Radio Islam: Elie Wiesel: Ett falskt vittne - Radio Islam

"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

Elie Wiesel: Ett falskt vittne

Wiesel är den kände Nobels Fredspristagare. Han framställs i allmänhet som ett vittne till "Förintelsen", mer specifikt som vittne till de s.k. dödsgasningarna. På första sidan i Le Monde, den 17 oktober 1986, understryks i en artikel med rubriken "Ett vältalande Nobelpris", att priset till Elie Wiesel kommer lägligt, eftersom:

"De senaste åren har vi kunnat se hur man under benämningen "Historisk revisionism", börjat utarbeta vissa teser, i synnerhet franska sådana, som syftar till att ifrågasätta existensen av gaskamrar och utöver det, kanske själva utrotningen av judarna."

Men hur skulle Elie Wiesel kunna vara ett vittne till gaskamrarna? Med vilken rätt kräver han att vi ett enda ögonblick skulle kunna tro på detta utrotningssätt? I sin självbiografi, i vilken det sägs att han redogör för sina erfarenheter i Auschwitz och Buchenwald, nämner han inte gaskamrar någonstans. Visst säger han att tyskarna utrotade judar... men med eld. Judarna kastades levande in i eldar som fanns utomhus, inför ögonen på alla deporterade. Varken mer eller mindre. Det falska vittnet Wiesel hade otur. Inför valet mellan ett flertal av de allierades krigslögner har han valt att försvara lögnen om elden hellre än dem om kokande vatten, gas eller elektricitet. 1956, då han publicerade sina vittnesmål på jiddisch, var myten om elden fortfarande livaktig i vissa kretsar. Den är ursprunget till termen "Holocaust". I dag finns det inte någon historiker som godtar den. Myten om det kokande vattnet och den om elektriciteten har försvunnit. Endast gasen återstår.

Lögnen om gas har fått stöd av amerikanerna: se War Refugee Board Report, utgiven november 1944. Lögnen om judar, dödade av kokande vatten eller ånga (i Treblinka) har fått stöd av polackerna, se Nürnberg-dokument PS-3311. Lögnen om elektricitet har fått stöd av ryssarna: se artikel i Pravda 2 februari 1945, sid 4, "Mordindustrin i Auschwitz".

Lögnen om elden har ett okänt ursprung. Den är på sätt och vis lika gammal som krigs- och hat-propagandan. 1958 publicerade Wiesel sitt vittnesmål i en fransk version under titeln La Nuit (Natten) med förord av Francois Mauriac (Editions de Minuit, 178 s.). Han påstår där att det i Auschwitz fanns en eldningsgrop för vuxna och en annan för spädbarn. Han skriver:

"Inte långt från oss steg lågor upp från en grop, enorma lågor. Man brände något där - en lastbil kom till gropen och stjälpte lasten - det var småbarn. Spädbarn! Ja, jag såg det, med mina egna ögon ... Barn i lågor. Är det då förvånande att sömnen, från den stunden, flytt mig?"
(s. 57)

Lite längre bort fanns det en annan grop, med gigantiska lågor, där offren kunde "kämpa mot döden i timmar" (s. 58). Den kolonn som Wiesel gick i leddes av tyskarna "tre steg" från gropen, sedan "två steg" ifrån. "Två steg från denna grop gav de oss order att svänga till vänster och de lät oss gå in i en barack."
(s. 60) Wiesel är ett vittne som hör till undantagen, han försäkrar att han träffat andra liknande vittnen. Angående Babi-Jar, en plats i Ukraina där tyskarna avrättade ryssar, däribland judar, skriver Wiesel följande:

"Senare fick jag av ett vittne veta att marken inte slutade skaka på flera månader och att gejsrar av blod då och då sprutade fram ur den."
(Paroles détranger, Edition du Seul, 1982, 192 s., s.86)

Dessa ord har inte undsluppit författaren i ett ögonblick av förvirring. Första gången skrev han ner dem, sedan har han åtminstone varit tvungen att läsa dem i korrektur. Slutligen har dessa ord blivit översatta till en mängd andra språk, liksom allt denne författare skrivit.

Att Wiesel själv överlevde är, märk väl, som genom ett under. Han säger att tyskarna i Buchenwald sände "var dag 10 000 personer i döden. Jag hamnade alltid bland de sista 100 nära utgången. De stannade oss där. Varför?"
("Author, Teacher, Witness", Time, 18 mars 1985, s. 79).

Germaine Tillion analyserade 1954 "den ogrundade lögnen" beträffande de tyska koncentrationslägren. Hon skrev då följande:

"Dessa personer (som ogrundat ljuger) är i själva verket många fler än man vanligen föreställer sig. Just ett sådant område som koncentrationslägrens värld har faktiskt, tyvärr, för att stimulera fantasin hos sado-masochisterna utgjort ett enastående arbetsfält för dessa personer. Vi känner till mängder av mentalt störda personer, delvis bedragare eller galningar som har använt sig av en inbillad deportering. Vi känner till andra som verkligen deporterats - vilkas sjuka sinne bemödat sig att överträffa de redan monstruösa saker de sett eller hört talas om. Det har till och med funnits förläggare som tryckt några av dessa vidlyftigheter och mer eller mindre officiella komilationer. Men det finns knappast någon ursäkt för förläggarna och kompilatörerna eftersom det skulle räcka med en mycket elementär undersökning för att avslöja bedrägeriet."

(Le Systeme concentrationnaire allemand (1940-44) Revue d'Histoire de la Deuxieme Guerre Mondiale (juli 1954, s. 18, not 2)

G. Tillion har inte haft mod att ge några exempel eller namn. Men det är det vanliga. Man medger att det finns falska gaskamrar, som man låter turister och pilgrimer besöka, men man säger inte var. Man medger att det finns falska "huvudvittnen", men man nämner i regel endast Martin Gray, välkänd bedragare åt vilken Max Gallo fabricerade bestsellern "I namn av de mina", fullt medveten om bakgrunden. Ibland nämner man även Jean-Francois Steiner. Hans bestseller "Treblinka" (1966) har framställts som ett verk där varje detalj styrkts av skrivna eller muntliga vittnesmål. I själva verket handlar det om en fabricering, åtminstone delvis, av romanförfattaren Gilles Perrault (Le Journal du Dimanche, 30 mars 1986, s. 5). Marek Halter publicerade 1985 "La Memoire d'Abraham" (Abrahams minnen). Där redovisar han, liksom han ofta gör i radio, sina upplevelser från gettot i Warzawa. Men om man får tro Nicolas Beau, som ändå är mycket välvilligt inställd till författaren (Liberation, 24 januari, 1986, s. 19), lämnade den lille Marek, vid tre års ålder, tillsammans med sin mor, Warzawa i oktober 1939 och inte 1941, det vill säga innan gettot i Warzawa upprättades av tyskarna. Hans bok har troligen skrivits av en spökskrivare, Jean-Noel Gurgan. Filip Müller är författare till "Trois ans dans une chambre á gaz d'Auschwitz" (Tre år i en gaskammare i Auschwitz), förord av Claude Lanzmann som var LICRA-pristagare 1980 (Ligue internationale contre le racisme et l´antisemitism, ledd av Jean-Pierre Block). Denna vämjeliga best-seller är resultatet av en tysk spökskrivares, Helmut Freitags, arbete. Denne har inte tvekat att plagiera (se Carlo Mattognos "The Fillip Müller's Plagiarism", återgiven i "Auschwitz: un dasio di plagio", Edizioni la Sfinge, Parma Italien, 1986, s.30). Källan till plagiatet är "Médecin á Auschwitz", en best-seller som fabricerats av en viss Tibere Kremer. Sålunda är en hel räcka av verk framställda som autentiska dokument, inte annat än historier som sammanställts av olika spökskrivare: Max Gallo, Gilles Perrault, Helmut Freitag, Tibere Kremer...

Man skulle gärna vilja veta vad G. Tillion idag tänker om Elie Wiesel. Hos den senare är lögnen förvisso inte utan grund. Wiesel säger sig vara full av kärlek till mänskligheten. Han drar sig likväl inte för en hatapell. Så här skriver han:

"Varje jude borde, någonstans inom sig, inrätta ett område för hat - ett friskt och kraftfullt hat - för det som Tysken personifierar och för det som Tysken hävdar. Att göra annorlunda vore att svika de döda."

("Rendezvous avec la haine" (Möte med hatet), Legends of Our Time, New York, Avon Books 1968, s. 188-78).

I början av 1986 tog 83 ledamöter av Bundestag initiativet till att föreslå Elie Wiesel till Nobels fredspris. Det vore, påstod de, "en stor uppmuntran för alla som aktivt förespråkat en försoning" (The Week in Germany, 31 januari 1986, s.2). Det är detta som kallas "att övergå från national-socialism till national-masochism".

Jimmy Carter behövde en historiker som ordförande i Presidentens Kommission för Förintelsen. Som Arthur R. Butz så väl formulerade det, han valde då inte en historiker utan en "histrion" (komediant), Elie Wiesel. Även Le Monde var, i ovan nämnda artikel, tvungen att anspela på detta karaktärsdrag, som vissa beklagar hos Wiesel. Tidningen gör det i följande ordalag:

"Naturligtvis finns det även bland dem som stöder denne amerikanske, judiske författares kamp, som först upptäcktes av katoliken Francois Mauriac, några som ogillar att han har alltför stor benägenhet att förändra det judiska lidandet till en lidandets lära eller bli överstepräst för en "förintelse-administration".

Det finns ingen business som Shoah-business. Redan för fem år sedan skrev Leon A. Jick: "Det förödande skämtet "There is no business like Shoah-business" representerar, vilket är sorgligt att konstatera, en etablerad sanning."
("The Holocaust: It's Use and Abuse within the American Public", Yad Vashem Studies, Jerusalem, 1981, XIV, s. 316).

Elie Wiesel utslungar upprörda och lågande appeller mot de revisionistiska författarna. Han anar att han håller på att tappa mark. Det kommer att bli allt svårare för honom att upprätthålla lögnen att judarna utrotades eller var föremål för en utrotningspolitik, i synnerhet de s.k dödsgasningarna. Serge Klarsfeld har nyligen medgivit att det hittills inte har publicerats några bevis för att dessa gaskamrar verkligen funnits. Han utlovar bevis och han ger sitt bästa prov. Detta prov är groteskt (se VSD, intervju 29 maj 1986, s. 37).

På det vetenskapliga planet är myten om gaskamrarna slut. Egentligen dog denna myt vid forskarmötet i Sorbonne (29 juni - 2 juli 1982) under ledning av Raymond Aron och Francois Furet. Det återstår att sprida information om detta till allmänheten. För Elie Wiesel är det dock av största vikt att dölja detta, något som massmedierna likaså understödjer. Ju högre journalisterna talar, desto tystare blir historikerna.

Men det finns också historiker som vågar höja rösten mot lögnen och hatet. Så är fallet med Michel de Boüard, före detta motståndsman och deporterad till Mauthausen, ledamot av Kommittén för Andra Världskrigets Historia, 1945 till 1981 (då sammanslagning skedde med Institutet för Nutidshistoria). Dessutom är han medlem av l'Institut de France. Man bör läsa hans gripande intervju i Ouest France, 2/3 augusti 1986, s. 6. I föregående medger han modigt att han 1954, i en vetenskaplig studie, garanterade existensen av en gaskammare där det definitivt inte kunnat finnas någon, nämligen i Mauthausen.

Respekten som vi är skyldiga andra världskrigets samtliga offer, i synnerhet de deporterade, kräver av historikerna en återgång till källkritiska metoder.

Robert Faurisson

1. Det finns en extremt vag och flyktig antydan på sidan 109 där Elie Wiesel, som tycker mycket om att ta Gud till samtalspartner säger till honom: "dessa män som Du har svikit, som Du tillåtit bli torterade, slaktade, gasade, brända, vad gör de? De ber inför dig!" I sitt förord nämner F. Mauriac "gaskammaren och krematoriet". De fyra avgörande sidorna i Elie Wiesels vittnesmål finns reproducerade i faksimil: Pierre Guillaume, Droit et Histoire, Paris 1986.