"Det finns bara en makt som verkligen räknas: Den politiska påtryckningens makt. Vi judar är världens mäktigaste folk, eftersom vi besitter denna makt, och vet hur man tillämpar den." - "Jewish Daily Bulletin", 27/7-1935.

 

Index:

Introduktion

 

Strategier för judisk politisk makt:

Det indirekta maktutövandet

 Det direkta maktutövandet

Samverkan massmedia - politik

Samverkan pengar - politik

 

Sverige:

Judar, Israel och politiken i Sverige

De svenska judarna och Mellanösternfrågan

Hur sionisterna arbetar i Sverige - ett belysande exempel:
Per Gahrton utrensad efter judisk kampanj

Judar och politisk inflytande i Sverige - några historiska exempel

 

Partierna:

Folkpartiet/Liberalerna

Socialdemokraterna (LO, KF)

Moderaterna

Sverigedemokraterna

Vänsterpartiet/VPK

Kristdemokraterna - KDS

Centerpartiet

Miljöpartiet

Stockholmspartiet

 

Övrigt:

De "pro-palestinska" grupperna

Den s.k. "antirasistiska" grupperingarna - Afa/Elevkampanjen

Högergruppen Contra

De s.k. extremhögerpartierna - Framstegspartiet (sedermera Sverigepartiet), Sverigedemokraterna, Skånepartiet

Feministrörelsen

Piratpartiet

 

***

Introduktion

 

"... there is a new brand of Jew alive today that believes that G-d gave the Jew power, and that power needs to be used and exercised ... there will be no changes unless we decide to take history into our own hands." - Dr. Israel Singer, generalsekreterare i World Jewish Congress, i The Jewish Press, 20:e februari, 1998).

  

När man ger sig in på temat judar och politisk makt närmar man sig genast minerad, farlig, terräng.

Citaten som vi här redovisar, hämtade från ledande judiska källor anger dock att det faktiskt kan vara så att judarna genom sitt flitiga bruk av den politiska påtryckningen som effektivt maktverktyg kommit i stånd att utöva politisk makt - på den internationella, globala skalan - och vida överstigande proportionerlighet till judarnas antal av världens sammantagna befolkning.

 

I det här avsnittet kommer vi att ta upp några vanliga metoder för judisk maktutövning inom den politiska världen, redovisa några konkreta exempel, och sedan ge oss in på förhållandena i Sverige.

 

Når man läser det som följer skall man komma ihåg att källorna till allt vi redovisar inte kommer från några skumma "nynazistiska" flygbladspamfletter - utan är hämtat från sådana källor som judarna själva godkänner (förutom Sions Vises Protokoll förstås, ett dokument vi citerar nedan).

Vad vi har gjort är att samla data från icke-judiska och judiska källor om olika personers bakgrund och politiska aktivism för att sedan försöka bearbeta och sytematiskt kategorisera innehållet.

 

Det är upp till var och en att bilda sig en egen uppfattning i dessa frågor, förstås, men vi har här samlat information som gör att man som icke-jude kanske kan börjar betrakta det politiska spelet på ett annat sätt. För den s.k. "judiska faktorn" finns alltid med i dagens skeenden, även om den sällan diskuteras i de medier som majoritetsbefolkningen läser. Många politiska händelseförlopp, allianser och dylikt, kan förklaras om man känner till dessa bakgrundsfakta. Exkluderar man den judiska faktorn kan förloppen bli svåra eller omöjliga att begripa. (Typ "hur kan han som är sosse helt plötsligt vara bästa vän och politisk allierad med han som är från högern?")

 

Judarna själva betraktar hela sin omgivning genom sina judiska glasögon. För att förstå deras inflytande måste man tyvärr tillfälligtvis göra likadant, d.v.s. man måste anlägga ett judiskt perspektiv där man tar hänsyn till folks bakgrund avseende judiskt påbrå, vilka de umgås med och deras kända förhållande till den judiska staten Israel.

 

 

"Jag anser att alla judar i diasporan och i Frankrike ska ge sitt stöd till Israel, det är därför det är viktigt att judar tar politiska uppdrag. Sammantaget, i mitt dagliga liv och mina göranden, i allt jag företar mig, försöker jag ge mitt blygsamma bidrag till uppbyggandet av Israel." - Dominique Strauss-Kahn, fransk-judisk politiker och f.d. minister, intervjuvad i France Inter, 13:e maj 2004.

 

 

***

Strategier för judisk politisk makt

Det indirekta maktutövandet

 

Den judiska maktutövningen i sin klassiska form utövas ej av judar direkt utan genom deras ombud eller genom att judarna via penning- och mediemakt kan utöva just påtryckningar och således foga de icke-judiska politikerna till att dansa efter den judiska pipan.

Detta påpekande vi nu gjorde är enligt judarna och deras tillskyndare ett typiskt "antisemitiskt" påstående, "myten om 'den judiska världskonspirationen' ".

Men hur är det med verkligheten? Stämmer påståendet eller inte?

 

Benjamin Disraëli-Beaconsfield, Storbritanniens judiske premiärminister under 1868 och 1874-1880 och en av historiens främsta judar enligt judarna själva, skriver i sin bok "Coningsby", 1844:

"Som ni ser styrs världen inte alls av de personer som är synliga på den politiska arenan, utan av dem som håller sig bakom kulisserna... "

Detta efter att dessförinnan berättat om alla de judar han under sina resor stöter på i de icke-judiska ländernas styrelseskick.

 

Detta autentiska judisk citat från 1800-talet passar väl ideologiskt överens med det lika judiska citat som här följer och som är taget från den israeliska tidningen Jerusalem Post (Internet utgåvan, Jewish World sektionen), och som publicerades den 4/9-2000. Där kan man läsa en artikel med rubriken "Good for the Jews?" ("Bra för judarna?") av juden Stuart Weiss som skriver apropå den ortodoxe juden Liebermans utnämning till vicepresident kandidat för demokraterna i USA, inför valet 2000:

"Others [Jews] are clearly uncomfortable with the huge amount of exposure being given Lieberman, preferring the time-honored role of Jews as behind-the-scenes movers and shakers, who traditionally advance their agenda while letting someone else occupy the public spotlight."

En del judar räds således den massmediala exponeringen av juden Lieberman som aspirant på en av de högsta politiska posterna i USA, utan önskar snarare: "[...] the time-honored role of Jews as behind-the-scenes movers and shakers, who traditionally advance their agenda while letting someone else occupy the public spotlight."

Här tillstår Jerusalem Post att de kritiker av judendomen som alltid hävdat att judar föredrar att röra sig bakom scenen och dra i trådarna för att på så sätt få igenom sin politik utan att för den skulle hamna i rampljuset och avslöjas, att dessa kritiker alltid haft rätt.

 

Hur det judiska strategiska politiska tänkandet fungerar avslöjas av judiska berömdheter som exempelvis den judiske greven Richard N. Coudenhove-Kalergi, grundare av den Pan Europeiska Unionen, i dennes bok "Praktischer Idealismus" (Wien, 1925). Här följer ett utdrag som vi har tillgängligt i engelsk översättning från originalspråket tyskan. Juden Coudenhove-Kalergi skriver:

"Today democracy is a facade of plutocracy. Because the peoples will not tolerate naked plutocracy, power is nominally turned over to them, while real power rests in the hands of the plutocrats. In democracies, whether republican or monarchical, the statesmen are marionettes, and the capitalists are the wire pullers: they dictate the political guidelines, they control the voters by buying public opinion, through business and social connections [they control] higher government officials ... The plutocracy of today is more powerful than the aristocracy of the past, because nothing stands above it except the state, which is its tool and helper."

 

Här är också en judisk antidemokrat som vet att s.k. "demokratier" bara är detta på pappret. Ett samhällssystem där man bedrar folket genom att ha en skenbar folkrepresentation men där i verkligheten de icke valbara makthavarna "kapitalisterna" - läs judarna - i det fördolda drar i trådarna på sina marionetter. Ett totalt odemokratiskt maktutövande som har sin grund i den penninga och mediala makt de besitter.

 

Not: Denne Richard N. Coudenhove-Kalergi omnämns också i den svenska judenhetens tidskrift Judisk Krönika som en politisk auktoritet.

 

En strategi som judarna verkar använda sig av när de ska välja sina icke-judiska galjonsfigurer och frontmän som de skall lansera och massmedialt sponsra, är att välja folk som ofta har någon komprometterande affär bakom sig. Man förstår snabbt det djävulska med en sådan taktik då dessa icke-judar - gojer - alltid kommer att vara lojala mot husse Juden, en husse som sitter med kopplet på journalistdrevet i sin ena hand och kan se till att kandidatens pikanta affärer och andra skandaler kommer till den s.k. "allmänhetens" kännedom skulle han eller hon visa sig ej vara foglig.

 

Redan i Sions Vises Protokoll, protokoll nr.10 talar man i detta judiska dokument om en sådan strategi i det judiska valet av politiska företrädare:

"För att försäkra oss om att vår plan ger ett sådant resultat ska vi arrangera val av presidenter som i sitt förflutna har någon okänd, mörk affär, något "Panama". Då kommer de, av fruktan för att bli avslöjade och p g a av det för varje människa, som uppnått makten, kännetecknande begäret att försöka behålla sina privilegier och det anseende som är förenat med presidentvärdigheten, att bli tillförlitliga personer att verkställa våra föreskrifter."

 

Och i protokoll nr. 8 skriver man:

"Åt vem bör man anförtro de ansvarsfulla posterna i regeringen?
Tills vidare, medan det ännu inte är ofarligt att anförtro de ansvarsfulla posterna i våra riken åt våra bröder, ska vi ge dem åt personer, vilkas förflutna och karaktär är sådan att det finns en klyfta mellan dem och folket. Personer som, i händelse av olydnad mot våra föreskrifter, kan vänta sig antingen dom eller landsflykt som påföljd - detta gör att de måste försvara våra intressen till sitt sista andetag."

 

 

***

 

Ett klassiskt exempel på den judiska påtryckningens makt kommer från George Bush d.ä..

 

Den f.d. amerikanske presidenten George Bush, blev 1991 förgrymmad över de judiska gruppernas ständiga krav på USA att förse deras internationella socialfall "Israel" med amerikanska skattebetalardollar i bidrag. Bush kunde inte hålla sig längre utan sade till slut ifrån.

I ett uppmärksammat tal i Vita Huset den 12 september 1991 kallade han således de pro-israeliska judiska lobbygrupperna för "mäktiga politiska krafter", ett ordval han snart skulle få ångra.

Den judiska reaktionen på uttalandet blev våldsam. Bush, som lagt ner så mycket tid och pengar på Israel, anklagades helt plötsligt för "antisemitism"!

Till det mest häpnadsväckande i denna affär är det fantastiska citat som stod att finna i den svensk-judiska tidskriften Judisk Krönika (nr. 4-5, november 1992, sid. 23). Där frågar man ut Phil Baum, biträdande direktör för American Jewish Congress, om George Bushs ovannämnda uttalande om den judiska lobbyn:

"Men Baum medger att det rådde en "viss känslighet" i lojalitetsfrågan när president Bush i sitt tal den 12 september 1991 kallade judarna för "mäktiga politiska krafter".

- "Men vår reaktion präglades inte av fruktan. Det var vrede och indignation. Vi tvingade honom att be om ursäkt.""

George Bush påpekar att det finns en stark judisk lobby, att de utgör "mäktiga politiska krafter", Den judiska lobbyn blir förbannad för att han högt sade sanningen, och använder sin makt till att tvinga Bush, USA:s president, att be om ursäkt.

Vad är detta om inte just makt! Skrytsamt berättat av American Jewish Congress´ biträdande direktör, och publicerat Judisk Krönika.

 

Den judiske författaren J. J. Goldberg skriver apropå denna affär i introduktionen till sin bok "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment" (Addison Wesley Publishing Company, 1997, sid. xxvi):

"[...] the Jews were undisputably a powerful political force. George Bush was not wrong i believing that when he convened his September 12 [1991] press conference.

Bush´s mistake was saying it aloud."

 

Sveriges judaiserade ledare Partiledarna Lars Werner, Ingvar Carlsson och Carl Bildt med judiska kalotter på sina huvuden. Bild tagen på den judiska begravningsplatsen i Stockholm i samband med en gravskändning som Radio Islam i Bonnier-pressen anklagades för att ha inspirerat och som passande för våra sionister sammanföll med att den franske revisionisten professor Robert Faurisson inbjudits till Sverige av Radio Islam för att hålla föredrag. Det skall här tilläggas att historien har visat att flera av dessa gravskändningar av judiska begravningsplatser ute i världen, utförts av judiska aktivister som del i deras kampanjer mot sina politiska motståndare.

 

***

 

 

"Även om den judiska gruppen utgör en mycket liten del av den totala befolkningen, så har judarna ett oproportionerligt stort inflytande över amerikansk politik. Det beror bland annat på [...] den framträdande (i vissa fall avgörande) roll som den judiska gruppen spelar inom amerikansk ekonomi, kultur och massmedia."  - Den svenske juden Ricki Neuman, i tidskriften Menorah, nr.4-1976, organ för Förenade Israelinsamlingen.

 

På senare tid har judarna börjat känna sig allt mer säkra i sadeln. Som ett resultat därav har allt fler öppna judar börjat erövra minister- och partiledarposter i den icke-judiska världen varpå man börjar gå från det indirekta styret som utövades via påtryckningar och rådgivare till ett mer direkt styre.

Det direkta styret är förstås mer riskabelt eftersom skulle juden fallera i sitt värv finns det förstås risk att anti-judiska sentiment bland den icke-judiska befolkningen som drabbas av judens tabbar, skulle börja ge sig tillkänna. Således tar man bara detta radikala steg i länder där man sedan årtionden tillbaka preparerat terrängen med en bedövande judaiserings-propaganda där man försökt indoktrinera folk att judar är särskilt förträffliga, intelligenta och humanistiska och att kritik av judar är något fult, närmast kriminellt och självklart straffbart.

 

Det land där denna judiska direkt maktutövning har gått längst är supermakten USA där man särkilt under president Bill Clintons administration kunde se en otrolig ökning av antalet öppna judar på ledande poster.

 

United States of Israel? "I phoned the State Department ... Suddenly someone picked up the receiver and then I heard a voice saying in perfect Israeli Hebrew: »Good Morning, how can I help you?«" (Israeliska tidningen Ma´ariv, Tel Aviv, 2 september, 1994)

 

 

"The Jewish World Congress has got a vast political and economical influ-ence and has got a say on all political decisions in the USA." Kommentar gjord av generalsekreteraren i World Jewish Congress, Israel Singer. Singer citeras i boken "Die Deutschlandakte" ("Tysklands filen", edition ferency bei Bruckmann, München, 1995, sid. 343), en bok skriven av den israeliske professorn Michael Wolffsohn (bilden).

 

Vi tar upp detta mer utförligt i vårt introduktionskapitel om den judiska makten i USA. Värt att notera här är att judarna själva ser det faktum att deras bröder och systrar börjar erövra höga politiska poster som en seger för den judiska saken och en ökning av den judiska makten.

Avi Beker, en prominent jude som är direktör för International Affairs of the World Jewish Congress, skriver i Internetversionen av den israeliska tidningen Jerusalem Post, 25/8-2000, en avslöjande artikel om judarnas politiska makt i USA. En artikel där han använder följande makttermer om de amerikanska judarna - några exempel:

"After reaching the top in almost every field of life and achieving great positions of influence"

"It will demonstrate how fully practicing Jews can integrate into the highest positions of power"

"Many Israelis, while recognizing the proximity of their American brethren to the centers of political power"

"the American Jews‚ accession to power"

 

Beker är av övertygelsen att de amerikanska judarna kommit högst upp i makthierarkin; "the highest positions of power", "great positions of influence"," the centers of political power".

 

Och i Jerusalem Post, Internet upplagan, publicerad 27/12-2001, recenserar man den nyutkomna judiska boken "Jews in American Politics", en bok skriven av L. Sandy Maisel and Ira N. Forman (Rowman & Littlefield). Recensenten Elliot A. Green talar skrytsamt där om hur:

"[...] Jews and Jewish affairs are still a significant factor in the politics of the world's only superpower [...]."

Det mest intressanta är att judarna förutsätter att deras egna på höga positioner inom den icke-judiska politiska världen skall använda sina poster för att främja den judiska saken och driva fram de s.k. judiska frågorna där säkrande av apartheidstaten Israels överlevnad är en av hörnstolparna.

 

Tidningen "Ma´arivs" logga.

 

När det gäller judar i politiska topp-positioner kan vi se följande exempel från Clintons administration.  

I den uppmärksammade artikel från den israeliska tidningen Ma´ariv, "Judarna som styr vid Clintons hov" (publicerad 2/9-1994), skriven av tidningens Washington-korrespondent Avinoam Bar-Yosef, talar han om alla de "varma judar" som representerar den "den judiska makten i USA".

 

Avinoam Bar-Yosef rabblar också upp namnen på dessa judar, judar som bl.a. "alla Clintons administrativa tjänstemän som sysslar med Israel - Ross, Kurtzer, Indik och Miller" som "dock i allt" är "varma judar".

Ma´ariv skriver:

"Det är på grund av denna deras djupa tro [på Israel, Radio Islams anmärkning], som de åstadkommit, att Clintons regim helt anslutit sig till deras uppfattning om relationerna mellan USA och Israel."

Här illustreras också det vi brukar talar om. Att det är dessa judar på höga positioner i det icke-judiska landet USA som påverkat landets utrikespolitik gentemot den judiska staten Israel.

 

När Madeleine Albright erhöll posten som USA:s utrikesminister förstod judarna att det kunde bli känsligt, då denna judinna bl.a. skulle sköta USA:s relationer gentemot arabvärlden. Således talade man till att börja med tyst om hennes judiskhet då man räddes att hon som "öppen" judinna skulle bli mindre benägen att agera proisraeliskt, då sambanden med Israel ju skulle vara så självklara.

Den 13 februari 1997 kunde man läsa följande i tidningen Washington Posts elektroniska version. Rubriken är "Albright´s background known to Israel since ´94":

"More than two years ago, long before last week's public disclosure and before Madeleine K. Albright said she knew herself, the Israeli government learned of her Jewish roots and treated them as a sensitive diplomatic confidence, according to current and former Foreign Ministry officials.
[...]
It was of paramount importance to Israel, two current officials said on condition of anonymity, not to embarrass a woman they regarded as an influential friend in the Clinton administration -- and who now has become secretary of state. They said Israel was careful not to thrust upon her information she might not wish to know or discuss. Some officials also believed it was not in Israel's interest for Albright's Jewish roots to be widely known, lest she feel pressure to prove her even-handedness at Israel's expense."

Washington Posts judiske korrespondent Barton Gellman som skrivit artikeln erkänner att Israel betraktar judinnan Albright som "en inflytelserik vän i Clinton-administrationen".

Washington Post skriver också att israeliska regeringstjänstemän ansett att "om Albrights judiska rötter blev allmän känt, skulle det vara till Israels nackdel, eftersom hon skulle kunna känna en press på sig att agera opartiskt - på Israels bekostnad". Logiken är att om hennes judiskhet förblir okänd kan hon fortsätta verka, med sitt maktutövande, för sionismen och Israel, utan att någon amerikan eller annan börjar undra och misstänka att något lurt är på gång.

Washington Post fortsätter i artikeln att berätta hur den stora israeliska tidningen Yedioth Aharonoth skrutit om Albrights judiskhet; man hade t o m stoltserat med huvudrubriken om Albright som "One of Us" - "En av de våra" - tryckt i fet stil.

Med detta i åtanke kan man undra hur de israeliska massmedierna hade reagerat om den socialdemokratiske juden Jan Nygren hade blivit Sveriges statsminister, vilket var nära att hända på 1990-talet. Hade de också skrutit stort om att "en av de våra" nu tagit över styret i Sverige?

Innan vi går in på det egentliga området judarna och de politiska förhållandena i Sverige skall vi stanna upp vid några belysande exempel från Sveriges närområde och exempel på direkt judiskt inflytande i politiken.

I Judisk Krönika, nr.1-1985, skriver man skrytsamt om den danske juden Arne Melchior, en person som då var trafikminister i Danmark, och publicerar en intervju med honom:

"Trafikminister Arne Melchior är inte precis i känd för att vara till hundra procent pro-israelisk, Om något så är han till åtminstone femhundra procent pro-israelisk.

- Det står helt klart att jag inte skulle kunna vara medlem i en regering som inte vore pro-israelisk. Men det är den danska regeringen. Danmark hör fortfarande till Israels starkaste stöttepelare i internationella sammanhang. [...]"

 

På Judisk Krönikas fråga "- Kan du bekräfta att du drar den danska regeringen åt det pro-israeliska hållet?", svarar Arne Melchior helt kort: "Ja." och tillägger: "Men jag står långt ifrån ensam. Israel har många goda vänner i regeringen."

På frågan: "- Har du mött några reaktioner på ditt pro-israeliska engagemang i dansk politik?", svarar Melchior:

"- Det sker emellanåt att judar kommer fram till mig och frågar mig, om det inte vore bättre att jag höll en låg profil i judiska och israeliska frågor. Det har jag aldrig hört från icke-judar."

 

I grannlandet Norge har man länge haft juden Jo Benkow som inflytelserik politisk aktör. I Judisk Krönika, nr.2-1986, publiceras en hyllningsartikel om honom skriven av den politiska journalisten och judinnan Margit Silberstein (som vi berättar mer om i vårt avsnitt om SVT).

 

Jo Benkows farfar Chaim Benkowitz-Benkow var kejserlig hovfotograf i Grodna i Vitryssland. I slutet av 1800-talet flydde han med familjen till Göteborg och sedan Stockholm och Ystad för att senare sticka över till Norge.

Jo Benkow själv valde den politiska banan och blev talman i norska Stortinget, en karriär han berättar om i sin bok "Fran Synagoggen till Løvebakken". Løvebakken är den sluttning som leder till Norges storting).

 

Margit Silberstein skriver i Judisk Krönika

"Jo Benkow säger att han under hela sin ungdom drevs av ett behov att hämnas. Hämnd på alla dem som tryckte ned honom för att han var annorlunda. Han har fått sin revansch för länge sedan. I dag är det ingen som ser ned på stortingspresidenten för att han är jude."

"Fram till dess att Jo Benkow skrev sin bok talade han sällan offentligt om sin judiska bakgrund. Nu har han på senare tid integrerat sin judiska identitet med den politiska. För en tid sedan var han en av huvudtalarna vid en stor konsert i Oslo för Sovjets judar. Han gav ryssarna svar på tal efter att den sovjetiska ambassaden i Oslo gått ut med aggressiva protester mot konserten och dess deltagare.

[...] Till saken hör att Jo Benkow skall leda en delegation norska parlamentariker som skall göra ett offentligt besök i Moskva. Benkow tvekar inte och tycks inte vara rädd för att eventuellt störa de norsk-sovjetiska relationerna. Han lovar att ta upp de ryska judarnas sak."

Här visar man hur en jude "integrerar sin judiska identitet med den politiska" vilket i klarspråk betyder att han missbrukar sin position i det icke-judiska samhället för att driva den judiska politiska agendan, och detta på ett sådant sätt så att han riskerar skadar relationerna mellan sitt värdland och en annan främmande stormakt.

 

 

*** 

  

I Tyskland har man sedan återföreningen gjort ett stort nummer av den tyske juden, författaren och politikern Stefan Heym.

Heym föddes 1913 i Chemnitz (senare östtyska Karl-Marx-Stadt) som Helmut Flieg. Som den jude han var lämnade han Tyskland p.g.a. nazismen 1933. Efter andra världskriget återvände han i amerikansk soldatuniform och valde att bosätta sig och verka i den sovjetiska ockupationszonen där han blev en känd författare. Efter återföreningen av Tyskland valdes han 1994 till den tyska förbundsdagen som kandidat för partiet PDS och fick som alla judar av hans kaliber en oproportionerlig positiv uppmärksamhet i sionistpressen. Denne judes band med Israel var också stark, så starka att det var just "under ett besök i Israel", som DN uttrycker det i en mindre artikel, 18/12-2001, som han plötsligt och oväntat avled.

 

***

 Strategier för judisk politisk makt

 Samverkan massmedia - politik

 

Vad som mer och mer framträder som en oerhört potent maktkombination som kanske tidigare underskattats är kombinationen massmedia och politik. Den politiker som har tillgång till mediemegafoner, medier som i sin tur åtnjuter ett förtroende från det s.k. "folkets" sida, den politikern har ovedersägligen det bästa trumfkortet på sin hand, oavsett vilken politik han eller hon önskar genomdriva.

Om en politiker säger en sak bakom talarstolen i riksdagen är en sak. Vad han eller hon säger brukar allmänt betraktas med viss skepsis av gemene man. Men skulle i princip samma ideologiska tankegångar artikuleras i ett modernt massmedium, låt det vara i en tidning, ett TV-program eller liknande, så får budskapet en helt annan pondus och möjlighet att tränga in och få acceptans och sympati hos den som tar del av budskapet.

Därför är det numera A till O i en politisk kampanj i ett modern västerländskt land att på något sätt som politiker försöka vinna massmediernas gunst då man utan deras välvilliga inställning är såld.

Ett alternativ är ju förstås att som politiskt parti bygga upp en egen mediesfär, som sossarna och deras A-press men det är vanskligt och kan bli kostsamt.

 

Det är här kopplingen judisk media och politik framträder.

Ty judiska mediemagnater utnyttjar detta medieberoende från de icke-judiska politikernas sida för att ingå politiska allianser med de partier som de anser kan främja deras egna egoistiska, judiska, mål. På så sätt kan de använda sin mediamakt för att forma politiken. 

Detta är inte något konspiratoriskt påstående utan väl känt bland de som studerar moderna politiska förhållanden och förstås en logisk konsekvens av mediernas ständiga expansion.

 

Som vi sagt har vi i Sverige just familjen Bonniers, men utomlands finns det en rad exempel på samma politiska påverkan styrd av judiska mediemagnater.

 

Ett exempel är Rupert Murdoch och hans påverkan på partipolitiken i Australien och senare även Storbritannien, där politikerna gjorde allt för att vara mediekungen Murdoch till lags.

Som den brittiske journalisten Sam Kiley skriver i brittiska The Evening Standard, 5/9-2001, är Rupert Murdoch "en nära vän till Ariel Sharon, Israels premiärminister" och en person som har "investerat tungt i Israel".

 

Och den framlidne juden Robert Maxwell är en annan judisk mediemogul som ägde tidningar både i England och Israel och var en person vars medie-konglomerat politikerna i Storbritannien ville hålla sig väl med.

En sionist som t.o.m. vid sin död förärades med begravning som heders-sionist på Oljeberget i Jerusalem!

 

***

 Strategier för judisk politisk makt

 Samverkan pengar - politik

I andra länder grundar sig den judiska politiska makten också på ekonomiska donationer.

I USA är det demokratiska partiet väldigt beroende av judiska pengar.

 

"Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment", av J. J. Goldberg.

I den judiska boken "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment" (Addison Wesley Publishing Company, 1997, sid. xxi) berättas att amerikansk-judiska donatorer står för "mellan en fjärdedel och hälften av hela det Demokratiska partiets kampanjstöd".

I samma bok (sid. 288) berättar författaren J. J. Goldberg att judarna som styr Hollywood också "utgör en stor källa för finansieringen av de Demokratiska valkandidaterna".

Om något går dem emot kan de raskt dra undan sitt ekonomiska stöd.

Ett bra exempel på hur judar söker använda sin kraft av ekonomiska donatorer, ses i fallet med den äldre George Bush.

Han hade som vi berättade ovan gjort judarna förbannade då han officiellt i ett tal i september 1991, tröttnat på deras ständiga påtryckningar och kallat dem för "mäktiga politiska krafter".

Det Republikanska partiet som George Bush företrädde hade inte alls så många judiska donatorer som Demokraterna, men likväl mobiliserade judarna ändå de tunga judiska finansiärer som fanns på Republikan-sidan och dessa såg genast till att bestraffa Bush för vad han - som demokratiskt vald president - sagt i sitt tal. Detta genom att förflytta sina donationer till Demokraterna.

J. J. Goldberg beskriver i sin bok "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment" (sid. xxiv) hur den Republikanske kandidaten och Bush-vännen Dick Thornburgh i valet om senatorsposten för Pennsylvania helt plötsligt såg hur de judiska finansiärer han förlitat sig på snabbt växlade över till hans konkurrent från det Demokratiska partiet Harris Wofford, som ett direkt resultat av Bushs tal. Något som ledde till att Thornburghs ledning inför det stundande senatorsvalet i ett kast förvandlades till en förlust och där den viktiga senatorsposten istället gick till Israelvännen Harris Wofford.

 

Att de judiska ekonomiska donationerna påverkar politiken i USA till att bli mer pro-israelisk är uppenbart. J. J. Goldberg skriver på sid. 266 i boken "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment":

"One scholarly study published in 1990 compared senators' voting records on Israel-related issues with their campaign contributions from Jewish donors. The study found a strong correlation between donations and voting records. Looking at the voting records of 130 senators who served between 1970 to 1982, the study found that a senator's likelihood of voting in a "pro-Israel" manner - backing arms sales to Israel, opposing arms sales to Arab states, resisting administration efforts to pressure Israel - rose in direct relation to the amount of funding received from Jewish sources.

Of the 130 senators examined, ten received 15 percent or more of their total campaign funding from Jewish sources, meaning pro-Israel PACs and donors with Jewish surnames. These ten voted pro-Israel, on average, 95 percent of the time. By contrast, the fifty-three senators who received less than 2 percent of their funding from Jewish sources voted pro-Israel only 53 percent of the time (Table 4) [se tabellen intill]."

 

Tabell publicerad i den judiska boken "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment", sid. 267, som visar hur amerikanska senatorers pro-israeliska röstningsbeteende ökar i direkt proportion till hur mycket pengar de får från judiska donatorer.

***

 

 

Förutom USA har Radio Islam gett prov på när det gäller Storbritannien och Australien. I en artikel i den israeliska tidningen Jerusalem Post (11/5-1997) under rubriken "British Jews set to back Blair" avslöjades att Storbritanniens Labourregering delvis finansierade sin valkampanj med pengar från hemliga judiska donatorer. Motprestationen för detta var att landet skulle trappa ner sitt engagemang i Mellanöstern för att inte stöta sig med de judiska intressena.

 

Ytterligare en artikel i ämnet publicerad i the The Sunday Times (25/6-2000, se "Blair tycoon paid just £5,000 tax") berättar hur en av dessa donatorer, en jude vid namn Michael Levy sedan premieras av Labourregeringen - en s.k. arbetar regering - genom att både upphöja den judiske miljonären till Lordstatus, och sedan se mellan fingrarna när det gäller hans mystiska skatteinbetalningar.

Och denne Levy, som t.o.m. är vän till den israeliska premiärministern Ehud Barak, belönas för sina pengar med att han får ta över Storbritanniens Mellanöstern-politik då Sunday Times berättar att Levy "utnämnts av Blair till att bli hans "personliga sändebud" för Mellanöstern" ("appointed by Blair as his ´personal envoy´ to the Middle East").

 

Den brittiske journalisten John Pilger i Aftonbladet, 9/1-2002 skriver under rubriken "Blairs svek mot palestinierna":

"Kort efter att han blivit vald 1997 utnämnde Blair skamlöst en vän, Michael Levy, en välbärgad affärsman som hade dragit in pengar åt new labour, till posten som "särskilt sändebud" i Mellanöstern, efter att dessförinnan ha gjort honom till Lord Levy. Denne före detta ordförande i Jewish Appeal Board och före detta styrelsemedlem i Jewish Agency, som både har ekonomisk verksamhet och ett hus i Israel och en son som arbetade för den israeliska justitieministern, var den man som den brittiske premiärministern gav uppdraget att föra opartiska samtal med palestinier och israeler."

 

Och i en artikel i den australiensiska Melbourne-tidningen "The Age" (10/8-2000), som vi citerat berättas det om hur den judiske stordonatorn, affärsmannen Joseph Gutnick, använder sig av sina donationer för att försöka styra politiken till att följa hans politiska smak och önskemål.

 

Och i det postkommunistiska Ryssland har vi exemplet juden Boris Berezovsky och hans medieimperium.

Det är känt att det var tack vare denne jude och hans medieimperium som praktfyllot Boris Jeltsin blev återvald. Boris Berezovsky skryter själv om hur han finansierade Boris Jeltsins valkampanj:

"Vi hyrde Tjobajs [den judiske vice premiärministern]. Vi investerade stora summor pengar. Vi garanterade Jeltsins återval. Nu har vi rätt att överta regeringsposter och njuta frukterna av vår seger."

(Sagt till London Financial Times och citerat i den NewYork-judiska tidningen "Forward", 4/4-1997.) 

Förövrigt är den judiske magnaten Berezovsky känd för sitt citat att han och sex andra av hans (huvudsakligen judiska) gelikar "kontrollerar 50 procent av Rysslands ekonomi".

 

Boris Berezovsky har dessutom haft ett israeliskt medborgarskap(!) vid sidan om sitt ryska, något han fick problem med då han skulle tillträda som vice chef för Rysslands Nationella Säkerhetsråd. Berezovsky svarade då sina kritiker:

"Varje jude, oavsätt var han är född eller bor, är de facto en medborgare i staten Israel."

"Det faktum att jag idag annullerat mitt israeliska medborgarskap ändrar inte på något sätt det faktum att jag är jude och närhelst jag vill igen kan bli israelisk medborgare. Det får inte finnas några illusioner om saken, 'varje jude i Ryssland har dubbelt medborgarskap´."

(Citerad i den ryska tidningen "Segodnya", 14/11-1996.)  

 

  ***

Judar, Israel och politiken i Sverige

  

"Det är ingen nyhet att de svenska judarna genom många olika kanaler bedriver ett lobbyarbete för Israels sak." "Vi måste kämpa för och försvara Israel med alla de medel som står till vårt förfogande."   - Willy Salomon, vice ordförande i Stockholms Judiska Församling, i Judisk Krönika (nr.4-5/1988, sid. 36 och 37).

 

I Sverige finns det ett stort judiskt inflytande inom politiken som inte är helt uppenbart för den som bara ytligt betraktar den svenska politiska världen. Men gör man lite efterforskningar och går igenom den judiska pressen kommer man ganska snart att se att det under årens lopp alltid har funnits stadigt med judar och deras närmaste på maktpositioner.

Förutom direkt påverkan av judiska partiaktivister har vi också den generella proisraelism som länge genomsjudat det politiska etablissemanget (likväl som det massmediala och kulturella).

Den judiske forskaren David Fischer skriver i sin doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 39) om Sverige och sionismen:

"Efter kriget var opinionen i Sverige odelat Israelvänlig. Insamlingar till förmån för Israel, t.ex. Svenska Israelhjälpen, stöddes av ett flertal politiker och kulturpersonligheter."

 

Och tittar man på dessa politiska höjdare häpnar man över hur många från etablissemanget under åren efter andra världskriget - då man så vackert talade om fred och fördömde angreppskrig som metod - som samtidigt lät sig värvas till att stödja den judiska ockupationsstaten och aggressorn Israel. Ett land vars hela existens bygger på brott mot allt det FN pläderar.

En del av dessa var förstås aningslösa naiva stackare som gått på den judiska propagandan om den lilla staten Israel, skapad av trashankar som överlevt de "nazistiska dödsfabrikerna" och som nu hotades av horder av hatfyllda araber. Men andra, och det en stor del, stödde Israel trots att de förstått de reella förhållanden och kan inte ursäktas med att de skulle ha varit okunniga om sanningen om vad den judiska staten åstadkommit för brott.

 

Stöd för Israel och beundran av sionismen som politisk rörelse och judendomen som livsfilosofi är inget annat än ett omhuldande av äkta fascistiska idéer om den starkes rätt, vapnens makt och djungelns lag.

Rubrik och text från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-1990. 31 riksdagsmedlemmar är också medlemmar i Samfundet Sverige-Israel år 1990.

 

Journalisten och författaren Jan Guillou analyserade de traditionellt mest proisraeliska partiernas hycklande inställning till det judiska apartheidsystemet i Israel, i en krönika publicerad i Aftonbladet (18/5-1998):

"Inte en enda moderat politiker, folkpartist eller kristdemokrat, eller deras skribenter i morgonpressen var anhängare av apartheid, statligt rasistiskt förtryck, i Sydafrika. Det är möjligt att jag missat någon enstaka kuf som inte vågade tala riktigt ur skägget.

Men inte en enda moderat politiker, folkpartist eller kristdemokrat, eller deras skribenter i morgonpress, är motståndare till apartheid-politiken i Israel. Det är möjligt att jag även här missat någon enstaka avvikare.

Allt som var fel i Sydafrika före demokratins införande är enligt dessa människor dock rätt om det görs i Israel."

 

***

 

Propaganda riktad mot de folkvalda samt judiska förhör

 

En taktik judarna har utvecklat är att ständigt tvinga på makthavare s.k. "information" om judefrågan och Palestinakonflikten.

Det finns en rad andra judiska organisationer som i Sverige för ett välfinansierat arbete för Israel-propaganda. Solidaritetskommittén för Israel, sedermera Svensk Israel-Information, bildades, enligt organisationens egen hemsida "av Sveriges judiska församlingar, judiska föreningar och sionistiska organisationer" där "syftet var att informationsutbudet om den arabisk-israeliska konflikten skulle balanseras".

Den sionistiska organisationen Solidaritetskommittén för Israel har en helsidesannons i Judisk Krönika, nr.1-1982 där man ber om "stöd för fortsatt informationsarbete om Israel", för att bemöta den "hatpropaganda" som "skadar Israels anseende" då Israel "blivit en internationell syndabock". Organisationen förespråkar i sin annons "Israels rätt att leva". Man skryter där hur man "kunnat sända informationsmaterial till aktiva personligheter i de demokratiska partierna och c a 15 000 andra opinionsbildare inom olika verksamhetsfält".

Och i en artikel om Solidaritetskommittén för Israel i Judisk Krönika, nr.3-1987, skriver man att:

"En av Solidaritetskommitténs uppgifter är alltså att reagera när något händer. Det gör man dels genom inlägg i massmedia, dels genom att ta personlig kontakt med politiker."

 

Efter detta bombardemang med pro-judisk, pro-israelisk propaganda bjuder man sedan in de icke-judiska politikerna på judiskt dirigerade s.k. "diskussions-forum" där man provokativt frågar ut dem om deras hållning i dessa frågor.

I Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.2-1998. redovisas exempelvis hur man en kväll i början av mars 1998 i Stockholms Judiska Församlings sessionssal, hade ett sådant möte under ledning av utfrågaren och moderatorn, Thomas Gür, turkisk jude och ledarskribent på Svenska Dagbladets och som då t.o.m. var SvD:s utrikespolitiske redaktör.

Denna panelutfrågning av svenska riksdagspartiers representanter och deras partiers ställning till Israel sköttes av den sionistiska propagandaorganisationen Svensk Israel-Information.

 

Och den judiska tidskriften Judisk Krönika brukar regelmässigt inför valen ha en utfrågning av framträdande representanter för riksdagspartierna om deras respektive partiers inställning till olika judiska frågor. Tidskriften redovisar svaren på utfrågningarna och när man läser dessa får man en stark känsla av att representanterna för de olika riksdagspartierna känner trycket att svarar så fogligt som möjligt för att klara sig undan en eventuell "Israelfientlig" stämpel. Således vågar de ej, på sedvanligt fegt sätt, bemöta judarnas insinuationer utan försöker överträffa varandra i deklarationer om att just deras parti stödjer Israel.

Och skulle någon uttrycka sig lite kritiskt mot Israel är det alltid från ett perspektiv av att man är vänligt sinnad och en "vän" till den judiska staten.

Ett annat exempel som Radio Islam tidigare påtalat var hur den förre centerpartiledaren Lennart Daléus och ett gäng andra pro-sionistiska riksdagsmän och partirepresentanter höll en speciell paneldiskussion inför valet 1988. Frågan som panelen skulle besvara var "Vad kan Sverige göra för Israel?"! Om detta kunde man läsa i den pro-israeliska tidningen Dagen 13/9-1988.

 

Tidningen Dagen, 13/9-1988. Förtydligande av bildtexten ovan: "I panelen som skulle besvara frågan Vad kan Sverige göra för Israel? ses från vänster kds-aren Dan Eriksson, folkpartisten Hadar Cars, socialdemokratiska statsrådet Anita Gradin, diskussionsledaren Bonnie Bernström, centerpartisten Lennart Daléus och moderaten Henrik Landerholm." (Illustrationerna i nedre hörnen kommer från Radio Islams bok "Vad är Israel?" där Dagen-artikeln finns återgiven.)

  

 ***

De svenska judarna och Mellanösternfrågan

 

I vårt introduktion har vi ett långt kapitel som visar den intima mentala kopplingen mellan de svenska judarna och den judiska staten Israel.

Den judiske forskaren David Fischer har gjort en mycket intressant doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996) som handlar om olika aspekter av det judiska livet i dagens Sverige.

På sida 49, under rubrikerna "Israel och zionism" / "Förhållandet till Israel", berättar forskaren Fischer om hur denna svenskjudiska proisraelism mycket riktigt lyste igenom deras politiska ställningstaganden:

"Det framkom också att en klar majoritet av medlemmarna tar stor hänsyn till de olika riksdagspartiernas inställning till Israel när de röstar vid riksdagsval. [...] Israelfrågan har med andra ord stor praktisk betydelse för medlemmarna i Församlingen."

 

Fischer har således visat att lojaliteten till Israel alltid går i första hand för de svenska judarna; att sionismen och stödet till apartheidstaten Israel och dess statsterrorism är den stora gemensamma nämnaren för den svenska diaspora-judenheten.

 

I en artikel i DN (25/11-1996) kunde man läsa följande om Fischers doktorsavhandling:

"Israel har stor betydelse för svenska judar när de röstar i de svenska valen.

En ny doktorsavhandling vid Uppsala Universitet visar att nästan alla medlemmar i Stockholms judiska församling tar hänsyn till partiernas inställning till den judiska staten när de lägger sin röst.

- Resultatet är överraskande, säger David Fischer, som har gjort undersökningen. Jag kunde inte tro att Israel betydde så mycket i politiken.

55 procent av den judiska församlingens medlemmar säger sig ta stor hänsyn till riksdagspartiernas inställning till Israel i samband med val till riksdagen.

36 procent säger sig ta viss hänsyn och endast 9 procent säger sig strunta i inställningen till Israel.

Allra viktigast tycks partiernas hållning gentemot Israel vara för de äldre och för de judar som invandrat från Östeuropa."

Just ett fint hycklande från Fischer att han skulle vara "överraskad" av resultatet.

 

Det är viktigt att med detta ånyo svart på vitt, också ha i minnet de judiska ledarnas ständiga deklarationer att det är en plikt för judarna utanför Israel att verka för Israel, att deras lojalitet alltid i första land skall vara till den judiska staten, och inte till värdlandet de bor i.

I vårt introduktion till detta arbete gjorde vi också en summering av de två judiska ledarna Nahum Goldmanns (judisk ordförande för World Jewish Congress och World Zionist Organsiation) och David Ben Gurions (chef för Jewish Agency, partiledare och Israels förste premiärminister) officiella uttalanden till sina judiska fränder i diasporan:

• "Israeler och diaspora-judar är ett och samma folk."
• "Alla judar i diasporan, alltså utanför Israel är i landsflykt."
• Diaspora-judarna kan endast "befrias och fullkomnas i Israel".
• Det är diaspora-judarnas "plikt att säkra Israels fortsatta existens".
• Diaspora-judarna skall "hjälpa Israel ekonomiskt, finansiellt, politiskt och kulturellt".
• Och de skall bistå Israel "lika mycket om inte mer som om de bodde i Israel".
• All länders diaspora-judar skall "samla mod och öppet förklara en dubbel lojalitet".
• Diaspora-judarna skall ha "en lojalitet till landet de bor" men samtidigt skall de ha "en annan starkare och avgörande lojalitet till Israel".

Ty "de skall endast vara fulla patrioter till den judiska staten Israel".

 

Vi återger här än en gång ett annat tungt citat av David Ben-Gurion inför Världssionistiska Organisationens 23:e kongress om plikten för en jude som lever "utomlands", i diasporan:

"...det är de olika ländernas sionistiska organisationers kollektiva plikt att under alla omständigheter, villkorslöst, bistå den judiska staten, även om ett sådant ställningstagande skulle komma i konflikt med myndigheterna i de respektive nationerna."

(David Ben-Gurion, "Tasks and character of a modern sionist", "Jerusalem Post", 17 augusti 1952, och "Jewish Telegraphic Agency", 8 januari 1951.)

 

 

Man skall då fråga sig; till vilket land hyser vår statsminister Göran Perssons högra hand, det judiska statsrådet Leif Pagrotsky, sin lojalitet?

Och de andra judarna i den socialdemokratiska maktapparaten, Jan Nygren (som skriver i den judiska tidningen Judisk Krönika). Var står han?

Och landet judiske rikspolischef Sten Heckscher, var står han? Vad sade Heckscher till den judiska frimurarorganisationen B´nai B´riths representant när denne besökte Sverige och skulle instruera Heckscher hur han skulle bekämpa "antisemitismen" i Sverige (d.v.s. Radio Islam)? På vilket sätt kan Israel utnyttja att de har en så framstående jude på en så känslig position i den svenska maktapparaten? (T.o.m. Judiska Muséet i Stockholm visade tidigare stolt upp Heckschers fotografi som ett av otaliga exempel på judiskt inflytande i det svenska etablissemanget.)

Och vår EU-judinna, "Madame Europa" - Anita Gradin, EU-kommissionären som sagt att vi svenskar "har mycket att lära av Israel" - är det svårt att se var hon står på lojalitetsskalan Sverige-Israel?

Hur kommer dessa judar och tusentals andra judar i vårt etablissemang att reagera om deras Israel utlöser ett storkrig, där t.ex. EU blir indraget, tack vare deras förtjänst.

Kommer de då att skicka svenska soldater att dö för Israels sak, i s.k. "fredsbevarande operationer"?

Skall våra bröder och söner användas som tennsoldater i deras storpolitiska spel, för att mörda araber och underkuva antisionistiska stater?

Tyvärr ger en reflektion över den judiska makten i USA och hur den används för Israels räkning, ett entydigt Ja-svar på denna fråga. Och därför är det extra angeläget som svensk medborgare och humanist att bekämpa det judiska maktövertagandet i vårt gemensamma land.

***

 

Hur sionisterna arbetar i Sverige - ett belysande exempel

Per Gahrton utrensad efter judisk kampanj

 

Här följer nu en berättelse om en snuskig historia som utspelade sig i det svenska politiska livet under det tidiga 1970-talet. Ett nu känt exempel på hur sionister i detta land - d.v.s. de som stöder staten Israel i trots mot FN och omvärldens fördömanden och resolutioner - hur dessa politiska aktivister för en sjuk sak med smutsiga metoder avpolletterade och politiskt avrättade en av sina ideologiska meningsmotståndare.

Den historia som följer handlar om Per Gahrtons uppgång och fall inom den folkpartistiska maktapparaten.

Den numera framträdande miljöpartisten Per Gahrton var, långt innan miljöpartiet skapades, en frontgestalt i folkpartiet. I slutet av 1960-talet och tidigt 1970-tal var Gahrton aktiv folkpartist, bl.a. som redaktör för tidningen Liberal Debatt 1968-1969 och ordförande för folkpartiets ungdomsorganisation FPU åren 1969-1971.

Tidigt fick han problem med den judiska, proisraeliska falangen som då, och alltjämt, dominerade partiet. Gahrton hade nämligen brutit mot ett folkpartistiskt tabu, han hade officiellt kritiserat ett land på andra sidan Medelhavet som bombar flyktingläger, han hade vågat fördöma Israel.

Dessa folkpartijudars hat mot Gahrton ökade efter det att han fullt ut deklarerade sin hållning i Mellanösternfrågan i.o.m. utgivningen av sin insiktsfulla bok "Kampen om Palestina" år 1970.

 

Att judarna bedriver skumraskarspel mot sina politiska motståndare är något som sedan länge är känt i antisionistiska kretsar. Den amerikanske kongressmannen Paul Findley tog upp detta tema i sin mycket läsvärda bok "They Dare to Speak Out". En bok som handlar om hur just judemaffian i USA rensar bort alla politiskt oliktänkande, alla antisionister, från den amerikanska politiska arenan. Genom judiskt inflytande över massmedia missbrukas den för att sprida förtal mot motståndarna med syfte att smutskasta dem och på detta sätt tillintetgöra deras politiska verksamhet. Paul Findley har just själv blivit offer dessa judiska hetskampanjer.

Att även den Israelkritiske Gahrton också blev det i samband med att han lämnade folkpartiet, är inte nytt, men detaljerna kring hur det gick till är det ingen som vetat, förutom sionisterna själva.

Ända fram tills nu.

Den 28 januari 1997 kunde man i tidningen Dagen på ledarsidan läsa en artikel av tidningens andreredaktör Torbjörn Freij. Man bör veta att den "kristna" dagstidningen Dagen är en av de mest proisraeliska tidningarna i Sverige, ibland nästan överträffande självaste Judisk Krönika. Man bör också känna till att Torbjörn Freij, under tidigt 1970-tal, var vice förbundsordförande för just FPU och därför jobbade parallellt med Gahrton, och dennes efterträdare som FPU-ordförande, Lars Leijonborg.

Artikeln i Dagen handlade om Leijonborgs dåvarande kandidatur (1997) till posten som ny folkpartiledare. Eftersom Gahrton uttalat sig negativ om Leijonborg som ny partiledare tog Freij upp historien bakom konflikten mellan Gahrton och Leijonborg. Rubriken på artikeln var "Sanningen om Gahrton och Leijonborg":

Eftersom Lars Leijonborg kan bli ledare för folkpartiet liberalerna är det av allmänt intresse vad som egentligen hände när Leijonborg 1971 ersatte Gahrton som ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU).

Jag var själv viceförbundsordförande till både Gahrton och Leijonborg, men idag räknar jag mig som partipolitisk vilde med frisinnade rötter. Den utgångspunkten ger mig en viss inblick i vad som hände de där heta åren.
[...]
Själv blev jag viceordförande i FPU under Gahrtons tid. På västkusten blev vi mer och mer skeptiska till Gahrton. Det som slutligen blev droppen till att vi frisinnade såg Gahrton som ett avgörande problem var hans hållning i Mellanösternfrågan. Här kände vi större samhörighet med liberaler som Per Ahlmark och Olle Wästberg i Stockholm"

 

Radio Islams kommentar: Här sägs tydligt att "det avgörande problemet" med Gahrton "var hans hållning i Mellanösternfrågan", d.v.s. att han stödde de terroriserade och etniskt rensade palestinska folket. Freij avslöjar också sin sionism när han säger att han kände "större samhörighet" med Per Ahlmark och juden Olle Wästberg (Hirsch). Båda är fanatiska sionister.

Ahlmark är Mr. Israel Number One i Sverige och "hedersjude" på köpet. Wästberg (Hirsch) är en av landets ledande judiska profiler. Han figurerar i tidskriften Judisk Krönika, och som Expressens chefredaktör har han hållit appell för Israel och Förenade Israelinsamlingen. Båda har arbetat för den sionistiska organisationen Samfundet Sverige-Israel, Ahlmark som vice ordförande, Wästberg som styrelseledamot.

 

Artikeln fortsätter:

"När västkustfrisinnade och unga Stockholmsliberaler fann varandra blev fronten ganska stark.
[...]
Vi bestämde oss: Gahrton måste bytas ut. Planerna gjordes upp hemma hos Jan Friedman i Stockholm, och vi började se efter hur starkt stöd vi hade inför FPU-kongressen i Falkenberg 1971."

 

Radio Islams kommentar: Jan Friedman är en av de judar som infiltrerat folkpartiet. På senare tid är han engagerad i massmediebranschen och ordnar judiska kulturtillställningar.

Freijs artikel fortsätter:

"Vi lanserade den unge Leijonborg som motkandidat till Gahrton. Med hans djupa rötter i frikyrkligheten var han ett intressant alternativ för oss frisinnade.

Det blev en lång och tidvis mycket smutsig kampanj. Vi formade en "rörmokargrupp" som gjorde de mindre fina jobben. Leijonborg hölls hela tiden utanför sådant för att bevaras okorrumperad. Några av de mest aktiva rörmokarna var Olle Wästberg och jag själv. Det var också jag som höll i det sista anförandet före omröstningen i Falkenberg, då jag hotade med sprängning av hela FPU, om Gahrton skulle vinna.

När debatten var avslutad sent på kvällen visste vi att röstställningen var 50 mot 50. Det var då Olle Wästberg visade mitt pressmeddelande (som var förberett) om sprängningen av FPU för ett vacklande Gahrton-ombud. Ombudet bröt ihop och bestämde sig för att lägga ned sin röst. Så vann Lars Leijonborg med 50 röster mot Gahrtons 49.

Det är faktiskt sant att Leijonborg stod utanför mycket av detta smutsiga spel. Själv hade jag varit desto mera inblandad och genomgick en rejäl personlig kris de närmaste följande åren."

Här erkänner alltså denne sionist, på ledarplats i sin tidning hur man utrensar en obekväm politisk motståndare, för att denne vågat kritisera den judiska apartheidstaten Israel. Freij kallar själv det för en "mycket smutsig kampanj", och den styrdes av kända sionister som Ahlmark och Wästberg. Den senare deltog dessutom själv som "rörmokare" med uppdrag att smutskasta och underminera Gahrtons politiska ställning i folkpartiet.

Den judiska cirkeln blir sluten när Freij avslöjar att hela kampanjen planerats hemma hos juden Jan Friedman. Det låter som om historien var inspirerad av självaste "Sions Vises Protokoll" - den judiska strategin för maktövertagande i de icke-judiska samhällena.

 

Sionisterna kan numera kosta på sig sådana här avslöjanden av hur de tillskansat sig den politiska makten i Sverige. De vet att de inte kommer få några repressalier, ingen offentlig debatt kommer att föras, Expressen och DN kommer att låta deras avslöjanden gå förbi med en talande tystnad.

Det hela får symbolisera den sionistiska rötan i det svenska samhället. Det visar hur fräcka sionisterna blivit de senaste åren, när de nu öppet vågar berätta om sina skumraskaraffärer, de tror sig sitta säkert i sadeln. Och samtidigt har de den oerhörda fräckheten att trots dessa bevis på den värsta politiska korruption och åsiktsförtryck, kalla sig för "frisinnade" och "liberala"!

Hur många liknande, smutsiga, sionistiska kampanjer pågår idag, just i detta nu, som vi inte får reda på? Det är den relevanta frågan.

Per Gahrton får i tidningen Dagen av den 20/3-1997 kommentera de ovannämnda avslöjandena från andreredaktören Torbjörn Freij.

Gahrton är självklart mycket upprörd över Freij och hans kumpaners gangstermetoder. I Gahrtons artikel, som har rubriken "Ahlmarksekten gör come-back", skriver han att "det viskades om hot och odemokratiska metoder" riktade mot honom för att se till att han ej blev återvald till FPU:s ledare. Men nu har en av de ansvariga för kampanjen mot Gahrton erkänt hur det gick till, svart på vitt! Gahrton skriver:

"Nu bekräftar Torbjörn Freij de allra snuskigaste ryktena!"
[...]
"Visst var det ett ungdomsförbund. Visst har drygt ett kvartssekel passerat sedan det skedde. Ändå: Metoder man trodde tillhörde stalinismens Sovjet eller möjligen Nixons USA. Maffiametoder. I ett parti som ständigt skryter om sin egen speciella rättrådighet när det gäller demokrati. Dessutom: Dessa unga herrar som 1971 ansåg utpressning och skrämsel utgöra legitima metoder i en demokratisk organisation sitter fortfarande på förbluffande många inflytelserika poster i det svenska samhället, inte minst inom massmedia."

Gahrton går även till verbal attack mot Per Ahlmark, Sveriges mest rabiate arabhatare och Israelpropagandist:

"Efter Per Ahlmarks år som FPU-ordförande 1960-62 bildades kring honom en gruppering som har alla likheter med en fanatisk sekt. Byggstenar i tron var anti-kommunism, krav på svenskt atomvapen och svensk Nato-anslutning, McCarthyisk misstänksamhet mot alla vänstertendenser. Herbert Tingsten var gud, hans profet var Per Ahlmark och paradiset hette Israel."

"Minsta förståelse för palestiniernas situation var liktydig med medbrottslighet till Hitlers judeutrotning."
[...]
"Jag kom lyckligtvis aldrig in i den stockholmsbaserade slutna sekten, som dessutom bedrev inavel i en utsträckning som måste få Livets ord att blekna av avund."

Och Gahrton är mycket kritisk till Lars Leijonborg, mannen som var sionisternas favorit under kampen mot Gahrton 1971, och som nu senast valts till partiledare för folkpartiet.

Freij påstod i sin artikel att "Leijonborg hölls hela tiden utanför [skumraskeriet] för att bevaras okorrumperad", d.v.s. han skulle ha varit omedveten om vilka metoderna var som ledde till att han vann ordförandeposten för FPU från Gahrton 1971. Gahrton bemöter detta påstående, och skriver:

"Även om det vore sant, lär Lars Leijonborg knappast i efterhand ha hållits ovetande om med vilka metoder hans seger hade säkrats. Vilket inte hindrade honom från att sitta kvar.

Och nu går han [Leijonborg] bildligt talat över lik för att återföra partiledarposten till sekten. Allt medan gurun själv [Per Ahlmark], som för ett antal år sedan försökte inbilla omvärlden att han drabbats av mänsklighet och blivit poet, nu åter för femtioelfte gången har gett ut en skrift där han försöker bevisa att större delen av nuvarande och politiska ledare i Sverige egentligen är själsliga folkmördare och medbrottslingar till Hitler, Stalin med flera. Det är omöjligt att inte instämma med Anders Ferms recension av Per Ahlmarks "Det öppna såret - massmord och medlöperi" i Sydsvenskan (14 februari) - denne Per Ahlmark är sannerligen en "illvillig och intolerant människa". Via sin gamle torped Lars Leijonborg gör han nu slut på ett mellanspel där folkpartiet gjorde några förtvivlade försöka att damma av sin stendöda socialliberalism. Tillbaka till hätskheten, antivänsterismen, personförföljeriet, Nato-förälskelsen, Israel-hyllningarna och förgudningen av Herbert Tingsten.

Liksom 1971 blir det gurun själv, Per Ahlmark, som håller i tåtarna"

 

Så här fungerar alltså de politiska aktivister som omhuldar sionismen, som vi visat på är fanatiska sekterister intimt allierade med en stat som ständigt smider planer för anfall och territoriell expansion för att trygga terräng för ytterligare miljoner judar. Ett land som behärskar en skrämmande arsenal av massförstörelsevapen.

Dessa sekterister från den sekten "judendomen" och dess sionism, som enligt Per Gahrton "ansåg utpressning och skrämsel utgöra legitima metoder i en demokratisk organisation" ja, dessa individer "sitter fortfarande på förbluffande många inflytelserika poster i det svenska samhället, inte minst inom massmedia", för att återkalla Garhtons egna formuleringar.

 

***

 Judar och politisk inflytande i Sverige - några historiska exempel

 

 

I vårt introduktionskapitel berättar vi bl.a. om hur judar genom ingift i den s.k. "eliten" fick tillträde till de fina salongerna och kom närmare den ekonomiska och politiska makten i Sverige. Det finns åtskilliga exempel att ge.

Som exempel kan vi nämna Sveriges statsminister, Erik Gustaf Boström (1842-1907). Han var ledamot i Andra Kammaren 1876-1893, tidigare ordförande för riksgäldsfullmäktig, och tillträdde 1891 posten som statsminister, en position han behöll t.o.m. september 1900.

Erik Gustaf Boströms hustru, född Maria Augusta Karolina Almqvist, var av judisk börd då hennes mor stammande från den döpta judiska släkten Levin (d.v.s. Adolf Ludwig Lewin, se denne). Marias far var det icke-judiske statsrådet Almqvist.

Paret Boström fick en dotter Lisa Boström, som gifte sig med direktören Karl Reuterskiöld, där denne Reuterskiöld, som "av en slump" också råkade ha judiskt påbrå då Karl var son till judinnan Henriette Benedicks, som i sin tur var sondotter till den välkände judiske affärsmannen Michael Benedicks.

För att visa vilken typ av inflytelserik familj judarna valt att gift in sig i kan vi också nämna att Erik Gustaf Boström var brorson till Christopher Jacob Boström (1797-1866) som ansågs vara "Sveriges störste filosof", och Erik Gustaf hade en bror Filip Boström (1843-1908) som satt i Första Kammaren fr.o.m. 1887 och som varit bl.a. landshövding för Södermanlands län.

 

Erik Gustaf Boström ersattes på statsminister posten år 1900, av friherren Fredrik Vilhelm von Otter (1833-1910), en person som på mödernet stammade från den döpta tysk-judiska släkten Kalm (i Sverige "Calms").

Fredrik Vilhelm von Otter hade dessförinnan varit statsråd och chef för Sjöförsvarsdepartementet 1874-1880, amiral fr.o.m. 1900, ledamot av Första Kammaren 1891-1899, (samt 1902-1905 och Andra Kammaren 1900-1902).

Fredrik Vilhelm von Otters bror Carl Gustaf von Otter (1827-1900), hade en likartad karriär. Carl Gustaf var statsråd och chef för Sjöförsvarsdepartementet åren 1880-1892, d.v.s. efter sin bror, och blev sedan "bara" vice amiral år 1889.

Fredrik Vilhelm von Otters son, Kasten von Otter, blev kammarråd och sekreterare i Nobelstiftelsens styrelse, och svärsonen greve Alarik Hansson Wachtmeister var viceamiral.

 

Politikern Oscar von Sydow (född 1873), som varit expeditionschef för civildepartementet, civilminister och statsråd, landshövding, riksmarskalk och Sveriges statsminister 1921, var f.ö. gift med en kvinna Mary Wijk, som också stammade från den döpta tysk-judiska släkten Kalm (i Sverige "Calms").

Paret von Sydow-Wijks son Erik von Sydow (född 1912), var verksam i UD och placerad i Berlin (1937), byråchef på UD 1947-1949, utrikesråd och chef för UD:s handelsavdelning 1959-1963 och senare ambassadör och chef för Sveriges delegationer till EFTA och FN-organisationerna i Genève och EG i Bryssel. Erik von Sydow gifte sig med dottern till Estlands forne president och utrikesminister, Fredrik Akel.

Erik von Sydows bror Kristian von Sydow (född 1917), är direktör och var bl.a. VD för Svenska Ostasiatiska kompaniet.

 

Genom denna typ av inlemmande i det svenska etablissemanget har judar alltmer kunnat få sin röst hörd och sina krav genomdrivna.

Not: Vi har i vårt introduktionskapitel berättat hur judar själva anser att dop och konvertering till "kristendomen" ej nämnvärt påverkar en persons judiskhet. Under utarbetandet av detta arbete har vi också sett åtskilliga exempel - som vi redovisar - för hur personer med ett mycket avlägset judiskt påbrå, ändå agerar för den judiska saken.

 

 

Det har också tidigt funnits flera exempel på direkt och öppen judisk participation i det politiska livet i Sverige.

 

När det gäller direkt judisk påverkan och deltagande i det offentliga svenska politiska livet brukar judarna nämna juden (Salomon) Moritz Rubenson (1834-1906), ursprungligen från Malmös Mosaiska Församling, som en av de två första judarna som invaldes i den svenska riksdagen.

Rubenson var Stockholms stadsfullmäktiges sekreterare 1867-1904, d.v.s. han innehade den viktiga posten som chef för ledningen av huvudstadens förvaltning, och var ledamot av Andra Kammaren 1873-1884. F.ö. var hans lika judiske bror Semmy Rubenson (1839-1922) fr.o.m. 1885 polismästaren i Stockholm (Semmy var farfar till operachefen Göran Gentele, SvD-journalisten Jeanette Genteles far).

(Salomon) Moritz Rubensons andre bror var Robert Rubenson, känd professor och meteorolog.

 

Den andre personen som omnämns är den judiske advokaten i Göteborg, Aron Philipson (1826-1881), som representerade Göteborg i Andra Kammaren 1873-1877 (då han efter 1877 skall ha blivit "sinnesjuk"). Denna jude hade dessförinnan haft ett stort politiskt inflytande i hemstaden Göteborg, där han under åren 1863-1877 satt i stadsfullmäktige (likt en drös andra judar), där "intog han en ledarplats under ett för stadens [Göteborgs] utveckling viktigt skeende" (se Nordisk Familjebok, 1931).

I Göteborg var f.ö. den judisk politiska makten redan stor på denna tid och helt utan proportion till judarnas ringa andel av stadens befolkning. En disrepresentation som grundade sig i de Göteborgsjudiska klanernas stora ekonomiska makt i denna stad.

Något som med skrytsamhet upprepas av chefredaktören Jackie Jakubowski, då han i Judisk Krönika, nr.1-1989, skriver:

"Som en intressant parentes kan tilläggas att under en period på. I870-talet tillhörde 20% av Göteborgs stadsfullmäktige stadens mosaiska församling."

 

 

Hur som helst är det från denna period som den judiska makten inom den svenska politiken ändrar karaktär och går från indirekt maktutövande via korruption av adeln och de högre stånden m.h.a. av det judiska guldet, till direkt judisk representation.

Sedan skulle det dröja ytterligare innan judar börjar framträd som statsråd och partiledare då det tidigare fanns restriktioner mot att inlemma icke-kristna personer i regeringen.

Den judiske affärsmannen Josef Sachs (1872-1949), VD för NK i Stockholm blev exempelvis uppringd av dåvarande civilministern Walter Murray (i nytillträdde statsminister Louis de Geers regering) som ringde upp Josef Sachs en morgon 1920 och frågade denne om han vill bli finansminister i den nya regeringen. Sachs avböjde erbjudandet. Samtalet återgives i Josef Sachs memoarer. DN:s judiska journalist Magdalena Ribbing, skriver i sin artikel "Från Leja till NK" i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 103):

"Josef Sachs betydelse för svenskt näringsliv var så stor, och hans person så självklar att den tillträdande statsministern inte noterat hans judiska börd som ett hinder: regeringsformens fjärde paragraf stadgade att regeringens ledamöter skulle omfatta "den rena evangeliska läran". Josef Sachs själv insåg genast problemet."

 

F.ö. var Walter Murray själv gift med en en Emma Albertsdotter Uggla, som också var judisk-ättad och härstammande från business-juden Michael Benedicks.

 

 

Magdalena Ribbing skriver även i sin artikel i boken "Det judiska Stockholm", om den judiske finansmannen Ernest Thiel (på sid. 103-104) och hur:

"[...] finansmannen och konstmecenaten Ernest Thiel på 1890-talet tillfrågats underhand om han ville ta finansministerposten. Ernest Thiel hade enligt familjetraditionen blivit lika lycklig över frågan som sorgsen över att hans judiska börd hindrade att han accepterade. Det var enligt samma familjehistoria denna händelse som åstadkom att Ernest Thiel lät döpa sina barn." 

 

***

Partierna

Här följer nu en analys, parti för parti, för deras relationer med den judiska maffian, vilka aktörer från det judiska nätverket som verkar inom dessa partier, samt namnen på sionistsympatisörer och judarnas närmaste allierade.

 

 

Folkpartiet/Liberalerna

  

Introduktion

 

 

När det gäller de svenska riksdagspartierna så är det traditionellt mest pro-israeliska det "liberala" folkpartiet.

Folkpartiet är det part som de svenska judarna kallad för "vårt parti". Partiets ledning och riksdagsrepresentanter har alltid visat upp en judisk-sionistisk profil, där ohämmat stöd för den judiska staten Israel har varit A-O. 

 I Judisk Krönika, nr.4-1979, återges en intervju med Sveriges nytillträde utrikesminister, folkpartiledaren Ola Ullsten, under rubriken "Utrikesminister Ola Ullsten: Stödet till Israel står fast", där Ullsten stolt deklarerar:

"Inom mitt parti hyser vi starka känslor for Israel som en demokrati och vi vill ge Israel allt stöd vi förmår."

 

Inom partiet har man haft en mängd aktivister direkt från den judiska gruppen, personer som Arnheim, Romanus, Schück, Friedmann, Wästberg (Hirsch), Tarschys, Kvart, Wolodarski och Schatz

Därutöver ses en mängd personer med kopplingar till de prosionistiska frireligiösa grupperingarna, personer som Torbjörn Freij, Jan-Erik Wikström (från Svenska Missionsförbundets Ungdom och Frikyrkliga studieförbundet) och fp-allierade Bo Strömstedt på Expressen.

Och den nuvarande partiledaren Lars Leijonborg tillhör Svenska Missionsförbundet där han varit aktiv sedan 10 års ålder (se DN, 15/7-2002), och Leijonborgs far var t.o.m. pastor i Missionsförbundet.

Dessa pseudokristnas pro-israelism berättar vi mer utförligt om i vårt avsnitt om kristendomen i Sverige och dess relationer till judarna och Israel.

 

Att man kallar sig för "folkpartiet" är just ett enda stort skämt då det knappast någonsin har varit ett parti som representerar folket, utan de utgör en liten klick från de övre skikten, vana att handskas med makt.

Men till denna makt kommer hycklandet där man inte låtsas om sin maktfullkomlighet utan försöker ge sken av att man är för frihet och äkta demokrati. Och det kan väl hända att några enstaka aktivister genuint tror på sitt partiprogram, men de ledande kretsarna visar med sitt agerande att de egentligen bara fnyser åt folkstyre, äkta liberalism och pluralism.

 

***

 

Ma Oftedal skrev några tankväckande rader i tidningen Arbetet, 11/3-1988, om varför hon lämnade folkpartiet, ett parti som öppet stöder Israels statsideologi - sionismen:

"Sionismen är en politisk livsåskådning, där ideologi/teologi är av rasistisk karaktär. Detta är en uppfattning som de flesta av världens länder anser. Även världssamfundet Förenta Nationerna tog 1975 med överväldigande majoritet avstånd frän sionismen som grund för ockupation och erövring av de landområden där palestinierna bodde.
Man har anfört skäl för sionismen som menar att vi skall uppfatta den israeliska militärens framfart som en "befrielserörelse".
Vem, undrar jag, är i dag i behov av befrielse; staten Israel eller det palestinska folket?
Snarare kan man jämföra den sionistiska ideologin med apartheidideologin i Sydafrika. Om man vill kämpa för demokratisering av stater så kan man inte vara anhängare av någon rasistisk åskådning."

 

 

Artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-1999.

 

Länge hade Vestmanlans Läns Tidning K. G. Arrbäck som utrikespolitisk redaktör. Han var en stor vän av Sion och begräts av Förenade Israelinsamlingen vid sin död. 

Hans dotter Gunnel Arrbäck har fortsatt i fadern spår både som journalist och aktiv för Israel. Hon är numera chef för Sveriges censurmyndighet - Statens Biografbyrå sedan 1981, och har således ett ansvar för vad som får och vad som inte får visas på film. Något som kan vara av intresse med tanke på de judiska propagandafilmer som med jämna mellanrum dyker upp i våra biografer. Gunnel Arrbäck började sin karriär inom folkpartiet, likt så många andra sionister, och var bl.a. ordförande för liberala studentförbundet 1967, tillhörde Uppsala Studentkårs fullmäktige 1968-1969 och satt i kommunfullmäktige i Uppsala. Hon utmärker sig såpass pro-sionistiskt att hon var talare på den judiska kvinnoorganisationen WIZO:s - Womens International Zionist Organisations - s.k. "WIZO-kväll", 13/3-2001. (Vi har t.o.m. sparat annonsen för detta evenemang, som kan beskådas genom att klicka här).

Som en kvinna av etablissemanget var hon först gift med departementssekreteraren Anders Falk, men sedan 1981 är hon gift med direktören Roland Agius som också varit gammal kommunpolitiker i Uppsala och styrelseledamot i Sveriges Kommunförbund 1971-1986 (vice ordförande 1980-1983). Agius har också suttit i Vattenfall, 4:e AP-fonden och varit VD för AB Stadsfastigheter bland mycket annat. 

 

***

Den tidiga historiken

Karl Staffs judiska följeslagare 

 

Den liberale politikern och statsministern Karl Staaff (1860-1915), var enligt Bonniers "det kanske största namnet i den svenska liberalismens historia" (Bonniers lilla uppslagsbok, 1992).

Denne Staaff stödde tidigt sin verksamhet på judar som Ivar Bendixson, Otto Mannheimer och Leodor Levy och Karl Otto Bonnier. 

 

Karl Otto Bonniers "politiska vänner" (enligt sonen Tor Bonnier i dennes memoarer "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 243), skall ha varit just liberalen Karl Staaff och dennes bror Per Staaff, samt de båda judiska bröderna Ivar och Artur Bendixson och Otto von Zweigbergk. Otto von Zweigbergk (1863-1935) var Dagens Nyheters chefredaktör åren 1898-1921 samt VD i Dagens Nyheter AB 1915-1919, och var en nära allierad till Bonniers, som även satt som liberal ledamot i Första Kammaren 1919 och i Konstitutionsutskottet.

 

Den judiske matematikprofessorn Ivar Bendixson, liberal föregångare till dagens folkpartister och en av Karl Staaffs "politiska livvakter", satt även i stadsfullmäktige för Stockholm i början av 1900-talet. Ivar Bendixson var tillika rektor för Stockholms Högskola 1911-1927.

Ivar Bendixsons bror, pedagogen Artur Bendixson, var också en liberal. Artur var en på sin tid känd rektor som organiserade den 1901 upprättade Göteborgs högre samskola och var dess rektor t.o.m. 1904. Artur Bendixson redigerade också tidskriften Skolan och pedagogiska skrifter i början av 1900-talet och var sedan 1913 medlem av redaktionen för Nordisk familjeboks 3:e upplaga.

Artur Bendixson var som vi berättade ovan nära vän med familjen Bonnier där han umgicks med och tillhörde Karl Otto och Lisen Bonniers diskussionsklubb "Juntan". Karl Ottos son Tor Bonnier berättar i sin memoarbok "Längesen" (Bonniers, 1972, sid. 43), hur juden Artur Bendixson dels var Tor Bonniers "lärare i historia i realläroverket och dels var en av mina föräldrars intima vänner".

 

Karl Staaff var också involverad i den liberala föreningen Verdandi, där juden Axel Hirsch (1879-1967) som student 1901 var mycket aktiv. Axel Hirsch var en förmögen äldre judisk släkting till bröderna Olle och Per Wästberg (Hirsch), och på sin tid medlem i Mosaiska Församlingens styrelse.

 

Bland de mera betydelsefulla judarna får vi inte glömma Leodor Levy, sekreterare i Mosaiska Församlingen i Stockholm. Han var på sin tid affärskompanjon till förre statsministern Karl Staaff i den advokatfirma Levy innehade, Lidforss & Levy. Juden Levys största roll framför hans businessinsatser torde dock ha varit hans plats som rådgivare vid Staaffs sida.

Leodor Levy var styrelseledamot i det malmbolag samt i Restaurangbolagen Continental och Rosenbad. Levy sitter också som styrelseledamot i brodern Isaak Levys firma AB Svenska Pälsvarufabriken.

 

***

 

Några andra judiska namn från de liberala kretsarna

 

Juristen, politikern och häradshövdingen, juden Otto Mannheimer (född 1860), räknas också som en av liberalen Karl Staaffs pålitligaste vänner. Otto Mannheimer var en av de ledande i den liberala organisationen i Göteborg, medlem av stadsfullmäktige 1902-1919 och tillhörde riksdagens Första Kammare 1911-1919. Han var ledamot av Konstitutionsutskottet 1914-1919 och t.o.m. dess ordförande 1918.

Otto var son till den judiske bankiren Theodor Mannheimer som 1864 var med att grunda Skandinaviska Kreditaktiebolaget, (senare kallad Skandinaviska Banken).

Otto Mannheimer började sin karriär som delägare i Dr. Philip Lemans Advokatbyrå i Göteborg 1896, och blev känd affärsjurist. 1912-1920 var Mannheimer ordförande för Sveriges Advokatsamfund.

Liberalen Mannheimer var dock lite fascinerad av den italienske fascisten Mussolini. Göteborgs-Postens Harry Hjörne skriver i sin självbiografi "Äventyr i tidningarnas värld" (utgiven på det judiska förlaget Gebers 1965, sid. 182-183):

"En dag ringde häradshövding Otto Mannheimer och sade att han gärna ville lära känna mig och inbjöd till en pratstund. För mig var det en stor ära, då jag beundrade Otto Mannheimer för hans egen skull och för att han hade varit en av Karl Staaffs pålitligaste vänner. Mannheimer tog emot mig vänligt och samtalet kom att röra sig om mångahanda ting. Plötsligt blev Mannheimer allvarlig. Han lät mig förstå att jag var ung och oerfaren och saknade förutsättningar att förstå vad som hände i Italien. Mina artiklar voro enligt hans mening felaktiga, onyanserade och hätska. Naturligtvis betonade han att han i och för sig inte gillade fascismen men menade att förhållandena före Mussolinis marsch mot Rom varit kaotiska och att Mussolini skapat stabilitet och på alla områden varit en framgång. Självfallet ville han inte förmena mig att skriva vad jag ansåg vara riktigt, men han menade att det var hans skyldighet att fästa den unge journalistens uppmärksamhet på de verkliga förhållandena. "Ingenting vinnes med smädelser." Hundens skäll mot månen föreföll honom inte imponerande, och han citerade klassiska ord om moderation.

Detta samtal avspeglar den kulturella överklassens i Göteborg syn på Mussolini. Den kom också till synes i Segerstedts ledare. Ofta kom jag att tänka på detta samtal, när jag såg hur våldsamt dessa kretsar reagerade mot Hitler-regimen."

 

Henrik Mannheimer, son till häradshövdingen Otto Mannheimer, var enligt Judisk Krönika, nr.1-1972, en av grundarna av Samfundet Sverige-Israel i Göteborg år 1952, och "de senaste årtiondena kom han att arbeta mest hängivet för staten Israels sak".

Enligt Judisk Krönika: "Dels arbetade han för att de organisationer, vilka han kunde påverka, skulle ge Israel största möjliga stöd."

  

Dr. Philip Leman (1837-1905) var en berömd Göteborgs-judisk advokat och kommunpolitiskt aktiv i Göteborg "i vars kommunala liv han länge intog en framskjuten och inflytelserik ställning" (se Nordisk Familjebok, 1931). Under åren 1896-1904 var Philip Leman medlem av Första Kammaren och satt som ledamot av lagutskottet 1900-1904.

  

Anatomi-professorn vid Konstakademin i Stockholm, Knut Kjellberg, på mödernet från den judiska familjen Raphael-Arnoldson var liberal riksdagsman och ordförande i folkbildningsförbundet m. m. Av hans fem barn var en av hans döttrar gift med en judisk ingenjör Sten Thiel.

 

Juden Karl Warburg var den bekante professorn, känd som litteratur- och konst-kritiker i den judevänliga Göteborgs Handelstidning - GHT. Karl Warburg var även bibliotekarie i Svenska Akademiens Nobelbibliotek. Som riksdagsman tillhörde han liberala partiet. Med sin judiska kollega Schück monopoliserade han under en period den svenska litteraturhistorien. Under pseudonymen "professor Stenkåhl" figurerar han i Strindbergs nyckelroman "Svarta fanor".

Karl Warburgs fosterdotter Maud giftes med den halvjudiske operaregissören Ragnar Hyltén-Cavallius, vars mor var en judinna från klanen Lewertin. Brodern Simon Warburg var handlande och dansk generalkonsul i Göteborg.

 

***

 

En annan jude inom den liberala inriktningen var Herman Lamm, handlande, stadsfullmäktig och liberal riksdagsman, som bl.a. hade den upphöjda positionen som Första Kammarens vice talman, riksbankfullmäktig och under flera år Stockholms Stads finansminister, samt mycket annat. Hermans ena syster giftes med den judiske bokförläggaren Hugo Geber (Gebers Förlag), en annan med den världsbekante målaren Anders Leonard Zorn.

Med en judinna från de judiska Philipson-klanen fick Herman Lamm fyra söner där Martin Lamm (1880-1950) blev en känd judisk litteraturprofessor och riddare, Kurt Lamm blev Sveahovrättsråd, Olof Lamm blev generalkonsul och försäkringsdirektör, och Erik Lamm var bankdirektör.

Ovannämnde professorn Martin Lamms dotterdotter är f.ö. judinnan Stina Hammarström som varit förlagsredaktör för Bokförlaget Prisma och Rabén & Sjögrens bokförlag och gift med Gösta Åberg som bl.a. varit VD för Bokförlaget Prisma. 

 

 

Några tidiga samarbetsmän

 

Den liberale tänkaren och författaren Viktor Rydberg (1828-1895) var i sitt skrivande beroende av sina judiska vänner då han som förläggare hade juden och rabbinsonen Joseph Seligmann samt Albert Bonnier (Sr.). Därtill skall juden Carl Simon Warburg (död 1865) varit "en av Viktor Rydbergs närmaste vänner", enligt den judiske historikern Hugo Valentin i dennes bok "Judarna i Sverige" (Bonniers, 1964, sid. 103). Och Viktor Rydberg tillhörde den av judar genomfyllda diskussionsklubben "Diskuterande sällskapet".

Viktor Rydberg var helt korrumperad av sitt beroende till sina judar och var starkt involverad i kampen för att judarna i Sverige skulle få "fulla medborgerliga rättigheter", vilket betyder att de skulle få tillgång till rikets nycklar. Rydberg kunde utöva inflytande politiskt för sin judiska sak då han var representant för Göteborgs stad i Andra Kammaren (1870-1872). Viktor Rydberg bedrev projudisk propaganda i riksdagen och höll ett långt anförande tills stöd för judisk "emancipation" vid den stora riksdagsdebatten 16 februari 1870.

Efteråt blev han Rydberg 1884 professor i kulturhistoria vid Stockholms Högskola, efter 1889 utbytt mot en professur i konsthistoria och estetik.

Efter Viktor Rydbergs död år 1895, skrev sedan judar som litteraturprofessorn Karl Warburg och Oscar Levertin hyllningar till Rydberg för att denne skulle ha varit en sjusärdeles intellektuell.

 

***

 

Magnus Mauritz Höjer (1840-1910), satt i Andra Kammaren 1891-1908 och tillhörde folkpartiets förtroenderåd 1895-1899 och år 1900 anslöt sig till det nybildade Liberala Samlingspartiet.

Han gift sig med en judinna född från den judiska klanen Elliot, vars farfar var den öppet judiske ättfadern Abraham Josephson-Josephssohn och vars farmor var judinnan Blomma Magnus.

Deras son Torvald Magnusson Höjer (född 1876) var en inflytelserik politiker och diplomat och historiker som började sin karriär då han 1906-1909 var andre arkivarie i Utrikesdepartementet. Han blev 1909 förste sekreterare och chef för Utrikesdepartementets nyupprättade pressbyrå samt var 1912-1919 kansliråd och chef för den ur denna framgångna pressavdelningen, "en under [det första] världskriget synnerligen ansvarsfull befattning", enligt Nordisk Familjebok (utgåvan för år 1929).

1919 blev han chef för Utrikesdepartementets politiska och handelspolitiska avdelning. Han var sekreterare vid monarkmötet i Oslo 1917 samt vid de efterföljande nordiska ministermötena 1920 och blev 1921 minister "av 1:a klass". Sedan 1923 var han verksam som envoyé i Oslo och 1925-1927 var han suppleant för de svenska ombuden vid Nationernas Förbunds församling.

Torvald Magnusson Höjer var därutöver docent i historia vid Stockholms Högskola och 1905-1921 sekreterare i Svenska Historiska Föreningen samt utgav 1906-1920 Historisk Tidskrift.

Torvald Magnusson Höjer blev far till fyra judiska barn där sonen Torvald Höjer (Jr.) (född 1906) blev professor i historia vid Stockholms Högskola fr.o.m. 1950 samt medlem av universitetsberedningen 1945-1951 och utgivare av Historisk Tidskrift sedan 1949. Ännu ett bra exempel på hur makt går i arv från far till son.

 

 

Borgarrådet Yngve Larsson (född 1881) var gift med Elin Bonnier, syster till Tor Bonnier. Yngve var folkpartist och borgarråd i Stockholm (se hans barn i avsnittet om Dagens Nyheter). Han umgicks tätt med Tor Bonnier och satt t.o.m. i styrelsen för Bonniers Dagens Nyheter AB.

Till saken hör att Yngve Larsson blev vän med Tor Bonnier redan långt innan han gift in sig med familjen Bonnier. I sin memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 43) berättar Tor hur han och Yngve Larsson redan på gymnasietiden blev vänner, då Yngve var ordförande för gymnasieföreningen Saga och de fortsatte umgås nära även som studenter i Uppsala där de tillhörde samma kompisgäng. I deras krets fanns även Yngves och senare även Tor Bonniers vän Otto Järte som kom att bli en ledande högerpolitier och som vi skriver mer om i vårt avsnitt om moderaterna.

Tor Bonnier skriver också i sin memoarbok hur han tillsammans med författaren Sven Lidman och dennes judiska hustru Karin (född Thiel och kusin till Tor Bonnier), samt kompisarna Otto och Ester Järte och svågern Yngve Larsson och dennes hustru Elin (född Bonnier, syster till Tor) bildade "ett slags Djurgårdsjunta, som diskuterade litteratur och politik" (se "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 113).

***

   

Perioden efter Israels etablerande 1948 - Israel-anhängarna

 

På ett mycket tidigt stadium kom ledande folkpartister att utmärka sig som förkämpar för den rasistiska ockupationsstaten Israel. Vi kommer i detta avsnitt att behandla några av de viktigaste namnen.

Först tänkte vi ta upp fallet Boheman som väl belyser hur judiskt inflytande i det svenska etablissemanget kan se ut.

Erik Boheman (född 1895) var en jude med höga poster inom diplomatin och politiken och som på mödernet stammade från den judiska klanen Abrahamson/Abramson. Erik Bohemans judiska koppling påtalas exempelvis av den judiske forskaren Steven Koblik i dennes propagandabok "Om vi teg, skulle stenarna ropa", sid. 57.

Erik Boheman var kabinettssekreterare vid UD under andra världskriget, något som var högintressant för judarna då hans syster Maud Boheman samtidigt var gift med juden Gunnar Josephson, den dåvarande ordföranden i Stockholms Mosaiska (judiska) Församling.

Erik Boheman har en gedigen karriär. Han blev attaché i Paris 1918, i London 1919, byråsekreterare på UD 1921, legationssekreterare 1925, byråchef på UD:s politiska avdelning 1926 och dess chef 1928, senare utrikesråd 1930, envoyé i Ankara (Istanbul) och Sofia 1931 samt i Aten 1933, Warszawa och Bukarest 1934. Boheman var biträdande ombud i NF:s församling 1927.

Inför och under andra världskriget såg man Erik Boheman, från den judiska gruppen, som kabinettssekreterare UD 1938, envoyé i Paris (1944) 1945, ordförande för delegationen för krigshandelsavtal med Storbritannien 1939-1940, 1943 års sakkunnig för utrikesrepresentationens sammansättning vid handelsförhandlingarna med Sovjet 1940, ordförande för handelsförhandlingarna med Storbritannien 1944-1945, 1947 och med Frankrike 1945.

Erik Boheman fortsatte sedan sin diplomatiska karriär och innehade absoluta nyckelbefattningar som svensk ambassadör i London 1947, i Washington 1948 och var ombud FN:s församling 1949 och 1950 - under en tid då judarna behövde mobilisera alla krafter inom sitt världsomspännande nätverk för att driva igenom sitt koloniala ockupationsprojekt i Palestina.

Inom svensk försvarspolitik har man också sett Erik Boheman som ledamot 1929 års försvarsutredning 1930-1931, sakkunnig i 1930 års försvarskommission, och biträdande ombud vid nedrustningskonferensen i Genève 1932.

Efter sin diplomatiska karriär gick han över till politiken på heltid, till det av judar omtyckta folkpartiet. Boheman satt som folkpartistisk riksdagsman i Första Kammaren 1959-1970 och innehade den höga posten som talman 1965-1970. Han har f.ö. skrivit boken "Tankar i en talmansstol" (1969).

Även inom företagsvärlden har juden Boheman haft makt. Han satt som styrelseledamot i Stockholms Enskilda Bank under åren 1958-1970, han var styrelseordförande för SAAB 1958-1970, Svenska Tändsticks AB 1973-1976, och vice styrelseordförande för Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson.

Som ännu ett exempel på hur dessa judar alltid lyckas gifta in sig i maktens sfärer var Erik Boheman i sitt första giftermål 1919-1927 gift med grevinnan Gunnila Wachtmeister, dotter till universitetskanslern greve Fredrik Wachtmeister och friherrinnan Louise af Ugglas.

 

 

Erik Bohemans judiska syster Gerda Boheman giftes med Sveahovrättsrådet Olof af Geijerstam och deras son Sven af Geijerstam, systerson till Erik Boheman, blev också en makthavare med proisraelisk böjelse.

 

Sven af Geijerstam (född 1913) började först som assessor i Svea hovrätt 1948, hovrättsråd 1957.

Han trädde sedan in i politiken där han var sakkunnig på Social- och Inrikesdepartementen 1947-1948, byråchef för lagärenden på Inrikesdepartementet 1949, och statssekreterare där 1953-1958.

Sven af Geijerstam fortsatte sedan som konsult statsråd 1958-1963, vilket måste betraktas som bra gjort av en av Sions handgångna män.

Bland andra positioner ses posten som landshövding i Jönköpings Län sedan 1964, delegat till WHO församlingen 1954-1958, ledamot av fideikommissnämnden sedan 1964, där han var ordförande 1972, ledamot av hemslöjdsnämden 1974,

Sven af Geijerstam deltog också i diverse utredningar bl.a. JK-utredningen 1974 och har också författat skriften "Flyktingarna i Sverige" (1951).

I Judisk Krönika, nr.3-1972, i sektionen för den sionistiska organisationen Keren Kajemet nämns Sven af Geijerstams namn bland den långa lista på sionister som för att hylla den då avlidne juden och sionisten Gunnar Josephson "föreslår [...] att en lund planteras i Israel i hans [Josephsons] namn som ett bestående minnesmärke för hans stora insatser under hans innehållsrika liv". Här sällar sig alltså Sven af Geijerstam med de värsta Israelfanatikerna, inklusive Israels dåvarande ambassadör i Sverige, Max Varon.

 

Sven af Geijerstam gifte sig 1940 med Annhild Eberstein, dotter till professor Gösta Eberstein. Det skall här påpekas att en annan av professor Gösta Ebersteins döttrar gift sig med en annan Israelanhängare, Nils Thedin, på Kooperativa Förbundet - KF.

***

  

Åke Holmbäck (född 1889), var en folkpartist som var prorektor 1948 och rektor 1952-1955 för Uppsala Universitet. Holmbäck var en av grundarna av Samfundet Sverige-Israel och var denna sionistiska organisations förste ordförande.

Holmbäck var professor i privaträtt vid Uppsala sedan 1926. Inom politiken satt han i Andra och Första Kammaren och var bl.a. sakkunnig på Ecklesiastikdepartementet och Justitiedepartementet. Dessförinnan hade han bl.a. varit konsultativt statsråd på 1930-talet.

 

 

 

Hugo Osvald (född 1892), var professor i växt- och odlingslära vid Lantbrukshögskolan fr.o.m. 1933 och gjorde en politisk karriär inom folkpartiet där han var landstingsman 1943-1954, och satt i riksdagens Första Kammare sedan 1948 (där han var ordförande i 3:e lagutskottet sedan 1953).

Hugo Osvald var en av Sveriges främsta sionister då han kombinerade sitt professorsskap med att vara ordförande för Samfundet Sverige-Israel. Hugo var t.o.m. ingift med den judiska maffian då han sedan 1921 var gift med en judinna Agnes Almstrand, vars mor var född Heyman.

Hugo var också ordförande i Sveriges Allmänna Lantbrukstjänstemannaförbund 1941-1945, och i Svenska naturskyddsföreningen 1947-1953, där han senare fortsatte som hedersledamot efter 1954. Sionisten Osvald var också vice president för den 7:e internationella botanistkongressen som hölls i Stockholm 1950.

 

Hugo Osvalds släktingar har också erövrat positioner i det svenska samhället:

 

Brodern och direktören Gunnar Osvald var exempelvis också ingift med den judiska Heyman-klanen via sin hustru som var judinna. Gunnar Osvald var bl.a. VD för Sveriges fartygsbefälsförening 1934-1944, hamndirektör i Göteborg 1944-1947, VD för Koppartrans olje AB 1947-1955.

 

Systern Ingrid Osvald-Jacobsson var byråchef för överstyrelsen för yrkesutbildning 1947-1961, styrelseordförande för Svenska hemslöjdsföreningens riksförbund 1961-1972, president för Nordens hemslöjdsförbund 1971-1974, fick Illis Quorum medalj 1951 och var politiskt aktiv som ledamot i Uppsala Läns Landsting 1939-1949 och satt i Första Kammaren för folkpartiet 1946-1950.

Hon blev gift med den liberale politikern, landshövdingen och professorn i Göteborg, Malte Jacobsson, som tidigare varit gift med judinnan Emma Stiasny, vän till den österrikiske judiske designern Josef Frank. 

 

Hugo Osvalds broder Gösta Osvald (född 1895), blev direktör och VD för Svensk gummifabrik AB i Gislaved och VD för Karlholms AB, styrelseledamot i Svenska Oljeslageri AB, ledamot i delegationen för atomenergifrågor, styrelseledamot i KF (Kooperativa Förbundet) och dess dotterföretag.

 

Brodern Olof Osvald (född 1903), blev en känd tandläkare och var ordförande för Nordens Odontologiska förening, medicinalråd, tandläkarexpert på internationella FN-organet WHO, men blev också stadsfullmäktig för det sionistiska folkpartiet i Göteborg 1955-1960, samt styrelsemedlem och sedan ordförande för Göteborgs vatten- och avloppsverk.

 

***

 

En för judarna mycket viktig strategisk allierad med en mängd viktiga poster inom det svenska samhällslivet var den kristne sionisten och Israelvännen Einar Rimmerfors.

Rimmerfors (född 1900) satt i Andra Kammaren för folkpartiet åren 1953-1968 och tillhörde t.o.m. folkpartiets styrelse och förtroenderåd 1959-1969.

Därutöver var han Sveriges FN-delegat till Generalförsamlingen på 1960-talet och ledamot av 1961 års U-landsberedning och styrelseledamot i SIDA 1962-1971.

Inom den kristna världen började Rimmerfors som teolog inom Svenska Missions Förbundet och pastor för att senare bli aktiv inom International Christian Leadership sedan 1964, och ordförande för Svenska Journalens läkarmission sedan 1969. Han satt också i överstyrelsen för Svenska Röda Korset 1958-1972.

 

Einar Rimmerfors i Menorah, nr.2-1976.

 

Rimmerfors har en gedigen sionistisk karriär och satt exempelvis tillsammans med bl.a. Expressens Carl Adam Nycop och ambassadör Agda Rössel i arbetsutskottet för Svenska Israelhjälpen, en sionistisk organisation bildad 1951. Han var också medlem i den fanatiskt projudiska organisationen "Judarnas Vänner".

Under åren 1968-1973 var Einar Rimmerfors ordförande för Samfundet Sverige-Israel, och hade sin adept Per Ahlmark som 1:a vice ordförande. Han stod nu på toppen av sitt sionistiska engagemang.

Einar Rimmerfors har författat flera prosionistiska propagandaböcker som "Från Abraham till Golda Meir" (1972) "Ett folk på hemväg" (1952) och den hycklande boken "Folke Bernadotte, en fredens ambassadör" (1948).

 

Gunnar Helén (1918-2002), var ordförande för folkpartiet 1969-1975 (och för ungdomsförbundet 1952-1954) och satt i riksdagen 1953-1966 och 1970-1976. Han var landshövding i Kronobergs Län 1965-1970 och för Stockholms Län 1977-1984. Han räknas som en av landets historiskt viktigaste oppositionspolitiker.

Helén hade också inflytande i media och var ordförande för Liberala tidningarnas kommanditbolag sedan 1976 och ordförande för Nerikes Allehanda 1976-1990. Dessförinnan hade denne vän av Israel varit chef för kulturavdelningen på Stockholms-Tidningen 1949-1955, och var medarbetare på Radiotjänst 1942-1949, d.v.s. under brinnande världskrig och under etablerandet av staten Israel.

En riktig position av betydelse var när Gunnar Helén var ordförande för Sveriges Radio AB under åren 1978-1983, således då ännu ett exempel på tongivande media i händerna på en anhängare av israelisk apartheid.

Gunnar Helén intervjuas apropå Israels 30 års jubileum i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr. 2-1978, där Helén förkunnar att den viktigaste händelsen i Israels historia var "inträdet i Förenta Nationerna". Själv var Helén medlem av Sveriges FN-delegation 1962-1963 och ledamot av Nordiska Rådet. Han har också suttit i SNS.

Gunnar Helén har senare gått vidare med sin sionistiska aktivism inom ramen för organisationen Tel Aviv Universitetets Vänner, där han var ordförande fr.o.m. 1977.

 

 

 

En annan sionistisk aktör inom folkpartiet var Erik Huss, som vi berättad om i vårt avsnitt om Bonnier-tidningen Dagens Nyheter där han under en lång period var vice VD och VD för DN och Expressen AB.

Inom folkpartiet avancerade den Bonnier-tränade Erik till att bli ledamot av folkpartiets Stockholmsavdelning 1951-1956, stadsfullmäktige i Stockholm 1950-1959, borgarråd 1954-1959 (finans- och kultur-rotlarna) för att sedan bli ledamot av folkpartiets partistyrelse och vice ordförande för dess förtroenderåd 1958-1971. Huss avancerade sedan till att bli ordförande för partistyrelsens arbetsutskott, en post han höll 1966-1970. Därefter fortsatte Huss sin karriär för att bli statsråd och chef för Industridepartementet 1978-1979 - en absolut topp-position inom landets administration. Därutöver var Huss landshövding i Göteborg och Bohuslän 1971-1978.

Därutöver har han haft en mängd uppdrag, bl.a. på känsliga propagandaområden som Svenska pressbyrån 1974-1978 och Sveriges Radio 1976-1978. Erik Huss har haft en mängd andra uppdrag som exempelvis VD för Sveriges automobilindustriförening på 1940-talet, VD i Sundsvallsbanken på 1960-talet, styrelseledamot i Trygg-Hansa på 1970-talet och mycket, mycket annat.

Som en man av etablissemanget kommer Erik Huss själv från en trygg miljö där hans far var tidigare generaldirektören Gunnar Huss. 

 

Bild och text ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1973. När man från sionistiskt håll firade Israels 25-års jubileum i Göteborg, 1973, var Erik Huss en av huvudtalarna. Den forne DN-chefen Huss sade bl.a. i sitt tal att: "Ett beundransvärt samhällsbyggande har utförts av staten Israel." Etnisk rensning, massakrer, tortyr och internering utfört i Israels namn och vilka var förutsättningarna för grundandet av en judisk kolonialstat i det arabiska Palestina, kallas således av folkpartisten Erik Huss för "ett beundransvärt samhällsbyggande". Man kan undra vad Huss tyckte om nazi-Tyskland på sin tid. Var han också imponerad av deras bedrifter och samhällsbyggande?

 

Att Erik Huss alltid varit en fullblodssionist avslöjas mer än väl när man i nr.3-1999 av den judiska tidskriften "Menorah" - organ för den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen - som vi nämnde ovan, kan läsa att Erik Huss i denna tidskrift avtackas för dennes ekonomiska bidrag till nämnda organisation. Detta, om något, avslöjar graden av sionistisk böjelse, där man t.o.m. samlar in och donerar pengar till stöd för den sionistiska staten.

När Israel firade sitt 30-års jubileum var exempelvis Erik Huss med i festligheterna till Israels ära som hölls på Park Avenue Hotel i Göteborg 16 maj 1978, ihop Per Ahlmark och Israels dåvarande Sverigeambassadör Kidron, detta enligt Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1978.

 

***

 

 

Den sionistiske juden, folkpartisten och Expressen-medarbetaren Frans Arnheim.

 

Frans Arnheim (1909-1971), var en judisk aktivist som på den tid han levde var redaktör och tillhörde folkpartiets näringspolitiska delegation

På Expressen var denne jude under femton år tidningens ekonomiske medarbetare. Han var även verkställande direktör i Swedish Magazine Service AB, i Swedish Design AB och Träindustrins Branschorganisation, och sedan 1964 var han chef för Sveriges Industriförbunds förlagsverksamhet. Han var också en tid sekreterare i Valutakontoret och Statens krigsförsäkringsnämnd.Frans Arnheim är begravd i den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.

 

Sionisten Einar Rimmerfors från Samfundet Sverige-Israel skriver i Judisk Krönika, nr.7-1971, sin hyllning till den då nyligen avlidne Arnheim:

"Till dem som med sorg och saknad mottog budskapet att Frans Arnheim avlidit hör också Samfundet Sverige-Israels medlemmar. Frans Arnheim tillhörde under många år dess styrelse och han berikade in i det sista dess sammanträden med sina kloka synpunkter och sitt varmhjärtade intresse för de svensk-israeliska vänskapsförbindelserna. [...]

Nedtecknaren av dessa rader har mest samarbetat med Frans Arnheim i företag och intressen som låg Israel nära: Vi möttes i styrelsen för Svenska Israelinsamlingen 1951. [...]

Frans Arnheims inlägg i debatter och rådslag i Samfundet Sverige-Israel var präglade av hans brinnande nitälskan, hans sinne för kritisk analys och hans självständiga väsen. Vi kommer att sakna honom vid rådsbordet och i vänkretsen och vi lyser frid över hans minne. Personligen skall jag alltid minnas våra samtal om Israel och dess roll i historien, om Messias-frågan och de andliga problem som aldrig upphörde att oroa denne rastlöst sökande och kämpande ande. Det var han som första gången tog mig med till en gudstjänst i synagogan, och det var genom samtalen med honom som jag fick en fördjupad inblick i några av det judiska folkets mest fängslande särdrag. [...]

Trädplanteringen i Israel låg honom varmt om hjärtat. Därför är alltjämt en gåva till Keren Kajemet, postgiro 15 03 76, ett värdigt sätt att minnas vännen och medarbetaren Frans Arnheim."

Frans Arnheim var ingift med den judiska klanen Bonnier. Han var på slutet av sin levnadstid gift med Suzanne Bonnier, dottern till bokförläggaren Kaj Bonnier. Suzanne Bonnier var dessförinnan gift med Per Sjögren, bokförläggare och vice VD och VD på Rabén och Sjögren Bokförlag.

 

*** 

 

En annan av sionisterna uppskattat nära allierad inom den folkpartistiska maktapparaten är juristen Ingrid Gärde-Widemar. Hon satt för folkpartiet i Andra Kammaren 1949-1953, i Första Kammaren 1953-1960 (ordförande i lagutskottet) och sedan ånyo i Andra Kammaren 1961-1968. Åren 1968-1977 var Ingrid Gärde-Widemar justitieråd.

Inom politiken har hon suttit i flera nämnder som kriminalvårdsnämnden och filmcensurnämnden och 1967-års polisutredning och som ordförande för ungdomsfängelsenämnden efter 1970 och hon har också varit ledamot av Nordiska Rådet.

Ingrid Gärde-Widemar var ordförande för stipendie- och minnesfonden för den avlidna sionistiska judinnan och fotografen Anna Riwkin-Brick, en av de främsta sionistiska aktivisterna i Sverige och även ett stort namn i Israel (se Judisk Krönika, nr.5-1971).

Ett stipendium som enligt Judisk Krönika, nr.5-6/1972, för detta år gavs ut på Judiska Kulturinstitutet. Att detta stipendium är ett sionistiskt jippo som Widemar är ordförande för framkommer i samma nummer av Judisk Krönika där man på den första stipendiefestligheten såg ledande sionistiska personer som Israels dåvarande Sverige-ambassadör Max Varon, israeliska ambassadrådet Ganor och chefen för Israels turistbyrå, Shany och direktören för israeliska flygbolaget El Al, Bousso.

Juryn i stipendiefonden bestod förutom Widemar av den forne Expressen-redaktören och sionisten Carl-Adam Nycop, Bonnier journalisten Barbro Alving ("Bang") och fotografen Karl Werner Gullers. 

 

Justitierådet Ingrid Gärde-Widemar på trevlig middag med bl.a. Israels Sverige-ambassadör Max Varon (t.v.). Bild från Judisk Krönika, nr.5-6/1972.

 

Justitierådet Ingrid Gärde-Widemar var också en av de många prosionister som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.8-1972, då de skrivit under ett upprop som publicerades i ett fyrtiotal svenska tidningar 1972 där man uppmanar läsarna att samla in pengar för att ryska judar ska kunna emigrera till Israel och där man tiggde pengar för den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel.

Ingrid Gärde-Widemar, i egenskap av juristråd, var också en av de prosionister och sionismens nyttiga idioter som 1985 skrev på en lista, på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras. Se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987.

Ingrid Gärde-Widemar var också en av de rabiata sionister (de andra var Torsten Brandel, Inga Thorsson, Rita Tornborg, Göran Tunström och Berit Hedeby) som skrev på ett sällsamt sionistiskt upprop för Israel i Dagens Nyheter 1988 i samband med den första Intifadan mot den judiska ockupationen, under rubriken "Gud bevara Israel för dess vänner".

Hon var sedan också ordförande för Raoul-Wallenberg föreningen.

1962-1980 var Ingrid Gärde-Widemar gift med läkaren och docenten Lars Preber, som bl.a. varit generalsekreterare för Nordiska otolaryngologiska föreningen och ordförande för den svenska motsvarigheten.

 

Ingrid Gärde-Widemars dotter med direktören Sven Widemar, Mari Widemar, blev i sin tur gift med hovmarskalken Claes Nordström. Således en direktlänk från sionismen till hovet.

 

***

 

En annan mäktig folkpartist med sionistisk böjelse är Karin Ahrland. Under åren 1976-1989 var hon riksdagsledamot för folkpartiet. Dessförinnan var Ahrland föredragande i regeringsrätten och regeringsrättssekreterare 1964-1968. Som riksdagspolitiker var hon landets hälsovårdsminister 1981-1982 och satt på den viktiga posten som ordförande för justitieutskottet 1985-1989. Därutöver har Karin Ahrland styrelseledamot i Riksskatteverket 1987-1989 och vice ordförande och också ordförande för jämställdhetskommittén 1976-1981.

En del av sitt jämställdhetsarbete missbrukade hon till att ge politiskt stöd till den judiska apartheidstaten Israel, knappast en stat som symboliserar jämställdhet. Karin Ahrland från Jämlikhetskommittén deltog tillsammans med statsrådet Marianne Wahlberg vid den sionistiska världskvinnoorganisationen WIZO:s anordnade kvinnokonferens i Jerusalem juni 1979, en konferens som skulle låtsas att den inte vara helt sluten för endast judar. Marianne Wahlberg var ordförande för en av sessionerna under konferensdagarna och Karin Ahrland utvaldes att sitta i den s.k. Steeringkommittén (se artikel i WIZO:s sektion i Judisk Krönika, nr.3-1979).

Karin Ahrland har även haft ett kulturengagemang som ordförande för Statens konstråd 1980-1981, styrelseledamot i Statens kulturråd 1983-1986 och ordförande Bildkonstnärsfonden 1988-1990.

Därutöver har Karin Ahrland kombinerat ett internationellt och kvinnoinriktat engagemang bl.a. som ledamot av FN:s kvinnokommission 1976-1979 och delegat till FN:s kvinnokonferens 1980 och 1985 samt till FN:s Generalförsamling 1983 och 1985 liksom sionister som socialdemokraten Inga Thorsson och Karins partikollega Einar Rimmerfors. Efter 1989 har hon gjort karriär inom UD, först som ambassadör på UD Handels 1989-1990 och sedan som generalkonsul i Montreal efter 1990.

Bland hennes övriga engagemang har vi posten som ordförande för Fredrika Bremer förbundet 1970-1976, f.ö. ej förvånande då även författarinnan och kvinnosakskvinnan Fredrika Bremer (1801-1865) var en antiarabisk rasist som i sin bok "Lifvet i gamla verlden", del IV (1859), skriver att araberna "omintetgör all kultur och trevnad i Palestina. för att sätta sig i respekt måste europeiska konsuler och missionärer bilda kolonier, och med vapenmakt försvara sig mot denna gräshoppsplåga; men det är inte så svårt, eftersom araberna inte är det minsta modiga".

Karin Ahrland har också varit ordförande för Svenska Afghanistankommittén åren 1986-1989, därutöver har hon varit medarbetare i tidningar som Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet - SDS där hon kunnat sprida sina uppfattningar och politiska budskap.

Hon har fortsatt sitt stöd till sionismen i egenskap av s.k. stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Karin Ahrland satt, liksom folkpartisten Bert Levin, i priskommittén för den sionistiska "Kiki och Bertil Neumans Fond" för att premiera judisk-sionistiska aktivister 1989 (se Judisk Krönika, nr.3-1989).

F.ö. kan vi nämna att denna för sionisterna viktiga shabbez goj är gift med en försvarsdirektör Nils Ahrland.

 

*** 

  Ahlmark-sekten

 

I avsnittet om Expressen berättade vi ganska ingående om den mängd aktivister från den judiska falangen inom folkpartiet och sionismens nyttiga idioter som tjänstgjort på denna tidning, framförallt dess ledar- och utrikesredaktion och där de under åratal kunnat sprida en Israelförhärligande och arabhatisk propaganda.

När man tittar närmare på deras karriärer framträder ett visst mönster; de lärde känna varandra inom folkpartiets ungdomsförbund på 1960-1970-talet. Alla var starkt prosionistiska. De hade ofta en sidokarriär inom Bonnier-pressen framförallt i den arabhetsande Expressen där de hade just inflytande över tidningens Israelvinkling men även inom Bonnier-tidningen Dagens Nyheter. Och senare har det sammanstrålat i framförallt organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Per Ahlmarks politiske motståndare, den nuvarande miljöpartisten Per Gahrton (som haft ett gediget förflutet inom folkpartiet men som rensades ut p.g.a. humanistiska hållning i Palestinafrågan), talar i tidningen Dagen 20/3-1997 om vad han kallar för "Ahlmarksekten":

"Efter Per Ahlmarks år som FPU-ordförande 1960-62 bildades kring honom en gruppering som har alla likheter med en fanatisk sekt. Byggstenar i tron var anti-kommunism, krav på svenskt atomvapen och svensk Nato-anslutning, McCarthyisk misstänksamhet mot alla vänstertendenser. Herbert Tingsten var gud, hans profet var Per Ahlmark och paradiset hette Israel."

"Minsta förståelse för palestiniernas situation var liktydig med medbrottslighet till Hitlers judeutrotning."
[...]
"Jag kom lyckligtvis aldrig in i den stockholmsbaserade slutna sekten, som dessutom bedrev inavel i en utsträckning som måste få Livets ord att blekna av avund."

 

De personer i denna "slutna sekt" vi främst tänker på är förutom Per Ahlmark, personer som Ernst Klein, Olle Wästberg (Hirsch), Johan Schück, Jan Friedman, Håkan Holmberg, Bonnie Bernström Gabriel Romanus, Hadar Cars och nyttiga idioter som Thomas Hammarberg, Torbjörn Freij och Hans Bergström.

Not: Även Hans Blix, numera vapeninspektör i Irak, har ett förflutet från dessa kretsar.

Personer som enligt f.d. FPU-mannen Per Gahrton i tidningen Dagen, 20/3-1997, "ansåg utpressning och skrämsel utgöra legitima metoder i en demokratisk organisation", personer som "sitter fortfarande på förbluffande många inflytelserika poster i det svenska samhället, inte minst inom massmedia", för att återkalla Garhtons egna formuleringar.

 

Det är detta vi nu kommer att visa på, hur människor som visar att de stödjer rasism och apartheid och som ser hot och skrämsel som politisk metod samtidigt har gjort en strålande karriärer inom vårt samhälle och erövrat absoluta nyckelpositioner. Positioner där de missbrukat sina befogenheter för att sprida pro-israelisk och judaiserande propaganda som en del av deras smutsiga krig mot det palestinska folkets grundläggande mänskliga rättigheter och som en del av deras strategi för att mobilisera kristna icke-judar i religionskrig mot Islam och således göra det smutsiga jobbet för judarna.

 

***

 

Sektledaren Per Ahlmark - "Mr Israel"

 

Först ut på planen är sektledaren Per Ahlmark själv.

Då de övriga är en sorts adepter till Ahlmark är det viktigt att visa gradens av Israelfanatism och hätskhet hos honom, då de andra i princip sedan bara leker "följa John" och härmar "mästaren".

Gahrton talat också i nämnda Dagen-artikel om "hätskheten", "personförföljeriet" samt "Israel-hyllningarna och förgudningen av Herbert Tingsten" som just Per Ahlmarks hörnpelare - och man kan bara nickande instämma.

 

"Att svika Israel vore att svika mig själv." - Per Ahlmark i tidskriften Vecko-Journalen, nr.18-1979.

 

Per Ahlmark började sin karriär som ordförande för folkpartiets ungdomsförbund (FPU) 1960-1962, avancerade till att bli suppleant i folkpartiets partistyrelse 1962-1964, och ledare fr.o.m. 1964. Under åren 1967-1978 var denne Israels man riksdagsledamot och ordförande för folkpartiet fr.o.m. 1975 och t.o.m. landets vice statsminister och arbetsmarknadsminister 1976-1978!

Således en av Israels närmaste allierade på en absolut topp-position i Sveriges politiska styrelse.

Därutöver var Ahlmark ordförande för Svenska Filminstitutet 1978-1981, för övrigt en institution som sedan länge legat i sionistiska händer på personer som judarna Harry Schein, Erland Josephson, och sionistvännen Jörn Donner (gift med en kvinna från den judiska Bonnier-klanen).

Ahlmark har också haft mycket inflytande inom media.

Per Ahlmark var skribent på Expressen fr.o.m.1962 och stor del av tiden därefter.

I ett fräckt utspel i Expressen (31/3-1970) påstod Ahlmark att Jan Guillou varit inblandad i mordförsök alternativt mord.

Ahlmark blev sedan ånyo kolumnist i tidningen i samband med sin judiske vän Olle Wästbergs chefredaktörskap 1994 "med den utsagda uppgiften att som ett av sina teman ha sambandet mellan kampen mot antisemitismen för demokratins överlevnad" (som Olle så fint uttryckte det i Judisk Krönika, nr.1-1996), för att sedan enrolleras av Bonnier-ägda Dagens Nyheter för att där servera sina sionistiska tirader och fr.o.m. aug 2000 är han gästkrönikör på juden Peter Hjörnes tidning Göteborgs-Postens ledarsida.

Andra medier som Ahlmark figurerar i är som skribent i tidningen "Liberal Debatt", som vi skriver mer om nedan. Han har också vid flera tillfällen skrivit i tidningen MånadsJournalen bl.a. om israeliska författare samt om Elie Wiesel.

 

"[...] riksdagsman Per Ahlmark, som aldrig är sen att dra en lans för Israels sak." - Judisk Krönika, nr.2-1972, sid. 44.

 

Redan tidigt kom Ahlmark att bli en ledande sionistisk aktivist och var 1:a vice ordförande i Samfundet Sverige-Israel fr.o.m. 1970, på den tid organisationen leddes av Ahlmarks folkpartistiske partikollega Einar Rimmerfors, som vi nämnde ovan. Ahlmark har sedan fortsatt inom denna organisation i över 30 år. Som en del av sitt sionistiska engagemang var Per Ahlmark också en av de tre medförfattarna till boken "Det Hotade Israel" (1970).

Som sionistisk fanatiker där nedtryckandet av Israel-kritik är A till O var Per Ahlmark 1982 grundaren av och vice ordförande i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Per Ahlmark går så långt att han kallar "antisemitism" (d.v.s. kritik av judar, judendom och Israel) för en sjukdom som antisemitiska icke-judar är besmittade med och som judar för lida för. I sin bok "Vänstern och Tyranniet" (1994), skriver Ahlmark (sida 94):

"Antisemitism orsakas inte av judar; den är en sorts sjukdom bland många icke-judar."

Och i samma bok, "Vänstern och Tyranniet", (sid. 93-94), skriver Per Ahlmark:

"Om man hävdar att sionism är rasism utan att samtidigt påstå att amerikansk eller rysk nationalkänsla är rasism, är man antisemit."

 

Bland de åtskilliga jippon för Israel denne man gästar var Ahlmark huvudtalare vid solidaritetsmöte för Israel i Smyrnakyrkan i Göteborg, i samband med kriget mot Irak, februari 1991 (se Judisk Krönika, nr.2-1991) och Per Ahlmark var med i den delegation med Jackie Jakubowski, professor Georg Klein, Knut Ahnlund (Svenska Akademien och f.d. ordförande i Rikssamfundet Sverige-Israel) och Torgny Segerstedt Jr. (också Svenska Akademien och f.d. ordförande i Rikssamfundet Sverige-Israel) som efter massakern av Irak 1991 gick och tackade de "allierade" genom besök till USA:s, Storbritanniens och Israels ambassader i Stockholm (se Judisk Krönika, nr.2-1991).

 

 

De sionistiska utmärkelserna bara haglar över Ahlmark.

År 1999 erhöll Ahlmark Samfundet Sverige-Israels Torgny Segerstedt-pris för detta år. I den judiska tidskriften Judisk Krönika, nr.6-1999, citerar man ur motivationen till priset, och anger att Ahlmark får den "...för årtionden av obrutet, tveklöst engagemang och sannaste vänskap med Israel".

Och i tidningen Menorah, nr.4-1999, organ för Förenade Israelinsamlingen skriver man i en hyllningsartikel apropå Ahlmarks emottagande av Torgny Segerstedt-priset, om "Per Ahlmark, som så länge och så oförtröttligt kämpat för Israel i svensk motvind".

I samma artikel med Ahlmark:

"Israel är ju ett mirakel"

Givetvis undrar man, hur det kom sig att Per Ahlmark blev så intensivt gripen av Israel.

- Israel är ju ett mirakel, svarar han, och för omedvetet vår tanke till Ben Gurions klassiska uttalande om att den, som inte tror på mirakel inte är någon realist.

- Aldrig tidigare har det hänt att en nation varit dödshotad i flera krig och hundratals terrorattacker. Ändå har Israel förblivit en vital demokrati med fria val och fri debatt. Dessutom är Israel den enda demokratin i hela området. Alla de tjugo arabiska länderna är ju diktaturer med olika hårdhetsgrad. Därför är det en moralisk och ideologisk skyldighet för fria människor världen över att stödja Israel. 

- Min väg till Israel inleddes i början av 50-talet, när jag som tonåring läste allt jag hittade om Förintelsen på stadsbibliotekets filial vid Medborgarplatsen. Varför jag blev fascinerad av det judiska, vet jag inte. 

- Däremot minns jag den oerhörda upplevelsen av att komma till Israel 1968. Jag hade året innan varit på Henry Kissingers sommarseminarium vid Harvard University. Vi var en från varje land, ungefär 30 deltagare. Från Israel kom Gad Yaacobi, då politisk sekreterare till Moshe Dayan, senare statsråd i mer än 10 år. Han bjöd in mig till Israel, och det var den kanske största upplevelsen i mitt liv.

Sedan har det blivit ytterligare 70 resor dit. Varje gång jag landar i Israel känner jag mig hemma. Varje gång jag lämnar Israel känns det oroande. 

- På sätt och vis har tanken på Israel blivit mitt öde, eftersom jag nu i mer än 30 år har funderat varje dag på vad som händer där. Demokratin är kanske det viktigaste för mig. Men lika dramatisk är ju insikten att det folk, som Hitler nästan utplånade, kunde återfå sin nation och förvandla den till ett föredöme för många andra länder.

- Jag satt ju 30 år i Samfundets styrelse och har väl slitit ut sju ordförande. De vänskapsband, som byggs mellan människorna i Samfundet Sverige-Israel, är nog unika i vårt land."

De vågar vi nog hålla med om då vi just lägger märke till hur dessa "vänskapsband" leder till att sionister sitter på allsköns höga positioner i samhället där de sedan kan samordna sina kampanjer.

En annan intressant not är att Ahlmark inte skäms att nämna att han var en adept till juden Kissinger då ju den senare är känd som anstiftare av massmord i Asien under Vietnamkriget. Likaså är det talande hur Ahlmark skryter om sin vänskap med en annan judisk krigsförbytares politiske sekreterare, vi syftar här på Gad Yaacob som arbetade för Moshe Dayan, den senare mannen bakom Israels blitzkrieg och etniska rensning 1967.

 

Per Ahlmark utnämndes också till den smickrande utmärkelsen som "Honorary Fellow" vid Hebreiska Universitet i Jerusalem, 1991. Han fick denna utmärkelse för "sina intellektuella kvaliteter och sitt lysande stöd till Israel", som med den officiella motivationen löd, enligt en artikel i Judisk Krönika, nr.3-1991.

Därutöver fick han hedersbetyget - Ben Adam - Människoson av de danska judarna för några år sedan.

 

 

Ahlmark har en synnerligen hätsk inställning till sina politiska motståndare, något som visar den äkta graden av "liberalism" hos denna folkpartistiska ledargestalt.

I ett publicerat brev till Judisk Krönikas Jackie Jakubowski skriver Per Ahlmark om: "[...] antijudiska grobianer som Guillou, Gahrton, Axelson och Myrdal [...]." Brevet återges i Jackie Jakubowskis essäbok "Judiska prövningar och omprövningar" (Brombergs Förlag, 1993, sid. 176).

Per Ahlmark fick i sin tur sin hätska och intoleranta inställning från sin far Axel Ahlmark, som på sin tid var en känd professor i hygien. Han gjorde sig exempelvis känd för att han fick den s.k. NJA-pjäsen fälld av Radionämnden. I boken "Osakligt & partiskt" skriven av Marianne Bergquist och Miki Agerberg (Arbetarkultur, Stockholm, 1973, sid. 30), handlar just om maktutövande och påverkan på Sveriges Radions Granskningsnämnds arbete

"Men de samhällsbevarande krafterna verkar också genom direkta påtryckningar utifrån mot radioledningen. Så gjorde t ex professor Ahlmark vid Arbetsmedicinska Institutet när det började bli tal om att sända NJA-pjäsen. Han bombarderade radioledningen med skrivelser som krävde att pjäsen skulle stoppas. Radioledningen tvekade länge innan pjäsen sändes - framförallt ville man inte sända den förrän gruvstrejken var över. När den till slut sändes följdes den av en debatt, avsedd att "balansera" pjäsen. Ahlmarks skrivelser fick direkta konsekvenser för debattens utformning. Han blev själv inbjuden som debattdeltagare, medan han genom att ställa ultimatum lyckades förhindra att teatergruppen och NJA-arbetarna fick hjälp av en expert. Arbetsgivarsidan var massivt överrepresenterad i debatten, men ändå var Ahlmark inte nöjd. Han anmälde omedelbart programmet till radionämnden och fick det fällt."

Man känner igen kampanjmentaliteten och de oförsonliga fanatiska dragen hos sonen Per.

Denne Axel Ahlmark hade dessutom en nyckelpost inom den akademiska och fackliga världen då han var ordförande i Saco - Sveriges akademikers centralorganisation - på 1950-talet.

 

Klipp från Judisk Krönika, nr.2-1979. En skog planteras i Israel av den sionistiska organisationen Keren Kajemet "till Per Ahlmarks ära". Vid invigningsceremonin deltog bl.a. "flera israeliska riksdagsledamöter".

 

Många är den kampanjer mot Israelmotståndare och Radio Islam som inkvisitören Ahlmark initierat. Han har sedan länge en grundmurad vänskap med den judiske terroristen Elie Wiesel, en man som med vapen i hand dödat människor för att säkra det judiska rovet av Palestina. Denne s.k. "författare" erhöll Nobels "fredspris" 1986 (!) och tjänade 2 miljoner kronor då hans sionistiske vän Per Ahlmark, efter en längre tids intensiv lobbyverksamhet lyckades förmå norska stortinget att utse Elie Wiesel till Nobels fredspristagare. Som tack för denna för honom lukrativa väntjänst stiftade Elie Wiesel ett särskilt pris för "Jerusalems försvarare" (Defender-of-Jerusalem-Award) på 230 000 kronor till Per Ahlmark.

Not: Priset kallas f.ö. i judiska kretsar också för "Jabotinsky-priset", syftande på den judiske fascisten och sionistledaren Zeev Jabotinsky.

Ahlmark har därefter mobiliserat Wiesel att i internationella kretsar starta upp en kampanj mot just Radio Islam, för övrigt en kampanj som fortsätter med oförminskad styrka till dags datum.

Sålunda skall man ej överraskas av att Ahlmark sedan 1987 är rådgivare åt Elie Wiesel Foundation i New York.

En annan sionistisk allierad till Ahlmark är Michael Melchior, danskfödd rabbin i Oslo och senare partiledare och minister i sioniststaten Israel. Denne sionist hyllas i Judisk Krönika, nr.2-1996 där Judisk Krönika berättar att han: "[...] bland annat samarbetat mycket med Svenska kommittén mot antisemitism och sin gode vän Per Ahlmark."

 

När man tittar på Per Ahlmarks kvinnor är det också undervisande hur den s.k. eliten inavlar sig med sina likasinnade.

Per Ahlmark har exempelvis varit gift med Bergman-skådespelarinnan Bibi Andersson, en kvinna som i sin tur tidigare haft ett äktenskap med filmaren Kjell Grede, mannen som bl.a. gjort propagandafilmen om den judiske Raoul Wallenbergs "hjälteinsats" - filmen "God afton, herr Wallenberg" (1989-1990). Bibi Andersson har också valt sida och fortsatt umgås med sionisterna bl.a. som aktiv styrelseledamot i Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter där hon sitter ihop med Israelaktivister som Gerald Nagler, Karl Birnbaum, Susanne Urwitz, Maciej Zaremba och Lennart Groll (Seidel).

En annan kvinna Per Ahlmark varit gift med är TT-journalisten Lillemor Melsted. Hon är en sedan länge aktiv journalist med specialinriktning på riksdagsbevakningen och som haft den inflytelserika och viktiga posten som ordförande för Föreningen riksdagsjournalisterna 1979-1982 vilket kan vara värt att påminnas då man vet vilken fanatisk Israelaktivist hon haft ett så intimt förhållande med.

Per hade även en amorös relation med judinnan Maude Adelson (1941-1977), skådespelerska och känd proisraelisk propagandist. Hon var bl.a. aktiv inom den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO (se sionisten Allan Schulmans artikel i Menorah, nr.2-2000). Maude Adelson är begravd på den södra judiska begravningsplatsen, vid Skogskyrkogården, Stockholm. Hennes död var bl.a en av orsakerna till att Per Ahlmark lämnade politiken.

Per Ahlmarks nuvarande kvinna Lilian Edström skriver i Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.4-1991) och hjälper honom att översätta dikter av den judiske diktaren Jehuda Amichai (se Judisk Krönika, nr.4-5, 1988).

 

 

Per Ahlmarks son, John Ahlmark, har också gjort karriär inom folkpartiet under den borgerliga epoken på 1990-talet. John Ahlmark var då informationssekreterare till den judiske folkpartistiske sjukvårdsministern Bo Könberg. John Ahlmark har därefter varit politiskt aktiv i Bryssel som politisk sekreterare vid Europaparlamentet och var en av folkpartiets kandidater för Stockholms stad till riksdagen 1998. Samma år, d.v.s. 1998, kunde man läsa att läkemedelsjätten Astra skulle ha John Ahlmark som sin talesman för att bland annat hantera sexskandalen i USA.

John Ahlmark, skall tidigare ha varit ledarskribent på Dagens Nyheter.

Sonen John är minst lika fanatisk sionist som sin far. I Judisk Krönika berättas att han följde med sin far på dennes resor till judarnas "Israel".

John Ahlmark förefaller också ha gått över helt till den judiska gemenskapen då han angavs som "informatör för den judiska världskongressen" (World Jewish Congress) i en artikel om Judiska Världskongressens möte i Stockholm i januari år 2000, publicerad i Aftonbladet 11/1-2000.

Pappa Per Ahlmark själv skall enligt judarna inte vara jude, men han talar om att han har "en tydlig dragning till judendomen" när han skall presentera sitt diktande, vilket refereras i Judisk Krönika, nr.6-1983, sid. 40. 

 

Arbetet Nyheterna, 6/3-1996. Per Ahlmark mutanklagad.

  ***

 

Ernst Klein - rabbin-ättlingen

 

Näst på tur är juden Ernst Klein, barnbarn till ingen annan än Stockholms överrabbin Gottlieb Klein. Ernst far var dessutom den kände judiske fysik-professorn vid Stockholms Universitet, Oskar Klein, (1894-1977), som t.o.m. är begravd som jude på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.

Sonen Ernst har alltid varit en hätsk Israelpropagandist - som den jude han är - men fräck nog - också som den jude han är - att aldrig öppet redovisa sitt judiska påbrå. Ty han vet ju då att hans effektivitet som propagandist skulle rasa. Det är istället bäst att ligga lågt med sin judiskhet, då tror den stora majoriteten som inte är insatta i de judiska förhållandena att Klein är vilken svensk som helst som bra råkar ha ett tyskklingande namn, och att hans kraftiga proisraelism är uttryck för den prosionism som finns bland Svensson. Då förstår man inte att hans åsikter bara är ett utslag för en rasistisk inskränkt etnocentrism då den judiska stat herr Klein försvarar ju är en potentiell fristad för alla världens judar. Herr Klein och hans jude-kompisar kan närhelst de vill göra "Aliya", flytta dit och automatiskt få israeliskt medborgarskap. 

Som sina sionistvänner Jan Friedman, Olle Wästberg, Per Ahlmark och Johan Schück gjorde Ernst Klein tidigt en politisk karriär inom folkpartiet och var vice ordförande för folkpartiets ungdomsförbund 1960-1961. Därefter fortsatte han som propagandist hos Bonniers, folkpartiets massmediala stödtrupp. Således började den judiske aktivisten Klein först som chef för Expressens ledaravdelning 1962-1968, för att sedan bli politisk redaktör på tidningen 1968-1975 och slutligen utrikeschef 1977-1990, en post han övertog från sin sionistiske kollega Thomas Hammarberg, som vi strax kommer att ta upp nedan.

Ernst Klein visade tidigt sitt sionistiska engagemang och var med redan 1970 som medförfattare till boken "Det hotade Israel" som skrevs tillsammans med hans partikamrater Per Ahlmark och just nämnde Thomas Hammarberg.

 

I Expressen 9/9-1996, deklarerade Ernst Klein högaktningsfullt att:

"För mig är tillkomsten av staten Israel, liksom den judiska statens överlevnad, ett av vår tids stora mirakler."

Enligt juden Klein är den judiska usurpatorstaten ett "mirakel"!

Not: I samma Expressen-artikel skrev Klein falsk att:

"Jag har svårt att förställa mig ett orimligare språkbruk än att beteckna sionismen som en kolonialistisk företeelse." 

Den listige Klein kör här antingen med "chutzpah" (judisk fräckhet) eller så har han drabbats av politisk hjärnblödning. Ty vad sionismen verkligen står för artikuleras ju självfallet bäst av rörelsens ledande frontfigur och skapare, juden Theodor Herzl. Han sade stolt just att "mitt [sionistiska] program är ett kolonialistiskt sådant" (se Herzls dagboksanteckning "Tagebuch", Vol III, sid. 105). Herzl sökte dessutom intensivt stöd för sina idéer om en judisk stat från den brittiske superkolonialisten Cecil Rhodes.

 

Klein har utmärkt sig såpass med sin sionism att han förärats med det sionistiska Torgny Segerstedt priset för år 1990 (vilket uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.6-1990), samma pris som supersionisten Per Ahlmark erhöll 1999. Och Ernst Klein skriver även direkt i den judiska tidskriften Judisk Krönika (se exempelvis Judisk Krönika nr.1-1985).

Ernst Klein samarbetar också öppet med Förenade Israelinsamlingen och deltog bl.a. på deras årsmöte 1999. Enligt organisationens egen tidskrift, "Menorah", nr.3-1999, ( sid, 14):

"Efter de formella årsmötesförhandlingarna som leddes av Kim Scharf gav redaktör Ernst Klein sina förhoppningar och farhågor om läget i Mellanöstern och de problem som Israels nya regering har att lösa."

 

Ernst Klein, folkpartist och chefredaktör för Östgöta Correspondenten, på fest för firandet av staten Israels 50 års-jubileum. Saxat från den sionistiska tidskriften "Keren Kajemet", numret för april 1998.

 

Henry Haskel, ordföranden för den sionistiska frimurarorganisationen B´nai B´rith, avslöjar i en artikel i Judisk Krönika, nr.3-1986, att Expressens judiske utrikesredaktör Ernst Klein, varit gäst hos B´nai B´rith. Ett anmärkningsvärt faktum då denna organisation är något av en underrättelsetjänst för den internationella judendomen.

Ernst Klein har haft ytterligare möjligheter att sprida sitt sionistiska gift då han var chefredaktör och ansvarig utgivare på Östgöta Correspondenten 1990-1998. F.ö. har han även suttit med i Pressens opinionsnämnd.

Som son till inflytelserika judar har han även andra släktingar på betydande positioner. Ernst fru Helena Lundgren är redaktör.

Hans dotter Pernilla Klein, har exempelvis också gjort karriär inom folkpartiet och var under en period sakkunnig på Finansdepartementet under Ann Wibble för att sedan gå vidare som ekonom Handelsbanken (2000).

Ernsts syster Birgit Klein har avancerat till professors rang och gift sig med professorn Erik Arrhenius, och brordotter till Ernst Klein är ingen annan än Helle Klein, ledarskribent och politisk chefredaktör på Aftonbladet. 

 

***

 

Olle Wästberg - agent för Israel 

 

Folkparti-juden Olle Wästberg började sin karriär som redaktör för tidningen Liberal Ungdom 1965. 1966 blev Olle förbundssekreterare för folkpartiets ungdomsförbund - FPU - och åren 1969-1971 var han dess viceordförande, under åren1976-1982 var han riksdagsman för folkpartiet.

 

DN, 20/1-1994. Liksom juden Göran Rosenberg så byter Olle Wästberg åsikter som andra byter skjorta. Så länge det går att tjäna på det, d.v.s..

Fr.o.m. 1974 var Olle medlem i folkpartiets partistyrelse, i nära 20 år framåt! Och 1979-1982 var han vice ordförande för folkpartiets arbetsutskott och 1983 t.o.m. arbetsutskottets ordförande.

1992 blev Olle Wästberg statssekreterare i Finansdepartementet och arbetade som sakkunnig åt Ann Wibble med utformandet av Sveriges ekonomiska politik.

Olle Wästberg motionerade i riksdagen 1979 för det absurda förslaget att en folkgrupp, eller organisationer som företräder en folkgrupp, själva borde få väcka åtal om hets mot folkgrupp, alltså gå förbi åklagarens roll i detta. Ett förslag som i artikel i Judisk Krönika, nr.3-1979, hyllas som en akt för att "ge minoritetsgrupperna i Sverige bättre rättskydd".

Olle Wästberg har varit styrelseordförande för Bertil Ohlin Institutet och satt som ledamot i stiftelserådet för Bertil Ohlin Institutet för året 1999/2000. Han har också erhållit Liberala Ungdomsförbundets Ohlin-plakett. 

 

Sedan 1962 har han varit medarbetare på Bonnier-tidningen Expressen. Under det tidiga 1970-talet var han t.o.m. ledarskribent varpå Bonniers i denne man såg en troget redskap och utsåg honom till chefredaktör för Expressen 1994. Olle Wästberg höll dock ut på denna befattning bara t.o.m. 1995.

Som en annan av Olle Wästbergs åtgärder på Expressen inledde han sin kampanj "Bryt med Iran - Nu!" på Expressens kultursidor som skulle vara ett svar på att Salman-Salomon Rushdies förläggare skjutits i Norge. Detta trots att polisen aldrig kunde bekräfta att det verkligen fanns ett iranskt spår bakom dådet. Detta oroade dock inte sionisten Olle Wästberg som med denna kampanj såg en möjlighet att defamera Israels fiender. 

Efter sin korta chefredaktörsperiod på Expressen satt han också på den mycket känsliga posten som styrelseordförande i Sveriges Radio, en post han tog över efter sin sionistiske kollega Jan-Erik Wikström.

1995 var Wästberg så tillbaks till folkpartiet och var bl.a. medlem i beredningsgruppen för utarbetandet av ett nytt avtal mellan regeringen och Sveriges Television.

Före att ytterligare illustrera den sionistiska komedin som utspelas i Sverige av idag, ingick Bonnier-mannen Olle Wästberg också i den av kulturminister Marita Ulvskog tillsatta "Mediekoncentrationskommitté" som skulle utreda om eventuella lagliga åtgärder mot massmediekoncentrationen i Sverige (d.v.s. Bonniers) kunde vidtagas, och där förstås juden Olle gick emot eventuell lagstiftning.

Juden Olle Wästbergs senaste karriärbooster är att åka till USA för att där uppträda som Sveriges generalkonsul. Förövrigt intressant då vi redan tidigare haft just en judisk generalkonsul i New York - vi tänker på juden Olle Lamm.

I egenskap av Sveriges generalkonsul i New York sedan 1999 har Olle Wästberg varit mycket verksam inför Stockholmskonferensen om "förintelsen" i januari 2000. Han berättar själv på sin egen hemsida hur han inför konferensen "etablerat goda kontakter med flera judiska organisationer och med ADL (Anti Deformation Leuge [sic! Han åsyftar Anti-Defamation League, Olle kan inte stava!])" och berättar att han "talade för några dagar sedan på en konferens där American Jewish Congress presenterade en ny Wallenbergbok". Ollefraterniserar alltså med judendomens främsta organisationer. Han berättar också att han "avser att bygga vidare på dessa kontakter" och har ännu mer planerat:

"I höst vill jag ordna ett seminarium om "Förnekarna, historierevisionisterna och Internet" som en uppföljning av ett av seminarierna på Stockholmskonferensen. Förhoppningsvis kan statsministerns medverka." 

 

När det gäller Wästbergs judiskhet finns det en hel del att förtälja.

 

Olle Wästbergs far var icke-juden Erik Wästberg, chefredaktör för "Nya Dagligt Allehanda". Olle Wästbergs mor var judinnan Greta Wästberg vars far i sin tur var den judiske direktören Erik Hirsch och där Greta Wästbergs mor kom från den judiska klanen Sachs.

Greta hade således judiskt påbrå på både fädernet och mödernet och dessutom från två av de mer inflytelserika judiska klanerna.

I en lång artikel publicerad i Judisk Krönika (av alla tidningar!), nr.1-1996, skriver Olle Wästberg "om sin mors judiska släkt Hirsch", där han också mycket riktigt anger att hans mor var "judinna" men ändå berättar att: "Liksom mina syskon är jag döpt i svenska kyrkan och konfirmerades." Dock vet både judarna och vi som är emot dem att det judiska är starkare än så och dessutom gäller det enligt de s.k. ortodoxa judiska kriterierna just att man är jude om ens mor är judinna. Således kvalificerar Olle och hans bror Per gott för att fortsätta vara fullvärdiga medlemmar av den judiska maffian, oavsett om de nu bär det svensk-klingande namnet "Wästberg" som efternamn och både döpts och konfirmerats i Svenska Kyrkan. Historien är full av judar som gjort dessa strategiska kompromisser men som ändå - i identitet och även handling - agerar som riktiga fullvärdiga judar.

Olle berättar sedan vidare i samma artikel:

"När jag i mitten av 1970-talet, i 25-års åldern, hade fått ett stipendium till Israel träffade jag den dåvarande israeliske ambassadören, Max Varon. Jag berättade att min mamma var judinna, men att jag inte sett mycket av det judiska och inte var jude. Mina rötter till de norrländska soldaterna och bönderna på min pappas sida kändes aktuellare än de judiska.

Varon svarade: Det har ingen betydelse. Antisemiterna vet ändå. They will know.

Så är det naturligtvis. They will know."

Dock är detta att han "inte var jude" rena dumheter. I sin artikel i Judisk Krönika tangerar ju samme Wästberg i något kryptiska ordalag sin egen judiska identitet: "Känslan fanns inte på ytan [...]." "Förmodligen är sambanden starkare än jag själv kan formulera." Och judarna i Judisk Krönika betraktar honom som "en i familjen" annars hade man aldrig bett honom skriva artikeln i första hand.

Olle berättar i sin artikel i Judisk Krönika att han tidigt blev påverkad av den tyske juden Erwin Leisers, film "Den blodiga tiden" - "mig grep den djupt" skriver Olle. Olle tog också djupt intryck av den sionistiske juden Hugo Valentins Verdandi-häfte "Antisemitismen", den senare skriften "bidrog också till ett samhällsintresse" hos Olle. Han blev sedan som 15-åring skolredaktör i Svenska Dagbladets ungdomsbilaga Presens, där han bedrev förintelsepropaganda och skrev artiklar om hur svenska läromedlen försummade att omnämna "förintelsen". Olle berättar att detta i sin tur ledde "till den kontakt som fick mig engagerad för Israel". Ty: "Per Ahlmark var den som fick mig att läsa om Israel [...]."

När det gäller Wästbergs Israelengagemang kan vi berätta att han förutom sitt stipendium till Israel där han helt plötsligt träffar denna stats ambassadör, dessutom var styrelsemedlem i den sionistiska organisationen Samfundet Sverige-Israel 1970-1977.

Och när Förenade Israelinsamlingen höll sin årliga Israelfestival på Folkoperan i Stockholm, den 20/1-1994 var det Expressens chefredaktör Olle Wästberg som höll i appellen för insamlandet av ekonomiska medel till den sionistiska staten för att befästa ockupationen av det fördrivna palestinska folkets hemland.

Wästberg bidrar också med artiklar i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah (exempelvis nr.1-1988). 

I artikeln i Judisk Krönika ovan berättar Olle också att han "under några år" var ordförande i den sionistiska vänorganisationen Hebreiska Universitetets Vänner. Olle Wästberg var där ordförande 1979-1983, en post han delat med andra Israel-allierade som Uppsala Universitets rektor Martin H:son Holmdahl och f.d. Tel Aviv-ambassadören Sten Sundfeldt.

Olle Wästberg avslöjar också i Judisk Krönika att detta sionistiska engagemang spillt över på hans politiska och publicistiska gärning:

"En hel del jag sysslat med i politik och publicistik sedan dess har handlat om antisemitism och om Israels rätt att överleva som demokratisk stat." 

Och när det gäller politiken skryter juden Wästberg:

"I Folkpartiets ungdomsförbund bekämpade jag - på denna punkt framgångsrikt - Per Gahrton som ville göra ungdomsförbundet till PLO-förespråkare."

Detta är Olle Wästbergs omskrivning av denna fula affär som vi precis nämnt med hemliga möten och "rörmokargrupper".

Han berättar vidare:

"I riksdagen bidrog jag till avslöjandet av Telub-äffären [...]."

Denna "affär" handlade om att Sverige hade ett militärt utbildningssamarbete med arablandet Libyen. Wästberg: "Dock ledde avslöjandet [av Telub-affären] till att utbildningen avbröts och libyerna fick resa hem." Detta var resultatet av en drygt ett-årig kampanj från Expressens och Olle Wästbergs sida riktad mot arablandet Libyen.

Wästberg fortsätter sedan sin uppradning av sina sionistiska insatser:

"Jag motionerade också om att Sverige, liksom t ex Holland och USA skulle förbjuda svenska företag att ge efter för arabstaternas ekonomiska bojkott av Israel." 

Sedan går han in på hur han som chefredaktör i tidningen Expressen också utnyttjade sin position för att framföra sin egen politiska agenda:

"Som chefredaktör för Expressen - en snabbt avslutad tid - skrev jag en del om både antisemitism och om Israel. En av mina första åtgärder var att ta tillbaka Per Ahlmark som kolumnist - med den utsagda uppgiften att som ett av sina teman ha sambandet mellan kampen mot antisemitismen för demokratins överlevnad. Tyvärr har nu Per Ahlmark tvingats bort från Expressen."

Som vi ser är alltså Olle Wästberg en troligen Per Ahlmark-adept, det var Per som tog in Olle i den sionistiska gemenskapen och det är Olle som sedan när han får den betydande posten som chefredaktör återinför den rabiate Ahlmark som kolumnist i tidningen.

Bland övriga massmediala engagemang var Olle Wästberg medarbetare på Dagens Industri sedan 1976, VD för Dagspressens Marknadsinformation AB 1983-1992, och viceordförande stiftelsen Medieforskning och medieundersökning 1984.

Som en maktmänniska av rang måste man även ha ett pseudokulturellt engagemang varpå Olle Wästberg varit verksam inom Sveriges allmänna konstförening 1988-1992 och inom Stockholms Stadsteater AB 1988-1992 bl.a. som styrelseordförande. 1995 var Olle tillfrågad av Stockholms Stadsteater att skriva en pjäs, han avböjde, men hans förslag till titel på en ev. pjäs "Bonnier & Clyde".

Därtill har han varit utredningssekreterare Studieförbundet Näringsliv & Samhälle 1972-1976, VD stiftelsen Aktiefrämjandet 1976-1981, och suttit i Stockholmsfondbörs 1979-1983 och 1988-1992.

Olle Wästberg har också varit ordförande i Samhällsrådet 1984-1990, suttit i AB Rekolid, Nordiska Investeringsbanken (fr.o.m. 1992) och Götabankens allemansfond 1985-1992.

Det är uppenbart att Olle Wästberg ärvt sitt sinnelag från just sin judiska mor Greta Hirsch då modern också varit VD för Rekolid AB 1955-1982 och bokförläggare Rekolid AB sedan 1983, samt ledamot av VU i Stockholms handelskammare. Och på samma sätt var Greta Hirsch på sin tid styrelseledamot i den judiska Stiftelsen Isaak Hirschs minne åren 1963-1984, en post som sonen Olle också innehar sedan 1985.

Olle Wästberg har också erhållit Liberala Ungdomsförbundets (LUF) Ohlin-plakett samt Svenska marknadsledargruppens guldmedalj.

Olle Wästberg är gift med den f.d. generaldirektören, och Handikappsombudsmannen Inger Claesson (-Wästberg).

Not: Radio Islam har sedan tidigare noterat att en person med namnet "Inger Wästberg", sitter med i styrelsen för det Judiska Muséet i Stockholm, men vi vet ej om det är samma Inger som Olles hustru, eller någon annan det rör sig om.

 

***

 

Schück och Kvart

 

En annan folkpartistiskt aktiv jude från det ovannämnda gänget är Johan Schück. Han kommer från den kända judiska Schück-klanen där hans far är den judiske historieprofessorn Herman Schück.

Johan Schück tillhör numera Dagens Nyheters samhällsredaktion och ekonomisidor men har tidigare suttit i folkpartiets ungdomsförbundsstyrelse och är gammal polare med sionistgänget Olle Wästberg, Jan Friedman och Per Ahlmark & Co. Vid sidan om DN verkar Johan Schück som ordförande i stiftelsen "Liberal Debatt" vars tidning med samma namn har juden Peter Wolodarski - tillika DN:s ledarskribent - som redaktör.

Johan Schück är gift med judinnan Sussi Kvart, också från folkpartiet men som nu avancerat inom advokatkåren för att 1999 tillträda som ny biträdande generalsekreterare i Sveriges Advokatsamfund. 

På Samfundets hemsida 1999 berättas att Sussi Kvart härstammar från en "judisk släkt" från Polen "då hennes judiska farfar vid sekelskiftet invandrade till Sverige". Liksom maken Johan Schück var hon också verksam i judarnas parti - folkpartiet - enligt advokatsamfundets hemsida "eftersom Sussi Kvart redan under gymnasietiden tog politisk ställning och sedan dess flitigt rört sig i folkpartiets kretsar".

Inom folkpartiet har hon haft en rad viktiga uppdrag. Först hade hon uppdrag i folkpartiets ungdomsförbund och därefter studentförbund, senare till kommunala uppdrag i Göteborgs kommun. Sussi Kvart var sedan politisk sekreterare i folkpartiets riksdagsgrupp 1989-1991. Efter regeringsombildningen 1991 gick hon över till samordningsuppgifter i Statsrådsberedningen. Judinnan Kvarts ansvar gällde i första hand samordning inom Justitiedepartementet, Näringsdepartementet och Finansdepartementet. Uppdraget i Statsrådsberedningen lämnade hon ett år innan tiden var ute för den borgerliga regeringen för att gå tillbaka till advokatbanan.

Sussi Kvart har varit bolagsjurist på telefonaktiebolaget L M Ericsson under drygt fem år. Sedan 1997 är Sussi Kvart ledamot i Aktiebolagskommittén, vars uppdrag är att göra en total översyn av hela aktiebolagsrätten. 1998 blev hon ledamot av Styrelsen för Hennes & Mauritz AB. Dock fortsätter hon att verka inom de folkpartistiska kretsarna och sågs sitta i styrelsen för Bertil Ohlin Institutet för året 1999/2000. 

 

***

 

Jan Friedman - judisk entreprenör och konspiratör

 

I artikeln i tidningen Dagen ovan som avslöjade konspirationen för att förgöra Per Gahrton inom folkpartiets ungdomsförbund, avslöjades att hela kampanjen planerats hemma hos juden Jan Friedman.

Jan Friedman var tidigare folkpartistiskt aktiv med början i FPU där han 1972 var suppleant. Friedman satt som ledamot av Stockholms kommunfullmäktige 1976-1981 och var bl.a. informationssekreterare i Utbildningsdepartementet 1977-1979.

1984-1989 var Jan Friedman VD för Medvik 1984-1989 och således med om att starta TV3, men även TV 1000 och tidningen Z. 1989 etablerade han sig som egenföretagare och planerade att starta ett bolag för ett samarbete mellan kommersiella lokalradiostationer om radioreklam det s.k. Svensk Radioutveckling AB (SRU) som vi berättade mer om i vårt avsnitt om TV-radio. Därutöver var Jan Friedman marknadschef på Dramaten 1979-1981 och chef för AB Pressurklipp 1981-1984.  

Jan Friedman har som aktiv jude också suttit i fullmäktige i Judiska Församlingen i Stockholm (se Judisk Krönika, nr.3-1979) och är medlem i den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. Friedman deltar också i det judiska kulturlivet och satt också med i festivalkommittén för den Judiska Festivalen i Riga (se Judisk Krönika, nr.1-1991).

I Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1978, intervjuas Jan Friedman i samband med Israels 30-års jubileum, där han kallar Israel för "en stor internationell tillgång" och minns särskilt varmt sin första resa till Tel Aviv.

 

"Liberalen" Håkan Holmberg - mannen som ger intoleransen ett ansikte

 

Av de lite senare tillskotten till sionistmaffian har vi Håkan Holmberg som efter att ha drillats i sionistisk polemik i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning gick över till Expressen 1974.

Efter Expressen fortsatte han sin karriär inom folkpartiets ungdomsförbund där han tillhörde förbundsledningen 1972 (förbundskassör) och var förbundssekreterare 1974-1975. Holmberg var senare folkpartistisk riksdagsman 1988-1997.

Hans främsta karriär är numera på Upsala nya Tidning - UNT, där han började 1978. Han har skjutit fram sin positioner på denna tidning som länge varit präglad av juden Lennart Hirschfeldts chefskap. Således blev Holmberg tidningens politiske redaktör 1984, utrikesredaktör 1997 och slutligen 2001 fick han den tunga posten som politisk chefredaktör.

Han har även varit ordförande för Ohlin-institutet på inrådan av framlidna Ann Wibble och ledamot i Uppsala Universitets konsortium. 

 

Håkan Holmberg har flera sionistiska meriter. Något som är bra att känna till då han har ett stort inflytande på en hel tidning.

 

Holmberg var ordförande för Svenska Kommittén mot Antisemitism 1989-1998, en organisation där en mängd av hans kolleger från folkpartiet medverkar.

Håkan Holmberg har även samarbetat med Samfundet Sverige-Israel. I Menorah, nr.1-1994 berättas hur Holmberg deltog vid ett som möte som hölls av Samfundets lokalavdelning i Eskilstuna oktober 1993, där han höll ett föredrag för de sionistiska åhörarna om "Antisemitismen - förr och nu".

Som belöning för sina insatser för Sion erhöll Håkan Holmberg 1996:års "Aaron Isaac"-stipendium från Judiska Församlingen i Stockholm. Enligt Judisk Krönikas bilaga "Magasinet", nr.1-1996, fick Holmberg utmärkelsen för "hans insatser för de rysk-judiska invandrare, som sökt asyl i Sverige", men vi tror snarare att det är hans allmänt projudiska/prosionistiska aktivism som på detta sätt belönas.

 

 ***

Bernström, My Bonnie

 

Sionisten Bonnie Bernström började sin karriär inom FPU för att sedan ha den framträdande och politiskt tunga rollen som ledarskribent på Expressen åren 1974-1975. Efter Expressen gick hon över till storpolitiken och var riksdagsledamot för folkpartiet 1976-1982 och ordförande för dess ungdomsförbund FPU 1975-1977. Hon har senare önskat finslipa sina propagandafärdigheter och gett sig in i kommunikationsbranschen och är VD för AB Bonnie Communications sedan 1989.

Hon fortsätter dock också ha kontakt med sitt folkpartistiska nätverk och sågs sitta i styrelsen för Bertil Ohlin Institutet 1999/2000.

 

Annons från en bilaga till Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1988), i samband med firandet av Israels 40-års dag. Bonnie Bernström och de gamla vanliga Israelanhängarna.

 

Under 1980-talet var Bonnie Bernström ordförande för Samfundet Sverige-Israels lokalsamfund i Stockholm, (en post som numera hålls av folkpartisten Inge-Britt Lundin).

I denna roll åkte Bonnie Bernström tillsammans med TCO-juristen Stig Gustafsson, som också då satt i styrelsen för Samfundet Sverige-Israel, ned till sin älsklingsstat. Menorah, nr.1-1988, rapporterar hur Bernström nöjt efter resan sade:

"- Jag rekommenderar gärna andra föräldrar att åka dit [till Israel] med sina barn i låg- och mellanstadiet."

 

Bonnie är också stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism

 

Som flera från sionistmaffian är hon gift med en inte helt obemärkt partner då hennes man, direktören Magnus Lagerkvist, bl.a. varit planeringschef på Vin- & Spritcentralen, sakkunnig på arbetsmarknadsdepartementet, VD för Lagerqvist och Partners AB och ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademiens industriella råd.

 

***

 

Systembolagsjuden Gabriel Romanus

 

Gabriel Romanus, jude och på mödernet från den judiska Rosenbaum-släkten, började sin politiska karriär som förbundssekreterare inom FPU 1961-1962. Han fortsatte sedan vidare som informationschef för folkpartiet 1967-1968 och var partiets riksdagsledamot 1969-1982 då han t.o.m. var gruppledare för partiet.

Under åren 1877-1978 var Gabriel Romanus sakkunnig på Arbetsmarknadsdepartementet och 1978-1979 var denne sionistiske jude Sveriges socialminister.

Därtill fortsatte Romanus toppa folkpartiet och var ledamot i partiets styrelse 1966-1982 och ordförande för folkpartiet i Stockholms Län 1976-1982.

Efter 1982 fortsatte Gabriel Romanus som VD för vin- och spritmonopolet - Systembolaget, men har även suttit på andra känsliga poster som styrelseledamot av rikspolisstyrelsen 1974-1977, ordförande riksförbundet Hem och Skola 1980-1984, ledamot i Nordiska Rådet 1979-1982 och sedan chef för socialvetenskapliga rådet.

På Bonnier-tidningen Expressen var han likt flera av sina andra FPU-kolleger varit ledarskribent. Romanus tjänstgjorde sitt pass där under åren 1965-1967, då ledarsidan stod under ledning av juden Ernst Klein.

Gabriel Romanus´ sionistiska engagemang har visat sig i hans framträdanden på de olika sionistiska evenemangen och hans uttalade stöd till den judiska apartheidstaten. Åren 1984-1989 var han ordförande i Svenska Kommittén mot Antisemitism t.o.m. Håkan Holmberg tog över, och numera är Romanus "bara" medlem i organisationen. Han är också suppleant i riksstyrelsen för Samfundet Sverige-Israel. (se "Menorah", nr.3-2000) och i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah annonseras Gabriel Romanus i tidskriftens "tacklista" som tack för hans bidrag till EXODUS - d.v.s. ryska judars invandring och kolonisation i Palestina (se "Menorah", nr.3, 1999, sid. 15).

Den judiska sionisttidskriften Judisk Krönika, nr.2-1979, berättar också hur Gabriel Romanus, i egenskap av Sveriges socialminister, höll ett tal "å regeringens vägnar" i Stockholms synagoga, den 1:a april 1979. Judisk Krönika återger delar av talet där juden Romanus bl.a. sade att "Israels existens som en judisk stat är för oss en självklarhet", "Israel måste få bestå som en fri judisk stat" (se kopia på del av artikeln, här intill).

Del av artikel från Judisk Krönika, nr.2-1979.

Den sionistiske juden Gabriel Romanus var f.ö. också värd å den svenska regeringens vägnar för den israeliske social- och arbetsmarknadsministern Israel Katz, under dennes besök i Sverige 1979 (se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1979).

Här har vi således ytterligare exempel på ur sionister som har sionismen och dess Israel som sina sidoengagemang missbrukar sin poster inom den svenska politiska administrationen för att stärka banden mellan Sverige och den judiska ockupantstaten.

 

Som en gosse av etablissemanget var Gabriels far kirurgprofessorn Ragnar Romanus (bl.a. med i socialstyrelsens vetenskapliga råd, Riksföreningen mot cancer, viceordförande i Svenska läkarsällskapet, ordförande i Svenska kommittén för vetenskapens frihet), och Gabriels mor var judinnan och RFSU-aktivisten Vera Starck-Romanus (Rosenbaum).

Hans farbröder var justitierådet Sven Romanus som också likt sin brorson Gabriel är medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism, i Svens fall som "stödmedlem". Sven Romanus var ordförande för Högsta Domstolen 1969-1973, statsråd, och hade den strategiska posten som chef för justitiedepartementet åren 1976-1979. Därutöver har sionisten Sven suttit på viktiga massmediala poster som vice ordförande för Pressens opinionsnämnd 1956-1959 och senare även ordförande där. Han var också med i Massmedieutredningen 1970-1976 och kommittén för lagstiftning av yttrande- och tryckfrihet 1965-1972.

En annan farbror till Gabriel, och således bror till Ragnar och Sven, är civilingenjören Harald Romanus som haft flera poster som kanslichef för Statens uppfinnarnämnd, VD för Svenska uppfinnarkontoret, överingenjör och avdelningschef Styrelsen för Teknisk Utveckling (STU), ledamot av Statens konsumentråd 1956-1972 och slutligen President of the International Federation of Inventors Association, London.

 

Del av artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1995.  Gabriel Romanus bror Mikael Romanus berättar om sitt judiska engagemang för Israel.

 

Gabriel Romanus´ egen bror, läkaren Mikael Romanus, verksamhetschef på Cityakuten, Göteborg, är också politiskt aktiv inom folkpartiet i Göteborg och var kandidat till riksdagen i valet 1998. Han var medgrundare och vice ordförande för "Stiftelsen Torgny Segerstedts minne" och han har samarbetat med det av sionistiske aktivisten Stéphane Bruchfeld på Svenska Kommittén mot Antisemitism inspirerade "Levande Historia"-projektet. Mikael Romanus´ Israel-engagemang utgörs av hans ordförandeskap för Samfundet Sverige-Israels avdelning i västra Sverige.

Mikael Romanus berättar avslöjande om sitt sionistiska engagemang i Menorah, nr.2-1995 (se delar av denna artikeln här invid):

"- Jag är liberal och har varit intresserad av Israel så länge jag kan komma ihåg. Som bror till Gabriel och son till en judisk mor låg ju det nära till hands för mig redan i tonåren. Det var på Tingstens tid med Per Ahlmark och Gabriel som hans adepter på 50-talet och början av 60-talet."

 

Mikael Romanus fortsätter om sin roll som lokalordförande för Samfundet Sverige-Israel och judarnas fortsatta inflytande i Göteborg:

"- En höjdpunkt blev vårt riksårsmöte, där jag mötte samfundsfolk från olika delar av landet. Det lockade också fram stort engagemang såväl i styrelsen som bland övriga lokala medlemmar, och Göteborgs kommun var högst tillmötesgående. Så är ju också många judiska familjer, ofta köpmannasläkter, med i stadsfullmäktige och kulturlivet."

Här avslöjar Romanus att judar alltjämt har makt i denna stad och dessutom använder den för att gynna Israel och dess vänskapsorganisation.

Mikael Romanus berättar sedan om Israel:

" - Vid mitt första besök i Israel deltog jag i en forskarkongress i Jerusalem. Det ligger i det judiska arvet att vilja forska och undersöka. Jag har också varit i Israel med min maka och vår yngsta dotter, som var på kibbutz, och vi fick alla en väldigt stark känsla för detta landet."

 

Bland sionisten Gabriel Romanus´ övriga släkt i det svenska etablissemanget skall här än en gång nämnas hans judiska kusiner Claes Borgström (JÄMO), Anette Kullenberg (Aftonbladet, PK) och Kerstin Vinterhed (Dagens Nyheter), (barn till judinnan Helen Starck vi nämnt tidigare) samt Kerstin Vinterheds dotter Stella Fare (Stockholmspartiet). 

 

***

 

Hadar Cars - agent i svensk politik för Samfundet Sverige-Israel

 

Ett sedan länge välbekant namn från de sionistiska kretsarna är juristen och politikern Hadar Cars. Han började inom folkpartiet som vice ordförande för FPU 1963-1964. Cars var handelsminister och chef för Handelsdepartementet 1978-1979, riksdagsledamot för folkpartiet 1980-1982 och sedan igen fr.o.m.1985. Inom partiet har han varit ordförande i folkpartiets internationella råd 1983-1991.

I egenskap av Sveriges handelsminister var det Hadar Cars som mötte upp med en israelisk industridelegation i samband med deras besök till Sverige 1979, där "båda parter", enligt artikel i Judisk Krönika, nr.4-1979, uttryckte "en önskan om utökade affärskontakter" (se bild intill). Här ser man ett bra exempel på hur sionister när de får makt shanghajar i detta fall svensk utrikespolitik och använder sina maktposter för sina egna syften.

Tänk tanken att en boerättling i Sverige fått posten som Sveriges handelsminister och som denna sedan tagit emot en delegation från apartheids Sydafrika. Hade det varit accepterat?

 

Sionisten Hadar Cars får "en gåva" från sina judiska vänner från Israel. Saxat från Judisk Krönika, nr.4-1979.

 

Hadar Cars har lett flera statliga utredningar och var ledamot av EFTA:s parlamentariska kommitté och var ordförande för riksdagens EG-delegation (1993-1999).

Därutöver har han under åren haft en mängd andra uppdrag. Redan tidigt på 1950-1960-talet var han sekreterare för Svenska Unescorådet. Han har även varit biträdande generalsekreterare på Internationella handelskammaren och sekreterare och vice VD på Stockholms handelskammare innan han blev minister. 

Hadar Cars sitter också som adjungerad i styrelsen för "Invandrare och Minoriteter" (2000), en organisation präglad av judar som David Schwarz och Nora Weintraub.

 

Som en del av sitt engagemang för Israel var Hadar Cars år 2000-2003 riksordförande i Samfundet Sverige-Israel.

Cars berättar om Israel i tidskriften "Menorah", nr.3-2000:

"- Israel har spelat en oerhört stor roll i mitt tänkande ända från unga dagar och har så fortsatt hela livet, säger Hadar Cars. - Israel är ett land som fascinerar - hur det kom till, hur det försvarat sig mot numerärt överlägsna fiender, hur det utvecklat sin demokrati och kultur, och hur det byggt upp sin forskning och ekonomi. För en politiskt intresserad person som jag är, är det dessutom spännande att komma till ett land där alla man möter verkar ha ett eget starkt politiskt engagemang.

Hadar Cars var bara 15 år, när Ben Gurion utropade den nya staten, och ynglingen följde uppmärksamt utvecklingen. Drygt tio år senare skrev han i Liberal Debatt att Israel borde komma med i Nato och få det skydd det innebär. Sitt Israelintresse delar han med sin maka Jane, och även familjens ungdomar har varit med i Israel och rest runt i landet.

- När jag varit i Israel har jag självklart haft kontakter inom det politiska livet. Jag har tittat på deras energiteknik, eftersom jag ägnat mycket tid åt det ämnet sedan jag var handelsminister."

Hadar har också mycket gott att säga om sin socialdemokratiska sionistkollega Anita Gradin som också bisitter honom i Samfundet Sverige-Israels styrelse:

"Nu skall han alltså dessutom sätta till en del av sin tid och energi för att öka Samfundets aktiviteter för Israel.
- Jag tror att syftet från Samfundet sida med att välja in Anita Gradin och mig i styrelsen är att vi skall medverka till att ge Samfundet en klarare profil i samhällsdebatten, fortsätter Hadar Cars. Anita och jag träffades som fullmäktige i Stadshuset på 60-talet och har samarbetat i riksdagen och i EU. Det är roligt att få fortsätta med det i Samfundet." 

Och om situationen i Mellanöstern har Cars ytterligare att tillägga:

"- Låt oss anta att parterna når en uppgörelse - vad händer då? På israelisk sida skall uppgörelsen underställas folket i en folkomröstning. Inför den - allra senast! - bör Sverige och andra länder göra klart att man flyttar sina ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Det är Israels huvudstad. - Statsminister Göran Persson har gjort värdefulla insatser för att förbättra relationerna mellan Sverige och Israel. I den situation som nu råder är det av största betydelse att de vänskapliga kontakterna stärks ytterligare."

Ännu en ledande sionist som hyllar Göran Persson - och ännu en sionist som tycker att det i strid mot FN ockuperade Jerusalem skall bli den judiska ockupantmakten huvudstad och att Sverige skall bryta mot FN:s fördömande av denna ockupation och flytta sin ambassad dit för att legitimera rovet! 

 

Vi kan också här påminna om Hadar Cars engagemang för ett väpnat angrepp mot Irak där man så sent som 15 februari 2003 kunde se Cars flinande nuna på den patetiska demonstrationen för ett krig mot Irak som hölls i Stockholm utanför Iraks ambassad med deltagande av samfundsordföranden Cars och c:a hundra CIA-irakier (TV4 Nyheterna, 15/2, kl. 18:30).

 

Cars efterträddes på posten som Samfundet Sverige-Israels ordförande av ingen annan än den moderate topp-politikern Gunnar Hökmark (en person vi skriver mer om i vårt avsnitt om moderaterna).

Själv fortsätter Hadar Cars politisk och som toppnamn inom den svenska avdelningen av den Pan Europeiska Unionen, en organisation grundad av den judiske greven Richard N. Coudenhove-Kalergi, en person vi omnämnde och citerade i vår introduktion Strategier för judisk politisk makt - Det indirekta maktutövandet.

 

Hadar Cars´ far var en överste av 1:a graden vid namn Hadar C. Cars och modern var en kvinna född Magnuson, vilket kan betyda att hon kommer från den gamla judiska Magnuson-klanen.

 

 

***

 

Sionisten Thomas Hammarberg - Israelsidans agent i Amnesty International och Svenska Rädda Barnen

 

 

Thomas Hammarberg är en annan aktivist som började, liksom sina sionistiska vänner, som FPU-aktivist där han var förbundsordförande för folkpartiets ungdomsförbund 1966-1969.

Dessförinnan, 1965, var Hammarberg ledarskribent på den judeofila tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning 1965, som då stod under den öppet sionistiske Harald Wigforss´ ledning, (gift med en judinna från de judiska klanerna Felländer-Ahronowitsch och som också var verksam på GHT). Man kan tänka sig att det var där den unge Hammarberg, icke-jude så vitt vi vet, blev duperad och fick insupa sionistisk propaganda om "Israels rätt". Thomas Hammarberg gick sedan in på den journalistiska och opinionsbildande banan, först som ulandskommentator Expressen 1969-1973 och sedan på Expressens utrikesredaktion där han var chef för utlandsredaktionen 1973-1976. En post som sedan övertogs av den folkpartistiske juden Ernst Klein.

Efter sejouren på Expressen fortsatte denne fullfjädrade sionist in i den statliga radion som utrikesmedarbetare på Dagens Eko, SR, åren 1976-1978, och han har även varit utrikeskrönikör på tidningen Vi.

Andra poster som Thomas Hammarberg innehaft var posten som generalsekreterare för Amnesty International 1980-1986 (där hans samarbetat med juden Per Wästberg) samt generalsekreterare för Svenska Rädda Barnen 1986-1992. Han har även varit ledamot av Svenska Unescorådet 1977-1980, ledamot av svenska Unicef-kommittén 1986-1989 och ledamot av FN:s expertkommission om barnens rättigheter sedan 1991, och Hammarberg har haft ansvar att leda en regeringstillsatt samordningsgrupp för att samordna det svenska agerandet i frågor om de palestinska flyktingbarnen. Extra makabert då sionisten Hammarberg i boken "Det hatade Israel", i sitt eget bidragande kapitel skriver under rubriken "Ockupation för fred"!

I Judisk Krönika, nr.1-2/1971, uppmärksammas att Thomas Hammarberg under en aktion ihop med sionister från Judiska Studentföreningen tågade till Sovjets ambassad där "Hammarberg höll ett uppmärksammat tal" till stöd för judar i Sovjet som anklagats och dömts för flygplanskapningar av Sovjetstaten.

Flygplanskapningar är nämligen helt OK enligt våra sionister, bara det är judar som genomför dem.

I samband med den palestinska al Aqsa Intifadan mot den israeliska - läs judiska - ockupationen har det dock visat sig att herr Hammarberg börjat vakna upp ur sin sionistiska dvala och insett att stöd till Israel faktiskt är inget annat än stöd till en rad brott mot mänskliga rättigheter och folkrätten. Därför har han på senare tid (d.v.s. efter 2000) skrivit flera bra inlägg angående den israeliska ockupationsmaktens framfart och till och med attackerats för detta på det lömskaste av sätt av sina forna bundsförvanter i den judiska maffian. Detta visar att det faktiskt finns hopp att icke-judar, som tidigare p.g.a. propaganda och hjärntvätt blint hyllat det sionistiska projektet, när de senare väl sett med egna ögon vad sionismens tillämpning egentligen innebär i form av mänskligt lidande faktiskt kunnat omvärdera sina tidigare ståndpunkter.

Detta inger hopp inför framtiden.

Samtidigt är det talande att se hur judarna häcklar sina tidigare bundsförvanter och "nyttiga idioter". Något som än en gång bekräftar bilden av hur judarna bara gynnar sina lakejer så länge de har nytta av dem och hur de sedan mer än villigt sticker - politiskt talat - kniven i ryggen på dem skulle icke-juden börja tänka självständigt och agera på ett för judarna misshagligt sätt.

 

***

 

Några övriga namn från Ahlmark och hans sekt

 

Den mångårige chefredaktören för Dagens Nyheter, shabbaz gojen Hans Bergström, har också ett gediget folkpartistiskt förflutet som det är sällan man öppet talar om. Han var exempelvis utredningssekreterare på riksdagskansliet för folkpartiet 1971 och 1:e vice förbundsordförande på FPU 1971-1972, där han präglades av sina kolleger som sionisterna Jan Friedman, Johan Schück (senare ekonomijournalist på DN under Bergström) och Håkan Holmberg.

Vidare i sin politiska karriär har Hans Bergström varit sakkunnig på Arbetsmarknadsdepartementet, aktiv på UD och som kansliråd på Statsrådsberedningen 1978-1979.

Bergström var politisk assistent åt partiordföranden åren 1972-1980 och t.o.m. talskrivare för supersionisten och folkpartiledaren Per Ahlmark, (kom ihåg Ahlmarks tjat om "Israels säkra gränser" under sina riksdagstal). Man måste därför utgå från att det finns starka ideologiska band dessa män emellan och således också angående den politiska rörelsen sionismen, då den alltid varit Ahlmarks hjärtesak och han svårligen skulle kunna tänka sig samarbeta med någon som i denna för honom så avgörande fråga hyste en avvikande uppfattning.

Man kan även se fortsatta tecken på denna politiska allians dem emellan då Ahlmark är regelbunden ledarsida- kolumnist under Hans Bergströms chefredaktörskap på Dagens Nyheter.

Bergström får också högsta betyg av Ahlmark. I ett tal som Ahlmark höll på Samfundet Sverige-Israels Chanukkafest den 6 december 1999 i samband med att han förlänats det årets Torgny Segerstedt-pris, gick han in på Hans Bergströms insatser på DN (talet återgivet i Menorah, Förenade Israelinsamlingens tidskrift, nr.1-2000):

"Naturligtvis bör vi tacka statsminister Göran Persson för att han har förvandlat den perioden till en parentes och återknutit till den traditionella vänskapen mellan Sverige och Israel. Samma känsla av tacksamhet bör gå till de publicister, som vägrat att falla undan för Israel-fienderna. Under de senaste åren har framförallt Dagens Nyheters ledarsida under Hans Bergström ändrat klimatet. Tidningens insikter om demokratins värden har återskapat DN-traditionen från Herbert Tingstens tid att slå vakt om Israels rätt att leva."

 

Hans Bergström har även på senare tid kvar sina kopplingar till sina folkpartistiska vänner från förr då han tillhör det "vetenskapliga rådet" på det folkpartistiska Bertil Ohlin Institutet.

Innan sitt chefredaktörskap på Bonnier-ägda Dagens Nyheter har denne nickedocka i sionisternas händer varit chefredaktör och ansvarig utgivare på tidningen Nerikes Allehanda 1980-1985. 1987 började han som ledarskribent på DN.

Likt många vi andra vi här rabblat upp kommer Bergström själv från mediaetablerade kretsar och hade en far Nils Bergström som på sin tid också var redaktör.

 

Vi måste här nämna ytterligare ett toppnamn inom folkpartiets ungdomsförbund och som har en stark koppling till den judiska gruppen. 

Vi tänker här på Hans Blix (född 1928), som var vice ordförande för folkpartiets ungdomsförbund 1959-1961. Han är son till Gunnar Blix som var professor i medicinsk och fysiologisk kemi och vars mor i sin tur var född från den judiska klanen Lamm.

Herr Blix var Sveriges utrikesminister 1978-1979 under Ullstens kortlivade fp-ministär.

Hans Blix är numera chef för FN:s vapeninspektioner i arablandet Irak.

 

Judisk Krönika skryter över Hans Blixs judiska påbrå i artikeln "Alla är de på något sätt...", från Judisk Krönika, nr.4-1985.

Artikeln visas nedan i översiktsformat, en artikel vars läsning enligt Judisk Krönika kan leda till att "icke-judar [...] kan få för sig att hela det svenska kulturlivet är en judisk angelägenhet". För att läsa denna högintressanta och för den judiska etnofixeringen och rasismen så avslöjande artikeln, klicka på respektive bild nedan så länkas ni till respektive artikelsida i läsvänlig storlek (kom ihåg att maximera bildstorleken i er webläsare/browser):

  

 

 

En annan FPU-man med starka kopplingar till den judiska gruppen är Nils Hallerby, politisk redaktör och även 2:e redaktör på Expressen.

Nils Hallerby var bl.a. styrelseledamot i folkpartiets ungdomsförbund 1947-1952 och borgarråd.

Dessutom var Hallerby samtidigt gift med en judinna med efternamnet Rosenbaum (-Herson). Under rättegången mot Radio Islam och Ahmed Rami satt samme Hallerby - som ju visat sig varit ordförande i Samfundet Sverige-Israels lokalavdelning i Stockholm - som folkpartistisk medlem av juryn! Den jury vars uppgift var att bestämma om Rami skulle kastas i fängelse eller inte.

Nils Hallerbys dotter Lena Hallerby skriver i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.3-1978, och är gift med Christer Hallerby, som bl.a. varit biträdande partisekrekreterere för folkpartiet 1983-1988, och statssekreterare på Kulturdepartementet 1993-1994.

Några intressant folkpartistiska kvinnor

   

Studierektorn Ingegeärd Fraenkel, gift med en sjökapten Karl Erik Fraenkel från denna enligt judiska namnregler judiska klan, var riksdagsledamot för folkpartiet åren 1967-1979 och satt även som ordförande för Folkpartiets Kvinnoförbund 1967-1977. Därutöver har hon suttit i Systembolagets styrelse likt kollegan och juden Gabriel Romanus.

 

En annan folkpartistisk kvinna och judinna som haft inflytande över dess kvinnoförbund är Inga-Lisa Jakubowski som suttit i centralstyrelsen på Folkpartiets Kvinnoförbund.

 

Kerstin Heinemann, folkpartist från den judiska Heinemann-klanen, riksdagskvinna och vice talman för Sveriges riksdag.

Kerstin Heinemann (född 1942), är ännu en politiskt aktiv judinna inom folkpartiet som sedan 1994 sitter för folkpartiet i Sveriges riksdag. Kerstin Heinemann har i riksdagen haft inflytelserika poster som suppleant i konstitutionsutskottet, ledamot i socialutskottet, ledamot i krigsdelegationen, suppleant i valberedningen samt vice gruppledare och ledamot i förtroenderådet. Senast 2004 har samma Kerstin Heinemann intagit den principiellt viktiga posten som riksdagens vice talman, något som måste ses som en triumf för de sionistiska krafterna i landet.

 

Rumänskan Ana Maria Narti, som under samma period som Kerstin Heinemann sitter som riksdagskvinna för folkpartiet, är en annan aktör vi sedan länge haft upp ögonen för då många öststatsimmigranter som gått in direkt till det svenska etablissemanget brukar ha just judisk bakgrund. Dock har vi inte kunnat få det bekräftat i Nartis fall, även om hon länge varit kolumnist i Bonnier-pressens Dagens Nyheter. Ana Maria Narti sitter också som ledamot i stiftelserådet för Bertil Ohlin Institutet för 1999/2000.

 

 

Den folkpartistiska kvinnan Kerstin Ekman är en annan stark vän av Sion.

Inom folkpartiet började Kerstin Ekman som ledamot i kommunfullmäktige i Göteborg 1977-1979 där hon var 1: e vice ordförande för folkpartiet i Göteborg 1976-1979. Därefter var hon riksdagsledamot för folkpartiet 1979-1991 där hon tillhörde folkpartiets partistyrelse sedan 1983 och var vice gruppledare för folkpartiets riksdagsgrupp 1982-1991.

Inom politiken har denna sionist haft försvarsfrågor som specialintresse och var ledamot av försvarsutskottet 1986-1991, ledamot av militärledningens rådgivningsnämnd sedan 1985, ledamot av försvarskommittén 1988-1990 och försvarsberedningen 1990-1992. Därtill har hon suttit i Europarådet sedan 1986 och FN-delegationen 1984.

Kerstin Ekman sitter med i Rikssamfundet Sverige-Israel sedan 1985 och var ordförande för Samfundet Sverige-Israel, västra kretsen 1985-1990 (se också Mikael Romanus).

Kerstin Ekman erhöll Samfundet Sverige-Israels Torgny Segerstedt stipendium för 1992, med motiveringen att hon är en "ärlig och trofast Israelvän". Menorah, nr.1-1993 berättar vidare om "Kerstin Ekmans fasta övertygelse om vikten av att på alla sätt stödja Israel".

 

 ***

 

Ytterligare folkpartistiska aktivister

 

Juden Bert Levin började som sekreterare i folkpartiets riksdagsgrupp 1964, var kanslichef där 1965 och gick sedan vidare som statssekreterare Utbildningsdepartementet 1976 för att sedan bli statssekreterare i regeringens samordningskansli åren 1980-1982.

Levin har fortsatt sin folkpartistiska aktivism därefter och sågs senast som ledamot i stiftelserådet för Bertil Ohlin Institutet för 1999/2000.

Han har därutöver gjort karriär inom direktörsvärlden och var direktör för Svenska ManagementGruppen AB 1983-1984, VD Securitas Ö Sverige AB 1984 och sedan VD för statistikjätten SIFO AB under åren 1988-1992.

Bert Levin är dessutom aktiv inom media och var ledarskribent på Dagens Nyheter i början av 1970-talet t.o.m. den borgerliga valsegern 1976, då han gick helt in för politiken. På senare tid sitter Bert Levin i styrelsen för Vestmanlands Läns Tidning AB ihop med den sionistiskt aktive Ander H. Pers, som vi berättar med om under rubriken för denna tidning.

Bert Levin har också suttit, liksom Karin Ahrland, i priskommittén för den sionistiska "Kiki och Bertil Neumans Fond" för att premiera judisk-sionistiska aktivister 1989, se Judisk Krönika, nr.3-1989.

 

***

 

Daniel Tarschys.

Daniel Tarschys är en annan av den ständigt växande listan på judar inom den folkpartistiska partiorganisationens toppskikt.

Tarschys har varit riksdagsledamot för folkpartiet 1976-1982 och sedan 1985-1994. För folkpartiet har Tarschys haft flera tunga politiska uppdrag. Han var statssekreterare för Statsrådsberedningen 1978-1979 och var ordförande för riksdagens utrikesutskott 1991-1994 - en absolut topp-position i händerna på en sionist.

Tarschys har sedan gått över till Europarådet där han var dess generalsekreterare 1994-1999. Bonnier-tidningen Dagens Nyheter betonade just hans judiskhet som en faktor vid valet av Tarschys till generalsekreterare för Europarådet. I DN 7/8-1994 kunde man läsa:

"Själv verkar han lätt besvärad att påminnas om sitt halvjudiska påbrå och betecknar sig snabbt som ateist och okonfessionell. Men trettiotvå länders representanter var kanske inte helt likgiltiga för symbolvärdet i att välja någon med denna bakgrund till chef för Europarådet och dess tolv hundra anställda."

"Ateist"? "Okonfessionell"? Vi förundras. Varför medverkade då denne Daniel Tarschys i tidningen Judisk Krönika där han skrev under rubriken "Mitt judiska Sverige"? Att symbolvärdet är stort kan vi nog ändock hålla med om.

DN skriver vidare i sin artikeln att "den språkkunnige Tarschys sägs ofta ha använts som torped av svenska regeringen när det gällt att bygga upp relationerna till de nya ryska makthavarna".

Innan han blev generalsekreterare ledde Daniel Tarschys, som medlem i Svenska Europa-rådsdelegationen, Europarådets delegation för övervakning av valet i Ryssland 1993 och var huvudrapportör för Rysslands medlemskapsfråga inför Europarådet.

Därtill har Daniel fortsatt sin folkpartistiska aktivism och är likt flera andra ovannämnda knuten till Bertil Ohlin Institutet och sitter i dess Vetenskapliga råd 1999/2000.

Inom den akademiska världen har Daniel Tarschys en viktig post då han är statsvetare och s.k. öststatsexpert. Han var tidigare professor i öststatsforskning vid Uppsala Universitet för att efter 1985 bli professor vid Stockholms Universitets Statsvetenskapliga Institution.

Daniel var även nominerad som kandidat till rektor för Stockholms Universitet, något han gjorde i konkurrens med sin judiske vän från statsvetenskapliga institutionen, professor Kjell Goldman (se DN 27/2-1994).

Daniel Tarschys verkade också inom organisationen SIPRI under åren 1992-2000, samtidigt som den polske juden dr. Adam-Daniel Rotfeldt chefade. 1989-1994 var han ordförande för Sarec.

 

Att denne jude Daniel Tarschys är en 100 % sionist är inget man behöver tvivla på. Han samarbetar t.o.m. med den Zionistiska Federationen i Sverige och den världsomspännande sionistorganisationen World Zionist Organization, WZO, vilket artikeln härintill från Judisk Krönika, nr.4-1986, avslöjar.

Artikel från Judisk Krönika, nr.4-1986.

Här ser vi f.ö. också den kände tumörprofessorn Georg Klein, ett av vittnena mot Ahmed Rami i Radio Islam rättegången 1989, som aktiv sionist. För att inte nämna Edmund Rapaport, tidigare generaldirektör för Statistiska Centralbyrån och tillika ordförande för Stockholms Mosaiska (judiska) Församling.

Göran Holmberg är en känd socialdemokrat och tidigare Aftonbladet-skribent som vi berättar mer om i vårt avsnitt om socialdemokraterna.

 

När den judiska frimurarorganisationen B´nai B´rith den 22 april 1975 skulle informera sina loge-medlemmar om situationen för judar i Sovjet så bjöd man också in "docent Daniel Tarschys", där "docent Tarschys skisserade Sovjetunionens judepolitik under fem decennier" för sionistauditoriet. Detta enligt Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1975.

 

Daniel Tarschys avslöjar också sin rasistiska inkonsekvens då det blev känt att den nyligen mördade holländske politikern Pim Fortuyns parti gjort en stark framgång i det holländska parlamentsvalet 2002. Daniel Tarschys var inbjuden att kommentera valresultatet och Fortuyn-partiets framgångar i Aktuellt (kl. 21.00, TV2, 16/5-2002).

Det hör till saken att veta att denne Fortuyn var känd för sin antimuslimska retorik. Enligt vår mening var det denna anti-islamism och det faktum att han inte angrep judarna, samt hans homosexualitet som gjorde att våra etablerade medier inte förtalade honom så som man annars brukar göra med "nationalistiska" politiker. Man t.o.m. begrät honom när han på öppen gata i maj 2002 sköts ihjäl, bara några dagar innan valet.

Daniel Tarschys, inbjuden till Aktuellt i egenskap av professor i statskunskap, kallade själv Pim Fortuyns parti för "det nya protestpartiet", "han sa sanningar tyckte en massa väljare".

Tarschys betonade verkligen att han inte tyckte att de som röstade på Fortuyns parti var rasister och främlingsfientliga. Det var nämligen "skillnad mellan Fortuyns parti" och de andra främlingsfientliga partierna i Europa "där man verkligen gått åt hårt" mot invandrare. Fortuyn och hans parti skulle enligt statsvetargurun Tarschys ej jämföras med exempelvis Le Pens nationalistparti i Frankrike, då Fortuyn "hade en annan uppfattning" än dessa partier, "han drev en annan typ av främlingsfientlighet".

Ty som Tarschys sade, "han vill inte kasta ut folk", "han vill kanske kasta ut de som är fundamentala muslimer". Och det fanns ju en given förklaring till detta muslimhat ty det "kan ha att göra med muslimsk kritik mot homosexualitet, han var ju homosexuell och mycket radikal kritiker av Islam".

 

Annat var det när Tarschys intervjuades i TV-nyheterna under 1990-talet från en konferens där även den antijudiske "liberalen" Vladimir Zjirinovskij närvarade och som juden Tarschys var oerhört kvick att fördöma och ta avstånd ifrån.

 

Som vi berättade i avsnitt om judar och Sveriges Radio var Daniel Tarschys´ far den kände judiske universitetslektorn och litteraturdocenten Bernhard Tarschys (1905-1978), jude av litauiskt ursprung, tidigare föreståndare för den Mosaiska Församlingen i Stockholm och en känd liberal som exempelvis var programchef och styrelsemedlem vid Sveriges Radio. Bernhard Tarschys var sionistiskt aktiv och en kär vän av Israel och aktiv i den supersionistiska organisationen Zionistiska Federationen (han satt exempelvis i denna organisations "hedersdomstol", se Judisk Krönika, nr.5-6/1972). Bernhard Tarschys var dessutom ordförande för Sällskapet för judaistisk forskning.

Daniel Tarschys mor var Karin Tarschys, född Alexanderson. Hon var en dam av etablissemanget som dotter till förre justitierådet, professorn i processrätt vid Stockholms Högskola och liberale riksdagsmannen Nils Alexanderson (född 1875). Nils Alexanderson satt i Första Kammaren 1912-1921 och var ledamot av liberala samlingspartiets förtroenderåd och själv son till en överstelöjtnant vid namn Erik Alexanderson.

Karins bror Erik Alexanderson (född 1906), Daniel Tarschys morbror, var också en aktiv folkpartist. Han satt för för folkpartiet i Första Kammaren 1955-1970, i stadsfullmäktige för Stockholm 1946-1962, var lagutskottsordföranden, under perioden 1944-1951 tillförordnad byråchef och ställföreträdande generaldirektör för socialstyrelsen, ledamot av socialstyrelsen 1968-1971, häradshövding, ordförande i Länssparbanken i Stockholm 1958-1976 och mycket annat.

Själv var Karin Tarschys litteraturdocent, tillförordnad professor vid Stockholms Högskola på 1950-talet och senare universitetslektor där. Hon var därutöver ordförande för Kvinnliga akademiska föreningen 1951-1959, författare till utbildningslitteratur och också politiskt aktiv. Karin Tarschys ligger liksom sin döde judiske make Bernhard Tarschys begravd på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.

Av paret Tarschys-Alexandersons tre barn så avancerade förutom Daniel Tarschys även de två döttrarna Rebecka Tarschys samt Hedvig Tarschys - gift Hedqvist - inom det svenska etablissemanget.

Rebecka Tarschys arbetar på Dagens Nyheter sedan 1962 och tillhörde åren 1975-1981 DN:s redaktionsledning. Hennes syster Hedvig Hedqvist arbetar å sin sida som journalist sedan 1978 på Svenska Dagbladets-kultursidor. 

Hedvig har ett starkt judiskt engagemang liksom sin syster Rebecka och Daniel Tarschys och var tillsammans med dem med på den Judiska Festivalen i Riga på 1990-talet. Hedvig Hedqvist bidrog också med ett kapitel om den judiske möbeldesignern Josef Frank i boken "Det judiska Stockholm" (Judiska Muséet, 1998).

Hedqvist förvärvade sig ett icke-judiskt klingande namn då hon var gift med Staffan Hedqvist, f.d. produktionsledare på statlig TV, (han har tydligen preferens för just judinnor då han numera är gift med den judiska filmaren Maj Wechselmann).

1993 angavs det att hon levde ihop med Arthur Hald, f.d. konstnärlig ledare på Gustavsberg och styrelseordförande i Slöjdföreningen.

Hedvig Hedvist väljer sina partners från landets etablissemang-kretsar och har också varit gift med med den kände författaren Eskil Block (FOA), varpå han också måste räknas som sionistinfluerad då en judisk fanatiker och sionist som Hedvig, inte skulle tolerera att ha bli tillsammans med någon av avvikande uppfattning. 

 

Del av artikel publicerad i Judisk Krönika, nr.6-1992.  Daniel Tarschys skriver under rubriken "Mitt judiska Sverige".

 

***

 

En annan ledande sionist inom folkpartiet är Jan-Erik Wikström, en person som enligt den judiska leken kallar sig för "kristen" men som egentligen är av judisk börd.

Jan-Erik Wikström var ledamot i stadsfullmäktige 1962-1970 och tillhörde folkpartiets partistyrelse 1962-1993. Han har suttit som riksdagsledamot för folkpartiet 1970-1973 och 1976-1992 och var vice gruppledare för folkpartiets riksdagsgrupp1990-1992 och t.o.m. Sveriges utbildningsminister då Jan-Erik Wikström var statsråd och chef för utbildningsdepartementet åren 1976-1982. Vidare har denne sionist haft inflytande över skolväsendet då han var vice ordförande för skoldirektionen och länsskolnämnden 1967-1970 och 1988-1997 var han ledamot av Karolinska Institutets konsistorium. Därutöver har han varit landshövding i Uppsala Län 1992-1997.

Jan-Erik Wikström har också tillhört delegationen till FN-församlingen i flera perioder.

Inom media har han också varit verksam som ordförande för Sveriges Radio1985-1996 och han har dessförinnan suttit som folkpartistisk ledamot i Radionämnden 1967-1976. F.ö. ersattes Jan-Erik Wikström på sin post som SR-ordförande av ingen annan än Olle Wästberg.

Jan-Erik Wikström har en frikyrklig bakgrund och har varit sekreterare i Frikyrkliga student- och gymnasiströrelsen 1956-1959, Svenska Missionsförbundets Ungdom 1959-1960, vice ordförande för Frikyrkliga studieförbundet 1957-1970 och ordförande 1970-1976, samt ordförande för Immanuel kyrkans församling 1964-1990. Han har också skrivit flera böcker i ämnet som "Politik och kristen tro" (1964) och "Skall kyrkan skiljas från staten?" (1958).

Som en del av ett kulturellt engagemang har han varit ordförande för Operans styrelse 1991-1997, ordförande för Drottningholmsteaterns Vänner sedan 1989 och också styrelseordförande för Dramaten sedan 1997, samt hedersledamot i Musikaliska Akademien 1987, ordförande för kulturfonden för Sverige och Finland 1993 och ordförande i Sveriges allmänna konstförening sedan 1996.

Han har därutöver varit litteraturchef på Gummessons bokförlag 1961-1963 och var dess förlagschef 1963-1976 och samtidigt styrelseledamot av Gummessons grafiska klubb AB 1963-1976.

 

Jan-Erik Wikström dyker upp i allsköns sionistiska tillställningar och deklarerar sin kärlek till Israel i judarnas olika interna tidskrifter.

Wikström har också varit stödmedlem i den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. I den sionistiska tidningen "Menorah" - nr.3, september 1994,organ för Förenade Israelinsamlingen kan man läsa hur de stolt berättar att just Jan-Erik Wikström valts till att bli ordförande i Samfundet Sverige-Israel - vänskaps och stödorganisationen för Sveriges sionister!

 

Jan-Erik Wikström var huvudtalare vid en stor sionistisk ceremoni i Göteborgs synagoga, med anledning av Israels 40-årsjubileum, och där KDS-ledaren Alf Svensson också prisade Israel.

Judisk Krönika, nr.4-5/1988, kallar Wikströms tal "ett ode till staten Israel", ett "varmt hyllningstal, buret av äkta vänskap till den jubilerande staten".

Jan-Erik Wikström var också deltagande vid invigningen av det Judiska Muséet i Stockholm.

Som en del av denna maffia är han självfallet ingen vän av Radio Islam. En artikel i Judisk Krönika, nr.2-1991, berättar att Jan-Erik Wikström "fördömer i skarpa ordalag" att Radio Islam enligt närradionämndens beslut, fick en timme sändningstid från, som man uttrycker det, "den pro-judiska" Filadelfiakyrkan.

 

Jan-Erik var tidigare gift med Inger Wikström, känd pianist och tonsättare som startade Nordiskt musikkonservatorium 1977 och som är ledamot av ovannämnda Musikaliska Akademien där hennes make också varit hedersledamot. Inger Wikström har också uppträtt på sionistiska tillställningar.

 

*** 

 

Norrskensflamman, Nr 38-1994. Bo Könberg visar hur populär han är. Som folkpartist kämpar han alltid för Israel och mot sina väljare. Han är en av de politiker som skrämmer bort fler väljare än de skaffar.

En annan folkpartistisk jude är Bo Könberg, som varit landstingsråd i Stockholms Läns Landsting från 1978 och som tillträdde som Sveriges sjukvårdsminister och minister för sjukförsäkringsfrågor mellan 1991 och 1994. Som vi nämnt ovan var sionisten Per Ahlmarks judiske son John Ahlmark, Bo Könbergs informationssekreterare.

Bo Könberg är i dag folkpartiets gruppledare i riksdagen.

Bo Könberg var också en av deltagarna och huvudtalarna på den stora proisraeliska manifestation som hölls på Raoul Wallenbergs Torg i Stockholm den 5/5-2002, en manifestation som anordnades av Svensk Israel-Information (se Rapport, TV1, kl.19.30, 5/5-2002 och Dagens Nyheter, 6/2-2002).

 

Claes Nisell, son till den judiske advokaten Sam Nisell, modern var född Sterner. Sekreterare i Tidningen Arbetsgivarföreningen 1955-1957. Direktörsassistent Grafiska Arbetsgivarförbundet 1957, biträdande direktör där 1963, vice-VD 1971 och VD Grafiska Arbetsgivarförbundet sedan 1982. Tillhör Föreningen Svenska Re sedan 1977. Satt i kommunfullmäktige i Stockholm 1966-1970 (fp).

 

 

Lisa Abramowicz från Svensk-Israel Information, Birgitta Ohlsson och hennes man Mark Klamberg firar Israels 60-årsdag i maj 2008.

Birgitta Ohlsson (född 1975), riksdagsledamot för Folkpartiet liberalerna med plats i utrikesutskottet 2002-2010, förbundsordförande för Liberala Kvinnor (2007-2010), styrelseledamot Swedish International Liberal Centre (SILC), och mellan 2010–2014 Sveriges EU-minister samt ansvarig för "demokratifrågor".

Tillsammans med sin judiske make och sionistpartner Mark Klamberg åker hon gärna till Israel som de båda brinner för. När Israel fyllde 60 år skrev hon en hyllningsartikel till landet som bland annat publicerades i Östgöta Correspondenten och när tidningen Judisk Krönika fyllde 75 år var hon också framme och gratulerade. Hon var under åren 2003 till 2005 vice ordförande för Samfundet Sverige-Israel i Stockholm. Hon har även talat för den judiska organisationen "Limmud" i Stockholm.

I en artikel publicerad i den judiska tidsskriften Menorah gratulerar Ohlsson Israel på 60-årsdagen. Ohlsson anser att Israel är ett land med demokratiska värderingar, pressfrihet och tolerans mot minoriteter. Ohlsson skriver även att Israel är ett land med demokrati som befinner sig i "ett hav av diktaturer".

 

Birgitta Ohlsson skriver krönika i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-2008.

I juni 2007 besökte hon den judiska staden Sderot i Negevöknen strax utanför Gazaremsan för att visa sitt stöd för Israels folkmordspolitik gentemot palestinierna.

Som alltid med sionister är hon en rabiat motståndare till den folkvalda islamiska republiken Iran. I artikeln "Ett annat Iran är möjligt" (SILC, 17/6-2009) kan man läsa sionisten Ohlsson skriva om Iran:

"Ahmadinejad som givit Iran stämpeln som världens farligaste nation och inte bara ett hot mot Israel utan hela världsfreden. Det kärnvapenprogram som den religiösa diktaturen håller på att utveckla gör staten till en fara för oss alla samtidigt som de göder ett terrorinriktat klimat i regionen, då de finansiellt stödjer terrororganisationer."

 I en artikel publicerad på Newsmill den 14 maj 2009 "Sverige måste stödja Israel i kampen mot den iranska bomben" hävdade Ohlsson att Iran och dess president Mahmoud Ahmadinejad har deklarerat att "Israel bör utplånas". Artikeln författades av totalt 12 representanter för Allianspartierna, bland annat Fredrick Federley och Annie Johansson (Lööf). Under ett anförande i Riksdagen den 21 november 2008 sade Ohlsson:

"Vi hör hur Irans president Ahmadinejad åter hotar att radera Israel från kartan och har egna ambitioner att skaffa kärnvapen."

[Riksdagen - Protokoll 2008/09:33, Riksdagens protokoll 2008/09:33 Fredagen den 21 november]

 

Ohlsson avslöjar också att hon har Israelfanatikern Ahlmark som sin politiska guru. I ett tal Ohlsson höll i Stockholms Stora Synagoga, 9 november 2010, sade hon:

"För mig är det oerhört speciellt att Per Ahlmark är här. Han om någon svensk politiker har alltid avslöjat antisemitismens fula tryne varthän det dykt upp. Du är en politisk ledstjärna för mig och så många här i dag."

När hon valdes till ny EU-minister kom lyckönskningarna från bland andra Al Hamatzav som är en proisraelisk nyhetsblogg.

"Bildt svingade sin tuppkam i höstas, men står likafullt långt ifrån de rödgrönas maniska Israel-hets. Med Alliansen och nu Ohlsson som EU-minister har Sverige justerat sin Israel-politik som borgar för ett förbättrat samarbete. Bildt-Lieberman-krisen var ett tillfälligt och patetiskt recidiv.

Om Birgitta hade varit israelisk medborgare, så hade hon varit med i Kadima (Shinui är som bekant ute ur leken).

Lycka till med EU-jobbet, Birgitta."

 

Birgitta Ohlsson tillsammans med dr Shimon Samuels och Rabbinen Abraham Cooper från den hätsk sionistiska organisationen Simon Wiesenthal Center, 2011

Samtidigt som hon arbetar för Israels etniska resning från landets muslimska urinvånare så arbetar hon för muslimsk invandring - i Sverige. Den 29 december 2012 skrev hon en artikel med rubriken "Tillåt böneutrop från svenska minareter" i Östgöta Correspondenten:

"Jag håller med ett uttalande från Europas ortodoxa rabbiner: ”Europa kan inte besegra den extrema islamismen genom att bekämpa religionsfriheten och riva moskéminareter i Schweiz”. Exakt så. Europa som kontinent ska just stå för upplysning, respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och en solid frihetlig grund."

Judinnan Ohlsson har förstås inget till övers för Islam utan det handlar helt om skifta fokus, så svenskarna blir förbannade på de som syns och hörs och inte den invandrarande maktgrupp som egentligen påverkar landets utveckling, från toppen.

En snabb genomgång av hennes artiklar i svensk press vittnar också om hennes specialintressen. I en artikel hos SVT Debatt den 20 augusti 2009 gick hon till angrepp mot dem som menar att Sverige bör dra tillbaka sina trupper från Afghanistan. Den 26 oktober 2009 skrev hon i Östgöta Correspondenten att vi bör införa ett europeiskt FBI. Den 24 februari 2009 skrev hon artikeln "Nationalism är aldrig lösningen". Den 3 april kom artikeln "Dags för Sverige att gå med i Nato" på Newsmill. Den 10 november 2009 ifrågasatte hon i Östgöta Correspondenten om det verkligen finns något svenskt. Och så fortsätter det. Detta axplock kan kompletteras med flera artiklar som "Granska Sveriges agerande under Förintelsen", ytterligare angrepp mot Iran, med mera.

Sverige bör enligt Ohlsson gå med i Nato. Vidare pläderar hon för en världsregering i enlighet med maktelitens planer. Den 6 juni 2001, alltså på nationaldagen, publicerade hon i Expressen en artikel, där hon bland annat skrev under rubriken "Avskaffa Sverige!" skrev om drömmen att avskaffa länderna och införa en världsregering som tyglade sina medborgare genom en världspolis:

"Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva efter en global union med federalistiskt statsskick. Varje land ska avstå delar av sin nationella suveränitet. Genom en global rättsordning kan mellanfolkliga konflikter lösas fredligt. En världslag ska stiftas av ett demokratiskt valt världsparlament och hävdas genom världspolis."

 

Birgitta Ohlsson med Israelfanor i bakgrunden håller tal i samband med Israels 60-årsdag.

Under åren 1998 och 1999 har Ohlsson också varit ledarskribent för Sundsvalls Tidning, Vestmanlands Läns Tidning, Västerbottens-Kuriren och Dagens Nyheter och från dessa mediala plattformar kunnat sprida sin sionistiska propaganda.

Birgitta Ohlssons judiske make Mark Klamberg är inte alls lika känd som sin hustru men fick viss uppmärksamhet när han 2008 lämnade alla sina uppdrag i Folkpartiet i protest mot FRA-lagen. Han har dessförinnan suttit som ordförande för Folkpartiet Östermalm i Stockholm och var dessutom förste vice förbundsordförande i Liberala ungdomsförbundet under åren 1999-2002. Klamberg har också suttit som styrelseledamot i AB Familjebostäder och ledamot i E-offentlighetskommittén.

Han gör vidare karriär som "folkrättsexpert" och arbetar numera som lektor vid Stockholms och Uppsalas Universitet. Juristen och statsvetaren Klamberg har också arbetat på svenska UD på UD:s enhet Folkrätt och Mänskliga Rättigheter samt vid Folk och Försvar och som handläggare på svenska FN-förbundet och som jurist vid internationella brottmålsdomstolen i Haag. Strategiska positioner för Israelmaffian då deras stat ständigt behöver assistans då dess eviga folkrättsbrott hotar att leda till repressalier, då lägligt med en sionistisk jude som Klamberg på den dömande sidan.
 

Mark Klamberg.

***

 

Judinnan Annika Hernroth-Rothstein är en agent för Israel som t.o.m. i judiska sammanhang kallas rätt och slätt för "an activist in support of Israel" (exempelvis på den judiska sidan "Mosaic").

På folkpartiet/liberalerna har Annika Hernroth-Rothstein haft posten som "politisk rådgivare" mellan åren 2013 och 2015.

Hon är kopplad till den judiska organisationen "Limmud" och arbetar som skribent för en mängd skrifter som Israel Hayom, The Jerusalem Post, Ricochet, Commentary Magazine, and Mosaic Magazine.

Hon har också skrivit propagandaalster för debattsajen Newsmill (exempelvis "Ship to Gaza är mer anti-Israel än pro-Palestina", Newsmill okt 2012) samt i likaledes Bonnierstyrda Expressen ("Tänk om Sverige var ett fritt land", Expressen nov 2013).

I bakrundsinfo till Hernroth-Rothsteins artikel "How to Survive as a Jew in Sweden" nämner Mosaic Magazine (aug 2013) som exempel på hennes Israel-aktivism: "In September 2012 she organized the first public pro-Israel demonstration in Sweden in seven years." Och den judiska sajten UK Media Watch skriver beundrande om henne i intervjuartikeln "The remarkable story of Swedish Zionist activist Annika Hernroth-Rothstein" (30/7-2012).

Och på sin profil i "Limmud" (21/10-2013) berättar Hernroth-Rothstein att hon t.o.m. utbildats av israeliska utrikesdepartementet och involverats i sionistprojektet "Israeli Grand Strategy":

"Jag är aktiv i frågor som rör Israel, judisk identitet och framtiden för det judiska Sverige. Har tidigare arrangerat diverse manifestationer för Israel och mot antisemitism och är en ivrig debattör i diskussion kring vägen framåt för det judiska Stockholm. Är aktiv medlem i den ortodoxa synagogan Jeschurun. Sommaren spenderade jag i Israel på Young Jewish diplomatic leaders seminar, som arrangerades av Israel ministry of foreign affairs. Under hösten deltar jag i seminariet Israeli Grand Strategy, arrangerat av den judiska tankesmedjan Tikvah institute. Driver den politiska bloggen Truthandfiction vid sidan av mitt arbete. Jag har tidigare publicerat artiklar på ämnet judisk identitet, antisemitism och vår relation till Israel ibland annat Mosaic Magazine, Commentary och Jpost."

Att en politisk rådgivare för ett svenskt parti i regeringsställning går på politiska utbildningar i en främmande makts regi är minst sagt häpnadsväckande och måste uppmärksammas. Ännu ett exempel på graden av sionistisk röta i vårt politiska etablissemang. 

Och tänk bara tanken att det kom ut att en exempelvis socialdemokratisk politiker i regeringspartiet varit på läger i Iran i iranska UD:s regi, kan ni föreställa er den mediakampanj som hade igångsatts!

 

Folkpartistiska Israel-aktivisten Annika Hernroth-Rothstein med Israels fana nära till hands.

 

*** 

 

Inge-Britt Lundin sitter i kommunfullmäktige i Stockholm för folkpartiet. Lundin var ordförande för Samfundet Sverige-Israels lokalsamfund i Stockholm. År 2000 sågs Lundin sitta med som ledamot i riksstyrelsen för Samfundet Sverige-Israel (se Menorah, nr.3-2000). Inge-Britt Lundin har också suttit i Arbetsutskottet (AU) för den proisraeliska propagandaorganisationen Solidaritetskommittén för Israel, tillsammans med ledande judiska sionister som Henrik Bachner, Jackie Jakubowski, Harry Rock och Leon Gerson, (se Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah.nr. 4-1988).

 

Bengt Forsberg (född 1921). Bokförläggare i Malmö. Filmproducent 1966-1970. Kommunalpolitiker för folkpartiet 1953-1967. Styrelseledare för Fakiren. Piratensällskapet. Medlem i Samfundet Sverige-Israel. Annonseras i "tacklista" som person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras pengainsamlingar till Israel, se "Menorah", nr.3-1999.

 

 

Den folkpartistiske riksdagsmannen Karl Erik Eriksson har också haft ett sionistiskt engagemang. Han har suttit i riksdagen sedan 1966 där han bl.a. tillhörde inrikesutskottet 1971-1976 och var riksdagens 3:e vice talman 1977. Sedan 1958 är han innehavare av firman Auktions- och fastighetstjänst och i egenskap av detta känd från TV:s Skansenauktioner. I denna roll användes han också av sionisterna i deras favoritprojekt det Judiska Blindinstitutet i Jerusalem, där man 1972 höll en auktion bland sionister för att inskaffa medel till israeliska institut och där man gladdes åt att ha den nyttige idioten Karl Erik Eriksson som auktionsförrättare (se artikel i Judisk Krönika, nr.5-6/1972).

 

 

Det folkpartistiska borgarrådet Per Olof Hanson och hans maka omnämns i Judisk Krönika, nr.7-1972, som några av många kända personligheter däribland stora delar av sionistmaffian i Sverige, som besökt utställningen av den framlidna sionistiska fotografen Anna Riwkin-Bricks fotografier, en utställning som hölls till hennes minne i Stockholm 1972.

Per Olof Hanson var pressombudsman i folkpartiets huvudbyrå 1951-1956 och sedan borgarråd i Stockholm. Förutom stadsfullmäktige satt han i Första Kammaren för folkpartiet 1958-1964 och var delegat till Europarådet 1961-1965.

Hanson var också ordförande för SL 1967-1971.

Denne pro-israel har haft flera tunga poster inom media. Han var medarbetare i Aftonbladet 1949-1951, huvudredaktör och ansvarig utgivare för Morgon-Bladet 1956-1958. Hanson satt sedan som ledamot i presstödsnämnden fr.o.m. 1994 och var styrelseordförande för Gefle Dagblad och Ljusnan samt styrelseledamot i Sundsvalls Tidning.

 

 

***

 

I detta sammanhang skall vi inte här glömma den på 1970-talet så aktive debattören Andres Küng, enligt uppgift också av judiskt påbrå. Denne Küng har skrivit ett 50-tal böcker, bl.a. om Israel och Raoul Wallenberg (den senare boken, "Raoul Wallenberg, igår, idag" (AB Timbro) recenserade och hyllades i Judisk Krönika, nr.3-1985), men Küng har även varit partipolitiskt mycket aktiv inom det svenska folkpartiet.

Andres Küng.

Andres Küng (1945-2002) var t.o.m. ledamot av folkpartiets utrikesnämnd och partistyrelse under åren 1982-1993. Han har därefter fortsatt politiskt som ordförande för Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige 1990-1993 och arbetat med estländsk politik.

Innan sin politiska bana var juden Küng chef för OBS-redaktionen på Sveriges Radio 1969-1972, vilket tjänar som bra förklaring för den sionistiska framfarten inom radiomediet under denna period.

Han har på senare tid engagerat sig alltmer för Estland och är styrelseordförande IEG Estland som är generalagenturer för en massa storföretag verksamma i Estland.

I den sionistiska tidskriften Judisk Krönika, nr.4-1989, kan man läsa en lång artikel av Andres Küng om judarna i Estland, en artikel kryddad med den vanliga propagandabilden av den krympande förtryckta, missförstådda judiska minoriteten. I samma artikel passar Küng dessutom på att göra reklam för organisationen "Judiska Kultursamfundet" i Estland och ger adressen till dem, och skriver sedan: "Om någon vill besöka Estland och träffa judar går det också bra att kontakta undertecknad [...]."

Küng framstår här som någon sorts guide som kan förmedla spännande jude-safarin i det exotiska Estland.

Andres Küng bidrog med intervjuer med "profiler i Jerusalem" i den sioniststyrda tidskriften Studiekamratens dubbelnummer om staten Israel, 1983 (se Judisk Krönika, nr.6-1983).

Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1975, recenserar Küngs bok "Förlovat och förlorat land" där man gläds åt att han redan i sitt förord deklarerar sin inställning i Mellanöstern:

"Jag är dock partisk när det gäller solidariteten mellan palestiniernas nationella rättigheter och Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser."

 

 

Inom partiorganisationen finns det förutom alla de judar vi ovan nämnt ett flertal icke-judar som också fallit för den sionistiska propagandan om Israel som judarnas heliga land "den enda demokratin i mellanöstern" etc, etc.

En del av dessa icke-judar har vi nämnt tidigare. Vi vill nu visa att det sionistiska tänkande som vi ovan redovisat hos flera inflytelserika personer inom partiet också spiller över på exempelvis de partiledare som fortsatt bära facklan efter Per Ahlmarks avhopp på 1970-talet.

Ola Ullsten var folkpartistisk statsminister 1978-1979 och därefter Sveriges utrikesminister 1979-1982. Som vi berättat tidigare var Ullsten Bonnier-tränad, då han var en gammal medarbetare och ledarskribent på DN på 1960-talet.

 

Det var tidigare en tradition att en svensk utrikesminister på sin första ämbetsdag skulle ge en presskonferens for världspressen. Ola Ullsten följde således den traditionen vid sitt tillträde, men han valde inte vilken press som helst.

I Judisk Krönika, nr.4-1979, återges en intervju som Sveriges då nytillträde utrikesminister, Ola Ullsten, gav för de judiska medieorganen Israels radio, tidningen Jewish Chronicle i London och den svenska motsvarigheten - Judisk Krönika. Vi återger delar av intervjun som i Judisk Krönika har den talande rubriken "Utrikesminister Ola Ullsten: Stödet till Israel står fast":

"- Du har tidigare sagt att Du är en lika stor Israelvän som Per Ahlmark. Kommer Du som utrikesminister stödja Israel lika starkt som tidigare?

- Jag kan bara upprepa mina ord som statsminister och det jag sa även innan jag blev statsminister: Inom mitt parti hyser vi starka känslor for Israel som en demokrati och vi vill ge Israel allt stöd vi förmår.
[...]
- De sista frågorna gäller om Du varit i Israel och om Du planerar någon Israelresa.

- Ja, jag har varit i Israel och det är också en av anledningarna till att jag gärna återvänder dit någon gång."

Ola Ullsten berättar här att hela partiet genomsyras av Israelfanatism av Ahlmarks klass, partiet "hyser [...] starka känslor for Israel" och "vill ge Israel allt stöd vi förmår".

 

 

Den så "folkkäre" folkpartiledaren och f.d. vice statsministern Bengt Westerberg, kvinnornas favorit, var också grumlad i sin "humanism" när det kom till den judiska staten.

Exempelvis så skrev han, i egenskap av partiledare för folkpartiet, 1985 på en lista som skapats på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras. Se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987.

Detta trots att världsmajoriteten var på det klara med att apartheid i Sydafrika och i Israel var samma ideologiska, rasistiska system.

 

Artikel om folkpartiledarens Bengt Westerbergs pro-israelism, publicerad i Judisk Krönika, nr.6-1983.

 

Westerberg har också avslöjat sig som en Ahlmark-adept som tycker att man inte skall samarbeta med PLO, det palestinska folkets representanter, se artikel intill från Judisk Krönika, nr.6-1983.

 

Och i utrikesdebatten våren 1985 i Sveriges riksdag, kunde man höra folkpartiledaren Bengt Westerberg i sitt anförande deklarera "att palestinierna har rätt till en statsbildning enbart i fred med och bredvid Israel". Ett uttalande som glatt återgavs i Menorah, nr.2-1985.

D.v.s. om de inte gör fred med sina ockupanter då har de inte ens rätt till en ynka bit av sitt land.

Hur skulle Westerberg agera om Sverige blev ockuperat av främmande makt? Skulle han även då tycka att man först ska göra fred med ockupationsmaktens styrkor för att sedan - på ockupationsmaktens villkor på en liten plätt av det som tidigare var vårt land upprätta ett litet mini-Sverige - helst i Norrland?

 

***

 

Och den senare partiledaren Lars Leijonborg är förstås också inget annat än ett viljelöst instrument i händerna på de fräcka sionisterna. Vi skall ju inte glömma bort att det var just Lars Leijonborg som var sionistfalangens motkandidat i deras kupp mot Per Gahrton som vi nämnde ovan.

Per Gahrton var i sin ovannämnda artikel i tidningen Dagen 20/3-1997 mycket kritisk till Lars Leijonborg, mannen som var sionisternas favorit under kampen mot Gahrton 1971, och som nu senast valts till partiledare för folkpartiet.

Sionisten Torbjörn Freij påstod i sin artikel att "Leijonborg hölls hela tiden utanför [skumraskeriet] för att bevaras okorrumperad", d.v.s. Leijonborg skulle ha varit omedveten om vilka metoderna som ledde till att han vann ordförandeposten för FPU. Gahrton bemöter detta påstående, och skriver:

"Även om det vore sant, lär Lars Leijonborg knappast i efterhand ha hållits ovetande om med vilka metoder hans seger hade säkrats. Vilket inte hindrade honom från att sitta kvar.

Och nu går han [Leijonborg] bildligt talat över lik för att återföra partiledarposten till sekten. Allt medan gurun själv [Per Ahlmark], som för ett antal år sedan försökte inbilla omvärlden att han drabbats av mänsklighet och blivit poet, nu åter för femtioelfte gången har gett ut en skrift där han försöker bevisa att större delen av nuvarande och politiska ledare i Sverige egentligen är själsliga folkmördare och medbrottslingar till Hitler, Stalin med flera. Det är omöjligt att inte instämma med Anders Ferms recension av Per Ahlmarks "Det öppna såret - massmord och medlöperi" i Sydsvenskan (14 februari) - denne Per Ahlmark är sannerligen en "illvillig och intolerant människa". Via sin gamle torped Lars Leijonborg gör han nu slut på ett mellanspel där folkpartiet gjorde några förtvivlade försöka att damma av sin stendöda socialliberalism. Tillbaka till hätskheten, antivänsterismen, personförföljeriet, Nato-förälskelsen, Israel-hyllningarna och förgudningen av Herbert Tingsten.

Liksom 1971 blir det gurun själv, Per Ahlmark, som håller i tåtarna"

 

Det är därför föga förvånande att höra Lars Leijonborg förkunna i TV-programmet "Agenda", TV2, 13/5-2001, om supersionisten och "gurun" Per Ahlmark:

"Han är min mycket goda vän. Jag beundrar honom mycket."

Vi kan förövrigt påminna att sionisten och Ahlmark-beundraren Lars Leijonborg har en mäktig bror vid namn Ingemar Leijonborg som varit programdirektör vid Sveriges Television och är en av de två grundarna av TV4 (Nordisk Television AB).

Bild och bildtext ovan från tidskriften "Israels Vän", nr.6-2002. Lars Leijonborg och Alf Svensson med judiska kalotter på sina huvuden som huvudtalare på ett judiskt möte i Malmö Synagoga, november 2002.

Lars Leijonborg är också gift med en kvinna inom partiet, Lotta Edholm, som suttit i riksdagen för folkpartiet sedan 1992. Hon har varit ordförande för FPU 1989-1991 och informationssekreterare på Kulturdepartementet 1991-1992. Likt sin framtida make Lars Leijonborg och juden Bert Levin har hon också tillhört Svenska ManagementGruppen på 1980-talet.

Lotta Edholm är ledamot av den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. Ur denna aspekt är det klart graverande att hon samtidigt sitter i skolroteln för Stockholms stad.

Lotta Edholm har också i riksdagen agerat för ett genomförande av den judiska rituella koscher-slakten i Sverige, en slaktmetod som av våra jordbruksmyndigheter dömts ut som djurplågeri då just den judiska versionen av skäktning inte tillåter att djuret bedövas innan det dödliga snittet utdelas. 

 

Den sionistiska hätskheten mot sina motståndare ses även hos Jan Björklund förste vice-ordförande för folkpartiet och tänkt som Lars Leijonborgs efterträdare. Exempelvis skriver Jan Björklund på DN-Debatt (28/9-2001) där han attackerar journalisten och författaren Jan Guillou för USA-hat i samband med debatten efter den 11:e september 2001 och där "liberalen" Björklund kräver att Guillou ska bli av med sin post som ordförande för Publicist klubben (PK). 

DN, 5/2-1996. Jan Björklund vet att man kan göra politisk karriär på "förintelse"-industrin.

Man kan ju verkligen här undra hur detta överensstämmer med liberalismens tankar om allas rätt att uttrycka sig och om yttrandefriheten som helig princip. Det här visar på hur man inom folkpartiet satt det officiella hyckleriet i system. När det väl kommer till kritan är just dessa folkpartister några av de värsta fundamentalisterna som finns i vårt land, människor som vill nedtysta sina politiska fiender, helst bura in dem och som inte väjer undan för att bruka de fulaste av knep.

Och när SSU i sin tidning "Tvärdrag" publicerade en satirisk teckning med Stockholms folkpartistiske skolborgarråd Jan Björklund avbildad som en nitisk officer, en känga riktad mot den f.d. militären Björklund och hans åsikter i utbildningspolitiken, ja, då spelade Björklund skymfad och påstod att han på karikatyren avbildats "som en SS-officer" och krävde från SSU en personlig ursäkt som även måste publiceras i tidningen "Tvärdrag".

Och om SSU ej skulle hörsamma dessa krav hotade "liberalen" t.o.m. att polisanmäla dem för denna satiriska karikatyr! (Se artikel i DN 8/6-2002).

 

Del av ett Israel-tal av folkpartisten Jan Björklund återgivet i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.2-2003 (Internetversionen). Orden skall enligt tidskriften komma från Björklund från "hans tal vid Israelfestivalen på Nalen i mars" 2003, en sionistisk tillställning där - enligt "Menorah" (samma nummer) - "Folkpartiets förste vice ordförande Jan Björklund skrädde inte orden".

Bild och bildtext ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.2-2003 (Internetversionen). Folkpartiets förste vice-ordförande Jan Björklund (till höger i bilden) i glatt samkväm med den israeliske Sverige-ambassadören Zvi Masels hustru Michelle Mazel, på middagen under "Israelfestivalen" på Nalen i Stockholm, 16:e mars 2003. Notera att ambassadör Zvi Mazel senare - i januari 2004 - gjorde sig känd för sin konstvandalisering på Historiska Muséet i Stockholm. En sann liberal han med!

 

 

En annan nyttig idiot inom partiet är Birgit Friggebo som bl.a. varit folkpartistisk bostadsminister, invandrar- och kulturminister. Hon är uppradad på listan som stödmedlem för sionistmaffians Israelorganisation, den s.k. Svenska Kommittén mot Antisemitism, vilket tyder på klart dåligt omdöme.

I egenskap av förste vice ordförande för folkpartiet var Friggebo inbjuden talare för Samfundet Sverige Israels Umeå-avdelning under en sionistisk tillställning där, i slutet av oktober 1984. Tidskriften Menorah, nr.1-1985, rapporterar därifrån:

"Hon var för en tid sedan på besök i Israel och fick [på samfundsmötet] tillfälle meddela "personliga erfarenheter" från besöket, som också innebar samtal med nuvarande [israeliska] regeringsmedlemmar."

  

 

Både Bengt Westerberg och Birgit Friggebo har intervjuats i den judiska närradiostationen i Stockholm, Radio Shalom.

 

 

Då de judiska herrarna Romanus, Schück, Levin, Friedman, Wästberg (Hirsch) och Tarschys börjat komma till åldern är det nu dags för nya kadrer judiska aktivister att göra sina röster hörda inom partiet.

Vi kommer nu att nämna de mest framträdande, och högljudda namnen. De är nästan samtliga kopplade till något som kallas Kosmopol och som är det Liberala Ungdomsförbundets "nätverk mot rasism och antisemitism".

 

DN:s Israelpropagandist Peter Wolodarski.

En av dessa nykläckta sionistjudarna inom folkpartiet är Peter Wolodarski, som kommer från en familj av s.k. "överlevande" från den påstådda nazistiska "förintelsen".

Wolodarski är en typisk judisk aktivist som hätskt angriper sina politiska meningsmotståndare med "antisemitism"-invektivet för att försöka få dem tystade, en person som ser hela världen bakom davidsstjärnans selektiva rasistiska filter.

Inom folkpartiet har han sett till att skaffa sig ökad makt då han sitter i förbundsstyrelsen för liberala ungdomsförbundet, LUF (2000) i Stockholm.

Wolodarski sitter också i styrelsen för Bertil Ohlin Institutet (med sionister som Daniel Tarschys, Håkan Holmberg och Mikael Kamras), är redaktör för LUF:s Stockholmstidning "Radikalt Forum" och redaktör och redaktionssekreterare samt skribent i tidningen "Liberal Debatt" (2000), en tidskrift där DN-juden Johan Schück är ordförande för Liberal Debatts Stiftelse.

Wolodarski är också kopplad till det sionistiska nätverket Kosmopol.

 

Därutöver har Peter Wolodarski sedan 2000 profilerat sig som propagandist på DN:s ledarsidor där han under det pågående judiska utsvältningskriget mot palestinierna har missbrukat sin post på ett inflytelserikt medieorgan för att där skriva pro-israeliska artiklar.

Wolodarski har också agerat på DN-Debatt (14/3-2000) med upprop där han och hans medsignatörer (Fredrik Malm, Daniel Schatz och David Lagerlöf) krävt att man stoppar av den brittiske revisionisten David Irvings böcker i Sverige.

Just en fin liberal det!

Och när DN skall hylla den judisk-sionistiske finansmannen Robert Weil (DN, 4/8-2002) är det förstås den likaledes judiske Wolodarski som gör intervjun.

Och i en artikel i Expressen 28/11-2000 skrev Wolodarski ett fegt angrepp på Herman Lindqvist där denne anklagades för "antisemitism" och att han skulle låta som Ahmed Rami - Gud förbjude! Dessa anklagelser framfördes då Lindqvist i en krönika i Aftonbladet talat om den judiska statens rasism och att svenskar som på plats sett denna rasism ej vågar skriva om det då de räds den sionistiska lobbyn.

Wolodarskis huvudlösa angrepp på Lindqvist illustrerade bara det Lindqvist skrivit.

 

Som den jude han är har Wolodarski på senare tid börjat agera öppet i den sionistiska tidningen Judisk Krönika och skrev exempelvis en artikel i Judisk Krönikas bilaga "Mash Mash", i Judisk Krönika nr.3-2001 - vilket visar även för dem som inte vill förstå det, att denne filur har den rätta tillhörigheten.

I Judisk Krönika, nr.6-2000 skriver Wolodarski också en artikel där han klagar på de svenska medierna som "brister framför allt i beskrivningen av orsakerna till våldet" i Mellanöstern.

Bland andra aktörer i det svenska samhället från den judiska klanen Wolodarski ses fadern Alexander Wolodarski, som är en känd stadsplanearkitekt på Stadsbyggnadskontoret i Stockholm och har ett stort inflytande på ombyggnationer i Stockholm, exempelvis Nybrokajen - "Plaza Wolodarski".

Anna Wolodarski är anställd på Kungliga Biblioteket, KB, handskriftsenheten, men samarbetar också med Riksarkivet.

 

 

Israelagenten Daniel Schatz.

En annan ung judisk aktivist inom folkpartiet är Daniel Schatz, som tillhör liberala ungdomsförbundet, LUF och är samordnare för LUF:s nätverk "Kosmopol" som skall verka "mot rasism och antisemitism" bl.a. med studieresor till Auschwitz.

Schatz är en tränad judisk propagandist och aktivist som åker på kurser för att finslipa sin fräckhet.

I den judiska pressen dyker hans namn upp i skilda sammanhang.

I Menorah nr.1-1999, berättas det om att "ett nytt judiskt ungdomsförbund i Sverige" bildats 1997 med namnet Judiska Ungdomsförbundet i Sverige (JUS). Enligt artikeln är Daniel Schatz ett av JUS-ombuden och kontaktperson för organisationen.

Artikeln som är en rekryteringsartikel i JUF:s namn berättar:

"Ungdomsförbundets mål är att främja en djupare samverkan mellan de judiska ungdomsföreningarna i hela landet samt verka för att judiska barn och ungdomar skall aktivera sig i det judiska föreningslivet för att bevara och utveckla sin judiska identitet. [...] Ungdomsförbundet arbetar även för att sprida information om judarna och judisk kultur i Sverige och främja förbundenheten med det judiska folket och Israel bland judiska barn och ungdomar i Sverige."

Så att "främja förbundenheten med det judiska folket och Israel", är tydligen något som ligger den unge Schatz varmt om hjärtat.

Daniel Schatz som studerar statsvetenskap vid Lunds Universitet skriver också i den sionistiska tidskriften Menorah, (se exempelvis nr.4-2000 och nr.1-2003).

 

Artikel ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.1-2003 (Internetversionen). Den sionistiske aktivisten Daniel Schatz propagarerar för krig mot arablandet Irak. Schatz skriver i ovannämnda nummer av "Menorah", innan den förestående invasionen av Irak 2003: "En brittisk rapport från hösten 2002 bekräftar att Irak idag även kan avfyra Scud-missiler med biologiska och kemiska stridsspetsar mot mål bland annat i Israel, Cypern och Grekland inom loppet av 45 minuter. Världens demokratier måste ta på sig ansvaret att säkerställa internationell fred och säkerhet. I grund och botten handlar det om en dragkamp mellan demokrati och diktatur. Det är därför positivt att det internationella samfundet, med USA och Storbritannien i spetsen, har beslutat sig för att agera mot denna typ av utveckling."   Uppgifterna om Iraks massförstörelsevapen och 45 minuters kapacitet att avfyra dem är idag avfärdade som krigspropaganda och lögner.

 

Daniel Schatz tillhör numera den judiska frimurarorganisationen B´nai B´rith. och är ordförande i B´nai B´riths ungdomsorganisation BBYO (se Menorah, nr.4-1998).

Detta är klart anmärkningsvärt då denna världsomspännande judiska organisation utgör en sorts internationell judisk underrättelsetjänst vid sidan om det israeliska Mossad.

Tillhör man B´nai B´rith så är man en av de utvalda av de redan utvalda.

 

Daniel Schatz är son till den polsk-judiske aktivisten Jaff Schatz som ju också är baserad i Lund där han verkat vid Sociologiska Institutionen vid Lunds Universitet och som sedan flera år tillbaka är föreståndare för Institutet för Judisk Kultur.

Jaff Schatz fick f.ö. den judisk-sionistiska utmärkelsen från Bertil och Kiki Neumans fond, tillsammans med Judisk Krönikas Jackie Jakubowski och Per Ahlmark.

 

 

Aaron Israelson.

En tredje ung jude som utgör "the next generation" av sionistjudar i folkpartiet är Aaron Israelson, kommunikationskonsult i Stockholm.

Israelson är också samordnare för Kosmopol och anställd på LUF fram till Europaparlamentsvalet den 13 juni. Enligt hans egen beskrivning av sig själv på LUF:s hemsida är han en person som lyssnar på musik av Leonard Cohen och ser på film av Woody Allen - självklart faller valet på just judiska artister. 

Israelson gjorde för övrigt den stora tabben att försöka attackera Radio Islam och Ahmed Rami genom att intervjua denne för sin tidskrift Radikalt Forum, nr.7-1997.

Problemet för sionistgänget var dock att man för en gångs skull inte redigerade vad Rami sade utan i princip tryckte hans argument svart på vitt. Sedan spred man ut denna skrift i landets skolor som ett led i en propagandakampanj mot "antisemitismen". När sedan de mer erfarna sionisterna såg vad som var på väg att hända, att de själva spred en skrift som faktiskt inte gjorde något annat än delgav folket Radio Islams förstås helt sjysta uppfattningar, måste ha gjort att de satte kaffet i vrångstrupen ty de drabbades av akut panik.

Denna panik yttrade sig i den bisarra åtgärden att skriva ett brev till samtliga skolor som fått skriften och där man angav att det blivit fel i det berörda numret varför detta nummer raskt måste bort från hyllorna!

Det vore kul att höra hur internsnacket gick inom det folkpartistiska leden och hur mycket skäll juden Israelson fick för sitt välmenande men ändå helt misslyckade propagandanummer mot Radio Islam.

 

Kopia på Birgitta Ohlssons desperata brev för att förhindra att Radikalt Forums intervju med Ahmed Rami fick fortsatt spridning i landets skolor. Notera hennes pinsamma bortförklaringar om "tekniska komplikationer och bristande fel i redigeringen".

Aaron Israelson har mycket riktigt sedan huvudparten av texten ovan skrevs gått vidare inom media-Sverige bl.a. som debattredaktör på Expressen. Under åren 2008-2011 hade Israelson den för nyhetersförmedlingen i Sverige inflytelserika posten som chefredaktör för online nyhetstjänsten "Nyheter24".

 

 

Journalisten och judinnan Paulina Neuding (född 1981) med polskt ursprung har också en gedigen bakgrund inom de folkpartistiska/liberala kretsarna. Neuding har varit aktiv på inom deras ungdomsförbund och t.o.m. redaktör för Liberala ungdomsförbundets tidning "Liberal Ungdom" fram till cirka 2001. Under 2006 var hon reporter på det liberala nyhetsmagasinet "Tidningen Nu" och senare vikarierande ledarskribent på de liberala tidningarna Upsala Nya Tidning och Eskilstuna-Kuriren. Redan som student vid Uppsala Universitet, visade hon prov på sin entristiska aktivism och var då redaktör för den Juridiska föreningens tidning "Press Judicata".

Sedan 2007 har Neuding även figurerat som ledarskribent på Svenska Dagbladet men är därefter mer känd för sitt arbete för den judiska saken i egenskap av chefredaktör för tidskriften "Neo". På tidskiftens hemsida presenterades hon med texten.

"Paulina kommer närmast från Svenska Dagbladets ledarredaktion. Hon är 27 år gammal och är en straffrättsuppsats ifrån en jur.kand. Rastlös själ som tillfälligt slagit ner bopålarna i Hamburg, Paris, New York och Washington men som andas lättast i Tel Aviv, även när det är vanvettigt varmt, fuktigt och outhärdligt."

Av någon oförklarlig anledning väljer den polska judinnan Neuding ändå att vara kvar och verka i Sverige. Kanske konkurrensen är för stor bland alla lika funtade och pushiga chutzpah-judar nere i hennes Tel Aviv?

Neuding skriver även i israelisk press som artikeln om stackars judar i Malmö med rubriken "Hatred of Jews in a Swedish city" (Jerusalem Post, 04/07/2012) där Neuding informerar sina judiska läsare:

"Anti-Semitic hate crimes are on the rise in Sweden, and as in France and Great Britain, the violence and harassment is increasingly a consequence of immigration from the Muslim world. […] In Malmö it is different. In 2004 the most common name for baby boys in the city was Mohammed, and among 15-year-olds, ethnic Swedes are now in minority. […] In late 2008, a peaceful Jewish demonstration was run off the main square by an aggressive mob of immigrants of Arab origin."

Neudings "liberala" kall är det nog lite si och så med. Exempelvis skrev hon en opinionsartikel i SvD 16/7-2009 "Ska SVT och Newsmill gå extremisters ärenden?" där hon ifrågasatte att Israel-kritikern Mohamed Omar - enligt henne "en uttalad rasist och islamist" - hade beretts möjlighet att ventilera sina åsikter i SVT:s "Gomorron Sverige" men även på sajten Newsmill.

Neuding har - inte helt - överraskande utomordentliga kontakter med sin judiska frände Jonathan Leman på Expo, agent för Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Klicka för att förstora.

Adam Cwejman (född 1985) är en annan individ inom det sionistiska kompisgänget som tagit över LUF och där fortsatta propagandaarbetet för den judiska saken och Israel. Denne jude, också med rötter i Polen, var ordförande för Liberala ungdomsförbundet under åren 2009-2012. Cwejman agerar därefter "opinionsbildare" i diverse TV-soffor och debattsidor och verkar bl.a. inom Timbro som "ansvarig för integrationsfrågor" och på den till sionisterna kopplade mediakoncernen Axess.

Här några exempel på alarmistiska artiklar skrivna av Cwejman, som en del av SKMA:s propagandakampanjer:

"Antirasisternas blinda fläck - Medan judar lämnar Malmö diskuterar antirasisterna symbolfrågor", ledare i GP 22/7-2015.

"Tar Sahlin avstånd från Reepalus uttalanden?", Newsmill 27/1-2010.
 

 

Cwejman skriver i sin Newsmillpamflett:

"Reepalu blandar in Sionism i leken. Men problemet i Malmö är inte Israel eller sionism. Det är att medborgare tvingas flytta från sin hemstad efter att ha utstått hot för sin bakgrund eller åsikter. Han lastar judar kollektivt för vad en enskild stat gör. Judar i Sverige ska absolut under inga omständigheter behöva ta avstånd från Israel för att undgå trakasserier."

Falsk som han är vet han att exakt samma Malmö-judar samlar pengar till Israel, gör propaganda för landet och t.o.m. skickar ner unga judar att slåss i den israeliska armén för att slå ner det palestinska folkets uppror. Judarna lastas för att de just som grupp stödjer denna ondskefulla rövarstat. Skulle svenska judar och deras judiska ledarskap i Sverige ta avstånd från israeliska ambassaden istället för att festa med dem på diverse s.k. "Israeldagar"och liknande, skulle situationen förstås vara en annan.

Adam Cwejman.

Cwejman samarbetar också med den judiska organisationen "Limmud" och har hållit föredrag för dem under rubriken "Den icke judiska juden: om judisk identitet på marginalen". "Limmud" förklarar på sin hemsida:

"Titeln på samtalet anspelar direkt på en artikel den berömda marxistforskaren Isak Deutscher skrev om sin relation till det judiska. Som många av sin tids socialistiska judar var relationen till det judiska komplicerad för Deutscher, inte sällan konfliktfylld. Det här är ett samtal om judisk identitet på marginalen, om hur det är att behålla sin judiska identitet i ett ickejudiskt samhälle och om hur globalisering och sekularisering både är ett hot och en möjlighet för den judiska identiteten. Förhoppningsvis finns det möjlighet att både plocka upp ett par historiska trådar och försöka anknyta till situationen för judar under 2000-talet i Sverige."

Cwejman verkar också på det klara att judar har makt i Sverige, att de inte är som vilken invandrargrupp som helst. På sin blogg (22/1-2015), skriver han om judarna i Sverige: "[...] de är ofta medelklass, inte sällan välutbildade och tillhör samhällets övre skikt". Han kallar dem t.o.m. för "en grupp med socialt kapital och makt".

Cwejman har också deltagit i förtal av sina fäders hemland Polen, med exempel deltagande i paneldebatten på Polska Institutet med titeln "Antisemitism i Polen då - Den heta debatten nu", 24 november 2009, med andra judar som Jerzy Sarnecki, Henryk Rubinstein och Abigail Liebman.

På sin blogg skriver han också (22/1-2015) om Polen:

"På några maskinskrivna sidor från migrationsverket läser jag ett utlåtande: "Inställningen i Polen mot judar är starkt antisemitisk. Bl.a sprids en tidskrift av organisationen Grunwald som anklagar judarna för situationen i Polen.". Det är min pappa som för migrationsverket förklarade varför han ville lämna landet. De främsta skälen var antisemitismen och att han inte ville kallas in till en militär som förtryckte solidaritetsrörelsen.

Skälet att vi bor i Sverige är delvis, men inte enbart, antisemitismen. Och tänker man efter har de flesta judiska migrationsströmmar historiskt motiverats, tvingats fram, av just antisemitism."

Den hemska polska "antisemitismen" det refereras till är den situation som bl.a. uppstod i Polen i samband med 6-dagarskriget 1967 då judar som tagit sig upp till högsta toppen i den kommunistiska maktapparaten missbrukade sitt inflytande till Israels fördel, vilket leddde till en polsk - befogad - motreaktion. Vi berättar mer om detta i vårt avsnitt om historiska exempel där sionisterna mobiliserat judar i diasporan att stödja Israel blint och ifrågasätta den nationella lojaliteten.

Cwejman och hans judiska kumpaner gör nu samma sak med Sverige, likt gökungar tar de över innifrån för att sedan med sin nuvunna makt implementera sin sionistiska agenda.

 

 

En annan aktivist är Christian Dahlgren, fil. kand. i historia, Karlkrona, som suttit i liberala ungdomsförbundet (LUF), och på folkpartiets lista över kandidater till valet till Europaparlamentet 1999. Christian Dahlgren var tidigare politisk sekreterare för folkpartiet i Kalmar samt f.d. skolpolitiker i Karlskrona.

Dahlgren är ledarskribent på Gefle Dagblad (lib), och skriver en "gästledare" i Menorah, nr.2-2001, en artikel som tidigare publicerades i Gefle Dagblad 25/3-2001.

Han förfaller också ha varit ledarskribent på Västmanlands Läns Tidning och där bedrivit kampanj mot gymnasieskolan Franz Schartau på Södermalm i Stockholm och påstådd antisemitism på denna skola. 

Dahlgren tillhör också nätverket kring Kosmopol.

Att nätverkets medlemmar är Israels vänner avslöjas också när man hittar Christian Dahlgrens namn annonseras i Menorah, nr.1-2001, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för ekonomiska bidrag till Israel.

Vi har här att göra med ideologiska fränder till de som idag utför folkmord i Palestina.

 

 

Nästa person i detta triumvirat är Fredrik Malm, tidigare 2:e vice förbundsordförande i Liberala ungdomsförbundet, distriktsordförande i Stockholm och sedan 2002 ordförande i Liberala Ungdomsförbundet. Malm har också setts sitta i utbildningsnämnden för Stockholm Stad (1999).

Fredrik Malm arbetar därutöver för den sionistinfiltrerade organisationen Expo och dess tidskrift.

Fredrik Malm har också intressanta preferenser då man exempelvis kunde se honom som "liberal debattör" skriva en krönika i Judiska Muséets tidning, våren 2001 - av alla etno-tidskrifter som finns i det stora metropolen Stockholm. Och i Menorah, nr.4-2002, kan man i Förenade Israelinsamlingens officiella tidskrift läsa en längre krönika skriven av samme Malm under rubriken "Vem ska bestämma över våra minnen?".

Fredrik Malm var också medverkande som talare vid "Israelfestivalen" på Nalen i Stockholm, 21:a mars 2004. I en artikel om tillställningen härnedan från Menorah (nr.2-2004) ser man hur "liberalen" Malm med glädje umgås med psykopaten och kulturmördaren Zvi Mazel, Israels ambassadör i Sverige.

Notera att Malm gör detta efter Mazels absurda fysiska angrepp mot en som han och Israelmaffian tolkade det Israel-kritisk konstinstallation på Historiska Muséet i Stockholm, januari 2004.

Den bakom en "liberal" mask agerande Fredrik Malm avslöjar här sina riktiga - totalitära och fascistiska - sympatier.

 

Bild- och bildtext ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.2-2004 (Internetversionen), med Fredrik Malm i glatt umgänge med huliganen Zvi Mazel på "Israelfestivalen" på Nalen i Stockholm, mars 2004. Till höger bilder från Israels Sverige-ambassadör Zvi Mazels omtalade vandalisering av en konstinstallation på Historiska Muséet i Stockholm, januari 2004.

***

 

 

Ytterligare en person inom Kosmopol är Karin Karlsbro som var förbundsordförande LUF 1995-1997.

Kosmopol uppger sig också samarbeta med David Lagerlöf, ansvarig utgivare på tidskriften Expo, också ett organ infiltrerat av Israels handgångna.

 

 

Daniel Schatz och hans kollegers aktivism går bl.a. ut på att skriva olika hätska attacker som deras redaktörsvänner sedan publicerar i media, där de hoppar på sådant de anser vara "antisemitism".

Juden och agenten för Israel - Daniel Schatz - skrev exempelvis en artikel på DN-Debatt, 17/10-2000, ihop med Fredrik Malm, där de var upprörda av de anti-Israel demonstrationer som hållits i Sverige, oktober 2000, till stöd för den palestinska al Aqsa Intifadan.

I debattartikeln kunde man bl.a. läsa:

"Under de manifestationer som ägt rum på olika platser i Sverige den senaste veckan har man kunnat beskåda den mest vulgära antisemitiska hetsen på länge i Sverige. Chockerande är också att den orgie i hat legitimerats av ledande svenska politiska företrädare.[...] Manifestationerna har dock mycket lite med legitim kritik [av Israels politik] att göra. [...] I demonstrationsleden [i Malmö] bars plakat där davidsstjärnan likställdes med det nazistiska hakkorset."

Har man läst judiska inlägg i Palestinafrågan de senaste åren så känner man väl igen skrivsättet och den hysteriska tonen. Ständigt denna klagan, trots att judarna via Bonniers förkrossande mediamakt har det totala övertaget.

 

***

 

Ytterligare två namn att nämna:

 

En annan ung aktivist som kommer att obehindrat fortsätta sin karriär inom partiet på sedvanligt korrumperat sätt är den unge Elias Wästberg, son till juden Olle Wästberg som vi berättade om ovan.

Elias tillhör LUF:s distriktstyrelsen i Stockholm (1999).

 

Birgitta Ohlsson, som varit ordförande för liberala ungdomsförbundet, LUF, mellan 1999-2002 är en annan hätsk person.

I en artikel i DN (11/8-2001) under rubriken "En karriärist som provocerar", kallar den till folkpartiet så starkt associerade tidningen Ohlsson för "en ytterst provocerande person".

Hon "ber inte om ursäkt för att hon vill ha makt och karriär".

I samma DN-artikel säger Birgitta Ohlsson själv:

"- Maktkonspirationer och konflikter är en del av politiken [...]."

 

Så som dessa sionistiska folkpartister agerar med sina konspirationer måste man nog ta Ohlsson på orden.

Som en parentes ska berättas att Birgitta Ohlssons judiske make Mark Klamberg var förste vice förbundsordförande i Liberala ungdomsförbundet mellan 1999-2002, samma period som Ohlsson var ordförande.

 

***

 

Denna liberala tidning, ett forum för våra folkpartister, har länge utgjort ett instrument för intern prosionistisk propaganda, och det är egentligen inte konstigt.

För att ta utgivningsåret 2000 som belysande exempel: sitter den välkände pro-israeliska aktivisten och juden Johan Schück som ordförande för självaste stiftelsen.

Och som redaktör för tidningen finner man den unge judiske aktivisten Peter Wolodarski, som vi nämnt ovan.

 

En annan individ som är aktiv i redaktionsrådet i tidningen Liberal Debatt är Ulf Isaksson, advokat och delägare i "Danowsky och Partners Advokatbyrå", som bl.a. har uppdrag för DN och där hans kollega är juden Peter Danowsky, en person vi berättar mer om i vår sektion om Dagens Nyheter.

Under dessa herrars överinseende släpps nu kända Israel-aktivister och judiska organisationer in i den liberala tidningen.

Man publicerar propagandamaterial från exempelvis Barbro Sollbe från Östersjöjudiskt Forum samt Håkan Holmberg från Svenska Kommittén mot Antisemitism.

I de bägge senare fallen har man även annonser för dessa organisationer i tidningen.

Eftersom tidningen har en så stark koppling till maffian runt folkpartiet och Bonnier-pressen är det inte heller förvånande att man också publicerar artiklar av kända sionister som Per Ahlmark (exempelvis nr.5-2000, där denne försvarar Israels dödskjutningar av palestinska demonstranter), Olle Wästberg (Hirsch) och Per-Martin Meyerson. Denne Meyerson kommer från en gammal judisk klan och är filosofie doktor i Nationalekonomi. Han kan som vanligt är bland judar inte undvika att göra propaganda-insatser för judendomen (se hans artikel om antisemitism, som han skrev i Liberal Debatt, nr.2-2001).

 

Innan vi avslutar denna lilla passus om Liberal Debatt kan vi nämna att tidskriften under åren 1958-1960 som chefredaktör hade Kai Henmark, en författare som bl.a. skrev i BLM, Tiden och Vår Lösen och som fr.o.m. 1961 var gift med en judisk redaktör Eva-Britt Lapidus, dotter till en judisk direktör Herman Lapidus och där hennes mor kom från klanen Goldenson.

Efter sin sejour på Liberal Debatt gick herr Henmark vidare som kritiker på tidningen Arbetet 1971-1975.

 

***

Bertil Ohlin Institutet 

 

Bertil Ohlin Institutet är liberalernas s.k. idéinstitut eller tankesmedja och som sådan genominfiltrerad av Israelanhängare och judiska rasister.

För att nämna några exempel tagna från 1999/2000.

Då såg man i Bertil Ohlin Institutets styrelse sionister och judar som Peter Wolodarski, Sussi Kvart och Bonnie Bernström. Som adjungerade fann man den tidigare Svenska Kommittén mot Antisemitisms ordförande Håkan Holmberg, en man som tidigare varit ordförande för Ohlin-institutet

Och samma period (1999/2000) såg man som ledamöter i Bertil Ohlin Institutets stiftelseråd samma Bonnie Bernström och Håkan Holmberg, men även den judiske affärsmannen Mikael Kamras (Proventus), den senare en person med kopplingar direkt till den Judiska Församlingen i Stockholm och som dessutom är ordförande i Stiftelsen Judisk Krönika.

Andra medlemmar i stiftelserådet var folkpartijuden juden Bert Levin och Olle Wästberg, där vi kan nämna att Olle tidigare också har varit ordförande för Bertil Ohlin-Institutets styrelse.

I Bertil Ohlin Institutets vetenskapliga råd 1999/2000 hittar vi personer som Daniel Tarschys (World Zionist Organization) och Hans Bergström, Dagens Nyheter.

 

Således kan man säga att folkpartiets ideologiska nervcentra faktiskt är övertaget av Israelmaffian vilket gör att detta parti för överskådlig framtid bara är att räkna som ett stödparti- eller snarare stödorganisation för den brutala sionistiska rörelsen och dess repressionsapparat.

 

 

***

 

Aktörer med en folkpartistiskt koppling

 

Under denna rubrik tänkte vi nämna några personer som har starka kopplingar till folkpartiet även om de senare numer är kända för sina professionella, yrkesmässiga insatser.

 

Först ut är juden Pehr Gyllenhammar - PG. Att han har ett gediget judiskt påbrå är det få ordinarie svenskar som vet om även om det är desto mer känt i de "etablerade" kretsarna. Pehrs mor är en judinna från den Göteborgs-judiska Kaplan-klanen och således är PG helt judisk enligt det traditionella judiska sättet att betrakta saken. Det är även så att judarna i Sverige också räknar honom till de sina då de tidigare i början av 1990-talet, i sitt judiska museum i Stockholm hade en bild på just Gyllenhammar, som den del av muséets fotosamling på prominenta judar i Sverige.

Även i sin gärning är Gyllenhammar klart judisk-sionistisk. När han var sommarpratare i radion framstod Israels skapelse som något som stod honom särskilt nära, och i en anmärkningsvärd artikel på DN-Debatt, den 31:a december 2001, avslöjar han sig som en typisk fräck sionist där han påstår att "Jordanien vore palestiniernas naturliga hemland". Därtill har Radio Islam sedan tidigare noterat att han och hans syster stöder den judisk-sionistiska organisationen Keren Kajemet och Pehr är stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

P.G. har alltid haft mycket starka band med just folkpartiet och är f.d. medlem i folkpartiets styrelse. Således ännu en jude med starka emotionella band till sin judiska stat som infiltrerat detta partis toppskikt.

Pehr Gyllenhammars intressanta släktingar och deras makt, kommer vi att behandla närmare i vårt avsnitt om judar och affärsvärlden.

 

En annan judisk businessman, Mikael Kamras, är via sitt stöd till det folkpartistiska Bertil Ohlin Institutet också aktiv i sitt ideologiska stödet för partiet. Eftersom Kamras och hans judiska kompisar Gabriel Urwitz (Gotabanks-skandalen) och "mecenaten" Robert Weil är minst sagt urtäta skulle det inte förvåna om herr Kamras även ger monetära bidrag till detta parti, vid sidan av de pengar han försöker undkomma skatt och istället komma Israel till del via annonser i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah".

 

 

I den akademiska världen finns det också några intressanta fall med folk vars folkpartistiska engagemang är tämligen djupt rotat.

 

Vi tänker nu först på den framlidne Jörgen Weibull (1924-1998), som var professor i historia i i Göteborg 1977-1990 och är känd rö många som en av de vise i TV-programmet "Fråga Lund".

Denne man var t.o.m. ledamot av folkpartiets partistyrelse 1982-1987, och satt således i partiets absoluta topp. Jörgen Weibull samarbetade där med människor av vilka flera stycken hade direkta band till den pro-israeliska åsiktsnedtryckarorganisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. Kunskapen om Weibulls folkpartistiska engagemang blir desto mer intressant när man ska komma ihåg att de var just denne Weibull som var åklagarsidan historiska expertvittne under både den politiska rättegången mot Ahmed Rami 1989 och mot revisionisten Ditlieb Felderer 1994.

 

En annan person som likt Weibull gett sig in i "antisemit" debatten och använt sin "akademiska" framtoning för att framställa sig som en "forskare" är Sverker Oredsson, f.d. universitetsdirektor i Lund 1982-1990 och högskolelektor sedan 1990 och numera professor i historia.

Oredsson har varit mycket aktiv i den fruktansvärda kampanjen mot konstnären Lars Hillersberg 2000/2001 för att denne gjort konst som inte ämnade behaga Israel-maffian. Sverker Oredsson gjorde under denna kampanj beställningsarbeten för judarna i Svenska Kommittén mot Antisemitism där han skrev mot Hillersberg och t.o.m. var inbjuden som "historiker" för att polemisera mot Hillersberg i programmet "Debatt", TV2, 20/3-2001.

Dock framkom det inte att Oredsson i högsta grad var en politisk varelse som länge varit aktiv i just det extremt pro-israeliska folkpartiet där han var partiets kommunalråd i Lund 1974-1982 och t.o.m. ordförande för kommunstyrelsen 1977-1982.

Efter Hillersberg-kampanjen har Oredsson också avslöjat sig som den sionistagent han alltid varit. På DN-Debatt, 9/4-2002, signerade han ett upprop mot att "partisk press uppmuntrar hat mot judar", där Oredsson angav sig som aktiv i organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism, just samma grupp som drev kampanjen mot Hillersberg.

Bland andra medsignatörer sågs f.ö. representanter från Samfundet Sverige-Israel (folkpartisten Hadar Cars) och Svensk-Israelinformation (judinnan Lisa Abramowicz).

Och nu senast meddelas det t.o.m. att Oredsson tagit över postens som kommitténs ordförande efter juden Kristian Gerner.

 

Leon Blank har varit 2:a vice ordförande i Liberala Invandrarförbundet och ordförande i Liberala Invandrarföreningen i StorStockholm. Han skriver i Judisk Krönika, nr.5-1990 och har också ett judiskt kulturengagemang (se Judisk Krönika, nr.5-1999).

 

Ingrid Segerstedt-Wiberg är dotter till Torgny Segerstedt Sr:s och syster till Torgny Segerstedt Jr., mannen som var ordförande i Samfundet Sverige-Israel

 

1949-1955 arbetade Ingrid Segerstedt-Wiberg på Göteborgs-Tidningen för att sedan träda in som redaktör på Göteborgs-Posten 1955, och där avancera till 2:e redaktör, 1969-1976.

Denna tidning var i händerna på den judaiserade familjen Hjörne.

Som dotter till agitatören Segerstedt var hon starkt påverkad av hans ord, men också hans fraternisering med den judiska maktens högre skikt i Göteborg.

Hon har alltid av judarna räknats som en när allierad som t.o.m. skriver i deras tidning Judisk Krönika, och som starkt engagerad folkpartist var hon riksdagsledamot 1958-1970. Med tanke på hennes pro-israeliska passioner kan det vara på sin plats att påminna om att hon sionist var ordförande för Sveriges FN-förbund 1968-1973.

Ingrid Segerstedt-Wiberg var också en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick.

 

Socialdemokraterna

 

Introduktion - SAP och Israel

Judiska aktörer inom SAP - en kort historik

Judarna inom arbetarrörelsen som kommit i samband med andra världskriget

Sionistgänget i SAP under Israels tidiga epok

Fenomenet Nerman

De socialdemokratiska statsministrarna och Israel
Erlander, Palme, Carlsson och Persson

Ännu fler judar och sionistmedlöpare i SAP

 

SSU

LO - Landsorganisationen - och fackföreningarna

Kooperativa Förbundet

Broderskapsrörelsen och tidningen Broderskap

Nyttiga idioter och utnyttjade fegisar

Kända sionister med koppling till socialdemokraterna

 

 

***

Introduktion

SAP-Israel 

 

"Inom svensk socialdemokrati finns en lång tradition av vänskap med Israel. I fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet finns några av de mest engagerade Israelvänner jag träffat." - Olle Wästberg (Hirsch), jude och folkpartist aktiv i Samfundet Sverige-Israel.

 

Eftersom folkpartiet börjat dala i popularitet de senaste åren har judarna börjat gardera sig. Den senaste tiden har deras grepp över landets största parti - socialdemokraterna - ökat enormt. En av statsminister Göran Perssons närmaste män, handelsministern Leif Pagrotsky är en jude som flitigt går i synagogan och som i den svensk-judiska tidskriften Judisk Krönika talar öppet om sin judiskhet (se nr.6-1996). En annan prominent socialdemokratisk jude som också medverkat i "Judisk Krönika" är Jan Nygren, mannen som var snäppet ifrån att ta bli Sveriges statsminister!

Statsminister Perssons högra hand, Pär Nuder, är om inte jude ändock en känd pro-israel, som lär upp statsministern de senaste finterna i det politiska rävspelet.

Andra sionistiska personligheter är vår forne finansminister nu "etik" (erotik?)-expert Erik Åsbrink (Richter), den judiske rikspolischefen Sten Heckscher, EU-kommissionären Anita Gradin och Stockholms arbetarkommuns mångårige ordförande Oskar Lindkvist (Samfundet Sverige-Israel). Andra judar som påverkat och påverkar partiet är SSU-judinnan och Aftonbladet-redaktören Helle "superjudinnan" Klein, ABF-juden Kurt Stern, Konsum-juden och KF-aktivisten Göran Holmberg och trixaren Sigvard Marjasin för att bara ta några namn ut högen.

Andra judar som har och har haft ett tungt inflytande på socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsen har varit Harry Schein (österrikisk jude) och den avlidne Hjalmar Mehr (rysk-judiskt ursprung), samt LO-ekonomen Rudolf Meidner (tysk jude).

I det här avsnittet kommer vi ta upp olika personer från den socialdemokratiska gruppen, samt ledande LO-män och till arbetarrörelsen ideologiskt kopplade individer, som haft ansvar för det starka stöd som länge funnits och alltjämt finns för den judiska apartheidstaten i Mellanöstern.

 

Socialdemokratins band till sionismen och det judiska "arbetarpartiet" har länge varit mycket starka, något som även konstateras i den "officiella" litteraturen.

 

Anders J. Carlberg, medförfattare till boken "Judisk Identitet", (Natur och Kultur Förlag, 1993) - skriver under rubriken "Sionismen som utryck för judisk identitet" om de svenska judarnas förhållande till Israel: (sid. 151):

"Mellan det socialdemokratiska partiet och Israel, vars arbetarrörelse var lika dominerande som SAP i Sverige, fanns det kontakter som gick tillbaka till 1910-talet."

Not: Anders J. Carlberg anses av de svenska judarna som expert på sionistisk historia och är idag också ordförande för Göteborgs Judiska Församling.

 

Den projudiska forskaren Karin Sjögren skriver i sin sammanfattning på svenska, till sin avhandling från 2001 vid Lunds Universitet med titeln "Judar i det svenska folkhemmet. Minne och identitet i Judisk krönika 1948–1958":

"Den framåtanda och bild av frivillig kamp som svensk sionism (och Judisk krönika) huvudsakligen förmedlade appellerade i det svenska folkhemmets drömmar om gemenskap, jämlikhet och välstånd. Pionjärernas arbete och det goda samhället rimmade väl med svensk socialdemokratisk ansträngning att överbrygga de klassklyftor som ännu fanns i dåtidens Sverige. Genom att inkludera skildringen i en svensk politisk och kulturell sfär blev Israels sak på sätt och vis även Sveriges. Sade man ja till det svenska samhället sade man också ja till det israeliska."

(Avhandlingen är publicerad på Brutus Östlings Bokförlag Symposion.)

Här ser vi en metod som sionisterna adopterar för att locka med svenska socialdemokrater till att stödja deras kolonisationsprojekt; de maskerar det som "socialistisk", kryddar det med lite spännade kibbutzim och en massa tomt prat om "pionjärsanda".

 

En viktig person i vridningen av den svenska arbetarrörelsen i pro-israelisk riktning var den Malmö-baserade juden Karl Berman som var mycket aktiv inom socialdemokratin högre maktsfärer.

Judisk Krönika, nr.1-1996 skriver:

"Genom sina insatser bidrog Karl Berman på många sätt till att forma en svensk positiv inställning till Israel. Ett viktigt hjälpmedel var de många rundresor han arrangerade för bland annat partifolk och fackföreningar. Det svenska socialdemokratiska partiet knöt, tack vare dessa, många kontakter med den unga staten och arbetarpartiet Mapai."

Men det finns flera andra exempel på judisk aktivism inom det socialdemokratiska partiets led som vi går in på längre ner.

 

På senare år har en ny aspekt på relationerna mellan socialdemokratin och den judiska minoriteten kommit i dager då den judiska familjen Bonniers alltmer börjat lägga under sig ledande svensk massmedia.

Journalisten Dan Josefsson, skriver i sin artikel "Marita Ulvskog och Goliat" i boken "Välkommen till dramafabriken" (Ordfront förlag, 2000, sid. 173), och talar om en förklaring till att sossarna och deras kulturminister Marita Ulvskog ej vågat bråka med TV4 och Bonniers övertag av denna kanal, 1997:

"Inget parti har idag råd att på allvar stöta sig med så starka mediekrafter som TV 4 och Bonniers. En utdragen rättsprocess skulle sträcka sig över minst ett riksdagsval, och i det valet är Marita Ulvskog och socialdemokraterna beroende av sin framtoning i TV4 och den samlade Bonnierpressen."

 

Det här en ny aspekt på ett ökande problem där det icke-judiska majoritetssamhällets politiska representanter blir allt mer beroende av judisk-styrda mediakanaler för att överhuvudtaget nå ut, vilket leder till skapande av "oheliga allianser" och icke uttalade överenskommelser av typen - vi lovar att inte lagstifta mot er ökade mediamakt om ni släpper fram oss i de medier ni kontrollerar.

 

Att det kommit till en sådan utveckling har man kunnat se då ledande socialdemokratiska personligheter under den sista mandatperioden beredes plats i den Bonnier-styrda annonsplatsen och åsiktstorget "DN-Debatt" för att där göra sina politiska utspel. I dagens Sverige har det gått så långt att man inte gör sina utspel i inför det svenska folkets valda representanter i riksdagen, utan man måste gå till någon blaska kontrollerad av en judisk familj, och om man ler och niger riktigt fint kanske kan få igenom ett halvredigerat meddelande "till nationen".

Det är känt bland massmediebedömare att just DN-Debatt är en av de betydelsefullaste kanalerna för att föra fram politiska frågor.

Not: I vårt avsnitt om Dagens Nyheter kommer vi också att visa att just redaktören för denna politiskt viktiga sida (Mats Bergstrand) själv är gift med dottern till en av den svenska sionismens primadonnor, den numera avlidna arabhaterskan Berit Hedeby.

 

Vi berättar mer om denna samverkan politik-media i vårt separata avsnitt om massmedia.

 

Andra exempel på den socialdemokratiska rötan och inkonsekvenserna, som sannolikt betingas av en desperat jakt på röster, var när det socialdemokratiska kvinnoförbundet skulle driva kampanj för bojkott av TV 1000:s porrprogram, efter att den judiska "dokumentärfilmaren" Alexa Wolf för dem visat sin film "Shocking Truth". En film där Wolfskan på sedvanligt spekulativt sätt blandat in lite råporr i en "dokumentärfilm" för att få de eftersträvade massmediala effekterna.

Samtidigt så vet man att just samma socialdemokratiska parti använder sig av "La Camilla" Henemark som dragplåster för att locka unga väljare, just en kvinna som gör karriär på sexindustrin och dess symbolspråk och som t.o.m. själv driver en klubb i Stockholm.

 

Och Mona Sahlin stoppar in judar som Rikard Wolff, och Margaretha Schwartz från Expressen (politiskt sakkunnig i jämställdhetsfrågor) i sina kommittéer för att "balansera" dessa samtidigt som hon själv åker ner med Gudrun Schyman för att fira den judiske partyfixaren Micael Bindefeld på dennes 40-års fest - nere i Grekland! (Se Göran Skyttes artikel om Bindefeld i tidskriften "Kupé Business", mars 2000.)

 

Är det f.ö. någon som tvivlar på våra påståenden om judiskt inflytande - och på så vis sionistiskt och i slutändan israeliskt inflytande över SAP - titta bara på detta partis ledande gestalter i Stockholm de senaste årtiondena.

 

Hjalmar Mehr vara öppen jude som till och med hade rabbinpåbrå och som var socialdemokratisk boss och landshövding i Stockholm.

Oskar Lindkvist var länge ordförande i Stockholms arbetarkommun samtidigt som han var ordförande för den Stockholmska avdelningen av Samfundet Sverige-Israel och vice ordförande för Rikssamfundet.

Den nuvarande socialdemokratiska Stockholmspolitruken och vice ordförande för kommunstyrelsen, Annika Billström är själv gift med en av "de utvalda", en jude vid namn Lennart Weiss.

 

Så nog har Israel sedan länge haft tentakler rakt in i den socialdemokratiska maktsfären i rikets huvudstad.

 

"Ja det är ju så för att skydda demokratin så kan man inte alltid godta ens demokrati." - Sveriges socialdemokratiska utrikesminister Anna Lindhi TV 24 (SVT) den 4:e februari 2000, som förklaring till varför man skulle inleda bojkott mot den då nya folkvalda österrikiska regeringen p.g.a. dess band till Haider.

 

***

 

Judiska aktörer inom SAP - en kort historik

 

Staten Israel och den svenska arbetarrörelsen och dess parti SAP - socialdemokratiska arbetarpartiet - har ända sedan den judiska statens grundande haft ett intimt och nära samarbete.

 

Grunden till denna allians mellan ledande svenska socialdemokrater och rasistiska sionister från det israeliska s.k. arbetarpartiet är många. En anledning är att det svenska socialdemokratiska partiet redan från en tidig början var judaiserat, d.v.s. stod under inflytande av judiska aktivister, hade judiska finansiärer och judiska förebilder på kontinenten. På detta sätt hade judarna kunnat lägga grunden för att forma partiets inriktning så att det inte kom att utgöra något hot mot dem, och i tider av kris kunde denna judaisering användas för att mobilisera politiskt stöd för världsjudendomen (som under andra världskriget) eller dess rövarstat (som de sionistiska kampanjerna för staten Israel efter dess grundande 1948).

I det historiska perspektivet finns det rikligt med judar inom den socialistiska/socialdemokratiska rörelsen från dess början. Personer som Karl Marx, men även den tyske Breslau-juden Ferdinand Lasalle (1825-1864) hör till personer som lanserade de socialistiska idéerna.

 

Den svenska socialdemokratins fader Hjalmar Branting (1860-1925) stammar på mödernet själv från en gammal judisk släkt, de Georgii, vilket är ett faktum vi är övertygade att våra judiska antagonister och Branting-ättlingarna själva väl känner till.

I Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1972, publiceras en mycket intressant artikel där man hävdar att socialdemokraten Hjalmar Branting hade kontakt med sionistiska grupperingar i Stockholm och att samme Branting redan 1917 var "förste signatär" (undertecknare) av ett "Stockholms manifest" "om en oberoende fri, judisk stat i gamla Palestina".

Detta dokument var dessutom tidsmässigt äldre än de annars så omtalade Balfour-deklarationen.

Menorahs korrespondent skriver:

"Den som berättar denna nu kanske helt okända episod för mig är Morton Narrowe, Stockholms rabbin som återupptar sin tjänst i april efter 6 månaders "forskarlov". Han fortsätter:

- Själv fick jag tipset om dessa märkliga fakta och var underlag kunde finnas av ingen mindre än Israels president, Zalman Shazar, då han nyligen tog emot mig i Jerusalem. Han talade om att dokumenten fanns på Jewish Agency i Jerusalem, att de ingick i ett arkiv för Poale Zion (arbetare för Zion) som sedermera övergick till Poale L'Israel och Mapai. Alltså m. a. o. upprinnelsen till Israels Arbetarparti och tillika en av de viktigaste "byggherrarna" av det fria Israel.

Det stämde precis. Jag hittade sammanlagt 22 pärmar med svensk-zionistisk korrespondens från åren 1906-19 och bevis på att under tiden 1917-19 var rörelsens världskontor placerat i Stockholm.

Där fann jag alltså "Stockholms fredsmanifest" av 1917 - om en oberoende, fri judisk stat i gamla Palestina och med Hjalmar Branting som förste signatär!"

 

Artikeln ovan var publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1972. Enligt den var Hjalmar Branting redan 1917 sionist och "förste signatär" (undertecknare) av ett "Stockholms manifest" "om en oberoende fri, judisk stat i gamla Palestina".

 

Socialdemokraten Hjalmar Branting och hans Anna umgicks f.ö. mycket nära med paret August och Augusta Lindberg och var "gamla vänner till familjen Lindberg" (Albert Bonnier Jr. i sin memoarbok "Personligt", Bonniers, 1985, sid. 35). Paret Lindbergs dotter Greta Lindberg var i sin tur var gift med Tor Bonnier i dennes första giftermål (och Albert Bonnier Jr. var deras son). Så redan här fanns det en beröring, på det personliga planet mellan Brantings och den judiska förläggarfamlijen Bonnier.

 

Hjalmar Brantings son var den kände advokaten Georg Branting. Juden Hjalmar Mehr, som vi berättar mer om nedan, arbetade under tre år som oavlönad åt just advokat Georg Branting. Georg Brantings syster, Sonja Branting-Westerståhl, var f.ö. också advokat och likt sin far Hjalmar avancerade hon inom det socialdemokratiska partiet till att bli styrelseledamot av Socialdemokratiska Kvinnoförbundet 1936-1952. Sonja Branting-Westerståhl var mycket "nära vän" med Karin Lindberg, yngsta dottern till teaterparet Lindberg ovan (se Albert Bonnier Jr. , "Personligt", Bonniers, 1985, sid. 41).

Georg Brantings likaledes judiskättade son Jacob Branting var å sin sida en känd socialdemokratisk journalist: han var kulturredaktör på Arbetarbladet åren 1958-1964 och sedan anställd på Aftonbladets kulturredaktion fr.o.m. 1965.

  

"Intressant fråga: Är Georg Branting underhållen av Aschberg? Borde klarläggas, om det låter sej göra." - Tage Erlander i sin politiska dagbok, anteckning för 9/11-1949 (Tage Erlanders dagböcker 1945-1949, Gidlunds Förlag , 2001).

 

Kulturjournalisten Jacob Branting, Hjalmar Brantings sonson, måste uppenbart ha känt sitt judiska kall då han som sin gemål valde just en judinna Elsa Heyman, från den kända judiska Heyman-klanen.

Elsa Heyman är en mycket medveten judinna och sionist - Israel-advokat - som så sent som i Judisk Krönika, nr.4-1993, ses omnämnas som en av mecenaterna för denna sionistiska tidskrift.

För att ytterligare visa på den sionism som omhuldades av släkten till Aftonbladets kulturpersonlighet Jacob Brantings hustru, kan vi berätta att judinnan Elsa Heymans syster är ingen annan än den extremt prosionistiska judinnan Viveka Heyman. I vårt avsnitt om tidningen Arbetaren, där Viveka länge verkade och använde som plattform för att sprida sitt ideologiska gift, går vi in mer detaljerat på hennes göranden, men vi kan här berätta att hon var medlem i kulturredaktionen på Arbetaren mellan 1946-1949, medan hon under åren 1949-1954 var bosatt i den i blod födda sioniststaten Israel för att under åren 1954-1955 vara anställd på Israels legation i Stockholm! Viveka Heyman återgick därefter till att skriva i Arbetaren. Sedan 1969 har hon också varit verksam vid Tel Avivs Universitet.

I Judisk Krönika, nr.1-2/1971, sid. 20, kan man f.ö. se ett foto med Viveka Heyman dinerande med de absoluta topparna i Israel från Israels regering och utrikesdepartement, på en lunch som hölls i december 1970. Något som avslöjar hennes upphöjda status i de sionistiska kretsarna.

Elsa Heymans judiske bror Ernst Heyman var en bemärkt f.d. häradshövding som bl.a. suttit som hovråd i Svea Hovrätt och i Arvika tingsrätt. Ernst var som många andra judar ingift i de förfinade svenska familjerna och således gift med en Christina Curman, dotter till godsägare Carl Curman, och på mödernet från familjen Palme.

 

Efter att ha berätta om släkten Brantings judiska kopplingar (det kan mycket väl finnas fler som vi inte känner till), kan vi också berätta lite om friherren Erik Kule Palmstierna (1877-1959), en person som sedan 1910 gått över till det socialdemokratiska blocket och som var Sveriges utrikesminister i Hjalmar Brantings första ministär mars-oktober 1920.

Erik Kule Palmstierna hade också judiskt påbrå, och dessutom inte vilket som helst utan bland judiska kretsar att betrakta som ett av de förnämaste. Erik Kule Palmstiernas mormorsfar var nämligen ingen annan än den kände judiske hovjuveleraren Michael Benedicks (1768-1845). Denne Benedicks är en av de absoluta förgrundsgestalterna bland den tidiga judiska församlingen i Stockholm, en person helt i klass med "den förste juden i Sverige" Aaron Isaac, som förövrigt var Benedicks affärskompanjon. (Vi berättar mer om Michael Benedicks i vårt separata avsnitt om judiskt inflytande inom den svenska affärsvärlden.)

Denne judiske politiker Erik Kule Palmstierna var bl.a. chef för Sjöförsvarsdepartementet (sjöminister) i Edéns ministär 1917-1920. Efter sin korta sejour som Sveriges utrikesminister 1920 fortsatte Erik Kule Palmstierna som svensk envoyé i London 1920-1937.

Vi kommer nu att nämna några ytterligare intressanta släktingar till denne jude:

Erik Kule Palmstiernas far, friherren Carl Fredrik Herman Palmstierna (Sr.) (1823-1896), som ju gift sig med en judinna von Holst, var f.ö. själv överceremonimästare och envoyé i Konstantinopel 1865-1868.

Juden Erik Kule Palmstiernas son, Carl-Fredrik Palmstierna (Jr.) (född 1903), var också friherre, och blev arkivarie vid marinstabens sjöhistoriska avdelning 1934, föreståndare för krigshistoriska avdelningen 1937, arkivarie i riksarkivet 1944, samt därtill H. M. Konungens handsekreterare 1951-1975. Alltså den svenske kungens private sekreterare. Han var också bibliotekarie 1951-1980, sekreterare i Svenska kommittén för internationellt historiskt samarbete 1948-1967, ordförande i Bernadotte-Musei vänner 1959-1990, och har dessutom författat diverse historiska skrifter, bl.a. för Bonniers Världshistoria. Carl-Fredrik Palmstierna (Jr.) hustru sedan 1959 var friherrinnan Elisabeth Palmstierna, (född Tham). Elisabeth var anställd på UD 1940-1950 (tjänstgöring på beskickningarna i Helsingfors, Warszawa och Rom), Bofors och Sveriges Kreditbank på 1950-talet och därefter H. M. Konungens hovmarskalkämbete 1953-1961, sekreterare till H.K.H. Hertigen av Halland sedan 1962, hovintendent 1974, 1:e hovintendent 1979, och hovmarskalk 1991. Hovmarskalkandet hade hon i blodet då hon själv var dotter till hovmarskalken Wilhelm Tham.

Carl-Fredrik Palmstierna (Jr.) har själv varit aktiv för den judiska staten Israel och tillhörde den grupp av sionister som stod bakom den sionistiska stiftelsen "Israelhjälpen" på 1970-talet (se Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-1975). En stiftelse för insamlande av ekonomiska medel till Israel. 

Juden Erik Kule Palmstiernas andre son, friherren Kule Palmstierna (född 1900), var en överläkare som äktade en judinna Vera de Monchy, född från den judiska släkten Herzog. Parets judiska dotter är den kända scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss som är känd från Stockholms Stadsteater, Dramaten, Riksteatern och som bl.a. har samarbetat med Ingmar Bergman i tjugotalet pjäser och som haft inflytelserika poster inom det svenska kulturlivet som ledamot av Statens kulturråd 1968-1972 och ordförande för scenografförbundet 1976-1984. Från och med 1952 var Gunilla gift med den kände judiske författaren Peter Weiss, t.o.m. hans död 1982. Paret Palmstierna-Weiss´ dotter är den numera så lanserade Dramaten-skådespelerskan Nadja Weiss. Peter Weiss var f.ö. även tidigare gift med den likaledes kända judiska konstnärinnan Helga Henschen (vars mor i sin tur var judinnan Signe Thiel). Paret Peter Weiss-Helga Henschen fick också en dotter, textilkonstnärinnan Rebecka Weiss, som tidvis bott i judarnas Israel och som också stödjer den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen med sin konst (se annons i Judisk Krönika, nr.6-1991).

(Not: När det gäller Helga Henschens intressanta släktingar hänvisar vi förövrigt till vårt avsnitt om judar och kulturen.)

Så när det gäller klanen Palmstierna och dess ättlingar kan man se att det judiska, från den i tidiga 1800-talet aktive Michael Benedicks fortfarande går igen i form av stöd till judestaten Israel och val av vem man skall gifta sig med - trots att 200 år förlöpt.

I konsekvens därmed kommer vi i detta arbete namnge idag kända svenskar om det visar sig att de har dylika band till den judiska grupperingen - historien och de judiska ledarnas egna uttalanden visar att det är hög risk att sådana personer "känner sig judiska" och därför även idag agerar för staten Israel.

 

***

Förutom herrarna Branting och Palmstierna ovan kan listan på judiska aktörer inom det socialdemokratiska partiet ytterligare förlängas. 

 

Bernhard Mehr var en jude född 1877 i Lettland. Hans egentliga namn var Boris Meyerowitsch och han var inget mindre än en son till en rabbin. Boris Meyerowitsch var en mensjevik - rysk socialdemokrat - och betraktades i Tsar-Ryssland som en revolutionär agitatör varpå han 1902 häktades för politisk propaganda. Juden Meyerowitsch rymde dock och kom till Sverige 1904 där han bytte namn till det mer försvenskade Bernhard Mehr. I Sverige verkade han politiskt aktivt på vänsterkanten som journalist och skribent på tidningen Social-Demokraten.

Bernhard Mehrs hustru Sara Mehr (judinna född 1887 i Grodno, Vitryssland) anslöt sig till det judiska socialistpartiet Bund, flydde sedan till Tyskland och därefter till Sverige.

Sara Mehr var i Sverige drivande bakom starten av den judiska teatern i Stockholm (1900-talets början) och senare engagerad i de judiska organisationerna Joint (se Ragnar Gottfarb) och ORT.

Det är känt att Hjalmar Branting och Gustav Möller hjälpte till att ordna svenskt medborgarskap åt paret (se Judisk Krönika, nr.9/10-1973).

Bernhard och Sara Mehrs hem i Stockholm blev centrum för politiska diskussioner i socialistisk anda där olika tunga namn huserade och diskuterade. Dessutom umgicks Bernhard med de övre skikten inom den socialistiska gruppen och var exempelvis nära vän med vänsterpolitikern Zeth "Zäta" Höglund (1884-1956), som bl.a. var chefredaktör för Social-Demokraten på 1930-talet och finansborgarråd i Stockholm 1940-1950.

Således hade detta aktiva judiska par med rötter både från den religiösa judendomen och den judiska socialistiska internationalen goda möjligheter att påverka ledande icke-judiska socialdemokrater i projudiskt, prosionistiskt tänkande.

Den judiske talmudisten Salomon Schulman skriver i Dagens Nyheter 12/4-1990:

"Mensjeviken [Bernhard] Mehr, Hjalmars pappa, var spindeln i nätet bland de ryska revolutionärer, många judiska, som med Sverige som bas stämplade mot den ryske tsaren. De skickade hemliga depescher, smugglade människor och smidde terrorplaner. Mehr var personlig vän med Lenin, och hans dotter Sigrid minns än idag hur skojigt det var att gunga i farbror Vladimirs knä."

 

Som sagt var Bernhard och Sara Mehr föräldrar till den kände judiske socialdemokratiske politikern Hjalmar Mehr, mannen som gjorde sig beryktad för sitt projekt att demolera centrala Stockholm och som var boven i den s.k. Alm-striden.

 

Hjalmar Mehr.

 

 

Hjalmar Mehr (1910-1979), började som oavlönad jurist i tre år åt den ovannämnde judisk-ättade advokaten Georg Branting, sosse-gurun Hjalmar Brantings son. Efteråt började Hjalmar sin karriär inom socialdemokratiska partiapparaten. Han var socialdemokratiskt borgarråd i Stockholm under åren 1948-1971, därav finansborgarråd, d.v.s. ledande borgarråd och ansvarig för huvudstadens finanser 1958-1966 och 1970-1971.

Redan 1950 tog Hjalmar Mehr över ledarskapet för Stockholms socialdemokrati efter Zeth "Zäta" Höglund,en person som vi ju påpekat var en vän med Hjalmars fader Bernhard Mehr. Förövrigt betecknas den judaiserade "Zäta" ha varit något av den politiske lärofadern åt Hjalmar. Så det är här fråga om växlande av maktpositioner mellan nära vänner och bekanta.

Därefter erhöll Hjalmar den framträdande posten som landshövding i Stockholms Län 1971-1977, förövrigt än strategisk post som även på senare tid (under åren 1992-2001) behärskats av en jude - vi tänker här på f.d. moderatledaren Ulf Adelsohn, som vi berättar mer om i vårt avsnitt om detta parti.

Hjalmar hade också flera andra intressanta poster, exempelvis var han ordförande för Sveriges Kommunförbund 1956-1971, ledamot av 1:a fondstyrelsen för APF sedan 1959, ordförande för 1971-års partistödsutredning och styrelseledamot i riksförsäkringsverket - RFV.

Hjalmar Mehr är f.ö. känd för att han skall ha myntat uttrycket: "Stockholmare är också människor: Det är bara det att vi är fler." Något som ges som ett exempel på hans spetsfundighet. Vad folk inte vet när de återger detta citat är att det bara är en variant på ett gammalt känt judiskt citat som ofta återges i den judiska litteraturen och som juden Mehr enbart kopierat och anpassat, där originalcitatet lyder: "Judar är precis som andra människor, fast lite mer."

 

Hjalmar Mehrs hälsning till det "sympatimöte för Israel" som Samfundet Sverige-Israel anordnade i Stockholms Folkets hus 15:e december 1974. Mehrs meddelande ovan återgavs i Menorah, nr.1-1975, sid. 36.

 

Hjalmar Mehr var självklart en sionistisk aktivist. I en artikel för den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen, i Judisk Krönika, nr.1-1972, skriver man om sitt årliga sionistmöte där man skryter om Hjalmar Mehrs medverkan på festen i Operakällaren den 6:e februari 1972 och hur: "Landshövding Hjalmar Mehr tackade på sitt spirituella sätt för maten." Med på detta möte var bl.a. gästtalaren Ruth Dayan, hustru till den israeliske krigsförbrytaren Moshe Dayan, mannen bakom Sexdagarskriget 1967, och Max Varon, Israels dåvarande ambassadör i Sverige.

Och när det hölls en sionistisk hyllning i stora synagogan i Stockholm den 7:e september 1972 till de judiska idrottsmän som dog i "massakern" vid OS i München detta år, var förstås Hjalmar Mehr en av de dignitärer som kombinerade sitt arbete inom den icke-judiska världen. i detta fall som landshövding i Stockholm, med sitt sionistiska engagemang, och närvarade vid denna vämjeliga ceremoni (se Judisk Krönika, nr.7-1972).

Hjalmar Mehr tillhörde också styrelsen för den stiftelse som grundades till den sionistiska judinnan och fotografen Anna Riwkin-Bricks minne. Judisk Krönika, nr.5-1971, återger Mehrs tal på den minnesceremoni som hölls till Riwkins ära på det Judiska Centret i Stockholm, 10 maj 1971:

"Anna var väl 16-17 år, när jag träffade henne första gången. Själv var jag några år yngre. Vi umgicks familjevis i många år, därefter blev det mera sporadiskt. Under senare år återknöts vänskapen med Anna och Daniel, fördjupades, blev en väsentlig del av familjernas gemensamma liv.
[...]"

Här avslöjar Hjalmar Mehr att han nära och intimt umgicks med den svenska sionismens förgrundsgestalter. Daniel Brick berättar vi mer om i avsnittet om dennes tidskrift Judisk Krönika.

Hjalmar Mehr gifte sig 1937 med Liselotte Mayer (-Meier), som var dotter till den judiske professorn George Mayer (-Meier). Som troende judar är Hjalmar och hans fru Liselotte begravda på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.

Hjalmar Mehr hade också en syster, Sigrid Mehr, som å sin tur sedan 1933 var gift med borgarrådet i Stockholm Albert Aronson, av namnet att döma mycket väl också jude. Denne Albert Aronson började som journalist 1928-1944 och var VD för AB Svenska Bostäder 1944-1971. Han satt därefter i kommunfullmäktige sedan 1950 och var där ordförande 1958-1966.

 

DN, 22/12-1995. Hjalmar Mehr är mest känd som förstörde Stockholms innerstad med sitt ivriga rivande av gamla kulturmiljöer. Nu ligger han begravd på judiska norra begravningsplatsen.

Det var Hjalmar Mehrs egen svåger, denne Albert Aronson, som efterträdde Hjalmar på posten som socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm. Detta om något visar graden av familje- och vänskapskorruption i de "övre" skikten!

Albert Aronson hade f.ö. flera andra tunga poster som ordförande för SABO (Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag) 1967-1972 och ordförande i 4:e fondstyrelsen APF åren 1974-1977.

Journalisten Stefan Mehr är son till Hjalmar och Liselotte Mehr och har bland annat varit journalist på Bonnier-tidningen Expressen, chefredaktör för Bonniers tidning MånadsJournalen och senare rektor på Bonniers Medie Institut.

I den judiska boken "Det judiska Stockholm" skriver Stefan ett kapitel om sin fader Hjalmar Mehr och deras familj (sid. 249):

"Det judiska hade stor betydelse. Dock inte det religiösa. Judiska högtider firades aldrig hemma. På julbordet kastade vi oss skamlöst mellan skinka, grisfötter och gefüllte fisch.

Det var den judiska samhörigheten som betydde något. Judisk humor odlades friskt, svenska blandades med jiddisch-uttryck."

Stefan Mehr skriver vidare om Hjalmar (sid. 250):

"I den interna [politiska] debatten kunde han vara brutal. Finansminister Per Edvin Sköld lär ha klagat över att han som en blodhund högg käftarna i bytet och skakade tills varenda blodsdroppe runnit ut. Han högg och ville ha mothugg. Kände sig missförstådd när det tolkades som aggressivitet."

Ännu en av dessa trevliga judiska "humanister" som i våra medier hyllas och presenteras som alltid så blida och försynta.

Förövrigt har Stefan Mehr en hel del att säga om sin faders utseende som sprungo det ur en icke-judes penna genast skulle klassas som antisemitiskt och pestflaggas. Stefan Mehr skriver nämligen på sida 248 i boken "Det judiska Stockholm" om sin fader Hjalmar Mehrs "judiska utseende" och de "judiska dragen" i faderns anlete, som "stor näsa" "mörkt yvigt hår" "öron som står rakt ut" etc.

Ja det är nog tur att Bonniers nu tagit kontroll över Mehr Juniors fortsatta karriär.

 

***

Judarna inom arbetarrörelsen som kommit i samband med andra världskriget

 

Före, under och efter andra världskriget strömmande en mängd judar till Sverige varav flera fick ledande positioner i det svenska samhället och då flera stycken inom den svenska socialdemokratin.

Vi tänker här på judar som Rudolf Meidner, Harry Schein och Kurt Stern, som vi kommer berätta mer om nedan.

Rudolf Meidner, född i Breslau, i det gamla Tyskland kom till Sverige som flykting undan nazismen.

Om hans judiskhet finns åtskilligt skrivet. I vänstermannen Göran Greiders bok om Meidner ägnas en hel del utrymme åt detta.

Tidigare fanns även en fotografi på Meidner på en vägg i det Judiska Muséet i Stockholm, bland en drös bilder på andra prominenta judar i det svenska samhället.

 

I Sverige avancerade denne jude och var chef för LO:s utredningsavdelning under åren 1945-1966 och föreståndare för det statliga institutet för arbetsmarknadsfrågor 1966-1971. Därefter hade Meidner en forskartjänst på LO 1971-1980 för att sedan 1983 forska vidare på arbetslivscentrum efter 1980. 1983 erhöll Rudolf Meidner professors titel. 

Inom LO har denne man haft ett stort inflytande och bara nämnandet av de s.k. "Meidner-fonderna" borde räcka för att illustrera det.

 

 

Omslaget till pocketutgåvan av den österrikiske juden Harry Scheins bok "Makten" (1991).

Harry Schein å sin sida är en jude född i Wien, Österrike. Schein anges av f.d. Expressenmannen Carl-Adam Nycop i Nycops bidrag i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 224) som ett av flera exempel på de "intellektuella judar" som flytt undan nazisterna till Sverige.

Harry Schein kom i tidig ålder till Sverige och började etablera sig här som avloppsingenjör. Han hade en privat firma - Merkantila Ingenjörsbyrån (MIBIS) - som sedan såldes till Bonniers. Tidigt kom han att penetrera samhället inom en mängd olika områden och kom under Bonniers beskydd då han redan fr.o.m. 1948 var filmkrönikör i Bonniers Litterära Magasin.

 

  

Harry Scheins roll inom socialdemokratin är den typiskt judiska, att agera i bakgrunden och påverka och styra. Han älskar dock också att vara en offentlig person och sitta och tycka i tidningar (som Expressen, MånadsJournalen, Aftonbladet och nu senast på DN:s ledarsida) eller på TV.

Det allmänt känt att Harry Schein alltid varit en nära vän och tenniskamrat med Sveriges socialdemokratiske f.d. statsminister Olof Palme och stått honom mycket nära.

I sin bok "Makten" (1991, Månpocket), skryter Schein (sid. 144):

"Jag har varit socialdemokrat sedan mitten av fyrtiotalet. Två socialdemokratiska partiledare och andra framstående socialdemokrater har varit nära vänner till mig. Jag känner flera socialdemokratiska statsråd, umgås privat med två av dem."

 

F.ö. skriver Schein i samma bok (sid. 111):

"Olof Palme kallade till ett möte om Sveriges Radios organisation i Bonniervillan på Djurgården."

Man kan här undra varför man skall ha ett möte om statsradions organisation i någon "Bonniervilla".

 

 

När det sedan gäller renodlat politiska uppdrag har man kunnat se Schein som sakkunnig i Utbildningsdepartementet 1971-1976, som medsittande i Kulturrådet 1964-1968, och ledamot av filmutredningen 1968. Därutöver var Schein initiativtagare till Svenska Filminstitutet, chef för Svenska Filminstitutet 1963-1970 och sedan dess styrelseordförande 1970-1978. Han har också haft den mycket viktiga posten som ordförande för Sveriges Radio-koncernen, men han har också varit ordförande för STIM.

Inom business världen har juden Schein också satt sin fot. Han var VD för Sveriges Investeringsbank AB 1983-1987, ledamot av näringspolitiska rådet, exportkreditnämnden, AB Nynäs Petroleum och Småföretagsfonden.

Jan Guillou skriver i sin bok "Journalistik" (Oktoberförlaget, 1976, sid. 91) att Harry Schein på 1970-talet "verkar som inofficiellt ombud för den svenska regeringen i kulturfrågor".

Och Bonnier-redaktören Bertil Torekull skrev en artikel om makten i Sverige, i tidskriften MånadsJournalen, nr.3-1984, där man i MånadsJournalens presentation av Torekulls artikel skriver:

"Vem har makten i riket - regeringen eller media eller rent av Harry Schein?"

Detta illustrerar uppfattningen att den icke-folkvalde juden Schein har oerhört mycket makt i detta land.

Judarna själva har förstås varit stolta över sin Schein och hans framgångar men samtidigt finns det de som anklagat honom för att vara assimilationistisk, bl.a. den judiske aktivisten Gabi Gleichmann, tidigare kulturredaktör på Expressen. Gleichmann var upprörd över att Harry Schein sagt efter att ha sett den judiska filmen "Freud flyttar hemifrån" (som släpptes i början av 1990-talet), av typen att man kunde bli antisemit för mindre. D.v.s. filmen hade så många judiska klichéer och stereotyper att den snarare talade för judendomens kritiker. Men detta var som att svära i synagogan om man skall tro Gleichmanns eldiga reaktion.

Som flera andra aktörer i denna betraktelse var även Schein gift med någon från etablissemanget. Åren 1956-1989 var Schein således gift med Ingrid Thulin, en känd skådespelerska och regissör, som f.ö. innan Schein hade varit gift med teaterchefen Claes Sylwander (som i sin tur var son till f.d. hovfotografen Herrman Sylwander).

  

Artikeln (t.v.) och bilden ovan från Menorah, nr.1-1974. Bild på Harry Scheins dåvarande fru, skådespelerskan Ingrid Thulin, under en filminspelning i Israel. Observera att hon firar den judiska helgen Chanukka med de "israeliska medverkande". De ser f.ö. ut, av uniformerna att döma, som om de kom direkt från Israels armé. Artikeln berättar också att "Ingrid Thulin donerade en del av sitt gage till israeliska krigsskadade soldater". Just en fin insats för sionismen och dess ockupationsstyrkor!

 

Därefter tänkte vi gå in på juden Kurt Stern, också bördig från Österrike och s.k. "flykting" undan nazismen.

 

ABF-juden Kurt Stern.

 

Kurt Stern var verksam under 40 år, varav 20 år som chef för Arbetarnas Bildnings Förbund - ABF, och hade i denna roll ett viktigt inflytande på skolningen av de nya kadrerna inom arbetarrörelsen. Judarna måste länge ha känt glädje av att ha en av de sina på en så viktig roll.

Kurt Stern kallas exempelvis i samband med att han tilldelades Sankt Eriksmedaljen, "Stockholms stads finaste utmärkelse", för en "ledande folkbildare i Stockholm" (se DN 21/5-2001). I samma artikel i DN berättas om fadern Eduard:

"Fadern var aktiv inom arbetarrörelsen i Wien. Dessutom var han jude, ett dubbelt handikapp i 30-talets Wien. Eduard, hustrun Hedwig och den då ettårige sonen Kurt flydde 1938 till Sverige för att börja ett nytt liv."

DN skriver vidare:

"Farbrodern Karl-Heinz, som var aktiv inom Socialistiska ungdomsinternationalen hade kommit i kontakt med Torsten Nilsson. Det var en bidragande orsak till att man hamnade i Sverige."

 

Därutöver kan man ju förstås erinra sig att ABF under just juden Sterns ledning vägrade låta Radio Islam anordna möte för den franske professorn Robert Faurisson i ABF-huset i Stockholm, i samband med Faurissons första besök i Sverige i början av 1990-talet.

 

Utöver sitt engagemang i ABF har Kurt Stern suttit i Stockholms skoldirektion på 1970-talet och tjugo år i kulturnämnden, och har därefter suttit som ersättare i stadsmuseinämnden.

Kurt Stern är gift med Karin "Kajsa" Odencrants, som arbetar med högskolefrågor på Utbildningsdepartementet. Kurt Stern har en dotter, Lisa Stern, som också gör karriär inom socialdemokratin. Judinnan Lisa Stern har senast setts på viktig post på Näringsdepartementet och som gruppsekreterare för den socialdemokratiska gruppen för Nordiska rådets partigrupper.

 

En annan sossejude är den ungerskfödde Stefan Szende som kom till Sverige 1937 och här verkade som fri skriftställare och publicerade politiskt färgade böcker. Szende tillhörde den politiska eliten, han var sedan länge en god vän med den tyske socialdemokraten Willy Brandt och Szende har bl.a. fått sin litteratur publicerad på Kooperativa Förbundets Bokförlag och för Arbetarnas bildningsförbunds skriftserie.

Szende ägnade sig också åt att sprida "förintelse"propaganda.

I Stefan Szendes bok "Den siste juden från Polen" utgiven på Albert Bonniers Förlag 1944, ges på sidorna 298-299 en detaljerad redogörelse av vad som beskrivs som "människokvarnen" och "likfabriken" i det tyska koncentrationslägret Belzec i det ockuperade Polen. Enligt boken är redogörelsen baserad på "ögonvittnesskildringar" från "två judar som bistått dessa ohyggligheter" och som sedan lyckats fly därifrån. De två judarna har därefter kunnat berätta för omvärlden "om den tekniskt fulländade djävulsapparat tyskarna ordnat i Belzec". Man skall ha i åminne att den etablerade versionen idag, som våra officiella s.k. historiker stödjer, är att tyskarna i Belzec skulle ha massmördat hundratusentals judar med kolmonoxidgas.

Här har vi Szendes beskrivning av hur judarna massmördades i Belzec:

"De med judar fullastade tågen körde genom en tunnel ned till de underjordiska rum där avrättningsplatsen var belägen. [...] De fördes in i stora hallar, vilka rymde flera tusen människor. Dessa rum saknade fönster, var helt i metall och hade golv, som kundes sänkas ned.

Genom en sinnrik mekanism sänktes så golven med alla de tusentals judarna ned i en bassäng under golvet - men inte längre än att vattnet nådde dem till höfterna. Så leddes starkström genom vattnet och på några ögonblick var alla de tusentals judarna avlivade.

Sedan lyftes golvet med alla liken upp ur vattnet. En annan ström kopplades på och i de stora hallarna blev nu glödande hett som i en krematorieugn tills alla lik förbränts till aska.

Väldiga lyftkranar vinschade upp golvet och tömde askan. Röken leddes ut genom stora fabriksskorstenar.

Proceduren var överstånden. Utanför infarten till tunneln stod nästa tåg och väntade. [...] Den moderna tekniken i nazistisk regi firade triumfer. Den hade löst massdödandets problem."

En högst pikant historia och f.ö. i linje med Nürnbergrättegångarnas historier om massavrättning med just elektricitet i Belzec (den idag rådande kolmonoxidversionen är av senare datum).

I förordet till den svenska utgåvan skriver Szende att "denna bok innehåller sanningen och inget annat än sanningen".

På baksidan av boken konstaterar Bonniers Förlag att Stefan Szende:

"...har verkställt en omfattande kontroll av alla uppgifter och kan på grundval av sin mångsidiga kunskap om Europa av idag gå i god för framställningens vederhäftighet. [...] Boken har alltså blivit den sanna och hitills enda berättelsen om 5 millioner judars förintande..."

Den "sanna" berättelsen?

Stefan Szendes bok blev hur som helst en bästsäljare - det fixade våra kära judar - och 1945 gavs den ut på engelska med titeln "The Promise that Hitler Kept".

 

 

Utöver dessa judar som haft stora möjligheter att påverka SAP och LO i projudisk och prosionistisk riktning har vi även en mängd andra aktörer inom de absoluta topparna i partiet och i partiets grannorganisationer, som under en mängd år var de som ledde alliansen mellan SAP och den judiska rövarstaten, trots att denna stat, baserad på massakrer och folkfördrivning borde stå mot den svenska socialdemokratins självaste väsen.

  Sionistgänget i SAP under Israels tidiga epok

 

I Israels tidiga historia hängde hela det sionistiska projektets framtid på att det fanns en rad aktörer i de icke-judiska samhällena i Västeuropa och USA som agerade medbrottslingar och såg till att för sina respektive hemma-opinioner göra sionismen rumsren och ständigt överösa det blodindränkta Israel med hyllningar och lovord och försöka dölja och översläta dess uppenbart expansionistiska ambitioner och den rättframma apartheid som bedrevs (och bedrivs) i denna judendomens egna stat.

En del av dessa aktörer är judar.

Andra är judar även om de utåt sett, mot det icke-judiska samhället, nedtonade sin judiskhet på känt judiskt manér, för att framstå som icke-judar som plötsligt fått upp ögat för och börjat hylla just den judiska rörelsen sionismen av alla de tusentals politiska rörelser som finns globalt.

En tredje grupp är korrumperade icke-judar, de som judarna själva kallar för "nyttiga idioter" - eller shabbez gojim. Dessa spelar med i det fula spelet antingen för att de vet att det är bättre att stryka medhårs, det är de sanna opportunisterna som vill sitt eget väl och önskar klättra upp på karriärstegen. Därför söker de vänskap snarare än konfrontation med judarna och deras respektingivande nätverk.

Andra verkar för sionismen för att de faktiskt tror på den, varav en stor del av denna kategori faktiskt är äkta fascister som just tycker att judarna har rätt till palestiniernas land då judarna är militärt och ekonomiskt starkare - d.v.s. djungels lag skall råda, lagen om "den starkes rätt".

En annan kategori tror på sionismen som "det socialistiska projektet" och dess propagandabilder av tjoande och dansande kibbutzniks, solbrända och starka med kalotter på sina hjässor, en bild frammanad av Israels propagandabyråer. Ofta har de också förletts av nära umgänge med just judar inom det svenska etablissemanget och lyssnat på deras förskönande historier om deras judiska stat varpå palestiniernas lidande antingen helt glömts bort eller varit för avlägsen varpå de ej kunnat relatera eller visa medlidande.

Vi ska inte här urskulda de som stöder sionismen - alla är vi ansvariga för våra handlingar och faktiskt också för den kunskap vi besitter då vi uppges leva i ett upplyst samhälle med tillgång till medier och bibliotek där man, om man så vill, kan förkovra sig. Väljer man att blunda och slå dövörat till, skall man veta att sanningen en dag hinner ikapp en. Det tyska folkets ändlösa beklaganden sedan 50 år tillbaka för att de antingen inget visste eller att de gjort för lite avseende judarna under världskriget, kan tjäna som varnande exempel.

Vi kommer här ganska systematiskt att nämna dessa sionistiska aktörer inom den socialdemokratiska sfären.

Om texten nedan upplevs som tidvis telegrammässig så är det för att vi helt enkelt inte haft tid att elaborera mer med materialet. Det får komma vid ett senare tillfälle.

 

Den numera framlidne Alvar Alsterdal (1926-1991), författare, skriftställare och "Israel-vän" gjorde karriär inom arbetarrörelsen och var verksam inom den Socialistiska Internationalen.

Alsterdal hade stort inflytande över tidningen Arbetet där han blev kulturredaktör 1954, för att sedan avancera till tf. chefredaktör 1958-1960 och därefter 2:e redaktör åren 1961-1963. Alsterdal fortsatte sedan efter 1964 som politisk medarbetare på tidningen. 

Alsterdal satt även som anställd i Svenska naturskyddsföreningen (likt hans arbetarsionistiske kollega Göran Holmberg vi berättade om i avsnittet om Aftonbladet) och Alsterdal blev redaktör för tidskriften Sveriges natur. Men det var inom diplomatin som han hade stora framgångar då han blev pressråd på svenska ambassaden i Bonn 1976 och sedan var ambassadråd på svenska ambassaden i London sedan 1983.

Förutom det sionistiska propagandaarbete han bedrev i tidningen Arbetet, där han hade en nyckelposition, alstrade även Alsterdal flera alster av sionistisk karaktär, vi tänker då på böckerna "Antisemitism, antisionism, Exemplet Polen" (1969) och "Israel och judarna i Sovjetpropagandan" (1969). Han höll också ett intressant radioföredrag med titeln "Är det fult att hålla på Israel?" som sedan också utgavs i tryck.

Alvar Alsterdal var också en av de många prosionister som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.8-1972, då de skrivit under ett upprop som publicerades i ett fyrtiotal svenska tidningar 1972 där man uppmanar läsarna att samla in pengar för att ryska judar ska kunna emigrera till Israel. Ett upprop där man tigger pengar för den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel. Bland initiativtagarna till insamlingen sågs sionister som Per Ahlmark, juden och TV-producenten Allan Schulman från Förenade Israelinsamlingen, och Samfundet Sverige-Israels Einar Rimmerfors.

Den nu också framlidne juden Karl Berman (död 2004), är en annan jude inom arbetarrörelsen, från Malmös Judiska Församling.

Alvar Alsterdal, var hans vän och i Judisk Krönika, nr.3-1990, kunde man läsa en hyllning till juden Berman skriven av just Alvar Alsterdal. Det var således helt på sin plats att Berman på samma sätt skulle ödsla hedersord över Alsterdal när denne dog 1991

I sin hyllning till Alsterdal publicerad i Judisk Krönika, nr.2-1991, skriver Berman:

"Det uppstod ett tomrum, stort och ofattbart, efter Alvar, som betytt så mycket under så lång tid för så många människor. Jag tänker då inte bara på de kunskaper som han så gärna delade med sig av till yngre och äldre kamrater, utan också på det konkreta arbete han utförde till stöd för den europeiska judenheten och staten Israel. Det är således inte bara här hemma i Sverige, eller ens i Europa, utan också i Israel som tomrummet efter Alvar blir märkbart.[...] hans orubbliga solidaritet [...].
[...]

Det är naturligtvis främst inom socialistiska internationalen som Alvar Alsterdal har utfört sitt verkligt betydande arbete. Här har han under en mycket lång period av sitt liv, som sträcker sig bakåt till femtiotalet, ägnat framför allt sovjetjudarnas situation sitt intresse. Han har med broschyrer och praktiskt arbete inom internationalen verkat för förståelse för dessa judars allvarliga situation, och han är därmed en av dem som röjt väg för de ryska judarnas möjlighet att idag utvandra till Israel. Bland judarna i Sverige har detta arbete naturligtvis skapat stor respekt. Hans arbete har inte minst inneburit att fler människor talat för judarnas sak, och i svåra tider för staten Israel. Hans språkvirtuositet sträckte sig också till jiddisch, ett språk från vilket han ständigt hämtade fraser och lärdom.

Också under sina år som pressråd, först i Bonn och sedan i London, upprätthöll Alvar sitt arbetet för judenheten.

Vid sin 60-årsdag hedrades Alvar Alesterdal med en större trädplantering i Israel.

Hans nära kontakter med personer inom det israeliska arbetarpartiet skapade en grund för samtal när andra vände sig från Israel. Några illusioner om PLO hyste han aldrig, [...].

Den som vill hedra Alvars minne gör det lämpligast med ett bidrag till insamlingen Exodus 1991, postgiro 45 42 60-1."

 

Det är också intressant att notera att Alsterdal övertog Kerstin Foerster som fru från den sionistiske författaren Svante Foerster. Foerster var en vänsterförfattare som var påtagligt Israel-aktiv och exempelvis skrev förordet till Judiska Informationskommitténs skrift "1967 års krig mellan Israel och arabstaterna" (1969) och arbetade för den sionistiska organisationen Keren Kajemet - KKL - och som hedrats av denna organisation med en skog i Zippori i Israel.

I sitt förord i Judiska Informations kommitténs skrift skriver Foerster:

"Staten Israel var drömmen om ett folkhem. Drömmen förverkligades."

 

Den socialdemokratiske juden Karl Berman var å sin sida som ung aktiv i SSU och den socialdemokratiska ungdomsklubben. Därefter var han annonschef på Statsanställdas redaktion.

Utrikesministern Torsten Nilsson kallad Berman för en "känslosocialist".

Under kriget hade han Karl Berman kontakter med den danska motståndsrörelsen och var särskilt aktiv att ta hand om danska judar som kom till Malmö samt judar från de Vita bussarna. Karl Berman samarbetade bl.a. med Inga Gottfarb, en judinna som senare utvecklade rika kopplingar till Förenade Israelinsamlingen och var en av initiativtagarna till organisationens tidningen Menorah där Gottfarb kom att sitta i redaktionen.

För sina insatser under andra världskriget hedrades Karl Berman med en armbindel från danska motståndsrörelsen och blev utnämnd till riddare av Dannebrogen och belönades med Christian X:s frihetsmedalj.

I Judisk Krönika, nr.1-1996, publiceras en artikel om Karl Berman med rubriken "Karl Berman manar till förnyad kamp", där denne även intervjuas.

Judisk Krönikas Bella Danowsky skriver där:

"I Malmöförsamlingen var han [Berman] eldsjälen som drog igång verksamheter och kom med olika initiativ."

Karl Berman berättar sedan själv:

" - Både Tage Erlander och Arne Geijer var stora vänner till judarna och Israel. De litade på mig och jag på dem. [...] Jag kunde alltid vända mig till dem då det gällde något viktigt. De lyssnade varje gång och försökte hjälpa till [...]."

Karl Berman berättar hur han i sitt arbete under kriget med material från danska motståndsrörelsen, använde sitt kontaktnätverk:

" - Oftast kunde jag be bekanta, som riksdagsledamöter, fackföreningsrepresentanter eller partiledamöter att ta med materialet på Stockholmståget [...]."

Här ser vi hur en jude använder aktivt de kontakter som odlats i aktioner för att gynna den judiska saken.

Judisk Krönika skriver vidare i sin artikel om Berman under den talande rubriken "Utvecklade svensk-israeliska relationer":

"Genom sina insatser bidrog Karl Berman på många sätt till att forma en svensk positiv inställning till Israel. Ett viktigt hjälpmedel var de många rundresor han arrangerade för bland annat partifolk och fackföreningar. Det svenska socialdemokratiska partiet knöt, tack vare dessa, många kontakter med den unga staten och arbetarpartiet Mapai.

I samband med sexdagarskriget 1967 startade han insamlingen Israelhjälpen tillsammans med många ledande ickejudiska kultur- och partipersonligheter."

 

Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1990, skriver i sin hyllning till Karl Berman:

"Men viktigast är kanske ändå hans "diplomatiska" verksamhet. Han är en lika lidelsefull socialdemokrat som sionist, och han har varit en viktig länk mellan sionismen och partiet - läs regeringen. Det var i hög grad hans förtjänst att Tage Erlanders och dåvarande LO-chefen Axel Strands generation kände till Israels problem och hyste så varma känslor för det judiska landet."

 

Läser man det här och absorberar innebörden av orden så illustrerar de mer än väl det vi på Radio Islam vill visa; hur judarna inte helt behöver ta över en organisation genom att se till att finnas i majoritet, utan hur de genom ren och skär aktivism via ett fåtal men mycket aktiva infiltratörer kan se till att främja den judiska saken och mycket effektivt därvid arbeta för Israel.

Att ha en person som Karl Berman så högt upp i den socialdemokratiska maktapparaten måste ha varit ett guldläge för sionisterna, då denne judiske trollkarl sedan försökte och också lyckades förblinda och trollbinda stora delar av den icke-judiska sosse-majoriteten till att stödja den judiska staten.

Berman uppmanar i slutet av artikeln Judisk Krönikas (judiska) läsare att "aldrig" "glömma sina rötter":

"Därför uppmanar Karl Berman, alla ni som läser detta - glöm bort karriären en stund. Kämpa mot antisemitismen - både här hemma och på andra håll i världen! Hjälp dessutom Israel, vårt eget land, genom att på alla sätt bidra till en positiv uppfattning av landet hos din icke-judiska omgivning."

 

Några andra sionistiska meriter:

I Judisk Krönika, nr.1-2/1971, berättar man att Keren Kajemet planterat en lund i Israel till Karl Bermans ära på hans 60-års dag. Vid invigningsceremonin av lunden i Israel närvarade förutom "många vänner, särskilt inom den svenska arbetarrörelsen" också den israeliske Knesset-talmannen Reuven Barkat och där framfördes också budskap till Bermans ära från bl.a. Israels president Zalman Shazar. Detta visar på vilken vikt det sionistiska etablissemanget fäster vid Bermans arbete för sionismen.

Karl Berman tilldelades Zionistiska Federationens "Jerusalempris" för år 1987, enligt en artikel i Judisk Krönika, nr.3-1987, "för judisk kultur- och utbildningsgärning i Sverige". Karl Berman har nämligen starka band till  Zionistiska Federationen och var tidigare en av organisationens "hedersledamöter" (se Judisk Krönika, nr.5-6/1972).

 

  

 

Gösta Netzén, (född 1908) socialdemokrat. Redaktör för tidningen Lantarbetaren 1936-1944 och sedan chefredaktör för en viktiga socialdemokratiska tidningen Arbetet i Malmö åren 1944-1957.

Satt i Andra Kammaren för socialdemokraterna 1949-1961 och var statsråd och chef för Jordbruksdepartementet 1957-1961 och sedan landshövding i Malmöhus Län 1961-1973.

I Judisk Krönika, nr.1-1972, uppmärksammas landshövdingen Gösta Netzéns tal vid firandet av Malmös Mosaiska Församlings hundraårsjubileum. Judisk Krönika skriver: 

"Som förste gästtalare uttryckte landshövding Gösta Netzén sin glädje över att vara inbjuden till jubiléet. "100 år", sade han, "är en lång tid. I judenhetens historia är det dock en kort period, men en period som bjudit på så mycket av heroism, offer, mödor och svårigheter. Omvärlden fylles av beundran och respekt för de insatser som göres på judiskt håll för att i lojalitet mot den ärvda religionen bevara den judiska särarten i den nya medborgarvärlden." [...]

Landshövdingen knöt fortsättningsvis an till vad herr Lewinschal sagt i sitt inledningsanförande om förhållandena bakom järnridån och om Israels kamp för sin existens. "Många tusenden", sade han, "har sina sympatier för Israel i dess ojämna kamp och följer denna kamp med förhoppning och förtröstan". - "Denna sympati", försäkrade landshövdingen, "är mycket större än vad massmedia tycks ge uttryck för." "

 

Intressant att se hur judarna accepterar talet om "den ärvda religionen" bara det kommer från en Israel-sympatisörs mun. 

Gösta Netzén var också en av de många prosionister som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.8-1972, då de skrivit under ett upprop som publicerades i ett fyrtiotal svenska tidningar 1972 där man uppmanar läsarna att samla in pengar för att ryska judar ska kunna emigrera till Israel. Ett upprop där man tigger pengar för den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel. Bland initiativtagarna till insamlingen sågs bl.a. Per Ahlmark, TV-producenten Allan Schulman från Förenade Israelinsamlingen, och Samfundet Sverige-Israels Einar Rimmerfors.

När Israels 25-års jubileum firades 1973 i Malmö, var Netzén en av de närvarande vid jubileumshögtiden tillsammans med Israels dåvarande ambassadråd i Sverige, Amos Ganor (se Menorah, nr.2-1973).

Och när Israel firade sitt 30-års jubileum var "Per Ahlmark och f d landshövding Gösta Netzén" med i firandet i Rådhuset i Malmö 15 maj 1978, ihop med Israels dåvarande Sverigeambassadör Kidron, detta enligt Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1978.

 

 

En av de mer framträdande sionistiska aktivisterna var den nu avlidna rektorn Eva Åsbrink (född 1912, OBS: ej släkt med forne finansministern Erik Åsbrink som vi skriver mer om nedan).

Hon var en "kristen" teologie kandidat och teologie licenciat som var ordförande för stadsfullmäktige i Skara 1963-1966, vice ordförande för kommunfullmäktige 1967-1976 för socialdemokraterna och ledamot i Skaraborgs läns landsting 1962 och dess vice ordförande 1974-1976.

På höjden av sin politiska karriär satt Eva Åsbrink i den svenska riksdagen för socialdemokraterna åren 1969-1976. Därefter var hon ordförande för det Nya partiet fr.o.m. 1979. Hennes specialområde var kvinnan och den kristna kyrkan vilket hon uttryckte i diverse skrifter som "Kvinnosynen i svensk predikan" (1968) och "Skapad till Guds avbild. Ideal o kvinnosyn i den kristna kyrkan" (1978).

Bakom denna fasad dolde det sig dock en fullfjädrad Israel-supporter och sionist. Inom sionistmaffian hade Eva Åsbrink en framträdande roll under 1970-talet och var exempelvis kontaktman för Samfundet Sverige-Israels lokalsamfund i Skara.

 

Eva Åsbrink var också en av sionister som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.8-1972, då de skrivit under ett upprop där man uppmanar läsarna att samla in pengar för att ryska judar ska kunna emigrera till Israel och där man tigger pengar för den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel.

När hon avled hyllades hon av sionisterna. Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-2002, skrev:

"Hennes engagemang för Israel och det judiska folket var helhjärtat, och hon var den som tog initiativet till bildandet av Samfundet Sverige-Israel i Skara."

Överrabbinen Morton Narrowe skrev i samma nummer av Menorah (nr.1-2002), sin egen hyllning till henne:

"Jag beundrade Eva Åsbrink för hennes politiska mod att stödja staten Israel [...]."

"Eva förblev en Israels vän" och "en god vän till den judiska religionen", enligt samme Narrowe.

 

Eva Åsbrinks man sedan 1970, var rektorn Gustaf Holmstedt som på sin tid också var en känd lokalpolitiker för socialdemokraterna och som var vice ordförande i stadsfullmäktige 1955-1960.  

 

 

Vid sida av Eva Åsbrink fanns en annan socialdemokratisk kvinna av högre dignitet som också missbrukade sin makt inom partiet för att knyta band med den stat hon av personliga skäl så sympatiserade med. Vi tänker här på f.d. statssekreteraren Inga Thorsson (1915-1994), en av socialdemokratins verkliga primadonnor.

Inga Thorsson var socialdemokratisk ambassadör i Tel Aviv 1967-1970, men visade sig snart hysa alldeles särskilt starka sympatier till den stat hon tillfälligt bott i, något klar exceptionellt och vida överträffande normal diplomatisk praxis.

Inga Thorsson hade en gedigen karriär som vi här kommer att rabbla upp då den visar hur Israels nära och kära länge lyckats besitta just toppmaktpositioner, något som varit till gagn för den sionistiska saken.

  

Inga Thorsson började som sekreterare för socialdemokratiska kvinnoförbund 1940-1943, politisk sekreterare 1950-1952, och var t.o.m. ordförande i det Socialdemokratiska kvinnoförbundet 1952-1964. Thorsson satt sedan i stadsfullmäktige i Stockholm 1950-1958 och var socialborgarråd 1958-1962, där hon verkade under juden Hjalmar Mehr, något som möjligen till en del kan förklara hennes prosionism.

Inga Thorsson satt också i riksdagen för socialdemokraterna 1957-1958 och 1971-1979

Därutöver hade hon en diplomatisk karriär som började med tjänst på UD 1962-1963, sändebud till Tel Aviv 1964-1966, särskilt uppdrag på UD 1966-1967, chef för FN:s avdelning för social utveckling 1967-1970, sakkunnig på UD 1970-1973, chefsförhandlare rörande internationella befolknings och miljöfrågor 1972-1975, ordförande för svenska delegationen till nedrustningskonferensen i Genève 1974-1982.

Thorsson tillhörde också svenska Unesco rådet 1954-1963, satt i rådet för Nämnden för Internationellt Bistånd (NIB) 1962-1963. Hon var regeringsexpert vid ILO i Genève 1950-1952, delegat till FN:s generalförsamling 1966 och 1970-1982, Ecosoc 1967 och 1970-1972, FN:s befolkningskommission 1972-1975, delegat till FN:s miljövårdskonferens 1972, ordförande för den svenska kommittén vid FN:s befolkningskonferens 1972-1974, styrelseledamot av UNITAR 1973-1982. Hon har också haft flera olika internationella uppdrag, bl.a. president första NPT -granskningskonferens, ordförande för FN:s första kommitté för stärkandet av FN:s roll på nedrustningsområdet i New York 1976, ordförande för FN:s expertgrupp för nedrustning-utveckling 1978-1981, ordförande för FN-panelen för eminenta personer för nedrustning-utveckling 1986, ledamot av RIO-gruppen (Reshaping the Intern Order) 1974-1976 och vice ordförande RIO-stiftelsen 1976-1980, ledamot av exekutivkommittén för International Foundation for Development Alternatives (IFDA) sedan 1975, ledamot av styrelsen för Society for International Development 1982-1988, styrelseordförande för Den Stora Fredsresan 1984-1989, och därtill knuten till det av sionister infiltrerade SIPRI 1988-1991 samt medlem av SIPRI:s vetenskapliga råd sedan 1992.

Andra poster sionisten Inga Thorsson innehaft är styrelseordförande för Svenska Institutet i Stockholm 1970-1973, och styrelseordförande för sekretariatet för framtidsstudier 1975-1976.

Som make hade Inga Thorsson dessutom socialrådet Sture Thorsson (1895-1979).

Hennes son Leif Thorsson (född 1945), är advokat och numera justitieråd och ordförande för Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut och vice ordförande för Aktiemarknadsnämnden.

 

I Judisk Krönika, nr.3-1972, i den speciella sektionen för den Zionistiska Federationen - Zionit, berättar man om hur man tänker organisera firandet av Israels 24:e självständighetsdag. Där kan man läsa att "festtalare" för detta sionistiska jippo "på orter ute i landet" är ingen annan än "ambassadör Inga Thorsson".

Och i Judisk Krönika, nr.4-1972, i samma särskilda sektion för Zionistiska Federationen, kan man läsa om den fest som hölls på Israels självständighetsdag på Grand Royal. På denna fest var Inga Thorsson en av huvudtalarna. Judisk Krönika skriver:

"En av Israels trognaste vänner i Sverige, tidigare ambassadör i Tel Aviv, riksdagsledamoten Inga Thorsson, besteg närmast talarstolen och framförde med all den klarhet och lugna klokhet vi vant oss vid att höra från henne, sina synpunkter i samband med högtidsdagen."

Man kallar således henne för "en av Israels trognaste vänner i Sverige". Det tal Thorsson läste upp för den sionistiska församlingen på denna fest skall enligt Judisk Krönika ha kännetecknats "av djupt kunnande, övertygelsens betvingande kraft och stor kärlek till Israel".

Inga Thorssons tal refereras i samma nummer av Judisk Krönika (nr.4-1972) där hon bl.a. sade:

"Det tillhör Israels storhet, själv ett land i utveckling, att det inte bara ständigt framstått som förespråkare för internationell samverkan i fråga om social rättfärdighet och ekonomisk utjämning, utan också i praktisk gärning tillämpat en sådan samverkan. Det som för Israels vänner framstår som en källa till glädje och förtröstan är att man har blivit det internationella samarbetet trogen även i tider av inre och yttre problem, av en sådan art och storlek att vi privilegierade svenskar saknar förutsättningar att rätt föreställa oss dem. Och jag har sett de praktiska yttringarna av denna samverkan över gränserna växa, förstärkas och finna nya former även i dessa tider."

Thorsson sade vidare:

"Det är oförmågan att intellektuellt förstå och känslomässigt uppleva denna israelernas historiska och kulturella samhörighet med landet och jorden som är grunden till den anti-israeliska rörelse som härjat i så många västländer, däribland Sverige.
[...]
Och därför kvarstår, tror jag, uppgiften att ständigt erinra om den imperialism för vilken under historisk tid det judiska folket gång på gång blivit offer, den heroiska befrielsekamp som krävts för att återvinna rätten till en självständig existens, den frihetsrörelse som sionismen utgör. Kampen för Israels självständighet under åren efter andra världskriget var en tidig förelöpare till dagens många märkliga frihetsrörelser. Också i det avseendet är Israel en pionjärstat.

I dessa dagar, då vi med skäl protesterar mot våld, förtryck och terror i alltför många delar av världen, är det allt skäl att erinra sig den sionismens karaktär av proteströrelse som ledde till staten Israels grundande."

 

I Judisk Krönika, nr.5-1971, kan man läsa om "ambassadör Inga Thorsson, sen många år en av [Israels premiärminister] Golda Meirs bästa vänner".

Golda Meir var som bekant av uppfattningen att det inte fanns några palestinier.

 

Inga Thorsson var en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick. I samma nummer av Judisk Krönika, (nr.5-1971), citeras Inga Thorssons inställsamma tal till Anna Riwkin-Bricks ära efter hennes död, ett tal som hölls för ett sionistiskt auditorium på det Judiska Centret i Stockholm, 10 maj 1971.

 

Inga Thorsson var en av de rabiata sionister (de andra var Torsten Brandel, Bo Siegbahn, Rita Tornborg, Göran Tunström och Berit Hedeby) som skrev på ett sällsamt sionistiskt upprop för Israel i Dagens Nyheter i samband med den första Intifadan mot den judiska ockupationen.

Inga Thorsson var också en av de prosionister och sionismens nyttiga idioter som 1985 skrev på en lista, på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras. Se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987.

Därutöver var Thorsson förstås stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.  

 

Den judiska rasisten Golda Meirs fan-club från Samfundet Sverige-Israel, där Inga Thorsson står strax bakom sionismens führer. Bild och bildtext ovan från Menorah, nr.2-1978, med anledning av Israels 30-års jubileum detta år.

  

Det skrämmande är att denna kvinna gjort sig känd som en fredskämpe och aktivist mot kärnvapen samtidigt som hon på typiskt sionistiskt hycklarvis stött den judisk stat, en stat för vilket just militära attacker och aggression och hotet med sina kärnvapen (atom, neutron och vätebomber) är A till O.

Den påstådda fredskämpen Thorsson försvarade dessutom intensivt det totala sönderbombandet av Irak, med hänvisning till dittan datten paragrafen. Intressant att lägga på minnet då Israel uppenbart belönas för sina aggressioner trots alla de tjogvis med FN-resolutioner som fördömt den judiska staten och krävt dess tillbakadraganden från ockuperad mark.

Mot slutet av sin livstid började man dock ana en viss negativitet till USA, vilket sågs iden uppmärksammade SVT-dokumentären om den årliga tantträffen mellan Thorsson och hennes väninnor. Och i Judisk Krönika, nr.4-1990, kan man läsa under rubriken "Inga Thorsson klarar inte Israel":

"I en intervju i DN med anledning av detta [hennes nya bok] berättar hon om när hon blev ambassadör i Israel:

- Jag hade tur. Under hela min tid i Israel regerade labour. Kontakterna med regeringen gick smidigt. Men nu... jag klarar inte av Israel längre [...]".

 

Man kan se att tvivlen på den sionistiska saken långsamt börjar tränga in i hennes i sionistiska propagandabilder simmande hjärna. Samtidigt, likt vi sagt ovan, kan man inte urskulda hennes antiarabism. Stöd för Israel är en krigsförklaring mot folkens rättigheter till självbestämmande och stöd för etnisk rensning, apartheid och förtryck. Sionister som Thorsson fick länge varningssignalerna från den andra sidan om vad sionismen verkligen innebar, men hon och hennes gelikar valde istället cyniskt att göra karriär och utnyttja sionistkortet som karriärbooster.

För detta finns inget att förlåta.

 

Den sionistiska förvrängningen av det socialdemokratiska partiet och dess kvinnoförbund fortsatte även efter Thorssons avgång från ordförandeposten inom kvinnoförbundet.

Judisk Krönika, nr.2-1972, sid. 44, skriver skrytsamt om Ruth Dayans, den israeliske befälhavaren och krigsförbrytaren Moshe Dayans hustrus, upphaussade Sverigebesök 1972:

"Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, som alltid hyst ett så levande intresse för Israel, hade givetvis också tagit tillfället i akt att bjuda henne till möten både i Stockholm och Malmö."

 

 

 

Bo Siegbahn (född 1915). Satt som socialdemokratisk ledamot i Första Kammaren 1957-1961 och senare som moderat i riksdagen 1974-1982. Siegbahn var Sveriges ambassadör i Tel Aviv, Israel, 1966-1970. Har haft en hel del andra höga poster på UD, bl.a. som byråchef.

Siegbahn är en stark anhängare av judisk kolonialism i Mellanöstern. Ledamot i Samfundet Sverige-Israel. Skrev också på ovannämnda upprop för Israel i Dagens Nyheter.

Bo Siegbahn var med i en av Samfundet Sverige-Israel anordnad debatt 1972, där Siegbahn satt i panelen ihop med det israeliska justitierådet Chaim Cohn, medlem i Israels Högsta Domstol, samt folkpartisten Per Ahlmark. Judisk Krönika, nr.5-6/1972, rapporterar om dettta möte och skriver:

"Justitierådet Cohn var överens med ambassadör Siegbahn att ockupation av i krig förvärvade områden är fullt legal. Lagen säger också att ockuperat område skall hållas till dess att fred slutits. I enlighet med internationell lag är krig ett godkänt medel att lösa tvister mellan olika nationer, d. v. s. aggressionskrig är olagligt, självförsvarskrig är legalt." 

Vi skriver mer om Siegbahns aktivism för Israel i vårt avsnitt om den diplomatiska världen.

 

Thure Jadestig är en annan sionistisk sosse och f.d. socialdemokratisk riksdagsledamot som tillhör sionistmaffian och t.o.m. var stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Jadestig är också skribent i FiB/K och den kristna socialdemokratiska tidningen Broderskap och Arbetet.

Jadestig har skrivit boken "Kamp för åsiktsfrihet och debatthygien" där man i en artikel om boken beskriver det som att Jadestigs "grundtanke är att yttrandefriheten måste försvaras på två plan: dels på det juridiska planet, där vi måste värna starka och klara regler till skydd för allas rätt att komma till tals, dels på det individuella planet, där vi måste ålägga oss själva och kräva av andra en elementär debatthygien".

Jadestig är också medförfattare till boken "Narkotikan, friheten & välfärden" där den lanseras med följande syfte, från bokens inledning: "Vad en legalisering av narkotika kan medföra för människors frihet och samhällets välfärd är temat för denna bok. Bokens syfte är att vara en budkavle i kampen mot narkotikaliberalism och social cynism."

Således framkommer det att nämnde Jadestig är fiende till åsiktsförtryck och knarkliberalism. Hur går då detta ihop när nu Jadestig sällar sig till de kretsar i landet som anser sig ha rätten att nedtrycka för dem misshagliga åsikter och som hyllar den judiske finansmogulen George Soros som den godaste av själar, samme man som under åratal intensivt arbetar för just en liberalisering av knarket i Europa?

Det kan nog bara en sionist besvara. 

 

Redaktör Hemming Sten (född 1925), son till riksdagsledamoten med samma namn, var tidigare ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Studentförbund 1948-1949 och redaktör för tidningen Libertas 1947-1950. Hemming var anställd på Expressen där han under åren 1967-1982 skrev i egenskap av TV-krönikör för att sedan fortsätta på SvD. Han har också samverkat tätt med de pro-israeliska skribenterna på Vecko-Journalen, där han var aktiv 1972-1980.

 

Hemming Sten besvarar frågan "Varför är du för Israel", i Menorah, nr.2-1976.

 

Dessförinnan var Sten också redaktionschef på Förenade Landsortstidningar 1964-1966 och kulturredaktör på Norrköpings Tidningar/Östergötlands Dagblad 1966-1967.

 

Hemming Sten tillhör sionistmaffian och är stödmedlem i den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. Redaktör Hemming Sten var också en av de många prosionister som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.8-1972, då de skrivit under ett upprop som publicerades i ett fyrtiotal svenska tidningar 1972 där man uppmanar läsarna att samla in pengar för att ryska judar ska kunna emigrera till Israel. Ett upprop där man tigger pengar för den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel. Bland initiativtagarna till insamlingen sågs sionister som Per Ahlmark, juden och TV-producenten Allan Schulman från Förenade Israelinsamlingen, och Samfundet Sverige-Israels Einar Rimmerfors.

F.ö. skriver vi mer om Hemming Stens engagemang i vårt avsnitt om Expressen.

 

En annan för den israeliska sidan viktig allierad har länge varit Oskar Lindkvist, socialdemokratisk riksdagsledamot och under många år ordförande i Stockholms arbetarkommun.

Denne Lindkvist har visat sin sionistiska böjelse som vice ordförande för Rikssamfundet Sverige-Israel (1990) (se Menorah nr.3-1990), då var samtidigt moderaten Ann Cathrin Haglund ordförande för Rikssamfundet.

 

 

Således har denne man varit en uttalad fiende till Radio Islams lyckade informationskampanjer i Sverige - våra systematiska avslöjanden om den sionistiska medaljens fula baksida, den judiska statens brott och folkmord och Israel-anhängarnas maffiotiska metoder för att kväsa oppositionen i den intellektuella debatten i västerländsk massmedia.

När så Israel-lobbyn upptäckte att Ahmed Rami tillhörde det socialdemokratiska partiet, gjorde man snabbt en sionistisk fint och vips så berövades Rami sitt partimedlemskap, utan minsta möjlighet att dessförinnan föra fram sin sak.

Dock visade det sig att den som höll i trådarna bakom uteslutningen av Rami var just ingen annan än nämnde Oskar Lindkvist, den man som kommer från organisationen Samfundet Sverige-Israel och således utgör part i målet. Men nu agerade denne falskt som "socialdemokrat".

  

Beslutet om att kasta ut den Ahmed Rami, förkämpe för palestiniernas sak i Sverige, tas av Oskar Lindkvist, ordförande i Stockholms arbetarkommun och vice riksordförande för Samfundet Sverige-Israel.

 

Detta är ett fint exempel på den judiska rättvisan, Justitia Judaica.

 

Den socialdemokratiske riksdagsmannen Ingvar Svanberg (född 1915), som bl.a. var ordförande i näringsutskottet 1971-1982 och ledamot av utrikesnämnden 1973-1982, var under åren 1967-1980 gift med en sionistisk judinna, Lena Svanberg.

Judinnan Lena Svanberg har judiskt påbrå då hon på fädernet kommer från den judiska klanen Adelsohn och på mödernet från den judiska klanen Lempert. Hon har tidigare verkat på tidningar som Arbetet och inom Bonnier-pressen på DN, Expressen, Vecko-Journalen och Veckans Affärer. Hon är också angiven som redaktör på Bonniers sedan 1992. Lena Svanberg agerar också politiskt och sitter sedan 1998 som utredare för ESO - Exportgruppen för studier i offentlig ekonomi - på Finansdepartementet.

Lena Svanberg har vid flera tillfällen visat prov på sionistisk aktivism och åsiktsförtryck, på senaste tiden då hon som journalist sitter agerar i Sveriges Radios P1.

Att en ledamot i den svenska statens utrikesnämnd haft intimt umgänge med en rasist och apartheidförespråkare som Lena Svanberg är anmärkningsvärt. 

 

Här måste vi också berätta om en annan tung aktör, Kaj Björk, som både haft makt inom socialdemokratin och media.

Kaj Björk (född 1918), var fr.o.m. 1952 gift med en judinna Suzanne Székely, dotter till en judisk köpman Moses Székely och dennes hustru född Kaufmann. Ett äktenskap som åtminstone höll t.o.m. 1957 och möjligen en bit därefter, men dock ej längre än till 1963 då Björk det året gifte sig med en annan kvinna.

Under samma period som Kaj Björk var gift med denna judinna och således ingift i den judiska gruppen, var Björk internationell sekreterare för SAP 1947-1955, SAP:s representant till den Socialistiska Internationalen 1948-1960, sekreterare för den socialdemokratiska riksdagsgruppen 1955-1956 och redaktör för tidskriften Tiden 1951-1956 och chefredaktör för Ny Tid 1956-1963 (Ny Tid lades ner 1966).

Kaj Björk var dessförinnan anställd på Morgon Tidningen på 1940-talet. 1964 blev han sakkunnig på UD.

Då vi sedan tidigare vet att flera av de mer fanatiskt sionistiska aktörerna ofta blivit de som resultat av intimt umgänge med sionistiska judar och då inte så sällan för att de just gift sig in i någon judisk klan, så var sannolikt även herr Björk på ett likartat sätt påverkad i ett prosionistiskt tänkande.

Det är då man reagerar på hans ledande ställning inom socialdemokratin, dess internationella samarbete, den Socialistiska Internationalen (se Alsterdal ovan) men även inom den socialdemokratiska pressen.

 

Artikel från Keren Kajemets tidskrift, 5:e februari 1996.

Ingrid Almgren, socialdemokratisk politiker i Stockholms Kommun. Almgren är bl.a. ledamot i Kulturnämnden i Stockholm, ordförande i Stockholms Konstråd, vice ordförande i Stockholms Skönhetsråd och Stockholms Stads representant sedan 20 år i Stiftelsen Judiska Sjuk- och Servicehemmet. Almgren stödjer Judiska Nationalfondens arbete, se artikel intill från Keren Kajemets tidskrift för 5:e februari 1996.

 

 

Olle Svensson (född 1925) är en annan mäktig social demokrat som prostituerat sig för Israel. Svensson har arbetat mycket med socialdemokratisk media och var anställd på Morgon-Tidningen 1946-1954 och chefredaktör på Statsanställdas tidning 1954-1956. Som vi berättade ovan var den sionistiske juden Karl Berman känd för att ha varit annonschef på Statsanställdas redaktion. Förmodligen var det under Bermans påverkan Svensson påbörjade sin tankebana som Israel-anhängare.

Olle Svensson fortsatte sedan som redaktör och ansvarig utgivare för Tiden 1956-1959 (efter Kaj Björk ovan), och var chefredaktör för den inflytelserika tidningen Folket 1959-1978. 

I samband med oktoberkriget i Mellanöstern 1973 kunde man i Folket, under Olle Svenssons chefredaktörskap, läsa hur tidningen förkunnade att det finns en "skyldighet för oss att uttala att Israels undergång vore en outhärdlig och ödesdiger förlust för demokrati, frihet och mänsklighet i världen" (citatet återgivet i Menorah, nr.4-1973, sid. 39).

Svensson var riksdagsledamot för socialdemokraterna fr.o.m. 1969 där han hade den höga posten som ordförande för konstitutions utskottet (KU) på 1980-talet och var ordförande för beredskapsnämnden för psykologiskt försvar 1970-1979. Här ser vi - än en gång - absoluta toppbefattningar inom den politiska världen i händerna på en anhängare av en stat som bryter mot de mesta av internationell lag och rätt.

Bland flera sionistiska jippon har man sett riksdagsmannen och redaktören Olle Svensson tillsammans med den socialdemokratiska sionistkvinnan Anita Gradin, som talare på en nordisk konferens om antisemitism i Sovjet, se artikel i Judisk Krönika, nr.2-1979. Dessa tillställningar har som vi berättat tidigare bara som syfte att ryska judar måste lämna "förföljelsen" i Ryssland för att bosätta sig i det stulna landet - Israel.

Olle Svensson är som så många andra av sina vänner från Israel-maffians led stödmedlem Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Ulrik Fällman, är en annan socialdemokratisk sionist. Ulrik Fällman, då han var kommunalsekretare i SAP, och i egenskap av hans post som vice ordförande i kibbutzorganisationen SVEKIV (1987), var tillsammans med Israels ambassadör i Sverige Erell, den som höll föredrag för 300 personer vid firandet av Israels 39:e självständighetsdag 1987. En fest som f.ö. hölls på det Judiska Centret i Stockholm och där rabbin Aron Katz var konferencier. Se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1987. Hur mycket mer sionistiskt komprometterad man kan bli än herr Fällman är svårt att tänka sig. 

Socialdemokraten Lennart Geijer, stödmedlem i den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. Huruvida han är det i egenskap av ett äkta sionistiskt engagemang, eller om det rör sig om utpressning från judarnas sida, de veta vi icke. Hur som helst har även Lennart Geijer haft en intressant karriär, med början som jurist vid TCO 1957-1966, riksdagsledamot för socialdemokraterna 1962-1976, konsultativt statsråd 1966-1969 och gjorde sig sedan känd och ökänd som Sveriges justitieminister 1969-1976.

Fenomenet Nerman

 

Ture Nerman (1886-1969), hör till de som våra medier lanserar och hyllar som en sjusärdeles förträfflig individ.

Vi tror i alla fall inte att palestinierna håller med om detta, då de dagligen måste konfronteras med Nermans ideologiska fränder. Det är nämligen så att Nerman var en övertygad anhängare till ockupation och etnisk rensning - judisk sådan förstås.

Men när det gällde tysk expansionism, då agerade denne Nerman via sin tidning "Trots Allt" under andra världskriget fylld av "upprördhet" över tyskarnas idéer om utvaldhet och deras självpåtagna rätt att lägga landområden under sig som inte tillhörde dem.

Ture Nerman var förste redaktör 1916-1917 för vänstertidningen Politiken - Folkets Dagblad.

I yngre dagar var Ture Nerman socialdemokrat på vänsterflygeln. Han blev god vän med Lenin och tog bland annat hand om denne vid besöket i Stockholm. När Zäta Höglund bröt sig ur socialdemokraterna följde Ture Nerman med och anslöt sig senare till Karl Kihlboms socialistiska (kommunistiska) parti, som han representerade i riksdagens Första Kammare 1930-1937. Ture Nerman gick tillbaka till socialdemokraterna och blev på nytt riksdagsman, 1946-1953.

Dock hade många socialdemokrater varit purkna på hans aktivism i Trots Allt under kriget: vid den socialdemokratiska partikongressen 1944 antogs med stor majoritet (303 röster mot 15) ett fördömande av Trots Allt och det närstående Förbundet Kämpande Demokrati.

Ture Nerman kallas förutom politiker för journalist och kulturhistoriker, folkbildare inom ABF och nykterhetsrörelsen, översättare och författare. 

 

Ture Nerman, t.v., möter den judiske bankiren Olof Aschberg.

Ture Nerman var omgiven av judiska personligheter som han samverkade nära med. Han var vän med den judiske bankiren Olof Aschberg - "den röde bankiren"som stödde Folkets Dagblad - en figur vi berättar mer om i vårt avsnitt om judar inom bankvärlden (se också bilden invid).  

Den judiske förläggaren Kaj Bonnier, bror till Tor Bonnier, var aktiv medlem i Nordens Frihet, en ideell förening som bildades av Ture Nerman och dennes tidning Trots Allt! och som ivrade för ett starkt svenskt militäringripande för att hjälpa de finska styrkorna efter Sovjets anfall mot Finland, november 1939.

Ture Nermans gode vän var den norske juden och redaktören Charles Koklin, som dessutom tillhörde kretsen kring Trots Allt.

Denne jude var mycket sionistiskt aktiv och satt efter kriget bl.a. i styrelsen för Förenade Israelinsamlingen (se Menorah, nr.2-1972).

 

För sitt stöd för Israel var Sveriges ledande sionister inte sena om att visa sin uppskattning. Juden Bertil Neuman skriver i sin bok "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 123):

"När Ture Nerman 1946 fyllde 60 år blev han inskriven i den Judiska Nationalfondens Gyllene Bok i Jerusalem för sin storartade gärning under kriget: "För sin oförbrutna kamp för människovärde, frihet och individens rätt." I ett tackbrev skrev Nerman: "Det judiska folket har i dessa år alldeles speciellt representerat den hemlösa, jagade, plundrade Människan och mest av alla haft rätt till alla goda människors kärlek.""

 

När det gäller övrig släkt finns det lite att berätta. Ture Nermans bror var konstnären Einar Nerman (född 1888), som bl.a. gjorde karriär i Hollywood och New York. 

Ture Nerman var också far till Anders och Bengt Nerman där Anders Nerman utbildade sig till jurist, fick jobb på de helnyktra motormännens försäkringsbolag där han var hela sitt yrkesverksamma liv och numera fortsatt som talare hos IOGT-NTO (2001). För att återkoppla till det judiska kan vi berätta att Anders Nerman har suttit som medlem i Judiska Muséets styrelse - så han anses av "de utvalda" som invigd i gemenskapen. 

Den andre sonen, Bengt Nerman (född 1922), är en känd författare och docent. Bengt Nerman var generalsekreterare för Folkuniversitetet 1948-1958, redaktör för tidskriften "Folkuniversitetet" 1949-1974, lärare SÖ biblioteksskola 1954-1967, universitetslektor vid Journalisthögskolan 1968-1988 och forskare i Nordplan 1986-1989. Bengt Nerman har också skrivit en del om journalistik.

 

Annonsen ovan publicerad i Judisk Krönika, nr.9-1969. Sveriges ledande sionister hyllar den avlidne Ture Nerman som varit "en varm och hängiven anhängare" till Israel, och förordar att en lund i Nermans namn skall planteras i det ockuperade Palestina, så att "Ture Nermans namn för alltid skall leva vidare i våra hjärtan och på judisk mark".

De socialdemokratiska statsministrarna och Israel

 

Tage Erlander

 

Tage Erlander, född 1913, Sveriges statsminister sedan 1946, var också en stark anhängare till Israel. Något som sionisterna länge gladdes åt och kunde utnyttja.

Den socialdemokratiske juden Karl Berman berättar i Judisk Krönika, nr.1-1996:

" - Både Tage Erlander och Arne Geijer var stora vänner till judarna och Israel. De litade på mig och jag på dem. [...] Jag kunde alltid vända mig till dem då det gällde något viktigt. De lyssnade varje gång och försökte hjälpa till [...]."

 

Samtidigt var Karl Berman med och försökte få Erlander att sälja vapen till den sionistiska sidan att användas i deras aggressions krig mot palestinierna.

Tage Erlander skriver i sin politiska dagbok, anteckning för 6/4-1948 (Tage Erlanders dagböcker 1945-1949, Gidlunds Förlag, 2001):

"I lördags uppsöktes jag av Storch och Berman, som ville köpa vapen för zionisternas räkning, 5 millioner dollars, kanske 10 millioner. Köpet skulle förmedlas av någon sydamerikansk stat, förslagsvis Mexiko. I går tog jag upp saken med Undén som var ytterligt avvisande. Sannolikt har han rätt. I varje fall måste det vara riktigt att inte omedelbart före Förenta nationernas sammanträde 16/4 bidra till inbördeskrigets upprustning. Storch visade sej otrevligt väl informerad om våra förhandlingar med Kina. Han uppgav vidare att zionisterna köpt vapen i Danmark!"

 

Notera att det här var en månad innan utropandet av den judiska staten.

"Storch" är ingen annan än Gilel Storch, far till AGA-direktören Marcus Storch.

 

Artikeln ovan av Karl Berman och publicerad i Judisk Krönika, nr.4-1985. Artikeln förtjänas att läsas i sin helhet.  Observera att den svenske antijudaisten Oscar Landhal, som hade bra kontroll på vilka som var associerade med den judiska maffian i Sverige, i sitt arbete från 1936 noterade professor Östen Undén som "besläktad med judar", ett begrepp Landhal använde för sådana som var nära relaterade till det judiska via familjeband.

 

 

David Fischer skriver i sin doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling" (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 42) om de svenska judarna och Sexdagarskriget:

"Sexdagarskriget kom att markera en vändpunkt för många judar i Sverige som inte sedan andra världskriget engagerat sig i det judiska. Den allmänna inställningen i Sverige var mycket Israelvänlig och statsminister Tage Erlander gav i riksdagen i maj 1967 sin mycket personliga och starkt Israelvänliga syn under en debatt då det allvarliga läget i Mellanöstern diskuterades."

  

Tage Erlander var gift med Aina Erlander som också var strakt proisraelisk och som vi på senare tid noterat som stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

 

***

Olof Palme

 

Olof Palme räknas av många som en av Sveriges största politiska ledare. När det gäller sionismen så talar Israels vänner idag som om Palme varit emot den judiska staten, de beskriver honom närmast som en anti-sionist.

Men tittar man tillbaks på Palmes relationer med den judiska gruppen och Israels anhängare träder snarare en bild fram av att han alltid i första hand varit en anhängare till den judiska staten, trots dess uppenbart kriminella natur.

Artikel från tidskriften Menorah, nr.1-1976. Palme uppvaktas på sedvanligt vis av judarna. Alltid är det något de är upprörda över. Att judarna här till Palme påstod sig vara upprörda över "antisemitism" i Sverige grundar sig i att FN strax innan i en resolution hade dömt ut deras rörelse - sionismen- "som en form av rasism". Därför var det dags att för hundraelftionde gången komma dragandes med "antisemitismspöket".

 

Palme har försvarat sig från angreppen från de svenska judarna med att han själv skulle umgås med judar, och mycket riktigt så brukar den brittiska judinnan Emma Rothschild vara "känd som god vän till familjen Palme" (MånadsJournalen, nr.1-1990).

Denna Emma Rothschild var på sin tid verksam vid Fredsforskningsinstitutet SIPRI i Stockholm. Hennes far är den brittiske lorden Victor Rothschild och hennes farfars farfars farfar var den närmast legendariske bankirjuden Mayer Amschel Rothschild - Rothschild-imperiets grundare.

 

Lisbeth Palme, änka efter f.d. statsministern Olof Palme, var f.ö. närvarade som gäst vid Stockholms Judiska Församlings hyllningsceremoni för den judiske aktivisten Gilel Storch i juni 1996.

Som ekonomisk-politisk rådgivare åt statsminister Palme hade han juden Klas Eklund (på mödernet från den judiska Zadig-klanen), då Eklund satt i kanslihuset och statsrådsberedningen där han var planeringschef i Finansdepartementet. Det intressanta är att Eklund dessförinnan hade ett förflutet som vänsteraktiv kommunist. Eklund har senare gjort karriär som chefsekonom på storföretaget Posten och därefter som chefsekonom på SE-Banken fr.o.m. 1994. P.g.a. dessa höga positioner har denne jude tillskrivits någon sorts roll som ekonomisk expert och orakel. Klas Eklund verkar fortfarande politiskt som sekreterare i socialdemokraternas 90-tals grupp.

Klas Eklunds hustru, journalisten Pernilla Ström, är pro-israelisk ledarskribent på Bonnier-tidningen Dagens Nyheter (hon är f.d. ledarskribent på Bonnier-ägda Expressen) och hon sitter t.o.m. i styrelsen för självaste Bonniers.

F.ö. hänvisar vi till vår information om Klas Eklund och hans släktingar, i vårt avsnitt om honom i sektionen om judarna och den svenska bankvärlden.

 

Vi hinner inte här göra någon djuplodad analys av Palmes förhållande till den judiska gruppen och deras stat mer än att vi återger lite intressanta citat och klipp.

 

När sionisterna anordnade den propagandistiska ceremonin i stora synagogan i Stockholm den 7:e september 1972 för att hylla de judiska idrottsmän som dog i "massakern" vid OS i München detta år, var även statsminister Olof Palme där med kalott på huvudet och höll ett tal som applåderades av sionisterna (se Judisk Krönika, nr.7-1972). 

 

Olof Palme, Sveriges statsminister, förödmjukar sig med en judisk kalott på huvudet inför en lyssnande sionistisk församling i Stockholms synagoga, 7:e september 1972. Bild från Judisk Krönika, nr.7-1972.

 

Denna s.k. "massaker" var ett resultat av den tyska polisens intervention, palestinierna hade ju dödat två av idrottsmännen i inledningsskedet av gisslantagningen, men de övriga hade de kvar för att kunna byta ut mot tillfångatagna palestinier i israeliska fängelser.

Som den normalt pro-israeliske författaren Ronald Payne skriver i sin bok "Mossad - Israels Most Secret Service" (sid. 114); "Det kan inte råda några tvivel om att både israelerna och den Tyska Federala Republiken bar ansvaret för att inte ha hindrat massakern".

Dagen efter "massakern" i München kom så den judiska hämnden där israeliska bombplan den 6:e september 1972, bombade 15 byar och städer i Libanon med bl.a. napalm! Även det palestinska flyktinglägret vid Al Nabatiyeh blev bombat denna skräckens dag.

Samma dag som bomberna regnade över Libanon invaderade israeliska marktrupper landet och trängde in hela 25 kilometer på libanesiskt territorium. Dessa angrepp mot huvudsakligen civila mål efterlämnade 61 döda libaneser och palestinier, och hundratals sårade därtill.

Den 8:e september, d.v.s. två dagar senare, gick Israel återigen till attack. Nu angrep de israeliska bombplanen de palestinska flyktinglägren i Nahr el-Bared, Rafed och Rashayya al Wadi. Dessa häftiga bombangrepp, riktade mot flyktingläger på ett suveränt lands territorium, dödade 59 människor, varav 10 var barn, och skadade över 40 andra.

Redan veckan därpå, den 15 och 16 september, gick den israeliska armén ånyo över den libanesiska gränsen. Den sionistiska invasionsstyrkan intog 18 libanesiska gränsbyar och i ett utfall av ren förstörelselusta sprängde de sönder ett 150-tal hus för att visa vem som är herre i arabernas eget land. Och för att verkligen poängtera detta sprängdes även två broar över Litani-floden. Denna israeliska aggression, utförd i sann gammal-testamentlig anda förorsakade än mer skador och lidande. Efter det att de judiska soldaterna dragit sig tillbaka, uppenbarligen nöjda med sitt värv, kunde man räkna 118 människor dödade av sionisterna och 46 skadade.

Aldrig att samme opportunist Olof Palme skulle hålla något tal för de tusentals palestinier som fallit offer för de sionistiska mördarna och terroristerna.

 

Olof Palme var talare ihop med Elie Wiesel på den av Stiftelsen Judiska Ungdomsfonden ordnade mötet "till minne av Nachum Goldman" som hölls 20 september 1983 (se artikel i Judisk Krönika, nr.6-1983). Det här är också ett intressant sällskap där Elie Wiesel är en f.d. judisk terrorist (och lögnare) och Nachum Goldmann är en sionistledare.

Det är f.ö. Nahum Goldmann som i sin självbiografiska bok "Den Judiska Paradoxen" (Tidens Förlag, sid. 112) återger sionismens überführer David Ben Gurions uttalande:

"Varför skulle araberna gå med på fred? Om jag vore arab-ledare skulle jag aldrig träffa några överenskommelser med Israel. Det är naturligt: vi har stulit deras land. Visst lovade Gud oss det - men vad betyder det för dem? Vår Gud är inte deras. Vi härstammar från det gamla Israel, det är sant, men för över två tusen år sedan - och vad betyder det för dem? Det har funnits antisemitism, nazister, Hitler, Auschwitz - men var det deras fel? De ser bara en sak: vi har kommit hit och stulit deras land. Varför skulle de acceptera det?"

 

 

Palme deltog igen med en judisk kalott - kippa - på huvudet - vid en ceremoni i den judiska synagogan i Stockholm, den 28:e april 1985, för att åminnas de judar som räddades till Sverige i slutet av kriget. Jackie Jakubowski, chefredaktör för Judisk Krönika, skriver i en kolumn i Judisk Krönika, nr.3-1985:

"Det har inte alltid varit en självklarhet att ett lands statsminister med en kippa på huvudet deltar i en judisk gudstjänst i en synagoga. Det är den judiska statens existens som tvingar vår omgivning att respektera sina judiska minoriteter och jag tvivlar på att Olof Palme eller någon annan statsminister, vare sig i Sverige eller i något annat land, hade talat i en synagoga, om staten Israel inte hade funnits."

 

   

Ivar Müller, f.d. ordförande för den Judiska Församlingen i Stockholm och aktivist i Solidaritetskommittén för Israel, skriver i Judisk Krönika, nr.2-1986, med anledning av Olof Palmes död:

"När jag som talesman för de Judiska församlingarna vill hylla Olof Palmes minne känner jag det naturligt att ihågkomma hans insatser för våra församlingar och för det judiska folket.

Jag har mött Olof Palme i olika sammanhang, under sista tiden i min egenskap av den Judiska församlingens i Stockholm ordförande. Han berättade för mig om den smärta han kände när han blev medveten om det ohyggliga i den nazistiska förintelsepolitiken mot det judiska folket, och det är lätt att konstatera att Olof Palme alltid var lyhörd för judiska synpunkter. Det var han som i regering och riksdag genomdrev det statliga stödet åt den judiska Hillelskolan och det var han som löste frågan om återbetalning till de Judiska församlingarna av importavgifterna för kosher kött.

Olof Palme gav vid våra samtal ofta uttryck för sin uppskattning och beundran av de insatser som den judiska Världskongressen gjorde för att tillvarata det judiska folkets intressen och han engagerade sig varmt för de sovjetiska judarnas sak.

Olof Palme var utan tvekan en vän till det judiska folket samtidigt som han var starkt engagerad för alla folk som saknade sin frihet och levde under svåra förhållanden. Till dem räknade han det palestinska folket. Vi hade olika meningar om händelser i Mellersta Östern, men Olof Palme ifrågasatte aldrig staten Israels rätt att existera och jag blev vid våra samtal övertygad om att han helhjärtat stödde det judiska folkets rätt till ett eget hemland. Den resolution vari FN:s Generalförsamling jämställde sionism med rasism, fann han olycklig och orättfärdig.

Den judiska befolkningen i Sverige känner stark avsky över det brutala mordet på Olof Palme och stor sorg över hans för tidiga död.

Olof Palme var - som jag redan sagt - en vän till det judiska folket."

Och i en debattartikel i Judisk Krönika, nr.1-1988, skriver samme Ivar Müller:

"Olof Palme var utan tvekan en vän till det judiska folket. Han drev igenom stödet till Hillelskolan, han och hans regering motsatte sig den FN-deklaration, som jämställde sionism med rasism och fortsatte att bekämpa deklarationen och han var - därom har Shimon Peres vittnat - beredd att ge allt möjligt stöd åt Israels rätt att existera."

 

Så Palme får högsta betyg från sionisterna år 1988. Kan vara bra att komma i håg när de på senare tid så högljutt lamenterar om den "förskräckliga Palme-epoken". 

 

Saxat från Judisk Krönika, nr.5-1967.

 

När det sedan gäller Palmekommissionen är det intressant att se det påfallande stora judiska inslaget i denna. Som bekant har det ju även framförts teorier om att den israeliska underrättelsetjänsten Mossad kunde vara inblanda i mordet, men med personer som de följande i Palmekommissionen kan man nog undra om några israeliska spår någonsin utreddes:

 

Juden Sören Mannheimer var ledamot av parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på Olof Palme, 1987-1988.

Sigvard Marjasin blev senare ordförande för Palmekommissionen. Som vi redovisat längre ner, är denne Marjasin en sionistisk jude som t.o.m. deltog aktivt på den judiska sidan i kriget mot araberna under Israels tillblivelse 1948.

Helle Klein, också från den judiska gruppen, var expert och sakkunnig i Palmekommissionen 1994-1996, under Marjasins ordförandeskap.

Hans-Gunnar Axberger, också jude och därtill ansluten till Bonniers och med band till Svenska Kommittén mot Antisemitism, var ledamot och huvudsekreterare i granskningskommissionen med anledning av mordet på Olof Palme, 1996-1999