"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw
"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw
Sedan Ditlieb Felderer suttit häktad i över två månader ägde rättegången mot honom rum i Södra Roslags tingsrätt den 15 december 1994. Domen kom att lyda på ett års fängelse. Nu är Felderer dock på fri fot igen i väntan på att målet på nytt skall tas upp i hovrätten då den gamla domen förklarades ogiltig.Försvaret var utan vittnen. Opinionsläget är sådant att knappast någon vågar vittna till förmån för den tilltalade i sådana här rättegångar. Professor Jan Bergman, som tog sig orådet före att framträda som försvarets expertvittne i en liknande rättegång, har under de fem åren sedan dess utsatts för en ensidig och oförsonlig kritik i stora media.
Vid rättegångar som den här råder tyvärr samma atmosfär som vid politiska rättegångar i mindre demokratiska länder än Sverige. Försvarssidans vittnen riskerar att bli anklagade för samma brott som den tilltalade eller att åtminstone bli fråntagna heder och ära av en uniform mediakör.
Åklagarsidan har däremot inga svårigheter att mobilisera fram vittnen för sin sak. Vittnesmålen från två av dessa, professor Jörgen Weibull och psykoterapeuten Hédi Fried, i rättegången mot Felderer skall här granskas och kommenteras:
Jörgen Weibull
Jörgen Weibull är professor i historia och var främst kallad för att ge den historiska bakgrunden till anklagelserna mot Felderer. Han yttrade bland annat följande:
"Revisionismens och Faurissons förnekande av förintelsen är ju en konsekvens av antisemitism. Det har alltså vuxit fram ur antisemitismen och inte tvärtom. Det är väldigt viktigt att slå fast att detta är något som inte vuxit fram ur någon historisk forskning utan är ett påstående som vuxit fram ur en förutfattad politisk och ideologisk ståndpunkt, nämligen antisemitismen".Här gör Weibull alltså tre påståenden: För det första att revisionismen, personifierad av Faurisson, förnekar det som Weibull kallar förintelsen. För det andra har Faurisson och andra kommit fram till sina uppfattningar genom att de från början varit politiskt och ideologiskt fördomsfulla, detta genom sin förmenta antisemitism. För det tredje grundar de inte sina uppfattningar på någon historisk forskning.
Låt oss titta närmare på dessa tre påståenden, sagda av en historieprofessor under ed. Det första, "att förneka förintelsen", har blivit ett slags formel, som döljer mer än den förklarar. Uttrycket används numera närmast som ett invektiv. Vad den av Weibull namngivne revisionisten, den franske professorn Robert Faurisson, har "förnekat" är ingalunda nazisternas judeförföljelser. Tvärtom betonar Faurisson, att nazisterna deporterade mängder av judar och andra till koncentrations- och arbetsläger. Han påstår, att hundratusentals av dem dog i lägren, främst av epidemier och hårt arbete men också av misshandel och avrättningar. Han nämner massakrer på judar i det av tyskarna ockuperade Baltikum och västra Sovjet. Dessutom påpekar han att många judar dödades av direkta krigshandlingar - - liksom 30-40 miljoner andra människor under andra världskriget.
Vad Faurisson däremot vänder sig emot är ständigt upprepade påståenden som att "sex miljoner judar gasades ihjäl av tyskarna". Han anser att källorna inte ger belägg för något systematiskt massdödande av judar utan för ett fördrivande av dem österut. Detta är numera inte fullt så kontroversiellt som det låter. Bland de "etablerade" historieforskarna finns i dag vid sidan av de traditionella så kallade intentionalisterna de så kallade funktionalisterna. De senare hävdar, att källorna inte avslöjar någon klar intention eller plan från den nazistiska ledningen att massmörda judar utan att "förintelsen" växte fram som en funktion av byråkrati, deportationer och krigsförhållanden. Denna uppfattning tycks vinna allt större terräng bland de historiska experterna. Eller som dagens mest uppmärksammade svenske historiker, Peter Englund, skriver: "Alltmer forskning visar att det är funktionalisterna som har rätt".
(Moderna Tider, februari 1994, s.27).De historiker som på 1960-talet som bluff vågade avslöja de många påståendena från Nürnberg-rättegångarna och framåt, att läger i det egentliga Tyskland (Buchenwald, Dachau och många flera) var förintelseläger med gaskamrar, var dessa sanningssägare också ute för att av några slags skumma fördomar "förneka förintelsen"?
Weibulls andra påstående, att revisionistiska uppfattningar är en konsekvens av antisemitism och har vuxit fram ur förutfattade politiska och ideologiska ståndpunkter, hade varit intressant, om han på minsta sätt sökt belägga det. Det är ju en mycket grov anklagelse, men ju grövre och högljuddare den här typen av misstänkliggöranden framförs, desto mindre tycks behovet av sakskäl vara. Men förtal av det här slaget är under rådande förhållanden ett mycket effektivt sätt att blockera varje sakdebatt.
Enligt Weibull skulle alltså Faurisson i sina forskningar ha drivits blott av antisemitism. Primärkällan själv, Faurisson, bör rimligen vara intressant att citera i detta sammanhang:
"När jag hör prat om den judiska frågan somnar jag. Jag förstår att en sådan likgiltighet kan såra folk som ser antisemiter överallt liksom andra som ser judar överallt, men jag förbehåller mig rätten att få vara likgiltig på denna punkt och i åtskilliga andra frågor".Journal of Historical Review, våren 1986, vol.7, nr 1, sid 66).
Det är omvittnat att Faurisson som gymnasist i Vichyfrankrike av sina lärare blev bestraffad för sin antinazism och sitt tyskhat, en begriplig inställning hos en ung människa i ett av främmande makt ockuperat land. Efter kriget påverkades han av Paul Rassiniers böcker. Denne har i efterhand gång på gång smädats som antisemit, ja "sjukligt antisemitisk" (Expressen). Det är mycket svårt att finna något fog för denna otäcka beskyllning, om man gör sig omaket att läsa hans böcker i stället för Expressen.
Det kan ju inte ha varit antisemitism som drev socialisten och pacifisten Paul Rassinier att i Frankrike vara med och grunda en motståndsgrupp mot de tyska ockupanterna. Det kan ännu mindre vara antisemitism att hjälpa folk, bland andra judar, att undkomma till Schweiz. Det var säkert inte på grund av antisemitism som han greps och misshandlades av Gestapo och 1943 skickades till Buchenwald. Det var heller inte antisemitism som gjorde att han efter kriget kom hem till Frankrike som ett fysiskt vrak. Det var knappast av antisemitism som han sedan beskrev lägerlivets fasor.
Men var det kanske antisemitism som drev honom att motsäga andra överlevandes berättelser i olika avseenden? Var det möjligen antisemitism att avslöja andra Buchenwald-interners, t ex ett par franska prästers, skakande skildringar av massdödandet med gas i Buchenwald?
Ett rimligare svar måste väl ändå vara, att Rassinier i motsats till många hyllade överlevande faktiskt hade rätt beträffande gaskamrarna, för det fanns bevisligen inga i Buchenwald. Att han hade modet att inte bara berätta om fasorna utan också om lögnerna och överdrifterna i efterkrigsskildringarna, gör honom inte till antisemit. Eller också får man definiera om ordet, så att antisemitism blir liktydigt med att framföra obekväma sanningar.
Tyvärr finns det en tendens att göra varje diskussion om andra världskriget till något av en trossak, där avvikande genast bespottas som kättare med de värsta avsikter. Denna närmast religiösa vakthållning illustrerar Weibull omedvetet, när han i sitt vittnesmål talar om "ett händelse-förlopp som av många betraktas som heligt".
Weibulls tredje påstående, att Faurisson och andra revisionister inte grundar sina uppfattningar på forskning, är också utomordentligt märkligt. Man kan angripa Faurisson för att ha fel om gaskamrarna i det av tyskarna ockuperade Polen (även om siffrorna på döda också i Auschwitz av etablerade historiker nu har reducerats till en bråkdel av tidigare uppgivna), men inte att han underlåtit att studera och forska om andra världskriget. Ingen svensk professor torde kunna tillnärmelsevis så mycket om koncentrationslägren som Faurisson. Att en av dem som expertvittne frånkänner Faurisson hans forskning gör vittneseden till ett skämt.
Två andra inslag i Weibulls vittnesmål är värda att notera. Det ena gäller den så kallade Wannsee-konferensen, det andra att tyskarna gjorde tvål av sin offer, vilket 50 årsklasser av svenska elever felaktigt har inbillats att tro.
Weibull säger att "det numera är i hög grad klarlagt" att förintelsen skisserades och planerades vid Wannsee-konferensen i Berlin i januari 1942. "Det finns nog en vetenskaplig enighet om den saken", tillägger han.
Det är tvärtom så att Wannsee-konferensens betydelse av de historiska forskarna har tonats ned radikalt det senaste decenniet. Funktionalisterna (se ovan) frånkänner den i allmänhet någon avgörande betydelse. Och professor Yehuda Bauer vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, författare av bland annat "A History of the Holocaust" (1982), betecknar den gamla (och ännu weibullska) uppfattningen av konferensen som en "silly story" (Canadian Jewish News 30/1 - 1992, sid 8). Ännu märkligare är att Weibull inte kan ta definitivt avstånd från den gamla och allmänt spridda propagandalögnen om fett- och tvåltillverkning av lik: "Jag kan inte omedelbart säga om fett är sant eller inte sant", mumlar han faktiskt på en fråga om RIF-tvålarna, som trots de felaktiga initialerna i decennier lögnaktigt uttytts som "rent judiskt fett". Inte konstigt att en överväldigande majoritet av svenska elever tror på denna halvsekelgamla skröna, då inte ens en edsvuren professor talar i klartext. Redan 1981 avfärdade Deborah Lipstadt, professor i modern judisk historia och en av Faurissons argaste vedersakare, tvålhistorien: "The fact is that the Nazis never used the bodies of Jews, or for that matter anyone else, for the production of soap".
Hédi Fried
Hédi Frieds vittnesmål bestod främst av en skildring av hennes upplevelser åren 1944-1945. Hon berättar hur hennes judiska familj deporterades från ungerska Transylvanien till Auschwitz. Hon nämner att hennes mor vid framkomsten säger: "Jag känner gaslukt!" Hon berättar också, hur mamman hamnar i en annan avdelning än hon och systern. Hon tillägger: "När mor kom fram och kranarna öppnades, var det gas!"
Hon själv och systern blir förlagda i en barack. Hon påstår att flickorna får ligga tio på varje brits: "Alla tio fick vända sig samtidigt".
På frågan om föräldrarna svarar en av de kvinnliga ansvariga för baracken: "Ser ni skorstenen där borta. Där brinner era föräldrar. Där går era småsyskon upp i rök....Här finns bara en utgång, det är genom skorstenen"
Hédi Fried uppger att tyskarna besatte Ungern den 9 mars 1944. "Fyra veckor senare" samlades judarna i hennes hemstad i ett getto. Efter ett tag deporterades de till Auschwitz. Där bodde hon i den ovan beskrivna baracken, men fördes sedan till arbetsläger "i åtta månader". "I mars 1944" förs de sedan till lägret Bergen- Belsen.
Kommentar:
Gaslukten, som så dramatiskt lär ha känts redan vid ankomsten till Auschwitz, måste vara inbillning, eftersom den gas som skall ha använts, Cyklon B, är luktfri. Däremot kom säkert lukt från de till Auschwitz tillhöriga stora kemiska fabrikerna, bland annat en som gjorde syntetiskt gummi (Buna).
För övrigt är vittnesmålet beträffande gasning av människor hörsägen eller fria tolkningar: "När mor kom fram och kranarna öppnades, var det gas." Detta är något som vittnet inte har sett, bara tror sig veta. Påståendet att gasen skulle släppas på med hjälp av kranar, är dessutom felaktigt, trots att under många år gasen ansågs ha kommit fram ur några slags maskerade duschanordningar. I dag anser alla historiska experter som förfäktar massavlivning genom gas, att Cyklon B infördes genom hål i kamrarnas tak i form av små briketter.
Tidsangivelserna stämmer inte. Enligt Fried själv kan deportationen tidigast ha skett i april 1944, förmodligen senare eftersom de ungerska judarna enligt historikerna anlände till Auschwitz under sommaren 1944. Sedan skall Fried enligt sitt vittnesmål ha vistats ett tag i Auschwitz för att sedan föras till arbetsläger, där hon stannade i åtta månader. Att hon skall ha transporterats till Bergen-Belsen i "mars 1944" torde vara en felsägning, årtalet bör rimligen vara 1945. Men även med denna rättelse blir kronologin förvirrande. Auschwitz och dess många sidoläger befriades av ryssarna redan i januari 1945.
För att läsa andra artiklar från Radio Islams tidning
Till Radio Islams sidor på andra språk