.
Detta är en av de fyra "grundläggande lagarna" -
byggstenarna i en framtida konstitution vilken Israel
ännu inte har 45 år efter dess grundande. Denna
lag fick sin status år 1960. Det är beklagligt
att denna lärde jurist inte med sin vanliga noggrannhet
förser oss med några kommentarer till detta
"icke-främlingsskap". Han definierar inte ens
betydelsen av det: en bit land "räddat" (s k befrielse
av landet genom konfiskering eller fördrivning av
palestinier) av Jewish National Fund är en bit land som
blivit "judiskt" och det kommer aldrig att säljas eller
lånas ut till en "icke-jude" ej heller brukas av en
sådan.14
Kan någon förneka den
rasdiskriminering som finns nedärvd i denna
grundläggande lag? Låt oss fortsätta
vår instruktiva läsning av professor Kleins
bok,15 där han beskriver lagen om
återvändandet, den lag som "kröner judarnas
verk" i Palestina. I början av debatten när denna
lag enhälligt antogs i Knesset, förklarade Ben
Gurion, den 5 juli 1950, att staten Israel "inte är
en judisk stat endast i kraft av det faktum att judarna
bildar majoriteten av dess befolkning. Det är en stat
för varje jude om han så
önskar".16
Klein analyserar konsekvenserna
av en sådan lag och frågar: "Då det
judiska folket är i stor majoritet, av befolkningen i
staten Israel, kan man å andra sidan säga att
befolkningen i staten Israel inte är helt judisk
eftersom landet också har en viktig icke-judisk
minoritet som huvudsakligen består av araber och
druzer. Frågan som uppstår är: i vilken
utsträckning existensen av en lag som lagen om
återvändandet, vilken gynnar immigration av en
del av befolkningen (definierad genom medlemskap i en viss
religiös och etnisk enhet) kan anses
diskriminerande?"17
Författaren frågar
sig speciellt om internationella konventionen för
borttagandet av alla former av rasdiskriminering (antagen
den 21 december 1965 av FN:s generalförsamling) är
i kollision med den judiska tillämpade lagen. Den
framstående juristen sammanfattar, (i det han
tillämpar en dialektik om vilken vi låter
läsarna döma), med denna subtila
gränsdragning. Vad beträffar icke-diskriminering
"så får inte en åtgärd riktas mot
någon speciell grupp. Lagen om
återvändandet antogs till förmån
för judar, som vill bosätta sig i Israel. Den
riktades inte mot någon grupp eller nationalitet. Man
kan inte förstå, hur en sådan lag kan anses
diskriminerande."18
Till hjälp för den
läsare som löper risken att bli förvirrad
eller förvånad över denna logik som inte kan
kallas något annat än fräck och som enligt
en känd vitsig formulering faktiskt innebär att
alla medborgare är jämlika men vissa är mer
jämlika än andra. Till hjälp ska vi ge en
konkret beskrivning av den situation som skapas genom "lagen
om återvändandet". För den som inte passar
in under denna lag, finns istället fastställd en
lag om nationalitet (5712 - 1952, sid. 69). Den gäller
"varje individ som strax innan grundandet av staten var
palestinier och som inte blivit israel i kraft av artikel 2
(den som handlar om judar)". Människor som
åsyftas i denna omskrivning (och vem anser sig "aldrig
ha haft en tidigare nationalitet". Det är som att vara
statslös genom arv) måste bevisa att de bott i
landet för så och så lång tid. Att
få tag i sådana skriftliga bevis är ofta
omöjligt eftersom de nödvändiga dokumenten
försvann under det krig och den terror som följde
på sioniststatens grundande. Om det inte är
möjligt att skaffa fram de erforderliga papperen
måste de, för att bli israeliska medborgare,
"gå vägen över naturalisation",
vilket t ex betyder att man måste "ha viss kunskap
i det hebreiska språket". Därefter kan
inrikesministern, efter eget gottfinnande, antingen bevilja
eller avslå de sökandes önskan om israeliskt
medborgarskap. I korthet, enligt israelisk lag, blir en jude
från Patagonien israelisk medborgare i det
ögonblick han sätter sin fot på marken vid
flygplatsen i Tel Aviv, medan en palestinier, född i
Palestina av palestinska föräldrar, kan bli
betraktad som statslös i sitt eget ockuperade
land.
Detta skulle alltså inte
vara någon rasdiskriminering mot palestinierna utan
snarast en åtgärd till förmån för
judarna! Att ge förmåner och privilegier till
judarna p g a att de tillhör det utvalda folket
utgör alltså ingen diskriminering av
icke-judar!!
Samma apartheid som
tillämpas beträffande medborgarskap träder i
kraft när det gäller rätt till boendeort och
äktenskap.
Hela städer, såsom
övre Nazareth eller Carmiel (nordöst om Haifa),
vilka har byggts på land som konfiskerats eller
"köpts" och ägs av Jewish National Fund, ligger
"utanför gränserna för den sektor som
reserverats för icke-judar". Tidningen Ha'aretz
publicerade den 18 februari 1972 en intervju med
sekreteraren i arbetarrådet i Carmiel, Moshe
Prishmore: "Vi vill att endast judar ska arbeta och bo
här". Man påpekade för honom att det
fanns araber som också arbetade där. Han svarade:
"Ja, men bara inom judiska företag och endast som
hantverkare." Hans ombud, Rahl Tirosch tillade: "Om
vi tillät dem att bo här skulle de hindra syftet
med skapandet av Carmiel, nämligen att judaisera
Galiléen." Betyder inte detta att "icke-judar"
förbjuds att bo på vissa platser? Enligt
professor Klein är detta ingen rasdiskriminering mot
palestinierna - snarast en åtgärd till
förmån för judarna!
Vi kan på detta sätt
mångfaldiga denna typ av exempel på apartheid i
staten Israel så att de tillfullo bekräftar
resolutionen 3375, vilken var föremål för
omröstning den 10 november 1975 i FN:s
generalförsamling och som lyder: "Sionism är en
form av rasism och rasdiskriminering." Till denna
grundläggande judiska rasism, som är så
karakteristisk för politisk sionism liksom för all
kolonialism läggs den pseudo-teologiska
förklädnad som är utmärkande för
den politiska judendomen.
T ex beträffande alla
frågor som rör personlig status i staten Israel
underblåser prästernas kontroll rasismen genom
att lägga dessa frågor på en religiös
basis. Äktenskapslagarna är speciellt
avslöjande.
En lag benämnd 5713 - 1953
i den rabbinska domsagan lyder: "Artikel 1:
Giftermåls- och skilsmässoärenden mellan
judar i staten Israel skall, eftersom personerna
tillhör nationen och bor i Staten, falla under rabbinsk
domsagas speciella domvärjo. Artikel 2: Giftermål
och skilsmässor mellan judar i Israel ska ske i
enlighet med judisk religiös lag."
Det finns alltså inget
civilt giftermål för judar i Israel. Vi ska bara
ge ett exempel på de konsekvenser som följer
på rabbinernas allmakt i detta avseende: en jude som
heter Cohen får inte gifta sig med en skild kvinna
(därför att släkten Cohen anses vara
släkt i rakt nedstigande led till Moses' bror Aaron och
innehar sålunda prästerliga funktioner i
Templet). Detta rabbinska hinder kan endast kringgås
genom en komplicerad procedur och ett beslut från
Högsta Domstolen.19
Ännu ett exempel: en
barnlös änka kan inte gifta sig igen om inte
hennes svåger går med på att gifta sig med
henne eller beviljas chalitza av den rabbinska domstolen
vilket befriar honom från plikten att göra
detta.
En annan följd understryks
av Klein: "I praktiken är denna lags betydelse klar:
det är lagligt omöjligt för en judisk person
att gifta sig med en icke-judisk person i
Israel."20
Här är den judiska
rasismen och teokratin oupplösligt förenade
på en grundläggande punkt. Definitionen av "en
jude". Vem är jude? Lagens definition av detta, i
staten Israel, lyder som följer (instr. från den
10 januari 1960): "En person blir klassad som judisk i
sina ID-handlingar, religiöst och etniskt, om han
är barn till en judisk mor och inte har några arv
från någon annan religion eller om han har
konverterat i enlighet med Halakhah."
Denna definition medför ett
antal svårigheter, vilket professor Klein helt tydligt
påpekar. I första hand "är judendomen
inte en religion som gynnar proselytism".21 Det är
verkligen i vilket fall som helst utomordentligt
sällsynt att människor konverterar
nuförtiden.
Återstår då
det etniska kriteriet. "För juden", säger
Klein, "är frågorna om religion och etniskt
ursprung identiska".22 Men problemet löses inte
så lätt: "Att definiera juden genom dennes
judiska mor är inte särskilt
tillfredsställande. För att inse detta
behöver man endast påpeka att det betyder att man
överflyttar problemet till modern och sedan vidare
bakåt (i släkten)..."23 Låt oss ta ett
konkret exempel. Vi har nämnt att (enligt den nuvarande
lagen i staten Israel), skulle kung Salomon inte ha varit
jude eftersom hans mor var hettit. Inte heller skulle kung
Saul vara det, för hans mor var kanaanit. Och inte
heller Abraham vars mor (och han själv) inte var judar!
Och professor Kleins odiskutabelt logiska iaktagelser ger
vid handen att kanske inte heller kung David bör kallas
jude eftersom hans mormors mor, Ruth, var moabit. Om han
stammar från manssidan - nåväl dessa
mäns äktenskap skulle inte betraktas som lagliga i
Israel av i dag! Detta är tyvärr inte bara ett
skämt. Professor Klein sammanfattar: "Faktum är
att det inte finns någon lösning på detta
problem. Det är fullt möjligt, att denna typ av
definition en dag kommer att orsaka problem och kanske t o m
hänvisas till rätten. Men hittills har den inte
berett israeliska advokater några problem."24 Den
orsakar dock problem i det vardagliga livet. Om det
upptäcks att en israels farmor eller mormor inte
är jude har regeringen rätt att ändra dennes
registrering från "jude" till "icke- jude", och detta
kommer att hindra honom från att gifta sig med en
judinna i Israel - om han inte konverterar. Vid den tid
då det var aktuellt med fallet Shalit, en israelisk
sjöofficer som gifte sig med en icke-judisk skotsk
kvinna 1970, och fallet kom upp i Högsta Domstolen,
uppmanade Golda Meir öppet mrs Shalit och andra kvinnor
i samma situation att underkasta sig
konverteringsritualen.
9. Paris, Editions Cujas, 1977.
10. Op.cit., sid.
22.
11. Ibid, sid.
21.
12. Ibid, sid. 21
13. I första versionen stod
det: "Den judiska rasens oavhändliga
egendom".
14. Lår oss minnas att 75%
av landet tillhör staten Israel och 14% tillhör
Jewish National Fund.
15. Klein, op.cit., sid.
29.
16. Ibid, sid.
29.
17. Ibid, sid.
33.
18. Ibid, sid.
35.
19. Ibid, sid. 124. Ett
lagförslag för möjliggörande av
borgerlig vigsel, i avsikt att undvika dessa arkaiska
förbud, avslogs 1972.
20. Ibid, sid.
123.
21. Ibid, sid.
49.
22. Ibid, sid. 48
23. Ibid, sid. 49.
|