Radio Islams Nyheter på Svenska
00 01 30Vem är Stéphane Bruchfeld? Ända sedan Göran Persson lanserade sin kampanj för "förintelsen" och "Levande Historia" med propagandaskriften "Om detta må ni berätta...", tjogvis med filmer, pjäser, böcker, studiebesök, och nu sist - den stora Stockholms konferensen - så finns det ett namn som hela tiden figurerar. Det namnet är Stéphane Bruchfeld.
- Göran Perssons judiske emissarie
Stéphane Bruchfeld är en av de två författarna till skriften "Om detta...", och var den som ihop med sin kollega (Paul Levine) på en gemensam presskonferens i februari 1998 presenterade sitt alster, som skulle påtvingas de svenska barnfamiljshemmen i 700 000 exemplar.
Hela projektet "Levande Historia" och dess propagandacentral är i stort sett ett verk i händerna på denne man.
Vid en närmare titt på TV-dokumentärer och annat utbildningsmaterial som kampanjen, vid sidan om den obligatoriska boken, nu ställer till skolornas förfogande, är den största delen signerade eller godkända av Stéphane Bruchfeld. (Se exempelvis Utbildnings Radions (UR:s) katalog över "förintelse"material).
De två TV-avsnitten ur "Dokument Inifrån", om "nazismen i Sverige", som gick den 19/1-2000 och 26/1-2000, och där den senare till stor del handlade om "historieförnekaren" Ahmed Rami och Radio Islam - där figurerar också Stéphane Bruchfeld i bild som "expert"- han finns även listad som "researchmedverkande".
I den ordinarie presentationen av Stéphane Bruchfeld kallas han för "historiker", av Göran Persson t.o.m. som "idéhistoriker".
Ingenstans sätts hans namn i samband med det som föranledde hela denna multimiljonkronors förintelsekampanj som vår regering nu startat.
Orsaken till den aktuella kampanjen var ju faktiskt den förfalskade uppgiften från försommaren 1997 att en tredjedel av de svenska eleverna ifrågasatte den officiella judiska historieskrivningen om den sk. "förintelsen".
En "larmrapport" dök alltså helt plötsligt upp - konstigt nog exakt samtidigt som de judiska organisationerna drog igång en juridisk kampanj mot Radio Islam - och våra medier förstorade upp stort den påstådda konklusionen att "en tredjedel av skoleleverna tvivlar på ´förintelsen´". Medierna slog på sina trummor, och opportunist-politikern Göran Persson gjorde sina första yttranden om att lydigt iordningsställa en informationskampanj för att stävja den farliga utvecklingen av "glömska" och "förnekanden".
Men vem var det som stod bakom denna rapport? Den rapport som alla medier upprört hänvisade till när de framförde krav på mer förintelsepropaganda i skolorna?
Jo, samme Stéphane Bruchfeld! Men då var han inte någon "historiker" utan presenterades som "forskare", aktiv i Centrum för invandringsforskning och Brottsförebyggande rådet, och figurerade som en av de tre rapportförfattarna!
Och numera erkänner alla medier att slutsatserna från Bruchfeld & Co:s rapport var felaktiga. De bägge andra medförfattarna tar inte ansvar för det förhastade påståendet att "en tredjedel av skoleleverna tror inte på ´förintelsen´". Antalet som ifrågasatte den officiella versionen om "förintelsen" var inte alls så stor som rapportens uttolkare velat få det till. Precis som Radio Islam förutspådde att det skulle ske i ett tidigare nyhetstelegram på Radio Islams nyhetssida 1997-08-20!
Bruchfeld måste vara minst sagt nöjd. Hans fejkade rapport uppnådde det önskade resultatet - ännu mer förintelse-hjärntvätt och dessutom den privata triumfen att få vara författaren till det propagandaalster som man ska mata de svenska familjerna med.
Tala om genomskinligt!
En åsiktsförtryckare Stéphane Bruchfeld är egentligen aktivist och medlem i den judiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism där han är dess kanslichef. Svenska Kommittén mot Antisemitism arbetar som underavdelning till den stora judiska organisationen ADL. En organisation som agerar spjutspets för Israels propagandister och vars syfte är att kartlägga Israels intellektuella fiender i Västvärlden och sedan genom hot och trakasserier, tysta dem.
Allt Stéphane Bruchfeld gör präglas av ett djupt engagemang för den judiska apartheidstaten Israel.
Således står han bakom flera av sionisternas senaste operationer mot sanningen i vårt land. Bl.a. var han ansvarig för fängslandet av den svenske revisionisten Ditlieb Felderer. När polisen bröt sig in i Felderers hem och arresterade honom, var det Bruchfeld som följde med in i lägenheten, för att ordna "bevis". Sedan hölls en skådeprocess mot Felderer i samråd mellan Bruchfeld och den då judiske Justitie Kanslern (JK:n) Johan Hirschfeldt.
Bruchfeld har också deltagit i hetskampanjen mot professor Jan Bergman, den sk. "Bergman-affären".
Bruchfeld är författare till flera alster vars enda syfte är att cementera "förintelse"-begreppet hos de svenska skolungdomarna och försöka reparera de eventuella skador Radio Islams information åsamkat den sionistiska bubblan av lögner. En skrift han sprider i stor upplaga, och som kan ses som ett förstadium till "Om detta...", är broshyren "Förnekandet av Förintelsen" som kom till som ett svar på den lyckade spridningen av Radio Islams flygblad i Sveriges gymnasieskolor.
En judisk rasist Bruchfeld håller även i utbildning av lärare på svenska skolor, om "förintelsen". Radio Islams medarbetare blev en gång kontaktade av en upprörd lärarinna som berättade hur lärarna 1995 på hennes skola hade blivit tvångskommenderade till ett heldagsseminarium i Svenska Kommittén mot Antisemitisms regi. Lärarna skulle där lära sig att lära ut "förintelsen" till sina elever. Ansvariga var Stéphane Bruchfeld och Helene Lööw, den sk. "nazistexperten".
Under Bruchfelds anförande talande han så brett och skrytsamt om judarna, att en av lärarna mot slutet av frågestunden undrade om Bruchfeld trodde att judar var något speciellt framstående, jämfört med andra folk. Denne replikerade då, till hela auditoriets häpning, att han inte bara trodde det, utan att så helt enkelt var fallet!
Enligt vår källa gick det en susning mellan åhörarna, en paus hade kommit och de stapplade ut, chockade av vad de hört.
Bruchfelds fortsatta arbete Bruchfelds heltidsengagemang det senaste åren har varit, ej helt överraskande, att just samla in "bevis" och bearbeta politker, för hans och hans kommittés anmälan mot Radio Islams hemsidor för "hets mot folkgrupp". I en intervju i Svenska Dagbladet (20/11-1997) gjord när Bruchfeld och hans judiska vänners mediekampanj mot Radio Islams hemsida precis kommit igång, sade han apropå de svenska myndigheternas inställning till Radio Islam:
"Beklämmande tafflighet. Myndigheterna verkar inte ta Radio Islams antisemitism på allvar. Ärendet tycks inte ha någon högre prioritet."Bruchfeld anser i intervjun att myndigheterna är för "toleranta" mot Radio Islam. "Kanske kan det bero på att antisemitism betraktas som en normalitet", säger han, och låtsas ovetande om den judiska åsiktsterror som han och hans gelikar infört i Sverige där all kritik av judar och judendom stämplas som "antisemitiskt", således lika med "nazistiskt" och därigenom automatiskt brottsligt.
Bruchfelds fräcka bedrägeri För att visa på vilken grad av judisk fräckhet och ohederlighet denne jude besitter ska vi dra fram ett inlägg som Radio Islams medarbetare av en slump hittade ute på nätet 1995.
I ett av mötena (alt.revisionism) hade det hållits en diskussion om judisk överhöghet och rasism. En av debattöterna hade för att exemplifiera detta lagt in, i form av ett inlägg, ett känt citat från den fd. israeliske premiärministern Yitzhak Shamir. Det skall nämnas att detta citat, hämtat från den amerikanska tidskriften Newsweek, är mycket känt i antisionistiska kretsar och ofta använts just för att den judiska rasismen så flagrant avslöjar sig. Shamir liknar nämligen palestinierna vid gräshoppor!
Och som svar på detta sakliga inlägg får han till svar ett inlägg från nämde Stéphane Bruchfeld - ett inlägg vars fräckhet och absurditet saknar motstycke.
Vi återger här hela Stéphane Bruchfelds svarsinlägg:
---------------------------------------------------------------------------------------------------------Mon Dec 4 13:24:19 1995
From: stephane.bruchfeld@mailbox.swipnet.se (Stephane Bruchfeld)
Newsgroups: alt.revisionism
Subject: Re: Yitzhak Shamir on Jewish Supremacy
Date: Thu, 30 Nov 1995 21:50:39 GMTslepokuo@cadvision.com (Orest Slepokura) wrote:
>Israeli Prime Minister Yitzhak Shamir, at the opening of a West Bank
>tourist site, on rioting Palestinians:
>"We say to them from the heights of this mountain and from the perspective
>of thousands of years of history that they are like grasshoppers compared
>to us."> NEWSWEEK: April 11, 1988 [p. 21]
****************************************************
Besides the fact that the cited post lacks all relevance to this newsgroup, I remember reading a report that Newsweek is known to be an unreliable source. Especially in 1988. Something with the editing. I'll look it up when I have the time. Maybe.
-- Stephane Bruchfeld stephane.bruchfeld@mailbox.swipnet.se Address: Box 34036, S-100 26 Stockholm, Sweden
----------------------------------------------------------------------------------------------
Maken till judisk fräckhet, chutzpah, får man verkligen leta efter.
I stället för att bemöta citatet och försvara det, eller erkänna att det förvisso kan finnas rasism inom judendomen, eller det tredje alternativet att helt enkelt inte svara - så väljer Bruchfeld den totala lögnen. Helt plötsligt påstår han att den ansedda och av den judiska Meyer-Graham familjen ägda tidningen Newsweek, enligt "en rapport" han säger sig ha läst, skulle vara känd för att var en "unreliable source"! Och inte nog med det just 1988, det år citatet är taget ifrån, skall Newsweek enligt denne judiske massmedieexpert ha varit särkilt opålitlig! "Something with the editing" slänger Bruchfeld ur sig utan att förklara det närmare. Och för att sedan terminera all fortsatt diskussion om judisk rasism skriver han " I'll look it up when I have the time. Maybe."
Så oerhört fräckt och infantilt. Tror verkligen Bruchfeld att någon goj (icke-jude) kan gå på ett sådant vulgärt knep?
Hursomhelst, detta inlägg visar på nivån av lögnaktighet hos den person som ligger bakom kampanjen "Levande Historia" och med vars ord man nu ämnar förgifta våra barn och barnfamiljer med. Det är därför extra viktigt att ovannämnda inlägg får stor spridning.
00 01 28Judiska fräckheter på
"förintelse"konferensen
Elie Wiesel - sionismens Ville Vessla
Elie Wiesel, Stockholmskonferensens hedersordföranden, är en sionistisk mysfarbror som vi vid flera tillfällen skrivit och talat om här i Radio Islam.Vi har tagit upp hans mest fantastiska historier och påståenden om "förintelsen", bl.a. i professor Faurissons skrift, Elie Wiesel - Ett falskt vittne.
Vi har även tagit upp hans bedrägeri där han i en av sina första böcker om Auschwitz ej nämnde ordet "gaskammare", då Wiesel fortfarande hävdade att tyskarna där mördade judar - med eld. I nyöversättningen till tyska tog man dock helt sonika bort alla de ställen ordet "krematorium" nämndes och bytte ut dem med ordet "gaskammare" - utan att det angavs för läsarna. Detta för att anpassa böckerna till den senaste historieskrivningen om "förintelsen". 1.
Elie Wiesel har också en bakgrund som judisk terrorist, tillhörande en av de judiska terrorgrupper som var verksamma i Palestina efter kriget. Skall man tro en av hans självbiografiskt vinklade böcker ("Gryningen") så har han själv där dödat ett antal människor!
Elie Wiesel, som ofta talar om "humanism" och andra vackra ord, blir mycket indignerad om man föröker ta upp hans inställning till att hans judiska stat Israel torterar och mördar palestinska barn.
Wiesel är mannen som tjänade ett par miljoner kronor då hans sionistiske vän Per Ahlmark, efter en längre tids intensiv lobbyverksamhet lyckades förmå norska stortinget att utse Elie Wiesel till Nobels fredspristagare 1986, vilket gjorde Elie Wiesel 2 miljoner kronor rikare. Som tack för denna för honom lukrativa väntjänst stiftade Elie Wiesel ett särskilt pris för "Jerusalems försvarare" på 230 000 kronor till Per Ahlmark.
"Humanisten" Wiesel är också den som skrev följande:
"Varje jude borde, någonstans inom sig, inrätta ett område för hat - ett friskt och kraftfullt hat - för det som Tysken personifierar och för det som Tysken hävdar. Att göra annorlunda vore att svika de döda."
("Rendezvous avec la haine" (Möte med hatet), Legends of Our Time, New York, Avon Books 1968, s. 188-78).
Att en sådan hatets kolportör, bjuds in för att vara hedersordföranden för konferensen, säger mycket om detta hyckleriets spektakel.
Ju mer Wiesel får - ju mer vill han ha Nu är det ju så, som man nog förstår, att fräckheten inte har några gränser för denne man. Det är så med judarna och eftergifter för deras maktbegär: Ger man dem fingret så tar de hela handen. Ger man dem handen tar de hela armen. Och ger man dem slutligen armen, så ryker till slut bålen - och man dör.
Det är det den alltid så foglige, den alltid så tillags, den alltid så beredde, den alltid så lydige, Göran Persson, nu råkat ut för.
Med målet att få världsionismens gunst, för att få bra "ratings" av de judiska bankirerna på Wall Street och de judiskt ägda internationella finansinstituten och investerarna, med målet att alliera sig med Bonniers - genom att ej kritisera deras mediamonopol - och därigenom se till att Persson-regimen - genom denna oheliga allians - får tillgång till dessa judiska mediemagnaters formidabla mediamaskin, inklusive propaganda-plattformen "DN-debatt". Med dessa mål, gör Göran Persson vad som helst för sina judiska vänner.
Dock har han inte förstått ovanstående judiska mekanism; att deras begär efter mer, att deras törst efter ytterliggare eftergifter, aldrig upphör, utan istället tilltar!
Når således Persson, under stort buller och bång, genomför sin Konferens, så kommer hedersordföranden Wiesel, och säger att det minnsann borde bli en konferens i Stockholm varje år!
Och vad svarar då den lydige drängen Persson? Han går upp i podiet och säger; "Det var ett lysande förslag, Jag stödjer det fullt ut!", och vips så får vi nu en konferens årligen!
Man kan undra vad Wiesel och hans gelikar kommer att kräva på nästa konferens. Månatliga konferenser, kanske?
Eller dagliga "ihågkommanden"?: Tysta minuter dagligen i våra skolor, på våra arbetsplatser, våra fabriksgolv, för "förintelsens offer".
Det värsta är att detta inte är vilda spekulationer, då sionisterna tidigare visat att de är kapabla till vilka vansinniga idéer som helst, bara de får den makt, det övertag och de resurser som krävs.
Lögnen om svenskt hinder för judiska flyktingar En annan stor fräckhet från Wiesels sida bestod i att han, trots att Persson krälat i dyngan för judarna och späkt sig själv och svenska folket avseende "Sveriges skuld" och vår "nedtystade mörka historia", att vesslan Wiesel ändå dristade sig attackera värdlandet.
I sitt inledningsanförande under konferensen kunde man höra Wiesel rabbla upp en lång lista på svek mot det judiska folket under andra världskriget. Och slutligen kom han in på ämnet de judiska flyktingarna som försökte lämna Tyskland innan kriget, och sade med en djup suck:
"Och hur var det med de neutrala länderna, Sverige inkluderat? (...) Frågan kvarstår, varför öppnade inte Sverige sina dörrar? (...) Är neutralitet ett försvar för allt?"Och på detta angrepp kunde man i TV-reportaget se alla sitta andaktsfullt och bara ta emot av denne judes anklagelser och förebråelser.
Det är här frågan om ett väldigt fräckt grepp som Wiesel använder sig av, då det faktiskt finns en intern debatt judar emellan, om ansvaret för att judar inte kom in till Sverige innan krigsutbrottet. Och det ansvaret lägger vissa judar, med stort fog, inte på den svenska regeringen utan på den svenska judenheten!
Vi skall här informera om något som är ytterst pinsamt för de svenska sionisterna och som de nogsamt söker förtiga, nämligen att den högsta svenska sionistledningen utövade starka påtryckningar på svenska regeringen 1939, kort före andra världskrigets utbrott i Europa, för att Sverige skulle stoppa judisk invandring till Sverige från det nazistiska Tyskland med dess judeförföljelser.
Just det - ni läste rätt - den högsta sionistledningen i Sverige ville inte att tyska, tjeckiska och österrikiska judar - eller överhuvudtaget judar från främmande länder - skulle komma till Sverige.
Detta uppger i all fall, efter ingående forskningar, rabbinen Moshe Schonfeld i sin digra bok "The Holocaust victims accuse: Documents and testimony on Jewish war criminals", del 1 (utgiven på det judiska förlaget Naturei Karta i New York, USA, 1977) varvid vi kan hänvisa till sid. 110-111.
Vi citerar alltså här från denna bok av en känd judisk rabbin och forskare, utgiven på ett känt judiskt förlag i New York:
"År 1939, när förföljelserna mot de tyska judarna starkt tilltog, antog den svenska riksdagen en lag som tillät tiotusentals tyska judar - liksom de med det dåtida Tyska riket införlivade österrikiska och tjeckiska judarna - att få fritt tillträde till Sverige. Detta beslut innebar att de skulle räddas från en säker död. Den svenska riksdagen fattade alltså ett utomordentligt humanitärt beslut. Men så hände något som gjorde de svenska "gojim", icke-judarna, mållösa av häpnad, ej minst judarnas många vänner.Hedersprofessorn och överrabbinen i Stockholm, Marcus Ehrenpreis - han hade varit aktad överrabbin sedan 1914- jämte tre ledare för den judiska församlingen i Stockholm uppvaktade den svenska regeringen med en enträgen begäran att den inte skulle genomföra det av riksdagen fattade lagbeslutet om tillstånd för tiotusentals judar från det nazistiska Tyskland att få komma till Sverige - med motiveringen att dessa judar skulle kunna väcka ett judiskt problem i Sverige som aldrig tidigare upplevt någon antisemitism på grund av det relativa fåtalet judar i Sverige. Dessa ondskefulla judiska ledare lyckades i sina ansträngningar att uppnå det av dem önskade målet, och den svenska regeringen ogiltigförklarade den svenska riksdagens beslut. Men, fyra år senare, när alla danska judar om natten smugglades in i Sverige, lyckades Ehrenpreis inte förhindra denna räddningsaktion, eftersom den kom som en överraskning.
Här är det lämpligt att framhålla att fruktan för antisemitism endast tjänade som en urskuldande förevändning för Ehrenpreis att förmå ledarna för Stockholms judiska församling att ansluta sig till hans brottsliga plan. Det verkliga motivet för denne sionistiske veteran - Ehrenpreis hade deltagit redan i den första världssionistiska kongressen i Basel 1897 och kände personligen Theodor Herzl - var något lika anmärkningsvärt som typiskt sionistiskt: Ehrenpreis ville inte att judar, om än aldrig så hotade till livet, skulle söka sin tillflykt i något annat land än i Eretz Israel, hellre fick de förföljas och förintas. Denna sionistiska princip vägledde också de brittiska sionisterna 1942, när dessa förkastade ett beslut från den brittiska regeringen att rädda hotade centraleuropeiska judar till de dåtida brittiska kolonierna...
Doktor Ehrenpreis var slug nog att inse att för den händelse hans verkliga avsikter skulle avslöjas, så skulle han förlora all auktoritet och det stöd som han åtnjöt både inom den svenska regeringen och inom den judiska församlingen på olika håll i Sverige. Därför valde han att gömma sig bakom det egoistiska anspråket att det var de svenska judarnas välfärd som han hyste omsorg om och belasta svenska folket med potentiellt judehat. Vem annan än Yitshak Greenbaum, som var ordförande för den judiska agenturens s k räddningskommitté i Jerusalem, kunde pejla djupet och skingra dimmolnen hos doktor Ehrenpreis? Han yrkade därför på det bestämdaste att han skulle ansluta sig till denna sionismens räddningskommitté i Sverige. Först 1944 biföll Ehrenpreis Greenbaums begäran..."
Den 18 januari 1945 - alltså i andra världskrigets slutskede - fördes en lidelsefull riksdagsdebatt om huruvida Sverige hade gjort tillräckligt för att bistå och rädda hotade människor ute i Europa, främst judar. Protokollen från denna riksdagsdebatt visar att en företrädare för den dåtida svenska samlingsregeringen, den socialdemokratiske socialministern Gustaf Möller framhöll: "att den svenska regeringen ingalunda hade varit mindre generös än den judiska församlingen i Stockholm". Den liberale tidningsredaktören och riksdagsmannen Knut Petersson instämde i stort och sade bl a följande:
"Jag förnekar inte detta. Tvärtom, fakta är här väl kända att vissa ledande kretsar bland judarna här i landet inte var det ringaste intresserade av att bistå eller ens uppmuntra judiska flyktingar. Men jag frågar endast för att besvara vad jag redan nämnt, när vi betraktar dessa problem. Det synes mig som om den svenska regeringens handläggning av flykting-problemet inte bör avgöras från en sådan ståndpunkt - alltså genom att visa hänsyn till sionisternas krav - utan i stället ske med den omsorg om nödställda medmänniskor som vår humanitära tradition och vårt sinne för rättvisa kräver av oss."Regeringens medlemmar godtog detta och tillade att: "Vi bör notera alla omständigheter som har påverkat vår politik." Dessa omständigheter visar just vad sionisterna ljuger om, när de om och om igen påstår att sionismen är judarnas enda trygga värn i en sionistisk stat Israel. Historien visar just tvärtom: att sionisterna blankt struntade i förföljda och hotade judars olycksöde, de var endast intresserade av att få judar till Palestina för att kunna erövra detta land och där bilda sin inkräktar- och ockupationsstat Israel. Att hjälpa judar till andra länder där de kunde räddas struntade de fullkomligt i.
Yehuda Bauers "principer" Förintelseprofeten Yehuda Bauer var konferensens historiske "expert" och skulle komma med historiska bakgrunder och förklaringar. Han höll ett längre anförande den första dagen, om sina "principer" för att utbilda - läs indoktrinera - folk om den påstådda "förintelsen". Vi återger här ett längre citat från hans tal, taget från TV-sammandraget "Forum om Förintelsen, TV 2, 27/1-2000:
"De principer jag tillämpar där är framförallt två stycken. Principer som ligger bakom utbildningsprinciperna:Den ena är ödmjukhet. När ni befattar er med förintelsen, var ödmjuka. Tro inte att ni har alla svar. Tro inte att ni talar med auktoritet när ni talar om vad som hände.
Betrakta inte det som hände under förintelsen som något manipulativt, något som går att utnyttja.
Behandla de överlevande och de offer vars berättelser har överlevt, med respekt. Avbryt aldrig en förintelseöverlevande, när hon eller han talar. Lägg er aldrig i den överlevandes tankar och framställningar."
Således säger denne judiske förintelseguru att "gojer, håll tyst när en jude öppnar munnen!" Eftersom det handlar om utbildning, kan man tänka sig att situationen gäller exempelvis en judisk "överlevande" som kommer till någon icke-judisk skola för att dra sin historia. Om då någon elev blir misstänksam och kritisk, skall ovanstående "princip" snabbt kväva kritiska röster.
Det är här intressant att belysa denna "princip" med ett reelt exempel. Den sk. "överlevanden från förintelsen", i detta fall Ferenc Göndör, har under åratal sprungit runt i svenska skolor och berättat sina historier. En av dessa historier var den att tyskarna gjorde tvål av mördade judiska fångar. På ett ljudbildband som denne Göndör gjort för skolorna att använda i "förintelse"utbildningen kan man höra honom berätta:
"Efter man klätt av sig helt fick man gå fram till en man som rakade en överallt. Man fick gå vidare och man fick en liten grön tvålbit i handen som var en rätt så väldoftande toalett-tvålbit. Det stod på den tre bokstäver: R, I, F, - RIF. Jag visste inte vad det betydde, jag la inte särskilt märke till det men senare fick jag reda på att det var förkortning på Rein Jüdisches Fett, betyder "rent judiskt fett". Tvålen var gjord av judar."Ferenc Göndör upprepade lögnen i Sveriges Riksradio när han i en serie radioprogram om honom i slutet av åttiotalet berättade för radiolyssnarna hur han under kriget tvingades tvätta sig med tysk tvål gjord av "rent judiskt fett".
Sedan nästan 20 år tillbaka är det erkänt av ledande judiska auktoriteter att det aldrig gjorts någon tvål av judar.
Deborah Lipstadt en av förintelsedogmens "auktoriteter" skrev redan 16/5 1981 i "Los Angeles Times":
"Faktum är, att nazisterna aldrig använde kropparna efter judar, eller för den delen av några andra för tvålproduktion."Och för att lägga till så gick 1990 just ovannämnde Yehuda Bauer själv, tillsammans med Schmuel Krakowski, arkivchefen på förintelsemuséet Yad Vashem i Israel, ut och bekräftade detta, att tvål aldrig gjorts på judar (se "Northern Californian Jewish Bulletin", 27 april, 1990).
Ett andra exempel gäller alla de "överlevanden" som talat om att de bevittnat massgasningar i koncentrationslägret i Mauthausen. Där har Yehuda Bauer också "avbrytit" dem, och nu sagt att inga judar massmördades där med gas. I sin bok "A History of the Holocaust", Franklin Watts Publisher 1982, sid. 209, skrev Bauer att "inga gasningar utfördes i Mauthausen".
Vi här visat att man visst måste avbryta judiska "överlevanden" när de drar sin historia, eftersom det finns en chans att den är osann - dessutom har Bauer själv "avbrytit" "överlevandenas" berättelser.
Vad Bauer sen sade, i sitt tal på Stockholmskonferensen, var också talande. Han fortsatte på temat, de "överlevandes" berättelser och hur man skall ta emot dem:
"Och öppenhet, inte slutenhet. Det kommer att ta generationer, om det överhuvudtaget blir möjligt, innan vi kan säga saker och ting säkert. Fakta finns, dem kan vi vara säkra på; den historiska analysen. Men berättelserna, de individuella berättelserna som människor berättat, måste tas emot med ett öppet sinne."Vad Bauer menar här är att man ska acceptera att de judiska "överlevanden" kan dra precis vilka historier som helst. Han tillstår också, att trots vad man alltid förfäktar, finns det egentligen inte någon säker kunskap om vad som hände. Dock, med syfte att göra "damage control" mot vad han just sagt, kommer tillägget att "fakta" ändå finns.
Och man skall göra sig bered på att det minsann kan ta hur lång tid som helst, t.o.m. att man aldrig kan få veta något definitivt!
Vår egen tolkning av det sionistiska etablissemangets olika historieskrivningar om "förintelsen", är att så länge de kan dra nytta av denna guldko, mjölka ur den stora politiska och ekonomiska vinster, kommer de att förfäkta historien om de "sex miljoner mördade judarna". När de sedan tömt ut allt, och det eventuellt blir för riskablet att fortsätta kommer, de själva att på ett sofistikerat sätt börja gradvis demontera myten, för att sedan helt avfärda den. Eftersom de själva kommer att se till att ha kontroll över denna avveckling kommer de då se till att eventuell upprördhet över förfalskningarna och lögnerna inte kommer att gå ut på judarna, utan skulden för myten kommer att läggas på lämpliga gojer.
Detta har vi sett när man avvecklat undermyter till "förintelse"lögnen. Exempelvis tvålmyten vi nämnt, där de sionistiska propagandisterna - de sk "historikerna" - sedan hittat på att det var nazisterna som grundade tvålmyten, eller t.o.m. de sovjetiska myndigheterna. Således får de aldrig själva skulden för de lögner de pådyvlat folk.
Det är det privilegium man har om har kontroll över medierna och vilken information folk skall känna till och "om vad man inte må berätta..."
Not:
1. Det är viktigt att veta att historien om förintelse med eld var mycket cementerad bland "överlevande" direkt efter kriget. Självaste ordet "holocaust", exempelvis, betyder "brännoffer". Historien om "gaskamrarna" var dock på frammarsch, och är nu, i den nuvarande historieskrivingen, den etablerade. Bland "överlevande" zigenare som inte har hängt med i utvecklingen av "förintelse"myten och dess olika revisioner, är fortfarande eldhistorierna ofta gällande. Något som lät sig väl illusterades i den dokumentär om "Zigenarnas Förintelse" som gick på TV för några år sedan.
Rikspolischefen - sionisten Sten Heckscher
- om Radio Islams uppslagsverk
I programmet "Nattöppet", TV 2, 4/11-1999, var huvudämnet de "nazistiska hoten".
Som huvudinslag stod en längre utfrågning av landet rikspolischef - den judiske och sionistiskt engagerade Sten Heckscher.
Programmet handlade om vad Heckscher och hans poliskår gjorde för att skydda kändisar och andra som blivit hotade av "nazister". Efter ett längre tags svammlande, från Heckschers sida om vad han åstadkommit, så började han plötsligt ändra tonläge och darra på rösten. Och orsaken till detta följde raskt: "Jag har bland annat judisk bakgrund..." berättade han för den lyssnande församlingen.
Därefter följde en snyfthistoria om hur den judiske rikspolischefen minsann också fick lida och bli hotad.
Denna upptakt i programmet var givietvis förregisserad, eftersom programledaren Sverker Olofsson raskt hakade på Heckschers vändning och nu började citera från "Internet" om vilka hemskheter där stod att finna om Heckschers judiskhet. Således gjorde Sverker Olofsson en högläsning av ett citat från Radio Islams uppslagsverk om just Sten Heckscher - dock angav inte Olofsson i programmet att Radio Islam var källan.
På frågan vad rikspolischefen kände inför detta citat kom kommentaren: "Avsky men inte rädsla" för det som han betecknade som "avskyvärda dumheter på Internet".
Man undrar om hur något som är en "dumhet" samtidigt kan vara "avskyvärt". Också vinklingen att Heckscher inte känner "rädsla" för Radio Islam-citatet är ett fräckt knep för att pådyvla att ett hot mot hans person utrycktes - vilket självklart inte var fallet.
För den som själv vill se rekommenderar vi en titt på citatet direkt från uppslagsverket.
Tillbaks till Radio Islams övriga nyheter på svenska
