Aggression mot Libanon

Det som gör aggressionen mot Libanon sommaren 1982 så betydelsefull är varken det extrema eller det oväntade häri. Denna operation hade förberetts i många år. Aktionen låg helt i linje med logiken i Israels judiska kolonisationskamp och fascistiska agerande för "Lebensraum". Det som var nytt var att miljoner andra människor i Väst för första gången började bli medvetna om den villfarelse de varit offer för i mer än ett tredjedels århundrade: det är beklagligt att massakern av tiotusentals män, kvinnor, barn och gamla, Beiruts förintelse och nidingsdåden mot Sabra och Shatila måste till för att få dem att inse genom myterna, de förblindats av, det verkliga ansiktet - kolonialistiskt, rasistiskt och fascistiskt - hos den judiska politiska sionismens doktrin och staten Israels samma politiska avsikter.

Lögnerna blev så flagranta att det blev svårt, trots allt kamouflage och alla nedtoningsförsök i massmedia, att inte inse den fruktansvärda verkligheten.

Den första förevändning som presenterades för anfallet mot Libanon var "attentatet mot Israels ambassadör i London". Detta skylldes genast på PLO. Mrs Margaret Thatcher avslöjade offentligt, sedan gärningsmännen arresterats och polisutredning skett, att en lista med namnen på PLO-representanter i London som också skulle mördas hade hittats hos gärningsmännen efter attentatet mot Israel-ambassadören.

Om ledaren för PLO-kontoret stod med på denna lista, som Israel påstod, så bör attentatsmännen inte åtnjutit stort stöd hos PLO!

"Jag tror inte att det var en vedergällning", sade Mrs Thatcher i en BBC-intervju. "De kan ha tagit attentatet mot ambassadör Argov som skäl för de nya fientligheterna i Mellanöstern, men jag tror inte det var orsaken."14

Detta tillbakavisande av Israels propaganda passerade nästan obemärkt i Sverige, för det förkastade sagan om "det legitima försvaret" som tjänat som förevändning för denna förnyade aggressionshandling.

Sedan kom nästa lögn om orsakerna till kriget. Den kallades "Operation fred i Galliléen". Enligt den var målet att skapa en säkerhetszon på 40 km utmed gränsen. FN:s trupper lät Israels armé passera genom deras område och angripa Beirut. När Beirut slagits i spillror installerade Begin över stadens ruiner en libanesisk president som Israel under lång tid hade utrustat och format för sina ändamål. När denne emellertid inte visade sig läraktig nog mördades Bashir Gemayel i sitt högkvarter som omgavs av israeliska trupper och var ointagligt utan dessas tillstånd. Mordet tjänade som förevändning för en mer fullständig ockupation av Israels armé i avsikt att, som Israels regering formulerade det, återställa ordningen och förhindra ofördelaktiga bosättningar av araberna. På det sättet kom det sig att kollaboratörer till de israeliska ockupanterna, inför deras ögon och endast 200 meter från Israels högkvarter, i en två dagar lång pogrom kunde slakta dem vars utrotning hade varit de israeliska ledarnas mål från början. Över 2 000 palestinier hade massakrerats i Sabra och Shatila: mest barn, kvinnor och gamla. Och Begin sammanfattade sionistiskt: "Goyim döda goyim!" (Goyim betyder, på hebreiska, icke-judar).

Detta är endast den yttre aspekten på historien. Vad som är viktigt är att förstå den inre meningen som ett led bland många i förverkligandet av den judiska politiska sionismens plan "Stor-Israel".

För att inse att invasionen i Libanon varken hade något med attentatsförsöket mot Israels ambassadör i London eller med något hot mot Galiléen att göra räcker det med att placera in "objektet Libanon" i sionisternas judiska scenario för planen med "Stor-Israel".

Vid en tid då ännu inte någon israelisk diplomat blivit anfallen, då PLO ännu inte existerade och då ingen terrorism hotade Galiléen, hade invasionen av Libanon planerats som en punkt på judarnas annekteringslista. I sin dagbok för den 21 maj 1948 skrev Ben-Gurion: "Libanon är arabsammanslutningens Akilles-häl. Den muslimska dominansen i detta land är onaturlig och kan lätt ikullkastas. Man bör upprätta en kristen stat där med gräns i söder vid floden Litani. Vi skulle ingå en förbundsallians där med gräns i söder vid floden Litani. Vi skulle ingå en förbundsallians med denna stat. Sedan, då vi brutit Arablegionens makt och bombat Amman, borde vi utplåna Transjordanien; därefter skulle Syrien falla. Och om Egypten då fortfarande vågade krig mot oss, skulle vi bomba Port Said, Alexandria och Kairo. Vi skulle på detta sätt avsluta kriget och därigenom skulle vi också ha hämnats på Egypten, Assyrien och Kaldéen å våra förfäders vägnar."!!!15

Här kan man, i ljuset av nyligen upplevda händelser, klart se hur den storhetsvansinniga judiska mytologiska fantasier kostar tusentals levande varelsers blod och tårar.

Ben-Gurions scenario blev mera exakt utarbetat av Moshe Dayan långt innan förevändningarna för denna speciella aktion hade tänkts ut. 1954 när major Haddad, Begins blodbesudlade hantlangare, ännu var barn, var Dayans plan så som vi kan läsa den i Israels förre premiärminister Moshe Sharetts dagbok följande: "Enligt honom (Dayan) det enda som behövs är att finna en officer eller bara en major. Antingen skulle vi vinna hans hjärta för vår sak eller köpa honom för pengar, för att få honom att förklara sig vara det maronitiska folkets frälsare. Sedan skall den israeliska armén rycka in i Libanon, ockupera viktiga områden och skapa en kristen regim som skall alliera sig med Israel. Området från Litani och söderut skall helt annekteras av Israel..."16 Några dagar senare skrev Sharett: "Stabschefen stödjer planen om en libanesisk officer som är villig att fungera som marionett på ett sådant sätt att det verkar som om Israels armé tillmötesgår dennes önskan att Israel kommer och befriar Libanon från dess muslimska förtryckare."17

På detta sätt kan vi nu klart se genom myterna om "säkerhet" och "fred i Galilén" meningen med kriget i Libanon. Detta blir ytterligare klarlagt av Begins nye minister professor Ne'eman 1982 (från det högerextremistiska "religiösa partiet" Tehiya): "Sålunda har nu Israel ett utmärkt tillfälle att upprätta nyordning i Libanon. Israeliska försvarsstyrkor måste bereda sig på att stanna länge i libanon. Under tiden har Israel tillfälle att nå ett tillstånd av socio-ekonomisk och teknologisk utveckling i det intilliggande området som geografiskt och historiskt är en integrerad del av Eretz Israel... Det är kanske också möjligt att Israel kan införliva landområdet söder om Litani..."18

Efter varje framryckning påminde naturligtvis de israeliska ledarna alla om att det var nödvändigt att pressa på ytterligare för att förverkliga långtidsplanen för judisk politisk sionism. Vid detta tillfälle var det Ariel Sharon som sade, att Israel hittills "bara hade utfört en liten del av jobbet".19

Det är med detta krig som med Israels alla andra krig "målet med det ena kriget är att förbereda för nästa krig", som professor Leibowitz så modigt uttryckte det vid en presskonferens den 14 juni 1982 i Jerusalem. Det var som om sionistledarna bokstavligen refererade till texten i Joshuas bok i GT, där det står: "Varje plats som din fotsula skall beträda har jag givit till dig." Detta är parollen för "Stor- Israel" det ständiga mål i judisk politisk sionism som general Shlomo Gazit, nu president för Ben Gurion-universitetet i Beersheba, framhöll när han talade om de väsentliga målen i israeliska-Palestinakonflikten:

"Det första målet är att försäkra sig om att det historiska Eretz Israel inte delas upp igen. Nästa mål är att försäkra sig om att det historiska Eretz Israel förblir helt och hållet under judisk kontroll och att det dessutom i grunden förblir en judisk stat. Det tredje målet är en fullständig lösning på arabproblemet i det historiska Eretz Israel. Lösningen för det måste finnas utanför Eretz Israel..."20

15. Citerat av Michael Bar-Zohar i "The Armed Prophet", op. cit., sid. 139-140.

16. Citerat i Livia Rokach, "Israel's Sacred Terrorism", Belmont, Mass. 1980, sid. 28 (Sharetts dagbok från 16 maj 1954).

17. Ibid, sid. 29 (Sharetts dagbok från 28 maj 1954).

18. Jerusalem Post, 24 juni 1982. Låt oss påminna oss att Chaim Weizmann i sitt brev till fredskongressen i Paris 1919, gjorde anspråk på att Israels gräns i norr borde inkludera "de norra och södra bankarna av floden Litani, så långt norrut som latitud 33 grader 45 minuter" - detta ger en linje mellan Sidon och Beirut.

19. Intervju given av Sharon till Oriana Fallaci i Milanotidskriften Europa, 28 augusti 1982 (London Times 30 augusti 1982).

20. Yediot Aharonot 15 januari 1982.