Tidningar
Tidningar
Finns det ett judiskt massmediainflytande i Sverige? Det är den fråga vi här vill väcka.
Vårt eget svar - baserat på efterforskningar är ett entydigt "Ja", både i ett historiskt och i ett mer nutida perspektiv.
Det judiska massmediainflytandet har framförallt varit framträdande inom tidningsutgivningen, något som även "officiella" källor tillstår i arbeten som huvudsakligen är ämnade att läsas av judarna och deras vänner.
Den projudiske docenten Gunnar Broberg konstaterar i sin artikel om den judiska kulturen i Sverige, efter att där ha listat upp en mängd kända historiska judiska namn inom den svenska tidningsvärlden:
"[Det judiska] Inflytandet över media är ovedersägligt."("Judiskt liv i Norden" Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala, 1988, sid. 227.)
Not: Broberg fokuserade sig på perioden kring sekelskiftet och början av 1900-talet, särskilt då Bonniers tagit över Dagens Nyheter medan deras judiske frände och halv-släkting bankiren Ernest Thiel tog över Svenska Dagbladet.
I tidningsvärlden har länge Bonnier-ägda tidningar haft en framträdande roll men även tidigt i förra seklet fanns det andra tidningsjudar.
Exempelvis den judiske redaktören Henry Muscat vilken efter praktik i Amerika och Tyskland 1920-1924, år 1933 blev direktör för den liberala tidningen "Östgöten" i Linköping, en post han höll t.o.m. sitt självmord, då tidningen sedan övertogs av socialdemokraterna.
En annan tidningsjude var Isidor Goldman, tidigare på "Mariestads Läns Tidning".
***
På den svenska tidningsmarknaden märks idag främst den judiska Bonnier-gruppen, men även den judaiserade Hjörne-gruppen (via ingifte med den judiska klanen Kaplan) och likaså den sionistiska familjen Pers och deras tidningar.
Enligt beräkningar 1993 var Peter Hjörnes Tidnings AB Stampen näst största tidningskoncern i Sverige, han överträffades bara av den judiska familjen Bonniers.
I ett Sverige där sannolikheten att någon är jude skall vara c:a en på fyrahundra, ser man således en stor del av landets tidningar fördelade på den hel-judiska familjen Bonnier och den enligt judisk tradition lika hel-judiske Peter Hjörne (Kaplan) och dennes tidningskoncern Stampen AB.
Detta judiska inflytande leder i sin tur till ett proportionerlig ökning av propagandamöjligheterna för de grupperingar som stödjer Israel i landet.
Ty både ledande familjemedlemmar från Bonniers och likaså familjen Hjörne är uttalade anhängare av staten Israel, där den senare har starka emotionella band till organisationer som Förenade Israelinsamlingen. Vi har även noterat att familjen Bonnier och dess överhuvuden Carl-Johan Bonnier och Pontus Bonnier donerat ekonomiska medel till Förenade Israelinsamlingens verksamheter i Israel (se organisationens tidskrift, nr Menorah, nr.1-2001).
Ledande Bonnier-personligheter som Carl-Johan Bonnier, Eva Bonnier och Pontus Bonnier avslöjas här (se högst upp i listan) som donatorer av ekonomiska medel till det främsta organet för pengainsamling till Israel - Förenade Israelinsamlingen.Tackannonsen är publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.1-2001, sid. 23.
Familjen Pers och deras VLT-koncern å andra sidan är inte judar - vad vi vet - men har sedan många år arbetat för Israel och familjens ledande personer har och är mycket engagerade i organisationer som Förenade Israelinsamlingen och Samfundet Sverige-Israel.
Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-1985, beklagar Anders Yngve Pers död, en man som enligt tidskriften var "en av Israels pålitligaste supportrar" och "som på bästa sätt arbetade i den anda, som bör prägla varje samfundsmedlem [Samfundet Sverige-Israel] och vän av Israel".
En annan vink om att det i detta land finns en hög grad av judiskt inflytande inom tidningsvärlden får man om man betraktar de gratistidningar som med stor framgång distribueras i landets huvudstad, där tidningen Metro har en israelisk politiker, Uriel Savir, som ordförande för Metro International S.A. (“Metro”) sedan 2002, och där Metros värsta konkurrent i Stockholm sedan hösten 2002 är en tidning från den judiska - och Israelstödjande - Bonnier-pressen, tidningen Stockholm City, och där den numera nedlagda konkurrenten Stockholm News också hade en jude i chefposition, chefredaktören Lars Weiss.
*** I denna sektion kommer vi att berätta om några större tidningar i Sverige, både sådana som existerar, men även några intressanta fall av nedlagda tidningar.
Många namn kommer att passera förbi här. Vad vi dock vill påminna om är att denna framställning förstås icke är komplett. Det reella anatalet sionistiska judar och "vänner av Israel" som har inflytande inom tidningsvärlden är fler än de vi anger. För att få det korrekta antalet och de korrekta namnen måste man gå till de Judiska Församlingarna i Sverige och deras stödorganisationer, för de känner väl till vilka journalister som tillhör "De våra" - som de så fint uttrycker det.
Vi hoppas även på ett engagemang av läsarna för att bidra till ökad klarhet i dessa frågor. Särskilt som den judiska kolonialstaten Israel trappat upp sin krigföring mot den palestinska ursprungsbefolkningen och laddar upp för storkonflikt med den muslimska världen, där Israels nätverk i omvärlden inte kommer att dra sig för att även dra in Sverige på den sionistiska apartheidrörelsens sida.
Förutom detta avsnitt om tidningar rekommenderar vi också läsning av följande avsnitt:
Massmedia
Tidningar
Sydsvenska Dagbladet (-Snällposten)
SDSVestmanlands Läns Tidning - VLT
Nedlagda tidningar av intresse
Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning - GHT
Socialdemokraten/Morgon-Tidningen
***
Dagens Nyheter
Tingstens sionistiska medarbetare
Hamrin Seniors vinkling av Israelrapporteringen
Lagercrantz - en judisk "självhatare"?
Andra intressanta DN-profiler...
Dagens Nyheters utrikessidor - Israelbevakningen
DN:s Kultursidor - Judisk Krönika i storupplaga
Introduktion - DN:s ställningstaganden
Dagens Nyheter har länge varit den svenska judenhetens och den pseudo-liberala "judeocratins" flaggskepp när det gäller att propagera för de judiska värderingarna och sprida den propaganda, som för Israels överlevnad är så oumbärlig.Bonniers har, med sin makt över denna stora "svenska" dagstidning inte bara fått det enorma privilegiet att via sina köpta journalister sätta agendan för den dagliga politiska diskursen, man har också privilegiet att sålla bland telegram och inkommande nyheter, och presentera för läsarna den "sanning", man anser att de skall få ta del av.
DN är i högsta grad ett politiskt instrument mer än en källa för information och objektiv journalistik. Forskning har visat att DN i Mellanöstern tagit en extremistisk hållning - till stöd för Israel.Vi har i vårt kapitel om massmedia och judiskt inflytande redovisat den avhandling som lundasociologen Robin Cheesman gjorde om behandlingen av Israel och dess antagoniststat Egypten i europeisk "elitpress" - "Israel and Egypt in European Elite Press", Sociologiska Institutionen vid Lunds Universitet, februari 1970 - och där av åtta europeiska tidningar just Bonnier-ägda Dagens Nyheter framstod som den tidning som konsekvent beskrev Israel på ett fördelaktigt sätt jämfört med arablandet Egypten. På detta sätt förvandlas tidningen från att bli ett informationsorgan till att bli ett instrument för den israeliska propagandan. För att läsa politikern Per Gahrtons analys av Cheesmans avhandling, hänvisas ni till att denna länk.
Och detta proisraeliska/projudiska förhållningssätt går som en rak linje genom DN:s spalter, för att inte minst tala om tidningens ledarsidor.
Man har i ur och skur ställt upp för Israel, omtolkat skeenden till Israels fördel och på ett ofta löjeväckande sätt försökt förvränga reella historiska skeenden så att de skall passa in i en förvrängd sionistisk spegelbild av Sanningen och Verkligheten.
DN har under årtionden hetsat mot arabländer och man har inte dragit sig för att uppmuntra till massakrer och folkmord. Ett läsande av DN:s ledare under det s.k. "Gulfkriget" visar hur man med frenesi verkat för en oförståelse av den andra sidans argument genom att helt enkelt förtiga dem, och istället förespråka vapenskrammel och massbombningar.
På DN:s ledarsida 3/2-1998 kan man exempelvis läsa rubriken "Saddam Husseins Irak utgör ett livsfarligt fredshot som måste neutraliseras" där uppenbarligen Bonniers menar att inte bara personen Saddam Hussein, utan hela landet Irak med dess folk, måste krossas.
Jan Guillou beskrev i en artikel i Aftonbladet, 23/2-1998, om den pågående militära och propagandistiska upptrappningen mot arablandet Irak, där Guillou varnade för att man håller på att iscensätta "ännu ett massmord på araber".
"Att amerikanska presidenter då och då vill sända bombflygsflottor över ett eller annat muslimskt land är ingen nyhet. Den kommande massmordsaktionen ingår helt enkelt i vår tids politik, det är muslimerna som ersatt Sovjetunionen som vår stora fiende och fördelen med muslimer är att de är civilbefolkning och kan massmördas utan att försvara sig."Och han utvecklar detta resonemang:
"För att möjliggöra den här politiken krävs nu inte bara att man persionifierar fienden till "Saddam". Det krävs också ett avmänskligande av araber. Offren är inte människor som vi andra.Ty inte skulle Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledarsidor drömma om att kräva en miljon vita människors död av ditt eller datt politiska skäl. Massmord i vår tid kan bara försvaras av sådana ledarskribenter om offren är araber."
Här sade Guillou det väsentliga: massmord är helt OK enligt dessa herrar så länge de inte är "vita" som masslaktas.
Eller som Aftonbladets Fredrik Virtanen skriver i en kolumn i Aftonbladet 7/6-2001: "[...] vi har sett Israels premiärminister Ariel Sharon mörda palestinier medan DN klappar händerna [...]."
Ett bra exempel på hur dessa Bonnier-personligheter på DN fungerar sågs i DN, 16/12-2001, då Dagens Nyheters politiske redaktör Niklas Ekdahl skriver:
"Efter Kuwaitkriget etablerades myten om en halv miljon döda irakiska barn, ett påstått resultat av FN sanktioner."Här försöker DN nedtona den vedervärdiga utsvältningen av ett helt folk och t.o.m. kalla det för en "myt" trots att siffrorna om över 500 000 döda barn samt att det dör 4500 barn varje månad p.g.a sanktionerna är hämtade från självaste FN. Och t.o.m. judinnan Madeleine Albright som tidigare var USA:s utrikesminister hade inget att invända när man i det amerikanska TV-programmet CBS 60 Minutes, 12/5-1996, tog upp dessa civila irakiers massdöd, utan konstaterade cyniskt:
"Vi tycker att det är värt priset."
Och många är de ledare där DN skrivit att man hyllar inrättandet av internationella domstolar mot krigsförbrytare, och där man ideligen nämner samma gamla slitna namn som Saddam Hussein och Milosevic, men i samma veva konsekvent glömmer den krigsförbrytande härskarskaran i Israels politiska maktapparat, med namn som Ariel Sharon (premiärminister) och Rafael Eytan (f.d. försvarsminister) för att bara nämna några.
Och judiska banditer och skojare släpps fram och får tala helt ostört utan motkommentarer. Exempelvis låter man den judiske finanshajen och symbolen för judisk ekonomiskt världsmakt - George Soros - få allt han säger publicerat i Dagens Nyheter, utan minsta klander för vad han gjort mot vårt lands ekonomi.
DN skriver upprörda spaltmeter om de svarta i Zimbabwe och deras "fruktansvärda" fördrivning av vita jordbrukare från sina landplättar och gods och kallar detta för de hemskaste av brott - men är samtidigt oerhört tyst och lågmäld när det gäller den tiofalt värre judiska ockupationsmaktens dagliga övergrepp, etniska rensning och ockupation av palestiniernas landområden.
Artikeln ovan var publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1993.Svenska massmediaprofiler på två-dagars seminarium i regi av Solidaritetskommittén för Israel och medverkan av Israels dåvarande ambassadråd i Sverige, Yigal Caspi.
Notera att Expressens dåvarande ledarskribent och numera Dagens Nyheters politiske redaktör, Niklas Ekdahl, var en av deltagarna.
"Oberoende liberal", jo, man tackar!
***
Med politiska redaktörer som herr Ekdahl är det inte konstigt att DN blivit mästare på förvrängningar av perspektiven.Dagens Nyheters journalister har - precis som Expressens fast något mer sofistikerat - en tendens, närmast instinktiv sådan, till förvrängningar av fakta och subjektiva omtolkningar för att presentera en bild av verkligheten som passar dem själva.
Journalisten och författaren Jan Guillou skrev i en krönika i Aftonbladet 21/2-2000, om DN-journalisternas hantering av sanningen:
"Det finns sällan skäl att ta vår malligaste morgontidning [DN] i försvar. Blir man uppringd av någon av dess reportrar gäller det att passa sig. Risken är avsevärd att man blir felciterad med avsikt, antingen för att framstå som korkad eller som skyldig till vad nu anklagelsen gäller. Av detta har jag gedigen egen erfarenhet."
DN, 6/3-2001.
I samband med attackerna mot World Trade Center och Pentagon 11:e september 2001 började man i DN och andra sionist-media enligt gamla ritualer att presentera "statistik" för att ge sken av att belysa svenska folkets åsikter i frågan om USA:s väntade svar på attacken - massbombningar mot något land i tredje världen.I Dagens Nyheter den 27/9-2001, toppades förstasidan av nyheten om en opinionsundersökning där man enligt DN:s stora rubrik skulle ha kommit fram till att "Sju av tio [svenskar] stöder USA-attack". I insidesrubriken förstärktes detta till att "Svenskarna stöder USA:s vedergällning".
På förstasidan stod det dessutom att "sex av tio" svenskar kunde acceptera en attack där oskyldiga dödas. Men av självaste Temo-diagrammet - d.v.s. grunden till undersökningsresultatet - på sidan A5 inne i tidningen framgick det istället att sex av tio svenskar var emot detsamma! Och endast 33 procent accepterade ett motangrepp där civila dödade!
DN har således på sedvanligt viss vänt upp-och-ner på innehållet i undersökningen och som vanligt presenterat den förvanskade informationen i storstil på huvudsidan i vetskapen om att folk sällan kollar staplarna och diagrammen.
TV-programmet "Mediemagasinet" på Sveriges Television har också tagit upp andra exempel från DN där man i sina rubriker påstått att en viss undersökning kommit fram till en viss slutsats, men där självaste artikeln och undersökningen i sig visar att slutsatsen och undersökningsresultatet var ett helt annat än det DN ville förespegla.
Ett annat litet exempel från högen: När Dagens Nyheter skulle skriva om den demonstration som hölls i Stockholm den 20 oktober 2001 i protest mot USA:s bombningar av Afghanistan lyckas man i en artikel 21/10-2001 påstå att en av demonstranternas paroller var "Solidaritet med Afghanistans krig" vilket förstås är en ordalydelse som låter ovanligt "fanatiskt" och osvenskt. Dock rättade man sig nästa dag (22/10-2001) och tillstod att "en text på en av banderollerna" återgivits "felaktigt" och att den korrekta ordalydelsen förstås var "Solidaritet med Afghanistans folk".
Enligt sedvanlig DN-ritual var självklart var den korrigerande artikeln med den rätta ordalydelsen bara en tredjedel så stor som den första med det desinformerande innehållet.
*** Vi kommer nu att gå mer konkret in på de sionistiska profiler, de flesta judar, men en del även deras nyttiga idioter - det som judarna kallar för "shabbez gojer" - som under årtionden använt DN som plattform för att torgföra sina extremistiska åsikter och propaganda.
|
"Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment", |
När vi skriver om DN förs tankarna till en artikel i Svenska Dagbladet den 7/3-1997, publicerad på kultursidornas "Under Strecket" och skriven av judinnan Nina Solomin med rubriken "Judarnas integration i det amerikanska samhället". Artikeln handlade om den amerikanske juden J. J. Goldbergs bok "Jewish Power" - på svenska rätt och slätt "Judisk makt".Som en parentes kan det här vara på sin plats att nämna att Nina Solomin sitter i redaktionen för judenhetens främsta tidskrift i Sverige - "Judisk Krönika".
I artikeln i SvD beskrev Solomin den amerikanska tidningen New York Times judiska profil, en tidning som verkar vara en judisk förlaga till Sveriges Dagens Nyheter:
"The New York Times har en litet kuriös historia i detta avseende. Samma familj äger tidningen i dag som då den köptes 1896 av Adolph Ochs, som var jude. Även om det finns familjemedlemmar i dag som till och med är döpta, är det många som ser The Times som en judisk tidning, inte minst bland de amerikanska judarna (Goldberg konstaterar ironiskt att den för organiserade judar äger "en nästan religiös kvalitet. Man ser den som ett slags församlingsanslagstavla, det enda verktyget med vilket man kan nå den judiska publiken.")"Det är precis detta - en judisk "församlingsanslagstavla" - vi anser att judarna håller på att åstadkomma med Dagens Nyheter.
***
En historisk överblick
Dagens Nyheter, grundad 1864, var från början en icke-judisk tidning med ringa judiskt inflytande, men där inflytandet ökade gradvis efter Bonniers övertag.
Dock skall vi inte glömma att nämna Dagens Nyheter AB:s judiske verkställande direktör 1908-1910, Henrik Koppel.
Henrik Koppel, född 1871, i Köpenhamn, var huvudsakligen engagerad i bokförläggarebranschen men även involverad DN och hade en stark judisk förankring där hans far var en jude från den kända klanen Koppel och där modern var en judinna från den likaledes judiska klanen Bendixsen.
Henrik Koppel var gift 1911-1914 med författarinna Else Kleen som var medarbetare på Dagens Nyheter 1906-1910, (gick 1914 över till Stockholms-Tidningen). Else Kleen gifte f.ö. om sig 1926 med statsrådet och partisekreteraren för socialdemokraterna, Gustav Möller.
När så Bonniers klev in på arenan ökade man genom förvärvet av DN sin makt.Docent Gunnar Broberg skriver i den projudiska boken "Judiskt liv i Norden" (Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala, 1988, sid. 227) om hur juden Karl Otto Bonnier genom köpet av Dagens Nyheter 1907 vid sekelskiftet "utan tvekan" kom att höra till en av "landets mest inflytelserika män".
Karl Otto Bonnier (1856-1941) var bokförläggaren som var delägare och senare ensam innehavare i Albert Bonniers Förlag AB. Efter övertagandet av Dagens Nyheter var han tidningens styrelseordförande 1909-1938. Hans son Tor Bonnier kom senare att ärva detta ordförandeskap.
Juden Karl Otto Bonnier ligger idag begravd på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga i Stockholm, tillsammans med sin hustru Lisen (från den judiska klanen Josephson).
Dagens Nyheters Otto von Zweigbergk (1863-1935), chefredaktör för tidningen åren 1898-1921 samt VD i DN AB 1915-1919 (efter Koppel), var en nära allierad och vän till Bonniers, som dessutom som även satt som liberal ledamot i Första Kammaren 1919 och konstitutionsutskottet.
Redan på ett tidigt stadium kom tidningen under den Bonnierska ledningen att få en tilltagande judisk vinkling av det skrivna materialet. Den judiske liberale skribenten, ekonomiprofessorn Eli Heckscher (1879-1952) far till högerledaren Gunnar Heckscher och farfar till socialdemokraten och sedermera rikspolischefen Sten Heckscher, arbetade länge på DN.
Not: Eli delar numera plats med Karl Otto även på den Andra Sidan då han också är begravd på den norra judiska begravningsplatsen i Stockholm.
Som ytterligare led i judaiseringen av tidningen kopplade Bonniers in andra judar och deras allierade på ledande poster i tidningen.
På den strategiska posten som utrikesredaktör tillsatte Bonniers en viss herre Simon Brandell, där dennes judiska hustru Elin Brandell, född från den kända judiska klanen Henriques, också bereddes plats att arbeta på tidningen från 1906 och framåt. Elin Brandell var dotter till den judiske professorn vid tekniska högskolan, Pontus Henriques, och dennes maka Gustafva Heyman, den senare i sin tur dotter till den judiske professorn Elias Heyman.
Senare kom paret Simon Brandell-Elin Brandells judiska barn Ulf Brandell och Barbro "Jota" Jospehson att också bli kända DN-journalister, vi skriver mer om dessa två längre ner i vår genomgång.
En annan judisk medarbetare under tidningens tidiga historia i egenskap av musikrecensent i Dagens Nyheter var överkantorn i synagogan Felix Saul. Men även judar som Ernst Klein (Sr.) (son till överrabbinen Gottlieb Klein) och Gerda Marcus-Fall har arbetat på DN.
En annan jude var Axel Josephsson (född 1868), där modern kom från den judiska klanen Salmonson. Han var baserad på andra sidan Atlanten och medarbetare i USA för både Dagens Nyheter, Stockholms-Tidningen och Stockholms Dagblad.
Gabriel Grünewald, från den lika så kända judiska Grünewald-klanen, ansvarade under denna epok för Dagens Nyheters (och senare även Expressens) distribution, i egenskap av dess distributionschef. Gabriel var broder till den så beryktade och av judarna hårdlanserade judiske konstnären Isaac Grünewald, som tillika var professor vid Konsthögskolan åren 1932-1942.
Efter att Karl Otto Bonnier avgått som styrelseordförande för Dagens Nyheters AB tog hans lika judiska son Tor Bonnier över denna strategiskt viktiga post.
Nu inleddes ett nytt steg under den epok som Tor var styrelseordförande - 1938-1960 - en period som var kritisk för världsjudendomen och den sionistiska rörelsen.
***
Tingstens galna tid Herbert Tingsten (1896-1973), är en person som anses ha haft ett stort inflytande på opinionsbildningen i Sverige i egenskap av chefredaktör på Dagens Nyheter.
Den kände medie-forskaren, professor Stig Hadenius, skriver på DN-Debatt (24/2-2001):
"Herbert Tingsten var med DN:s ledarsida som medel landets främste opinionsbildare under nästan 15 år. Han bestämde dagordningen för debatten på ett sätt som har få motsvarigheter i svensk modern historia."
Herbert Tingsten var handplockad till posten som chefredaktör av självaste Tor Bonnier, trots att Tingsten saknade tidigare erfarenhet från tidningsvärlden. Tor Bonnier hade fått upp ögonen på professorn i statsvetenskap Tingsten, vars verk Bonnier-förlaget tidigare publicerat, och ansåg att denne passade de nödvändiga kriterierna för att erbjudas jobbet som DN:s nye chefredaktör. DN skriver själv i sin krönika (del 1, "Tingstens tid", Dagens Nyheters förlag, 1989, sid. 22) att Tor Bonniers val av Tingsten till posten som chefredaktör var rent politiskt:
"Det var inte en tidningsmakare eller ens en tidningsman bokförläggaren [Tor Bonnier] var ute efter. Han ville ha en karl med åsikter och förmåga att uttrycka dem."Tor Bonnier ville alltså ha en politisk nickedocka som skulle verka för politisk propaganda istället för att informera läsarna, han skulle driva en linje som föll den Bonnierska klanen i smaken. När det gäller Tor Bonniers val av Tingsten, måste man verkligen erkänna att han valt rätt, denne Bonnier hade åtminstone näsa för nosa sig till en opportunist att nyttja.
Tor Bonniers egen prosionistiska hållning avslöjas av hans hustru Jytte Bonnier, i hennes bok "Manilla - Innanför murarna" (Bokförlaget Trevi, 1993, sid. 107), där hon skriver om sin judiske make:
"Dock ömmande han [Tor Bonnier] för det späda landet [Israel] och förkastade, i motsats till sin far [Karl Otto Bonnier], inte sionismens idé. [...] Han reste till Israel och diskuterade sionismen med ledande politiker, bland annat med Golda Meir som försökte övertala honom att emigrera till Israel. Men släkten, familjen och firman var hans hem."Här ser vi alltså hur man tillstår att en ledande person från den judiska härskar-klanen Bonnier själv personligen reser till det stulna landet och diskuterar och förhandlar med ledande sionistiska personligheter som Golda Meir, sionismens Gran´ Ol´ Lady, kvinnan som exempelvis påstod att det inte fanns några palestinier.
Saxat från Judisk Krönika, nr.9/10-1973
DN-chefredaktören Herbert Tingsten var inte heller rädd att profilera sig som en av Israels främsta förkämpar. Hans bok "Det hotade Israel" (Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1957) var tongivande (1967, efter Sexdagarskriget, kom den ut i en andra reviderad, upplaga).
Per Ahlmark, den person som numera kan betraktas som den mest hysteriskt fanatiska proisraelen i svensk politik och massmedia, har aldrig stuckit under stol med att han är en hundraprocentig Tingsten-adept. Att sedan Ahlmark kopierade sin guru genom att ge ut boken "Det hatade Israel" ihop med sionisterna Thomas Hammarberg (Folkpartiet, Amnesty-aktivist, se mer här) och Ernst Klein (Expressen-redaktör, se mer här), visar graden av blind sekterism.
En del av Herbert Tingstens prosionism kan man säkerligen härleda till hans intima och nära umgänge med Tor Bonnier och hans familj. DN skriver i sin krönikebok, del 1, "Tingstens tid" (Dagens Nyheters Förlag, 1989, på sid. 229), om Herbert Tingstenoch Tor Bonnier:
"Herbert Tingstens relationer till familjen Bonnier, särskilt till Tor Bonnier, släktens ålderman och ordförande i Dagens Nyheters styrelse, var av allt att döma utomordentligt goda under större delen av hans chefredaktörstid, fram till slutet av 1957. Det är belagt från många håll att hans och Tor Bonniers kontakter gick långt utöver vad som automatiskt följde av deras 'yrkesroller'. Det var fråga om personlig vänskap som utvecklades under livligt privat umgänge och innefattande deras fruar, Gerd Tingsten och Jytte Bonnier."Då Herbert Tingsten var chefredaktör - under hela perioden 1946-1960 - kunde han således influera Dagens Nyheter med prosionistiskt propaganda under den viktigaste perioden av den kontroversiella judiska staten Israels grundande och etablerande på palestinsk mark,
Hans bok "Det hotade Israel" ger flera hints om graden av cynisk snarare än blåögd prosionism som infekterade det Tingstenska tänkandet. Vi kommer här att citera lite från detta verk, för att visa vad det var för förvriden sionistisk hållning som omfattades av chefredaktören för en Sveriges ledande tidningar. Citaten nedan är hämtade från 1957 års utgåva av hans bok, om inte annat anges.
Redan i sitt förord till boken berättar Tingsten om hur han kommit att fascineras av judarnas apartheid-stat Israel:
"Sedan dess har jag genom studier och senast genom min resa [till Israel] blivit övertygad om att Israel hör till det stora positiva i vår tid. Min övertygelse om detta är så stark att jag har svårt att tro att inte alla människor med ungefär samma allmänna värderingar vid en viss fördjupning av kunskaperna i frågan måste komma till samma uppfattning."Samma skönmålning och hyllning av sionismens Israel - "det stora positiva i vår tid" - löper som en röd tråd genom boken.
Exempelvis skriver han (sid. 175-176):
"Israel är vår tids stora exempel på att vad som alla utom ett fåtal besatta sett som en utopi inom några årtionden kan bli verklighet Den judiska staten är där, och den motsvarar i sin gestaltning planerna och drömmarna."Han deklamerar vidare om denna Utopia come true - Israel (sid. 26):
"Det är det positiva och vitala i en förening av traditionalism och utopism som utmärker den unga nationen [Israels] hållning."Och den sionistiska statens landvinningar de första nio åren efter tillkomsten 1948, kallar förövrigt Tingsten för "Israels storverk" (sid. 125).
Om de sionistiska inkräktarna i Palestina som i massor koloniserat landet skriver Tingsten (sid. 126):
"De [judarna] har kommit till Israel med en känsla av kallelse, plikt och stora syften, de har känt sig inbegripna i, ansvariga för, ett stort experiment som måste lyckas, de har - i ovanlig grad och i ovanlig omfattning - varit hängivna människor med god vilja."Hur det är med den "goda viljan" från sionisternas sida kan man fråga Palestinaaraberna om.
Avseende judarnas rätt till Palestina drar han inte sig för att ta upp parallellen mellan de vita nybyggarna i indianernas land, de som grundade "Amerika", och situationen i Palestina. Utan han tillstår att palestiniernas öde totalt sett liknar indianernas lott - d.v.s. att bli invaderade, ockuperade och degraderade i sitt eget hemland. Och detta är helt allright därför att judarna - enligt Tingsten - är de som är mest lämpade att förvalta landet, även om de inte ens kom därifrån.
I kapitlet med titeln "Israels rätt att leva", ger han olika argument för Israels existens, och där kan man under underrubriken "kulturarbetarens rätt" (sid. 167), läsa Tingstens summering av vad han kallar "kultur"-argumenten för en judisk stat i Palestina:
"Före Israels upprättande hade judarna redan omskapat Palestina. De hade, från västerländsk synpunkt, representerat en högre intellektuell, moralisk och materiell kultur, kännetecknad av rationalism, böcker, skolor, maskiner, nyodling."
Efter detta rasistiska dravel tar Tingsten sedan upp motargumentet mot detta sätt att betrakta rätten till ett land, motargumentet att i sådana fall ju inte ens självaste Hitler kan klandras för sin expansionism och att ett sådant förhållningssätt där den rådande principen skulle vara att "effektivitet gåve rätt att härska" ju gör att kolonialism och imperialism skulle vara helt legio. Detta är dock ett motargument som Tingsten rappt avfärdar. Han skriver istället - och på så sätt avslöjar sin imperialistiska människosyn - att det är acceptabelt att indianerna blev undantryckta, då det moderna USA som byggdes på indiansamhällets ruiner blivit en välsignelse för mänskligheten. Han skriver (sid. 167-168):
"Att Manhattan blivit ens stor stad istället för en ödemark, att Amerika kommit att bebos av 170 miljoner amerikaner i stället för några hundra tusen indianer ter sig som ett framsteg för alla. Enligt samma måttstock är det ett framsteg, då en demokratisk judisk regim ger arbete, bröd och bildning åt miljoner människor i ett område, där tidigare något hundratusental levde i ofrihet, okunnighet och nöd."Alltså inte ett ord om rätt versus orättvisa, om indianernas situation som de hunsade och massakrerade som i civilisationens namn måste ge plats och vika sig för den vite mannens stövel.
I samma bok avslöjar sig Tingsten igen som en imperialistisk nicke-docka då han (på sid. 139) skriver om Frankrike, som då den första utgåvan av boken skrevs var i full färd med att massakrera motståndet mot den franska ockupationen i det nordafrikanska arablandet Algeriet.
Man skall komma ihåg att det den franska statens krig för att försöka bibehålla sitt koloniala fotfäste i Algeriet kostade ungefär en miljon algerier livet. Enligt Tingsten var detta dock liktydigt med att Frankrike var "hotat av arabisk nationalism" - ett helt absurt förhållningssätt som är ungefär lika galet som att påstå att Nazityskland då det invaderat och sedan ockuperat landet Polen för att där befästa en tysk kolonial ockupation och införlivande i Stor-Tyskland - att Tyskland skulle varit "hotat" av polska nationalister, då den polska motståndsrörelsen började bita tillbaks mot aggressorn och ockupanten.
Nej, enligt Tingsten var den franska statens krig mot de algeriska nationalisterna och frihetskämparna av godo då de två staterna Frankrike och Israel då fick gemensamma fiender och Frankrike kom att bli "Israels mest aktive förkämpe bland de större staterna".
Med en sådan människosyn är det inte svårt att se hur Tingsten och hans maffiosokompisar kom att beundra Israel. Samtidigt förvånar det att inte tillräckligt många humanistiskt lagda svenskar inte i större skala protesterat mot denna förvrängda människosyn som Tingsten & Co spred.
Herbert Tingsten skriver också sin bok, (sid. 169-170) att det förstås är en plikt som icke-jude att stödja judarnas rov - det s.k. "Israel":
"Att ge en fristad åt detta [judiska] folk, åt en del av detta folk, och att skapa trygghet för denna fristad [Israel] borde vara en samvetssak för nationer, som säger sig vilja verka för kristna och humanitära ändamål."Och på sid. 141 heter det att:
"Israels politik söker fred och trygghet. Det låter banalt; alla stater förklarar sig arbeta för samma mål. Men kanske finns i nutiden ingen annan stat, där längtan efter fred och trygghet är så lidelsefull som i Israel. Det beror i någon mån på att Israels hela ideologi, i motsats till många andra staters, är inställd på fred mellan folken, ja, till och med traditionellt innehåller ett stänk av tro på att just den ur förskingringen frälsta judendomen har en fredsmission i världen."Detta är höjden av dumheter. Avslöjanden av den sionistiska ledargarnityrets planer på krigiska operationer och landvinningar är många och vittnar om en på förhand utstakad plan att sno åt sig så mycket territorium som möjligt från araberna.
Att tala om att Israel - av alla länder - skulle söka fred, är lika ohederligt som den sydafrikanska apartheidregimens påståenden från deras eget propagandabooklet "This is South Africa" - utgiven av apartheidregimens informationsbyrå i Pretoria 1987, och som vi nu här citerar från. På sid. 38 i denna apartheidförskönande skrift kan man läsa följande under rubriken "foreign relations" - utrikesrelationer, läsa:
"South Africa´s foreign policy is based on her commitment, as described in the preamble of the Constitution, to seek world peace in association with all peace-loving peoples and nations. In this pursuit she strives to maintain and promote relations with all nations on the basis of mutual advantage and respect for one another´s sovereignty, including non-interference in domestic affairs. [...] In the light of this awareness of the common destiny of states in Southern Africa, the South African Government has undertaken wide-ranging initiatives to promote co-operation and development in the region."Här ser vi också samma exempel på tillämpning av "tvärtom-språket" - där man säger en sak trots att man egentligen menar det motsatta. Under en period när den sydafrikanska regimen var nedblodad av sitt nedtryckande av den inhemska svarta oppositionen mot systemet och involverad i ockupation, destabilisering, ett massivt förstörande av infrastruktur och väpnad intervention och massmördande i grannländerna Angola och Mocambique, kunde man alltså samtidigt skriva att man hyllade freden - "seek world peace", "non-interference in domestic affairs" och t.o.m. hade "undertaken wide-ranging initiatives to promote co-operation and development in the region".
Samma falska teknik användes och används idag av Israels propagandister och apologeter, precis som när Israel talar om "Shalom" samtidigt som man bombar.
Tingsten berättar i sin bok om den judiske landsfadern David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister, som den judiska statens fadersgestalt, och beskriver hur han hos Ben-Gurion identifierar en "kraft och vitalitet i den goda viljans tjänst, en helgelse som hos ingen annan politiker" (sid. 82, i 1967-års utgåva av boken).
Kan det möjligen vara Ben-Gurions blodtörst och effektivitet att fördriva och etniskt rensa Palestina på dess arabiska ursprungsbefolkning, Tingsten menar då han talar om "kraft och vitalitet" och "helgelse" i Ben-Gurions gärningar? Vi låter oss erinra att det var ingen annan än den sionistiska galjonsfiguren David Ben-Gurion som redan 1937, innan Israels grundande, i ett brev till sin son berättade hur en judisk stat skulle grundas: "Vi skall fördriva araberna, och ta deras boningar." (Se "Ben Gurion and the Palestinians", Shabtai Teveth, sid. 189.) Och 10 år senare, i sin dagboksanteckning för 19 december, 1947, skrev Ben-Gurion i samma blodtörstiga anda:
"Vid varje attack måste ett avgörande slag ges så att resultatet blir att hemmen förstörs och befolkningen fördrivs."(Se Ben-Gurions "Diary", Vol 1, 19 december, 1947, citerad i "The Palestinian Catastrophe", Michael Palumbo, sid. 40.)
Herbert Tingsten skriver vidare i sin bok om det s.k. "befrielsekriget" 1948 (sid. 147) med en djävulsk falskhet:
"Där judarna segrade, lämnades i regel den arabiska civilbefolkningen i fred och de som önskade det fick rätt att lämna landet."
Och de palestinier som fördrivits från sitt hemland av David Ben-Gurion och hans sionistpack, fråntar Tingsten rätten att återvända till sitt land. Tingsten skriver (sid. 149):"Arabflyktingarna vid landets [Israels] gränser har under när ett årtionde systematiskt hetsats mot judarna, att låta dem återkomma vore självmord."Alltså giver Tingsten legitimitet åt den judiska etniska rensningen med motivationen att de från sin hembygd bortvingade palestinierna, ju inte efter detta tycker om judar! Tänka sig att applicera ett liknande förhållningssätt på de tyska nazisternas ockupationer och folkflyttningar, eller för att inte tala om Stalins förflyttningar: "De till Sibirien fördrivna balterna får inte återkomma till Baltikum då de numera - efter att ha deporterats - inte tycker om ryssar och kommunister."
Skulle det fungera som ett positivt argument för Sovjets hållning?
Tingstens bok utgör ett skrämmande dokument. Det häpnadsväckande är att Tingsten själv avslöjar att: "Ungefär en tredjedel av min skrift har tidigare publicerats i artiklar i Dagens Nyheter." Alltså har en tredje del av denna subjektiva och proisraeliska partsinlaga blivit publicerad i hans egen tidning under hans chefredaktörskap. Vad är detta om inte ett formidabelt exempel på sionistisk propaganda i våra svenska medier, serverad för inte ont anande läsare?
Sin sionistpropaganda har Tingsten också spridit i en mängd andra medier under åren.
Exempelvis kunde man läsa följande i tidningen Idun/Veckobladet den 9/6-1967, just då Sexdagars-kriget rasade, där Tingsten skriver:
"Här finns en förening av kritik och tro, om man så vill av kritik och hängivenhet som gör Israel till världens blomma - jag tvekar inte att säga det. Här är något stort på gång. Här är ett land vi måste känna för, oberoende av om vi är svenskar eller israeler, judar eller kristna. Israel är det mänskliga landet framför andra."Kursivering av ordet det "mänskliga" landet, är Tingstens eget.
Per Gahrton tar upp fenomenet Tingsten i sin bok om Mellanöstern "Kampen om Palestina" (Prisma-debatt, 1970, sid. 21):
"Det som gör Tingsten unik är hans ohöljda antiarabiska cynism.I en efterskrift - daterad den 12 juni 1967 - till en ny upplaga av 'Det hotade Israel' visar han en vidrig pojkaktig entusiasm över att det var hemmalaget som vann [i Sexdagarskriget]: 'Då jag skriver detta är det med en känsla av glädje som säkert finns hos hundratals miljoner människor i den demokratiska världen. Glädje över att kriget är slut, men framförallt över att det slutat som det gjort.'
Varken här eller någon annanstans finns ett ord om de många sårade, lemlästades, napalmbrända, ihjältörstade arabernas öde, inte en tanke på de gamla och nya Palestina-flyktingarna."
***
Den fanatiske prosionisten Herbert Tingsten, Per Ahlmarks lärofader, i sin arroganta prakt.
Den f.d. Aktuelltchefen Åke Ortmark (som f.ö. erhöll Lukas Bonniers Stora Journalistpris år 1999) skriver i sin bok "De okända makthavarna" (Wahlström & Widstrand, nyutgåvan från 1970), om Dagens Nyheter, Herbert Tingsten och Israelfrågan (sid. 342):"Fallet Israel har för övrigt tidigare givit upphov till motsättningar på DN:s redaktion, nämligen på Tingstens tid, dvs. under kriget 1956. Tingsten var utomlands när kriget började, och Sven Öste - då ledarskribent - skrev några ledare som färgades av en mot Israel skeptisk ton. Men den passionerade Israelvännen Tingsten kom hem och ändrade med raska grepp tidningens hållning. Det kan tilläggas att DN även på reportageplats - främst genom Agne Hamrins artiklar - har drivit en mycket proisraelisk linje."
Läser man den sionistiska pressen ser man idel glädje över att under så många år ha en så hängiven propagandist som Tingsten på en så central och inflytelserik plats.
Herbert Tingsten, chefredaktör för Bonnier-tidningen Dagens Nyheter, hedrades förstås senare av Samfundet Sverige-Israel, där Tingsten utsågs till "Samfundets förste hedersledamot" (se Menorah, nr. 2-1978).
Även efter döden fortsätter Herbert Tingstens proisraeliska gärning. I Judisk Krönika, nr.3-1991, rapporteras att "Gerd och Herbert Tingsten donerade sin villa i Roquebrune till Youth Aliya" ("Aliya" är det hebreiska ordet för att beteckna att judar "återvänder" till Israel). Den Tingstenska villan har sålts och pengarna går bl.a. till ryska immigrantbarn, samt kibbutzen Gan Schmuel.
Judisk Krönika skriver:
"Som alla vet hörde Gerd och Herbert Tingsten till Israels allra närmaste vänner. Vi som var med på den tiden känner fortfarande glöden och engagemanget i Herbert Tingstens försvar för Israels sak. När Gerd och Herbert Tingsten testamenterade villan i Roquebrune till Youth Aliya var detta en kärleksförklaring, en värdig tribut till kampen för Israel."
***
Tingstens sionistiska medarbetare
Utrikesredaktionen och Israelbevakningen i DN var länge i händerna på den sionistiske juden Ulf Brandell, på mödernet från den judiska klanen Henriques. En sionistisk aktör vars judiskhet uppmärksammas i exempelvis Judisk Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt...". En mycket läsvärd artikel om kända svenska judar och svenskar med judiskt påbrå och som finns inscannad och tillgänglig för läsning via denna länk.Ulf Brandell började redan 1948 som utrikespolitisk medarbetare på Dagens Nyheter, och blev sedan utnämnd till utrikesredaktör under sionisten Tingsten. I egenskap av utrikeschef åren 1957-1972 hade denne jude under en period av yttersta vikt för Israel då de gällde att samla goodwill från omvärlden för att kunna befästa den judiska staten - ett avgörande inflytande på utrikes- och Israel-rapporteringen och den prosionistiska vinklingen i en av Sveriges största och mest inflytelserika tidningar.
Juden Ulf Brandell-Henriques (som trots att han är född 1910 så sent som år 2001 setts skriva i DN) hade också under sin glansperiod en stark påverkan och innehållet i tidningens ledare, avseende just Israel. Den f.d. Aktuelltchefen Åke Ortmark skriver i sin bok "De okända makthavarna" (Wahlström & Widstrand, nyutgåvan från 1970), om DN:s ledarsida och specifikt om Israelfrågan (sid. 341):
"Det är Brandell som helt dominerar det området och han företräder den traditionella [pro-israeliska] svenska politiken."Ett typexempel på hur en jude kapar - shanghajar - en del av ett massmedieområde d.v.s. Mellanösternpolitiken - för att tjäna sina egna etnocentriska, judiska, syften.
Juden Brandell var också duktig på att sprida propaganda om andra världskriget, propaganda som också hjälpte den judiska saken. Den av judar infiltrerade s.k. Naziguldkommissionen skrev i sin slutrapport, dokument SOU 1999:20:"Utrikesredaktören på Dagens Nyheter 1948-72, Ulf Brandell, gav god publicitet åt nya böcker och nya avslöjanden om andra världskriget, inte minst om den svenska politiken 1939-45."
Ulf Brandell blev hyllad av Israel och de svenska sionisterna för sina propagandainsatser.
I Judisk Krönika, nr.2-1969, berättas hur DN:s utrikeschef Brandell medverkade på Judiska Nationalfondens årliga Tubishvat-fest där "Ulf Brandell, välkänd DN-medarbetare" höll tal under rubriken "Israel i blickpunkten", där enligt Judisk Krönika "redaktör Brandells sakliga redogörelse om situationen övertygade de närvarande vilken israelvän och israelkännare han var".
Judisk Krönika, nr.2-1974, låter berätta om en tillställning som Judiska Nationalfonden (KKL) höll på hotell Sheraton 10:e februari 1974, och där bl.a. Irsaels dåvarande Sverigeambassadör Avner Idan medverkade och KKL:s svensk-judiske ordförande Harry Rock:
"Ambassadör Idan och hans maka Rivka delade ut diplom till dem som blivit inskrivna i Sefer Hajeled, Sefer Barmitsva, Batmitsva och Sefer Jeruschalajim samt dem som fått lundar och alléer planterade i sitt namn.Bland dem som fick lundar i sitt namn var signaturen Corinna i SvD, Greta Bolin, f. ordf. i Samfundet Sverige-Israel, pastor Einar Rimmerfors, och f. utrikesredaktören i DN, Ulf BrandelI. Dessa hade hjälpt till att sprida information om Israel på ett sådant sätt att de blev utnämnda till hederssionister av ordföranden Harry Rock. "Att du lämnat DN:s ledarsida, Ulf Brandell, märks mycket tydligt", sa Harry Rock och fick spontant bifall från den stora publiken."
Efter sin period på DN gick "hederssionisten" Brandell fr.o.m. 1976 över till att skriva artiklar i Svenska Dagbladet.
*** För att ytterligare peka på graden av judisk infiltration av den svenska pressen kan vi också påpeka att en annan individ från klanen Henriques, Pontus Henriques, under samma epok var redaktionssekreterare och frontman på Bonnier-ägda Expressen (vi skriver mer om honom i vårt avsitt om Expressen).Gör man sedan en liten analys av släktförhållandena upptäcker man dessutom att den sionistiske juden Ulf Brandell inte är mindre än kusin till nämnde Pontus Henriques! Detta då Ulf Brandells mor DN-journalisten Elin Brandell (född Henriques) var syster till Pontus Henriques far, advokaten Emil Henriques.
Sedan visar det sig att just advokaten Emil Henriques stod nära Bonnier-klanen och var en gammal skolkompis och klasskamrat till Tor Bonnier vilket framkommer i Tors memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 36). Emil Henriques förmedlade sedan å Tor Bonniers vägnar Bonniers förvärv av Åhlén & Åkerlunds Förlag 1929, från sin dåtida icke-judiske ägare.
Man ser här genast ett sjukt nystan av vänskapskorruption och nepotism inom ramen för det judiska nätverket, ett nätverk där makthavare från den judiska gruppen tätt samarbetar och ordnar inflytelserika maktpositioner åt varandra.
*** Under sin tid som chef på DN:s utrikesredaktion hade den sionistiska propagandamakaren och juden Ulf Brandell god tid att träna upp Olle Stenholm, som 1965-1967 var medarbetare på DN:s utrikesredaktion, till "det rätta tänkandet". Olle kunde sedan, efter att ha lärt sig de rätta sionistiska knepen, erövra så prestigefyllda och inflytelserika positioner inom svensk massmedia som chefposten för utrikesredaktionen Rapport på TV2, Ekot-chef på SR, programledare radions "Efter tre" och SVT:s "Magasinet", för att inte tala om posterna som ordförande för respektive Publicistklubben (PK) och landets Pressombudsman (PO).En annan politiskt aktiv person som fick sin Bonnier-träning som ledarskribent i DN under 1960-talet var den folkpartistiske partiledaren, Ola Ullsten, som sedan avancerade till posten som statsminister åren 1978-1979 och därefter till posten som utrikesminister 1979-1982 . (Vi skriver mer om Ullstens prosionism i kapitlet om den politiska sfären.)
En annan judisk DN-journalist var den ovannämnde judiske propagandisten Ulf Brandells syster Barbro, som gift in sig i den likaledes judiska familjen Josephson och som också skrev i DN. Hon var således också dotter till ovannämnde utrikesredaktören Simon Brandell och DN:s Elin Brandell (den senare från den judiska klanen Henriques).
DN:s chefredaktör under 1980-1990-talen, Christina Jutterström (som efter DN var chefredaktör på Bonnier-Expressen för att slutligen bli TV-chef på Sveriges Television), började för övrigt sin judaiseringskarriär som barnpassare åt DN-journalisten Barbro Josephson (mer om det nedan).
Bland övriga sionistiska profiler på tidningen under Tingsten-eran tänkte vi nu nämna Helge Heilborn och Erik Huss.
DN-direktören Helge Heilborn (1897-1960) kom från den judiska Heilborn-klanen, sedan länge etablerad i Sverige där ättfadern Heinrich Heilborn invandrat till Stockholm från Schlesien i början av 1800-talet. Helges far var i sin tur den judiske majoren Herman Heilborn, riddare samt frimurare av VIII graden.
Helge Heilborn, tidigare varit anställd vid Esselte och sedan vid svenska generalkonsulatet i Moskva (1919-1920), började först som annonsdirektör i Dagens Nyheter 1926-1939 för att sedan bli avancera till att bli tidningens vice VD 1939 och slutligen toppbefattningen som VD efter 1946. Observera att han samtidigt hade samma vice VD och VD positioner på tidningen Expressen.
Här ser vi alltså hur Bonniers besätter sina topp-positioner med människor av "den rätta extraktionen".
Helge Heilborn har därutöver haft ett antal andra tunga maktpositioner som det här är värt att rekapitulera. Denne jude var exempelvis ordförande i försvarslånets propagandautskott 1940, d.v.s. under brinnande krig, då det anti-judiska Tyskland utsattes för våldsam propaganda.
Han satt som ledamot av styrelsen för Tidningsutgivarna (TU) 1944, för AB Svenska Pressbyrån och Pressbyråns Intressenters AB sedan 1947, samt i styrelsen för det Bonnierska Åhlén och Åkerlunds Förlag fr.o.m. 1949.
Därutöver satt denne jude i styrelsen för Tidningarnas Telegrambyrå sedan 1955, således ännu en av dessa sionister som haft makt att via TT kunna påverka nyhetsflödet till svenska folket
Bland andra poster var Heilborn ordförande i Sveriges reklamförbund 1943-1945, ledamot av verkställande utskottet i Näringslivetsgranskningsnämnd 1944 (där han var 2:e vice ordförande 1948) och ordförande för styrelsen för Tidningarnas arbetsgivarförening 1945-1955.
Helge Heilborn själv var gift med en Adele Heilborn som var chef för Svensk-Amerikanska Stiftelsen (f.ö. en post som senare efterträddes av judinnan Suzanne Bonnier). Som parentes kan nämnas att parets son, Bengt Heilborn, fortsatte inom Åhlén & Åkerlunds Förlag AB och Bonnierföretagen för att senare bli direktör för Margarinbolaget AB.F.ö. berättar vi mer om Helge Heilborns judiska advokatbröder i vårt avsnitt om de judiska advokaterna i Sverige.
Den andra sionistiskt anstuckne DN-chefen under denna period är Erik Huss. Han var direktör DN AB 1946 och vice VD 1947-1954. Huss satte sedan i DN och Expressen AB under åren 1961-1971.Erik Huss är en inskolad folkpartist men också en som fötts till makt då hans far var tidigare generaldirektören Gunnar Huss. Inom folkpartiet avancerade den Bonnier-tränade Erik till borgarråd på 1950-talet för att sedan bli ordförande för partistyrelsens arbetsutskott (AU) under åren 1966-1970. Han gjorde sedan ett "avbrott" som landshövding i Göteborg och Bohuslän 1971-1978. Efter denna landshövdingskarriär fortsatte han som statsråd och chef för Industridepartementet 1978-1979.
Som Bonnier-tränade kunde han påverka informationsmediet inte bara genom DN men även efter då Erik Huss satt på höjdarposition i Sveriges Radio 1976-1978.
Huss har alltid haft starka sympatier för Israel.
Bild och text ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1973.
När man från sionistiskt håll firade Israels 25-års jubileum i Göteborg, 1973, var Erik Huss en av huvudtalarna. Den forne DN-chefen Huss sade bl.a. i sitt tal att:
"Ett beundransvärt samhällsbyggande har utförts av staten Israel."Etnisk rensning, massakrer, tortyr och internering utfört i Israels namn och vilka var förutsättningarna för grundandet av en judisk kolonialstat i det arabiska Palestina, kallas således av folkpartisten Erik Huss för "ett beundransvärt samhällsbyggande".
Man kan undra vad Huss tyckte om nazi-Tyskland på sin tid. Var han också imponerad av deras bedrifter och samhällsbyggande?
När Israel firade sitt 30-års jubileum var exempelvis Erik Huss med i festligheterna till Israels ära som hölls på Park Avenue Hotel i Göteborg 16 maj 1978, ihop Per Ahlmark och Israels dåvarande Sverigeambassadör Kidron, detta enligt Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1978.
I nr.3-1999, av den judiska tidskriften "Menorah" - organ för den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen - som vi nämnde ovan, kan man också läsa att Erik Huss avtackas för dennes bidrag till deras "EXODUS"-kampanj. Detta, om något, avslöjar, graden av sionistisk böjelse, där man t.o.m. donerar pengar till stöd för den sionistiska staten.
***
Hamrin Seniors vinkling av Israelrapporteringen Självaste Israelrapporteringen sköttes under de för den sionistiska staten mest kritiska skeendena av Agne Hamrin, den "legendariske" utrikeskorrespondenten.
DN:s forne
Mellanösternkorrespondent skriver en apell
för Israel i Förenade
Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1977, sid.
5.
Agne Hamrin var dock inget annat än en projudisk och antiarabisk rasist, vilket med klar tydlighet framkommer i hans skrivargärning både i tidningen DN men även i de böcker han utgivit, vi tänker då på "Storm över Palestina" (1948), "Murslev och Svärd" (1955), "Bokslut Jerusalem" (1961) och "Medelhavskorrepsondenten".
En del av texterna i "Storm över Palestina" publicerades först i form av artiklar i DN, mycket på samma sätt som Tingsten senare gjorde med sin bok "Det hotade Israel" vi nämnde ovan.
Boken "Storm över Palestina" var resultatet av DN:s korrespondenten Hamrins resa till Palestina strax innan Israels utropande. Han kom till landet från Europa, i en båt med judiska immigranter som var på väg att etablera sig i palestiniernas land.
Efter den etniska rensningen traskade så Hamrin runt i ruinerna av det av sionister krossade palestinska samhället, och dess kringströdda övergivna ägodelar. Ägodelar som Hamrin i sin bok liknade vid "bråte", efter som det hela för honom ju påminde om "en lumpbod".
På så sätt karaktäriserade han det liv palestinierna levt innan den sionistiska fördrivningen!
Hamrins judiske chaufför ansåg f.ö. att de övergivna arabiska byarna borde DDT-bombas, något Hamrin tyckte var "ett gott förslag".
Hamrins propagandaversion gick ut på att det land judarna tog över (självklart utan att ange hur de kom i besittning av detta territorium) var i princip bortglömt och eftersatt av de imbecilla palestinierna, som dessutom knappt hade bebott landet.
Han beskriver ett Palestina i träda med "arabisk civilisation lagd likt ett tidlöst, grått skikt ovanpå ruinerna av en kristen europeisk kultur" ("Storm över Palestina", sid. 104 ).
Dock fanns det ju de tömda palestinska byarna, som vittnade om att det ändå funnits en arabisk närvaro innan den sionistiska framtryckningen, så Hamrin bestämde sig en dag att det var hög tid att "få se en tvättäkta arab som vittnesbörd i sanningshalten i påståendet, att Palestina inte är ett rent judiskt land" (sid. 84).
Under sin resa längs kusten kunde Hamrin åka mil efter mil utan att se några araber: "Här är i sanning Eretz Israel - judarnas land", konstaterade han glatt.
Efter att ha kommit till Haifa kunde han till sist för sina läsare skriva: "Varsågod - här har ni en arab!" Och naturligtvis satt då denne arab "hopkurad" vid sitt "ruckel" som "höll på att sjunka ihop" och "latade sig". Detta alltmedan de judiska jordbrukskolonisterna slet som en protest mot "den tidlösa orientaliska sommarlättjan".
Hamrins rasistiska bild av araber fortsätter också när han skriver att i Sverige skulle de fåtaliga araberna ha registrerats som "arbetsskygga medborgare" (sid. 85).
Så det här var den typ av gemena rasistiska bild som Bonnier-pressen spred för att legitimera det judiska rovet.
Agne Hamrin utvecklades sig sedan alltmer pro-israeliskt och har dykt upp i en allsköns öppet sionistiska sammanhang, vilket avslöjar hans partiskhet i frågan om Mellanöstern.
1967 belönas så Agne Hamrin med Stora Journalistpriset från Bonniers.
Annonsen från Keren Kajemets tidskrift, nyårsnumret 1984.
Agne Hamrin hade också en bror Yngve Hamrin som satt för folkpartiet i Andra Kammaren och var huvudredaktör för Jönköpings-Posten.
Harald Hamrin, den man som på senare tid blev utrikeschefen på DN var inget annat än son till den ovannämnde sionisten Agne Hamrin. Innan Harald år 1989 avancerade till posten som utlandschef, var han tidningens Moskva-korrespondent.
Då man känner till graden av Hamrin den äldres beundran för den judiska staten och t.o.m. det faktum att hans stödde den judiska organisationen KKL:s sionistiska projekt i det stulna landet, så lär denna sionistiska entusiasm ha spillt över till sonen som ju också fått ett så bra jobb på faderns arbetsplats. Harald var bl.a. chef för dessa viktiga opinionsbildande utrikessidor under den första palestinska Intifadan och kriget, eller snarare massakern, av Irak år 1991. Viktiga skeenden där det var av yttersta vikt för staten Israel och des supporters att kunna sprida en förvrängd bild av skuldbördan och perspektivet på vem som är offer respektive bödel. Att då ha en sionist med "den rätta läran" insupen via moders(faders?)mjölken måste ha setts som en stor tillgång.
Not: Harald Hamrin har efter sin sejour på DN gjort karriär som minister på svenska ambassaden i Italien.
***
Efter Hamrins insatser hade Dagens Nyheter en judisk reporter, Richard Haas som fast anställd skribent på tidningen under 1960-talet, där han bl.a. tillhörde utrikesredaktion och som under 1970-talet var DN:s "stringer" i - den judiska - staten Israel, något som hyllats av Judisk Krönika.
***
Lagercrantz - en judisk "självhatare"? Samtidig med Tingstens chefredaktörskap var Olof Lagercrantz chef för DN:s kulturredaktion (åren 1951-1960).
När det gäller Olof Lagercrantz (1911-2002) respekterar vi honom för hans avståndstagande från Vietnamkriget men också för hans modiga motstånd mot det s.k. "Gulfkriget" i en tid då detta vara att betrakta som hädelse. Han har också - vilket få vet om - också försvarat Ahmed Ramis rätt till att yttra sig - under rättegången mot Radio Islam skrev Lagercrantz ett öppet brev, som lästes upp högt i rättssalen och där Lagercrantz försvarade Rami.
Per Ahlmark förargas också över Olof Lagercrantz i Judisk Krönika, nr.5-1993, och det brev Lagercrantz skrev till TV1-chefen (den 20/9-1991) där Lagercrantz protesterade mot dokumentärfilmen "Wahrheit macht frei" av juden Michael Schmidt, en film som påstods belysa den nazistiska internationalen och där Radio Islam pekades ut som spindeln i nätet. Programmet var en "ofattbar förolämpning" mot Rami, skrev Lagercrantz i sitt brev, detta var att "smäda och förnedra en man som redan straffats hårt och vars dom av många rättskaffens människor ifrågasatts".
Vad som dock också är intressant att nämna i fallet Olof Lagercrantz, är att han också, enligt judarnas blodssätt att tänka, också är judisk. I Judisk Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt..." som går igenom kända svenskar med judiskt påbrå gör man ett visst nummer av Olof Lagercrantz judiska härstamning via hovjuden Lewin, en bakgrund som han också måste vara väl förtrogen med.
Hovjuden Lewin har vi berättat om i vår introduktion, han var en av de första judarna i Sverige och gick över till kristendomen som en affärstransaktion för att öka sina möjligheter till ekonomisk expansion.
Nedan visas den ovannämnda artikeln "Alla är de på något sätt...", från Judisk Krönika, nr.4-1985, i översiktsformat. En artikel vars läsning enligt Judisk Krönika kan leda till att "icke-judar [...] kan få för sig att hela det svenska kulturlivet är en judisk angelägenhet". För att läsa denna högintressanta och för den judiska etnofixeringen och rasismen så avslöjande artikeln, klicka på respektive bild nedan så länkas ni till respektive artikelsida i läsvänlig storlek (kom ihåg att maximera bildstorleken i er webläsare/browser):
|
|
|
|
Olof Lagercrantz, enligt judarna av judisk börd, har som vi berättat uppvisat en ovanligt stark integritet särskilt om man sätter det i ljuset av hans judiska bakgrund. Ändå kan man se att sionisterna, förmodligen innan de förstod att de inte riktigt hade Olof under sin kontroll, använde hans namn i sin propaganda.
I Judisk Krönika, nr.3-1972, i sektionen för den sionistiska organisationen Keren Kajemet nämns Olof Lagercrantz´ namn bland den långa lista på sionister som för att hylla den då avlidne juden och sionisten Gunnar Josephson och som "föreslår [...] att en lund planteras i Israel i hans [Josephsons] namn som ett bestående minnesmärke för hans stora insatser under hans innehållsrika liv".
Här sällar sig alltså Lagercrantz med de värsta Israelfanatikerna, inklusive Israels dåvarande ambassadör i Sverige, Max Varon.
Olof Lagercrantz är också, via sina familjeband ett annat gott exempel på släktkorruptionen i de övre skikten av dagens svenska samhälle. Hans far var bankdirektör, och hans anfader Karl Gustaf Lagercrantz, var finansminister i 1866-års ministär. Olofs mor kom från den ansedda familjen Hamilton.
Olof Lagercrantz bror Rutger Lagercrantz, blev läkare och professor och var under en tid gift med en judinna Marit Heyman, dotter till den kände juden Hugo Heyman. Deras son blev den judiske professorn i barnmedicin Hugo Lagercrantz.
Hugo Lagercrantz följde sina judiska instinkter och gifte sig med judinna, den mångbelönade barnboksförfattaren Rose Lagercrantz (född Schmidt) härstammande från judiska s.k. "överlevande från förintelsen". Rose Lagercrantz ställer upp i Judisk Krönika, där hon f.ö. berättade att hon undviker Olof Lagercrantz då denne anses pestflaggad i de judiska kretsarna. Av hennes barn med Hugo är sonen Leo Lagercrantz en känd prick som avancerat från kulturskribent på Bonnier-ägda Expressen till att bli en av tidningens ledarskribenter. Han är öppet judisk.
Olof Lagercrantz´ syster Ebba Lagercrantz var gift med professor Erik Lönnroth, medlem i Svenska Akademien och bl.a. styrelseledamot i Sveriges Radio. Paret Lagercrantz-Lönnroths son och sedermera professorn, Lars Lönnroth - således kusin till juden Hugo Lagercrantz - var 1991-1993 kulturchef på Svenska Dagbladet, alltså samma position som hans morbror Olof tidigare hade innehaft, fast på konkurrenten Dagens Nyheter.
(F.ö. kan vi nämna att Olof Lagercrantz startade sin mediakarriär som kulturskribent på SvD på 1940-talet. Och svågern Erik Lönnroth har varit kulturskribent på DN.)
Olof Lagercrantz i sin tur gifte sig med en Martina Ruin, dotter till professor Hans Ruin och syster till statsvetarprofessorn Olof Ruin. På detta sätt var Palme-vännen Olof Ruin också svåger till Olof Lagercrantz.
Not: Olof Ruin verkade tidvis som ledarskribent på Dagens Nyheter, vilket förstås kan se konstigt ut om man tänker på att hans svåger Olof Lagercrantz var höjdare på samma tidning.
Av Olof Lagercrantz´ barn är Marika Lagercrantz den kända skådespelerskan, och David Lagercrantz arbetar som journalist.
När Tingsten avgick fortsatte Lagercrantz som Dagens Nyheters chefredaktör 1960-1975.
***
Andra intressanta DN-profiler...
En annan hög DN profil som inte heller varit helt i sionismens sold är den är den politiske chefredaktören och ledarskribent Svante Nycander, mannen som retade upp judarna då han på ledarsida skrev om revisionismen (DN av den 18/4-1992, sid. 2):
"De flesta av oss har helt enkelt accepterat en allmänt etablerad version av vad som hände under nazismen.
En del sådana etablerade sanningar om historiska sanningar har visat sig vara myter. Människor med inflytande, även intellektuella, har fått många att tro på grova historieförfalskningar.
[...]
Varför kan då en endast måttligt historiekunnig person känna sig säker på att Förintelsen ägde rum. Det kunde ju röra sig om en myt.
[...]
Om endast en version av det historiska förloppet är tillåten, har folk inget starkt skäl att tro på dess sanningshalt. Ett påstående som behöver lagens skydd kan man misstänka är en myt."På Judisk Krönika har man dock på sedvanligt sätt försökt - men i det här fallet uppenbart misslyckats - med att korrumpera en hög mediefunktionär. I Judisk Krönika nr.3-1991 publicerade man en diskussion på temat den svenska Gulfkrigsdebatten och som hölls i Judisk Krönikas regi, ledd av juden Michael Hancock.
Nycander höll sig där rätt sansad om man skall jämföra med hans motsvarighet från Svenska Dagbladet, Mats Svegfors, men man kan ju förundras över varför dessa höga herrar måste gå just till en judisk tidning när denna kallar för att de skall ventilera sina opinioner. Vi tror t.ex. inte att något chilenskt förbund i Sverige skulle kunna mobilisera liknande krafter om den vill anordna en debatt om något Chilerelaterat ämne.
En annan ledarskribent på Dagens Nyheter i början av 1970-talet var Bert Levin, judisk politruk från folkpartiet.
Inom folkpartiet var Levin aktiv som sekreterare i partiets riksdagsgrupp 1964, kanslichef 1965, statssekreterare på Utbildningsdepartementet 1976 och sedan statssekreterare i regeringens samordningskansli 1980-1982.
På senare tid sitter Bert Levin i styrelsen för Vestmanlands Läns Tidning AB ihop med den sionistiskt aktive Ander H. Pers, som vi berättar med om under rubriken för denna tidning.
Bert Levin har senare visat sina sionistiska färger genom att sitta i priskommittén för den sionistiska "Kiki och Bertil Neumans Fond" för att premiera judisk-sionistiska aktivister 1989, se Judisk Krönika, nr.3-1989.
En annan jude på hög position i DN var länge Clas Reuterskiöld, på fädernet i nedstigande led besläktad med den kände judiske magnaten Michael Benedicks, som var aktiv i Sverige under det tidiga 1800-talet och som vi berättar mer om i vår introduktion till kapitlet om judar och den svenska ekonomin. Judaiseringen av släkten Reuterskiöld skedde då juden Michael Benedicks sondotter Henriette Benedicks gifte sig med huvudmannen för ätten Reuterskiöld.
Clas Reuterskiöld började sin karriär som ekonomidirektör vid Billingsfors bruks AB där han sedan blev VD. Under åren 1978-1980 var han vice VD på AB Bonnierföretagen för att sedan bli VD för Dagens Nyheter AB åren 1980-1986.
Han satt också som VD för Tidnings AB Marieberg 1980-1988. Clas Reuterskiöld avgick från den senare posten hösten 1988, efter en schism med Albert (Abbe) Bonnier.
Clas Reuterskiölds judiske far var Gustaf Reuterskiöld, var bankdirektör och VD på Uplandsbanken, och innan dess biträdande sekreterare på Sveriges landstingsförbund och landstingsdirektör i Uppsala.
Clas´ farbror var den likaledes judiske Lennart Reuterskiöld, major men även kontorschef och senare VD för Stockholms stads brandstodsbolag till försäkring av lösegendom, en position han höll under åren 1936-1970. Farfar till Clas och således fader till Gustaf och Lennart Reuterskiöld var juden och friherren Karl Reuterskiöld. Karl var son till judinnan Henriette Benedicks som vi nämnde ovan, major i Upplands artilleriregemente och direktör i Stockholms stads brandstodsbolag, alltså samma bolag som sonen Lennart sedan tog över.
I sammanhanget kan det vara värt att notera att den framlidne professorn i statsrätt C. A. Reuterskiöld kommer från en annan, icke-judisk, gren av ätten Reuterskiöld.
Och på senare tid har Dagens Nyheter haft juden Bengt Braun som Bonnier-trogen tjänare i form av VD och chef för Bonnier-koncernen samt VD för Dagens Nyheter och Mariebergs AB.
Vi har härmed visat hur man konsekvent upplåtit VD-posten på Dagens Nyheter till judar och sionister som Helge Heilborn, Erik Huss och därefter Clas Reuterskiöld och Bengt Braun.
En annan VD på DN och Expressen, åren 1973-1980, var greven Gustaf Douglas, son till ambassadör Carl Douglas.
På mödernet kommer Gustaf från en Haas-Heye, där namnet Haas - enligt judiska namnkriterier - är att räkna som judiskt, huruvida sen detta stämmer överens i Gustaf Douglas´ fall vet vi dock inte.
Hursomhelst är Gustaf Douglas ändå släkting till familjen Bonniers, vilket nämns av Albert Bonnier Jr. i dennes bok "Personligt" Bonniers, 1985, sid. 18) där denne skriver om Gustaf Douglas´ farfar Archibald Douglas:
"Två av dessa män har jag ett speciellt starkt minne av. Den ene var den unge officeren Archibald Douglas, gift med vår släkting Astri Henschen och bosatt på Parkudden på Djurgården. Han var liksom min mamma en hängiven amatörsångare. Jag kan ännu se dem framför mig. Mamma vid flygeln på Kruthusets veranda och Archi stående i konsertpose inövande någon av Bellmans sånger med stora och härliga gester till den romantiska texten [...]"
Albert Bonnier Jr. skriver sedan vidare (också sid. 18):
"[Archibald] Douglas, som var karriärofficer, blev senare general och chef för armén utan att dessa höga utnämningar förändrade hans charmfulla gosselynne. Många år senare genomförde jag, som då var ordförande i Dagens Nyheters Aktiebolags styrelse, anställningen av hans begåvade sonson Gustaf Douglas till verkställande direktör i detta bolag."Här visas ånyo hur man medvetet tar in en släkting till de höga positionerna - klassisk nepotism!
Gustaf Douglas har även suttit i styrelsen för Stiftelsen Svenska Dagbladet, som administrativ chef på TV2 1968-1971 och senare vice ordförande i Sveriges Televisions styrelse och ledamot i Nordbankens styrelse.
Redan 1984 skrev Aftonbladet om finansmannen Gustaf Douglas´ skatteavdrag på 8,6 miljoner kronor. I början av 1990-talet misstänktes han för grovt skattebedrägeri. Han åtalades för grovt skattebedrägeri och avgick därför som ledamot i Nordbankens styrelse.
Bakgrunden till åtalet var en skatteaffär som han gjorde 1981 och där åklagaren hävdade att Gustaf Douglas och en annan finansman hade låtit bli att betala skatt på över 200 000 kronor för aktieaffärer som gjordes 1981.
Gustaf Douglas friades sedan i tingsrätten (se Aftonbladet, 25/10-1999).
***
En annan inflytelserik jude på DN var den judiske bankdirektören Karl Ahlenius (Jr.), anställd på DN perioden 1965-1981. Han var bl.a. chef för handelsredaktionen 1969, för att sedan bli 1:e redaktionssekreterare år 1972, och därefter biträdande redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare för tidningen 1974-1980. Ahlenius anges av DN själv som en "kronprins" på tidningen.
Ahlenius innehade således mycket känsliga och inflytelserika positioner inom DN och hade således goda möjligheter att påverka dess innehåll, inte minst då han var verksam inom redaktionen.
Karl Ahlenius (Jr.) härstammar också från en "fin" kulturjudisk bakgrund. Han var son till den öppet judiske Holger Ahlenius (se exempelvis boken "Judiskt liv i Norden", sid. 226 och 229) där Holger Ahlenius far, geografiprofessorn Karl Ahlenius (Sr.), var gift med en judinna född Fränckel, varpå judaiseringen av de efterkommande påbörjades.
Efter sin karriär på DN fortsatte Karl Ahlenius som chefredaktör och ansvarig utgivare på Bonnier-ägda Veckans Affärer 1981-1985 för att sedan gå över mer till bankvärden som informationschef på SEB, en roll han haft 1989-1996.
I sitt val av kvinna är Karl också avslöjande. Efter ett misslyckat äktenskap med den numera ökända departementssekreteraren och generaldirektören och chefen för Riksförsäkringsverket Inga-Britt Ahlenius, gifte han sig med judinnan Camilla Nagler, dotter till det kända judiska paret Gerald och Monica Nagler.
Not: Juli 2002 noterar vi att Inga-Britt Ahlenius är s.k. "fristående kolumnist" på ledarsidan i Dagens Nyheter.
Gerald Nagler berättar vi mer om under kapitlet Svenska Helsingforskommittén för Mänskliga Rättigheter, där han är mångårig ordförande, och kulturjournalisten på Sveriges Radio. Monica Nagler, redaktionsmedlem i Judisk Krönika och ordförande för Svenska PEN, tar vi upp i kapitlen för dessa organisationer.
Camilla Nagler är också en kvinna av inflytande i det svenska kulturlivet då hon är bokförläggare på Bonnier-ägda Wahlström & Widstrand Förlag, och i egenskap av detta intervjuas hon i Judisk Krönika, nr.3-2001 (Paideia-bilagan). Karl Ahlenius´ val av gemål avslöjar ånyo den judiska inskränktheten.
Carl-Adam Nycop, judaiserad sionistisk chefredaktör för Expressen satt som f.ö. som styrelseledamot i DN åren 1960-1972. Nycop var en mycket starkt pro-israelisk mediaaktör och till-och-med ledande inom organisationen Svenska Israel-hjälpen.
***
Vi berättade i vår introduktion hur Karl Otto Bonnier lämnade över ordförandeskapet i DN AB:s styrelse till sonen Tor Bonnier.Andra Bonnier-medlemmar som haft makt i Dagens Nyheter var bokförläggaren och "mediemogulen" Albert Bonnier Jr. (1907-1989, son till Tor Bonnier) som var styrelseledamot i Dagens Nyheter AB 1940-1969 och sedan styrelseordförande under åren 1970-1979.
Enligt en storuppslagen artikel i Aftonbladet, 7/8-2001, är han far till "oäktingen" Joakim Santesson, mannen bakom bl.a. Vaccinationscentralerna, optikerkedjan Synpunkten, och som 1982 grundade Cityakuten). Detta då Albert hade ett nerhyssjat amoröst förhållande med chefredaktör på Bonnier-tidningen Damernas Värld, Mai Santesson, där Joakim Santesson så att säga blev resultatet.
Albert Bonnier Jr:s farbror, Åke Bonnier, har också tillhört Dagens Nyheter AB sedan 1929.
Albert Bonnier Jr:s dotter Jeanette Bonnier, fortsätter i faderns fotspår som styrelsemedlem för Bonnier-koncernen och ledamot i AB Kvällstidningen Expressen och AB Dagens Nyheter. Hon är förövrigt gift med den kände finlandssvenske debattören Jörn Donner.
Även Karl-Adam Bonnier, son till Tor och Tora Nordström-Bonnier (som vi nämnde ovan) och således halvbror till Albert Bonnier Jr., är också ledamot i AB Dagens Nyheter.
Personer från familjen den judiska familjen Bonniers har också varit direkt verksamma i arbetet på DN.
Johan "Joja" Bonnier arbetade på 1940-talet med fast anställning som redigerare på DN. Han fick dock sluta där då han misshandlat en annan anställd som skall ha uttryckt sig antisemitiskt.
En annan i medlem av klanen Bonnier, David Bonnier, var journalist på tidningen i början av 1960-talet. Därefter blev han reklamchef på Sandrews.
Och en annan ättling till Bonniers, författarinnan Maria Bergom Larsson, har varit kritiker på DN:s kultursidor 1970-1987 (därefter på Aftonbladet). Hon har för övrigt också varit verksam inom Bonniers Litterära Magasin - BLM - och tidskriften Ord och Bild, där hon i den senare fallet var redaktör åren 1975-1977, samt i Aftonbladet.
Vi tänkte belysa henne och hennes bemärkta släktingar ytterligare då de utgör ett fint exempel på judisk maktkoncentration och inflytande i det svenska samhället.
Maria är dotter till den likaledes judiske direktören Matts Bergom Larsson som varit sekreterare i SAF och senare VD i Sveriges verkstadsförening (1951-1973), ordförande i arbetsmarknadens yrkesråd, ordförande i Svenska Röda Korset (1974-1981). Matts Bergom-Larsson har också suttit i Skolöverstyrelsen (1964-1972), i LO och SAF:s kvinnolönekommitté, i PA-rådet och AMS och som ledamot i Pressens opinionsnämnd, för att bara nämna några av hans engagemang.
Matts är i sin tur son till det icke-judiske borgarrådet och folkpartistiske riksdagsmannen Yngve Larsson, och dennes äktenskap med judinnan Elin Bonnier. Elin var syster till den bokförläggaren och styrelseordförande i Dagens Nyheter Tor Bonnier, och bokförläggaren Åke Bonnier Sr.).
Till saken hör att Yngve Larsson var en erkänt gammal personlig vän till just Tor Bonnier vilket klart framgår i den senares memoarer "Längesen" (Bonniers, 1972) och som dessutom själv satt med i Dagens Nyheters styrelse! Tor Bonnier plockar alltså in sin svåger och nära vän in i styrelsen.
När Matts gifte sig så valde han förstås ingen kvinna av folket utan en dotter till medicinprofessor Emil Bovin, som således kom att bli mor till Maria.
Matts Bergom-Larssons relativt nyligen framlidne och hyllade judiske bror Mårten Larsson avancerade i sin tur som arkitekt och blev t.o.m. ordförande för Sveriges Arkitektförening (1975-1977). Mårten Larsson dolde inte sin judiskbetingade pro-israelism, särskilt hans reportagebok "Israel bygger" från 1952 är ett praktexempel på sionist propaganda. Den judiske arkitekten Mårten Larssons fru Lena Larsson, född Rabenius, var i sin tur en känd inredningsarkitekt och lärare på Konstfack. Och Matts och Mårtens likaledes judiske Bonnier-ättade bror, Yngve Larsson (Jr.), kom att bli en känd läkare och avancera till professors titel inom området pediatrik, och slutligen gifta sig med dottern till en bankdirektör.
En annan från den judaiserade klanen Bergom Larsson, en Jesper Bergom-Larsson, arbetar som producent för kortfilm och med manusutveckling för lång- och kortfilm och är kortfilmkonsulent för Svenska Filminstitutet. Han har tidigare arbetat som skådespelare vid bl.a. Östgötateatern, Parkteatern och Riksteatern,1996-1999 som produktionsledare vid SVT Drama och som manusredaktör på Dramas manusredaktion.
Författarinnan Tora Nordström-Bonnier som 1928 gifte sig med Tor Bonnier - den man som senare var VD på DN - arbetade som skribent på tidningen 1926-1930.
***
Förutom att Bonnier-familjens egna klanmedlemmar dyker upp på positioner i Dagens Nyheter så är den allmänt en enda stor ankdamm för Bonniers nära och kära, och deras anhöriga.
Kulturjournalisten P.O. Tidholm på DN berättar avslöjande i en intervju publicerad i boken "Ingen längtar efter mer media" (sammanställd av Eva Johansson och Annina Rabe) om hur det går till:
"Jag satt på DN en gång och fikade med Johan Berggren och Johannes Cornell och Malin Holmquist – som är en gammal DN-människa . Så säger hon ”vad roligt att ni är här nu, jag har väntat på det i 25 år”. ”Hur menar du?” säger vi. ”Jag visste att ni skulle komma hit så småningom”.Johan Berggren är son till poeten Tobias Berggren [och historikern Ulla Wikander] och släkt med Bonniers, jag är son till Thomas och Anna-Clara Tidholm, Johannes Cornell är son till Jonas Cornell och Agneta Ekmanner. Och enligt den kumulativa effekten inom svenskt kulturliv är vägen då spikrak in i den världen. Det var ingen som sa till mig att jag skulle börja skriva i DN men ändå blev det så, som om jag var predestinerad till det.
Pietro Maglio har sökt jobb på DN, men han har inte det språk och de referenser som funkar i den speciella kulturen där. Jag, Johan Berggren och Johannes Cornell kanske bryter mot regler på något sätt, vi skriver på ett annat sätt än man gjort tidigare i DN, tar upp andra ämnen eller nalkas dem på ett nytt sätt. Men ändå är det så, skrämmande nog, att vi är helt i linje med tidningen. Vi har våra fötter djupt nere i den kulturen. Våra brott mot traditionen är så marginella."
Detta avslöjar graden av vänskapskorruption och nepotism bland de ledande opinionsbildarna där ens härkomst bestämmer om man skall få tillträde till maktens korridorer. Är du släkt med rätt människor, står dörrarna öppna, så fort du är född!Och bland den s.k. "eliten" i dagens Sverige finns en oproportioneligt stor andel öppna judar och ättlingar från judiska emmigranter från 1790-talet och framåt.
Vi kommer här att rekapitulera ytterligare namn som kan vara värda att komma ihåg. De flesta är judar men en del även icke-judar, de senare den opportunistiska typen som gladeligen samarbetar och stryker medhårs.
Vi har ovan tagit upp öppet sionistiska aktivister som DN:s f.d. chefredaktör Herbert Tingsten.
Chefredaktör, redaktionschef och ansvarig utgivare på Dagens Nyheter under den korta perioden 1981-1982 var ingen annan än Bengt Dennis - den Hitchcock-liknande sedermera riksbankschefen med 500%-räntan, ni vet. Trots att hans sejour på DN blev kort kan vi berätta att onda tungor, insatta och från s.k. "centralt håll", också gör gällande att även Bengt Dennis skulle tillhöra "det utvalda folket", även om han inte orkar pallra iväg sig till synagogan.
Bengt Dennis ersattes på chefredaktörposten av Christina Jutterström, den kvinna som 2001 tillträdde posten som chef för Sveriges Television. Jutterström var chefredaktör på DN 1982-1995. Därefter blev hon värvad en kort period på Bonnier-Expressen och arbetade även vid journalisthögskolan JMG.Innan hon rekryterades till Bonnier-sfären hade hon en lång karriär som bl.a. redaktionschef på SR:s Dagens Eko, inrikeschef på SVT:s Rapport och nyhetschef på Sveriges Riksradio AB.
I Jutterströms livshistoria kan vi inte finna några judiska släktband med det kan vara intressant att veta att hon tillskriver inspirationen för journalistiken från sina möten med en judisk journalist. Enligt en artikel om Christina Jutterström i MånadsJournalen (MånadsJournalen, nr.2-1984) arbetade hon som ungdom en sommar hos "den berömda familjen Josephson" och passade barn åt den judiska DN-journalisten Barbro Josephson (Henriques, som vi nämnt ovan) som då var känd under signaturen "Jota". Enligt MånadsJournalen var det "Jotas" liv som inspirerade den unga Jutterström till att bestämma sig för journalistyrket.
Christina Jutterström är sedan länge gift med den inflytelserike politiske journalisten Ingemar Odlander, som efter hustruns tillträdande på posten som chefredaktör på DN, själv blev chef på Rapport och programledare för det kända TV-programmet "Magasinet" för att sedan få den absoluta maktposten som chef för SVT. Således ett intressant exempel på massmedial inavel och den åsiktsekvilibrering inom de olika medierna i Sverige - då man kan anta att paret Jutterström-Odlander delar samma värderingar.
En senare chefredaktör på DN och som nu återkommit till posten efter ett gästspel i USA, är den nuvarande chefredaktören Hans Bergström.Tidskriften Arena (nr.2-2000) skriver: "Dagens Nyheters chefredaktör Hans Bergström är en av Sveriges mest betydelsefulla opinionsbildare. Kanske den viktigaste av dem alla."
Bergström är en icke-jude men samtidigt indoktrinerad i den folkpartistiska politiska doktrinen då han var öppet politiskt aktiv i partiet under1970-talet och umgicks och verkade med partiets många sionistiska aktivister. Han var exempelvis utredningssekreterare på riksdagskansliet för folkpartiet 1971 och 1:e vice förbundsordförande på FPU 1971-1972 ,där han präglades av sina kolleger som sionisterna Jan Friedman, Johan Schück (senare ekonomijournalist på DN under Bergström) och Håkan Holmberg.
Vidare i sin politiska karriär har Hans Bergström varit sakkunnig på Arbetsmarknadsdepartementet, aktiv på UD och som kansliråd på Statsrådsberedningen 1978-1979.
Bergström var politisk assistent åt partiordföranden åren 1972-1980 och t.o.m. talskrivare för supersionisten och folkpartiledaren Per Ahlmark, (kom ihåg Ahlmarks tjat om "Israels säkra gränser" under sina riksdagstal). Man måste därför utgå från att det finns starka ideologiska band dessa män emellan och således också angående den politiska rörelsen sionismen, då den alltid varit Ahlmarks hjärtesak och han svårligen skulle kunna tänka sig samarbeta med någon som i denna för honom så avgörande fråga hyste en avvikande uppfattning.
Man kan även se fortsatta tecken på denna politiska allians dem emellan då Ahlmark är regelbunden ledarsida- kolumnist under Hans Bergstöms chefredaktörskap på Dagens Nyheter.
Bergstöm får också högsta betyg av Ahlmark.
I ett tal som Ahlmark höll på Samfundet Sverige-Israels Chanukkafest den 6 december 1999 i samband med att han förlänats det årets Torgny Segerstedt-pris, gick han in på Hans Bergströms insatser på DN (talet återgivet i Menorah, Förenade Israelinsamlingens tidskrift, nr.1-2000):
"Naturligtvis bör vi tacka statsminister Göran Persson för att han har förvandlat den perioden till en parentes och återknutit till den traditionella vänskapen mellan Sverige och Israel. Samma känsla av tacksamhet bör gå till de publicister, som vägrat att falla undan för Israel-fienderna. Under de senaste åren har framförallt Dagens Nyheters ledarsida under Hans Bergström ändrat klimatet. Tidningens insikter om demokratins värden har återskapat DN-traditionen från Herbert Tingstens tid att slå vakt om Israels rätt att leva."
Hans Bergström har även på senare tid kvar sina kopplingar till sina folkpartistiska vänner från förr då han tillhör det "vetenskapliga rådet" på det folkpartistiska Bertil Ohlin Institutet.
Innan sitt chefredaktörskap på Bonnier-ägda Dagens Nyheter har denne nickedocka i sionisternas händer varit chefredaktör och ansvarig utgivare på tidningen Nerikes Allehanda 1980-1985. 1987 började han som ledarskribent på DN.
***
Fr.o.m. februari 2003 är SDS:s för detta chefredaktör Jan Wifstrand ny chefred på DN efter Bergström, även om den senare fortsätter att skriva kolumner på DN:s ledarsida.
I vårt avsnitt om Sydsvenska Dagbladet avslöjar vi hur Wifstrand, med egna ord, stod för en ledarsida på SDS som "mycket ofta" var "Israelvänlig".
Jan Wifstrand - då i egenskap av SDS:s chefredaktör - får pris av den judiske direktören Johan Bonnier.
Februari 2003 belönas Wifstrand ånyo av Bonniers och erhåller den mäktiga posten som ny chefredaktör för Bonnier-ägda Dagens Nyheter, efter Hans Bergström.
***
Bland Dagens Nyheters markpersonal ses juden Hans-Gunnar Axberger, som varit tidigare varit Pressombudsman (PO) 1990-1992 och som varit styrelseledamot på Dagens Nyheter, Expressen och Marieberg. Den judiske kulturchefen Arne Ruth, se mer nedan, såg Axberger som sin "allierade" under bråken på DN om eventuellt köp av SvD (se intervjun med Ruth i tidskriften "00-tal", nr. 2/3-2000).Axberger har då han tidigare tillhörde Moderna Tiders redaktionsråd arbetat nära juden Göran Rosenberg.
Som sionistisk aktivist har Axberger också engagerats av Svenska Kommittén mot Antisemitism som expert i deras juridiska fintar riktade mot Ahmed Rami och Radio Islam. Axberger har även varit medlem i Palme-kommissionen.
Hans-Gunnar kommer också från den sk. intellektuella härskarklassen i Sverige som son till professor Gunnar Axberger, och med en morfar, Sture Berggren, som också var professor.
För sina juridiska tvister använder sig annars DN av "Danowsky och Partners Advokatbyrå", under juden Peter Danowsky och Ulf Isaksson. Peter Danowsky, son till den judiske advokaten Simon Danowsky, och på mödernet från den judiska familjen Blideman, var delägare i den judiska advokatbyrån Dr. Philip Lemans Advokatbyrå för att sedan 1990 vara delägare i Lagerlöf och Leman advokatbyrå. Danowsky var Bonnier-Expressens advokat i rättegången där Ahmed Rami försökte få dem fällda för illvilligt påhittat förtal
Ulf Isaksson, är inte jude - så vitt vi vet - men ändå intressant då han förutom sitt juridiska arbete ihop med sionistjuden Peter Danowsky ingår i redaktionsrådet i tidningen "Liberal Debatt", som ju står under judarna Peter Wolodarski och Johan Schück.
Not: Som s.k. Brand Manager på Dagens Nyheter har man en kvinna vid namn Kia Orback, där namnet Orback, d.v.s. Orbach/Auerbach enligt judiska namnkriterier som de själva tillämpar, är att betrakta som judiskt. Huruvida Kia sedan är judinna eller gift med en jude kan vi inte uttala oss om.
***
DN:s ledarsida
DN-folket är hyckleriets mästare. På sin egen hemsida skriver DN att tidningen är "oberoende liberal" vilket tydligen automatiskt "betyder att ledarsidan verkar i en humanistisk upplysningstradition - för tolerans, demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter" etc., och där: "Vårt viktigaste uppdrag är att försvara människovärdet, vare sig det hotas av övergrepp eller fattigdom."Dessutom: "DN står fri från partier och organisationer. Idéerna på ledarsidan är våra egna, men baseras på en noggrann faktakontroll."
"Noggrann faktakontroll", hmm.
Dessa tomma påståenden kan vara bra att ha i minnet när man tittar närmare på de som verkar på denna ledarsida, deras politiska färgning och åsikter - vackra ord som "oberoende", " tolerans" och "mänskliga rättigheter" har sannolikt en helt annan innebörd för dem än för gemene man.
På ledarsidan figurerar flera sionistiska skribenter med regelbundna kolumner.
Till dessa ska vi först nämna "hedersjuden" Per Ahlmarks - Mr Israels - rabiata inlägg, ömsom mot Irak, ömsom mot Radio Islam.
Att man upplåter plats för en man som är så besatt av sitt hat mot Israels fiender och som faktiskt har ett delansvar för de sionistiska övergreppen mot Palestina och Irak är förstås en skandal. I den stora världen, d.v.s. utanför Sverige och det till andel av världspopulationen marginella Europa och USA, skulle en person med fanatiska åsikter som Ahlmark utskrattas och ignoreras som den cyniska tok han är. Men i den sionistiskt förvrängda värld DN tillhör upphöjs han istället till ett orakel.
Även Mr. Israels son, John Ahlmark, uppges tidigare ha varit ledarskribent på Dagens Nyheter.
John Ahlmark förefaller ha gått över helt till den judiska gemenskapen då han angavs som "informatör för den judiska världskongressen" (World Jewish Congress) i en artikel om Judiska Världskongressens möte i Stockholm i januari år 2000, publicerad i Aftonbladet 11/1-2000.
Harry Schein, juden från Österrike som visat sitt förakt för folkstyre bereds också plats, som regelbunden skribent på DN:s ledarsidor med sina kolumner. Ingen frågar sig varför just denna arroganta människa anses kompetent att tycka en massa. Likväl trycks allt han säger. Och det är även i Scheins fall intressant att se de teman han i sina DN-kolumner tar upp. Med typisk judisk självfixering så är det ett evinnerligt tjatande om nazism och liknande.
Göran Rosenberg har också plats på DN:s ledarsida. Att han numera, som före detta "propalestinier", skriver titt som tätt i sionismens "Judisk Krönika" anses fullständigt normalt.
Rosenberg är en proffsvindflöjel som när det begav sig infiltrerade Palestinagrupperna, trots att de nu visat sig att han alltid innerst inne varit judisk aktivist med sionismen som ledstjärna.
Sedan februari 2001 har även den judiske mediamannen Lars Weiss blivit krönikör DN:s ledarsida.
Också än en gång konstigt att det än en gång måste vara någon med judiskt påbrå som skall få tillgång till dessa spalter. Varför släpps inte andra grupper fram? Finlandssvenskarna? Perserna? Chilenarna?
Vad är det för konstig kvoteringsprincip DN kör med egentligen?
DN:s Israelpropagandist |
En mycket aktiv ung jude som uppvisar den klassiska judiska hätskheten mot judendomens ideologiska fiender och judisk fräckhet - chutzpah, är Peter Wolodarski, Dagens Nyheters judiske chefredaktör. Denne jude härstammar från en familj som skall vara s.k. "överlevande från förintelsen" och är son till stadsplanearkitekten Alexander Wolodarski.Peter Wolodarskis judiska aktivism riktas mot de som motsätter sig den judiska statens politik och han missbrukar regelbundet sin position på DN:s ledarsida för att peka ut och döma "antisemiter" - d.v.s. Israelkritiker. Man kan faktiskt påstå att Wolodarski är de israeliska propagandabyråernas förlängda arm in i Dagens Nyheter.
Han har t.o.m. besökt judestaten Israel som en delegationsmedlem inom ramen för sionistorganisationen Project Interchange. I en intervju med Project Interchange, vars uttalade verksamhet syftar till att "knyta samman världens ledare med Israel", den 20 mars 2009 berättade han om sina resor till Israel samt sitt deltagande i den mäktiga judiska organisationen American Jewish Committees (AJC) årsmöten: "Så många dörrar öppnades när vi träffade diplomater, politiker och journalister. Vi tog hem intressanta samtal från Israel. Jag hade varit där förut men det gav mig massor av inspiration" sade Wolodarski om sitt deltagande i Project Interchange i Israel 2003.
Här återger vi några av deras frågor och Israelagenten Wolodarskis svar (markerade av oss med blått):
6. You traveled to Israel on an educational seminar in 2003. Could you share with us about some of the people you met and places you found to be most interesting or memorable?
Project Interchange was extremely professional as it was possible for people to meet so many high-level Israeli leaders in such a short period of time. So many doors were open as we met with diplomats, politicians and journalists. We took home interesting conversations from Israel. I had been there before but it gave me lots of food for thought. Everything was extremely professionally done.
7. Many Project Interchange alumni return to their home countries with increased interest and background knowledge about Israel and the Middle East. Did your participation in the seminar impact your professional life in the short- and long-term? How did it affect your understanding of Israel?
The impact on me [from the seminar] was that I was invited in 2004 to attend the AJC's Annual Meeting and, once I arrived, I was immediately interested. This is my 3rd Annual Meeting and it is a continuation of my trip to Israel.
8. Do you have any suggestions or advice for Project Interchange as we develop future programs from Sweden? Where should we place or shift our focus?
I think it's important to reach out to people who don't have a firm opinion of Israel: people who are interested and curious in seeing the country for themselves; people who are not pro- or anti-Israel but people who have not made up their minds and are still open. The more you see, the more easy it is to understand the situation [in Israel].
AJC - "Global Jewish Advocacy"
= Globalt judiskt påverkansarbete!
Och när DN skall göra en hyllning till den judiska affärsmannen Robert Weil (DN, 4/8-2002) är det förstås Wolodarski som gör intervjun.
Vi kan verkligen rekommendera våra läsare att studera Wolodarskis tidigare och nuvarande skrivargärning för att där se ett mycket illustrativt typexempel på hur det går till när en jude och sionist kommer in i en maktposition och utifrån denna agerar konsekvent för den judiska och israeliska saken.
Wolodarski förespråkar bomba Syrien, 25 aug, 2013.
Wolodarski om sin judiskhet...
Wolodarski i synagogan, kippan på huvudet, Menorahn i bakgrunden.
Till höger Wolodarski som medlem i Judisk Krönikas redaktionskommitté...
Wolodarski på 2:a position som opinionbildare 2012.
Betraktar sig som "etnisk [?] liberal".
Wolodarski bedriver enligt DN "agendasättande journalistik", om det var någon som undrade.
Peter Wolodarski är också redaktör för tidningen "Liberal Debatt" och aktiv i liberala ungdomsförbundet - LUF, där han sitter i förbundsstyrelsen.
Karikatyristisk satir av konstnären Lars Hillersberg om förhållandet Bergström-Wolodarski.
Judisk Krönikas Jackie Jakubowski, har också beretts plats på ledarsidan, våren 2002, där han skrev en propagandistisk artikel riktad mot kritiker av staten Israel och där han kallade det att en Israelanhängare under en pro-Israel demonstration fått en träpinne slagen över huvudet av en antisionistisk motdemonstrant, för en "pogrom".
Not: Den polsk-judiske professorn i ekonomi, Marian Radetzki, var tidigare också skribent publicerad på Dagens Nyheters ledarsida.
Bland övriga aktörer på Dagens Nyheters ledarsida finns det ytterligare namn att nämna.
En sådan är Isobel Hadley-Kamptz som också visat sig vara starkt pro-israelisk.
I Svensk Linje, nr.1-1997, skriver Isobel Hadley-Kamptz, en debattartikel med rubriken "Israel vid skiljevägen". Tidningen beskriver henne som en "varm Israelvän".
Hadley-Kamptz beklagar sig där:
"Att vara proisrael i Sverige idag, är ett ställningstagande mot strömmen.""Kanske är jag alltför pessimistisk, men när man ideligen får höra tendentiösa osanningar om Israel och judendomen från så vitt skilda källor som Ahmed Rami och Sveriges Radio, vänjer man sig vid att kämpa i motvind."
"Precis när jag hoppades att det återigen blivit nästan rumsrent att vara proisrael, motbevisades jag av debattörer med åsikter man hade hoppats inte längre fanns."
Hon klagar på att svenska medias behandling av Israel; där "ville man nu göra berättigat skrämda israeler till oresonliga fanatiker".
Samtidigt talar hon om: "[...] min ignorans och blåögda kärlek till Israel [...]".
Hadley-Kamptz är av uppfattningen att den etniska rensningen av hundratusentals palestinier, vilket var grunden för det judiska nationsbyggandet, skulle vara mindre obehaglig då den skedde för "50 år sedan, och Israel kämpade då för sitt liv mot grannar som rent bokstavligt ville driva dem i havet". Något som är en gemen lögn då fördrivningen och den sionistiska Plan Dalet som sattes i verket var en genuin judisk kolonisations- och attack-plan riktad mot de infödda - palestinierna - och inte tvärtom.
I samma artikel skriver Isobel Hadley-Kamptz också avslöjande om de två judiska DN-medarbetarna Nathan Shachar och Göran Rosenberg:
"Både Shachar och Rosenberg brinner för Israel, oavsett vad Rosenberg tidigare uttryckt, kan man läsa mellan varje rad i hans bok ["Det förlorade landet"] att han älskar Israel med hela sin själ."Man kan undra vad för bakgrund denna Isobel Hadley-Kamptz egentligen har. När hon skrev på SvD:s kultursidor (1998) angavs hon som "frilansjournalist som studerar hebreiska" (SvD 11/4-1998).
Isobel Hadley-Kamptz var aktiv på DN:s ledarsida som s.k. "fristående kolumnist" t.o.m. 2004 då hon istället började skriva på likaledes Bonnier-ägda Expressens ledarsida.
Bild och text från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1989. Dagens Nyheters ledarskribent Barbro Hedwall tillsammans med den sionistiska aktivisten Inga Gottfarb. |
En annan ledarskribent på Dagens Nyheter är Barbro Hedwall. När man tittar närmare på nätverket kring våra sionistiska aktörer så ser man även Hedwall dyka upp i olika sammanhang. Exempelvis har hon agerat skribent i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah (nr.2-1989, en recension), vilket måste ses som ett ställningstagande för sionismen då andra som skriver där hör till de svenska Israelanhängarnas främsta led.
Pernilla Ström - ledarskribent på DN, flitig Israelresenär och anhängare av judisk apartheid i Mellanöstern. |
Och Pernilla Ström, också ledarskribent på DN, är gift med Klas Eklund, den socialdemokratiske ekonomen som är jude enligt judisk definition då hans mor kommer från den khazar-judiska Zadig-klanen.Ekonomen och journalisten Pernilla Ström (född 1962) började parallellt med studierna vid Handelshögskolan arbeta på Bonnier-tidningen Expressen där hon verkade som ledarskribent till 1989, i gott sionistiskt umgänge vilket vi redovisar för i vårt avsnitt om Expressen nedan. Pernilla Ström var därefter politisk reporter på Bonnier-tidningen Veckans Affärer fram till 1993, då hon tog ett årslångt utredningsuppdrag för finansdepartementet om de samhällekonomiska konsekvenserna av ett svenskt EU-medlemskap. 1994-1995 arbetade Pernilla Ström som makroanalytiker på Öhman Fondkommission för att därefter gå över till Dagens Nyheter som ledarskribent. 1999 återvände hon till Öhman och finansmarknaderna, inledningsvis som chefekonom, därefter som VD för dotterbolaget Blockbid. Pernilla Ström har förutom det egna bolaget Ity AB, styrelseposter i SalusAnsvar AB, Etikanalytikerna AB, fondförvaltaren HQ Fonders styrelse (2003) och hon sitter slutligen också i styrelsen för självaste Bonniers ihop med sionistiska personligheter som Carl-Johan Bonnier, Hans-Jacob Bonnier, Pontus Bonnier, Karl-Adam Bonnier, Jeanette Bonnier och Bengt Braun.
Pernilla Ström är en anhängare av Israel vilket väl framkommer i hennes kolumn "Martyrerna från NK - en dag i city", publicerad i DN 31/5-2003. En artikel där Israel - ett stat Pernilla (med maken Klas?) besöker under pågeånde krig - framställs som vilket land som helst utsatta för onda palestiniers våldsdåd utan att berätta att "Israel" är en stat uppfört efter en ockupation av ett främmande folk som självådligt mördat och etniskt rensat landets ursprungliga invånare och tvingat in dem i indianliknande reservat. I sin förvrängda beskrivning av situationen skriver hon istället:
"Antag att Sverige skulle vara omgivet av fientliga nationer, som inget hellre ville än att jaga bort "svenskpacket", det vill säga dig och dina grannar, från landets yta. Antag att dessa grannstater sponsrade terrorister - mestadels så kallade skånska befrielsekämpar - som under stegrad aggressivitet utförde attentat runtom i landet."I den borgerliga tidnignen Smedjan skrev Pernilla Ström senare en kolumn till försvar för ovannämnda inlägg i DN, artikeln "Är det synd om självmordsbombare?" (Smedjan 23/6-2003). Den senare artikeln uppskattades såpass av sionisterna att den återges på Svensk Israel Informations hemsida och självaste SII:s Lisa Abramowicz skrev också en stödjande kommentar till Ströms verk.
Pernilla Ström skriver i sin Smedjan-kolumn att:
"Israel är den enda demokratiska staten i Mellanöstern, omgiven av en rad korrupta, auktoritära diktaturer. Men Israel är också det land som har fått ta emot den starkaste internationella kritiken och har fått överlägset flest resolutioner riktade mot sig."Om FN-resolutionerna som klandrar Israel för diverse brott är befogade verkar inte Ström bry sig om. Pernilla Ström blir istället upprörd av att "svenska politiker och den svenska kulturopinion som med sådan tvärsäkerhet utdelar sina förkastelsedomar över den israeliska politiken" och "Yassir Arafat, denna ogärningsman och missdådare, denna politiska olycka och permanenta gräshoppeplåga för det palestinska folket" som hon anser att våra medier inte attackerar nog.
Ströms slutsats är:
"Det är inte alltid den svage [palestinierna] som har rätt. Det är inte alltid den starke [Israel] som har fel.Ibland har den starke rätt. Det faktum att den som har rätt också är stark får aldrig vara anledning att gå emot det rätta."
På DN:s ledarsida under 2000-taler figurerar också en "frilanskribent" Mats Wiklund. I vårt avsnitt om Sveriges Radios Eko-nyheter berättar vi om Israelkorrespondenten Åke Wiklund vars judiska hustru Ian Wiklund var en övertygad sionistisk aktivist och där parets judiska dotter Magdalena Judit Wiklund arbetat aktivt som informationsansvarig för Solidaritetskommittén för Israel under 1990-talet.
I en artikel om Magdalena Judit Wiklund i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1991, berättas det att hon har en judisk bror som då var "chef för en nyhetsbyrå". Vi vet från modern Ian Wiklunds dödsruna (i Dagens Nyheter, 20/10-2003) att sonen heter "Mats" och den ende Mats Wiklund vi känner till idag i media är just denne ledarskribent på Dagens Nyheter. Således misstanke om att det här rör sig om samme "Mats Wiklund".
I Mats Wiklunds skrivargärning känner man också igen de sionistiska resonemangen, problemsättningen och vinklandet, exempelvis när galningen och Israels premiärminister Ariel Sharon i ett uppmärksammat tal sommaren 2004 uppmanade Frankrikes judar att flytta till Israel, varpå Mats Wiklund i en artikel på DN:s ledarsida 21/7-2004 beklagade hur den diplomatiska kyla mellan Frankrike - Israel som på detta Sharonska utspel inträdde gjorde att "Israels ställning i Frankrike blev om möjligt än svagare samtidigt som antisemiterna fick nya argument".
***
På DN:s ledarsidas kolumn har man även gästinlägg, av exempelvis den amerikanske ekonomiprofessorn och juden Joseph Stiglitz.
DN behöver egentligen inte mer judiska skribenter än så på sin ledarsida för att genomjudaisera dem. Ty tidningens icke-judiska ledarskribenter använder sig ofta av citat och tankegångar från "amerikanska" bedömare, exempelvis i Mellanösternfrågan, sionistjudiska personligheter som Thomas L. Friedman (New York Times), Martin Peretz (New Republic), och Charles Krauthammer (Washington Post) - samtliga sionistiska judar!
När exempelvis på DN:s ledarsida citerar Martin Peretz (DN, 15/9-2001) apropå attentatet mot World Trade Center och Pentagon och hans påstående att "vi är alla israeler nu", blir detta citat ganska ihåligt, om man känner till "amerikanen" Peretz´ judiska tillhörighet och sionistiska engagemang.
Och Charles Krauthammer citeras okommenterat på DN:s ledarsida, (29/4-2002), där han kallar Israels väpnade angrepp och massakrer på Västbanken våren 2002, för "Israels senaste, högst motiverade militära operation".
Genom att ge massmediaplats åt dessa sionismens progandamakare och krigshetsare ställer sig DN otvivelaktigen på den ena sidan i konflikten.
***
Maktutövning via DN-Debatt DN Debatt är idag maktens språkrör.
Demokratin i Sverige har idag till en sådan grad urgröpts att politikerna inte gör sina utspel inför landets valda representanter i landets parlament - riksdagen. Istället tar man kontakt med Bonnier-koncernen och får det publicerat på DN-Debatt med buller och bång. Sedan hakar den övriga massmediaapparaten på, ofta styrd av gamla förre detta Bonnier-lierade och Bonnier-tränade proffsjournalister, och vinklingen av utspelet förmedlas av deras skriverier. Först därefter kommer landets folkvalda in i bilden och skall, så att säga baklänges fatta beslut i någon fråga som massmedia, på detta sätt, redan kunnat ge en viss tolkning av och som antingen sågats eller hyllats. Se bara på alla de utspel den styrande socialdemokratin fört fram på denna sida under det sena 1990-talet och tidiga 2000-talet
Detta är resultatet av den allians mellan sosse-regeringen och de judiska politiska aktörerna i familjen Bonnier baserad på en tyst överenskommelse dem emellan att sossarna inte ska klaga mer än lite pliktskyldigt då och då mot Bonniers tilltagande dominans över opinionsbildningen i Sverige - mot att Bonniers ställer sin opinionsapparat till de socialdemokratiska politrukernas förfogande.
Flera är de som på senare tid har kommenterat denna allians med den påstått "röda" socialdemokratin och den åt det blå hållet orienterade "liberala" pressen.
Det är en metod som ej är isolerad till Sverige, det är känt att den judiske mediemogulen Rupert Murdoch använt sig av en liknande allians mellan sina medier och de statsbärande partierna i Australien och Storbritannien för att på så sätt obehindrat kunna expandera sin verksamhet mot att hans medier å sin sida lånar sig till politisk propaganda åt "vännerna".
Kopplingen till den socialdemokratiska partiapparaten går även via direkta band. På samma sätt som Bonniers hösten 2001 rekryterat över Aftonbladets gamla chefredaktör Torbjörn Larsson till styrelsen för Expressen, kan man nu se andra direkta band mellan Bonnier-koncernen och socialdemokratin där exempelvis en syster till den socialdemokratiske justitieministen Thomas Bodström, Cecilia Bodström, var redaktionschef på Bonnier-ägda Dagens Nyheter.
Vad vi nu berättat om är en ny maktallians utkristalliserat sig först de senaste åren.
Ny, därför att Dagens Nyheter tidigare varit intimt kopplat till det lilla partiet folkpartiet, och alltid mer eller mindre varit befolkat av folkpartister, en del t.o.m. från partiets styrelse.
Man skulle faktiskt kunna påstå att det är tack var Bonniers och deras Dagens Nyheter och Expressens mångåriga kampanjer och politiska indoktrineringar som folkpartiet över huvudtaget existerar och i valtid lyckas mobilisera röstantal över 4%-spärren. Skulle det inte vara för Bonnier-media skulle partiet - enligt vår uppfattning - vara dött eller åtminstone kraftigt marginaliserat och mycket allvarligt beskuret. Men tack vare de Bonnierska språkrören får man tillgång till en ansenlig del av det totala mediautbudet i Sverige och kan på så sätt saluföra sina idéer och åsikter.
Det är faktiskt så odemokratiskt i Sverige av idag att en hel del av den politiska agendan sätts av DN-Debatt.
Detta är inte en isolerad iakttagelse från Radio Islam, utan något som uppmärksammats även av andra observatörer. Även TV2:s välgjorda medieprogram, "Mediemagasinet" tog upp makt-fenomenet DN-Debatt i ett ovanligt välgjort inslag som sändes den 21/9-2000.
Förutom det odemokratiska med att låta ett vist antal "godkända" debattörer få påverka opinionsbildningen i landet och peka ut vilka ämne vi skall tillåtas diskutera, finns det också exempel på hur DN-Debatts mäktige redaktör dessutom förvränger, via redigering, ingresser och rubriksättning, innehållet i artiklarna så att de passar DN:s - läs Bonniers - syften.
Självaste Birger Schlaug från miljöpartiet skrev i "Brännpunkt" i Svenska Dagbladet, 15/9-2000, om hur DN-Debatt genom denna teknik manipulerat innebörden av en artikel som Schlaug där skrivit och på så sätt startat en pseudodebatt och en pseudoaffär som i slutändan var till miljöpartiets nackdel.
DN-Debatt används också av judemaffian i Sverige för att få uppmärksamhet och väcka opinion i frågor som angår dem. Man har även använt dessa sidor med speciella partsinlagor mot både Radio Islam, men också mycket under den s.k. Bergman-affären.Man har även vid flera tillfällen upplåtit sidorna till utspel av ledande judar som George Soros och gänget från Simon Wiesenthal Center.
Detta är föga förvånande när man tittar på vem det är som sedan länge står som ansvarig debattredaktör på denna sida.
Debattredaktören är nämligen en herre vid namn Mats Bergstrand. Men tittar man närmare på han omgivning upptäcker man att han är gift - och har valt som sin livskamrat, en viss Klara Olsson, där det visar sig att Klara är dotter till ingen annan än den fanatiskt pro-israeliska numera avlidna debattören Berit Hedeby och dennas f.d. man, redaktören Karl-Erik Olsson.
De som har kunskap om sionistmaffian i Sverige vet att Berit Hedeby ända tills sin död var en aktör som aldrig vacklade i sitt stöd för sionismen.
Berit Hedeby - Mats Bergstrands svärmor - var kvinnan som på fyllan nätter i rad ringde hem till Ahmed Rami och i telefonen öste rasistiskt dravel om araber och t.o.m. öppna hot - bara för Ramis medverkan i Radio Islam.
Berit Hedeby vara även skribent i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah och brukade dyka upp på olika sionistiska spektakel för att visa sitt stöd för Israel.
Vid flera tillfällen fick Hedeby publicerat storuppslagna artiklar riktade mot Radio Islam, på DN-Debatt, detta när svärsonen var debattredaktör.
***
Dagens Nyheters utrikessidor Israelbevakningen
I sin bok "Journalistik 1967-1976" (Oktoberförlaget, 1976, sid. 128), talar Jan Guilllou, i en artikel han skrev i Aftonbladet (7/1-1971), om "[...] Dagens Nyheter och deras israeliska korrespondenter".Som vi tidigare visat har det varit nedärvt inom släkter vilka som sköter utrikesnyheterna. Efter Simon Brandell var det hans judiske son Ulf Brandell som chefade. Den sionistiska Israelkorrespondenten Agne Hamrin ersattes av hans likaledes sionistiske son Harald Hamrin som fortsatte som DN:s utrikeschef. Vi har även berättat att man tidigare på 1970-talet hade en öppen jude Richard Haas, som korrespondent för Israel.
Trenden att antingen ha judar eller judarnas villiga redskap för att försöka vinkla de vedervärdigheter som sker i det av judar ockuperade och våldtagna Palestina, fortsätter in i våra dagar.
Att bevakningen av Israel sedan 1982 till stor del styrs av Nathan Shachar en person som konverterat till judendomen, illustrerar detta.
Dessutom visar det sig att Shachar, sitt tagna exotiska efternamn till trots är son till ingen annan än Svenska Akademieledamoten Knut Ahnlund, samme man som tidigare varit riksordförande i Samfundet Sverige-Israel.
Knut Ahnlund har alltid försvarat den sionistiska staten - i ur och skur och oavsett dess många brott.
Det är därför föga förvånande att se hur Nathan med sin pseudoobjektiva journalistik hela tiden ser på konflikten med judiska ögon.
Nathan Shachars taktik går ut på att köra "lika goda kålsupar"-linjen - de ockuperade palestinierna och deras judiska ockupanter och bödlar är lika skyldiga, oavsett vad FN och andra observatörer egentligen rapporterar från området.
Shachars taktik, liksom de andra judarna Cordelia Edvardson (SvD) och Arne Lapidus (Expressen) går ut på att innehållet i deras artiklar aldrig får leda till att läsaren grips av antipati mot den judiska staten, ock kan komma att se den som vedervärdig och något som borde bojkottas.
Istället bankar man systematiskt in mantrat att sionismens projekt "Israel" på ockuperad palestinskt territorium är där för att stanna, att sionismen och dess rov måste godtagas. Som ett gott exempel kan vi välja från DN 27/5-2001 där Shachar t.ex. kallar Palestina-flyktingarnas FN-stödda rätt att få återvända till sina marker för en "fantasi".
Och i samband med Durban-konferensen om rasism september 2001 påstod samme Nathan i Dagens Nyheter att det var fel att kritisera Israel då det inte alls fanns någon rasism bland de övre skikten i det judiska samhället i Israel.
Ett påstående som klingar mycket falskt om man ser vad några kända israeliska ledare sagt om palestinier:
* Den 25:e januari 2001 rapporterar den israeliska tidningen Ha´aretz i sin Internet utgåva att den spirituelle ledaren för det viktiga israeliska partiet Shas, Rabbin Ovadia Yosef, i ett officiellt tal tidigare samma vecka på tisdagen, "kallat araber för giftiga ormar". Shas är ett parti som sitter i det israeliska parlamentet - Knesset - och som regeringen samarbetar med.
* I augusti 2000 rapporterade media att Ehud Barak, Israels dåvarande premiärminister, liknat palestinier vid "krokodiler".
* Israels tidigare premiärminister Yitzhak Shamir har i sin tur sagt om palestinierna, att "de är som gräshoppor i jämförelse med oss" (se Newsweek, 11/4-1988).
* Israels f.d. överbefälhavare Rafael Eitan har liknat palestinierna vid "drogade kackerlackor i en glasburk".
* Och Israels f.d. premiärminister Menachem Begin har talat om palestinier som "bestar på två ben".
* Och Israels sedermera av palestinier dödade turistminister, Rehavem Zeevi, kallade år 2001 palestiniernas ledare Yasser Arafat för en "skorpion".
Som den kände brittiske Mellanöstern-journalisten Robert Fisk skriver i en kommentar i The Independent (17/4-2001):
"Inte ens [rasist-] regimen i Sydafrika kallade de svarta vid sådana hemska namn."("Even the South African regime never called the blacks by such vile names.")
Om inte dessa herrar ovan är representanter för det officiella Israel så kan man undra vilka som i sådana fall är det.
Nej, detta är ett av många exempel på Shachars bedrägliga taktik.
Nathan Shachars starka engagemang för Israel blir desto löjligare att förneka då det även erkänns även av hans sionistkolleger.
DN:s skribent på ledarsidan, Isobel Hadley-Kamptz, som själv betraktar sig som Israelvän, skrev i Svensk Linje, nr.1-1997, att:
"Både [Nathan] Shachar och [Göran] Rosenberg brinner för Israel [...]."
1999 kunde man i Judisk Krönika (nr.1 - för det året) läsa att Nathan ärats med den sionistiske juden Bertil Neumans judiska pris. Vi kan nämna att bland tidigare pristagare finns Israelaktivisterna Jakubowski och Per Ahlmark och att pengar från Neumans fond också går till den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen (se Judisk Krönika, nr.2-1987, sid. 29), vilket säger en hel del om prisets sionistiska vinkling.
Nathan skriver också i vid flera tillfällen i Judisk Krönika; se Judisk Krönika, nr.6-1986, nr.2-1987, och nr.2-3/1988 (temanummer om Israel).
Del av artikel ursprungligen publicerad i tidningen Journalisten och återgiven i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1991. |
Gabriel Stein, aktiv medlem i den supersionistiska Israelorganisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism, hyllar Nathan Shachars Israeljournalistisk. I en artikel i Judisk Krönika, nr.4-1989, skriver Stein:
"Bra och insiktsfulla artiklar fick man gå till Dagens Nyheter och Nathan Shachar för."Således får Shachar högsta betyg från en av de värsta Israelaktivisterna i landet, det om något borde visa var han står i Palestinafrågan.
Hösten 2002 gick Shachar över till att bli DN:s Sydamerikakorrespondent men man har ändå sett honom i DN kommentera Irak-kampanjen med sitt sedvanliga sionistiska perspektiv.
***
En nyttig idiot - en riktig shabbez goj, som judarna uttrycker det - var länge journalisten Per Jönsson. Denne skrev under en längre tid rabiata artiklar på DN:s kultursidor både riktade mot Islam men även i Palestinafrågan, där han t.o.m. liknande det vid "etnisk rensning" om de judiska bosättarna, de illegala ockupanterna, skulle tvingas ge upp sina folkrättsvidriga bosättningar på ockuperad palestinsk mark!När det hölls en debatt mellan bl.a. Staffan Beckman och Per Jönsson (se Proletären, nr.21, 26/5-1994) sade Jönsson när han frågades om sitt ovannämnda uttalande i DN om de judiska bosättarna:
" - De flesta bosättarna är precis lika vanliga som oss som sitter här och har säkert bra relationer med sina palestinska grannar [...]."
På senare tid har Per Jönsson gått över till utrikesredaktionen på DN med specialinriktning på Palestina, Irak och Iran.
Jönsson verkar faktiskt också ha lugnat ner sig lite, när man betraktar det han skrivit om Palestinakonflikten efter att själva ha rest runt på de ockuperade områdena, i södra Libanon och i det sargade Irak. Det är t.o.m. så att han vid något tillfälle för sina skriverier själv hamnat under eld från den sionistiska sidans mediabevakare med Eva Abramowicz i spetsen.
Det kan möjligen vara så att Jönsson börjat inse att den sionistiska staten faktiskt har en del otrevliga baksidor.
Dock händer det ofta att han återfaller i sin gamla retorik. När han skall rapportera från det muslimska landet Iran kör Jönsson med propaganda i sin gamla hederliga stil.
I hans alster om Iran benämner han exempelvis konsekvent de motståndare till sionismen och västerlandets kulturimperialism som där verkar, för "mörkermännen"., varpå man kan fråga varför vissa personer stämplas som "mörkermän", medan andra, riktiga, förbrytare klarar sig undan detta.
Exempelvis skulle det vara omöjligt att tänka sig samme Per Jönsson kalla Israels ledarskikt av krigsförbrytare och folkmördare för "mörkermän", även om det ju är precis vad de är.
Annars hade DN tidigare en bra icke-judisk reporter på Mellanöstern bevakningen, Åke Ringberg, som beskrev vad han såg.Då detta ej stämde med den sionistiska propagandabilden utsattes Ringberg för de sedvanliga kampanjerna efter det att hans högintressanta bok "Blodet i Beirut" kom ut 1987 (Carlssons Bokförlag). Det som gjorde sionistpacket extra förgrymmade var att boken hade ett helt kapitel om hur den judiska lobbyn i USA tystar sionist-kritiska röster.
Länge har Rysslandsrapporteringen passerat via juden Michail Winiarskis selektiva filter, där legitima uppror mot judiska oligarker reducerats till pöbel upplopp. Winiarski har också gästspelat på utrikesdesken för att sedan tagit hand om bl.a. en del bevakningen av sionist-USA:s krig mot "terrorismen" i Afghanistan.
Disa Håstad är en ickejudisk journalist som också lärt sig att smöra för sina judiska uppdragsgivare. Hon kom över till DN från SvD 1968 och som kunnig i ryska blev hon DN:s korrespondent i Moskva och Östeuropa under en mängd år, ända in på 1990-talet.
Disa Håstad (född 1940) tillhör de pro-israeliska journalisterna, något som kan förklaras av att hon innan hon blev journalist bedrev "studier i Israel" 1961-1962", vilket Dagens Nyheter lät meddela i en artikel om henne i bilagan "Lördag Söndag", 6/4-2002. Håstad har således fraterniserat med de judiska ockupanterna, på eget initiativ och bevåg, och dessutom under en längre tidsrymd vilket tyder på en aktiv politisk handling mer än en ungdomsförvillelse.
Därför överraskas vi inte av att se att hon skrivit boken "En elit far västerut: den nya emigrationen från Sovjetunionen" (Stockholm, Norstedt, 1984) om de ryska judarna, en bok som räknas till den officiella listan om "litteratur om judar" i Sverige. Självaste bruket av ordet "elit" om en viss folkgrupp får en att undra var denna kvinna står någonstans.
Når Israel våren 2002 begick sina skändliga handlingar under invasionen och ockupationen av Västbanken inkluderandes massakern i det palestinska flyktinglägret i Jenin höjdes krav från den okorrumperade svenska allmänheten på handelsbojkott av den judiska staten och dess blodsindränkta exportprodukter.
Genast mobiliserade sionistsidan sina anhängare för att försöka avvärja bojkotthotet genom att lusa ner tidningar och andra medier med artiklar om hur illa det är med bojkotter.
Disa Håstad ställde också upp i denna kampanj för att skydda en terrorstat.
I en artikel i DN, (8/4-2002) missbrukade hon sin journaliststatus och skrev en argumenterande artikel under rubriken "Bojkott kan få fel effekt", där hon hävdade att bojkotter helt plötsligt är ett dåligt vapen, (en artikel där hon f.ö. berättar om "mina israeliska vänner").
Hon upprepade sedan sin anti-bojkottinsats några dagar senare, DN, 21/4-2002, där hon tillsammans med en annan journalist skrev en helsida under rubriken "Bojkotter missar ofta målet", också en artikel som gick ut på att just Israel, till skillnad från alla andra stater som begår flagranta folk- och människorättsbrott, inte skall bojkottas.
I bägge artiklarna innehöll textmassan inte någon relevant information men de stora fetstilta rubrikerna "Bojkott kan få fel effekt" och "Bojkotter missar ofta målet" användes för att hos dem som skummar igenom tidningen inpränta en misstro och tanke av typen, "kanske det inte är lönt att bojkotta Israel".
Som dotter till den kände professorn i statsvetenskap, högerriksdagsmannen och landshövdingen Elis Håstad, tillhör Disa de etablerade skikten i landet och har således icke-förvånande en bror, Torgny Håstad, som är professor i civilrätt och som var ordförande för JUSEK 1979-1987 och som i sin tur är gift med dottern till en professor Nils Fries.
***
DN:s Kultursidor - Judisk Krönika i storupplaga
"Vi journalister har makt. Makt som inte kontrolleras kan missbrukas."
- Arne Ruth i sitt kapitel i "Välkommen till dramafabriken" (Ordfront Förlag, 2000 sid. 126).
Bland Dagens Nyheters tidigare chefredaktörerna efter den fanatiske Herbert Tingsten skall vi här nämna judarna Per Wästberg och Arne Ruth, som båda var kulturredaktörer.
Trots att de avgått från sina poster, utövar de fortfarande en indirekt påverkan på tidningen genom vänskaps/lojalitetsband med de som fortfarande arbetar kvar samt genom att de titt som tätt får sina alster publicerade på dessa sidor.
Per Wästberg (Hirsch), som vi skriver mer om i avsnittet om judiska författare, bror till förre Expressen-redaktören Olle Wästberg, är en massmedial och litterär celebritet.Per Wästberg (Hirsch) var kulturskribent på DN sedan 1953 och efterträdde Olof Lagercrantz på posten som kulturchef och innehade sedan kulturchefsposten 1976-1982 (då han under samma period också innehade titeln som chefredaktör på DN). Under samma period satt Per Wästberg även som styrelseledamot i Dagens Nyheters AB.
Att Per Wästberg länge varit en gunstling hos Bonniers är känt sedan länge, som författare har han länge varit sekreterare för Albert Bonniers 100-års fond.
Under Wästbergs ledning började den judiska tidningen har idag att ta form.
Herr Wästberg har vi tidigare uppmärksammat p.g.a. han hätska påhopp på Radio Islam och öppna samarbete med Svenska Kommittén mot Antisemitism.
I sin text i kommitténs bok "Det eviga hatet" (Albert Bonniers Förlag, 1993) beskriver Wästberg Radio Islams Ahmed Rami som en person som "borde namnges och brännmärkas i ett internationellt register".
Radio Islam, som är "brutalt lögnaktig", har "inget att skaffa" med "begreppet yttrandefrihet" skriver han, då Rami bl.a. "gör narr av Förintelsen".
Den förre DN-redaktören talar hätskt om "den knastrande svarta stubintråd av hat och gemenhet som Radio Islam håller glödande" och efterlyser att Radio Islam tystnar.
I boken det "Det judiska Stockholm" utgiven av det Judiska Muséet medverkar Wästberg med en essä om sin judiska familj Hirsch där han beundrande berättar om sin släkting Axel Hirsch, den person på hans judiska sida som Per kom att känna bäst. Per Wästberg skriver (sid. 183):
"Och olikt andra i släkten kommenterade han [Axel Hirsch] med förundran hur underkuvade, skrämda europeiska judar gjorde Israel till en demokrati med formidabel militär slagkraft."Och denne person, som kallar apartheidstaten Israel för en "demokrati" med en "formidabel" förtryckarapparat för krig och ockupation, har själv under åratal utnyttjat de svartas lidande i Sydafrika under de vita apartheidrasisterna för att lansera sig själv som "antirasist" (då Wästberg var grundare av Svenska Sydafrika-kommittén)!
Not: Vi har ovan berättat om juden Karl Ahlenius som gifte sig med dottern till judarna Gerald och Monica Nagler. Som kuriosa kan nämnas att juden Per Wästberg är väl förtrogen med Gerald Nagler då Per ihop med Gerald var med om att grunda den genomjudaiserade organisationen Helsingforskommittén för Mänskliga Rättigheter och då Monica Nagler har - liksom Per - varit ordförande för Svenska PEN-klubben.
Innan engagemanget på DN arbetade Per som litteraturkritiker på Blekinge Läns Tidning och Arbetaren.
Per Wästberg är numera gift med kulturchefen Anita Theorell.
Under många år dessförinnan var denne sionist gift med dottern till den nu avlidne borgmästaren i Lidköping Robert Eldh, författarinnan Anna-Lena Wästberg, och därefter har Per Wästberg varit ihop med författarinnan Margareta Ekström som sitter i Amnesty, Svenska Institutets styrelse och Svenska PEN.
*** Den andre kultur- och chefredaktören på Dagens Nyheter, juden Arne Ruth, tog över efter Per Wästberg 1982, men avgick sedan från sin chefsposition över kultursidorna under buller och bång sommaren 1998.
Ruth var den man som ytterligare grundmurade judaiseringen av kultursidorna. Som son till en tysk judinna från koncentrationslägren, var det uppenbart att Ruth var stigmatiserad av sitt påbrå och och att detta spillde över på hans livsgärning.
Men anklagelsen att han var en judisk propagandist försökte han fräckt avvärja med att initialt låtsas att han var en icke-jude - som bara råkade komma från Tyskland.
Men numera är han mer öppen i sina göranden och dyker exempelvis upp på just judiska kulturjippon (- inte bangladeshiska). Exempelvis medverkar han vid flertalet tillfällen i judarnas "kulturtidskrift" Judisk Krönika och september 1999 var han paneldebattör på den Judiska Kulturkonferensen i Göteborg.
I annonsen för detta judiska jippo figurerar för övrigt två andra kollegor från Ruths kulturredaktion på Dagens Nyheter, kulturskribenterna Birgit Munkhammar och Sigrid Combüchen (se annons i Judisk Krönika, nr.4-1999).
Not: Sigrid Combüchen, som vi inte tror är någon judinna men dock en väl inskolad Bonnier-tränad judeofil som tidigare arbetat på Expressen, är f.ö. gift med NordalÅkerman, en man som var VD för Utrikespolitiska institutet åren 1985-1988, samma institut som sedan DN:s chefredaktör Anders Mellbourn blev chef för! Nordal Åkerman var tidigare chefredaktör för tidningen Konkret och redaktör och utgivare av Allt om Böcker 1981-1987, tidskrifter där hustrun Combüchen samtidigt också varit verksam.
I tidningen "00-tal", nr. 2/3-2000, avslöjade Ruth i en intervju att han alltid haft de till Sverige invandrade judarna Erwin Leiser och Peter Weiss som sina intellektuella vägledare.
I samma intervju berättade Ruth också att "Jesús Alcalá och Maciej Zaremba är de två journalister under min tid på Dagens Nyheter som jag är mest stolt över att ha hjälpt till att lyfta fram" och förkunnade att han "tycker att både Alcalá och Zaremba håller en väldigt hög moral".
Alcalás "höga moral" har blivit blottlagd i rätten och Zarembas judiska hyckleri och falskhet berättar vi mer om lite längre ner.
"Jag är motståndare till ett samhälle där en liten minoritet ärver ett dominerande inflytande generation efter generation", sade Arne Ruth i samma intervju, men att judar ständigt skall ärva makt och fördela spännande positioner sinsemellan är förstås inget som inbegrips i den Ruthska deklarationen.
Arne Ruth formade DN kultur till en judisk internskrift, en "Judisk Krönika" i massupplageversion.
När det var som värst - under Ruths ledning - gick det inte en dag, och vi menar verkligen inte en dag, utan antingen artiklar om onda "antisemiter" och revisionister eller om den s.k. "förintelsen" och Auschwitz.
Och alla dessa artiklar om intoleranta fanatiska muslimer och den stackars dissidenten Salman - Salomon - Rushdie, för att inte tala om den oerhörda mängden artiklar som hyllade s.k. judiska "intellektuella".
Arne Ruth var också väldigt pådrivande när det gäller de påstådda judiska tillgångarna från andra världskriget, som skulle ha kommit Sverige till del. I TV2:s Rapport (1996) varnade DN:s judiske kulturredaktör Arne Ruth de svenska myndigheterna om de inte tillmötesgick den internationella Judiska Världskongressens krav på full insikt i de svenska transaktionerna under och efter kriget. Ruth lovade där att han och hans kumpaner inom massmedia i sådana fall skulle "ställa till ett liv", ty det var "för Sveriges bästa" att följa de judiska direktiven.
Arne Ruths skrivargärning utgör ett praktexempel på sionistiskt hyckleri: att i vissa frågor ikläda sig en humanistisk roll med rättspatos och vibrerande upprördhet mot orättvisor, för att sedan i andra fall, som exempelvis det palestinska eller irakiska folkens öden, istället antingen tiga ihjäl dem eller förvränga bilden av övergrepp och brott mot mänskligheten.
När Ruth exempelvis skriver om Turkiets historia upprörs han över Kemal Atatürks "etniska rensning" där "hundratusentals människor tvangs lämna områden där deras förfäder bott i århundraden" (Ruth i en artikel i Ordfront Magasin, nr.4-2001).
Not: Som en bisats kan nämnas att det av judar anses att den historiske turkiske ledaren Atatürk var jude - "Mustafa Kemal Ataturk was a secret Jewish activist" (enligt den judiska hemsidan "Famous Jews").
Men under sin tid som DN-redaktör hade Arne Ruth inget emot att frottera med sionistiska profiler som den judiske förre chefredaktören för Danmarks ledande "liberala" dagstidning "Politiken" - Herbert Pundik - som han tillsammans med brukade ge ut ett omskrivet "frihetspris".
Att Pundik hade en bakgrund som judisk soldat i Palestina som bistått etnisk rensning där människor fördrivits från det land de bebott sedan århundraden tillbaka, utgjorde aldrig något hinder för Ruth.
Not: Pundik bor halva sin tid i Tel Aviv i Israel och har aldrig dolt sin bindning till Israel, vilket Arne Ruth stolt framhöll i DN:s TV-bilaga för fredagen den 21 juli 1989.
Denne Pundik refuserade blankt Politikens egna medarbetare, när de skrev kritiskt om Israel.
Blotta tanken att en ledande opinionsbildande stor dagstidning i Danmark - eller i Sverige eller något annat västland - hade en chefredaktör som varit direkt uppbunden till exempelvis Sovjet eller det vita Sydafrika, den tanken är ju direkt absurd, är helt omöjlig, otänkbar! Men när det gäller Israel, så tillåts denna judiska militanta inkräktarstat ha sina agenter på ledande opinionsbildande poster utan att detta väcker en våldsam folklig proteststorm och vederbörande agent för främmande makt avpolletteras fortare än kvickt!
En annan intrikat judisk personlighet som Arne Ruth under sin tid på DN regelbundet samarbetat med är Leon Kantor, en driftig polsk jude tillsammans med vilken Ruth brukade dela ut ett "immigrant-pris". Denne Kantor är en känd som en professionell svindlare av statligt stöd till olika fiktiva invandrarorganisationer han själv grundat. Leon Kantor är en av de sionistiska fanatiker som skrivit under uppropet Kristdemokrater för Israel som publicerades sommaren 2002.
|
|
Under Ruths tid som kulturredaktör släppte han förutom de ovannämnda judarna Jesús Alcalá och Maciej Zaremba, in en hop andra judiska aktivister, personer som Jackie Jakubowski (judisk chefredaktör på tidskriften Judisk Krönika), Henrik Bachner (från de Israel-allierade organisationerna Svenska Kommittén mot Antisemitism och Solidaritetskommittén för Israel), Göteborgsrabbinen Robert Wolkoff, och Kaj Schueler (judisk filmkritiker på Judisk Krönika samt verksam i Göran Rosenbergs Moderna Tider, som senare gått över till SvD) för att bara nämna några.
Ruth började sin journalistiska bana som musikskribent på GHT och fick en god sionistisk skolning av tidningens dåvarande chefredaktör Harald Wigforss, en känd Israel-vän och gift med en judinna från ansedd judisk familj som också var verksam på GHT. Ruth fortsatte därefter sin uppåtmarsch mot nya karriärhöjder på Sveriges Radio 1968-1977, och som kulturchef på Bonnier-Expressen 1977-1982, innan han slutligen hamnade på Dagens Nyheter.Efter sin karriär på DN blev Ruth gästprofessor vid journalistutbildningen på journalisthögskolan JMK.
1997 belönades Ruth med "Lukas Bonniers journalistpris" från Bonniers.
***
Den judiska kulturdelen
Fortfarande verkar en mängd judar på kultursidorna, trots att Ruth ej längre är dess chef, då han avgick på grund av interngräl med Bonniers.
Vi tänkte här nämna några av de personligheter som med mer eller mindre regelbundenhet skrivit det senaste årtiondet på dess kultursidor.
|
|
En av dessa är den polsk-judiska konstnärinnan och debattören Channa Bankier, som varit växelvis kulturskribent på Dagens Nyheter och Expressen sedan 1977.
Daniel Birnbaum (född 1963), var verksam på DN:s kultursidor sedan 1993 bl.a. som redaktör för "tredje sidan", t.o.m. 2001 då han tillträdde som ny rektor för konsthögskolan i Frankfurt. Birnbaum är en typisk judisk propagandist. Sällan kunde han undandra sig för att blanda in "antisemitism" och "nazism" oavsett vad han skulle skriva om, en person som alltid måste krydda sina artiklar om Österrike med angrepp på "antisemitismen" i detta land.
Birnbaum var parallellt med sitt arbete på DN chef för IASPIS - Sveriges bildkonstnärsfonds internationella program - som under juden Birnbaums ledning sponsrade Peter Johansson & Lars Tunbjörks installation med den flytande svenska idyllen och de supande "skinheadsen" på konsttillställningen i Münster, 2000 (se bild intill). En installation som just gav en fin bild av Sverige.
En av juden Daniel Birnbaum sponsrade kulturgärningarna - propaganda för Sverige på konsttillställningen i Münster, 2000.Innan DN var han konstkritiker på Bonnier-tidningen Expressen 1989-1992, på den tid juden Zern var dess kulturchef. Birnbaum har f.ö. varit redaktör för tidskriften "Kris" sedan 1989, och har gjort översättningar av författare som exempelvis den franske juden Jacques Derrida.
Daniel Birnbaum kommer från den judiska "eliten" och är son till den tyske-födde juden Karl Birnbaum som var chef för Utrikespolitiska Institutet åren 1960-1970, och Daniels farbror är professorn Henrik Birnbaum.
***
Bland andra aktörer har vi personer som musikrecensenten Hans Wolf, också konsekvent judisk i sin skrivargärning. Han backar aldrig för att påpeka kulturpersoners judiska ursprung och gärna passar han på att koppla sina musikrecensioner med propaganda om nazism och den s.k. "förintelsen".Denne jude Wolf har också länge varit ansvarig för DN:s Familjeredaktion, vilken kan möjligen förklara den höga proportionen judar som hyllas på denna sida, både som jubilarer men också i dödsnotiserna för kända avlidna i utlandet.
Teateransvarig på Dagens Nyheter - chefen för Dagens Nyheters teaterredaktion - har länge varit den öppet judiske Leif Zern. Han var redan 1968 teaterkritiker på DN fram till 1982, då han istället blev kulturchef på Expressen, en plats han övertog från juden Arne Ruth, som ju då istället blev kulturchef på Dagens Nyheter. När Zern så hoppade tillbaks till DN och dess teaterredaktion hamnade de bägge judarna tillsammans på DN.
Förutom sina skriverier i DN och Expressen har Leif Zern också länge suttit som ledamot i Pilotprisets jury och har också medverkat i SVT:s program "Kulturnyheter".
Zern var djupt involverad i debatten mot Sven Lindqvists bok "Utrota varenda djävel" där Lindqvists i judarnas ögon, haft fräckheten att jämföra "förintelsen" med alla de europeiska utrotningskrigen mot infödda i framförallt Afrika, under kolonialismen. Zern har också drivit kampanjer mot Radio Islam, då hans fars grav skändades i samband med Robert Faurissons besök i Stockholm, och försökt koppla oss till detta dåd - trots att erfarenhet visar att det är ett verk av judiska provokatörer, för att elda på hat mot kritiker till judendomen.
Leif Zern var även "huvudtalare" på en sionistisk festlighet till den judiske och mycket sionistiskt aktive kantorn i den Judiska Församlingen, Idy Bornstein. En hyllning till Bornstein som anordnades av den Zionistiska Federationen och till vilken Israels rasistiske borgmästare Teddy Kollek, "skickade lyckönskningstelegram".
På festen fick sig Bornstein tilldelat Zionistiska Federationens kulturpris, det s.k. "Jerusalempriset", där diplomet uträcktes från Leif Zerns hand framme på podiet.
Judisk Krönika, nr.4-1986, skriver:
"Med sitt djupa engagemang för judisk fostran, för staten Israel och för sionismen är Idy Bornstein ett föredöme för oss alla.Huvudtalare vid prisutdelningen var också en av Idy Bornsteins tidigare elever i religionsskolan, Expressens kulturchef Leif Zern, som gav uttryck för sin tacksamhet gentemot sin gamle lärare för vad denne betytt för hans judiska identitet."
Juden Leif Zern (t.h.) avslöjar sig här som en riktig sionist, då han medverkade på Zionistiska Federationens fest, "på årsdagen för Jerusalems återförening", 5:e juni 1986.
Bilden ovan från Judisk Krönika, nr.4-1986.
Leif Zern skriver bl.a. bok- och teaterrecensioner i Judisk Krönika (se exempelvis Judisk Krönika, nr.5-1986).I Judisk Krönika, nr.2-1989, skriver Zern om staten Israel som ett "slags myndighetsförklaring" för judarna, och att judar måste "visa att vi har samma rätt som andra folk att själva forma vårt öde" i klartext att Israel måste få existera, och Zern deklamerar stolt: "Vi har Talmud".
Leif Zern har också suttit i styrelsen för den sionistiska "Elie Wiesels Fond För Förföljda Judar" tillsammans med Per Ahlmark och Gunnel Vallquist judiska sionister som Ivar Müller, Göran Nisell, Hans W. Levy (B´nai B´rith), Jan-Erik Levy och Lena Posner-Körösi (se Judisk Krönika, nr.1-1988).
DN, 16/6-1998. Maciej Zaremba till attack mot "etnisk rensning" samtidigt som han själv njuter av rovet efter den sionistiska etniska rensningen av palestinier och t.o.m. varit bosatt på kibbutz i Israel.
 Aftonbladet, 27/10-1994. Maciej Zaremba är änu en av de judiska vindflöjlarna som ena sekunden är kryptokommunist, andra sekunden hyperkapitalist, allt efter vad som är bäst för karriären. |
Den polske juden Maciej Zaremba (som egentligen heter Bielawski i efternamn) missbrukar sin post som kulturredaktör på tidningen för att rikta sina angrepp mot allt som på något sätt är associerat med det "svenska", särskilt Folkhemmet. Att ifrågasätta hans egen bakgrund får man dock inte göra. Numera rör han sig i de blå kretsarna kring Timbro, men när det var opportunt - på 1970-talet - så var han ultraröd, t.o.m. "kommunist", en bakgrund som få känner till men som visar vilken professionell vindflöjel det rör sig om. Maciej Zaremba var länge, som bekant, gift med judinnan Agneta Pleijel, en kvinna som fått den internationella sionistorganisationens WIZO:s utmärkelse "Årets kvinna" 1993.Not: Både Zaremba och Pleijel satt långe samtidigt i redaktionen på ovannämnde Göran Rosenbergs tidskrift Moderna Tider - på den tiden tidningen i Rosenbergs händer präglades av sina judiska aktivister i redaktionen.
Zaremba har också ett sionistiskt engagemang som styrelseledamot i Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter. En judiskstyrd organisation ledd av den likaledes judiske Gerald Nagler, mannen som i en intervju i Judisk Krönika, nr.2-1994, visade begränsningen för sitt engagemang för "mänskliga rättigheter" då man satte detta engagemang i relation till Palestinakonflikten: " - Man måste förstås ta ställning och då tar jag självklart ställning för Israel.", löd "humanisten" Naglers ståndpunkt.
Zaremba själv har t.o.m. bott på kibbutz i Israel, något han berättat om i en av sina många artiklar publicerade i Judisk Krönika (se nr.1-2001). Kibbutzerna är i palestiniernas ögon en symbol för sionism, markockupation och folkfördrivning.
När Zaremba är redaktör dyker genast artiklar av olika judar som Jakubowski, Rosenberg, Goldman, Klein, upp på hans sida. Inte sällan rena propagandainlägg angående Israel-Palestina konflikten.
För en intressant läsning om Maciej Zarembas "journalistiska" metodik hänvisar vi till följande artikel i Folket i Bild/Kulturfront, nr. 6-7/1998, "Lagman sågar Zaremba" - Rättsteoretikern på modet har nu synats i sömmarna, av Erik Göthe, som finns på tidningens hemsida: http://www.fib.se/zaremba.html
***
Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski räknar sig numera som medarbetare till tidningen.
Andra personer från maffian är Birgitta Rubin och Rebecka Tarschys, den senare dotter till den judiske professorn Bernhard Tarschys och syster till den liberala juden Daniel Tarschys och likaledes syster till sin motsvarighet på Svenska Dagbladet, Hedvig Hedqvist.Rebecka Tarschys arbetar på Dagens Nyheter sedan 1962 och tillhörde 1975-1981 DN:s redaktionsledning.
|
|
Rebecka Tarschys är dessutom sambo med journalisten Arne Brodin på Svenska Dagbladet (1993).
Kerstin Vinterhed har alltmer börjat axla manteln som den judinna som skriver mest artiklar om "judiska teman" på DN kultur.
Hon har ett stort journalistiskt inflytande på DN och på senare tid engagerat sig som redaktör för DN:s bilaga Kunskap och som chef för Familjeredaktionen. Hon har också som arbetstagarrepresentant suttit i Bonniers Mariebergs Tidnings AB och Dagens Nyheter AB:s styrelser.
Till det absurda hör att Vinterhed är kristen präst i Svenska Kyrkan, - men det judiska hos henne blir alltmer påträngande i hennes journalistiska gärning.
Kerstin Vinterhed som i DN berättat om sin judiska moder, och samtidigt är präst skrev exempelvis i en kolumn på DN:s ledarsida (14/8-2001) att: "Kristendomen är jordisk-judisk [...]." Och senare i samma artikel betecknade hon den gud som beskrivs i Gamla Testamentet d.v.s. i judendomens heliga bibel, som en "befrielsens Gud, den som leder det förslavade Israel ut ur Egypten".
Då den judiske guden utkräver blodshämnd och massakrer på judarnas motståndare kan man undra hur hon får ihop det till att kalla honom för "befrielsen" gud".
Vinterhed har på senare tid t.o.m. börjat skriva i Judisk Krönika , (se exempelvis nr.4-1999, där recenserar Bim Clinells, se denna, bok "De hunsades revansch") och har på DN drivit en kampanj med artiklar om den påstådda nazistiska utrotningen av miljoner judar i kemiska slakthus kallade "gaskammare" under andra världskriget.
Not: Enligt pressmeddelande från 1/6-1999 från "Levande historias" hemsida var Vinterhed med på den av regeringen arrangerade resan under juli 1999, till Israel, för att studera "förintelsen".
När Vinterhed skrev sin dödsruna över judinnan Nina Einhorn (DN 14/5-2002) skrev hon att Einhorn "verkade som ordförande i Förenade Israelinsamlingen till förmån för judiska flyktingar till Israel från det gamla Sovjet".
Detta när verkligheten är den att Förenade Israelinsamlingen är en del av den sionistiska kampanjen att ockupera Palestina, skapa "fakta på marken" och där de ryska judarna ingalunda är några "flyktingar" utan koloniala ockupanter som självmant väljer att flytta till en mordisk apartheidstat, en stat som dessutom dagligen utövar statsterror och hot mot sin omgivning.
Kerstin Vinterhed kan också indirekt kunnat influera skolplanen då hon länge varit gift med professor Bengt Börjesson som varit ordförande i Hem och Skola.
Hennes dotter är ingen annan än Stella Fare, som p.g.a. moderns judiska påbrå - också, enligt judisk tradition, är judinna. Stella Fare har f.ö. också arbetat på Dagens Nyheter under kortare perioder 1985 och 1986.
Kerstin Vinterheds syster är Annette Kullenberg på Aftonbladet (bl.a. f.d. Publicistklubbs ordföranden) och broder är advokaten Claes Borgström (diskrimineringsombudsman). Hennes judiska kusiner är bröderna Gabriel och Mikael Romanus, bägge med ledande positioner inom Samfundet Sverige-Israel.
Andra judar som skriver (eller relativt länge skrivit) på DN-kultur är Kajsa Heinemann (se också vårt avsnitt om massmedia), Pernilla Glaser (dotter till den judiske regissören Etienne Glaser, Pernilla samarbetar f.ö. med Judisk Krönika), Sandra Grossman, Marcus Boldemann och Maria Granditzky (skivrecensent).Marcus Boldemann (Katz) är son till den kände tonsättaren Laci Boldemann som bl.a. samarbetade med juden och kompositören Maurice Karkoff.
Även den judiska rasisten Inga-Lina Lindqvist har skrivit här.
Jens-Christian Brandt som enligt uppgift också varit ledarskribent på Expressen (2000), arbetar numera på Dagens Nyheters kultursidor och har på senare tid avslöjat sin judiska nerv då han skriver stadigt i Judisk Krönika. Den judiska tidskriften skriver själv (i nr.1-2002) att han är en kulturskribent bosatt i Berlin "varifrån han i fortsättningen kommer att rapportera i Judisk Krönika".
Nina Solomin, judisk aktivist från redaktionen på Judisk Krönika har också nyligen (2002) rekryterats till DN, efter att under flera år dessförinnan skrivit om judiska ting i Svenska Dagbladet. Nina Solomin har därefter ökat sitt inflytande och avancerat till att bli kulturredaktör på sossetidningen Vi.
Ljiljana Dufvgran, Jugoslavisk-född kulturjournalist på DN skriver också i Judisk Krönika (se bl.a. Judisk Krönika, nr.1-2000, en längre intervju med judiska författarinnan Suzannah Gottfarb). I Dufvgrans fall kanske det faller mer naturligt att skriva i Judisk Krönika då hon vid sidan av arbetet på DN:s kultursidor även har en tillförordnad post på Svenska PEN-klubben, samma judaiserade organisation där Judisk Krönikas redaktionsmedlem, den judiska kulturjournalisten, Monica Nagler, varit verksam som ordförande.
Judinnan Susanne Pagold är DN:s modejournalist där hon t.o.m. även där lyckats koppla ihop judendom med klädmode!I DN (20/2-1994) skriver hon i en stor modeartikel:
"Det är en bärbar, ambivalent öppen stil som med vissa attribut lätt slår över i dandy eller får judiskt intellektuella övertoner."
Pagold har förövrigt missbrukat sin position på DN för att sprida en infam artikel mot konstnären Lars Hillersberg på den tiden sionisterna bedrev sin kampanj mot honom då Hillersberg fått sin statliga inkomstgaranti trots att ett av hans alster illustrerat omslaget till Ahmed Ramis bok "Judisk häxprocess".
DN:s kulturjournalist Johan Berggren kommer också från den judiska gruppen då han är son till den till judendomen konverterade poeten Tobias Berggren, och där modern till Johan Berggren är historikern Ulla Wikander. Som vi berättat på andra ställen är Tobias Berggren inget annat än just en ättling till ägarfamiljen Bonniers. På DN Kultur samarbetar och skriver kultur- och nöjesjournalisten Johan Berggren med bl.a. EXPO-aktivisten Jesper Huor.
Jornalisten Johannes Cornell på DN Kultur är i sin tur son till Expressen-skribenten och regissören Jonas Cornell och sonson till Bonniers förlagsredaktör Jan Cornell. Johannes Cornells mor är skådespelerskan Agneta Ekmanner, en kvinna som ofta samarbetar med den Judiska Teatern och olika judiska uppsättningar, så konsekvent under åren att hon måste vara judinna. Familjen Cornell är f.ö. via Henschens besläktad med den judiska klanen Thiel, den senare ingift med Bonniers.
Den judiske Bonnier-redaktören Otto Mannheimer (gift med Ekot:s f.d. Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén), skriver också sporadiskt i DN, bl.a. med upprörda artiklar om revisionismens frammarsch i arabvärlden.
Mannheimer är en jude som därutöver har medverkat i Judisk Krönika (nr.5-1985), där han skrev om "den stora judiska berättartraditionen".
Otto Mannheimer var tidigare redaktör för Palnache-serien på Bonniers.
Som etablissemangsmänniska var hans far den judiske professorn Edgar Mannheimer.
 DN, 19/11-1992. DN-medarbetaren och sedermera kulturchefen Henrik Berggren berättar hur han under en period växte upp i en judisk-dominerad skola. |
En annan judisk aktör är DN:s favorit-proffstyckare - ända till han föll på eget grepp - marranojuden Jésus Alcalá, enligt DN "riddaren av det fria ordet". En stor del av Alcalás judiska vänner, ryckte ut till dennes stöd däribland Jackie Jakubowski, Anita Goldman och Göran Rosenberg och där Zaremba och Ruth agerade även mer än så, den förra med stödartiklar, den senare t.o.m. juridiskt. Och den judiske advokaten Leif Silbersky fick uppdraget att försöka tvätta bort Alcalás rykte.
En skribent av utländsk härkomst som får sina alster publicerade på kultursidorna förutom exempelvis Salman (Salomon) Rushdie, är den kroatiska författarinnan Slavenka Drakulic. Hon är en kvinna som alltid har de politiskt rätta åsikterna, och attackerar sitt hemland Kroatien av allsköns skäl, ofta p.g.a. landets ovilja att göra upp med sitt hemska förflutna. Hon är sedan länge gift med SvD:s medarbetare i Wien, den judiske Richard Swartz, en man som också skriver i Judisk Krönika.
På DN:s kultursidor verkar också en mängd shabbez gojer - nyttiga idioter.De är en samling opportunister som lärt sig trixen för hur man skall avancera sin karriär, många av dem korrumperade av ett långt liv inom Bonnier-sfären.
Redan tidigt hade man författare som Hjalmar Söderberg, gift med en judinna, och Tor Hedberg, en nära vän till Bonniers och förlagd av dem, som skribenter om konst och litteratur i DN.
DN-journalisten och skriftställaren Bengt Holmqvist har tillhört BLM sedan 1950 och Dagens Nyheter sedan 1955. Innan dess var han litteraturkritiker på Stockholms-Tidningen 1950-1955. Bengt Holmqvist omnämns i olika sionistiska jippon i samband med hyllningar av den sionistiska fotografen Anna Riwkin-Brick (se Judisk Krönika, nr.5-6/1972 och nr.7-1972).
Och Bengt Holmqvist var en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond".
Under den senare tiden tänkte vi först nämna Ola Larsmo, författare, kritiker, och redaktör DN kultur, som var redaktör på Bonniers Litterära Magasin 1984-1990. Han var engagerad under "förintelse"konferensen januari 2000 på frågan om Internet, och har i ett antal artiklar i DN skrivit uppmaningar att man skall påtrycka det företag i USA som tidigare hade servern där Radio Islams hemsida låg, för att på så vis släcka vår röst.
En annan judaiserad kulturskribent på DN är Ulf Linde (född 1929), professor i konst och konstkritiker på DN sedan 1956. Ulf och hans fru hade ett nära umgänge med Tor Bonnier och Herbert Tingsten och deras respektive. Jytte Bonnier, Tor Bonniers hustru, berättar i sin bok "Manilla - Innanför murarna" (Bokförlaget Trevi, 1993, sid. 58) hur "Tor upplevde Ulf Linde som en perfekt samtalspartner".
Linde är ledamot av Svenska Akademien sedan 1977 och har varit intendent för Thielska Galleriet. Linde bidrog med ett kapitel om juden Ernest Thiel, i boken "Det judiska Stockholm" (Judiska Muséet, 1998). Ulf Linde var dessutom en av de många prosionister och sionismens nyttiga idioter som 1985 skrev på en lista, på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras. Se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987.
1996 fick så Ulf Linde Gerard Bonniers pris à 125 000 kronor.
Ulf Linde (till höger) i djup diskussion med sin judiske vän Tor Bonnier (till vänster) hemma hos Bonniers på Manilla. ***
Eva Ekselius, är en annan gammal veteran på tidningens kultursidor som litteraturkritiker, dit hon rekryterades av Arne Ruth. Innan var hon under en period chef för allmänreportaget. Hon har också - likt Vinterhed ovan - ett judiskt engagemang där hon vid ett flertal tillfällen skrivit artiklar i Israels kamporgan Judisk Krönika (se exempelvis Judisk Krönika, nr.1-1998, där hon recenserar en bok av DN:s judiske Israelkorrespondent Nathan Shachar om spanska judar, se även Judisk Krönika, nr.5-1999, där hon recenserar Judiska Teaterns uppsättning "Aska", och i Judisk Krönika, nr.6-2001, där Ekselius recenserar boken "En svart Tid" av juden Michal Glowinski).Och i Judisk Krönika, nr.1-2004, skriver den Bonnier-anställda Eva Ekselius om "Karl Otto Bonnier och hans tid" i beställningsartikeln "Han försökte hela sitt liv att bli accepterad som svensk. Antisemitismen tvingade allt mera in honom i rollen som jude".
Eva Ekselius har på senare tid också gjort en insats för sina judiska fränder genom att skriva en bok med tillrättalagd information och skönmålanden av den rasistiska ideologin och pseudoreligionen judendomen, en bok med titeln "Fakta om judendomen".
Ola Stenson, jurist och musikkritiker och Magnus Säll, en annan musikkritiker på Dagens Nyheter, tvekar inte heller med att sälla sig till Israels supporters och har medverkat med skrivet material i judarnas tidning Judisk Krönika.
Än en gång undrar vi.
Varför väljer man att just skriva artiklar i en judisk tidning, om man inte är jude eller känner ett starkt band till judendomen?
Författarinna Madeleine Gustafsson som är verksam på DN:s kultursidor1973 är en annan judaiserad individ som åren tjugotalet år var gift med den sedan till judendomen konverterade författaren och rasisten Lars Gustafsson, en person som numera skriver ledare i SvD. Ett klassiskt exempel på hennes sätt att jobba är exempelvis hennes artikel på DN:s kultursidor, 16/5-2002, en sida som då stod under den polske juden Zarembas redaktörsskap, och där Gustafsson skriver en lång hyllning till den judisk-svenska författarinnan Sophie Elkan, "en godhjärtad, sprirituell och karismatisk personlighet" som självfallet var missförstådd och förtalad av sin samtid. En typisk judeofil artikel med den klassiska fixeringen vid huvudpersonen Elkans judiska bakgrund och tjatet om den eviga "antisemitismen".
Journalisten Ove Säverman, på Dagens Nyheter är sedan 1978 ihop med judinnan Judith Hollander, regissör och dotter till den sionistiske aktivisten Fritz Hollander, en jude som bl.a. varit chef för Solidaritetskommittén för Israel, president för Zionistiska Federationen, och hedersordförande för Förenade Israelinsamlingen samt tidigare ordförande för European Council of Jewish Community Services.
Fritz Hollander (till vänster) erhåller det sionistiska priset "silverlejonet" av den judiske krigsförbrytaren Yitzhak Rabin (till höger), som då var Israels försvarsminister.Bild och bildtext från Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah" (i en tidskrift från sent 1986/tidiga 1987, vi har inte det exakta datumet).
Enligt tidskriften stod det ingraverat på silverstatyn följande inskription, riktad till pristagaren Fritz Hollander:
"I erkänsla för långvarigt stöd och värdefulla insatser för Israel genom Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod.Jerusalem i november 1986
Avraham Avi-hai
Världsordförande"DN-journalisten Ove Sävermans svärfar, Fritz Hollander, rör sig i de högsta sionistiska kretsarna, med band direkt till det sionistiska etabalissemanget i Israel.
Åsa Beckman (född 1961) och dotter till författaren Erik Beckman, är kulturskribent och litteraturkritiker på Dagens Nyheter sedan 1990.
Åsa Beckman har dessförinnan varit redaktör för tidskriften Åttiotal 1984-1986, kritiker på SvD 1985-1987, och var redaktör på BLM 1987-1990 där f.ö. hon hittade sin make, juden Stephen Farran-Lee, som på mödernet stammar från den judiska klanen Leman.
Margareta Strömstedt, hustru till Expressens f.d. chefredaktör och pro-sionist Bo Strömstedt, har tillhört DN:s kultursida både på 1960-talet samt efter 1991. Som typisk etablissemangsmänniska har hon också vid sidan av sitt författarskap haft producenttjänster på Sveriges Radio och Television.
Not: En tidigare DN medarbetare (1969-1989) är Bo Grandien, professor i konstvetenskap vid Stockholms Universitet samt ständig sekreterare vid Kungliga Akademien för de fria konsterna som bl.a. intresserat sig för synagogbygget i Stockholm 1870 (se Judisk Krönika, nr.3-1991) och som bidrar med ett kapitel om synagogan vid Wahrendorffsgatan i Stockholm i Judiska Muséets bok "Det judiska Stockholm".
Ekonomisidorna På Dagens Nyheters ekonomisektion skriver sedan ett antal år den öppet judiske och kände folkpartistiske Israel-vännen Johan Schück, från den kända Schück-klanen. Han har också tillhört Dagens Nyheters samhällsredaktion. Schück har suttit i folkpartiets styrelse och är gammal polare med sionistgänget Olle Wästberg, Jan Friedman och Per Ahlmark. Vid sidan om DN verkar Johan Schück som ordförande i stiftelsen "Liberal Debatt" vars tidning med samma namn har juden Peter Wolodarski - tillika DN ledarskribent - som redaktör.
Johan Schück är gift med judinnan Sussi Kvart, också från folkpartiet men som nu avancerat inom advokatkåren för att 1999 tillträda som ny biträdande generalsekreterare i Sveriges Advokatsamfund (vi berättar mer om henne i vår sektion om judar och rättsväsendet).
|
|
En annan sionistiskt profil på ekonomisidorna var Sophie Nachemson-Ekwall, tidigare skribent i Finanstidningen.Och tidigare hade man Ekonomi-krönikor varje månad av amerikanske juden Sachs.
Övrigt På andra delar av tidningen finns judiska journalister som Thomas Lerner som gärna samarbetar med en annan jude, Jan Kantor. Dessa judar är till och från redaktörer för olika underavdelningar av tidningen, exempelvis har Jan Kantor som länge arbetat på DN:s Stockholmsredaktion där han varit debattchef på Dagens Nyheters, Stockholms-del.
DN-juden Jan Kantor.
Saxat från den sionistiska tidskriften "Keren
Kajemet", |
Judinnan Aviwa Keller skriver både i arbets- och utbildningsdelen. Hon tillhör Judisk Krönikas redaktionskommitté. Awiwa Keller förnekar inte sin sionism och figurerar med namn och bild i den sionistiska tidningen Keren Kajemet (april 1998) för att stödja trädplantage i det ockuperade Palestina.Keren Kajemet är det hebreiska namnet för Trädplanteringsfonden - Judiska Nationalfonden, en organisation för herbal ockupation av Palestina, där man genom trädplanteringar men även vattenprojekt skall säkerställa etablerandet av fakta på marken.
Namn och Nytt sidorna (NoN) har under många år stått under judinnan Magdalena Ribbings ledning. Magdalena Ribbing har verkat som journalist på Dagens Nyheter sedan 1970 och var tidningens politiska reporter 1976-1993 och därtill ordförande för Föreningen Riksdagsjournalisterna 1984-1991. Således en judinna på en nyckelposition inom den politiska journalistiken, en tung post för den som vill påverka opinionsbildningen och vinklingen av den politiska diskursen, en människa politikern vill hålla sig väl med.Magdalena Ribbing är judinna då hennes mor Lilian kommer från den judiska bankirfamiljen Thiel och var dotterdotter till den judiske grosshandlaren, generalkonsuln och mångårige föreståndaren för den judiska församlingen i Stockholm, Arthur Thiel (1860-1933, bankiren Ernest Thiels broder). Magdalena Ribbings far är överstelöjtnanten Pehr Ribbing, således ännu ett exempel på hur judarna gifter in sig med det icke-judiska samhällets absoluta toppar för att på så sätt öva inflytande.
Magdalena Ribbing är väl medveten om sitt judiska arv och medverkar i den judiska boken "Det judiska Stockholm" (Judiska Muséet, 1998) med kapitlet "Från Leja till NK", där hon också berättar att hon är barnbarns barnbarns barnbarn till den kände judiske affärsmannen Bejamin Leja - mannen bakom Nordiska Kompaniets föregångare.
Magdalena Ribbing själv är känd som ett sorts orakel på området vett- och etikett, ett meningslöst kunskapsområde som hon i sina böcker nöter och stöter och tjänar pengar på. Magdalena Ribbing har bl.a. skrivit en bok, "Kärleksfullt från Parma", tillsammans med Carl Bildts nuvarande fru Anna Maria Corazza Bildt.
I sammanhanget kan det förövrigt berättas att Magdalena Ribbing är gift med journalisten Thomas Hempel (född 1942).
Magdalena Ribbing stödjer Judiska Nationalfondens arbete. Annons från Keren Kajemets tidskrift för 5:e februari 1996 där man annonserar trädplantering i Israel för att hedra Magdalena Ribbings avlidna moder Lilian Ribbing, född från den judiska klanen Thiel.
|
FiB/K, Nr 5-1995. Salomon Schulman konstaterar på sitt vanliga lättsamma sätt att judarna är alla icke-judars herrar, att de alltid är överlägsna i det de gör och att de semitofiliska icke-judarna beter sig som papegojor när de lär sina barn hur fint det judiska är. |
På Namn och Nytt sidan publiceras bl.a. juden Salomon Schulmans judefixerade alster under rubriken "Salomons blomster" där nio inlägg av tio handlar om judar/judiska teman.Inte sällan använder han denna spalt som ett led i kriget mot palestinierna, exempelvis Schulmans kåseri i DN 28/4-2002, där han ironiserar över de som förordar handelsbojkott av den judiska staten Israel.
Ett typiskt Salomon Schulman-kåseri kan låta som det han skrev i Dagens Nyheter, 21/7-2002:
"En oförfalskad hebréDet händer ofta att människor kommer fram till mig och säger att de känner sig så judiska. En del av dem har till och med funnit judiska anfäder. I stället för en droppe afroblod tycks en hel del fint folk äga judiska gener. En Bonnier hit, en Josephson dit eller ett bräkigt Lamm och en lömsk Wolf - en bra bit bak på adertonhundratalet.
De känner sig dock som Woody Allen eller Jerry Seinfeld. Bette Midler och Barbara Streisand heter de på spinnsidan. Själv brukar jag då påtala deras antytt krokiga näsa även om denna erhållits i något vilt krogslagsmål. Eller prisar jag deras chica glosögdhet eller vördar deras mörka hår trots färgningen.
Denna min empati för deras nyfunna identitet smickrar dem. Egentligen, ska erkännas, tycker jag att detta omvända Nürnbergsnack om andelar judeblod kan bli rätt sjaskigt ibland. Föga berör det mig att någon är en åttondedels jude. Fastän detta uppfyller kanske hela deras identitet. Är de omskurna till en åttondedel och gjorde det ont, frågar jag hövligt. Åt judinnorna in spe fastslår jag att de är farfarsmor upp i dagen. Och när jag spörjer var anmamman blev gasad syns ett stråk av vämjelse över deras insmickrande fejs.
Sveriges kanske kändaste jude under förra seklets första decennier var Sven Hedin. En sextondededel av hans blodvolym hade judiskt ursprung. Försumbart tyckte Herr Hitler, men inte grevar och baroner i rena Schweden.
Han var mörk och hade vandrat i öknar och var väl lite i snorkigaste laget. Därför fick kamelfösaren förbli jude.
Själv är jag en oförfalskad hebré. Jag ser ut som tre judar. En rak näsa, ett mysskägg och blå ögon. Att så många tror att jag är dansk beror väl på min breda skånska och mitt dejlige gemyt.
Nu är det fan att vara främlingsfientlig dansk. Jag har ingen lugn stund. Judeavund och danska skallar vart jag mig vänder.
Det finns många som har judiskt blod i ådrorna men inte vågar visa det. Bakom en Svensson kan dölja sig den värsta fullblodssharon, Göran Persson ryktas vara en nittiosjundedels jude. Då förstår alla varför han är så projudisk. Fråga mig bara inte hur hans släktingar kopulerat fram denna biologiskt utmanande siffra. Men med judar är allt möjligt med prozent.
SJÄLV ÄR JAG släkting med Moses. Närmare bestämt är jag en bråkdel av en biljontedel Moses. Det kändes underbart, kan jag meddela er, att få träffa Gud med mina gener. Inför denna baxnande utvaldhet brukar mina andelsjudar muttra avundsjukt. Då brukar jag trösta dem med att de med sina sina små andelar judeblod också fått träffa Gud. Han älskar även de minsta. Allra mest nollorna.
Salomon Schulman "
Salomon Schulman låtsas att han står utanför den judisk-arabiska konflikten och bara är en "kulturjude" men då kan man undra varför han också skriver i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah (se nr.1-1997, där han recenserar Jerzy Einhorns bok "Utvald att leva"). Att samarbeta med sionisterna i Menorah, det är väl att ta ställning i konflikten, eller?
På NoN-sidorna publiceras också verk skrivna av juden Yaniv Friedman (som tidigare arbetade på Expressen) och teckningar av judinnan Helga Henschen.F.ö. har det länge funnits en annan känd judisk tecknare på DN - den framlidne Martin Lamm från den judiska Lamm-klanen. Han var åren 1959-1983 bl.a. tecknande kolumnist på ledarsidan.
Martin Lamm var son till den kände judiske uppfinnaren Uno Lamm och Martins syster var Anita "Televinken".
Not: Man har även använt sig av den engelskfödde juden William Rankin som grafisk tecknare på DN under mitten av 1980-talet.
När vi nämner tecknare kan vi här också berätta att den kände tecknaren Björn Berg som varit anställd som tecknare på DN sedan 1952 också har kopplingar till den judiska maffian då han sedan 1955 är gift med den judiska textilkonstnärinnan Eva Gehlin-Berg (klanen Henriques).
|
|
En projudisk aktivist som Staffan Skott är också verksam på NoN-sidan med regelbundna inslag, en gång t.o.m. behandlandes ämnet "judiska namn" Staffan är en Israelvän som inte drar sig för att skriva i Förenade Israelinsamlingens tidning (se hans artikel i Menorah, nr.3-1996, om judiska utvandringen från f.d. Sovjet). F.ö. kan vi berätta att Staffan Skott i mitten av 1990-talet t.o.m. fick 23 000 kr från bl.a. Tidningen Expressens stipendium för att just studera den "tredje vågen" av judisk emigration från det forna Sovjetunionen till Israel (se Publicistklubbens årsbok 1996, sid. 131).
Som parentes kan nämnas att NoN-kåsören Ingemar Unge tidigare var gift med Expressen-judinnan Cecilia Hagen (besläktad med Bonniers), och parets barn räknar sig som judar.
Hovfotograf på DN har länge varit juden Lars Epstein, tidningens bildredaktör, som också då och då skriver i tidningen, och då gått till attack mot "antisemitism". Epstein har haft bilder publicerade i den svenska judenhetens tidning Judisk Krönika.
DN har även anlitat israeliske fotografen Amit.
Astrid Reichwald är en judinna som länge varit verksam på tidningen. bl.a. som s.k. nattredaktör 1969-1975. Hon har som redigerare på insändarsidan "läsarnas DN" också kunnat påverka de insändare som kommit in till tidningen.
Och för att bara lägga ett namn till högen figurerade en Ellen Heyman med koppling till den judiska Heyman-klanen som journalist på DN:s konsumentdel och Sverige/Stockholmssektion (juli 2001). Inte direkt någon position i sig för politisk-ideologisk påverkan men än en gång intressant att se den judiska predominansen på denna tidning, i ett land där man enligt officiell statistisk inte skall finna mer än en jude/judinna per 400 invånare.
Bland tidigare medarbetare från maffian ses SvD:s Thomas Gür som tidigare var journalist på DN, och den öppet judiske Henrik Frenkel som var journalist på DN 1975, innan han gick över till att bli reporter på Bonnier-tidningen Veckans Affärer, där han senare blev chefredaktör.
På DN har finns det också flera medarbetare med enligt de judiska namnkriterierna s.k. "judiska namn". Dock har vi inte något säkerställande om dessa personers hemvist i detta avseende, men vi nämner dem ändå och väntar oss att få information för eventuella klargöranden.
Catharina Grünbaum, korrekturchef på DN. Skriver även artiklar.
Kerstin Fried, anställd på DN sedan 1975.
Elisabeth Fischer som i slutet av 1960-talet började som sekreterare på centralredaktionen för att därifrån sedan gå till teaterredaktion och sedan annonsavdelningen.
Susi Schwartz-Schwarcz, sedan 2001 avliden, var aktiv på DN sedan 1980-talet där hon var bland annat redigerare och arbetsledare på nattredaktionen, textgranskare, arbetsledare och reporter på konsumentredaktionen och ekonomiredaktionerna. Dessutom har hon varit privatekonomisk redaktör. Hon var även engagerad i Dagens Nyheters journalistklubbs styrelse, bland annat som kassör.
*** En annan från det pro-israeliska etablissemanget är den socialdemokratiska politruken Pär Nuders hustru, Ingrid Carlberg, som är journalist på Dagens Nyheter sedan mer än 13 år tillbaka (2004) där hon skriver berättande samhällsreportage i helgtidningen LördagSöndag och t.o.m. ledare.
"Min absoluta favoritarbetsplats - Dagens Nyheter i Stockholm", kallar hon sin anställning hos Bonniers.
Som vi berättat om i vårt avsnitt om politikens värld är Ingrid Carlbergs make Pär Nuder ett starkt prosionistiskt element som regelbundet åker till Israel för att där besöka sina vänner, däribland en officer i de israeliska fallskärmsjägarna.
När Pär Nuder hösten 2004 blev Sveriges kulturminister, måste detta ha setts som en triumf för Bonniers som dessförinnan haft konflikt med den föregående kulturministern Marita Ulvskog och hennes om än tafatta försök att begränsa Bonnier-koncernens monopoliseringstendenser. Nuder var ju nu via hustrun Ingrid Carlberg kopplad till och indirekt beroende av Bonniers.
***
Svenska Dagbladet Index
***
När det gäller Svenska Dagbladet finns det även här ett stort judiskt inflytande och många ledande Israel-anhängare på centrala positioner i tidningen.
Även det judiska Bonnier-imperiet driver på för att ta över tidningen. 1998 önskade Bonniers på fullt allvar köpa Svenska Dagbladet, den ende konkurrenten som finns till familjen Bonniers flaggskepp Dagens Nyheter (förutom Stenbecks gratistidning Metro).
Av rädsla för att affären skulle provocera fram en lag mot massmediekoncentration blev det inget köp, men det betyder inte att Bonniers inte kommer att göra nya försök allt eftersom de korrumperar och försvagar statsmakten och de få kvarstående motståndsfickorna till deras totala dominans.
Numera är det den norska mediekoncernen Schibstedt som äger SvD och Aftonbladet (2000). Schibstedts egna maktstrukturer och ingående aktörer är vi inte förtrogna med, men det lär nog finnas en del fula fiskar även där.
När det gäller det judiska inflytande på SvD finns en viss skillnad jämfört med konkurrerande DN (den senare en tidning som vi ju analyserade ovan).
Det judiska inflytandet i SvD är mer på den kulturella fronten medan redaktörsposterna, om ändå besatta av flera kända prosionister, inte i samma utsträckning ockuperats av personer direkt kopplade till Sion och dess "utvalda folk", som fallet varit i Dagens Nyheter. Det här beror nog på att DN är en Bonnier-tidning och denna familj ofta haft preferens att placera judiska stamfränder i styrande position. På SvD har judarna trängt in som journalister och sedan jobbat sig upp i tidningen.
SvD:s chefredaktörer har haft en pro-israelisk hållning med utgångspunkt från ett högerperspektiv. I solidaritet med allt som USA företar sig utrikespolitiskt stödjer man närmast reflexmässigt det av USA-sponsrade Israel, utan att egentligen djupare reflektera över varför det kommer sig att kapitalismens förkämpe USA pumpat in miljarder dollar i detta land Israel som t.o.m. enligt moderata mått måste te sig som ett internationellt socialfall överlevande endast tack var bidrag och subventioner. Ett land som dessutom i sin tidiga historia flörtat med Sovjetkommunismen och t.o.m. varit djupt präglat av jude-socialistiska idéer om kollektivt (judiskt) ägande av mark och produktionsmedlen med den så upphöjda kibbutzrörelsen - sionismens pionjärer - som belysande exempel.
Analyserar man dessa inkonsekvenser inser man ganska snart betydelsen av den judiska lobbyns makt att påverka amerikansk utrikespolitik på ett sätt som till och med går emot USA:s egna krassa egoistiska geo-politiska intressen. Men istället för att göra denna analys och inse obehagliga sanningar, väljer ideologerna på SvD den enkla vägen och ställer sig lydigt i ledet och sjunger med i den pro-israeliska kören: "Israels Intressen är USA:s Intressen!"
***
Tidiga aktörer - en historisk överblick
Ulf Linde skriver i sin artikel i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 126) om den judiske finansmannen Ernest Thiel som "finansierade det nya Svenska Dagbladet och Ord & Bild".Gunnar Broberg skriver i den projudiska boken "Judiskt liv i Norden" (Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala, 1988, sid. 227):
"Ernest Thiel hade samtidigt [som juden Karl Otto Bonnier köpte Dagens Nyheter 1907] som ledande namn tagit över Svenska Dagbladet."Ernest Thiel var på sin tid en ledande judisk bankir och "kulturmecenat" och besläktad med sentida ättlingar som Helga Henschen, Rebecka Weiss, Magdalena Ribbing, Magnus Uggla och Katarina Frostenson. Nu gav sig bankiren Thiel även in på det skrivna mediet och kom där att utöva ett inflytande.
Samtidigt tog Karl Otto Bonnier över Dagens Nyheter. Det här var för snart hundra år sedan - redan då kan man se att medlemmar av den judiska sekten mycket målmedvetet går in för att ta över de opinionsbildande organen.
I en tidig historik för SvD fanns det flera judiska medarbetare från det kända judiska ledarskiktet som var medarbetare och skribenter i tidningen.
Vi tänker på namn som:
Oscar Levertin (1862-1906), den judiske litteraturprofessorn och författaren, var sedan 1897 litteraturkritiker på SvD.
Karl Fritiof Valentin (1853-1918), musikprofessor och kompositör skrev musikrecensioner i SvD 1897-1902. Karl Fritiof Valentins kusins son var den sionistiske aktivisten och historieprofessorn Hugo Valentin.
Några andra judar som var kända för att skriva i tidningen:
Ernst Klein (Sr.) (son till överrabbinen Gottlieb Klein), och Gerda Marcus-Fall. (Båda dessa har också varit medarbetare i DN.)
Marcus Ehrenpreis (1869-1951), känd sionistanhängaren och överrabbin.
Henrik Schück (1855-1947), professorn, var också medarbetare på SvD:s kultursidor.
Den judiske journalisten Guido Valentin (född 1895) var skribent och redaktör på SvD 1919. Guido Valentin gick senare över till Göteborgs-Posten och Stockholms Tidningen.
Den öppet judiska Margareta Suber-Topelius (född 1892) var en på sin tid berömd författarinna och medarbetare i tidningar som Nya Dagligt Allehanda och Svenska Dagbladet 1916-1922.
Not: Margareta Suber-Topelius blev senare medlem i Sveriges författarförening 1956-1961 och vice ordförande för Penn-klubben 1955-1961.
Den kände judiske tonsättaren Moses Pergament (1893-1977), var SvD:s musikskribent 1923-1938, och skrev senare i NDA och var därefter musikkritiker i Aftontidningen fr.o.m. 1942.
I mitten av 1920-talet skrev den sedermera nazistämplade Fredrik Böök ett antal prosionistiska artiklar i SvD efter en resa till Mellanöstern han utfört. I sin bok "Berättelserna - Mellanöstern efter kolonialismen" (Norstedts Förlag, 1996), tar författaren och journalisten Per Wirtén upp Bööks skriverier och deras påverkan på bilden av sionismen i Sverige (sid. 166):
"Fredrik Böök var den förste svensk som på plats skildrade det judiska kolonisationsarbetet [i Palestina] i en serie reportage i Svenska Dagbladet under sommaren 1925. Böök var då ett konservativt ankare av dominerande betydelse i kulturdebatten. När reportagen senare kom ut i boken Resa till Jerusalem var det ett absolut genombrott för de sionistiska idéerna i den svenska debatten. Inte minst började de dittills rätt kallsinniga svenska judarna omvärdera kolonisationsprojektet. Bööks skildring introducerade flera uppfattningar och värderingar som bi- drog till den svenska berättelsen om Israel och Mellanöstern. Reportaget skapade en verklighet i läsarnas medvetande. "Morton H. Narrowe, f.d. överrabbin vid Judiska Församlingen i Stockholm, skrev i en artikel om sionismen i Sverige, i Judisk Krönika, nr.4-1984, apropå Fredrik Böök:
"Efter Fredrik Bööks resa till Jerusalem 1925 med anledning av grundandet av Hebreiska Universitetet och efter hans artiklar i Svenska Dagbladet, som sedan samlades i boken "Resa till Jerusalem", kände den svenska allmänheten till sionismens politiska målsättning och den nya judiska kulturen med det nygamla hebreiska språket."
***
Efter andra världskriget har man kunnat se ett gediget judiskt-sionistiskt inflytande på Svenska Dagbladet:
Vi fokuserar oss först på den numera avlidne judiske redaktören Robert Rock, som var verksam på SvD åren 1950-1985, där han var redaktör för tidningens näringslivsredaktion och där han under den senare perioden utövade inflytande som ledarskribent.
Han har i denna roll också skrivit för SvD:s läsare om den judiska staten Israel (se Menorah, nr.3-1984), något som blir barockt då det hör till saken att veta att denne jude alltid var en utpräglad sionistisk aktivist.
Det är nämligen så att Robert Rock parallellt med arbetet på SvD arbetade för Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah" där han tillhörde Menorahs första redaktionskommitté. Han har därefter fortsatt som krönikör i sin tidskrift.
Till Menorah hade han värvats av en annan jude på SvD, László Hámori (se artikeln invid), en person som vi berättar mer om nedan.
Sionisten Rock var också chefredaktör för tidskriften Svensk Israelisk handel och satt med i redaktionskommittén på den sionistiska tidskriften Judisk Krönika.
I dessa skrifter har denne Rock under åren i tjogvis med artiklar bedyrat sin kärlek till sioniststaten, en kärlek som spillde över och infekterade även det material han skrev för den icke-judiska läsekretsen på SvD.
Robert Rock tilldelades på senare tid t.o.m. den Zionistiska Federationens "Jerusalempris" 1994 (se Menorah, nr.2, 1994), ett pris just tillägnat särskilt aktiva sionister vilket visar vilken upphöjd rang han hade i denna rasistiska rörelses led.
Förutom Rocks påverkan på det skrivna materialet kunde han också som redaktör bestämma vilka som skulle anställas under honom. Han berättar nöjt att den efterföljande chefen för näringslivsredaktionen Elisabeth Skoglund, var en journalist som han själv anställde när hon var nybörjare (se Menorah, nr.2-1990).
Stockholms överrabbin Morton Narrowe skriver sin hyllning till den då nyligen avlidne Robert Rock i Menorah, nr.4-1995:
"Den unge, blivande göteborgsjournalisten Robert Rock fick sionism med sin modersmjölk i föräldrahemmet. Pappan, Josef Rock, var redan sionist när han kom till Sverige vid sekelskiftet -...Robert var medlem i Göteborgs sionistiska ungdomsförening och där började han skriva om Israel. Under alla dessa år var han en av den judiska statens ideella röster i Sverige."
En annan jude från gänget kring Menorah och Förenade Israelinsamlingen var den ungerske juden László Hámori.
Hámori var en på sin tid flitig skribent i kultur och utrikespolitik på Svenska Dagbladets sidor, där han skrev recensioner och understreckare.
I Menorah satt Hámori i redaktionskommittén under 1970- och 1980-talen. I Menorah skrev denne jude regelbundet långa analyser av Israel-Palestina konflikten från en strikt sionistisk vinkel.
I Menorah, nr.2-1981, skriver man om Hámori och "hans djupa känsla för det judiska landet", och det kan man minst sagt hålla med om att han hyste.
Då Hámori länge hade inflytande som skribent i SvD kan det vara av intresse att se vad han själv sagt om sin roll när det gäller information om Israel.
I Judisk Krönika, nr.2-1979, skrev László Hámori en artikel om "Ett judiskt dilemma" - hur balansera mellan att propagera för judisk invandring till Israel samtidigt som konsekvenserna av detta ju kan bli att de judiska församlingarna i diasporan - likt den svenska - kan försvinna p.g.a. brist på judar.
I artikeln avslöjar sig Hámori som en simpel propagandist för Israel, då han i avslöjande ordalag där talar om "den propaganda, ja indoktrinering, som man - inberäknad mig själv - bedriver" för den sionistiska saken. Ett klart intressant erkännande från en framträdande jude som haft en stor möjlighet att breda ut sig i det svenska informationssamhället. Att han tillstår att det är "propaganda" han bedriver är intressant nog, att han också skriver under på att det är fråga om "indoktrinering" är kronan på verket. "Jag vill ingalunda avhålla mig från att arbeta så mycket jag kan för Israel" avslöjar han också i samma artikel och understryker att han "är väl medveten om att Israel är judendomens framtid och förhoppning".
Inom den judiska världen var László Hámori under en period föreståndare i Judiska Församlingen i Stockholm (se Menorah, nr.2-1981) och Hámori tillhörde också Judisk Krönikas redaktionskommitté.
När Hámori avled 1984 blev han begravd som en fullvärdig jude på den södra judiska begravningsplatsen, vid Skogskyrkogården, Stockholm.
Judinnan Greta Bolin (Sterner) var medarbetare på SvD sedan 1938 och skrev där under signaturen "Corinna". Hon har bl.a. skrivit en bok med de sionistiska judarna Bernhard och Karin Tarschys och är känd från sionistiska kretsar. Exempelvis var Greta Bolin med på den sionistiska tillställningen på Judiska Kulturinstitutet för att hylla sionistjudinnan Anna Riwkin-Bricks minne, en av den svenska sionismens förgrundsgestalter (se Judisk Krönika, nr.5-6/1972).
Och Greta Bolin var en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick. Greta Bolin var nära vän och umgicks tätt med Anna Riwkin-Brick och hennes make Daniel Brick (se Judisk Krönika, nr.6-1971).
Kampen för Israel "pågår ännu och den kräver av oss alla ett starkt engagemang, en insats".
Annons för trädplantering i Israel för att hylla SvD-journalisten och judinnan Greta Bolin (Sterner) - "en av Israels och judenhetens trognaste vänner". Annonsen från Keren Kajemets tidskrift, nyårsnumret 1982.
Under åren 1957-1977 satt juden och författaren Björn Julén, på mödernet från den kända judiska klanen Josephson, som litteratur-recensent på SvD. Han blev sedan redaktör & ansvarig utgivare för Ord & Bild. Björn Julén är en medveten jude som exempelvis deltog i den judiska kulturveckan 1983 som föredragare om svensk-judiska författare (se artikel i Judisk Krönika, nr.6-1983).
En annan öppen jude Steen Priwin var också verksam på SvD åren 1958-1962. Priwin fortsatte sedan sin karriär inom media-Sverige och blev TV-producent på Sveriges Television och redaktions- och senare distriktchef på SVT i Göteborg.
Ulf Brandell, jude då han på mödernet från den judiska klanen Henriques, berättade vi om i vårt avsnitt om Dagens Nyheter där han tidigare var utrikesredaktör där. Efter sin karriär på DN gick "hedersionisten" Brandell över till SvD och började där skriva artiklar fr.o.m. 1976.
Brandell är en öppen Israel-anhängare som också skrivit i sionistiska tidskrifter som Menorah och Judisk Krönika.
En annan profil på SvD var den tyskfödde juden Erwin Leiser, som kom till Sverige 1938 som flykting undan nazismen. Han avancerade snabbt inom media i sitt nya hemland och var kulturredaktör vid Morgon-Tidningen och blev känd för sin anti-nazistiska propagandafilm "Den blodiga tiden" (1960). Efter en längre sejour på Bonnier-Expressen blev Erwin skribent på SvD efter 1985. Sin judiska identitet har han aldrig stuckit under stol med och vid ett flertal tillfällen har men sett honom skriva i sionisternas tidskrift i Sverige - Judisk Krönika (se exempelvis Judisk Krönika, nr.5-1985, nr.6-1988 och nr.4-1990).
Några andra judar som senare gjort sig känd på annat håll i media men som haft en period på SvD:
Olle Wästberg (-Hirsch) som redan som 15-åring var skolredaktör i Svenska Dagbladets ungdomsbilaga "Presens", och där utnyttjade sin position för att bedriva propaganda om den påstådda "förintelsen". Vi skriver mer om Olle Wästberg i vårt avsnitt om folkpartiet där han sedan kommit att ha ett inflytande (förutom att han varit chefredaktör på Expressen).
Judinnan Annette Kullenberg som vi berättar mer om i avsnittet om Aftonbladet, var också verksam på SvD under åren 1961-1965.
I samma historiska betraktelse kan vi också nämna några andra skribenter med band till Israel och den judiska gruppen.
Den kristne präst Åke Ström var medarbetare på SvD åren 1937-1961. Han var bror till den fanatiskt pro-israeliske f.d. biskopen i Stockholms stift, Ingmar Ström, som var chefredaktör för "Vår Kyrka" och direktör för Svenska Kyrkans Centralråd. Sionisten Ingmar Ström har utmärkt sig så starkt att han t.o.m. var ordförande för Samfundet Sverige-Israel 1973-1975 och därefter dess hedersledamot. Ingmar Ström var därutöver stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Åke Ström å sin sida, har skrivit en bok tillsammans med professor Helmer Ringgren, en annan av vårt lands proisraeler i den kristna skaran där även Ringgren var stödmedlem Svenska Kommittén mot Antisemitism. Ringgren var också ordförande för Sällskapet för judaistisk forskning.
En annan journalist med sionist-koppling är Ulla Beyron-Henriques, dotter till chefredaktören Beyron Carlsson. Ulla Beyron-Henriques var verksam som frilans efter sin epok på Stockholms- Tidningen och skrev bl.a. i SvD. Ulla var tidigare gift med den judiske Expressen-profilen Pontus Henriques (från den judiska Henriques-klanen), som vi berättar mer om i vårt avsnitt om Expressen.
En annan sionist och stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism, Hemming Sten var tidigare TV- och golfkrönikör på SvD. Se mer under avsnittet om Expressen.
***
Svenska Dagbladets ledning
Bonnier-tränade chefer och öppna sionister
Istället för att utöva direkt makt genom öppet judiska aktörer kan den judiska rösten och makten också uttryckas via icke-judiska ombud, om man på viktiga positioner har folk som är personligt bundna till ledande personligheter från maffian. Då Bonniers har en särställning inom förlagsvärlden och massmedia är det inte sällan så att en ansenlig del av tunga medie-profiler har personliga band till dem.När det gäller Mellanöstern-problematiken leder dessa vänskapsband, och den beroendeställning som ofta föreligger mellan den icke-judiske journalisten och Bonniers, till att den judiska versionen av skeendet där ner får en helt annan genomslagskraft än den arabisk-palestinska. Ty i Sverige finns det inga arabiska eller palestinska mediaägare att prata om, utan här är det Bonniers - en familj mentalt sammankopplad till staten Israel - som är de allenarådande mediemogulerna.
Goda vänner till Bonniers fanns tidigt på strategiska platser i Svenska Dagbladet. Vi tänker här på Gustaf Stridsberg och Otto Järte, där den senare var en nära vän till förläggare Tor Bonnier och tillhörde dennes intimaste umgängeskrets.
I sin memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 49), skriver Tor Bonnier att "det är oemotsägligt att det var deras förtjänst, att Svenska Dagbladet redan tidigt tog så bestämt avstånd från nazi-idéerna och framför allt från all slags antisemitism" - d.v.s. kritik av judiska maktmonopol som exempelvis Bonniers.
Chefredaktören på SvD under åren 1974-1982 och därefter dess Pariskorrespondent, var Gustaf von Platen (1917-2003). Han var grundligt Bonnier-tränad då han innan sin karriär på SvD arbetat på Bonnier-styrda Expressen 1945-1948 där han var allmänreporter. Han var sedan verksam på det Bonnierska Åhlén & Åkerlund 1941-1949 och chefredaktör för Bonnier-tidskriften Vecko-Journalen 1951-1965, Bonnier-tidskriften Veckans Affärer 1965-1967 och därefter förlagschef för Bonnierska Specialtidningsförlaget 1967-1973.
Så när icke-juden von Platen tar över chefskapet på SvD så är det inte vem som helst som tar över rodret, utan en person som länge umgåtts med de främsta företrädarna för den judiska familjen Bonniers. En person som lärt sig spelreglerna och vad man skall göra för att fortsätta som deras vän (vilket är bra för ens privata karriär) och vad man absolut inte ska gör, såvida man inte vill dra på sig deras vrede och hat (vilket skulle vara klart negativt för karriären).
1992 belönades Gustaf von Platen med "Lukas Bonniers journalistpris" från Bonniers vilket visar att han fortfarande har Bonniers godkännande även efter sin sejour med konkurrenten SvD.
Bonnier-gunstlingen Gustaf von Platen har f.ö. en typisk etablissemangsbakgrund där ena brodern Magnus von Platen blev professor och gift med en förlagsredaktör Karin Göransson, och en annan broder, Carl Henrik von Platen, blev höjdare på UD och ambassadör, samt ingift i familjen Axelson-Johnson.
En annan Bonnier-tränad chefredaktör på SvD var Bertil Torekull som var Svenska Dagbladets chefredaktör och ansvarig utgivare åren 1989-1991. Han kom till SvD närmast från Östgöta Correspondenten där han var chefredaktör åren 1981-1989. Torekull hade liksom von Platen också ett gediget förflutet inom Bonnier-media och dessutom inom i princip samma sektorer.
Redan som ung började Torekull på Bonniers tidskriftsförlag Åhlén & Åkerlund, gjorde sedan karriär som chefredaktör för Bonnier-tidningar som Vecko-Revyn, Veckans Affärer och Dagens Industri, där han i det senare fallet var med om att grunda tidningen (DI) 1976 och blev förste man på posten som chefredaktör. Torekull blev sedan förlagschef och vice VD för Åhlén & Åkerlunds Förlag men har också varit förlagschef på deras Specialtidningsförlag AB 1974.
För övrigt kan vi på tal om chefredaktörer berätta att Ola Gummesson, chefredaktör på Svenska Dagbladet under åren 1982-1986 intervjuades i den sionistiska tidskriften Menorah, nr.2-1985, då SvD:s chefredaktör Gummesson då nyligen varit på resa under två veckors tid i Israel, i huvudsak som turist.. Även om Menorah inte lyckades få Gummesson att klämma ur sig ut mer än att han tyckte att det var bedårande vackert att bila i Israel så är det ändå intressant att se hur denna tidskrift, organ för Förenade Israelinsamlingen, raskt är på våra svenska opinionsbildare så fort de bevistat Israel och försöka få dem att hosta upp positiva omdömen om den sionistiska staten.
En gammal vän med Albert Bonnier Jr. från sin epok som chefredaktör för Bonnierska Åhlén & Åkerlunds tidskrift Vecko-Journalen, var Stig Ahlgren, som var medarbetare på SvD efter 1968.
Ytterligare en Bonnier-tränad på SvD är redaktör Bengt Öste som varit verkställande redaktör och ansvarig utgivare för Bonnier-tidningen Idun/Vecko-Journalen på 1960-talet och som sedan blev biträdande redaktionschef 1967-1969 och därefter inrikeschef på SvD 1969-1970 (innan han gick över till TV och blev bl.a. nyhetschef på TV2).
Bengt Öste är sedan 1956 gift med en kvinna vars efternamn Goldbeck-Loewe enligt s.k. judiska namnregler är att betrakta som just judiskt. Bengts bror Sven Öste har varit utrikeschef och ledarskribent på Dagens Nyheter och erhöll 1966 Stora Journalistpriset från Bonniers. Sönernas far Alfred Öste var en på sin tid känd redaktör.
***
Det aktuella läget
Ingegerd Troedsson, riksdagsledamot för moderaterna, f.d. hälsovårdsminister, tidigare andre vice partiordförande och tidigare riksdagens talman är en kvinna som räknas som en säker pro-israeliskt kort av våra sionister. Hon var t.o.m. talare på den fest som hölls för att fira Israels 40:e årsdag. På SvD har hon haft ett inflytande genom att tillhöra styrelsen för SvD:s Stiftelse 1981-1994. Själv är hon en typisk etablissemangsmänniska som dotter till översten Emil Cederlöf, och gift med professor emeritus Tryggve Troedsson.
D.v.s. man skall inte ta upp det judiska apartheidsystemet och dess förtryck av Palestinas ursprungsbefolkning - de kristna och muslimska palestinierna.
Bonnier-släktingen Gustaf Douglas, som nämndes i avsnittet om Dagens Nyheter, har också han suttit i styrelsen för Stiftelsen Svenska Dagbladet på 1990-talet.
Så sent som 2002 har man också haft en man vid namn Birger Magnus som SvD:s styrelseordförande. Vi vet icke om han är jude eller ej men oftast brukar folk med just det korta efternamnet "Magnus" vara ättlingar till den judiska klanen med samma namn härstammande från den judiske stamfadern Elias Magnus som år 1779 bosatte sig på Marstrand, vid Göteborg.
Not: I boken "Judarna på svensk mark", av Eskil Olán, behandlar författaren (sid. 103) hovjuden och föreståndaren för den judiska församlingen i Marstrand, vid Göteborg, i slutet av 1700-talet - mannen som numera kallas för Elias Magnus. Denne hade som ung vistats i Strelitz i Mecklenburg och gick där under det anpassade namnet Elias Strelitz. När Elias senare kom till Sverige var han omväxlande här känd under en mängd andra namn än "Elias Magnus"; han hette således Elias Magnusson, Elias Marstrand, Elias Segal och Elias Emanuel. Men det är som Elias Magnus han blev känd och etablerad. Han blev som sagt föreståndare för den judiska församlingen i Marstrand, och flyttade 1785 in till Göteborg och den förste officiellt judiske handlanden i staden samt stamfader för sin släkt.
***
För att hålla sionistbemanningen konstant på SvD, har en arrogant sionistisk aktivist under 1990-talet allt mer börjat göra sig hörd och bre ut på SvD:s ledarsida. Hans namn är Thomas Gür - en turkisk jude - med samma namn som den tidigare israeliske överbefälhavaren Mordechai Gür.
Från vanlig ledarskribent har denne Thomas Gür snabbt lyckats manövrera sig fram till att bli tidningens utrikespolitiske redaktör. En verkligen central position av inflytande i en av Sveriges största "seriösa" dagstidningar.
I sina frekventa angrepp och utfall mot "antisemitism" - där han t.o.m. kastat sig över August Strindberg (!) - och tidningen SALT - visar Gür sin rätta politiska hemvist - den sionistiska.
I början av sin karriär försökte han på sedvanligt vis hålla nere sin judiska profil men på senare tid ser man honom allt mer öppet figurera i olika judiska sammanhang. Exempelvis var det Thomas Gür som var utfrågare och moderator för Svensk Israel-Informations panelutfrågning av svenska riksdagspartiers representanter och deras partiers ställning till Israel. En sionistisk tillställning som gick av stapeln i början av mars 1998, i Stockholms Judiska Församlings sessionssal.
Här samarbetar Gür med ett om inte t.o.m. det främsta propagandaorganet för staten Israel i Sverige.
Denna händelse omnämns med en artikel i organet för Förenade Israelinsamlingen, tidskriften "Menorah", nr.2-1998. En artikel som f.ö. är skriven av VLT:s Anders H. Pers exklusivt för Menorahs räkning.
I tidskriften Judisk Krönika, nr.4-1997, kan man läsa en intervju med Gür gjord av Svenska Dagbladets judiske journalist Harry Amster (som f.ö. också tillhör Judisk Krönika).
Gür kallas, enligt den sedvanliga judiska leken, inte för "jude" då han ju inte springer runt med kalott på huvudet och vaggar fram och tillbaka i synagogan under böner på hebreiska. Nej, han har av Judisk Krönika tilldelats rollen "svensk med turkisk härkomst", "men anser inte att han tillhör det turkiska folket", som tidningen skriver i sin artikel. Denne pseudoturk skulle sedan ha råkat få upp ögonen för just det judiska av alla strömningar som finns att välja bland, och blivit oerhört intresserad av det judiska folkets umbäranden.
I intervjun beskriver Judisk Krönika lyckligt hur Gür efter att under en period ha vistats i Mellanöstern "kom hem som Israelvän".
SvD:s judiske reporter Harry Amster frågar i intervjun Thomas Gür, något provokativt: "Var kommer ditt intresse för det judiska ifrån - ska du konvertera eller?". Varpå Gür ger till svar:
" - Jag var kommunist i unga år och väldigt propalestinsk. Sedan var jag i FN-tjänst i Libanon och till skillnad från andra som åkte ner som proisraeler och hem som antisemiter fick jag betydligt större förståelse för Israels situation. Under 80-talet var jag där minst 30 gånger. Men det är inte aktuellt med någon konvertering, säger Thomas Gür och skrattar."Fascinerande att en f.d. FN-man kan få "större förståelse för Israels situation" efter att med egna ögon kunnat se Israels dagliga övergrepp i området. Den israeliska massakern på över hundra flyktingar och FN-anställda i FN-lägret i Kaana skedde förstås efter Gürs FN-insats men tusentals är de brott som skedde innan. Detta uttalande från honom avslöjar en del om vad för slags människa herr Gür är och vilka fascistoida värderingar han står för.
Att sedan besöka ett annat land "minst 30 gånger" visar att hans band till Israel är minst sagt starka och exklusiva. Det är här inte frågan om någon vanlig blåögd svensks charterresa till Eilat, utan betydligt mer än så.
"Turken" Thomas Gür har även varit inbjudet till en judisk kulturkonferens i anslutning till Bokmässan i Göteborg (1997?) för att debattera med bl.a. författaren Theodor Kalifatides om "den judiska erfarenheten" i Sverige. Vi har aldrig sett något om ett turkiskt engagemang hos Gür - men det var ju inte heller riktigt hans folk, vilket ju Judisk Krönika har förklarat för oss.
Den sionistiske juden Gür har även en politisk bana i sin karriär och har arbetat på näringsdepartementet, som moderat informationssekreterare och var aktiv inom "Ja till EG"-kampanjen. Inför valet 2002 lanseras han i TV som "Moderat idédebattör"
I vårt avsnitt om det moderat samlingspartiet berättar vi mer ingående om Gürs tidigare och pågående uppdrag.
En annan starkt pro-israelisk aktör på SvD är Mats Johansson.
Denne Johansson har likt Gür också ett förflutet som informationschef för moderaterna i Johanssons fall hade han denna post 1978-1979. Johansson var dessförinnan aktiv inom moderata ungdomsförbundet (MUF) 1974-1976. Dessutom var han VD för högerorganet Timbro 1988-1995 och kan således räknas till en av de mer inflytelserika inom den konservativa mediefalangen.
På Svenska Dagbladet har man sett Mats Johansson först som journalist 1980-1985, för att sedan återvända som kolumnist 1995-1999, och slutligen efter år 2000 på den tunga posten som politisk chefredaktör.
Bland andra massmediala uppdrag var han innan SvD anställd på Norrköpings Tidningar 1977-1978, och perioden 1986-1988 var Johansson chefredaktör för Näringslivets Presstjänst.
Inte nog med det så har vi noterat att denne närmast fanatiske sionist även suttit som styrelseledamot i Sveriges Radio 1993-1996 (då f.ö. sionisten Jan-Erik Wikström var ordförande för Sveriges Riksradio 1985-1996). Johansson satt också i styrelsen för Sveriges Television 1996-2000 och 1999 deltog Mats Johansson i Mediegrundlagsutredningen.
De judiska propagandamakarna brukar ofta säga att det inte finns någon sionistisk makt i Sverige, men när man skrapar på ytan hittar man överallt ett antal starka allierade till den judiska apartheidregimen i det ockuperade Palestina, på ledande positioner inom den svenska mediavärlden.
I debattprogrammet "Debatt", TV2, 12/9-2001, dagen efter attacken mot World Trade Center, figurerade Mats Johansson som hätsk debattör som attackerade folk för att vilja utrota Israel, enligt honom "den enda demokratin" i Mellanöstern.
Hans mystiska perspektiv på omvärlden avslöjas i en ledare i SvD, 8/10-2001, där Johansson skriver om attackerna mot WTC och Pentagon september 2001, som "folkmordet den 11 september". Dock har han aldrig kallat de USA-ledda massbombningarna av arablandet Irak för "folkmord" trots att bombningarna i det senare fallet, med hundratusentals direkt och indirekt dödade, ju verkligen är det.
Och i en kolumn på ledarsidan (SvD, 1/12-1997), anlägger han ett minst sagt udda perspektiv, ett perspektiv från de av Israel ockuperade Golan-höjderna:
"Den som har krupit ner i ett israeliskt skyttevärn på detta dödens fält förstår, när luckan stängs, lite bättre vad kriget och freden i Mellanöstern handlar om."Det förefaller här som Johansson talar utifrån egen erfarenhet.
Mats Johansson var tillsammans med bl.a. TV-profilen Siewert Öholm en av flera deltagare på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israelfestival", som hölls på Nalen i Stockholm, 24/3-2002.
En annan f.d. politisk chefredaktör och ledarskribent på SvD, Mats Svegfors, var den som deltog i en diskussion om den svenska Gulfkrigsdebatten i Judisk Krönikas regi med sin motsvarighet på DN, Svante Nycander och under monitorering av juden Michael Hancock, och som publicerades i Judisk Krönika, nr.3-1991.
Vi hävdar inte att Svegfors är jude, men helt klart tar han parti för den sionistiska apartheidstaten Israel och vi kan lova att han aldrig lika prompt skulle ställa upp i något anti-sionistiskt arabiskt forum för att diskutera Israel.
|
|
På SvD:s ledarsida kan man också läsa artiklar av den till judendomen konverterade författaren och professorn Lars Gustafsson (född 1936), en riktig typisk propagandist-jude som vi belyst i skrifterna "Lars Gustafssons rasism" och "Gustafsson använder anitisemitism-knepet". Han verkar t.o.m. ihop med den sionistiske aktivisten och "PR-mannen" för Israel, Jackie Jakubowski och var t.o.m. medförfattare till Jakubowskis bok "Judisk Identitet" (Natur och Kultur). Gustafsson har härjat på SvD sedan 1981, och då han formellt "konverterade" till judendomen redan hösten 1983, så har han många år på sig att skriva i egenskap av medlem av den judiska sekten. Som fullblodsionist har han förutom samarbetet med Jakubowski också skrivit boken "Frihet och fruktan" (1985) tillsammans med Per Ahlmark. Därutöver är han stödmedlem i sionistiska Svenska Kommittén mot Antisemitism.Lars Gustafsson har också band till Bonniers och var litteraturkritiker på Bonniers Litterära Magasin, BLM, åren 1960-1972 där juden Gustafsson t.o.m. var BLM:s redaktör 1962 och huvudredaktör 1966-1972.
Gustafsson har också skrivit på Expressen åren 1961-1980.
Han var tidigare gift med författarinnan Madeleine Gustafsson som bl.a. skriver på Dagens Nyheters kultursidor och BLM, men på senare tid har han äktat en riktig judinna, Alexandra Chasnoff (Ginsburg).
Den judiske ekonomen Klas Eklund (från klanen Zadig) skriver också regelbundet kolumner på SvD:s ledarsidor (se exempelvis ledarsidorna 7/7-2003, 17/12-2002 och 19/4-2000). Att Klas Eklund dyker upp här är särskilt anmärkningsvärt då han är en f.d. vänsterman och trotskist. Klas Eklunds medverkan på SvD:s ledarsidor visar än en gång hur opinionsbildningen i landet är fast i händerna på en liten sionistisk klick då Eklunds egen hustru, ekonomen Pernilla Ström, samtidigt arbetar som ledarskribent på den andra stora borgerliga tidningen, Dagens Nyheter, där hon bl.a. sprider Israel-propaganda. F.ö. hänvisar vi till vad vi skriver om Klas Eklund i vårt avsnitt om honom i sektionen om judiska bankmän.
Göran Skytte är också engagerad sionist som på senare tid verkar på SvD ledarsidor. Han är starkt projudisk och förfaller befinna sig på gränslandet till konversion till den judiska pseudoreligionen.Vi skriver mer om Skytte i vårt avsnitt om Sveriges Television.
***
Utlandsbevakningen Som vi berättat ovan var den turkiske juden Thomas Gür SvD:s utrikespolitiske redaktör, en öppen sionist på ledande strategisk post på en av landets viktigaste tidningar.Svenska Dagbladets Israelkorrespondent och kolumnist, Cordelia Edvardson, har vi tidigare nämnt många gånger. Att ha en journalist i ett ockuperande, krigförande land, som är medborgare i detta land och till och med öppet bekänner sig till landets kriminella ideologi - sionismen - det är verkligen en skandal utan like.
- Cordelia Edvardson, intervjuad i Menorah, nr.4-1974.
Betoningen från originalcitatet.
Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski skriver ett elektroniskt nyhetsbrev daterat februari 2002, och utgivet av Svenska Kommittén mot Antisemitism, mot TV-programmet Mediemagasinet som tagit upp problematiken kring att judiska journalister rapporterar från Israel för de svenska medierna.
"I stället misstänkliggjordes vissa journalister – inte för vad de skrivit, utan på grund av deras ursprung. Det enda ”beviset” för påståendet att svenska medier friserade bilden av Israel var nämligen att tre av sex korrespondenter för svenska medier är judar."Jakubowski attackerar sedan den svenske journalisten Mikael Löfgren som i media ifrågasatt Edvardsons opartiskhet:
"Löfgren ger dock varken i sitt förord eller i den efterföljande debatten i SvD (april 1997) ett enda exempel på dessa 'avgörande konsekvenser för … svenska mediekonsumenter' som Edvardsons lojalitetskonflikt 'mellan yrkes- och medborgarroll' skulle ha lett till.""Där har vi Löfgrens problem med Edvardson och andra svenska journalister 'med judisk bakgrund': Kan man verkligen lita på dem? Vad har de egentligen för 'identitet', vad har de för 'lojaliteter'?"
Falskheten i Jakubowskis inlägg kommer att illustreras med relevanta citat nedan.
I sin egen självbiografi om sin vistelse i Israel, "Om jag glömmer dig..." (1976) för Edvardson ett resonemang om sin judiskhet (sid. 11-12) där hon uttalar sig rakt på sak:
"[...] min mänskliga värdighet är helt beroende av min rätt att vara jude. [...] Utan Israel är judendomen dömd till undergång. [...] Men mitt folk skall leva. Därför är jag alltså sionist."
Så uppenbarligen är hon sionist, då hon själv sagt det.
Cordelia Edvardson skriver i Judisk Krönika, nr.2-1989, en lång artikel om hur det är att som judisk journalist skriva om Israel. Där berättar hon att självaste Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski själv frågat henne: "Befinner du dig inte i en konflikt när du måste skriva och rapportera det du måste skriva och rapportera från Israel i dessa dagar", där Jakubowski syftar på den då pågående första palestinska Intifadan mot den judiska ockupationen. Denna Jakubowskis fråga visar att Jakubowski visst tycker att frågan om en eventuell intressekonflikt för en judisk journalist som skall skriva om Israel kan existera och är berättigad att ta upp, något han officiellt i sina propagandistiska utspel i goj-media förnekar.
Cordelia Edvardson skriver själv i ovannämnda artikel i Judisk Krönika (nr.2-1989):
"Den absolut objektive reportern, reportern som saknar egna värderingar, politiskt/moraliska ställningstaganden och psykologiskt känsliga punkter existerar Gud ske lov inte. En sådan reporter vore ett monster."
Robert Rock, redaktionskommittémedlem i tidskriften Menorah och journalist på SvD skrev i en beundrande artikel om Cordelia Edvardson i Menorah, nr.3-1984:
"Hon hade som korrespondent i Jerusalem på heltid övertagit den journalistik om Israel, som jag sporadiskt hade svarat för under årens lopp."Rock berättar i artikeln hur han träffat henne å yrkets vägnar i Israel och fascinerats av att se hur hon styrde och ställde bland den internationella journalistkåren.
Jan Guillou talar i en krönika i Aftonbladet (2/10-2000) om "Svenska Dagbladets korrespondent Cordelia Edvardsson, vars solidaritet med Israel är självklar".
Björn Fischel skriver i introduktionen till Edvardsons bok "Bränt barn söker sig till elden" (Förlaget En bok för alla, i samarbete med Brombergs, 1984):
"Som reporter för Vecko-Journalen rapporterade Cordelia Edvardson från kriget mellan araberna och Israel 1973 (Jom Kippur-kriget). Vad hon upplevde då av lojalitet mot det judiska folket ledde till att hon året därpå tillsammans med ett av sina fyra barn, den då tioårige sonen Simon, bosatte sig i Jerusalem för gott."
I en intervju i MånadsJournalen, nr.9-2001, kallas hon för "vänstersionist":
"[...] jag är sionist på samma sätt som svenska regeringen, alla partier i riksdagen, EU och FN är det, säger hon. Precis som svenska regeringen, riksdagen, EU och FN anser jag att staten Israel finns och har rätt att finnas.- Problemets kärna är att båda folken i konflikten har rätt. Israelerna har rätt. Palestinierna har rätt. Lösningen finns i två självständiga stater, sida vid sida."
Men det är ju det här som är det absurda sionistiskt vinklade synsättet på vad som hänt. Det är ju så att det i denna konflikt, liksom många andra helt klart finns en förövare och ett offer, en brottsling och ett brottsoffer. Att försöka vända synsättet och anta den kriminelles är ett sjukt förhållningssätt.
Tänk att Edvardson under andra världskriget hade rapporterat för svenska medier i egenskap av tysk icke-judinna från de tyskockuperade delarna av Polen som införlivats i Riket. Och där skrivit för svenska medierna att tyskarna - invasionsmakten och ockupanten - har lika mycket rätt som polackerna. Skulle någon verkligen gå på detta?
Faktum är att rensar man bort alla propagandaridåer utlagda av sionisternas hantlangare upptäcker man ganska snart att verkligheten är precis denna - det bodde ett folk, palestinierna i Palestina. Sedan kom det dit ett gäng som kallar sig för "judar" från världens alla hörn, beväpnade med en ideologi judendomen och sionismen. De anställde massakrer och rensade etniskt landet för att sedan ta det som krigsbyte och njuta av rovet.
Det är detta som hänt och som allt handlar om.
Amerikanerna brukar säga att aggression inte ska få löna sig. Tillämpas detta på Palestina så betyder det onekligen att de judiska kolonisterna och krigsförbrytarna, som planlagt aggressionen, måste avväpnas, avvecklas och en demokratiskt stat med lika rättigheter för alla - oavsett om man är jude eller ej - inrättas.
Taktiken som brukas av Cordelia och hennes likar tillämpar är just att man ska acceptera Israels etablerande som ett oåterkalleligt fait accompli, något som nästan likt en naturlag måste accepteras och ej kan ruckas. Genom att i oändligheten upprepa dessa mantror försöker de således få läsarna att anta detta sionistiska synsätt.
Not:I en artikel i Dagens Nyheter (1/6-2001) skriver hon att "Israel som judarnas stat" är "ett oåterkalleligt faktum".
I samma intervju i MJ berättas också att "Israel fanns alltid där" för Edvardson, "det styvnackade Israel som en egen nation med egen flagga, eget språk, egen armé, egen nationalsång".
MJ skriver vidare om Edvardson:
"Hon tillbakavisar harmset allt kritik om israelisk apartheid.- Räcker det inte med ockupation som beskrivning av det som pågår? säger hon bitskt."
Här avslöjar hon sig ånyo som den sionistiska propagandist hon alltid har varit.
Om nu palestinierna anses att de utsätts för ett apartheidsystem, och om 3000 av 4000 NGO:s på rasismkonferensen i Durban i september 2001 anser att namnet på det system judarna tillämpar i det landområde de rövat åt sig, är just "apartheid" - kanske det t.o.m. är så.
Edvardsons förnekande inställning ser man i bok "Två rum i Jerusalem", (Harriers Förlag, 1978, sid. 54), där hon också avfärdade FN:s fördömande från år 1975 av sionismen som en form av rasism. Den judiska propagandisten Edvardson talar istället om då:
"[...] FN, medelst oljepengarna och oljebehovet, hade kommit fram till den befängda slutsatsen att sionism var att jämställa med rasism."Det är således enligt judinnan Edvardson "befängt" när majoriteten av världens länder avfärdar judarnas "nationella rörelse" som en rasistisk produkt. Och självklart är det inte ett beslut som FN själständigt fattat utan tydligen är FN beroende av arabiska oljepengar.
Vi vill nog hävda att det är en hel del i Edvardsons påståenden och göranden som är "befängda" och det är en skandal att en sådan försvarare av och apologet för judisk rasism tillåts verka på en av Sveriges ledande tidningar utan att man sätter ut en varningsflagg vid hennes artiklar.
I intervjun i MånadsJournalen ovan, avslöjas också Edvardsons skäl till att flytta till Israel på 1970-talet:
"Hon säger att två händelser fick henne att fatta beslutet att flytta till Israel.Den ena var när hon som utsänd under oktoberkriget 1973 hörde journalistkolleger på Dan Hotel säga att nu hade väl judarna blivit väl arroganta, att inga träd får växa in i himlen och det skulle nog vara bra för dem om de fick lite stryk.
- Problemet är, säger hon, att om Israel förlorar ett krig är Israel förlorat. Det kan inte förlora ett krig lite grand, lika lite som man kan vara lite grand gravid.
Den andra händelsen var när en av hennes fotografkolleger, en som hon arbetat många gånger med, frågade om hon ändå inte trodde att det fanns en förklaring till varför judarna genom historien varit så föraktade och avskydda och förföljda. Ingen rök utan eld, sa kollegan.
Då bestämde hon sig. Hon skulle flytta. Hon skulle lämna sin tjänst på Åhlen & Åkerlund och flytta till Israel.
Det handlade också om solidaritet, visst gjorde det. Hon lade för alltid bort den lilla katolska Cordelia, som följt henne till och med in i förintelselägret. Hon blev judiska Cordelia."
Judinnan Edvardson flyttade till Israel som en sympatigärning, ett stöd för in egen judiska identitet och för att visa solidaritet med den judiska staten Israel.
Israelkorrespondenten Edvardson har, bara för att visa sin opartiskhet i Palestinakonflikten sett till att hon har en son som t.o.m. tjänstgör i de israeliska fallskärmsjägartrupperna, d.v.s. i anfallsmakten Israels spjutspetstrupper. Han har dessutom avancerat till posten som officer, något som också omnämns i intervjun i MånadsJournalen.
Det ni, en sådan madame måste var helt opartisk!
Massmedia har senare avslöjat att Cordelia Edvardsons svenskfödde son - den israeliske fallskärmsjägarofficeren - är barndomsvän med den socialdemokratiske politruken Pär Nuder, statsminister Göran Persson närmaste man.
För dem som vilseletts att tro att Cordelia Edvardson har en humanistisk nerv kan vi citeras hennes försvarade hon också Israels vapenexport till krigförande länder, publicerad i SvD (18/12-1994).
"För att ha råd att utveckla nya, dyra vapensystem tvingas man stundom att sälja vapen till länder som man för övrigt inte skulle vilja ta i med tång. Att under rådande omständigheter tala om moral i detta sammanhang vore nog att moralisera."
Även bland de Edvardson valt att samarbeta med kan man se en tydlig sionistisk nerv.
Edvardson var exempelvis skribent i den sionistiska tidskriften "Fokus Israel" som tidigare gavs ut av en grupp inom SVEKIV, Svenska kibbutzvänners organisation (se artikel i Judisk Krönika, nr.2-1987). Vi har tidigare tagit upp denna rörelses intima koppling till det sionistiska projektet. En av tidningens ansvariga, Lena Jersenius, sade i samma nummer av Judisk Krönika: "Helt klart är det här en tidskrift för Israelvänner".
I Judisk Krönika, nr.4-1979, berättas att kibbutzorganisationen SVEKIV "har också mycket goda kontakter med andra organisationer som World Zionist Organisation, Israels utrikesdepartement".
Edvardson var också aktiv i Samfundet Sverige-Israel och satt i dess styrelse tillsammans med personer som Olle Wästberg och Per Ahlmark.
Den judiska rasisten Golda Meirs fan-club från Samfundet Sverige-Israel, där Cordelia Edvardson (tredje från vänster) tittar beundrande på sionismens führer. Cordelia Edvardson satt då i styrelsen för denna sionistiska organisation.Bild och bildtext ovan från Menorah, nr.2-1978, med anledning av Israels 30-års jubileum detta år.
Och i Cordelia Edvardsons bok "Två rum i Jerusalem", (sid. 46), berättar hon själv hur hon trots att hon skall vara övertygad socialdemokrat skickade ett gratulationstelegram till supersionisten Per Ahlmark, dåvarande ledaren för folkpartiet, dagen efter den borgerliga valsegern.
Edvardsons telegram till Ahlmark hade följande ordalydelse:
"Gratulationer från en vän i fiendelägret."(Också sid. 46 i boken.)
Här har vi ännu ett exempel på hur sionisterna ser till att fördela sig på alla nivåer och i alla politiska strömningar och läger i landet samtidigt som deras inneboende gemenskap, sammanhållning och vänskap kvarstår, trots det skenbara yttre höljet av skilda politiska åsikter. En gemenskap som också kommer fram när man ser dem under amikabla förhållanden och i bästa sämja träffas på sina Israelmöten och där förkunnar hur de måste verka för Israel.
Edvardson har också skrivit i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah (se exempelvis nr.2-1974).
Och hon har t.o.m. samarbetat med den kända sionist-judinnan och fotografen Anna Riwkin-Brick. Tillsammans har de gjort en bok med titeln "Miriam bor i en Kibbutz" (Rabén & Sjögren, 1969) och som med text och gulliga bilder handlar om judiska barn på en kibbutz i Israel.
Anna Riwkin-Brick var på sin tid en framträdande sionistisk aktivist och tillika hustru till Daniel Brick som av dem själva betecknas som förkämpen för sionismen i Sverige.
Cordelia Edvardson var en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick.
Edvardson är känd för sina egna böcker, självklart utgivna på det judiska förlaget Brombergs. Den ena boken "Bränt barn söker sig till elden" (Brombergs Förlag, 1984) utgör Edvardsons eget lilla bidrag till "förintelse"-propagandan, där hon på ett minst sagt spännande sätt berättar sin alldeles egna variant på hur det nazistiska dödsmaskineriet skall ha fungerat: i Auschwitz (sid. 57-58):
"Senare får flickan veta att den noga doserade gasmängden visserligen räcker för att döda de vuxna, men det lär hända att spädbarnen ännu är vid liv då gaskamrarnas golv vänds neråt - mot brännugnarnas eld."
Judinnan Cordelia Edvardson omhuldar som sina fränder den judiska fräckheten - chutzpah, något som är föga förvånande om man beaktar hennes hala taktik och den fräckhet hon som sionist visat i sin rapportering. I sin bok "Två rum i Jerusalem", (Harriers Förlag, 1978, sid. 36) skriver också judinnan Edvardson beundrande om detta judiska begreppet och fenomen "chutzpah":
"Begreppets exakta innebörd är närmast oöversättlig men det betyder ungefär "fräckhet - oförskämdhet". Men inte vilken tarvlig oförskämdhet som helst! Det skall vara fräckheten som skön konst. Den sorten som lämnar en bokstavligen mållös."Och Cordelia skriver vidare, sid. 37:
"För chutzpah är en livsform och sådan kan inte diskuteras."
Att ljuga och bedra sin omgivning är inget man som de skäms för, nej denna "livsform" och "sköna konst" får gärna gå ut över godtrogna och naiva icke-judar, gojer, det synes vara den judiska inställningen.
Denna judiska attityd framkom också i intervjun i MånadsJournalen, september-2001, där hon berättar hur hon inför sin emigration till Israel talade med chefen Lukas Bonnier:
"Hon hade inga pengar. Hennes dafka [hebreiskt ord för "djärv"] hjälpte henne även denna gång. Hon gick upp till Lukas Bonnier, mäktig chef för Åhlen & Åkerlunds tidskriftsförlag, och bad honom ge henne sparken. På så vis skulle hon få åtta månadslöner. Han gav henne sparken."
Edvardson är som alla judiska propagandister aktiv i Israelmaffians olika kampanjer mot "antisemiter", d.v.s. deras politiska motståndare, och hon har exempelvis själv deltagit i hetskampanjen riktad mot den svenske konstnären Lars Hillersberg, där man ville bestraffa denne då att hans politiska konst och karikatyrer hade misshagat sionistpacket.
Och i sin bok om sitt liv i Israel, "Två rum i Jerusalem", (Harriers Förlag, 1978), för Edvardson först ett resonemang om förekomsten av kackerlackor i det heliga landet och giftsprayens välsignelse, och går sedan in på förekomsten av "antisemiter", där Cordelia Edvardson stolt berättar, på sid. 41, hur:
"[...] jag tar fram [gift-]sprayflaskan så snart jag ser en."Uppenbart kopplas "antisemiter" till kackerlackor, ohyra, som skall spray-bekämpas, och detta avslöjar Edvardsons rätta, fanatiska, karaktär, och det sätt varpå hon betraktar sina politiska fiender
När Cordelia Edvardson erhöll Bonniers Stora Journalistpris 1983 kunde man läsa en artikel om detta i sionismens Judisk Krönika - där man på slutet skrev: "Grattis Cordelia!" (se Judisk Krönika, nr.6-1983).
Som tack för sina judisk-sionistiska insatser belönades Edvardson 1999 med Bertil Neumans pris - se Judisk Krönika -artikel nr.1-1999, ett pris hon delade med DN:s lika judiska motsvarighet, Israelreportern Nathan Shachar.
Bland tidigare pristagare av nämnda pris ses den judiske "PR-mannen" för Israel, Jackie Jakubowski, samt Israels vän nr.1 i Sverige - den rabiate Per Ahlmark.
Not: Som brukligt är haglar priser och pengar över Israel-aktivister som Cordelia Edvardson. Förutom Bonniers Stora Journalistpris, erhöll hon årets Frihetspenna 2002, med den hycklande motivationen; "för sin självständiga journalistik och sitt civilkurage" där "priset går till en publicist som verkat i Torgny Segerstedts anda". Samma år (2002), erhöll Edvardson Publicistklubbens Stora pris på 30 000 kronor, med motivationen att hon skulle behärska "den svåra konsten att förena passion och sanningslidelse".
"Självständig journalistik", "civilkurage", "sanningslidelse". Man vet inte om man ska skratta eller gråta.
***
I Svenska Dagbladets övriga redaktionella personal tänker vi nu lyfta fram Richard Swartz. Denne jude har profilerat sig som tidningens Wienkorrespondent, öststatsexpert samt regelbunden kolumnist. Han är också författare, men särskilt känd just för att blivit ihop med den "kroatiska" superförfattaren Slavenka Draculic, som han numera är gift med. Swartz tycker om att skriva artiklar om sin splittrade identitet i Judisk Krönika, medans hans fru, förutom sina böcker, skriver i Dagens Nyheter där hon bannar sina egna kroater för de hemska dåd de skall ha begått mot judarna under andra världskriget.
Richard Swartz är bror till bokförlags-VD:n och TV4:s f.d. programdirektör Eva Swartz och syssling till judeocentriske IT-entreprenören och debattören Oscar Swartz.
Judinnan Margit Silberstein, som numera är aktiv inom statstelevisionen och radion och besläktad med radio-och Expressen-juden Willy Silberstein, var i mitten av 1980-talet SvD:s korrespondent i Oslo. Observera att hennes bror Willy Silberstein också då arbetade på tidningen.
En annan vän av sionismen är Christina Jutterström, SVT:s chef, som innan hon gick över till Dagens Nyheter faktiskt hade ett förspel som Afrikakorrespondent SvD i mitten av 1970-talet.
***
SvD:s Kulturdel
Som vi har sagt tidigare har kulturen en tung påverkansmöjlighet då den på ett mer sublimt sätt påverkar folks sätt att tänka och då kulturen och konsterna inte ställer krav på verklighetsförankring och vederhäftighet.
På Svenska Dagbladets kultursidor skriver sedan flera år ett antal kulturjudar. De är alltid lika duktiga på att föra fram sitt budskap och lyfta fram sina judiska bröders och systrars kulturgärningar.
Jöran Mjöberg (född 1913) är en professor som är verksam inom litteraturhistorieområdet. Mjöberg stammar på mödernet från den judiska klanen Josefson (med enkel "s"). Han har bl.a. varit styrelseledamot i Pär Lagerkvist-samfundet sedan 1990 och sedan 1989 bär Mjöberg professors namn.
Jöran Mjöberg har varit flitig kulturskribent i BLM, men även Sydsvenska Dagbladet och i Svenska Dagbladet, i den senare tidningen har vi märkt hur han upprepade gånger skriver om just judar och judiska ting.
En annan tidigare litteraturkritiker på Svenska Dagbladet är juden Lennart Kanter, som är advokat och var den som finansjuden Gabriel Urwitz använde som sin advokat för att försvara hans Gotabank-affärer. Lennart Kanter skriver också recensioner i Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.6-1996). Kanter kan också titulera sig "författare" då han givit ut tre romaner.
|
En annan jude på Svenska Dagbladet är David Grossman som under 1980-talet var tidningens teater- och filmreporter. Samtidigt hade Grossman ett brinnande engagemang på Judisk Krönika, och när dess ordinarie chefredaktör Jackie Jakubowski var tjänsteledig från Judisk Krönika 1985 för att studera i USA, var det David Grossman som var tidningens ställföreträdande redaktör ihop med dåvarande Expressen-juden Gabi Gleichmann (se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1985).David Grossman har också bland vad judarna kallar hans "judiska meriter" (Judisk Krönika, nr.3-1985) arbetat på den Judiska Studentklubbens närradio, de sionistiska tidskrifterna Fred i Mellanöstern, Fokus, samt Sovjets Judar-bulletinen. Sedan slutet av 1990-talet tillhör Grossman Judisk Krönikas redaktionskommitté.
Innan SvD har Grossman varit journalist på tidningar som Se, Reportage och Expressen och på 1990-talet var han under en period chefredaktör för den lokala "Tidningen Södermalm" i Stockholm.
På senare tid har Grossman även setts skriva i Bonnier-pressens gratistidning Stockholm City.
På teaterfronten i SvD skriver Jeanette Gentele. Hon skriver även i Judisk Krönika, och det är nog förståeligt då hon sedan länge är gift med en annan kulturjude, skådespelaren och regissören Stefan Böhm. Madame Gentele kommer från en fin kulturfamilj som dotter till den förre operachefen, juden Göran Gentele. I Judisk Krönika, nr.6-1996 berättas att Jeanette Gentele "är uppkallad efter Jeanette Rubenson, som var hennes farfarsmor". Jeanette Rubenson (1854-1938, född från den tysk-judiska klanen Leman) var judisk fru till den likaledes judiske polismästaren i Stockholm, Semmy Rubenson (1839-1922). Jeanette Rubensons äldre syster Euphrosyne gifte sig Abrahamson på Nääs och blev en på sin tid känd operasångerska.
Jeanette Genteles farfar var juden Arvid Rubenson, kapten i Positionsartilleriet och vars barn antog moderns efternamn Gentele. På så vis har judinnan Jeanette Gentele fått ett efternamn som liknar ett dåligt judiskt skämt då det nästan låter som "gentile", d.v.s. det engelska uttrycket för en icke-jude.
Förutom att skriva i SvD sprider judinnan och sionisten Jeanette Gentele också sina åsikter i den "progressiva" tidningen Ordfront Magasin.
Jeanette Gentele donerar, som den sionistiska judinna hon är, pengar till den sionistiska organisationen Keren Kajemet - den Judiska Nationalfonden - något som ses när man går igenom denna organisations listor på donatorer i dess tidskrift.
Sedan flera år är också Kay Glans - en känd svensk sionist - skribent på SvD:s kultursidor. Bl.a. har han varit redaktör för kolumnen "Under strecket" där han förstås släppte in sina kompisar att skriva sina harranger om antisemitism och annat läskigt.
Glans var länge med i Moderna Tiders redaktionsråd, under hovjuden Göran Rosenbergs ledning (mer om detta i vårt avsnitt om Moderna Tider).
Som kulturjude bereds Glans också plats att skriva Israel-apolegetiska artiklar i Bonnier-tidningarna Dagens Nyheter och Expressen. Nu senast ses Glans agera kolumnist i tidningen Metro (2003) föutom att han är chefredaktör för tidskriften Axess.
"Under strecket" har därefter haft den unga judiska aktivisten Nina Solomin som redaktör. Hon har vi nämnt i artikeln om "SvD, judinnan Solomin, och den judiska makten i USA". Vi har också noterat hennes fräcka angrepp i SvD 1994 på August Strindberg (precis likt ovannämnde Thomas Gür), för påstådd antisemitism i den store svenske författarens skrivargärning. Som vi tidigare har nämnt har den judiska aktivisten Solomin parallellt ett engagemang vid sidan av SvD som redaktionsmedlem på Jakubowskis sionistblaska "Judisk Krönika".
Sommaren 2002 noterar vi så att Solomin helt plötsligt gått över till att tillhörda Dagens Nyheters kulturredaktion.
Nina Solomin har därefter ökat sitt inflytande och avancerat till att bli kulturredaktör på sossetidningen Vi.
Bland de många skribenterna som i Svenska Dagbladet skriver politisk inriktade artiklar, ofta i spalten "Under strecket" och kommer från den judiska sekten, ska vi nu ta upp de judiska aktivisterna Kim Salomon, Dan Shafran och Alexander Kan och Kristian Gerner.
Kim Salomon är en judisk professor i modern internationell historia, Lund. och skriver regelbundet på SvD:s kultursidor, inte sällan judiskt vinklade artiklar.
Salomon har också skrivit en bok om flyktingsituationen i Europa efter andra världskriget. Kim Salomon tillhör Levande Historia projektets nätverk av judiska propagandister och föreläser på temat - "Vad ska vi göra med Förintelsen idag?"
Dan Shafran är en annan jude, som erhöll Samfundet De Nios översättarpris oktober 1999 och som också på regelbunden basis producerar alster som publiceras på SvD-kultur.
Alexander Kan, judisk professor i historia vid Uppsala Universitet, skriver också om judiska ting på SvD-kultur. Han har också setts skriva i Judisk Krönika, nr.1-1994, en artikel om antisemitiska karikatyrer och "den antisionistiska bildhetsen".
SvD, 20/11-1999. |
|
SvD, 20/4-2002.
|
En judisk Rysslandskännare som ofta skriver i SvD:s kultursidor, även om han inte är anställd där är den fanatiskt judiske öststatsprofessorn Kristian Gerner. Gerner är en f.d. trotskist som är professor i östeuropeisk kultur och historia vid Uppsala Universitet och efter en intensiv kampanj i media våren 2002 blev professor i historia vid Lunds Universitet. Som jude skriver Gerner regelbundet i Judisk Krönika, bl.a. deltog han i temanumret nr.4-1987 "Vänstern och den judiska frågan" med sin artikel "Hatets ideologi".
På 1980-talet kunde man se Gerner skriva artiklar i den sionistiska tidningen Menorah, organ för Förenade Israelinsamlingen, vilket mer än väl avslöjar de täta banden mellan den s.k. "svenska" antisemitism-komittén och de sionistisk-israeliska organisationerna i landet.
I Menorah, nr.2-1984, där Gerner "har för Menorah bearbetat ett kapitel om antisemitismen i Polen", påpekar tidskriften också att Gerner "har en judisk mor", som en delförklaring till hans judiska engagemang. Och i nr. 4-1984, av Menorah bidrar juden Gerner med ytterligare en artikel.
Gerner var tills nyligen ordförande i den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. Han har missbrukat sitt inflytande i SvD för sin egen organisations hetskampanj mot konstnären Lars Hillersberg, då dennes illustrationer använts i Ahmed Ramis böcker.
Bengt Jangfeldt är tidningens Rysslandsexpert på kultursidorna. Bengt Jangfeldt är gift med den ryska judinnan Jelena Jangfeldt-Jakubovitch, som tillhör den Judiska Teatern och som ställer upp på evenemang till stöd för Israel.
Bengt Jangfeldt har som preferens att publicera översättningar av artiklar skrivna av hans rysk-judiske vän Arkadij Vaksberg, bl.a. med teman som "antisemitismen" i Ryssland. Den ryske juden Vaksberg hör till SvD:s regelbundna skribenter och samarbetar också meden polsk-judiske dokumentärfilmaren Gregor Nowinski.
Bland en annan av Jangfeldts specialiteter hör att översätta den ryske juden Joseph Brodskys böcker till svenska.
Bengt Jangfeldt är en medveten jude som exempelvis deltog i den judiska kulturveckan 1983 som föredragare om rysk-judiska författare (se artikel i Judisk Krönika, nr.6-1983).
Filmrecensent på SvD är numera Kaj Schueler, en s.k. "kulturjude" som var filmrecensent på Judisk Krönika (se exempelvis hans avslöjande artikel "You don´t look Jewish" om judarna i Hollywood, Judisk Krönika, nr.4-5-1992) och även tidigare tillhörde redaktionen på den polske juden Göran Rosenbergs tidning Moderna Tider. I Judisk Krönika (nr.1-1986) skriver Kaj Schueler skriver om sin tysk-judiska släkt:
"Vi var en ganska välanpassad svensk-judisk flyktingfamilj där den judiska identiteten snarare var sionistisk/socialdemokratisk än religiös."Sionisten Schueler tycker f.ö. att "Idag är jag svensk jude" och "att jag verkligen känner mig som jude när jag tar del av vårt folks lidandehistoria".
En annan judisk filmkritiker på SvD är Ludvig Hertzberg som först agerade frilansfilmkritiker för Svenska Dagbladet / Kultur. Hertzberg blev också vikarierande redaktör för polemikerspalten "Under strecket" redan 2001. Senare har Ludvig Hertzberg anvancerat till att själv bli redaktör för "Under strecket" där han släpper fram sin judeocentrerade propaganda som exempelvis i "Under strecket" publicerad 12/9-2004, som handlar om två israeliska författare och deras skriverier om "förintelsen" och gaskamrar - det eviga tjatet från de sionistiska propagandabasunerna.
SvD:s numera framlidna filmrecensent Elisabeth Sörenson har också haft en nära relation till det judiska och kunde ses i Judisk Krönika nr.6-1990 diskutera med judarna Kaj Schueler, som vi precis omnämnt, och filmaren Peter Cohen om judisk film.
En annan kulturjude på SvD är Ricki Neuman. Denne journalist är gift med den judiska regissören Marianne Goldman. Bägge skriver ofta i Judisk Krönika en tidskrift där Ricki brukar publicera en avslöjande dagbok.Ricki Neuman skriver också i Förenade Israelinsamlingens tidskrift, Menorah. Se exempelvis Menorah, nr.4-1976, där han skriver om judisk politisk makt i USA::
"Det talas ofta i USA om den s k judiska rösten ("the Jewish vote") och då särskilt under valår. Även om den judiska gruppen utgör en mycket liten del av den totala befolkningen, så har judarna ett oproportionerligt stort inflytande över amerikansk politik. Det beror bland annat på det vanligtvis höga judiska valdeltagandet, på koncentrationen av judar i de större städerna (New York, Chicago, Philadelphia, Los Angeles), som i de flesta fall dominerar den stat de ligger i, på den framträdande (i vissa fall avgörande) roll som den judiska gruppen spelar inom amerikansk ekonomi, kultur och massmedia."Så nu vet vi att "judarna ett oproportionerligt stort inflytande över amerikansk politik" och att denna makt delvis beror på "den framträdande (i vissa fall avgörande) roll som den judiska gruppen spelar inom amerikansk ekonomi, kultur och massmedia".
Skulle judar som Neuman skriva lika ärligt i tidskrifter som läses av den icke-judiska majoriteten, ja då skulle Radio Islam kunna lägga ner sin verksamhet - vi skulle vara överflödiga.
Ricki Neuman är son till en av de mer framträdande judarna i Sverige, Bertil Neuman, som varit medlem i Förenade Israelinsamlingens Representantskap, styrelseledamot och ordföranden i Stiftelsen Judisk Krönika och anstiftare av sin egen fond för judisk-sionistisk aktivism - den s.k. "Kiki och Bertil Neumans Fond".
Bertil Neuman var f.ö. en av grundarna av SIFO, Svenska institutet för opinionsundersökningar.
Ricki Neuman har för SvD:s läsare skrivit om glädjen att lyssna på ett band med inspelningar av Ahmed Ramis Radio Islam-sändningar, något som han tyckte kändes... :
"[...] obehagligt, upprörande - och skönt. Tänk att för en gångs skull ha rätt att hata, oreserverat, utan hänsyn, utan att försöka förstå, ungefär som gojim kan göra."(Svenska Dagbladet, 29/1-1993.)
En annan sionistisk aktivist på SvD:s kultursidor är författarinnan Rita Tornborg, som skrivit böcker med så judiska titlar som "Hansson och Goldman" (1974), "Friedmans hus" (1976) och "Salomos namnsdag" (1976). Förutom hennes jobb som kulturskribent på SvD skriver hon också bokrecensioner i Judisk Krönika, samt i tidningen Moderna Tider, på den tiden Göran Rosenberg var chefredaktör. I enlighet med spelets regler tillstår inte Tornborg att hon är judinna utan skall utåt posera som en av alla dessa intellektuella som av någon oförklarlig anledning har en dragning till just det judiska. Dessa är i våra ögon den lömskaste typen, som vill ikläda sig rollen av projude utan att tillstå sin egen judiskhet.Rita Tornborg var en av de rabiata sionister (de andra var Torsten Brandel, Ingrid Gärde-Widemar, Inga Thorsson, Erik Sandberg, Bo Siegbahn, Göran Tunström och Berit Hedeby) som skrev på ett sällsamt sionistiskt upprop för Israel i Dagens Nyheter 1988 i samband med den första Intifadan mot den judiska ockupationen, under rubriken "Gud bevara Israel för dess vänner".
I avsnittet om Dagens Nyheter lyfte vi fram DN:s judiske kulturskribent Rebecka Tarschys och nämnde då hennes syster på SvD-kultur, Hedvig Hedqvist. Hedvig är sedan 1978 journalist och medarbetare på SvD och därutöver fackskribent i tidningarna Form, Femina och Sköna Hem.Hedvig har ett starkt judiskt engagemang liksom sin syster Rebecka och sin kände bror folkpartisten Daniel Tarschys, och var tillsammans med dem i på den Judiska Festivalen i Riga för några år sedan. Hon bidrog också med ett kapitel om den judiske möbeldesignern Josef Frank, i boken "Det judiska Stockholm" (Judiska Muséet, 1998).
Judinnan Hedqvist förvärvade sig ett icke-judiskt klingande namn då hon var gift med med Staffan Hedqvist, f.d. produktionsledare på SVT (han har tydligen preferens för just judinnor då han numera är gift med judinnan Maj Wechselmann).
1993 angavs det att hon levde ihop med Arthur Hald, f.d. konstnärlig ledare på Gustavsberg och styrelseordförande i Slöjdföreningen.
Hedvist väljer sina partners bland landets etablissemang och har tidigare varit gift med med den kände författaren Eskil Block, varpå han också måste räknas som sionistinfluerade då en judisk fanatiker och sionist som Hedvig, inte skulle tolerera att vara ihop med någon av avvikande uppfattning.
|
SvD, 24/12-1995. Judar tål inte andra folks traditioner. Här ett exempel på Salomon Schulmans familj som inte ens kunde anpassa sig till en julgran. |
En tidigare skribent i SvD var länge Salomon Schulman innan han gick över DN. Flera av de alster han hann leverera där visade på en oerhörd arrogans och chutzpah - judisk fräckhet.
En annan kulturmedarbetar på SvD är Olle Josephson, tidigare docent vid institutionen för nordiska språk, Stockholms Universitet och föreståndare för Svenska Språknämnden.
Judinnan Marianne Steinsaphir, chefredaktör för "Biblioteksbladet" (1998), skriver på Svenska Dagbladets kultursidor 2002.
Bland de många sionistiska profilerna på SvD kommer vi nu till den tidigare kulturchefen Leif Carlsson, en person som under Bergman-debatten visade att han tycker att det är viktigare att nedtrycka avslöjanden om mordisk rasism i judendomens centrala heliga skrifter än att tillåta yttrandefrihet i landet.
Leif Carlsson har varit verksam på SvD sedan 1962 och var chef för SvD:s kulturavdelning åren 1969-1981 för att sedan medarbeta som skribent inom kultur och politik på tidningen. Han har också en politisk karriär bakom sig som f.d. ordförande i Sveriges konservativa studentförbund och vice ordförande i Högerns ungdomsförbund och var även redaktionssekreterare för Svensk Tidskrift 1957-1962. Sionisten Carlsson har satt också i Radionämnden 1967-1982 . År 1970-1985 har Carlsson varit engagerad i Svenska läkarsällskapets etiska delegation.
Carlsson är tydligen ett bekant ansikte för höjdarna i den Judiska Församling i Stockholm. I Judisk Krönika, nr.4-1990, berättas om en incident under ett besök av Leif Carlsson på det Judiska Biblioteket i Stockholm, då Leif plötsligt stoppas en kvinnlig judisk säkerhetsagent. Men Stockholms överrabbin Morton Narrowe dyker upp och går i god för Carlsson och på så vis "räddar" honom.
I Svenska Dagbladet, 22/6-1989, skriver Carlsson en hyllning till den sionistiska tidskriften Judisk Krönika:
"Med noggrann eftertanke har Jackie Jakubowski valt att genom den utomordentliga Judisk Krönika låta en enträgen, avvikande stämma göra sig hörd mot den avklingande hyllningskören."I SvD 2/11-1993 använde han en hel kolumn för att delta i hetsen mot professor Jan Bergman i Uppsala, som en del av den judiska mediakampanjen mot detta universitet.
Och i Judisk Krönika (nr.1-1982) bidrar Leif Carlsson själv med en artikel om en judisk diktare.
Som flera av de sionistanhängare vi här omnämner är även Leif Carlsson gift med en professorsdotter, en kvinna vars far var professor Amandus Adamson.
En annan kulturchef på SvD med en koppling - om än distant, till våra svenska judar - är professor Lars Lönnroth.
Lars Lönnroth var kulturchef på SvD 1991-1993. Han är ättling, via sin mor Ebba, född Lagercrantz, till den döpte juden Adolf Ludwig Lewin. Lars Lönnroths morbröder är som vi nämnt ovan den f.d. kulturredaktören på DN, herr Olof Lagercrantz och även Rutger Lagercrantz, där Judisk Krönika själv i fallet Olof Lagercrantz gör ett nummer i att denne ha funnit ett judiskt påbrå via nämnde jude Lewin.
Kända kusiner till Lars Lönnroth är den judiske professorn Hugo Lagercrantz (på mödernet från den judiska familjen Heyman), och skådespelerskan Marika Lagercrantz.
Lars Lönnroths bror är vänsterpartisten Johan Lönnroth, vice ordförande i vänsterpartiet sedan 1993.
Akademikern Lars Lönnroth hade också en känd far, historieprofessor Erik Lönnroth, medlem i Svenska Akademien 1962 t.o.m. sin död 2002. Denne Erik Lönnroth var f.ö. övrigt den som höll öppningsanförandet för konferensen om judarna i Norden i Uppsala 1986 (se boken "Judiskt liv i Norden").
Erik Lönnroth var också en stor beundrare av den sionistiske historikerprofessorn Hugo Valentin. "En judisk historiker av stort format, en sällsynt högtstående kulturpersonlighet" var akdemiledamoten Erik Lönnroths karaktäristisk av sin ämneskollega från Uppsala. Fina ord om den rasistiske cynikern Hugo Valentin, en man som 1933 deltog i grundandet av Svenska Zionistförbundet.
Därtill inte sagt att Erik Lönnroth skulle vara jude men väl judeofil och en som snarare tar judarnas parti i Mellanöstern än de skändade arabernas.
En annan prominent person på SvD:s kultursidor med stark koppling till det judiska är Peter Luthersson, som efterträdde Lars Lönnroth som SvD kulturchef 1993 och innehade posten t.o.m. 2001.
|
SvD:s forne kulturredaktör Peter Luthersson, numera på Judisk Krönika. |
Luthersson har själv på senare tid öppet bejakat sin judiskhet och sionism och sitter sedan 2002 i Judisk Krönikas redaktionskommitté ihop med sionistjudar och Israel-anhängare som Jackie Jakubowski och Monica Nagler. Dessförinnan kunde man redan i Judisk Krönika, nr.5-2001, se Luthersson medverka i tidskriften med en artikel "Alltid detta ´men´".Vid sidan om sitt engagemang på Judisk Krönika är Peter Luthersson prefekt för området Konst, kultur och kommunikation, K3, på Malmö Högskola sedan 2001.
Peter Luthersson (född 1954), var tidigare universitetslektor vid litteraturvetenskapliga institutionen i Lunds Universitet fr.o.m. 1985 och innehade den prominenta posten som studierektor där 1985-1993. Peter Luthersson var innnan SvD fast medarbetare på den sionistvänliga SDS:s kulturredaktion 1989-1993, den senare en tidning Luthersson åter arbetar för.
Luthersson har varit redaktör för Tidskriften för Litteraturvetenskap 1990-1992 och medverkat i ett flertal böcker som "Modernism och individualitet" (1986, 1993), "Medialiseringen av Sverige" (red. 1997), "Eliterna som abdikerade" (red. 1998), "Efter partistaten" (red. 2000) och "Svensk litterär modernism. En stridsstudie".
Peter Luthersson är sedan 1982 gift med en förläggare Annika Bladh, vilket förstås också ger ett indirekt inflytande över förlagsvärlden.
En senare kulturredaktör på Svenska Dagbladet är Carl Otto Werkelid (tillförordnad kulturchef 2001 och kulturchef 2002). Werkelid samarbetar öppet med sionisternas tidskrift Judisk Krönika och deltar där som skribent, se exempelvis Judisk Krönika, nr.4-1985. Carl Otto Werkelid skriver också en recension i Judisk Krönika, nr.5-1986, av en judinna Lynne Alexander, en bok utgiven på det judiska förlaget Brombergs och som handlar om "två judiska flyktingar".
SvD:s judiska litteraturredaktör |
Judinnan Madelaine Levy (född 1976) är sedan 2015 Svenska Dagbladets litteraturredaktör med ansvar att utföra SvD:s litteraturbevakning.Levy började redan 1996 reporter på SvD Nöje&Tv och SvD City. Madelaine Levy har också arbetat på tidningen Pop (sedan 1994) och driver sedan 1996 litteraturfanzinet Mono samt frilansat som kulturskribent för bland annat Svenska Dagbladet, Fokus, Aftonbladet och Bonniers Litterära Magasin (BLM).
Att hon kommer ge en judisk tvist på nya SvD-jobbet är föga förvånande. Hon har redan hostat upp artiklar som "Europa utan antisemitism var en historisk parentes" (SvD, 25/11-2015) där hon bl.a. skriver:
"Trängda av hoten och hatet funderar Europas judar – många av dem liksom jag helt integrerade i samhället men med en självklar judisk identitet – på sin framtid. De är inte ensamma. I Mellanöstern är antisemitismen [...] sedan länge vitt spridd, såväl i de breda folklagren som hos makteliten, där den ofta används som ett politiskt instrument."Madelaine Levy var en av de som skrev under som "representanter för 100 svenska judar födda på 1970-talet" på det judiska uppropet "DN legitimerar antisemitism" (DN, 4/11-2003), där man på sedvanligt judisk sätt hetsar mot en text som inte faller dem i smaken:
"Publiceringen av Jan Samuelssons artikel DN Debatt 25/10 "Muslimers hat mot judar är befogat" är djupt stötande och legitimerar hets mot folkgrupp. Det är chockerande och overkligt att Sveriges ledande morgontidning, år 2003, publicerar en text som i argumentation kan jämföras med en text ur en dagstidning från 1930-talets Tyskland.Genom att publicera en sådan text gör sig DN skyldig till att ge antisemiter en arena som de sedan ett par generationer förvisats ifrån och aldrig mer skall ha tillträde till. [...]"
Att en dylik yttrandefrihetsmotståndare tar över litteraturbevakningen i en av den svenska högerpressens viktigaste organ ses förstås som en seger för Israelmaffian.
SvD:s litteraturrecensent sedan 1953 och biträdande kulturchef sedan 1969, Caj Lundgren, har länge visat en judeofil inställning där han konsekvent översatt verk av just judiska författare som Saul Bellow, Susan Sontag, Joseph Heller, E. L. Doctorow, Isaac Bashevis Singer och Norman Mailer.
Caj Lundgren har också översatt en lång artikel skriven av juden och professorn George Steiner om judiska musikskapare för en bok ("Språket och tystnaden") som givits ut av Wahlström & Widstrand, och utdrag från denna översättning publiceras i Judisk Krönika, nr.2-1986.
Då judarna bara utgör någon futtig procent av jordens totala befolkning kan man undra varför det judiska fått en sådan dominans i Lundgrens kulturgärning.
Bland de många proisraeliska skribenterna på SvD:s kultursidor kan vi nämna Svenska Akademie-sionisterna Knut Ahnlund och Gunnel Vallquist.
|
DN, 27/3-1997. Knut Ahnlund, tidigare ordförande i samfundet Sverige-Israel, får ett pris från juden Axel Hirschs fond. Han tackar dock nej eftersom han är sur på Svenska Akademiens sekreterare Horace Engdahl. |
Knut Ahnlund är en celeber medlem av Svenska Akademien med plats i Nobelinstitutet och ledamot i Samfundet De Nio. Vid sidan av sitt arbete som professor i nordisk litteraturhistoria har han varit medarbetare på SvD sedan 1951.Ahnlund har en gedigen sionistisk karriär och var under en period t.o.m. ordförande i Rikssamfundet Sverige-Israel, och han är även stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Knut Ahnlund var en av de som efter massakern av Irak 1991 gick och tackade de "allierade" genom besök till Amerikas, Storbritanniens och Israels ambassader i Stockholm (se Judisk Krönika, nr.2-1991). Ahnlund har även själv skrivit i Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.6-1991, en artikel med rubriken "S´farad", om Inkvisitionen i Spanien).
Huruvida Knut Ahnlund är jude vet vi ej, men hans son Nathan Shachar är det, och är t.o.m. bosatt i Israel och agerar som DN:s "opartiske" korrespondent där.
Som en del av etablissemanget är Knut i sin tur son till historieprofessorn Nils Ahnlund, som var medlem i Svenska Akademien sedan 1941 och i sin tur var skribent i SvD 1917-1927.
Och Knut har två bemärkta bröder Henrik Ahnlund (chef för Göteborgs historiska museum), och Erik Ahnlund (känd lagman).
Professor Gunnel Vallquist är också en av Israels allierade som i egenskap av författare nästlat sig in i Svenska Akademien där hon är ledamot sedan 1982. Vallquist är sedan länge judaiserad via Bonniers och deras BLM där hon också skriver. Liksom Knut Ahnlund ovan var han också ledamot i Samfundet De Nio 1972-1987. Denna försvarare av den judiska saken figurerar sedan 1952 som recensent på SvD:s kultursidor.
Gunnel Vallquist är självfallet också stödmedlem i ADL:s underorganisation i Sverige - Svenska Kommittén mot Antisemitism och medverkar i Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.6-1985, där hon recenserar Elie Wiesels bok "Den femte sonen").
Vallquist har också suttit i styrelsen för den sionistiska "Elie Wiesels Fond För Förföljda Judar" tillsammans med Per Ahlmark och judiska sionister som Ivar Müller, Göran Nisell, Leif Zern, Hans W. Levy (B´nai B´rith), Jan-Erik Levy och Lena Posner-Körösi (se Judisk Krönika, nr.1-1988).
Bonnier-redaktören Thomas von Vegesack är en annan anhängare av israelisk ockupation som också skriver i Svenska Dagbladet, exempelvis i SvD 14/2-1992 där han skriver en artikel om "judens roll".
Karin Ahrland, har likaså varit regelbunden medarbetare i SvD. Ahrland är f.d. folkpartistisk riksdagsledamot och och f.d. hälsovårdsministern som är stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism, som samarbetat med WIZO (den internationella sionistorganisationen för kvinnor), och suttit i priskommittén för den sionistiska "Kiki och Bertil Neumans Fond" för att premiera judisk-sionistiska aktivister 1989 (se Judisk Krönika, nr.3-1989).
Inredningsarkitekten Ingrid Olausson är skribent på SvD:s kultursidor sedan 1977 (innan dess på Dagens Nyheter) och gift med den prosionistiske författaren Rune Olausson.
En av Rune Olausson propagandadrapor i SvD återges på "begäran av många läsare" i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.3-1975. Han skrev där under rubriken "Den eviga syndabocken", där han upprörde starkt över att man vid en internationell kvinnokonferens i Mexico kritiserat sionismen:
"Antisionism är inget annat än en omskrivning av det otäcka judehatet. [...] Hatar man sionismen så hatar man följaktligen också Israel och därmed även judarna.Så enkelt och grymt är det."
Så kritik av Israel är kriminellt då det ju är "judehat", enligt Rune Olausson.
Rune Olausson var styrelseledamot i Förlagshuset Hagaberg AB åren 1983-1989. Hustrun och SvD-medarbetaren Ingrid Olausson var t.o.m. VD för detta förlagshus under samma period som sin make. Vi berättar f.ö. mer om Rune i vårt avsnitt om litteraturen i Sverige.
Erik Sidenbladh är en annan sionistisk filur på SvD. Gift med en av Bonnier-klanens mäktigaste medlemmar, Eva Bonnier i egen hög person, njuter han sötman av att tillhöra den utvalda eliten. Sidenbladh var den som polisanmälde Lars Noréns pjäs "Sju tre" för "antisemitism". När SvD skulle skriva om Göran Perssons fanatiska "förintelse"-konferens januari 2000 var hela det journalistiska innehållet i stora uppslag i tidningen skrivet av de två sionisterna Erik Sidenbladh och Ricki Neuman! Som vanligt sionist-judar som skriver om judisk teman och slår upp det stort för "gojerna" (deras nedvärderande beteckning på icke-judarna) så att de ska insupa och "lära av".
"Vi har mycket att lära av Förintelsen", brukar de säga.
Håkan Arvidsson, s.k. historiker skriver också regelbundet recensioner i SvD. för Radio Islam är han mer känd som den duktige shabbez goj - judiskt uttryck för nyttig idiot - som hjälpte till att sparka på professor Jan Bergman, under den s.k. Bergman-affären. Arvidsson skrev boken "Affären Rami Bergman" för Göran Rosenbergs räkning. En bok som inte innehåller ett egentligt bemötande av den kritik Bergman framfört mot judendomen.
För sina insatser har Arvidsson belönats med Kicki och Bertil Neumans judiska pris för sin bok, hösten 1995. (Andra pristagare som ärats med detta pris är exempelvis Jackie Jakubowski och Per Ahlmark! Även herr Arvidsson var tidigare redaktionsråd på Moderna Tider under Rosenberg-epoken.
Mats Gellerfelt är en annan aktör på SvD som avslöjat sig som anhängare av judisk apartheid i Mellanöstern (se artikeln invid).
Observera medverkan av Mats Gellerfelt samt Bengt Jangfeldts hustru Jelena Jangfeldt-Jakubovitch.
Här ska vi också berätta att journalisten Arne Brodin på Svenska Dagbladet är sambo med den judiska DN-skribenten Rebecka Tarschys (1993).
En person som vi inte vet om han är jude, men som är aktiv i en organisation som judarna betraktar som under deras kontroll är Jesper Huor, som 2001 kommit till SvD:s kultursidor från Dagens Nyheter. Han är aktiv inom organisationen Expo och dess tidning "Svart-Vitt med Expo", som vi skrivit en avslöjande artikel om tidigare. Jesper är ännu en av dessa Expo-människor som infiltrerat pressen. På Aftonbladet har vi Expo-aktivisterna det s.k. "journalist-paret" "Katarina Larsson" och "Peter Karlsson" samt Mats Deland, och på Expressen har vi Expo-redaktören David Lagerlöf.
Övrigt
Willy Silberstein, jude och sionist arbetade på SvD 1977-1987, då han samtidigt tillhörde redaktionen för Menorah, likt de två andra SvD-judarna Robert Rock och Hámori.Silberstein har sedan gått över till att bli radioman på Sveriges Radio, där vi skriver mer om honom. 1994-1996 var han samhällsredaktionschef på Bonnier-tidningen Expressen.
På senare tid har alltmer judar från Judisk Krönika börjat dyka upp i andra tidningar och vice-versa. En sådan är SvD-journalisten Harry Amster som sedan flera år skriver i SvD:s Nöjessektion. Under 1980-talet satt Amster t.o.m. i Judisk Krönikas redaktionskommitté, samtidigt som den ovannämnde SvD-juden Robert Rock!
Han är sedan 1970-talet vän med Jackie Jakubowski, den judiske "PR-mannen" för Israel och nuvarande chefredaktören för Judisk Krönika, och David Grossman, också på Judisk Krönika, samt Tommy Ringart. Människor som Amster lärde känna när de var aktiva i en sionistisk organisation vid namn Aktionsgruppen Fred i Mellanöstern och där Amster var skribent i dess tidning. I en intervju i Judisk Krönika, nr.3-1998, berättar Amster:
"- Min starka vilja att engagera mig i politiskt arbete kombinerades med en ständig skuld gentemot min judiska bakgrund, säger Harry Amster, journalist på Svenska Dagbladet. Därför föll det sig ganska naturligt att gå med i Aktionsgruppen.
[...]
- Förutom att vi drev vår egen tidskrift Fred i Mellanöstern skrev vi många artiklar och inlagor i pressen, berättar Harry. Ett av de större projekten var när vår tidskrift kritiskt granskade Aftonbladets Israel-bevakning och inställning i Mellanösternfrågan. Jag kände mig tvungen att motarbeta sådana uppfattningar som kom till uttryck i till exempel Aftonbladet."Harry Amster donerar också pengar till sionistiska projekt i Israel. I nyårsnumret av Keren Kajemets tidskrift 1991 (8/9-1991) kunde man exempelvis se honom uppradas som en av donatorerna.
Jurek Holzer, fotograf på SvD, är precis som sin motsvarighet på Dagens Nyheter, Lars Epstein, jude och dessutom samarbetandes med Judisk Krönika där hans bilder illustrerar tidningens artiklar (se Judisk Krönika, nr.3-1991 och nr.2-1996).
Även tidigare hade man en judisk fotograf på SvD. Vi tänker på Karen Benzian, en judinna som enligt Menorah, nr.4-1999, "efter många resor till Israel beslöt [...] att ta steget fullt ut och 1979 gick hon på alijah" till Israel.
Enligt samma källa: "Hennes fräscha och nordiska syn på det mångfasetterade Israel gjorde henne snart uppskattad, inte bara i Israel utan också i utlandet. [...] Nu arbetar hon om frilansfotograf för den största bildbyrån i Israel."
Att "gå på alijah" betyder att en jude åker ner till Palestina och bosätter sig där permanent.
Elin Lamm, judinna och numera lanserad teaterregissör, bidrog tidigare med artiklar till SvD City.
Desirée Wahren, från den judiska textilfabrikant-klanen Wahren, har ett förflutet som reporter på Svenska Dagbladet. Desirée Wahren har bland annat varit chefredaktör för ungdomstidningen Chili och ses nu senast (2003) som redaktör på det judiska förlaget Bonnier Fakta.
Margareta Schön, är en kvinna som varit kulturredaktör på Svenska Dagbladet. Enligt de judiska kriterierna om judiska namn skulle hon som bärare av efternamnet "Schön" kunna vara judinna, men huruvida hon verkligen tillhör den kända judiska släkten Schön veta vi icke.
Även propagandisten Bosse Schön som vi berättar mer om i vårt avsnitt om TV4 där han varit programchef, har tidigare varit journalistiskt verksam på SvD.
***
Expressen Expressen och sionismen - tidiga aktörer
Sionistisk befästning av redaktörsposterna
Ledarsidan, politiska redaktionen
***
Introduktion
"Per Wrigstad, chefredaktören, tog ett stadigt tag i bordet framför sig innan han svarade vikarien:
"Unge man, Expressen känner inga gråtoner i denna fråga utan ställer hela tidningen till förfogande för det hotade Israel.""- Anders Hasselbom, tidigare Expressen- journalist, i tidningen "Scoop", nr.4-1996, i artikel "Gediget grävande i Mellanöstern".
Bonnier-ägda Expressen skriver på sin egen hemsida (2001):
"Ända från början har liberalism, tolerans och solidaritet varit Expressens kännemärken. Expressen står alltid på den enskilda människans sida mot övergrepp, förtryck och maktmissbruk.""Bonnierfamiljen, som har en lång tradition som publicister av både tidningar och böcker, värnar om yttrandefrihet och mångfald."
Dock kommer dessa högbröstade deklamationer visa sig vara ridåer av rent sagt skitsnack.
Tidningen Expressen, av somliga liknande ett simpelt politiskt flygblad, om än i tidningsform, utgör en av Bonnier-koncernens främsta propagandainstrument.
Självaste Albert Bonnnier Jr. säger i boken "Klara röster 2 - Expressens första tid", 1991, sid. 14) att:
"Bakgrunden till Expressens start var som jag minns det ett politiskt ställningstagande."Tidningen hade således fr.o.m. starten en uttalat politiskt orsak och mål.
Tidningen satte snabbt trenden som sionistiskt propagandainstrument och var först med den känslomässiga "förintelse"propagandan, med syfte att med bilder och bildtexter suggerera fram aversioner mot de personer och rörelser som Expressen ansåg förhatliga.
Expressens f.d. redaktör Carl-Adam Nycop berättar i sin memoarbok "Nyfiken med sting! - En tidningsmans memoarer 1944-1965" (Bonniers, 1971, sid. 30-31), hur Expressen blev de första att chocka svenska folket med bilder från "förintelsen":
"Bilderna från [de nazistiska] dödslägren kom på eftermiddagen och vi var säkra på att morgontidningarna skulle ha dem nästa dag. Men så skedde inte. Tydligen hade man på redaktionerna ansett att de var för grymma och uppskakande. Man lade dem åt sidan. Efter en kort diskussion på Expressen beslöt vi att omedelbart göra en bildsida med de mest avslöjande dokumenten. Likhögarna, massgravarna och de levande benranglen.
[...]
Reaktionen blev oerhörd. Telefonerna ringde hela eftermiddagen och vi kunde höra gråtande människor i andra ändan av tråden. Husmödrar hade fått se bilderna i sina livsmedelsbutiker och brutit samma."Det intressanta är att samma sionistgäng med Nycop & Co systematisk inte släppt fram bilderna på massmördade civila japaner, tyskar, och palestinier.
Men när det gäller judar och den s.k. "förintelsen" har alltid Expressen ställt sig till förfogande för aldrig så hemska fotografier och känsloladdade appeller mot folkmord och krigsförbrytelser.
***
Expressens politiska tillhörighet har alltid varit folkpartiet.
Expressenredaktören Carl-Adam Nycop sade "att man [...] kunde säga att tidningen [Expressen] helt enkelt mer eller mindre var knuten till [folkpartistiska] partiet" (se boken "Klara röster 2 - Expressens första tid", sid. 40).
Därav följer - på basis av Bonniers ägande och den folkpartistiska kopplingen, ett starkt proisraeliskt ställningstagande.
I sin bok "Journalistik 1967-1976" (Oktoberförlaget, 1976) skriver Jan Guillou själv tidigare arbetade för Bonnier-media, om Expressen (sid. 104) under rubriken "Expressens arabiska konspiration":
"Expressen är jämte Springerpressens 'Bildzeitung' västvärldens mest anti-arabiska tidning."Enligt Guillou anser Expressen att "palestinska araber är de värsta av alla araber". Guillou kallar (sid. 105) Expressens kulturchef och chefredaktör, Bo Strömstedt, för en "fanatisk antiarab".
Guillou skriver vidare (sid. 105):
"Expressen är politiskt uppknuten till den fraktion inom folkpartiet som i flera års tid eftersträvat en match med socialdemokraterna om vem som stöder Israel mest (den politiske redaktören Ernst Klein, Per Ahlmark m fl)."
Bilden av Expressen som organ för Israels propaganda förstärks också av följande berättelse. Den kommer från Anders Hasselbom, tidigare Expressen journalist. Hasselbom skriver följande i tidningen "Scoop", nr.4-1996, i artikel "Gediget grävande i Mellanöstern":
"Jag själv råkade vara ung vikarie på Expressen under sexdagarskriget 1967. Det var ett stycke nutidspresshistoria ingen hittills berättat om.
En kväll kom den legendariske redaktionschefen Sigge Ågren instörtande (han jobbade alltid annars från tidig morgon) på redaktionen och sa:
"Nu jävlar grabbar ska vi redigera proisraeliskt".Så skedde också. Jag minns till exempel att tidningens Parisbaserade Mellanöstern-kännare, Gunnar Nilsson, själv ärlig rapportör, klagade bittert över hur man redigerat om en text han sänt från Jordanien.
Under ett redaktionsmöte dristade jag mig till att undra om inte stora Expressen borde försöka rapportera på nyhetssidorna och ha åsikter på ledarsidan eller debattsidorna.
Per Wrigstad, chefredaktören, tog ett stadigt tag i bordet framför sig innan han svarade vikarien:
"Unge man, Expressen känner inga gråtoner i denna fråga utan ställer hela tidningen till förfogande för det hotade Israel."Den allmänna stämningen var sådan att ingen troligen minns ett ord av detta. För just så tyckte ju nästan alla vid den tiden. Själv antecknade jag vad Wrigstad sa.
Nära tio år senare, 1976, hade inte mycket hänt med själva stämningsläget. Flera slutade faktiskt hälsa på mig i Bonnierhusets cafeteria och hissar efter att jag under sommaren det året rapporterade om hur kristna falangister försökte slakta 30 000 innestängda människor i Beirut. Människorna var palestinier, så omvärlden brydde sig inte lika mycket om den slakten som om människorna varit några andra.
Många människor som jag betraktade som vänner frågade mig plötsligt om jag var kommunist. Men så var det inte och är det inte. Om detta nu har med saken att göra. Jag var bara journalist. För mig är rättesnöret i sakfrågan enkel: Eftersom jag tycker att det är vidrigt att förfölja och döda människor bara därför att de är exempelvis judar, så tycker jag det är lika vidrigt när det gäller civila palestinier."
Åtskilliga äro de kampanjer som denna tidning fört för de svenska sionisternas syften. Alltifrån "avslöjanden" om Kamprads ungdomsflört med nazismen till eviga kampanjer om Saddam Husseins vapenfabriker, palestinsk terrorism, Radio Islams internationella nynazistiska nätverk, muslimska fanatikers ondska och ändlösa grymhet med avrättningar, hedersmord, kidnappningar, könsstympningar.
Jan Guillou gör i en artikel publicerad i "Stormklockan" (KU) nr.2-1972, och återgiven i hans bok "Journalistik 1967-1976" (Oktoberförlaget, 1976) upp räkningen med Expressens dubbelstandard när det gäller aktioner utförda av palestinier mot den judiska ockupantstaten Israel och Israels upprepade brott och massmord på araber.
Det konkreta exemplet är de israeliska idrottsmännen som dödades vid den palestinska aktionen vid OS i München 1972 och den judiska vedergällningen i Libanon och Syrien med bl.a. napalmbomber som dödade 300 människor.
Expressens indignation över palestinska flygkapningar är också ett uttryck för hyckleri när man som Guillou nämner tidningens förstående inställning de gånger judar ertappats som flygplans kapare.
Ett annat exempel beskrivet av Guillou i tidningen Palestinsk Front, nr.2-1973, och som återges i Guillous bok är Expressens absurt överslätande attityd i sin ledare 22/2-1973, när Israel skjutit ned ett libyskt passagerarplan, en akt som ledde till 106 människors död men där Expressen lyckas vända på skuldbördan så att det blir Libyens fel. Och i samma ledare som Expressen behandlar Israels nedskjutning av det libyska passagerarplanet, beskriver man Israels anfall mot två palestinska flyktingläger i norra Libanon som "något som ligger i hela världens intresse" och är "försvarbart" då "den internationella terrorverksamhet som de palestinska mördarligorna numera koncentrerar sig på har utgått från dessa läger".
Det är inte konstigt att sionistpacket på Expressens redaktion ägnat sig åt kampanjer där man utmålat just Jan Guillou som en terrorist. Den sionistiskt anstrukne reportern som vi skriver mer om nedan, K.G. Michanek, påstod i Expressen att Jan Guillou tillsammans med nazister planerat spränga judiska barnhem. Och Per Gahrton har i Expressen gjorts till "en medbrottsling i arabernas kamp för att störta judarna i havet" (Expressen, 13/9-1969).
När Gahrton, på den tid han fortfarande var liberal, publicerade resultatet av en undersökning av svenska tidningars ledarsidor som han gjort 1967 i liberalernas skrift "Liberal Debatt", nr.5-1967, där han visade att dessa ledarsidor var hopplöst partiska och subjektiva till Israels fördel, tog knappast sionistgänget på Expressen åt sig av kritiken och blev mer ödmjuka, utan snarare tvärtom; de såg denna allvarliga anklagelse som beröm och skrev (Expressen, 22/9-1967):
"Att Expressen i Per Gahrtons 'tabell' hamnar på förstaplatsen i fråga om förmåga till angeläget engagemang, ja, det räknar denna tidning som en utmärkelse och en heder."
Araber utmålas som Saddam Husseins potentiella distansvapen.
Expressenjournalisterna är generellt, inte bara i Palestinafrågan, hederslösa och skrupelfria.
I det mediekritiska programserien Mediemagasinet på statstelevisionen, hösten 2000 och våren 2001, så uppmärksammade man flera av denna tabloids knep. Exempelvis tog man i ett program (25/1-2001) upp Expressens löpsedel om att "Systembolaget vinprovning för personalen slutade i sprit och sexorgie". En genomgång visade att Expressens "scoop" var en total konstruktion, dess "källa" hade aldrig avslöjat något sensationellt eller sagt det Expressen påstod, och när Mediemagasinet sedan ville fråga ut den ansvariga journalisten om detta vägrade denna förstås att kommentera det, "För hon vet hur citat förvrängs i medias stora kvarn", som Mediemagasinet så klokt själva kommenterade saken.
I Radio Islams historia hart vi många fall på Expressens journalistik, med exempelvis en helt fejkad intervju med professor Robert Faurisson, som Expressenjournalisten Ulf Nilson påstod sig ha gjort. Dock är det så, och detta vet Radio Islam med säkerhet, att Robert Faurisson aldrig talade med någon journalist Ulf Nilson, under sin flygresa från Paris till Stockholm. Alltså ett fint exempel på Expressen-journalistik.
Nivån anges också i Expressens två-dagars kampanj mot Radio Islams Ahmed Rami (maj, 1992), som bl.a. hade titeln "Svensken som hatar alla judar" (Expressens första sida, 4/5-1992). Expressen påstod att "Rami kom in i Sverige på lögn" och skall ha hittat på sin livshistoria om deltagandet i kuppen mot Marockos diktator Hassan.
Expressens påståenden om Ramis bakgrund i Marocko smulades sönder av de dokument som framfördes bl.a. från svenska U.D. (Dessa dokument är tillgängliga för on-line läsning). Trots detta vägrade den politiskt tillsatta juryn ge Rami rätt i dennes ärekränkningsmål som han bedrev mot Expressen för att kontra tidningens kampanj. Att Expressens påståenden om Rami var tankespöken födda ur sionistiska hjärnor och att det efterföljande rättegångsdomslutet var en total travesti på rättvisa, visar särskilt den senaste utvecklingen i Marocko och den framträdande roll Rami i officiella marockanska medier, tilldelas i kuppen mot Hassan
Men det är kanske så att Expressen vet bättre än marockanska dagstidningen "Maroc Hebdo"?
***
Expressen och sionismen - Historiskt perspektiv "Nu jävlar grabbar ska vi redigera proisraeliskt"
"En kväll kom den legendariske redaktionschefen Sigge Ågren instörtande (han jobbade alltid annars från tidig morgon) på redaktionen och sa:
"Nu jävlar grabbar ska vi redigera proisraeliskt"."- Anders Hasselbom, tidigare Expressen- journalist, i tidningen "Scoop", nr.4-1996, i artikel "Gediget grävande i Mellanöstern".
Som vi sade ovan fanns det ett politiskt syfte med utgivningen av Expressen som startade 1944.
Historikern Peter Englund skriver om Expressens historia, i en artikel i Expressen 20/6-2000:
"För affärsfalangen - Åke och Tor Bonnier samt Tors son Albert jr - var den påtänkta kvällstidningen ett affärsprojekt, och hade som alla andra sådana främst syftet att ge god ränta på insatt kapital. För den radikala falangen - Kaj och Gert Bonnier - var den påtänkta kvällstidningen ett i hög grad politiskt projekt."Peter Englund beskriver den nazistiska frammarschen på 1930-talet och dess konsekvenser i Sverige, där:
"[...] bland annat Aftonbladet är gravt nazistanstucken." Men det är flera som i denna mörka elfte timme vill hålla emot, vill "tända en moteld". Till dem hör den radikala falangen i Bonnierfamiljen. Bland annat diskuterar Tor, Kaj och Albert Bonnier jr 1941 direkt med LO om att ge ut en gemensam kvällstidning med en uttalat anti-nazistisk linje. ""Det tänkta samarbetet mellan Bonnierfamiljen och LO strandar dock. LO startar 1942 ett eget kvällsblad, Aftontidningen."
"Många av journalisterna [på den nystartade tidningen Expressen] kommer senare att bli kända namn: som volontär går där en viss Pär Rådström, 18 år, en av allmänreportrarna bär namnet Gustaf von Platen, Gert Engström heter en 25-åring som redan efter några månader skall befordras från sportreporter till bildredaktör. Det är en hoper unga, klipska och hungriga som har fösts samman här."
Historieprofessorn Jarl Torbacke, som var Dagens Nyheters egen historiker åren 1966-1971, berättar i en intervju publicerad i boken "Klara röster 2 - Expressens första tid" (1991) för bokens författare Sören Larsson (sid. 12):
"Det var ju så att Dagens Nyheters redaktionella ledning helt följde samlingsregeringens politik visavi Tyskland med en mjuk, försiktig linje. Dagens Nyheters ägare, medlemmar av familjen Bonnier, var av naturliga skäl inställda på en hård och fast antinazistisk linje. Ägarna försökte påverka den redaktionella ledningen med så att säga legala medel, med föreställningar och samtal, men det hjälpte inte, och då kom man inom ägarfamiljen på tanken att man skulle aktualisera det här gamla kvällstidningsprojektet och på det sättet åtminstone under det egna taket få ett antinazistiskt språkrör."Det intressanta med detta citat är att Torbacke beskriver hur Bonniers försöker använda sin tidning för att främja en politisk linje som ägarfamiljen står för. Detta är något man kanske kan tycka faller sig helt naturligt, men ändock något man måste begrunda i ljuset av nazi-Tysklands konflikt med Bonniers judiska fränder.
Carl-Adam Nycop var Expressens förste redaktionschef och således nyhetschef och ansvarige utgivare fr.o.m. starten 1944 och blev sedermera Expressens administrative chefredaktör.
Albert Bonnier Jr. skriver i sin memoarbok "Personligt" (Bonniers, 1985, sid. 175).
"I realiteten blev det Nycop, tillfälligt assisterad av mig, som kom att stå för Expressens uppläggning, innehåll och redigeringsprinciper."Nycop hade innan han började på Expressen en gedigen karriärtrappa uppåt. 1927 började han som journalist i Hufvudstadsbladet, Helsingfors. Medarbetade samtidigt i Idrottsbladet, Stockholm. Han kom 1934 till Eskilstuna-Kuriren, 1935 till Göteborgs Morgonpost, 1936 till Morgontidningen i Göteborg och 1937 till Nya Dagligt Allehanda. Han var chefredaktör för Se åren 1938-1944 och för Allt 1941-1944.
Carl-Adam Nycop var en sann vän av Sion, själv gift med en tysk judinna, Margot Benon. Genom frändskapen till henne förstår man att ett grundmurat projudiskt/proisionistiskt tänkande etablerats hos denne tunge opinionsbildare.
Inför den nya tidningens utgivande hade han många samtal med "mediemogulen" Albert Bonnier Jr. om hur tidningen skulle skrivas, Albert Bonnier Jr. en person som Nycop även umgicks privat med på deras gemensamma seglingsturer.
Nycop umgicks också med Erik Wästberg från Nya Dagligt Allehanda, också gift med en judinna (från klanen Hirsch) och far till den senare Expressen chefredaktören Olle Wästberg.
I Carl-Adam Nycops bidrag till boken "Det judiska Stockholm" bidrar han med ett kapitel som hyllar den kända judiska fotografen Anna Riwkin, av rysk-judiskt ursprung. Riwkin var en känd fotograf som Nycop lärt känna redan på trettiotalet. Anna Riwkin var gift med Daniel Brick, som ihop med sin bror Simon Brick var grundarna av tidskriften Judisk Krönika, och en man som judarna själva anser vara en av sionismens förgrundsgestalter och varmaste propagandister i Sverige.
I boken "Det judiska Stockholm" berättar Nycop om hur han i egenskap av Expressens redaktionschef tillsammans med Anna Riwkin åkte på en sionistsponsrad reportageresa i den nygrundade sioniststaten Israel. Han beskriver sina intryck från denna resa (sid. 227) och hur det "inom den nyblivna staten pågick ett fascinerande pionjärarbete för att skapa en dittills okänd form av demokrati" - att det sedan utgjordes av en selektiv demokrati bara för den judiska befolkningen i Israel á la Sydafrika-apartheid verkar ha undgått Expressenredaktören - eller är det kanske det han menar när han använder termen "okänd form" för att beskriva den.
Carl-Adam Nycop skriver vidare om Israelresan (sid. 227):
"Jag minns att jag blev imponerad av den öppna hjärtligheten vid mötena med Chaim Weizmann och David Ben Gurion där Annas okonventionella och kamratliga uppträdande avväpnade de formella attityderna. Med Golda Meirs vänskapliga bistånd etablerades ett slags informell närhet som sedan gjorde Anna Riwkins namn och hennes bilder till stående bevis för de band som hon, för Sveriges räkning, knöt. Som en strövande reporterfotograf blev Anna Riwkin samtidigt ett slags främjare av den långvariga vänskapen mellan Sverige och Israel."Carl-Adam Nycop skriver vidare om Israelresan och han och Anna Riwkins rundtur i landet (sid. 228):
"Vår ciceron var en f.d. Haganah-officer som berättade minnen från den tid då judarna bekämpade det brittiska imperiets försök att styra den nya statens utveckling."
Han avslöjar alltså att de som "ciceron" och guide under sin resa hade en judisk officer från organisationen Haganah (!) och hur Carl-Adam själv, tack vare sin judiska ledsagerska Anna fick tillträde till vänskapliga möten och fraternisering med sionismens främsta förkämpar som statens Israels Chaim Weizmann och David Ben Gurion.
Carl-Adam Nycop skriver vidare i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 226):
"Många gånger kände vi i Sverige att paret Riwkin-Brick spelade en viktig roll då det gällde informationen om vad den nya staten Israel skulle betyda som en ny startplats för judar efter flera tusen år av förföljelser och utrotningsförsök."Carl-Adam Nycop skriver om Daniel Brick (sid. 226):
"Annas [Riwkins] make, Daniel Brick, spelade en viktig roll för den judiska övervintringen. I förstadiet till den sionistiska information han spred i Judisk Krönika ingick planeringen av den nya staten Israel."
I Judisk Krönika, nr.5-6/1972, hyllas förstås Anna Riwkin-Brick, och man avslöjar där bakgrunden till hennes sionistiska patos:
"Anna Riwkin-Brick var dotter till dr Schalom Alexander Riwkin, aktiv sionist och delegat vid första sionist-kongressen, vilket delvis förklarar hennes livslånga förbundenhet med Israel, som hon förevigat i sina bilder."I samma nummer av Judisk Krönika konstaterar man också att "Israel var Anna Riwkin-Bricks andra hem" och berättar att hon vid sin död 1970 testamenterade hela sin fotografisamling till Keren Hayesod - Förenade Israelinsamlingen
Vi ser här alltså hur den påstått icke-judiske Expressenchefen Carl-Adam Nycop helt omger sig med sionistiska judar och av dem låter sig politiska tänkande färgas prosionistiskt. Detta under en period av oerhörd vikt för den sionistiska staten att behålla det propagandistiska övertaget gentemot de massakrerade och fördrivna palestinierna. Precis som vännen Herbert Tingsten på DN spred sina sionist-tirader i sin tidningen, så missbrukade Nycop och hans sionistiska anhang sitt inflytande för att ge en förvanskad positiv bild av sionismen och dess stat Israel - samtidigt som man dolde det fruktansvärda dåden och övergreppen mot hundratusentals Palestina-araber.
Som en del av Nycops sionistiska engagemang satt han med i arbetsutskottet för den supersionistiska organisationen Svenska Israelhjälpen, tillsammans med supersionisten Einar Rimmerfors, som senare, åren 1968-1973, var ordförande för Samfundet Sverige-Israel, och där man som kanslichef för Svenska Israelhjälpen hade anställt Expressenredaktören Sven Ericsson (se Rimmerfors´ bok "Från Abraham till Golda Meir", Gummesons, 1972, sid. 172). Således två toppnamn inom Expressen som sitter i toppen för en framstående organisation som syftar på eknomiskt och moraliskt stöd till den judiska rövarstaten.
Carl-Adam Nycop var en också av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick. Carl-Adam Nycop satt själv med i styrelsen för denna sionistiska fond. I samma nummer av Judisk Krönika, (nr.5-1971), citeras Carl-Adam Nycops inställsamma tal till Anna Riwkin-Bricks ära efter hennes död, ett tal som hölls för ett sionistiskt auditorium på det Judiska Centret i Stockholm, 10 maj 1971.
Efter sin epok på Expressen var Nycop åren 1966-1971 förlagschef på Fackpressförlaget och därefter bl.a. med om starten av nya Stockholms-Tidningen 1981.
Pontus Henriques (1913-1970), var samtidigt redaktionssekreterare på Expressen.
En vanlig arbetsdag under Henriques epok var det han som delade ut uppdragen för dagen till journalisterna och det var denne judiske aktivist som gjorde tidningens första sida, ofta ihop med Carl-Adam Nycop.
Henriques hade såldes ett stort propagandistiskt inflytande i och med denna påverkan på den slagfärdiga första sidan, just den sida som via sina rubriker och bilder har en stark påverkan på läsaren.
Henriques stod även bakom Expressens löpsedlar.
I boken "Klara 2", sid. 32, hyllar Nycop juden Pontus Henriques då denne "kunde allt om Stockholm och hade ett väldigt fint nät av förbindelser". Pontus hade också bildat en redaktionsklubb på Expressen, en klubb där han var ordförande. Han gjorde den till en sällskapsklubb och ordnade fester för sina Expressenmedarbetare.
En annan intressant aspekt är att det var just Pontus Henriques´ far, den kände judiske advokaten Emil Henriques, som å Tor Bonniers vägnar förmedlade Bonniers förvärv av Åhlén & Åkerlunds Förlag 1929, från sin dåtida icke-judiske ägare. Tor Bonnier och Emil Henriques var f.ö. gamla skolkompisar och klasskamrater vilket framkommer i Tors memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 36).
Som vi berättade i avsnittet om Dagens Nyheter var Pontus Henriques kusin till Dagens Nyheters judiske och kraftigt sionistiske utrikesredaktör och utrikeschef, Ulf Brandell.
Expressens vice VD och snart VD var vid den här tiden även här juden Helge Heilborn, en reklamman vi berättar mer om i vårt avsnitt om Dagens Nyheter.
Självaste namnet på den nya tidningen - "Expressen" - kom från direktör Helge Heilborn. Förslaget innan dess hade varit "Kvällsnyheterna" och var länge arbetsnamnet på den kommande tidningen, men Heilborns förslag vann.
DN:s och Expressens judiske profil och styrelseordförande Tor Bonnier avnjuter en cigarr på Expressens ettårsfest.
Gabriel Grünewald var Expressens distributionschef, och hade samma post på Dagens Nyheter. När Gabriels bror, den kände judiske konstnären Isaac Grünewald, avled i en flygolycka 1946, var det sista han sade till sin medarbetare, efter det att han just fått dödsbeskedet och skulle avbryta arbetet för att gå hem och sörja:
" - Nu går jag hem och du får ta hand om distributionen. Se till att ni lägger på ordentligt på upplagan. Detta är en stor nyhet som angår hela svenska folket."("Nyfiken med sting! - En tidningsmans memoarer 1944-1965", sid. 63.)
En "stor nyhet" tycker juden Gabriel, ja! Andra kan hysa en annan uppfattning om Isaacs s.k. kulturgärning men det här ger en hint hur judar överskattar sin vikt och vill tvinga på folk sina "storheter".
Utrikesredaktören under den tidiga epoken i Expressens historia var Bo Enander, en person som enligt Carl-Adam Nycop "var familjen Bonniers nära vän och utrikespolitiska orakel" (se boken "Nyfiken med sting! - En tidningsmans memoarer 1944-1965", Bonniers, 1971, sid. 47).
Tor Bonnier själv var styrelseordförande för Expressen.
Folkpartisten Erik Huss, som vi berättat mer om i vårt avsnitt om Dagens Nyheter och som t.o.m. donerar pengar till stöd för Israel (se "Menorah", nr.3-1999), var en man som hade stort inflytande på tidningen då han satt som direktör på Expressen AB på 1960-1970 talet.
***
Sionistisk befästning av redaktörsposterna "... Expressen känner inga gråtoner i denna fråga utan ställer hela tidningen till förfogande för det hotade Israel." Nils Hallerby var en annan inflytelserik person i Expressens tidiga historia som likt Carl-Adam Nycop var gift med en judinna.
I Hallerbys fall var han gift med en Renate Rosenbaum, dotter till en judisk direktör Albert Rosenbaum och en judinna som kom från den gamla judiska klanen Herson.
Nils Hallerby var medarbetare på Expressen redan 1946, innan han funnit sin älskade, men efter att de blivit tillsammans 1953 avancerade han på 1960-talet till att bli politisk redaktör och senare 2: e redaktör på tidningen. Efter Expressen fortsatte Hallerby sin folkpartistiska karriär och blev bland annat landstingsråd i Stockholm.
Hallerby är en riktig sionist som t.o.m. varit ordförande för Samfundet Sverige-Israels lokalavdelning i Stockholm - se Judisk Krönika, nr.6-1983.
Under rättegången mot Radio Islam 1989 satt denne med den judiska maffian intimt kopplade person som representant för folkpartiet i juryn!
Per Wrigstad (1917-2002), kom 1938 till UNT och gick 1944 från UNT över till Expressen för att bli politisk redaktör där 1944-1959 och kom således att arbeta tätt ihop med Nycop. Åren 1960-1976 var han chefredaktör och ansvarig utgivare för Expressen.
Under denna period blev Wrigstad en nära allierad för den judiska Bonnier-klanen och en av deras förkämpar. Wrigstad berättar själv om sin nära relation till Kaj Bonnier i en intervju som publiceras i boken "Klara röster 2 - Expressens första tid" (1991, sid. 96):
"Tor Bonnier var den första styrelseordförande jag upplevde och sedan blev det Kaj Bonnier som jag hade lärt känna mycket tidigt som en person som jag hade väldig själsfrändskap med. Han blev min mycket nära vän och vi hade mycket tankeutbyte tillsammans, men det var verkligen inte styrelsens ordförande och en medarbetare i en tidning utan det var vänsamtal under mycket försynta former."Vi har redan tidigare berättat om hur Kaj Bonnier intervenerade för att nedtrycka åsikter som inte passade hans sionistiska världsåskådning. Hans "mycket nära vän" Wrigstad var inte sen att följa efter i dessa trakasserier. Journalisten Gunnar Nilsson, då ansvarig för Expressens södra-Europa rapportering, berättar om sina erfarenheter av Bonniers interventioner via deras shabbez goj Wrigstad (Thomas Hammarbergs bok, "Massmedia och vår bild av världen", Bokförlaget Prisma, 1981, sid. 53):
"Wrigstad jagade mig en hel dag i Mellanöstern då jag i en artikel berättat om israeliska övergrepp mot befolkningen i södra Libanon. Jag förklarade att jag skrev vad jag sett och att jag inte accepterade någon form av censur. Jag bad att få slippa täcka Mellanöstern och inställde min planerade resa till Israel för en uppföljning av krisen."Här har vi ett frapperande exempel på det som judarna och deras opportunistiska s.k. "vänner" alltid blånekar till, hur man söker nedtysta journalisters rapportering bara för att de går emot propagandabilden av sionismen och dess stat Israel.
"Per Wrigstad, chefredaktören, tog ett stadigt tag i bordet framför sig innan han svarade vikarien:
"Unge man, Expressen känner inga gråtoner i denna fråga utan ställer hela tidningen till förfogande för det hotade Israel.""- Anders Hasselbom, tidigare Expressen- journalist, i tidningen "Scoop", nr.4-1996, i artikel "Gediget grävande i Mellanöstern".
Sionisten Wrigstad satt senare som ledamot i styrelsen för Sveriges Journalist Förbund och i dess Verkställande Utskott mellan 1956-1959 och på DN AB, 1960-1977.
Hans son Staffan Wrigstad (född 1941), är numera Sveriges ambassadör i Rom, Italien och har bl.a. varit departementsråd på den politisk avdelningen på UD och haft posten som chef för UD:s Amerikaenhet.
Tidningsmannen, professorn och samhällsdebattören Bo Strömstedt, började sina bana som chef för Expressens kulturredaktion 1961-1976 för att sedan leda tidningen som chefredaktör och ansvarig utgivare 1977-1991.
Strömstedt har alltid haft ett varmt förhållande till familjen Bonnier och var t.o.m. granne Bonnier-chefen Gerard Bonnier, på den tid denne levde.
Strömstedt har alltid visat att hans verkliga sympatier står på den sionistiska sidan, och har låtit detta färga tidningens innehåll. Strömstedt kallas således av Jan Guillou för en "fanatisk antiarab", något vi faktiskt håller med om. Själv så har Strömstedt tillskrivit Jan Guillou epitetet "oskulden från den antiisraeliska gerillan", vad han nu menar med det.
Som en del av sin aktivism för Israel är Strömstedt självklart stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Bo Strömstedt avslöjar i sina memoarer att han ville anställa den sionistiska juden och folkparti-politruken Daniel Tarschys på ledande ställning i tidningen, men att denne avböjde. Tarschys är en ledande judisk profil i det politiska livet och som vi avslöjar under vår sektion om politik är aktiv sionist inom ramen för Världssionistiska Organisationen.
Strömstedts hustru Margareta Strömstedt har å sin sida lanserats som författarrinna. Hon har dessutom varit producent på Sveriges Radio och Television och tillhört DN-kultur. Musikersonen och f.d. skivproducenten på EMI, Niklas Strömstedt, tillhör kändis-Sverige, speciellt efter hans relation med Efva Attling och senare Agneta Sjödin på TV4.
Även sensationsjournalistikens och arabhatets Strömstedt är idag en hyllad "intellektuell" som släpps in i de finaste salongerna och brer ut sig i kulturprogrammen.
Maria-Pia Boëthius skriver i sitt kapitel i boken "Välkommen till dramafabriken" (Ordfront Förlag, 2000, sid. 56), om Bo Strömstedt som "på något egendomligt vis lyckades [...] alltid hålla sig skild från Expressens sysslande med våld, mord och sex och framstå som humanist, poet och moralist" .
Snarare är det så att han själv - på samma sätt som sin journaliststab på Expressen - blev nedsölad i sitt simpla hantverk som redaktör för den lägsta av tidningar, men att han sedan av sina etablissemangskolleger ändå tilldelats en upphöjd lärd och humanistisk roll.
Ty en gång skräpblaske redaktör - alltid skräpblaske redaktör. Så lyder regeln, oavsett hur mycket ens vänner försöka rädda ens image.
Efter Strömstedts avgång 1991 började Expressens kaotiska period. Olle Månsson tog över och gjorde bort sig med sin blå-gula svastika på tidningens omslag och rubriken "Kör ut dem!" 1993. Bonnier-führern Carl-Johan Bonnier alias Dracula från Sion - tog avstånd från det hela och proklamerade i radion att Bonniers ju är en judisk familj. En annan av de som på sedvanligt överdrivet sätt reagerade på chefredaktör Månssons smått patetiska försök att chocka publiken var förstås Olle Wästberg. Och av någon anledning var det även han som sattes att efterträda herr Månsson efter dennes fadäs. Olle Wästberg hade varit medarbetare på Expressen sedan 1962 och i det tidiga 1970-talet även ledarskribent på tidningen och dessutom fraterniserat länge med dess mest fanatiskt pro-israeliska falang så det var ingen främling man bjöd in. Således blev Olle Wästberg chefredaktör för Expressen 1994 - en befattning han höll ut på t.o.m. 1995.
 DN, 20/1-1994. Liksom juden Göran Rosenberg så byter Olle Wästberg åsikter som andra byter skjorta. Så länge det går att tjäna på det, d.v.s.. |
Olle Wästbergs relation till Expressen sträcker sig dock tillbaka längre än så.
Den kände Expressen chefen Carl-Adam Nycop umgicks privat med Olle Wästbergs far, redaktören Erik Wästberg (chefredaktör för "Nya Dagligt Allehanda") och hans judiska hustru Greta Wästberg.
Erik Wästberg var också nära vän med de judiska ägarna Bonniers och familjens huvudman Albert Bonnier Jr. talar i sin memoarbok "Personligt" (Bonniers, 1985, sid. 131) om "min vän journalisten Erik Wästberg", vilket visar på deras nära band.
Så när Bonniers väljer Olle Wästberg så är det inte fråga om någon normal utgallringsprocess av den bäste, utan man väljer en person som man känner väl till och har personliga band med. Man hade ju tidigare storebrodern Per Wästberg som chefredaktör och kulturredaktör på Dagens Nyheter.
När det sedan gäller bröderna Wästbergs judiskhet finns det en del att förtälja.
Greta Wästberg, Olle Wästbergs mor, hade ett hel-judiskt påbrå då hennes far var den judiske direktören Erik Hirsch och modern kom från den judiska klanen Sachs.
Enligt judisk definition är således bröderna judar. Men om de skulle tillstå detta rakt ut, skulle ju deras maktpositioner i samhället lätt leda folk till att dra slutsatsen att judar faktiskt har mycket makt. Därför följer en lek med begreppen där man med förvrängning av begreppen försöker avjudifiera dem samtidigt som de ända skall ha detta fantastiska judiska inom sig.
I en lång artikel publicerad i Judisk Krönika (av alla tidningar!), nr.1-1996, skriver i denna anda Olle Wästberg "om sin mors judiska släkt Hirsch", där han anger att hans mor var "judinna" men ändå berättar att: "Liksom mina syskon är jag döpt i svenska kyrkan och konfirmerades." Att de bägge bröderna döpts och konfirmerats i Svenska Kyrkan väger lätt i sammanhanget då historien är full av judar som gjort dessa strategiska kompromisser men som ändå - i identitet och handling - agerar som fullvärdiga judar.
Olle berättar sedan vidare i samma artikel:
"När jag i mitten av 1970-talet, i 25-års åldern, hade fått ett stipendium till Israel träffade jag den dåvarande israeliske ambassadören, Max Varon. Jag berättade att min mamma var judinna, men att jag inte sett mycket av det judiska och inte var jude. Mina rötter till de norrländska soldaterna och bönderna på min pappas sida kändes aktuellare än de judiska.Varon svarade: Det har ingen betydelse. Antisemiterna vet ändå. They will know.
Så är det naturligtvis. They will know."
Dock är detta att han "inte var jude" rena dumheter. I sin artikel i Judisk Krönika berättar ju samme Wästberg i något kryptiska ordalag om sin judiska identitet: "Känslan fanns inte på ytan [...]." "Förmodligen är sambanden starkare än jag själv kan formulera." Och judarna i Judisk Krönika betraktar honom som "en i familjen" annars hade man aldrig bett honom skriva artikeln i första hand. Hilde Rohlén Wohlgemuth, som är deras främsta expert på judisk litteratur har exempelvis brodern Per Wästberg med som en judisk författare i sin samling om svensk-judiska författare.
Och att Olle Wästbergs fanatiska stöd för Israel inte skulle ha någon grund i att Israel just är en judisk stat, måste man vara idiot för att påstå.
Olle berättar vidare i sin artikel i Judisk Krönika att han tidigt blev påverkad av den tyske juden Erwin Leisers, film "Den blodiga tiden" - "mig grep den djupt" skriver Olle. Olle tog också djupt intryck av juden Hugo Valentins Verdandi-häfte "Antisemitismen". Den senare skriften "bidrog också till ett samhällsintresse" hos Olle. Han blev sedan som 15-åring skolredaktör i Svenska Dagbladets ungdomsbilaga Presens, där han bedrev förintelsepropaganda och skrev artiklar om hur svenska läromedlen försummade att omnämna "förintelsen". Olle berättar att detta i sin tur ledde "till den kontakt som fick mig engagerad för Israel". Ty: "Per Ahlmark var den som fick mig att läsa om Israel [...]."
När det gäller Wästbergs Israelengagemang kan vi berätta att han förutom sitt stipendium till Israel där han helt plötsligt träffar denna stats ambassadör, dessutom var styrelsemedlem i den sionistiska organisationen Samfundet Sverige-Israel åren 1970-1977. Och när Förenade Israelinsamlingen höll sin årliga "Israelfestival" på Folkoperan i Stockholm, den 20/1-1994 var det Expressens chefredaktör Olle Wästberg som höll i appellen för insamlandet av ekonomiska medel till den sionistiska staten för att befästa ockupationen av det fördrivna palestinska folkets hemland.
I artikeln i Judisk Krönika ovan berättar Olle också att han "under några år" var ordförande i den sionistiska vänorganisationen Hebreiska Universitetets Vänner.
Han avslöjar också att detta sionistiska engagemang spillt över på hans politiska och publicistiska gärning, något som judarna alltid förnekar är fallet.
Olle skriver:
"En hel del jag sysslat med i politik och publicistik sedan dess har handlat om antisemitism och om Israels rätt att överleva som demokratisk stat."
Och när det gäller politiken skryter juden Wästberg:
"I Folkpartiets ungdomsförbund bekämpade jag - på denna punkt framgångsrikt - Per Gahrton som ville göra ungdomsförbundet till PLO-förespråkare."I vårt avsnitt om judar och politiken i Sverige går vi närmare på denna smutsiga affär, där Wästberg och hans judiska gäng i folkpartiet utrensade Gahrton då denne kunde störa deras sionistifiering av partiet.
Han berättar vidare hur han: "I riksdagen bidrog jag till avslöjandet av Telub-äffären [...]."
Denna "affär" handlade om att Sverige hade ett militärt utbildningssamarbete med arablandet Libyen. Wästberg: "Dock ledde avslöjandet [av Telub-affären] till att utbildningen avbröts och libyerna fick resa hem." Detta var resultatet av en drygt ett-årig kampanj från Expressens och Olle Wästbergs sida riktad mot arablandet Libyen.
Wästberg fortsätter sedan sin uppradning av sina sionistiska insatser:
"Jag motionerade också om att Sverige, liksom t ex Holland och USA skulle förbjuda svenska företag att ge efter för arabstaternas ekonomiska bojkott av Israel."
Sedan går han in på hur han som chefredaktör i tidningen Expressen också utnyttjade sin position för att framföra sin egen politiska agenda:"Som chefredaktör för Expressen - en snabbt avslutad tid - skrev jag en del om både antisemitism och om Israel. En av mina första åtgärder var att ta tillbaka Per Ahlmark som kolumnist - med den utsagda uppgiften att som ett av sina teman ha sambandet mellan kampen mot antisemitismen för demokratins överlevnad. Tyvärr har nu Per Ahlmark tvingats bort från Expressen."Som vi ser är alltså Olle Wästberg en troligen Per Ahlmark-adept, det var Per som tog in Olle i den sionistiska gemenskapen och det är Olle som sedan när han får den betydande posten som chefredaktör återinför den rabiate Ahlmark som kolumnist i tidningen.
 DN, 30/1-1994. Olle Wästberg bevisar att han inte passar för ett jobb som kräver förtroende eller lojalitet. |
Som en annan av Olle Wästbergs åtgärder på Expressen inledde han sin kampanj "Bryt med Iran - Nu!" på Expressens kultursidor som skulle vara ett svar på att Salman-Salomon Rushdies förläggare skjutits i Norge. Detta trots att polisen aldrig kunde bekräfta att det verkligen fanns ett iranskt spår bakom dådet. Detta oroade dock inte sionisten Olle Wästberg som med denna kampanj såg en möjlighet att defamera Israels fiender.
Efter sin korta chefredaktörsperiod på Expressen fortsatte han tillbaks den folkpartistiska politiska gräddfilen, men satt även på den känsliga posten som styrelseordförande i Sveriges Radio. Och senast har han rest till USA för att där vara Sveriges generalkonsul. Som vi berättat tidigare är han gift med den f.d. generaldirektören, och Handikappsombudsmannen Inger Claesson (-Wästberg).
Not: Radio Islam har sedan tidigare noterat att en person med namnet "Inger Wästberg", sitter med i styrelsen för det Judiska Muséet i Stockholm, men vi vet ej om det är samma Inger som Olles hustru, eller någon annan det rör sig om.
Före att ytterligare illustrera det sionistiska komedin som utspelas i Sverige av idag, så ingick Bonnier-mannen Olle Wästberg i den av kulturminister Marita Ulvskog tillsatta "Mediekoncentrationskommitté" som skulle utreda om eventuella lagliga åtgärder mot massmediekoncentrationen i Sverige (d.v.s. Bonniers) kunde vidtagas, och där förstås juden Olle gick emot eventuell lagstiftning.
En annan person väl tränad i den sionistiska läran, är Christina Jutterström. Hon efterträdde Olle Wästberg på posten som Expressens chefredaktör. Jutterström hade sin tidigare chefsställning på Dagens Nyheter att luta sig tillbaka till, men lyckades bara stanna kvar på posten på sin nya tidning t.o.m. 1996
De senare chefredaktörerna har vi inget särskilt att säga om mer än att de alla känner väl till de informella spelregler och tabun som gäller och inte direkt är några uppstickare utifrån, utan folk från Systemet. Således kan man förvänta sig att resultatet av deras arbete blir sådant som Systemet godtar då det genererar de av Systemet önskade opinionerna hos läsarna.
***
Vi kommer här att nämna ytterligare några judar som under 1990-talet hade viktiga poster på Expressen.
Först ut är Steffo Törnqvist, numera kändis från TV-soffan på TV4. Han var tidigare biträdande redaktör på Expressen.
Steffos far är icke-jude men hans morfader var juden Israel Austern - invandrad från Litauen. Han hade startat en klädbutik, som sedan Steffos föräldrar drev. I en artikel om Steffo Törnqvist i Judisk Krönika, nr.1-1996, berättas att en gren av familjen Austern i Sverige tog bort "Au" i namnet och därefter blev efternamnet "Stern".
I Judisk Krönikas artikel berättas också att: "Steffo Törnqvist kallar sig själv för jude, 'jag är ju det per definition'." Och i samma artikel kommer man in på temat Israel, ett land som Steffo självfallet som den jude han är, har besökt. Steffo berättar han att hans mor och mormor var "extremt proisraeliska" men att han själv är emot bosättningarna, men stöder inte PLO.
Vid punkten för intervjun var Hélène Tolstoy, "flickvän" till juden Törnqvist. Hon skall var med ryske författaren Leo Tolstoy.
En annan jude är som utövat makt inom Expressen är Willy Silberstein.
Silberstein har länge varit ekonomijournalist, tillhört Ekot och kulturredaktionen på Sveriges Radio, och sedan september 2003 innehavande av den mäktiga posten som utrikeschef på Eko-nyheterna i Sveriges Radio.
Under 1990-talet var han under en period placerad (1994-1996) på den inflytelserika posten som Expressens samhällspolitiske chef.
Willy Silberstein är en aktivist för Israel. Under 1980-talet satt han t.o.m. i redaktionen för Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, och han har varit flitig skribent både där och i Judisk Krönika.
Willy Silberstein bidrog även med ett kapitel i boken om "förintelse"-monumentet i Stockholm, en bok som har titeln "Glöm oss inte - en bok om Förintelsen och Minnesmonumentet i Stockholm" (Hillelförlaget), med en artikel om hur det är att vara barn till "förintelse"-överlevande.
Willy är bror till Margit Silberstein, politisk reporter på SVT och fr.o.m. 2003 inrikeschef på Ekot, P1.
Vi berättar förövrigt mer om denne Willy Silberstein i vårt särskilt avsnitt om Israels nätverk inom den svenska radion, och hänvisar er dit för ytterligare läsning.
- Willy Silberstein i en artikel i Menorah, nr.3-1978. Silberstein är numera judisk reporter på Sveriges Radio.
När vi ändå är inne på de ledande gestalterna i Expressen kan vi berätta att Jeanette Bonnier, dotter till Albert Bonnier Jr., är ledamot i AB Kvällstidningen Expressen och AB Dagens Nyheter (gäller år 2000.) Hon tillhör också styrelsen för Bonnierkoncernen.
Hans-Gunnar Axberger är en annan jude som också kommer från gänget kring Svenska Kommittén mot Antisemitism. Han satt i styrelsen för Expressen 1995-1999.
Som advokat på Expressen hade man i tidningens tidiga historia juden Ivar Philipson (1901-1983). Han var son till den judiske vice häradshövdingen Walter Philipson och Ivars mor var från den judiska Fränckel-klanen och dotter till den kände judiske industrimannen och generalkonsuln Eduard Fränckel. Vid sin död blev Ivar Philipson begravd på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.
Han var en känd advokat som började som delägare i Themptander, Wetter och Philipson Advokatbyrå i Stockholm på 1930-talet för att sedan träda in i den judiska Bonnier-koncernen, där han satt som styrelseledamot i Albert Bonniers Förlag AB åren 1945-1971. Som en del av hans kulturella engagemang satt han också i styrelsen för Drottningholmsteaterns Vänner.
Ivar Philpson var en framträdande jude som var ordförande för fullmäktige i Mosaiska Församlingen i Stockholm åren 1969-1972. Ivar var skaparen av "Gertrude och Ivar Philipsons stiftelse", som bl.a. sponsrar Östersjöjudiskt forums aktiviteter (se "Östersjöjudisk bulletin", nr.2-3-2000, verksamhetsberättelse-bilagan). Stiftelsen gav året 1998 150 000 kronor till den sionistiska stiftelsen Judisk Krönika, för tidningens fortsatta arbete.
Därefter har man länge haft den öppet judiske Peter Danowsky, som vi berättat om i vårt avsnitt om Dagens Nyheter. Som vi berättade då var det just Peter Danowsky som försvarade Expressen under Ahmed Ramis försök att 1993 stämma tidningen för deras desinformationskampanj mot honom.
Danowsky kommer från en känd judisk familj, och namnet Danowsky dyker upp frekvent i olika skrifter från de judiska och sionistiska organisationerna i Sverige.
Juden Mats Graffman, VD på Razorfish.
Mats Graffman var tidigare VD och stationschef för Radio Rix 107,1/Vinyl i Stockholm som stod under Expressen AB och han var också s.k. marknadsdirektör på Expressen.Mats Graffman (född 1961) är jude och son till den judiske skådespelaren Göran Graffman (Josephson) och således också bror till skådespelaren Per Graffman.
Mats blev sedan VD för Pir New World Media och är VD för Razorfish AB sedan 1999.
Ledarsidan, politiska redaktionen
På Expressens ledarsidor under åren har en rad judar och deras närmaste vänner agerat, samtliga nära allierade med Israel. Politruker från folkpartiet som lärt känna varandra redan under åren på folkpartiets ungdomsförbund, FPU.Per Ahlmark, Sions man i Sverige, tidigare ordförande för FPU, var skribent på Expressen under en mängd år fr.o.m.1962 och stor del av tiden därefter. Han blev sedan kolumnist i samband med sin judiske vän Olle Wästbergs chefredaktörskap 1994 "med den utsagda uppgiften att som ett av sina teman ha sambandet mellan kampen mot antisemitismen för demokratins överlevnad" (som Olle så fint uttyckte det i Judisk Krönika, nr.1-1996). Ahlmark enrollerades sedan av Bonnier-ägda Dagens Nyheter för att där på ledarsidan servera sina sionistiska tirader.
Som en del av sitt israeliska engagemang var Per Ahlmark en av de tre medförfattarna till boken "Det Hotade Israel" (1970), 1:a vice ordförande i samfundet Samfundet Sverige-Israel, och erhöll 1999 Samfundet Sverige-Israels Torgny Segerstedt-pris. I den judiska tidskriften Judisk Krönika, nr.6-1999, citerar man ur motivationen till priset, och anger att Ahlmark får den "...för årtionden av obrutet, tveklöst engagemang och sannaste vänskap med Israel".
Per Ahlmark utnämndes också till den smickrande utmärkelsen som "Honorary Fellow" vid Hebreiska Universitet i Jerusalem, 1991. Han fick denna utmärkelse för "sina intellektuella kvaliteter och sitt lysande stöd till Israel", som den officiella motivationen löd (enligt en artikel i Judisk Krönika, nr.3-1991).
Som sionistisk fanatiker där nedtryckandet av Israel-kritik är A till O var Per Ahlmark 1982 grundaren av och vice ordförande i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Att i ljuset av dessa proklamationer veta att Per Ahlmark under en tid t.o.m. var landets vice statsminister och arbetsmarknadsminister, får närmast håret att resa sig på en.
Per Ahlmark, son till hygienprofessorn Axel Ahlmark, har varit gift med Bergman-skådespelarinnan Bibi Andersson samt TT-journalisten Lillemor Melsted (journalist på TT och ordförande för Föreningen Riksdagsjournalisterna 1979-1982). Han hade även en relation med judinnan och Israel-anhängaren Maude Adelson, som dock hann avlida.
Per Ahlmarks son, John Ahlmark, gjorde under en tid på 1990-talet karriär inom folkpartiet och var informationssekreterare till sjukvårdsminister Bo Könberg. Sonen John Ahlmark förefaller ha gått över helt till den judiska gemenskapen då han angavs som "informatör för den judiska världskongressen" (World Jewish Congress) i en artikel om Judiska Världskongressens möte i Stockholm i januari år 2000, publicerad i Aftonbladet 11/1-2000.
I sin bok "Journalistik 1967-1976" (Oktoberförlaget, 1976) berättar Jan Guillou hur han 1970 tillsammans med bl.a. juden Göran Rosenberg skrev ett reportage om hur Israel systematiskt hade förstört arabiska byar som erövrats under Sexdagarskriget 1967. Man presenterade sitt övertygande material till Expressen, och man sade från Expressens redaktionschef att bara man kollade att materialet var sant så skulle det publicerades. Guillou skriver (sid. 118):
"Expressens kollningar visade att materialet var sant. Men då ingrep den politiska ledningen för tidningen och stoppade publiceringen därför att uppgifterna framställde Israel i en ofördelaktig dager."Politisk redaktör på Expressen vid den tiden var juden Ernst Klein, barnbarn till Stockholms överrabbin Gottlieb Klein. Ernst far var den kände judiske fysik professorn vid Stockholms Universitet, Oskar Klein, (1894-1977) som t.o.m. är begravd som jude på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.
Som många av sionisterna har Ernst Klein en politisk karriär inom folkpartiet, för att sedan direkt avancera hos Bonniers, folkpartiets massmediala stödtrupp. Således hade han den framträdande positionen som vice ordförande för folkpartiets ungdomsförbund i början av sextiotalet, en sionistisk karriärstart i likhet med sina vänner Jan Friedman, Olle Wästberg, Per Ahlmark och Johan Schück.
På Expressen började den judiske aktivisten Klein först som chef för ledaravdelningen 1962-1968, för att sedan vara politisk redaktör på tidningen 1968-1975. Slutligen var Klein utrikeschef på Expressen 1977-1990, en post han övertog från sin sionistiske kollega Thomas Hammarberg.
Han visade tidigt sitt sionistiska engagemang och var med redan 1970 som medförfattare till boken "Det hotade Israel" som skrevs tillsammans med hans partikamrater Per Ahlmark och Thomas Hammarberg.
I Expressen 9/9-1996, deklarerar Klein högaktningsfullt att:
"För mig är tillkomsten av staten Israel, liksom den judiska statens överlevnad, ett av vår tids stora mirakler."
Klein har utmärkt sig såpass med sin sionism att han förärats med Samfundet Sverige-Israels sionistiska Torgny Segerstedtpris för år 1990 (vilket uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.6-1990).
Klein skriver även direkt i Judisk Krönika (se Judisk Krönika 1985). I Judisk Krönika, nr.4-1986, skriver Ernst Klein i egenskap av Expressens utrikesredaktör, en lång sionistisk artikel under rubriken "ett land utan folk åt ett folk utan land" där han talar om hotet mot Israel: "att arabvärlden en dag skulle samla sig till ett avgörande slag för att driva ut alla judar i ett hav av blod."
I sin ovannämnda artikel i Judisk Krönika (nr.4-1986) klagar Klein också på Islam och "den arabiska kulturen" som istället för att acceptera den judiska kolonialstaten Israel vill "vända tillbaka och vrida all mänsklig utveckling tillbaka".
I Judisk Krönika, nr.2-3/1988, som är ett speciellt temanummer tillägnat just Israel och dess 40-års jubileum, skriver utrikesredaktör Klein avslöjande under rubriken "Israel - ett offer för massmedias intresse?".
Han skriver där att "Israel och den judiska traditionen står för några av mänsklighetens djupast humanitära värden" och försöker förringa israelisk brutalitet med demonstrerande palestinier.
Klein:
"För någon månad sedan kunde hela västvärlden se TV-bilder av hur en palestinier misshandlades av ett par israeliska soldater. I vårt land och säkert i många andra kallade man in ledande personligheter till TV-studion för att kommentera övergreppet. Säkert var det hundratals miljoner människor som upprördes över vad de såg.Det som visades var ett begripligt våld. Den unge palestiniern fick inte ens några riktigt allvarliga skador."
Klein som talar om "begripligt våld" hör själv till en av de ledande personligheter som bjudits in i TV för att försöka trivialisera de judiska soldaternas benknäckar-taktik mot unga palestinska demonstranter.
Klein citerar sedan i sin artikel sionistledaren Golda Meirs oerhört fräcka uttalande:
"Golda Meir sa en gång att hon nog kunde förlåta araberna de offer i form av dödade och skadade som de vållat det judiska folket. Men det hon aldrig kunde förlåta dem var det som de tvingat judiska ungdomar att göra mot araberna."Det är judisk chutzpah - fräckhet - i sin mest utblommade form! Att anklaga araberna för att de ockuperas och mördas av judar!
Klein samarbetar också öppet med Förenade Israelinsamlingen och deltog bl.a. på deras årsmöte 1999. Enligt organisationens egen tidskrift, "Menorah", nr.3-1999, sid.14, berättas det om hur:
"Efter de formella årsmötesförhandlingarna som leddes av Kim Scharf gav redaktör Ernst Klein sina förhoppningar och farhågor om läget i Mellanöstern och de problem som Israels nya regering har att lösa."Henry Haskel ordföranden för den sionistiska frimurarorganisationen B´nai B´rith, avslöjar i en artikel i Judisk Krönika, nr.3-1986, att Expressens judiske utrikesredaktör Ernst Klein, varit gäst hos B´nai B´rith.
Ernst Klein har haft ytterligare möjligheter att sprida sitt sionistiska gift då han var chefredaktör och ansvarig utgivare på Östgöta Correspondenten 1990-1998. F.ö. har även suttit med i Pressens opinionsnämnd 1993-1998.
Som son till inflytelserika judar har han även andra släktingar på betydande positioner. Ernsts fru Helena Lundgren är redaktör. Hans dotter Pernilla Klein, har exempelvis gjort karriär inom folkpartiet och var under en period sakkunnig på Finansdepartementet under Ann Wibble för att sedan gå vidare som ekonom Handelsbanken (2000). Ernsts syster Birgit Klein har avancerat till professors rang och gift sig med professorn Erik Arrhenius. Och brordotter till Ernst Klein är ingen annan än Helle Klein, ledarskribent och politisk chefredaktör på Aftonbladet.
Gabriel Romanus, jude och på mödernet från den judiska Rosenbaum-släkten, var ledarskribent på Bonnier-tidningen Expressen 1965-1967, en ledarsida som på den tiden stod under ledning av juden Ernst Klein.
Gabriel Romanus började dessförinnan sin politiska karriär som förbundssekreterare inom FPU. Efter Expressen-sejouren fortsatte den sionistiske juden Romanus vidare som informationschef för folkpartiet och sedan som partiets riksdagsledamot åren 1969-1982 då han t.o.m. var gruppledare för partiet och under åren 1978-1979 Sveriges socialminister. Efter 1982 fortsatte han som VD för vin- och spritmonopolet - Systembolaget, men har även suttit på andra känsliga poster; som styrelseledamot av rikspolisstyrelsen, ordförande för riksförbundet Hem och Skola, ledamot i Nordiska Rådet och chef för Socialvetenskapliga rådet.
Hans sionistiska engagemang har visat sig i hans framträdanden på de olika judiska sionistiska evenemangen och hans uttalade stöd till den judiska apartheidstaten. Åren 1984-1989 var Gabriel Romanus ordförande i Svenska Kommittén mot Antisemitism och är numera "bara" medlem. Han är också suppleant i riksstyrelsen för Samfundet Sverige-Israel (se "Menorah", nr.3-2000). Och i Förenade Israelinsamlingens tidning Menorah annonseras Gabriel Romanus i tidningens "tacklista" som tack för hans bidrag till EXODUS - d.v.s. ryska judars invandring och kolonisation i Palestina (se "Menorah", nr.3-1999, sid. 15).
Som en gosse av etablissemanget var Gabriels far kirurgprofessorn Ragnar Romanus (bl.a. med i socialstyrelsens vetenskapliga råd, Riksföreningen mot cancer, vice ordförande för Svenska läkarsällskapet, ordförande för Svenska kommittén för vetenskapens frihet), och Gabriels mor var judinnan Vera Starck-Romanus, en känd RFSU-aktivist.
Gabriel Romanus farbröder var justitierådet Sven Romanus som också likt sin brorson Gabriel är medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism, i Svens fall som "stödmedlem". Sven Romanus var ordförande för Högsta Domstolen 1969-1973, statsråd, och satt på den strategiska posten som chef för Justitiedepartementet åren 1976-1979. Därutöver har sionisten Sven suttit på viktiga massmediala poster som vice ordförande för Pressens opinionsnämnd 1956-1959 och senare även ordförande där, och han var med i Massmedieutredningen 1970-1976 och kommittén för lagstiftning av yttrande- och tryckfrihet 1965-1972.
En annan farbror till Gabriel, och således bror till Ragnar och Sven, är civilingenjören Harald Romanus som haft flera poster; kanslichef för Statens uppfinnarnämnd, VD för Svenska uppfinnarkontoret, överingenjör och avdelningschef på Styrelsen för Teknisk Utveckling (STU) samt ledamot av statens konsumentråd 1956-1972 och slutligen President of the International Federation of Inventors Association, London.
Del av artikel från Förenade
Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1995. Gabriel
Romanus´ bror
Mikael Romanus
berättar om sitt judiska engagemang för
Israel.
Gabriel Romanus´ bror, Mikael Romanus, är verksamhetschef för Cityakuten, Göteborg. Han är också politiskt aktiv inom folkpartiet i Göteborg och var kandidat till riksdagen i valet 1998. Mikael Romanus var medgrundare och vice ordförande för "Stiftelsen Torgny Segerstedts minne" och han har samarbetat med "Levande Historia"-projektet. Mikael Romanus´ Israel-engagemang utgörs av hans ordförandeskap för Samfundet Sverige-Israels avdelning i västra Sverige. Mikael Romanus´ namn kunde också ses annonseras i "Menorah", nr.4-1994, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras kampanj EXODUS.Mikael Romanus berättar om sitt sionistiska engagemang i Menorah, nr.2-1995 (se delar av denna artikel här invid):
"- Jag är liberal och har varit intresserad av Israel så länge jag kan komma ihåg. Som bror till Gabriel och son till en judisk mor låg ju det nära till hands för mig redan i tonåren. Det var på Tingstens tid med Per Ahlmark och Gabriel som hans adepter på 50-talet och början av 60-talet."
Mikael Romanus fortsätter om sin roll som lokalordförande för Samfundet Sverige-Israel och judarnas fortsatta inflytande i Göteborg:
"- En höjdpunkt blev vårt riksårsmöte, där jag mötte samfundsfolk från olika delar av landet. Det lockade också fram stort engagemang såväl i styrelsen som bland övriga lokala medlemmar, och Göteborgs kommun var högst tillmötesgående. Så är ju också många judiska familjer, ofta köpmannasläkter, med i stadsfullmäktige och kulturlivet."Här avslöjar Romanus att judar alltjämt har makt i denna stad och dessutom använder den för att gynna Israel och dess vänskapsorganisation.
Mikael Romanus berättar sedan om Israel:
" - Vid mitt första besök i Israel deltog jag i en forskarkongress i Jerusalem. Det ligger i det judiska arvet att vilja forska och undersöka. Jag har också varit i Israel med min maka och vår yngsta dotter, som var på kibbutz, och vi fick alla en väldigt stark känsla för detta landet."
På senare tid har vi ständigt den unge juden Simon Romanus, utgör ena halvan av programledarduon i "Lilla Aktuellt" på SVT.
Och en annan Romanus, vid namn Linda såg vi kring 2000 recenserade Judiska Teatern i Stockholmstidningen Östermalm-nytt.
En till från den judaiserade Romanus-klanen är Susanna Romanus, som sedan ett par år tillbaka är litterär chef på Natur och Kultur Förlag, hon hade dessförinnan arbetat på judiska Albert Bonniers Förlag.
Vi har också noterat att en Mimmi Romanus verkat inom SVT och var produktionsledare för humorprogrammet "Roligt, Elakt, Aktuellt", TV2 (mars 2001).
Bland sionisten Gabriel Romanus övriga släkt i det svenska etablissemanget skall här än en gång nämna hans judiska kusiner Claes Borgström, Anette Kullenberg och Kerstin Vinterhed, (de är barn till judinnan Helen Starck vi nämnt ovan) samt Kerstin Vinterheds rabiata dotter, Stella Fare (Stockholmspartiet).
Vi har ovan berätta om hur Olle Wästberg, förutom hans korta insats som chefredaktör på 1990-talet, också var ledarskribent på Expressen 1970-1971. En post han delade med flera andra av sina sionistiska kolleger från folkpartiet. Wästberg, från den judiska familjen Hirsch, är aktivist för staten Israel bl.a. manifesterat i ett öppet medlemskap i Samfundet Sverige-Israel.
En annan sionist från gänget som numera verkar inom ramen för Svenska Kommittén mot Antisemitism, är Håkan Holmberg. Holmberg var organisationens ordförande 1989-1998,
Efter att ha drillats i sionistisk polemik i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning gick Holmberg över till Expressen 1974.
Efter Expressen fortsatte han sin karriär inom folkpartiets ungdomsförbund och som folkpartistisk riksdagsman, utöver sitt engagemang i UNT.
Håkan Holmberg erhöll 1996-års "Aaron Isaac"-stipendium från Judiska Församlingen i Stockholm. Enligt Judisk Krönikas "Magasinet", nr.1-1996, för: "[...] hans insatser för de rysk-judiska invandrare, som sökt asyl i Sverige."
Bland tidningens kraftigt prosionistiska skribenter med starka band till folkpartiet, märks Bonnie Bernström. Bernström började sin karriär inom FPU för att sedan ha den framträdande och politiskt tunga rollen som ledarskribent på Expressen åren 1974-1975. Efter Expressen gick hon över till storpolitiken och var riksdagsledamot för folkpartiet 1976-1982 och ordförande för dess ungdomsförbund FPU 1975-1977. Därefter har hon gett sig in i kommunikationsbranschen och är VD för AB Bonnie Communications sedan 1989.
Bonnie är som den nära Israel-allierad hon alltid varit, förstås stödmedlem i den sionistiska och Israel-lobbyorganisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Under 1980-talet var Bonnie Bernström ordförande för Samfundet Sverige-Israels lokalsamfund i Stockholm, (en post som numera hålls av folkpartisten Inge-Britt Lundin).
Bonnie är f.ö. gift med direktören Magnus Lagerkvist som bl.a. varit planeringschef på Vin- & spritcentralen, sakkunnig på Arbetsmarknadsdepartementet, VD för Lagerqvist och Partners AB och ledamot av Ingenjörsvetenkapsakademiens industriella råd.
Henrik Bachner, judisk statsvetare och tillika AU-ordförande i Svenska Kommittén mot Antisemitism och tidigare AU-ledamot i Solidaritetskommittén för Israel, var under judarna Gleichmann, Zerns och Kleins epok "ledarskribent på Expressen", vilket Judisk Krönika, nr.2-1989, stolt konstaterade. Henrik Bachner är också van att skriva i Bonnier-tidningen Dagens Nyheter och den svenska judenhetens Judisk Krönika.
Henrik Bachner har lanseras som en "expert" på "antisemitism", särskilt efter det att han skrev den hårdlanserade boken "Återkomsten, antisemitism i Sverige efter 1945".
Vi kan således lite snabbt sammanfatta skribenterna på Experessens ledarsidan som var i Israels sold:
Per Ahlmark: skribent på Expressen 1962-1975, sedan fr.o.m. 1979, och blev kolumnist i samband med Olle Wästbergs chefredaktörskap 1994.
Ernst Klein: chef för ledaravdelningen på Expressen 1962-1968, politisk redaktör 1968-1975, utrikeschef på 1977-1990.
Gabriel Romanus: ledarskribent 1965-1967,
Olle Wästberg: ledarskribent 1970-1971.
Håkan Holmberg: på Expressen 1974.
Bonnie Bernström: ledarskribent på Expressen åren 1974-1975.
Henrik Bachner: slutet av 1980-talet och början av 1990-talet.
Som vi visat är samtliga folkpartister, just FPU på 1960-talet verkar ha varit en språngbräda. Sedan har de inlemmats i Bonnier-pressen där de tilldelats inflytelserika opinionspåverkande poster, förstärkts i sina sionistiska attityder, för att sedan komma ut i samhället och inta betydande positioner för att sedan på 1980-talet ånyo sammanstråla, nu som medlemmar och chefer i deras organisation Svenska Kommittén mot Antisemitism, i en del fall kombinerat med ett medlemskap i Samfundet Sverige-Israel.
Två andra personer från samma folkpartigäng var de två judarna Jan Friedman (som t.o.m. suttit med i fullmäktige i Judiska Församlingen i Stockholm, se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1979) och Johan Schück (som blivit ekonomireporter på Bonnier-ägda Dagens Nyheter). Dessa två beskriver vi närmare i vårt avsitt om folkpartiet.
På senare tid har Expressens hätskt sionistiska profil något mattats av, och man har t.o.m. vid några tillfällen sett en taktisk kritik av den judiska staten, något som tidigare var en omöjlighet. Dock har dessa artiklar varit signerade av icke-judiska skribenter på ledarsidan.
Vi har i avsnittet om DN berättat hur Peter Wolodarski, en ung jude verksam inom folkpartiet som sionist börjat missbruka sin roll av ledarskribent på DN för Israel-propaganda. Vi berättade också om hans angrepp mot författaren och historikern Herman Lindqvist där denne beskylldes för "antisemitism" då Lindqvist påpekat att den finns en sionistisk lobby som skrämmer folk till tystnad. I detta anfall använde sig Wolodarski av Expressen (se 28/11-2000).
Men Wolodarski kan numera återgå till att skriva sin propaganda enbart för Dagens Nyheters läsare, för förstärkningar har anlänt till Expressen - nya unga judiska rekryter som sannolikt kommit från de senaste kurserna på Judiska Församlingen i Stockholm, eller t.o.m. nere i Israel ("Young Leadership"), där de drillats i konsten att bedriva propaganda.
Expressen har på senare tid upphöjt den tidigare kulturskribenten Leo Lagercrantz till ledarskribent och debattredaktör på tidningen. Dock var det ju faktiskt så att redan när han skrev på kulturdelen ägnade han sig ofta åt politisk polemik.
Leo Lagercrantz är hel-jude och son till den mediale judiske barnmedicinprofessorn Hugo Lagercrantz (från klanen Heyman) och dennes judiske fru Rose Lagercrantz.
Rose är en celeber barnboksförfattare som vunnit Augustpriset och som dotter till en överlevande från "förintelsen" har hon även tagit in detta tema i sina verk.
Som vi berättade i vårt avsnitt om DN är Leo också besläktad med DN:s f.d. kulturchef Olof Lagercrantz som också råkar ha ett judiskt påbrå, samt avlägset besläktad med SvD:s f.d. kulturchef Lars Lönnroth.
Att judarna är stolta över sin Leo kan man förstå av att Judisk Krönika gör ett nummer av att Leo tillsammans med sin bror Samuel Lagercrantz, deltog vid en judisk ceremoni för att avtacka f.d. överrabbinen Morton Narrowe.
Leo Lagercrantz har vid flera tillfällen visat att han inte klarar av att separera sin roll som jude från sin roll som ledarskribent i en icke-judisk tidning. Både i hans inlägg i omskärelsedebatten men framförallt under den pågående al Aqsa Intifadan har Leo Lagercrantz visat prov på att han behärskar och är tränad i den judiska propaganda-tekniken där försvar av Israel och anklagelser om antisemitism utgör hörnpelarna.
Exempelvis i sin ledare "Jag har inte korsfäst Jesus" från 3/4-2002, där han skriver att svenska debattörer som kritiserat Israels brutala övergrepp har ett "behov av att smutsa ner sig med antisemitiska klichéer" och liknande "skit" och då särskilt Aftonbladet (som f.ö. då har judinnan Helle Klein som politisk chefredaktör, vilket Lagercrantz förstås bekvämt hoppar över) som följer "en urgammal antisemitisk tradition".
"Av någon anledning har till exempel Eva Moberg haft behov av att jämställa Gamla testamentets israeliter med nazister; Herman Lindqvist att hävda att Israelkritiker blir "giftbesprutade" av mäktiga lobbyister; Ekots Lars-Gunnar Erlandsson att gång på gång i sökta sammanhang använda ordet förintelse när han talar om Israels övergrepp; SVT:s "Mediemagasinet" att uppfinna en judisk konspiration i den svenska bevakningen av konflikten; DN:s konstkritiker Jessica Kempe att försvara Lars Hillersbergs samröre med Ahmed Rami.Och den 1 april kan man på Aftonbladets ledarsida läsa om "Den korsfäste Arafat".
Det är rubriken som tidningens ledarsida sätter samma helg som synagogor i Frankrike, Belgien och Ryssland sticks i brand och franska judar trakasseras. En signal till dem som har intresse av att lasta alla judar för vad som händer i Mellanöstern.
Jesu korsfästelse har under många hundra år - vilket Aftonbladets ledarredaktion rimligtvis är medveten om - tagits som förevändning för att bränna ner synagogor, förfölja och mörda judar. "
Speciellt den sista meningen är typisk, och liknar mycket annat man sett produceras av sionist-sidans papperssoldater.
Judisk-israelisk tillställning där man ser Expressens ledarskribent Leo Lagercrantz med fiolen i högsta hugg.
Observera den israeliska flaggan bakom honom och bilden på sionismens grundare Theodor Herzl (den skäggige herren upp till vänster på fotot).
Och i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1998, berättas att denne Leo Lagercrantz också framträdde på en jubileumscabaret för att fira Israels 50-års jubileum, ett sionistiskt spektakel som hölls på Musikmuséet i Stockholm, där man enligt Menorah "bjöd på strålande underhållning i Israels tecken".
Särskilt Lagercrantz insats höjdes till skyarna: "[...] medan kvällens värdar samlade in välkomna bidrag [d.v.s. pengar till Israel] lyssnade vi andlöst till virtuosa konsertnummer av violinisten Leo Lagercrantz och pianisten Georg Öqvist."
Lagercrantz använder här sin musikaliska talang för att locka givare att donera pengar till ockupationsmakten Israel - så enkelt är det med det.
Vad är detta om inte att arbeta för sionismen?
Nu är det så att Leo Lagercrantz inte längre är ensam om sin aktivism för Israel på Expressens ledarsida. Nej, han har fått förstärkning från judiskt håll, av en på liknande sätt drillad aktivist.
|
|
Denne nye rekryt heter David Zaudy, och kommer från en känd judisk familj. Dock är detta inget han berättar om när han ska göra propagandainsatser för sionismen, då skulle ju hela spektaklet krascha direkt. Nej, av med kalotten, skriv riktigt "svenskt", och så kanske läsarna sväljer betet.I Zaudys artikel "Myten om camp David" publicerad på Expressens ledarsida 16/7-2002, använder han medvetet folks skräck för att bli stämplade som "revisionister", ett ord som efter Zaudys kompisars kampanj mot Robert Faurisson under 1990-talet, kommit att bli liktydigt med perverterad nazism och judehat.
Zaudy skriver således i sin Expressen-ledare:
"Världen är full av revisionister. Människor som finner att historien inte passar deras egna syften. De skriver om den och ljuger ofta rakt av. Olle Svenning på Aftonbladet tycks vara en av dem. "Efter detta fega påhopp kommer sedan ett inlägg som går ut på att palestinierna inte förstått att de kunnat få en smooth occupation, hade de bara accepterat Israels villkor och signerat avtal med dem.
David Zaudy är en typisk judisk maktmänniska, fylld av den judiska arrogansen och fräckheten som kommer sig av att man märker att man kan gå precis hur långt som helst i sin expansionism och sina tarvligheter utan att icke-judarna någonsin bjuder motstånd.
David Zaudy har setts som chef för marknadskommunikation på Internetbolaget Wineasy, där han stod under verkställande direktören, Johannes Bertorp, han har också setts på Framfab och därtill finns David Zaudy angiven som ersättare för moderata partiet i utbildningsnämnden i Stockholms Stads kommunfullmäktige (2000).
Släkten Zaudy har Israel-aktivism i blodet. Redan i Judisk Krönika, nr.1-2/1971, kan man se ett stort upprop med rubriken "Slut upp kring sionismen!", där en av medsignatörerna är juden Bertil Zaudy, då ordförande i Skandinavisk-Judiska Ungdomsföreningen - SJUF (se längst ner till höger i artikeln nedan).
Not: Idag ses Bertil Zaudy som verkställande direktör för International Gold Exploration IGE AB, ett Stockholmsbaserat guldutvinningsföretag som bl.a. verkar i Kenya, Uganda, och Ecuador.
Isobel Hadley-Kamptz, som vi berättar om i vårt avsnitt om DN:s ledarsida där hon också arbetat, ses som återkommande skribent på Expressens ledarsida sedan 2004.Isobel Hadley-Kamptz talar öppet om sina sympatier för apartheidstaten Israel och har t.o.m studerat det hebreiska språket.
I Svensk Linje, nr.1-1997, skriver Isobel Hadley-Kamptz en debattartikel med rubriken "Israel vid skiljevägen". Tidningen beskriver henne som en "varm Israelvän".
Hadley-Kamptz beklagar sig där:
"Att vara proisrael i Sverige idag, är ett ställningstagande mot strömmen.""Kanske är jag alltför pessimistisk, men när man ideligen får höra tendentiösa osanningar om Israel och judendomen från så vitt skilda källor som Ahmed Rami och Sveriges Radio, vänjer man sig vid att kämpa i motvind."
"Precis när jag hoppades att det återigen blivit nästan rumsrent att vara proisrael, motbevisades jag av debattörer med åsikter man hade hoppats inte längre fanns."
Enligt uppgift har Jens-Christian Brandt också varit ledarskribent på Expressen (2000). Denne Brandt arbetar numera på Dagens Nyheters kultursidor och har på senare tid avslöjat sin judiska nerv då han skriver stadigt i Judisk Krönika. Tidskriften skriver själv (nr.1-2002) att han är en kulturskribent bosatt i Berlin "varifrån han i fortsättningen kommer att rapportera i Judisk Krönika".
Judinnan Naomi Abramowicz härjar också på Expressens ledarsida. Naomis medverkan här är än en gång uttryck för den judiska nepotismen. Från ingenstans dyker denna relativt unga judinna upp som debattör och ledarskribent i de sionistiska mediaorganen kopplade till Bonniers och familjen Hjörne. Förutom att skriva ledare för Expressen skriver hon även ledare i Östgöta Correspondenten, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet, Ystads Allehanda, Barometern, den borgerliga Svenska Nyhetsbyrån, Jönköpingsposten och för Liberala Nyhetsbyrån. Naomi torde vara släkt (dotter?) med ingen annan än Lisa Abramowicz, generalsekreterare på propagandaorganet Svensk Israel-Information.
Ett axplock av Naomis alster för Sions räkning:
"En skam för Europa att judar emigrerar" - ledare av Naomi Abramowicz i Expressen, 21 juli 2015."Antisemitism kan alltid förlåtas" - ledare i Expressen, 3 september 2015.
"Sverige är ett paradis för jihadister" - ledare i Expressen, 12 augusti 2015.
"Oss islamister emellan - Terrortunnlarna i Gaza finansieras av Iran" - ledarkrönika i Göteborgs-Posten, 9 april 2015.
"Säker i Mellanösterns krutdurk" - ledare om Israel i Ystads Allehanda, 2 april 2015.
"Hatbrott måste straffa sig" - gästkrönika i Ystads Allehanda, 11 mars 2015.
"Den odödliga antisemitismen" - ledare om "förintelsen" i Ystads Allehanda, 27 januari 2015.
"Friheten att älska i Israel" - ledare i Ystads Allehanda, 20 juni 2014.
"När Israelkritik blir judehat" - gästtyckare i Helsingborgs Dagblad, 24 juli 2014. Där skriver Naomi bl.a.:
"Israelhat och antisemitism är två sidor av samma mynt
[...] Kritik mot Israel utgör ett svepskäl för att uttrycka avsky mot judar."
Naomi dyker också upp i opinionsbildande debattprogram i SVT som "Debatt" och "Opinion". Bl.a. var det Naomi som i januari 2016 skulle representera kritiken mot Sveriges utrikesminister Margot Wallströms lägenhetsdeal med fackföreningen Kommunal, samma vecka som Naomis judestat Israel bedrev en internationell kampanj mot Wallström för hennes kritik av Israels utomrättsliga avrättningar, en israelisk kampanj som hintade om att Wallström är "antisemit". Då plötsligt denna "affär" i Sverige!
Naomi har hetsat vidare mot Sveriges utrikesminister i artiklarna "Den fallande stjärndiplomaten Wallström" (ledarkrönika i Göteborgs-Posten,11 december 2015) och "Ständigt denna Wallström" (ledare i Göteborgs-Posten, 11 januari 2016). Naomi visar här med sitt agerande att hon är inget annat än en simpel agent för Israel - en billig politruk - som trots sin relativa dumhet kvarlever medialt genom hennes judiska fränders nepotism och genom ren och skär chutzpah, judisk fräckhet.
Saxat från en insiktsfull Flashback-kommentar:
"Ta exemplet Naomi Abramowicz, som häromdagen fick ett extraknäck SvD:s ledarsida. Det kommer i framtiden (om några år eller mer) hävdas att hon minsann visst tagit sig fram för egen maskin. Men det stämmer inte.Det hade varit i säck innan det kom i påse.
Trots att hon inte är många år över de tjugo, följer ändå väldigt många prominenta borgerliga opinionsbildare hennes twitterflöde, till exempel Karin Olsson, Johanne Hildebrandt, Niklas Svensson, Fredrik Federley, Gunnar Hökmark, Sakine Madon, PJ Anders Linder och många fler. Naomi Abramovicz twitterflöde är bara drygt 500 tweets utspritt på mycket lång tid (år). Varför följer i stort sett alla namnkunniga mediamänniskor Naomi Abramovicz? Varför följer t ex Markus Uvell, VD på Timbro/Stiftelsen Fritt Näringsliv en drygt tjugo år gammal tjej? Varför följer Birgitta Ohlsson, Sveriges EU-minister sedan flera år, en bloggerska som vickat på Ystad Allehanda? Alla namn jag nämnt har följt henne långt innan hon började vicka på SvD för några veckor sedan. Och alla dessa följer dessutom inte knappast kadrer av ung-liberaler på landets alla ledarsidor.
Vad kan det vara som gör att hela borgerlighetens mediaelit följer en ung vikarie på Jönköpingsposten och Ystad Allehanda? Det är knappast hennes intetsägande texter, som är nästan ett under av borgerlig mainstream-slätstrukenhet (exempel). T o m hennes sd-kritik är otroligt torftig. se själv. Texten verkar vara skriven av en niondeklassare.
Svaret är enkelt. De vet redan, liksom jag.
Hon är den kommande generationens borgerliga proisraeliska in-crowd-folkpartist, med ett oslagbart kontaktnät pga av sin ömma moder. Med en genväg direkt till opinionsbildande makt. Vägen dit är sedan länge utstakad. Ett år statsvetenskap här, ett ledarvikariat där, allt är bara en täckmantel, en rökridå. Det är något N.A. måste göra för att inte nepotismen ska bli alltför tydlig, för att man ska kunna säga "men hon har ju faktiskt erfarenhet".
Det intressanta är alltså att hela den borgerliga mediemaskinen vet om detta. Varför skulle de annars följa (och chatta/tweeta/gulla med/retweeta) en person vars enda merit är att ha en gymnasieblogg med lite senpubertala funderingar?"
Johanna Schreiber. |
En annan judinna från samma Israelmaffia på Expressen är Johanna Schreiber. Hon började sin karriär som sexexpert på tjejtidningen Frida för att sedan arbeta på Dagens Industri och som nyhetsjournalist på Expressen. Hon har fortsatt i sexspåret som sexkonsult på juden Aaron Israelsons nyhetssajt "Nyheter24". Hon kallar sig även författarinna efter att kläckt ut sig en bok "Carlstensveckan", 2013.Denna judiska madame har som uppgift att driva kampanjer för den judiska saken med eviga inlägg och debattartiklar om hur hotade och hatad hon och hennes judiska stamfränder är. Debattartiklar som "77 år har gått sedan Kristallnatten – trots det tas inte judehatet på allvar" (Metro 8/11-2015) och "Tonen mot judar i Sverige liknar den i 30-talets Europa" (Metro 27/1-2016). Och i en debattartikel i GP (26/8-2010) beklagar Schreiber och hennes likaledes judiske medförfattare Joseph Borenstein Israelkritik som "slår tillbaka på oss unga, svenska judar som ständigt måste förklara såväl vår kärlek till landet Israel som till vårt hemland Sverige".
2015 meddelas att Schreiber gått in i den politiska världen som pressekreterare hos Moderaterna i Stockholms Läns Landsting. Inte helt överraskande har hennes kollega Borenstein i sin tur samarbetat med högerorganet Timbro.
Ytterliggare en Israelaktivist som härjar på Expressen är judinnan Negar Josephi, med iransk bakgrund. Josephi bevisar än en gång att judisk etnocentrisk fanatism inte är kopplat till om man är "sefard" eller "ashkenazi" utan helt enkelt en mekanism inbyggd i galenskapen kallad "judendom". Alla som tror sig tillhöra detta "utvalda folk" och följer idéerna som utstakas i Torah och Talmud beter sig sedan på ett visst sätt, helt i linje med dessa skrifters anda - oavsett om de ursprungligen kommer från Sydamerika, Östeuropa eller som i det här fallet, Iran.
Negar Josephi. |
Här kommer ett axplock exempel på Josephis etnocentriska aktivism för sina judar och Israel:"De enda som fjäskar för oss judar är SD", Expressen 15/9-2015."Judehatet i Sverige", Expressen 22/1-2015.
"Hatet får aldrig segra", Expressen 29/9-2014.
"Judefrågan i P1 var inget misstag", Expressen 18/2-2015.
"Nu finns de på min gata", Expressen 19/9-2014.
"Bataclans glömda judiska historia", Expressen 17/11-2015.
"Antirasisterna verkar lida av minnesförlust", Expressen 9/11-2015.
"Eichmann-pjäsen relativiserar Förintelsen", Expressen 8/12-2015.
Och i Expressen (14/5-2008) berättar hon hur hon speciellt åkte ner för att fira Israels 60-års jubileum:
"Från fönstren och balkongerna vajar den israeliska flaggan. Hotellen är fullbokade och på planet från Bryssel till Tel Aviv vimlar det av finniga tonåringar med stora tandställningsleenden. Glädjerusiga över att fira Israel 60 år.I två veckor skulle gatorna fyllas med ballonger och parader. Trodde jag. Det var därför jag kammade håret, satte på mig davidsstjärnan och tog planet till Tel Aviv för att fira."
Denna agent för främmande makt - Israel, i Sveriges media har också verkat på Sydsvenska Dagbladet och som reporter på Sveriges Radio. På SR har hon arbetat på Kulturredaktionen och Kulturnytt med Israelvinklade reportage som exempelvis "Israel - sionismens kamp och vänsterns sönderfall" (21/1-2013) och reportaget om anti-israeliska Hizbollah-milisen i södra Libanon (Studio Ett, 8/12-2010). Hon har även direkt påverkat nyhetsrapporteringen från Iran i SR och figurerat som "Ekots utrikesreporter" med politiskt färgade reportage om Iran som "Oppositionen är väldigt nedtystad" (mars 2012).
Negar Josephi figurerar även som författare i Bonniers stall, vilka annars? Hos dem har hon gett ut skriften "Ingen säger åt mig att gå hem" (2014), förövrigt recenserad i Judisk Krönika (nr.6-2014).
Hon agerar även inom ramen för organisationen Svenska PEN som "ordförande för fängslade författares kommitté" där hon använt sin position för att bekämpa det forna hemlandet Iran (se hennes artikel "Sverige måste stoppa utvisningarna", om iranska journalister som jobbar för "oberoende nyhetskanaler", DN 8/2-2013).
Som sionist som njuter av rovet av Palestina så resor hon frekvent till det av judar stulna landet och förnöjer sig. Detta samtidigt som landets palestinska urinvånare - etniskt rensade av Josephis vänner - försmäktar i koncentrationslägret Gaza eller på Västbanken, eller som flyktingar i diasporan, utslängda åt sitt öde.
Negar Josephi skriver om Israel i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-2010:
"Jag är ett barn av Mellanöstern som längtar tillbaka till min jord och mitt vatten. Så jag åker till Israel och träffar mina iranska vänner. Vi pratar om hur det var i Iran. Det som var vackert och det som var fult."
Negar Josephi i Menorah, nr.4-2010.
I Menorah-artikeln skryter judinnan Josephi om den judiska gruppens maktställning i Iran under Shahens terrorregim, något som förklarar judarnas hat till det revolutionära styret som störtade Shahen och hans korrupta anhang:
"Under Pahlavi-dynastin, som grundades 1925, var landet sekulariserat och västorienterat. Detta till stor fördel för judarna som tidigare alltid varit diskriminerade i samhället. Man brukar tala om en blomstringstid för Irans judar. De spelade en viktig roll i ekonomin och i kulturlivet. Deras del i ekonomin, vetenskaperna och yrkeslivet stod i proportion till folkgruppens storlek. Det bodde mer än 80 000 judar i Iran som hade mindre än 40 miljoner invånare. Räknat per capita kan de mycket väl ha varit en av de rikaste judiska församlingarna i världen. Den unga generationen var välutbildad och judar var överrepresenterade på landets universitet, bland läkare och andra yrkesgrupper. Även om det fanns låginkomsttagare hade de allra flesta av Irans judar under denna period kunnat definieras som medelklass eller överklass."En minoritet som "spelade en viktig roll i ekonomin och i kulturlivet", som kunde "definieras som medelklass eller överklass", "överrepresenterade på landets universitet, bland läkare och andra yrkesgrupper". Då är allt prima, att man sen gör detta i allians med en mordisk diktatur som är helt beroende av en säkerhetstjänst "Savak" som torterar och avrättar oppositionella, är inget hinder för Josephi & Co, så länge de har sina materiella privilegier.
Säkerhetstjänsten "Savak", som garanterade judar som Josephis upphöjda position i det iranska samhället "till stor fördel för judarna", brukade följande metoder enligt Wikipedias sammanställning av s.k. västerländska källor:
"Writing at the time of the Shah's overthrow, TIME magazine described SAVAK as having "long been Iran's most hated and feared institution" which had "tortured and murdered thousands of the Shah's opponents." [Time, SAVAK: "Like the CIA". Feb. 19, 1979] The Federation of American Scientists also found it guilty of "the torture and execution of thousands of political prisoners" and symbolizing "the Shah's rule from 1963-79." The FAS list of SAVAK torture methods included "electric shock, whipping, beating, inserting broken glass and pouring boiling water into the rectum, tying weights to the testicles, and the extraction of teeth and nails." [Ministry of Security SAVAK, Federation of American Scientists]"Att en person som Josephi i Sverige kan sitta med i Svenska PEN och därifrån uttala sig om fängslade och torterade författare är ett hån, då hon själv bevisligen kommer från en grupp som varit allierad med en av de värsta förtryckarregimerna i mannaminne, som just riktade in sig på journalister och författare.
Negar Josephi, till vänster, med Judisk Krönikas Jackie Jakubowski, till höger, gör entré på Expressens kulturfest, Nalen, februari 2016.
*** Expressens debattsida Judinnan Christel Persson har stått som chef och redaktionell ledare för debattsidan "Mitt i Expressen", liksom tidigare Margaretha Schwartz.
Under Judisk Krönika-medarbetaren Christel Perssons redaktörsskap kunder man se hur hon konsekvent såg till att släppa fram polemiska artiklar för den judiska saken skrivna av hennes judiska bröder som Judisk Krönikas Jackie Jakubowski, Salomon Schulman och Kristian Gerner (den senare dåvarande ordförande för Svenska Kommittén mot Antisemitism).
På senare tid, då debattsidan bytt namn till "Sidan 4", har en klick sionistjudar lagt beslag på detta forum där man som redaktionssekreterare under 2003 och 2004 växelvis sett de judiska aktivisterna Leo Lagercrantz, David Zaudy och Aaron Israelson.
Man ser här en synkronisering av de sionistiska mediakampanjerna. När Dagens Nyheter exempelvis den 18:e december 2003 startade sin attack mot Radio Islam och detta verk - "Israels Nätverk i Sverige"- med en tre sidors kampanjartikel om Radio Islams "antisemitism" på DN:s kultursidor, var detta synkroniserat med en "debattartikel" samma dag av juden, Israelaktivisten och medlemmen av Svenska Kommittén mot Antisemitism, Henrik Bachner, som på Expressens "Sidan 4" skrev en helsida om hur "Europa blundar inför den nya antisemitismen" (här var Leo Lagercrantz redaktionssekretare).
Ett annat exempel på synkronisering är när David Zaudy istället är redaktionssekreterare på "Sidan 4" och den 28/1-2004 upplåter en ung jude att skriva på sidan under rubriken: "Nadav Meyer, 14 år, om antisemitismen i Sverige: Jag får inte bära min davidsstjärna i fred". I artikeln av Meyer berättar den unge juden: "Bara för att jag är jude blir jag ständigt attackerad av ungdomar med rötter i arabiska länder", och beklagar de problem han får då han manifesterar sin judiskhet med att bära en storlek XXL davidsstjärna runt halsen. Meyer vädjar också: "Jag skulle vilja att tidningarna slutade skriva så mycket, och framför allt så negativt, om Israel", och anklagar Aftonbladets Helle Klein för att ignorera det antisemitiska problemet i Sverige.
Samma dag, några sidor längre in i tidningen, skriver samtidigt herr Leo Lagercrantz - som nu tilfälligt lämnat över jobbet på debattsidan till kompisen Zaudy - en artikel på Expressens kultursida om hur "Aftonbladet blundar för antisemitismen". Leo Lagercrantz skräder inte orden då han kallar Aftonbladet för "en tidning som så många gånger opererat med klassiska antisemitiska stereotyper och klichéer" och där Aftonbladets utrikeskommentator Wolfgang Hansson "skuldbelägger [...] kollektivt hela den judiska religionen och alla judar". Lagercrantz talar också om en EU-rapport som hans judiska vänner skrivit och som "är skrämmande läsning", "det handlar om våldsamt judehat - som ofta förnekas", och där "Sverige är ett av de tre länder som toppar listan när det gäller antisemitism".
Bägge artiklarna innehåller samma innehåll, att "antisemitismen" i Sverige ökar, men Zaudy och Lagercrantz ser till att på klassisk propagandamanér upprepa budskapet på skilda platser i tidningen för att öka genomslagskraften.
Leo Lagercrantz har också släppt fram den judiske f.d. bosättaren och ockupationssoldaten Eli Göndör (son till "förintelse överlevanden" Ferenc Göndör), som för Expressens läsare på "Sidan 4", 20/12-2003, i en lång artikel kan förkunna bl.a. att "de flesta bosättare jag bekantat mig med under mina 25 år i Israel är helt vanliga människor som i ett hus på Västbanken fick möjlighet till ett billigt och bra boende utan ambitionen att göra väsen av sig". Palestinierna, FN och andra organ har dock en annan uppfattning av dessa fascistiska ockupanter som går under begreppet "bosättare".
Expressen under Leo Lagercrantz´ försorg berättar också i sin information om Eli Göndör att "han tycker att det bästa med Israel är att det är så öppet och liberalt". Lika öppet och liberalt som apartheid-Sydafrika var för den vita rasist-minoriteten!
***
Utlandsbevakningen
Den tunga posten som ansvarig för Expressens utlandsbevakning har alltid varit mer eller mindre i händerna på folk med "De Rätta Åsikterna". Till och från har även personer med ett oerhört öppet projudiskt/proisraelisk engagemang haft ledande positioner.De två sionisterna Thomas Hammarberg och Ernst Klein var chefer för Expressens utlandsredaktion åren 1973-1976 respektive 1977-1990. Bägge två var medförfattare till den fanatiskt pro-israeliska boken "Det Hotade Israel" som de skrev ihop 1970 med Israels man i Sverige nr.1 - hackspetten Per Ahlmark.
Således låg utlandsbevakningen i 20 års tid i händerna på personer som samarbetar med de sionistiska organisationerna i landet. Dessförinnan har vi berättat om hur både Kaj Bonnier och chefredaktören Wrigstad piskat in sina journalister i leden om de visade sig att de skrivit sådant som inte fallit de sionistiska makthavarna i smaken - d.v.s. om de har beskrivit sanningen om den sionistiska medaljens blodsbestänkta baksida.
Ernst Klein tog vi upp utförligt i vårt avsnitt om Expressens ledarsida, och vi tänkte nu gå in på fenomenet Thomas Hammarberg.
Hammarberg började som sina sionistiska vänner som fpu-aktivist, blev ledarskribent på Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning 1965, som då stod under den öppet sionistiske Harald Wigforss´ ledning, (gift med en judinna från de judisk klanerna Felländer-Ahronowitsch, som också var verksam på GHT). Man kan tänka sig att det var där den unge Hammarberg, icke-jude så vitt vi vet, blev duperad och fick insupa propaganda om Israels rättvisa sak. Thomas Hammarberg klättrade sedan mot nya höjder och blev förbundsordförande för folkpartiets ungdomsförbund 1966-1969 för att sedan tränga in på den journalistiska och opinionsbildande banan, först som u-landskommentator Expressen 1969-1973, sedan på utrikesredaktionen och chef utlandsredaktionen Expressen, 1973-1976.
Efter sejouren på Expressen fortsatte denne fullfjädrade sionist in i den statliga radion som utrikesmedarbetare på Dagens Eko, SR, åren 1976-1978, och han har även varit utrikeskrönikör på tidningen Vi.
Andra poster som Thomas Hammarberg innehaft var posten som generalsekreterare för Amnesty International 1980-1986 (där hans samarbetat med juden Per Wästberg) samt generalsekreterare för Svenska Rädda Barnen 1986-1992. Han har även varit ledamot av FN:s expertkommission om barnens rättigheter sedan 1991, och haft ansvar att leda en regeringstillsatt samordningsgrupp för att samordna det svenska agerandet i frågor om de palestinska flyktingbarnen. Extra makabert då sionisten Hammarberg i boken "Det hatade Israel", i sitt eget bidragande kapitel skriver under rubriken "Ockupation för fred"!
I Judisk Krönika, nr.1-2/1971, uppmärksammas att Thomas Hammarberg under en aktion ihop med sionister från Judiska Studentföreningen tågade till Sovjets ambassad där "Hammarberg höll ett uppmärksammat tal" till stöd för judar i Sovjet som anklagats och dömts för flygplanskapningar av Sovjetstaten.
Här har vi alltså ett ypperligt exempel på hur personer med starka sionistiska band - och i Kleins fall även rent judiska som sonson till överrabbinen - lägger beslag på ett av Sveriges mest inflytelserika redaktioner. En redaktion där det gäller att med bilder och text suggerera fram opinioner bland det svenska folket.
Vi ska nu nämna några andra utrikesmedarbetare på Expressen som under åren passerat revy.
Dietrich Winter, född i Berlin och på mödernet jude via en Goldstein, var utrikespolitisk medarbetare på Expressen sedan 1948 och satt som dess Tysklands-korrespondent under perioden 1952-1962 under vilken han hade en lång tid att kunna utöva inflytande på det skrivna ordet. Han hade t.o.m. rollen som ordförande för Utländska Pressföreningen i Berlin.
Efter Tyskland var Winter tidningens Paris-korrespondent för att därefter gå över till diplomatin och bli pressattaché, pressråd och slutligen på 1980-talet generalkonsul i Berlin.
Redaktören och författaren Svante Löfgren har sitt svensk-klingande namn till trots en judisk bakgrund, och är jude enligt judisk definition, då hans mor kommer från den kända klanen Josephson.
Efter att under för judarna och sionismen så kritiska tiden 1944-1945 varit verksam på Radiotjänst blev Löfgren under åren 1949-1962 Expressens Pariskorrespondent och därefter korrespondent för tidningen i Tyskland 1962-1970.
Vi har redan berättat ovan om hur Expressen från början såg till att bevaka utvecklingen i det post-nazistiska Tyskland med en judisk reporter Dietrich Winter (Goldstein).
Efter sin Tysklandsplacering fortsatte Svante Löfgren som reporter i Los Angeles - USA 1970-1972, Genève 1973-1984. Vid sidan därom bedrev han också "förintelse"propaganda i bokform genom att skriva boken "R. Heydrich" (1967). Han har också haft ett möjligt att utöva inflytande på det internationella mediala planet då han var ordförande för Utländska Pressföreningen Paris 1958-1960 och i Berlin 1964-1966 (den senare en post som hans föregångare Winter också innehaft).
Något av de mest hårresande exemplen på sionistisk infiltration av de svenska medierna är att Expressen haft den judiska aktivisten Herbert Pundik som skribent i tidningen. Pundik, dansk jude och långtida chefredaktör på den stora danska tidningen "Politiken", är t.o.m. israelisk medborgare och har aktivt deltagit i stölden av Palestina som judisk soldat!
Expressenjournalisten K.G. Michanek bedrev under sin yrkesbana privat Israel-propaganda i Expressen med sin artikelserie "Det nya Israel" som gick i tidningen januari 1970.
1965 hade han gjort sig känd genom Expressens s.k. nazistaffär 1965, en föregångare till den senare nazistskandalen på Aftonbladet med hotbilden Anders Gerdin och Pascalidou etc.
K. G. eller Karl-Gustav som han egentligen hette var en inflytelserik journalist. Innan han 1963 kom och började skriva på Expressen var han under åren 1930-1962 medarbetare på Stockholms Tidningen. Som sionistisk agitatör hade han en nyckelposition i egenskap av ordförande för Svenska journalistförbundet 1953-1966. Han verkade därefter med att sprida sitt gift inom Internationella journalistfederationens exekutivkommitté där han var aktiv sedan 1950-talet för att sedan på ålderns höst avancera till dess styrelse och slutligen vara dess president 1970-1974.
Politikern Per Gahrton beskriver K. G. Michaneks skrivargärning: "[...] hans syfte var att tjäna den israeliska propagandan", han "hänvisade öppet ideligen till israeliska myndighetspersoner som källor", med en grundinställning till journalistik om Israel där "det gäller att propagera för Israel, inte att kritiskt granska" (Per Gahrton i boken "Kampen om Palestina", sid. 306).
Som en man av etablissemanget hade K.G. en bror, Ernst Michanek, placerad på andra nyckelpositioner i det svenska samhället. Ernst Michanek började som sakkunnig och byråchef på Socialdepartementet, avancerade till statsekreterare 1956-1964. därefter fr.o.m. 1965 mångårig generaldirektör och således chef på biståndsorganisationen SIDA, en position han klamrade sig fast vid t.o.m. 1979, för att då avsluta med en karriär på UD.
Liksom de övriga tidningarna Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten, har även Bonnier-Expressen länge varit rustad med en judisk aktivist bosatt i sionismens stat Israel, för att för de svenska läsarna "bevaka" judarnas förtryck och ockupation av palestinierna
Vi har i vårt avsnitt om massmedia och förekomsten av judiska Israelkorrepondenter just gått in på detta sjuka förhållande, ett förhållande som även det mediekritiska programmet "Mediemagasinet" tog upp i ett omtalat avsnitt som sändes på TV2, 1/11-2001.
Arne Lapidus, kommer från en bland de judiska kretsarna i Sverige känd judisk gren. Lapidus kommer från ordet "Sten", således kunde han lika gärna heta det mer judiskt klingande "Arne Stein", men då kanske en och annan skulle genomskåda det hela.
Lapidus är sedan många år Expressens Israel-korrespondent men det kan vara bra att veta att han även är Israelrapportör på det mycket sionistiskt inställda "kristna" tidningen Dagen.
Han samarbetar på regelbunden basis med den sionistiska judiska tidskriften Judisk Krönika sedan många år tillbaka och enligt Judisk Krönika, nr.5-1999, "rapporterar från Israel i varje nummer av Judisk Krönika".
Hans band med denna judiska tidskrift och dess "PR-man" för Israel Jackie Jakubowski är t.o.m. så starka att det var just Arne Lapidus som var gästredaktör för hela tidskriften, då den ordinarie chefredaktören Jackie Jakubowski var pappaledig (Jackie hade just fått sin son "Noa", se nummer 2 av Judisk Krönika, 1996). Lapidus skriver således ledarkrönikan i detta nummer.
Arne Lapidus talar i en artikel i Judisk Krönika, nr.2-1986, om "fiaskot i Libanonkriget" (d.v.s. kriget 1982).
Som Expressens journalist i Aten ha man på senare tid sett judinnan Christel Persson (1996).
***
Samhälle, politik och allmänt
Som vi påpekade ovan hade man på under 1990-talet den sionistiske juden Willy Silberstein som Expressens samhällspolitiske chef. Silberstein har under flera år samarbetat öppet med organisationen Förenade Israelinsamlingen. För mer om den pro-israeliske aktiviten Silberstein se vårt kapitel om Sveriges Radio.
Under åren har man kunnat ett antal judiska journalister tjänstgöra på Expressen.
Redaktör Frans Arnheim (1909-1971), var en av dessa judiska aktörer. Herr Arnheim tillhörde eliten av de judiska kretsarna - efter sin död begravd dom troende jude i den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.
På Expressen var denne jude under femton år tidningens ekonomiske medarbetare.
Den sionistiske juden och Expressen-medarbetaren Frans Arnheim. |
Att Arnheim var en övertygad kämpe för Israel framkommer när man läser till vad hans vänner från sionistetablissemanget sagt om honom.Den närmast fanatiskt pro-israeliske Einar Rimmerfors från Samfundet Sverige-Israel skriver, i Judisk Krönika, nr.7-1971, i sin hyllning till den då nyligen avlidne Arnheim:
"Till dem som med sorg och saknad mottog budskapet att Frans Arnheim avlidit hör också Samfundet Sverige-Israels medlemmar. Frans Arnheim tillhörde under många år dess styrelse och han berikade in i det sista dess sammanträden med sina kloka synpunkter och sitt varmhjärtade intresse för de svensk-israeliska vänskapsförbindelserna.[...]
Efter sin jur. kand.-examen 1935 gjorde Arnheim en hedersam karriär på den juridiska och handelspolitiska banan. Han har bl. a. varit verkställande direktör i Swedish Magazine Service AB, i Swedish Design AB och Träindustrins Branschorganisation. Sedan 1964 var han chef för Sveriges Industriförbunds förlagsverksamhet. Han var också en tid sekreterare i Valutakontoret och Statens krigsförsäkringsnämnd. Under icke mindre än femton år var han ekonomisk medarbetare i tidningen Expressen. Han tillhörde en rad nämnder och styrelser, bl. a. Folkpartiets näringspolitiska delegation. Utom sina otaliga artiklar har han utgivit ett par arbeten i bokform.
Nedtecknaren av dessa rader har mest samarbetat med Frans Arnheim i företag och intressen som låg Israel nära: Vi möttes i styrelsen för Svenska Israelinsamlingen 1951. [...]
Frans Arnheims inlägg i debatter och rådslag i Samfundet Sverige- Israel var präglade av hans brinnande nitälskan, hans sinne för kritisk analys och hans självständiga väsen. Vi kommer att sakna honom vid rådsbordet och i vänkretsen och vi lyser frid över hans minne. Personligen skall jag alltid minnas våra samtal om Israel och dess roll i historien, om Messias-frågan och de andliga problem som aldrig upphörde att oroa denne rastlöst sökande och kämpande ande. Det var han som första gången tog mig med till en gudstjänst i synagogan, och det var genom samtalen med honom som jag fick en fördjupad inblick i några av det judiska folkets mest fängslande särdrag.
[...]Trädplanteringen i Israel låg honom varmt om hjärtat. Därför är alltjämt en gåva till Keren Kajemet, postgiro 15 03 76, ett värdigt sätt att minnas vännen och medarbetaren Frans Arnheim."
Arnheim var alltså både aktiv i Svenska Israelinsamlingen och Samfundet Sverige- Israel samt i Keren Kajemet - Judiska Nationalfonden. En riktigt fullblodssionist som Expressen hade som ekonomiskt orakel.
Man kan förövrigt se ett mönster då man tittar på de fyra stora tidningarna. Ty under en lång period var Robert Rock ekonomisk redaktör på Svenska Dagbladet, en jude som tillhör tidskriften Menorah och Förenade Israelinsamlingen. På DN har man sedan en längre tid juden Johan Schück som huvudansvarig för ekonomisidorna, medan man på Aftonbladet på senare tid kan en jude Anders Haskel (från Finanstidningen), också agera "börsexpert". Så det skall tydligen vara en jude som ekonomisk analytiker - annars blir det fel.
Som Rimmerfors berättade hade nämnde Arnheim flera maktuppdrag både inom ekonomi och politik.
Vi kan här tillägga att han Frans Arnheim mot slutet av sitt liv var ingift i den judiska klanen Bonniers. Han var nämligen gift med Suzanne Bonnier, dotter till bokförläggaren Kaj Bonnier. Suzanne Bonnier hade dessförinnan varit gift med Per Sjögren, pro-sionistisk bokförläggare vice VD och VD på Rabén och Sjögren Bokförlag. Per Sjögrens syster var f.ö. gift med Lennart Hirschfeldt, UNT:s judiske chefredaktör.
|
Stefan Mehr. |
Stefan Mehr är en annan judisk aktör inom media som haft en fot inne på Expressen.Likt många andra etablissemangsjudar har Stefan Mehr helt enkelt växt in i de övre skikten av systemet. Stefan Mehrs far var den kände socialdemokratiska finansborgarådet och Stockholms landshövding Hjalmar Mehr. Hjalmar Mehr var en övertygad sionist och agitatör för Israel.
Denne Hjalmar var sin tur son till Bernhard och Sara Mehr.
Bernhard Mehr, Stefan Mehrs farfar, var född i Lettland och t.o.m. son till en judisk rabbin. Han hette ursprungligen Boris Meyerowitsch men då han flydde som politisk aktivist från Tsar-Ryssland och 1904 kom till Sverige, såg han till att anpassa sitt namn till det mer försvenskade "Bernhard Mehr".
Bernhard Mehr blev känd som politisk aktivist och journalist som skrev i tidningen "Socialdemokraten".
Stefan Mehr har sedan fortsatt på samma journalistiska karriär som sin farfader. Efter några år på Aftonbladet kom han till Expressen där han blev korrespondent. Stefan Mehr var sedan anställd på Bonnier-Expressen under större delen av 1970-talet och blev som sådan utvisad från arablandet Algeriet 1979. Han fortsatte sedan inom Bonnier-koncernen bl.a. på Veckans Affärer, och var t.o.m. chefredaktör på deras tidskrift MånadsJournalen 1991-1996. Därefter blev han rektor på Bonniers Medie Institut.
Stefan Mehr medverkar i den judiska boken "Det judiska Stockholm" (Judiska Muséet, 1998) med ett kapitel om sin far Hjalmar. Han skriver där (sid. 249) om sin familj och dess koppling till det judiska:
"Det judiska hade stor betydelse. Dock inte det religiösa. Judiska högtider firades aldrig hemma. På julbordet kastade vi oss skamlöst mellan skinka, grisfötter och gefüllte fisch [det senare en standard judisk maträtt].Det var den judiska samhörigheten som betydde något. Judisk humor odlades friskt, svenska blandades med jiddisch-uttryck."
Och i en hyllning till Stefan Mehr i DN, 11/12-2000, skriver tidningen att "det judiska arvet har kommit att spela allt större roll för honom".
Uppenbarligen är det judiska fortfarande starkt om man tittar igenom Stefans skrivargärning, exempelvis de ledare han senare presterade när han var chefredaktör för MånadsJournalen. Även när det gäller valet av namn till sina barn går det judiska igen då han för sina tvenne söner valt utpräglade judiska dito med biblisk klang, som Joshua och David.
1990 belönades Stefan Mehr med Stora Journalistpriset från Bonniers.
Hjalmar Mehr.
Robert Aschberg, som vi berättar mer om i vårt avsnitt om TV3, var journalist på Expressen åren 1980-1987. Han blev sedan ställföreträdande chefredaktör på Z Tidningen och engagerad i Strix Television - det senare har gett honom en viktig maktposition. Robert Aschberg har t.o.m. samarbetat med Judiska Centret i Stockholm (se Judisk Krönika, nr.5-1991).
Roberts bror Rickard Aschberg är f.ö. fortfarande journalist inom skvallerpressen och jobbar på konkurrerande tidningen Aftonbladet.
Fredrik Nejman är en annan jude som haft inflytande på Expressen. Nejman var förutom skrivande journalist länge ordförande i Expressens journalistklubb. 1998-1999 tillhörde han även Journalistförbundets (SJF:s ) styrelse. Således ännu en ett fall med en sionistisk jude på en nyckelposition.
På Expressen var det juden Nejman som tog kommandot när det skulle skrivas artiklar om den franske dissidenten och forskaren Robert Faurisson. Som vanligt ser judar till att shangaja de områden som de har intresse av att styra bevakningen av - på samma sätt som alla de judar som i svensk och västerländsk media som agerar "Israel-korrespondenter".
Efter sin sejour på Expressen har Nejman skriva i SJF:s tidning interna journalist tidning "Journalisten". År 2000 sågs han som medarbetare på Aftonbladets sportbilaga Sportbladet och var där delförfattare i november 2000 till Sportbladets avslöjande om den legendariske svenske idrottsledaren Clarence von Rosens nazistiska kopplingar. Von Rosen skall nämligen ha umgåtts med Hermann Göring och träffade Adolf Hitler.
Det är behjärtansvärt att denne Nejman försöker avslöja de styrandes band till fascism och diktatur - vi väntar på när han skall släppa en artikelserie om det svenska etablissemangets täta kontakter och stöd till världens enda kvarstående apartheidregim - den judiska staten Israel.
För att avsluta vår lilla genomgång om denne aktör för den judiska maffian och således i förlängningen för Israel skall vi berätta att Nejman också har möjlighet att påverka utbildningen av journalister. Han har nämligen fortsatt som frilans och föreläsare på journalistutbildningen på Poppius (2001).
Christel Persson är en judinna som länge använt Expressen som forum för sin aktivism för den judiska och israeliska saken. Hon har på Expressen både varit allmänreporter och tidningens korrespondent i Aten.
Under en längre period kring år 2000 sågs hon som redaktör för uppslaget "Mitt i Expressen". Där agerade hon konsekvent judiskt och såg till släppa fram polemiska artiklar för den judiska saken, skrivna av hennes judiska bröder som Jackie Jakubowski, Salomon Schulman och Kristian Gerner (den senare dåvarande ordförande för Svenska Kommittén mot Antisemitism).
Christel var också den som till en stor del låg bakom Expressens pseudoscoop 1992 om Ahmed Rami och hans bakgrund i Marocko - där Expressen drev en två- dagars kampanj där de påstod att Rami kommit in i Sverige på en lögn. Inför denna kampanj var det judinnan Christel Persson som var nere på plats i Marocko och sökte upp folk och försökte luska rätt på information som kunde användas i Expressens - d.v.s. Bonnier-pressens - kampanj mot Rami.
Som vi tidigare berättat är hela "scoopet" ett falsarium, även dagens marockanska rojalistiska massmedier skulle hålla med om att Expressens påstådda "avslöjande" om att Rami ljugit om sin bakgrund som kuppmakare, bara var rent förtal. Men för judinnan Christel och hennes kolleger på Expressen ingår just smutskastning av sina politiska motståndare som högst rättfärdigad metod i den politiska kampen.
Att man sedan har kunnat se henne skriva artiklar i sionismens Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.2-1986 och nr.4-1996), är således föga förvånande. Det visar bara att allting har en förklaring och att alla för eller senare visar sina rätta färger och sin rätta tillhörighet.
Det är snuskigt hur dessa judar missbrukar sitt medieinflytande och hög tid att det kommer till allmän kännedom.
Cecilia Hagen är mångårig kolumnist på Expressen sedan 1973. Hon kommer själv, via sin mor Lena Berg, från självaste Bonnier-familjen, något som också uppmärksammats i Judisk Krönika och har således ett judiskt påbrå som hon är väl medveten och som hon också berättat om i Expressen.
Cecilia Hagen har också en typisk etablissemangs-bakgrund. Hennes far Tord Hagen, var ambassadör som bl.a. var utrikesråd på UD, och hade den extra känsliga posten - med tanke på hans judiska koppling - som ambassadör i arablandet och Israelmotståndarstaten Egypten år 1966. Året innan det för araberna så förödande Sexdagarskriget. (Även om Tord strax innan sin ambassdörsutnämning skilt sig från sin judiska hustru Lena).
Åren 1976-1989 var Cecilia Hagen gift med DN-journalisten Ingemar Unge. Parets son Jonathan Unge känner sig som heljude och är registrerad som "ny medlem" i Stockholms Judiska Församling 1996 (se Judisk Krönikas "Familjenytt", nr.4-1996). När den unge Unge intervjuades i programmet "Stop! Personligt" (P1, 30/8-2001), berättade han att han var jude via sin moder och att han f.n. arbetar nattetid på telefonväxeln på Expressen (sjysst nybörjarkneg morsan fixat åt honom. Är "kulturredaktör" nästa post på tur?). På dagtid är den unge juden Jonathan Unge dörrvakt i Judiska Centret i Stockholm och kollar de som skall komma in i Centret för att rensa bort icke-behöriga (= icke-judar, som inte är godkända).
En annan jude som verkat på Expressen på 1990-talet är Isaac Pineus, en person som härstammar från den gamla Göteborgs-judiska klanen Pineus. Pineus har därefter setts som skribent på "ekonomi24.se" (2000).
Så sent som 2001 har vi också noterat att en journalist vid namn Robert Holender börjat dyka upp som som skrivande journalist i Expressen.
Margaretha Schwartz har sedan länge varit verksam på tidningen. Hon har bl.a. varit redaktör för Mittensidan i Expressen. På senare tid har hon lämnat tidningen och bl.a. varit politiskt verksam en tid som politiskt sakkunnig i jämställdhetsfrågor hos Mona Sahlin.
Margaretha Schwartz är gift med Expressen-redaktören Jan Lindström. Denne Lindström är en Bonnier-skolad opportunist som varit journalist på Expressen sedan 1963 - han är till sitt hela väsen är en typisk Expressenjournalist. Lindström har i tidningen setts som reporter, kolumnist, USA och Östeuropakorrespondent.
Jan Lindström spelar i Expressen den klassiska rollen som nyttig idiot - shabbez goj. Ofta är det Lindström som får uppdraget att med fejkad upprördhet skriva artiklar om "förintelsen", "antisemitism" och andra hemskheter. Israels pågående massakrer i Mellanöstern är han i konsekvens därmed tyst om.
DN:s utrikeskorrespondent Mats Lundegård anges f.ö. som Jan Lindströms gode vän.
Innan Margaretha Schwartz blev hans hjärtedam var Lindström gift med Maria-Pia Boëthius, också på Expressen (se nedan). Här har vi således ännu en av dessa ingiften inom de journalistiska kretsarna.
En annan sionistisk reporter på Expressen, som kan gå under samma etikett är Per Svensson. I Svenssons fall rör det sig mer om cyniskt beräknande opportunism än vanlig dumhet.
Per Svensson har länge fraterniserat med sina judiska uppdragsgivare och lärt sig var det lönar sig att slicka. Som tecken på att han är godkänd av dessa erhöll han Bonniers Stora Journalistpris 1997,
Han har därefter dubbats till riddare av Bonniers Sexuddiga Stjärnans Bord och tillträtt posten som chefredaktör på Bonnier-ägda Kvällsposten. Svensson visar sin rätta - sionistiska - färg, när man nu också ser honom skriva i judarnas tidskrift Judisk Krönika där han attackerar muslimers anti-judaism.
En agent för det sionistiska organet Expo är också verksam och publiceras på Expressens sidor. Vi tänker här på David Lagerlöf, som kombinerar sitt skrivande i Expressen med att vara redaktör på tidningen Expo. Som vi visat är Expo en av sionistiska element infiltrerad organisation - att man hade judinnan Lis Höjer-Christensen från Zionistiska Federationen som sin kolumnist tjänar som ett bra exempel.
Ingvar Hedlund är en annan osmaklig typ på Expressen som också vet hur man förvränger sanningen. Liksom sin kollega Ulf Nilson har dessa bägge två icke-judar lärt sig att opportunism belönas rikligt.
Ingvar Hedlund har flera gånger enrollerats av Expressen för att skriva mot Radio Islam där ohederlighet är hans devis och norm. Han förefaller trivas gott när han ikläder sig desinformatörens roll.
Även journalisten Ulf Nilson, som privat för Radio Islams Ahmed Rami beklagats sig över judarna har Bonniers, har lärt sig spelets fula regler och anpassat sig därtill. Det var som vi exempelvis berättade just Expressens Ulf Nilsson som t.o.m. hittade på en fiktiv intervju md professor Robert Faurisson som sedan publicerades som om den vore äkta i Expressen. En intervju som inte ens ägt rum!
Dessa människor som av en önskar att kvarstanna vid "elitens " köttgrytor - villigt ställer upp för pigjpobb används ofta av sionisterna när man inte vill att det skall vara allt för uppenbart att det är judar som står bakom det drama som för publiken spelas upp. Det kan ju låta lite ihåligt om alla som skriver mot Radio Islam har lustiga efternamn - av nästan tyskt snitt. Då passar det bra till hands med en Svensson, Hedlund, Nilson och vad de nu heter.
Dessa icke-judiska prostituerade är individer som vore det idag en nazistisk diktatur skulle vara de första att låta enrollera sig som samarbetsmän för den nya regimen.
Vi har här att göra med ryggradslösa, cyniker - professionella vindflöjlar - som inte har ett uns verkligt civilkurage utan vars enda strävan är personlig vinning och att göra Husse till lags.
Det är genom sådana korrupta personer som judendomen och dess anhängare kan bredda sin maktbas i de länder de etablerat sig.
Samtidigt skall man ha i minnet att judarna aldrig ser upp till dessa inställsamma och lismande karaktärer som så gärna bedriver hor för den judiska saken. De betraktas av judarna som shabbaz gojer rätt och slätt - d.v.s. enfaldiga icke-judiska drängar och pigor som man kan utnyttja.
Faktum är att de enda icke-judar som får någon som helst respekt från judiskt håll faktiskt är de som reser motstånd mot den judiska saken. I dessa ser judarna formidabla motståndare som genomskådat deras spel och som de måste lägga ner all sin kraft på att försöka nedkämpa och nedtysta.
***
Kulturdelen I vårt avsnitt om judar och kulturen går vi mer i detalj på resonemang om det som kallas "kultur" på vissa sätt faktiskt är avgörande för formandet av individens normsystem, värderingar och i slutändan politiska uppfattningar.
Därför är det av största vikt att belysa det judiska inflytandet på detta område.
Man kan faktiskt spåra många icke-judars pro-judaism och pro-sionism till att de under en lång tid påverkats av verk, skapade och presenterade för dem av judar verksamma inom kultureliten. En mångårig indoktrinering i det tysta.
Det är detta vi kallar för judaiseringen av vårt moderna samhälle. En process där icke-judar som resultat av denna konstanta bearbetning mer och mer anammar judiska referenser och perspektiv, samtidigt som de ursprungliga värderingarna blir allt mer avlägsna.
Under 1970-, 1980- och 1990-talen var den judiska dominansen på Expressens kultursidor exempellös.
Det började med att den tyskfödde juden Arne Ruth som efter en lång insats för Sion på Sveriges Radio, under åren 1977-1982 var chef för Expressens kulturavdelning. Där han hade gott om tid på sig att sprida den kultur han ansåg att folk skulle ta del av.
Not: Chef för Expressens kulturredaktion 1961-1976 var f.ö. Israelvännen Bo Strömstedt, som vi berättade mer om i avsnittet om Expressens chefredaktörer ovan.
Arne Ruth gick efter sitt värv på Expressens kultursidor vidare med sin karriär och var sedan chefredaktör och chef för kulturredaktionen vid Dagens Nyheter 1982-1998. Om Ruths sionistiska böjelser skriver vi närmare i vårt avsnitt om Dagens Nyheter.
Leif Zern, sedan 1960-talet teaterkritiker på DN, hade redan tidigare visat att han var Bonniers gunstling då han var andre redaktör på Bonniers Litterära Magasin. Således upphöjdes han 1982, till att ta över posten som kulturchef på Expressen. Zern höll den posten i många år, i samspel med sina judiska kulturchefskolleger Gabi Gleichmann och Nils Schwartz.
Zerns passion för den aggressiva judiska nationalismen - den sionistiska rörelsen - har han flera gånger visat prov på.
Leif Zern var "huvudtalare" på en sionistisk festlighet till den judiske och mycket sionistiskt aktive kantorn i den Judiska Församlingen, Idy Bornstein. En hyllning till Bornstein som anordnades av den Zionistiska Federationen och till vilken Israels rasistiske borgmästare Teddy Kollek, "skickade lyckönskningstelegram".
På festen fick sig Bornstein tilldelat Zionistiska Federationens kulturpris, det s.k. "Jerusalempriset", där diplomet uträcktes från Leif Zerns hand framme på podiet.
Judisk Krönika, nr.4-1986, skriver:
"Med sitt djupa engagemang för judisk fostran, för staten Israel och för sionismen är Idy Bornstein ett föredöme för oss alla.Huvudtalare vid prisutdelningen var också en av Idy Bornsteins tidigare elever i religionsskolan, Expressens kulturchef Leif Zern, som gav uttryck för sin tacksamhet gentemot sin gamle lärare för vad denne betytt för hans judiska identitet."
Juden Leif Zern (t.h.) avslöjar sig här som en riktig sionist, då han medverkade på Zionistiska Federationens fest, "på årsdagen för Jerusalems återförening", 5:e juni 1986.
Bilden ovan från Judisk Krönika, nr.4-1986.
Leif Zern utnyttjade sin position som kulturchef till att bedriva judisk propaganda. Exempelvis i Expressen, 5/3-1986, där han argumenterade för att en svensk Aftonbladet-journalists artikel om sionistiskt hat mot Olof Palme (journalisten Ronny Nygren i Aftonbladet, 3/3-1986), borde ha stoppats av Aftonbladets redaktionella ledning.
  Expressen, 23/10-1994. När Taslima Nasrin affären var över hade Gabi Gleichmann sett till att Expressen fick alla intervjuer med författaren och lastade över utgifterna på andra. |
Gabi Gleichmann var kulturchef och biträdande kulturchef på Expressen på 1990-talet. Radio Islam har tidigare uppmärksammat hans agerande i den s.k. Taslima Nasrin-affären, då juden Gleichmann var ordförande för författarorganisationen Svenska PEN (se skriften Sionist i Fokus: Gabi Gleichmann). Vi gick där närmare in på Gleichmann mygel som avslöjades i Z-Tidningen.Under sin period som kulturchef på Expressen dök ständigt artiklar upp som förhärligade det judiska. Gleichmann attackerade den österrikiske juden Harry Schein för att han var för assimilationistisk, samt skrev vansinniga lögner om den s.k. "kristallnatten" i Expressen på dess årsdag där han 10-dubblade antalet judiska offer.
Gleichmann, jude från Ungern, kom till Sverige 1965 tillsammans med sin familj och började så snart nästla sig in det svenska samhället. Tidigare var han medlem i Judiska Församlingen i Stockholm och 1990 erhöll han det judiska paret Kicki och Bertil Neumans judiska pris på 50 000 kronor (se Judisk Krönika, nr.5-1990). Som en del av sitt sionistiska engagemang var han från början medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism, för att sedan fortsätta som stödmedlem. Gleichmann har under många år tillhört Judisk Krönikas högsta krets, och när tidningens ordinarie chefredaktör Jackie Jakubowski var tjänsteledig från Judisk Krönika 1985 för att studera i USA var det Gabi Gleichmann som var tidningens ställföreträdande redaktör ihop med dåvarande SvD-juden David Grossman (se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1985). Till saken hör f.ö. att denne David Grossman dessförinnan också varit skribent på Expressen.
Juden Zern gick över till DN:s teaterredaktion och Gleichmann blev komprometterad i samband med Taslima Nasrin-affären. Kvar på Expressens kulturredaktion, från den judiska trojkan, var Nils Schwartz.
 Aftonbladet, 15/10-1994. Taslima Nasrim flydde från sitt hemland för att undkomma muslimska fundamentalister. Här hamnade hon istället hos judiska fundamentalister som Gabi Gleichmann. |
Nils Schwartz är ett tungt namn på kultursidorna, men han skriver även TV-recension i Expressen. Han är också skribent i Bonniers Litterära Magasin. Schwartz recenserar det mesta på Expressens kultursidor, och ser till att desarmera det som för judarna kan bli farligt. Exempelvis var det just Nils Schwartz som i Expressen var den som recenserade (= sågade) den judiske kritkern Norman Finkelsteins bok "Förintelseindustrin".Föga överraskande har även Nils Schwartz samarbetat med den sionistiska tidskriften Judisk Krönika. I Judisk Krönika, nr.4-1986, kan man exempelvis läsa en längre recension skriven av Schwartz, där denne går igenom den judiske författaren E. L. Doctorows senaste bok.
Under dessa judiska herrarna Zern-Gleichmann-Schwartz´ inflytande var också den franske juden Alain Finkielkraut ofta publicerad på Expressens kultursidor.
Den efterföljande kulturchefen på Expressen, Maria Schottenius, är väl intresserad i de sionistiska tankemönstren. Dessutom är hon gift med Aftonbladets Olle Svenning - ännu ett ypperligt exempel på den inavel som råder bl.a. rikets medieproffs.
Efter Schottenius har nu gläfshunden Per Svensson tagit över rollen som kulturchef på Expressen. Svensson kom till denna mäktiga post 2002 från sin position som chefredaktör för Bonnier-tidningen Kvällsposten.
Per Svensson försöker leka "duktig goj" för sina judiska uppdragsgivare och uppmärksammades senast i februari 2003 då han försökte införa censur i Expressens systertidningar, då Svensson uppfattat sig se "antisemitism" i Göteborgs-Tidningens kultursidor. Det "antisemitiska" var att en journalist i GT råkat nämna det judiska inflytandet i Hollywoods filmvärld (se artikel intill).
Artikel publicerad i tidningen Journalisten, numret 11-17/2-2003.
I sin attack säger censurivraren Svensson (Journalisten, 11-17/2-2003):
"- Vad han [GT-journalisten] säger är, om man översätter det, att Hollywood är styrt av judar [...]. Det här är en klassisk antisemitisk schablon, en smutskastningsfras som upprepats i decennier och som nedärvts i antisemitisk tradition. Vi ska inte ha antisemitism i tidningen, därför var det min plikt och skyldighet att ingripa [...]."
Det vore kul att konfrontera Bonnier-mannen och hycklaren Per Svensson med tidskriften Judisk Krönika som brukar kallas "de svenska judarnas förnämsta kulturtidskrift", och dess nummer 6-1997, där man publicerar artikeln "Det judiska Hollywood" med omslagstiteln "Judar styr Hollywood - So what?" (se bilden nedan).
Ägnar sig även självaste Judisk Krönika åt "klassiska antisemitiska schabloner", "smutskastningsfraser" och "antisemitiska traditioner"?
Omslag till tidskriften Judisk Krönika, nummer 6, 1997, som gör reklam för artikeln "Judar styr Hollywood - So what?" (se längst ner på omslaget). ***
Vi tänkte nu nämna olika journalister, författare och liknande som på dessa kultursidor under årens lopp skrivit artiklar, recenserat och polemiserat.
En av Expressens tidiga judiska kulturmedarbetare var Mikael Katz (född 1913), jude från Libau, Lettland, som invandrat till Sverige och som etablerat sig i medievärlden. Han kom till Expressen från Allers Stockholmsredaktion och var Expressens film- och teater-kritiker under perioden 1944-1948. Den judiska katten Katz tassade sedan in i det Bonnierska huset, blev chefredaktör för Veckorevyn 1946-1959 och på Damernas Värld åren 1960-1967, och därefter direktör för Åhlén & Åkerlunds Förlags AB.
Förenade Israelinsamlingens tidning "Menorah" (nr.3-2000), skryter om honom som "den legendariske journalisten Mikael Katz".
Mikael Katz hade också en celeber storasyster, Marja Entrich, känd judisk kosmetolog. När hon avled testamenterade hon c:a 9 miljoner kronor till Israel via Förenade Israelinsamlingen. I samma nummer av tidskriften Menorah (nr.3-2000), skriver sionisterna i sin hyllning till Entrich:
"Hennes judiskhet tog sig, enligt vad en nära vän berättar, icke uttryck i några synagogbesök. Istället visade hon den genom direkta engagemang: personligt stöd till Sverige nyanlända överlevande 1945, ett livligt intresse för Israel, manifesterat bl.a. genom skogsplanteringar, och nu efter sitt frånfälle genom det stora arvet som blir till gagn för invandrarbarn från svåra hemförhållanden."Hennes lillebror Mikael lär inte ha legat efter henne i sionistisk nit.
En annan jude som hade ett inflytande på Expressen under en längre period var Tom Söderberg, son till den kände författaren Hjalmar Söderberg. Vad som för en vidare allmänhet ej är känt är att Hjalmar Söderberg var gift med en judinna Märta, född Abenius, som i sin tur var ättling till den öppet judiske ättfadern Abraham Josephson-Josephssohn.
Efter att arbetat i redaktionen för Bonniers konversationslexikon, Bonniers världshistoria och på den inflytelserika posten som politisk redaktör Morgon-Tidningen i Göteborg 1936-1940 (ej att förväxla med Morgon-Tidningen/Socialdemokraten i Stockholm), blev Tom Söderberg skribent på Expressen. Han arbetade på Expressen under åren 1946-1959. Därutöver har han haft inflytande över utbildningsväsendet inom framförallt det historiska ämnet och var t.o.m. t.f. professor i historia vid Stockholms Högskola 1959.
Tom Söderbergs judiska nerv kan också ses i hans val av ämne att skriva böcker om - vi tänker då på hans bok "Bendix, Josephson och ab" (1956). Och åtminstone i hans första val av partner då han gifte sig med judinnan Helen Starck (Rosenbaum). Hon kom efter sin relation med Söderberg att gifta sig med direktör Gustaf Borgström och bli mor till de tre etablissemangssyskonen Annette Kullenberg (PK, Aftonbladet), Kerstin Vinterhed (DN) och Claes Borgström (advokat, JÄMO) som på detta sätt enligt judisk definition är att betrakta som judar.
Tom Söderberg var dessutom en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick. Även Toms fru, konstnärinnan Stella Söderberg, var med på detta upprop.
Toms judiska syster Dora Söderberg var i sin tur en känd skådespelerska på bl.a. Dramatiska Teatern som gifte sig med 1:e regissören Rune Carlsten. Deras son Rolf Carlsten blev också en känd regissör och teaterproducent både inom SR och SVT.
Den från Tyskland immigrerade judiske författaren och filmregissören Erwin Leiser, har vi redan behandlat i avsnittet om SvD. Efter att ha haft den inflytelserika posten som kulturchef vid Morgon-Tidningen åren1950-1958 blev Leiser verksam som skribent i Expressen under en lång period, under åren 1966-1984. Fr.o.m. 1985 gick Leiser över till att skriva i SvD. Han alltid varit en öppen jude och även skribent i judendomens tidskrift Judisk Krönika (se exempelvis Judisk Krönika, nr.5-1985, nr.6-1988 och nr.4-1990).
En annan sionistisk aktivist på Expressen - och vi menar verkligen "aktivist" när vi skriver det - var journalist-judinnan Madeleine Kats (född 1932). En kvinna som förutom etiketten journalist också kan rubricera sig som författare och dansös.
Efter en karriär på Bonniers Åhlén & Åkerlund var Madeleine Kats i mitten av 1960-talet anställd på Expressens kultursektion som kulturjournalist. Därefter gick hon vidare med frilansarbeten huvudsakligen i tidningen Vi Föräldrar men även i Bonnier-ägda MånadsJournalen.
Madeleine Kats är känd för att resa till sitt kära Israel, ett land som hon också skrivit om i bokform. Hon har också rest till Indien satt som ordförande i Indisk-Svenska föreningen 1969-1971.Kats är också känd för sin inblandning i adoptionsfrågor och har varit ledamot i nämnden för internationella adoptionsfrågor.
Madeleine Kats är gift med journalisten Staffan Johnson, en person som är förgiftad av sin partners pro-israelism och som följd därav skrivit den prosionistiska kursboken "Israel" (Brevskolan, 1963). En bok där Johnson i "utbildande" syfte presenterar en helt förvrängd historik om Palestina-konfliktens elementära grunder, en version av händelseutvecklingen som sionisterna idag inte ens själva predikar.
En annan från den judiska maffian som varit verksam på Expressen är Bonnier-redaktören Otto Mannheimer, från den "ansedda" judiska Mannheimer-klanen som ursprungligen har sin bas i Göteborg. Otto Mannheimer har vi berättat mer utförligt om i vår sektion om Dagens Nyheter, där han också skriver.
Efter två år på sionist-Hjörnes Göteborgs-Posten i mitten av 1970 talet var Otto Mannheimer kulturjournalist på Expressen 1977-1980, för att därefter fortsätta på DN. Som vi berättat samarbetar han också med Judisk Krönika.
Författaren och litteraturkritikern Lars Gustafsson tillhörde Expressens kultursidor åren 1961-1980. Något år därefter tog han således steget ut och konverterade till judendomen.
En annan tidigare skribent på Expressen 1989-1992, var juden och konstkritikern Daniel Birnbaum, typexemplet på en judisk kulturskribent som har det judiska som idé fix. Birnbaum gick över till Dagens Nyheter och vi avklarar honom i vårt avsnitt om den tidningen.
Lena Svanberg, judinna från de judiska klanerna Adelsohn och Lempert, har också arbetat på Expressen och var journalist på Veckans Affärer 1972-1992. Hon sitter numera på kulturradion och vi berättar mer om henne i vårt avsnitt om denna del av Sveriges Radios verksamhet..
En på det tidiga 1990-talet aktiv jude på tidningens kultursida var Michael Hancock, som tidigare samarbetade tätt med Judisk Krönika (exempelvis var det han som för Judisk Krönika monitorerade Gulfkrigsdebatten mellan SvD:s Mats Svegefors och DN:s Svante Nycander, se Judisk Krönika, nr.3-1991.
Hancock skrev förut regelbundet i Judisk Krönika exempelvis Judisk Krönika, nr.4-5/1988, och i Judisk Krönika, nr.1-1989 om judisk teater.
Efter sin tid på Expressen har herr Hancock avancerat och är nu mannen bakom flera såpor på TV. Som en liten not figurerade Hancock i TV då det visade sig att han var barndomsvän med judiska porrbruden, sedermera porrkungen Carl Serungs fästmö, Gabrielle Lewinovitz. Enligt Metro, 24/1-2000, "en liten, späd judinna", uppvuxen på Östermalm. Programmet sändes på TV3 samma dag med titeln "Gabrielle - porrdrottning eller offer".
Bland Expressens övriga judiska skribenter ses konstnärinnan och den polska judinnan Channa Bankier som varit aktiv på kultursidorna sedan 1977, samt violinisten Leo Lagercrantz, som vi gick närmare in på i vårt sektion Expressens ledarsidor.
Jackie Jakubowski, också av polsk-judisk börd, skriver artiklar både som kulturjournalist på Expressens kultursidor men även mer kampanjmässigt material under judinnan Christel Perssons redaktionella ledning i "Mitt i Expressen".
Henrik Bachner, jude och betald aktivist från Svenska Kommittén mot Antisemitisms har också skrivit en del kampanjartiklar på Expressens kultursidor.
Andra från Israel-maffian som skrivit kampanjartiklar på Expressens kultursidor är Kay Glans, annars verksam på SvD, och cancerprofessorn Georg Klein, som använt Expressen som språngbräda för attacker på f.d. Mellanösternkorrespondenten Åke Ringberg, där man attackerat Ringberg för att vara "antisemit" då denne påpekat i sin bok "Blodet i Beirut" (Carlssons Bokförlag, 1987) att det finns en mäktig sionistisk lobby i USA som bland annat m.h.a. filmmediet underblåser rasistiska fördomar mot araber.
Juden och diktaren Tobias Berggren ses också skriva på Expressens kultursidor sedan 1977. Tobias Berggrens kändisskap grundar sig i att han är ättling till Bonniers. På 1990-taket konverterade så Berggren till judendomen.
Tobias Berggren själv skriver recension av juden och författaren Lars Gustafssons bok "Sorgemusik för frimurare" (Norstedts), i Judisk Krönika, nr.6-1983, under rubriken "Europeiska liberalismens judiska rötter". Där skriver Berggren bl.a. att "de europeiska judarnas historia är en historia om ett av världsdelens mest betydande och äldsta folk" och att "vår identitet som européer är en frukt av den idékommunikation" som den "judiska universalismen" skall ha predikat. Juden Berggren tycker sig också se att den "enorma" "bildningsprocess" som genomsyrar de europeiska judarna "måste ha haft en avgörande betydelse för den europeiska kulturen".
Tobias Berggren har tillsammans med historikern Ulla Wikander sonen Johan Berggren som är kultur- och nöjesjournalist på Dagens Nyheter.
En annan kulturjournalist på Expressen, Björn Nilsson, skrev f.ö. en lång inställsam hyllning till Berggren, "min vän sedan nästan tjugo år", som förstås publicerades i Judisk Krönika, nr.5-1986.
Björn Nilsson har varit ordförande för Svenska teaterkritikernas förening 1980-1982 och styrelseledamot i Svenska PEN-klubben 1972-1974.
Andra som vi noterat skriva i Expressen är judinnan Louise Epstein, normalt programledare vid P1:s kulturredaktion samt den judiske sedermera sociologi-professorn Lars Dencik (från redaktionen på Judisk Krönika).
Den österrikiske juden Harry Schein har länge haft Expressen som bas för sina skriverier, numera är det Dagens Nyheter som får ta del av hans kolumner. Relationerna till Dagens Nyheter är goda men till Expressen något svalare då han pekades ut av Expressen som den svensk pedofil i Thailand. Något de sedan tog tillbaka.
En annan skribent i Expressen är författarinnan och journalisten Inga-Lina Lindqvist, ursprungligen född i det gamla Sovjet och invandrad till Sverige kring 1980. Inga-Lina skrev en artikel i Expressen, 25/10-2001, under rubriken "Vad är ett judiskt folk" där hon förtäljde om nya rön från Ryssland; att judarna i Ryssland ej kommer från Palestina utan skall vara tyskar som konverterat till judendomen. Alltså en version som skiljer sig från den om de ryska judarnas khazariska påbrå. Inga-Lina skriver om sig själv i samma artikel:
"Men hur blir det då med det judiska folket? För mig är frågan livsviktig, eftersom jag växte upp i en judisk familj i Vitryssland och blivit döpt som vuxen i Sverige men ändå fortsatt att betrakta mig som judinna. Min identitet som judinna bygger inte på den religiösa gemenskapen utan på den gemensamma historien.Oavsett om mina förfäder invandrade från den palestinska vildmarken eller från de tyska skogarna dog de för samma nazistiska kulor på ett marknadstorg i Borisov sommaren 1941."
Inga-Lina Lindqvist har också skrivit en avslöjande krönika i Metro (30/9-2000), om sin judiska rasism:
"Jag är tvättäkta svartskalle, judinna, uppvuxen i det gamla Sovjet. [...] När min kusin i Vitryssland skulle gifta sig önskade jag honom inte "masel tov", lycka till. Jag undrade kärvt om hans blivande fru var judinna. Bara om min kusin skulle gifta sig med en judinna kom hans barn att räknas som judar. Judiskheten ärvs nämligen på mödernet. I vår släkt har det inte fötts några flickor på över trettio år. Så för varje pojke som gifter sig med en goj, icke-jude, blir släkten allt mindre judisk.Själv har jag fått enbart pojkar, så jag ställde faktiskt hoppet till min äldste kusin. Han svek mig. Hans blivande fru var ryska. A mishugine kopf! Dumskalle!
När jag skulle föda mitt andra barn visade rasisten i mig sitt fula tryne igen. Jag låg i undersökningsrummet och väntade på barnmorskan. Till slut dök en kvinna upp. Hon var blond, log rart mot mig och hejade medkännande. Jag kastade ett öga på hennes namnskylt. Förnamnet var polskt. Omtöcknad och utschasad beordrade jag min man att genast mota bort henne. Mitt barn skulle inte hjälpas till världen av en polska. Numera finns nästan inga judar kvar i Polen. De är ihjälgasade - om de inte lyckats fly till USA eller Israel. Trots det frodas antisemitismen.
Jag vet inte varför. Jag är inte antropolog. Jag är bara rasist. Och för mig är alla polacker lägerkommendanter, även om de klär sig i vita rockar och ler rart och titulerar sig barnmorska.
Det finns inga skinnskallar och VAM:are som kan mäta sig med mig i min egen hemmasnickrade främlingsfientlighet. Och jag är långt ifrån ensam."
Nina Lekander är en känd feministisk samhällsdebattör och kulturjournalist på Expressen. Vi har noterat att hon haft en sjyst humanistisk hållning när det gäller de mordiska sanktionerna mot Irak. Exempelvis så skrev hon i Ordfront Magasin, nr.7-8, 2001, att "alla vet att det enda land i Mellanöstern som säkert har såväl kärnvapen som biologisk/kemiska massförstörelsevapen är: Israel". Och i samma artikel talar hon om sanktionspolitiken mot Irak som "ett pågående folkmord".
Dock fraterniserar Lekander likväl med Bonniers och sitter exempelvis i samma redaktionskommitté för tidningen "Arena", som Bonnier-agenten Ola Larsmo (som vi berättar mer om i sektionen om Dagens Nyheter).
Lekander har dessutom ett judiskt påbrå som hon nämner i samband med sin intervju med den av judarna så hatade judiske dissidenten Norman Finkelstein, en intervju som publicerades i "Ordfront Magasin", nr.1-2/2001. När hon går in på detta ämne låter hon först Finkelstein gå lös på judisk arrogans:
"- Men det finns verkligen drag i vissa judiska kretsar som jag inte gillar: en sorts arrogans, ett förakt för andra [icke-judiska] människor som är skadligt. Många judar är blinda för att de skaffar sig fiender på det viset. Som om judar aldrig kan bli ansvariga för sina egna handlingar och alltid är fria från skuld. Vi är det utvalda folket - för att vi är bättre! Vi har alla nobelpristagare och konstnärer och intellektuella... så om andra inte gillar oss är det för att de är avundsjuka!Jamen det är vi kanske också, tänker jag [Lekander] och klirrar lite med det gamla silverarmband som jag med viss mallighet bär - arvegods från en ingift Zimmerman någonstans på mammas sida, vilket ska påminna mig om att jag inte bara härstammar från sydsvenska småborgare utan helst också är avlägset släkt med Bob Dylan. Vem vill inte vara utvald och konstnärlig?
Sedan skäms jag och tänker att jag hyser någon förvänd sorts rasism, kanske antisemitism förklädd till filosemitism, något som Finkelstein inte heller tycks gilla något vidare."
Under några år har man också sett små satiriska teckningar på Expressens kultursidor, där texten skrivits av en jude Yaniv Friedman. Friedman har på senare tid gått över till Dagens Nyheter för att stället skriva kåserier på tidningens Namn och Nytt-sida.
Bland de ickejudiska, (eller mer kamouflerat judiska), skribenterna som har ideologiska band med sionismen och judendomen ses flera personer.
Den judaiserade författaren Bengt Anderberg, har varit aktiv som kulturskribent på Expressen sedan 1950. Som många andra svenska författare har han korrumperats av sitt umgänge med Bonniers som skribent i Bonniers Litterära Magasin. Dock har han tagit svängarna mer än vad de flesta andra gjort och ödslat mycket energi på att sprida projudisk propaganda i form av förskönande omskrivningar av den judiska Gamla Testamentets (GT) vedervärdigheter. I MånadsJournalen, nr.11-1986, skriver man t.o.m. om Bengt Anderberg och "alla hans bibliska artiklar på Expressens kultursida". Han har bl.a. skrivit böcker med titlar som romanen "Kain" (1948) "Ur Gamla Testamentet" (1986).
Han är som sina övriga sionistfränder stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism och skriver och recenserar regelbundet böcker i Judisk Krönika. I Judisk Krönika, nr.2-1991, skriver Anderberg en recension av Alf Henriksons "Gamla Testamentet - Biblisk historia", där Anderberg påstår att:
"Det är för övrigt ett fräckt företag av de kristna att lägga beslag på GT för egen räkning och prata om ett "nytt förbund", finare än det gamla förstås!"Han kör alltså helt enligt den judiska taktiken att man skall anklaga de kristna som vill framhärda en äkta kristendom baserad på Jesus principer och det nya kristna Nya Testamentet, för att köra med "ersättningsteologi" där judarnas Gamla Testamente bara ses som en bakgrundshistoria men som ej är avgörande för religionens innehåll.
Den judaiserade pseudokristne Anderberg tillhör den judeokristna falangen som anser att kristendomen istället skall fokusera på den judiska bibeln - Gamla Testamentet - och skyr talet om ett nytt förbund. I recensionen i Judisk Krönika som vi refererade ovan, skriver Bengt Anderberg också att den judiska Bibeln är "en av de roligaste och skönaste böcker som finns". Ett citat som är minst sagt avslöjande om man betänker de vedervärdiga våldsdåd och massakrer som den judiske guden Jahve befaller sitt egendomsfolk judarna att genomföra och vilket de prompt verkställer och som GT ingående beskriver.
OBS: För en insikt i några av dessa bibeltexter från GT kan vi referera till vårt text "Judiska religiösa skrifter" där man kan läsa och försöka se vad som är "roligt" och "skönt" med detta.
När Expressen 1994 skall recensera den s.k. "vitboken" i Bergman-affären utgiven av juden Göran Rosenbergs Moderna Tider, var det förstås Anderberg som skrev den förljugna recensionen. Att sedan Anderberg samarbetar med de som ligger bakom boken, tidningen Moderna Tider där han t.o.m. själv är medarbetare, och Svenska Kommittén mot Antisemitism, är det ingen som nämner.
I Bengt Anderbergs fall rör det sig i också om en människa som är infödd i societén. Bengt Anderbergs far var redaktören Nicolas Anderberg och Bengt är gift med den halvkända keramikern Astrid Anderberg. Deras son Niklas Anderberg, som man kan anta på goda grunder borde vara lika fanatiskt som sin far, är diktare och målare.
Författaren Svens Alfons var också verksam på Expressens kultursidor på 1950-talet. Han är en Bonnier-trogen författare från BLM som samarbetat med den judiske konstprofessorn Ragnar Josephson och slutligen gifte sig med dennes judiska dotter Harriet Josephson, sedermera Alfons.
Harriet, kusin till bröderna Erland och Carl-Olof Josephson, har gjort sig känd som barnboksexpert och översättare och medverkade vid Judiska Församlingens kulturvecka november 1990 där hon höll en afton om den judiske barnboksförfattaren Maurice Sendak (se Judisk Krönika, nr.6-1990).
En annan prosionist är författaren Rune Pär Olofsson som var medarbetare på Expressen i slutet av 1960-talet. Rune Pär Olofsson var exempelvis talare på en nordisk propagandakonferens om påstådd "antisemitism" i dåvarande Sovjet (se artikel i Judisk Krönika, nr.2-1979).
Och i Judisk Krönika, nr.4-1979 berättas om den tillställning som detta år hölls i stora synagogan i Stockholm och arrangerades av Aktionskommittén för Sovjets judar. Judisk Krönika skriver:
"Författaren Rune Pär Olofsson inledde kvällen efter det att Göran Nisell, ordförande i kommittén, hälsat välkommen. Olofsson berättade om sitt besök i Sovjetunionen under Rosch Haschana 1978. Han berättade om hur Alijah-aktivister utsätts för KGB-förhör och godtyckliga arresteringar.- Vad är det för land där man ej vågar träffa trosfränder, där man diskrimineras och trakasseras bara för att man är jude, frågade han. Om Sovjet skall räknas till de civiliserade staternas krets borde man låta de judar som vill utvandra. Släpp ut judarna! Let my people go! avslutade Rune Pär Olofsson sitt anförande."
Han låter som en jude själv med sitt snack om "trosfränder" och "Let my people go!", och det kan väl så vara, men han hart tidigare agerat som kristen präst, men lämnade prästämbetet 1969.
Torbjörn Eriksson är chefredaktör för tidningen Musik-Dramatik och medarbetare på Expressens kultursidor. I Judisk Krönika, nr.2-1986, bidrar han med en lång artikel om den judiske kompositören Arnold Schönberg och dennes "längtan att förena sig med det judiska folket i det nyupprättade Israel". Och i Judisk Krönika, nr.1-1986 skriver Eriksson en artikel om Wagner och judar under rubriken "Richard Wagner - en sårad antisemit".
Ylva Eggehorn är en annan prosionist som medverkar i Expressen. Hon är poet, psalmdiktare och författare. Tillsammans med författaren Lars Andersson, var de redaktörer för kulturtidskriften "Vår Lösen". Både Lars Andersson och Ylva Eggehorn skriver i Judisk Krönika. Ylva är även stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Bland de många filosemiterna på kultursidorna har vi Camilla Lundberg, som varit musikkritiker på Expressen sedan 1977. Hon är sedan 1987 gift med den berömde judiske pianisten Janos Solyom.
En annan nyttig idiot i Sions sold på Expressen är Stina Dabrowski, som numera heter Stina Lundberg. Hon var länge gift med juden Kjell Dabrowski. Vi har tagit upp henne då hon samarbetar med sionistiska organisationer som Keren Kajemet, och t.o.m. uppträdde som en av huvudpersonerna på en s.k. "Israelfestival" i Förenade Israelinsamlingens regi. Och den 14/1-2002 var hon talare på en s.k. WIZO-kväll - alltså inbjuden föredragare på sionistiska kvinnoorganisationen i Stockholm.
En aktivist för Sion har varit diktaren Björn Sandmark som använt sin möjlighet att utrycka sig på Expressens kultursidor till utfall - inte mot den israeliska ockupationens förnedring och tortyr av de palestinska barnen, eller det dödsbringande Iraksanktionerna som varje månad dödar 4500 barn enligt WHO statistik - nej, det är Radio Islam han riktat sin vrede mot.
Som tillhörig sionistpacket är det föga förvånande att man i den judiska tidskriften Judiska Krönika kunnat läsa att just Björn Sandmark var en av de inbjudna talarna på den Judiska Kulturkonferensen som hölls i september 1999 (se annons i Judisk Krönika, nr. 4-1999), och att Sandmark även skrivit en roman med den öppet judiske författaren Peter David, som också närvarade vid ovannämnda konferens.
Regissören Jonas Cornell, son till den proisraeliske Bonnierske förlagsdirektören Jan Cornell, är sedan 1964 litteraturkritiker på Expressens kultursidor och har på 1960-talet tillhört Bonniers Litterära Magasin - BLM. Jonas Cornell är sedan länge gift med skådespelerskan Agneta Ekmanner, en kvinna som ej går ut öppet at hon är judinna men som medverkar i den Judiska Teaterns aktiviteter och även deltog i den heljudiska uppsättningen "Judisk Konfetti", december 1994. Paret Cornell-Ekmanners son Johannes Cornell har också skrivit på Expressens kultursidor och gör numera karriär som kulturjournalist på Dagens Nyheter.
På Expressens kultursidor skriver även en annan Cornell, en viss författare Peter Cornell, som sannolikt är besläktad med Cornellarna ovan. Denne Peter Cornell var f.ö. den som skrev förordet till utgåvan av juden Ernst Josephsons bok "Vid himmelrikets portar" (Gidlund, 1988), en bok som av våra judar räknas som "svensk-judisk".
Historikern Peter Englund är en annan opportunist som lanserats av Bonniers mot att han ställt upp för dem. han skriver i Expressen var t.o.m. deras skribent i Bosnien, men har även varit redaktionsråd i Moderna Tider (1999), det var f.ö. i Moderna Tider under juden Göran Rosenbergs ledning (nr. juni-juli 1992) som Englund skrev sin uppsats mot revisionismen om koncentrationslägret i Belzec, en artikel som Radio Islam men även professor Faurisson gått igenom och avfärdat som bl.a. en förfalskning av källmaterialet (se artiklarna Peter Englund: Historiker son berättar historier? Del 1 & 2). F.ö. återanvändes Englunds skrift i propagandaboken "Det eviga hatet" (utgiven på Albert Bonniers Förlag, 1993, i samarbete med Svenska Kommittén mot Antisemitism ), en bok som vi tidigare berättat om och där hela sionistpacket skrivit ihop sig mot Radio Islam och hysteriserar över antisemitiska spöken och skuggrörelser - en fantasilös och tråkig bok som vi själv internt brukar kalla för det mer rättvisande namnet: "Det eviga tjatet".
Innan sin historiska karriär arbetade Englund på 1980-talet för svenska underrättelsetjänsten, och han har tidigare varit verksam som trotskist, så uppenbarligen finns det här en del inbyggd labilitet.
DN, 19/6-1994. Peter "historieberättaren" Englund berättar nya historier.
Bland Expressens nyttiga idioter, eller shabbez gojim, som det judiska uttrycker låter, kan vi räkna den Bonnier-allierade författaren och kulturjournalisten Anders Ehnmark. På Expressen har han varit kulturmedarbetare, men även Romkorrespondent och annat åren 1956-1972. Han har länge umgåtts med Bonniers och rört sig med sin hustru, journalisten Annika Hagström, i judiska kretsar, och således valt sida i denna kamp. Annika Hagström var förövrigt också anställd på Expressen 1965-1972 innan hon blev programledare och producent på SVT.
Numera är Anders Ehnmark mer sporadiskt aktiv som skribent på Expressens kultursidor. Som konkreta exempel på vilka han väljer att samarbeta med kan vi nämna att han länge var redaktionsråd på Moderna Tider, en period när där också satt Agneta Pleijel, årets sionistiska kvinna 1993 enligt den judiska organisationen WIZO, och hennes dåvarande man den polske juden Maciej Zaremba (DN), för att inte glömma Israel-sympatisören Kaj Glans (SvD).
Anders Ehnmark har även vid flera tillfällen samarbetat med sionismens organ i Sverige, tidskriften Judisk Krönika. Han var exempelvis medförfattare till Judisk Krönika temanummer nr.4-1987 om "Vänstern och den judiska frågan".
Och Anders Ehnmark skriver i Judisk Krönika (nr.5-1986), en enfaldig artikel om vad han kallar "nyckelvittnet" till "Förintelsen", polacken Jan Karski, som enligt Ehnmark i koncentrationslägret Belzec i Polen skall "sett hur tyskarna experimenterar med gasning" på judiska fångar. Sanningen är dock den att Karski i sitt vittnesmål från Belzec inte talar om gasningar utan om att tyskarna skall ha massdödat judar där hermetiskt inneslutna i tågvagnar med osläckt kalk.
Ehnmark skriver också om den franska revolutionen, i en artikel publicerad i Judisk Krönika, nr.4-1989.
*** En annan shabbez goj som fått sin träning och umgängeskrets via sin Expressen-placering är Maria-Pia Boëthius. Hon var medarbetare på Expressen åren 1968-1978.
Boëthius är en välkänd författare, frilansjournalist och feminist. På senare tid har hon börjat rannsaka sig själv och t.o.m. skrivit åtskilligt riktat mot Bonniers, dock endast från ett maktkoncentrationsperspektiv.
Radio Islam känner henne sen länge. Under rättegången mot Ahmed Rami 1989 rände hon till rätten för att ledsaga sin judiska vän, den "överlevande" Hedi Fried. Och Boëthius medverkade t.o.m. i Svenska Kommittén mot Antisemitisms bok "Det eviga hatet" (utgivet i samarbete med Albert Bonniers Förlag, 1993).
Vi har även noterat att Boëthius umgåtts med andra individer från det sionistiska persongalleriet. Boëthius intervjuades i Judisk Krönika, nr.1-1991, av judinnan Ingrid Lomfors, för en artikel om bl.a. Sveriges inställning till nazismen och judarna under kriget.
Maria-Pia Boëthius sprider dessutom rasism i de svenska medierna. På DN Debatt (2/9-1994) påstod hon att muslimska länder förtrycker sina kvinnor och att det i Pakistan finns korgar utplacerade på gatorna där det står: "Lägg de nyfödda flickorna här istället för att döda dem". Ett sådant spridande av fördomar och rasism har inte stött på några reaktioner bland de "intellektuella" i våra medier som själva gärna faller offer för dessa fördomar. Endast en insändare i DN (23/9-1994) av Tariq Mahmood vågade säga emot.
Mahmood hade själv varit bosatt i Pakistan i trettio år och, efter det, regelbundet åkt hem för att besöka sin familj. Han hade varken sett eller hört talas om dylika korgar. Återigen bevisar detta hur gärna vissa människor vill tro på fördomar riktade mot muslimer och folk med annan kultur.
Som ett tecken på den massmediala inaveln var Maria-Pia Boëthius, dotter till redaktör Carl Gustaf Boëthius, själv gift åren 1969-1974 med Expressen-redaktören Jan Lindström. (Som vi noterat ovan har han sedan gift sig med en annan Expressen-journalist, Margaretha Schwartz).
***
Övrigt, Nöje, etc
Även om detta förstås inte är ett avgörande område ska vi ändå i konsekvens med vår målsättning också nämna aktörerna inom det mer glädjebetonade nöjesområdet.Redaktör Hemming Sten, son till riksdagsledamoten med samma namn, var tidigare ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Studentförbund. Hemming var anställd på Expressen han1967-1982 skrev i egenskap av TV-krönikör.
Dessförinnan var Sten också redaktionschef på Förenade Landsortstidningar 1964-1966 och kulturredaktör på Norrköpings Tidningar/Östergötlands Dagblad 1966-1967.
Hemming tillhör sionistmaffian och är stödmedlem i den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. Redaktör Hemming Sten var också en av de många prosionister som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.8-1972, då de skrivit under ett upprop som publicerades i ett fyrtiotal svenska tidningar 1972 där man uppmanar läsarna att samla in pengar för att ryska judar ska kunna emigrera till Israel. Ett upprop där man tigger pengar för den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel. Bland initiativtagarna till insamlingen sågs sionister som Per Ahlmark, juden och TV-producenten Allan Schulman från Förenade Israelinsamlingen, och Samfundet Sverige-Israels Einar Rimmerfors.
Hemming Sten besvarar frågan "Varför är du för Israel", i Menorah, nr.2-1976.
Och i Menorah, nr.1-1976, skriver Hemming Sten, där han uppmanar folk att donera sina propagandaböcker om Israel till biblioteken, då Israels befinner sig i "underläge" "jämför med arabländerna när det gäller propagandaresurser". Stens lösning på detta är att "Israels vänner i Sverige" ska se till att "våra kommunala bibliotek inte saknar böcker på svenska" om Israels version av konflikten, varpå Sten kommer med uppmaningen till Menorahs läsare:
"Ja föreslår alltså att alla som vill främja förståelse för Israels sak blir donatorer i smått till biblioteken i sina hemorter."Och en annan minst lika angelägen uppgift enligt Sten, i samma artikel, är "att Menorah och andra [sionistiska] tidskrifter finns tillgängliga på alla våra bibliotek".
Bernt Bernholm var sedan 1944 medarbetare på Expressen och tidningens medicinska skribent. Han har också gjort medicinska program för Sveriges Radio-TV.
Bernt Bernholm var en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick.
Bernt Bernholm var med på den sionistiska tillställningen på Judiska Kulturinstitutet för att hylla sionistjudinnan Anna Riwkin-Bricks minne, en av den svenska sionismens förgrundsgestalter (se Judisk Krönika, nr.5-6/1972, se också Judisk Krönika, nr.7-1972). Bernt Bernholm var son till en redaktör Joel Bernholm.
Samarbetet med tidningen Kvällsposten har lett till att denna tidnings nöjesjournalist, juden Tony Kaplan, nu även börjat publiceras i Expressen. Han är en gammal judisk journalisträv som härjat på tidningen Arbetet tills det att den upphörde. Efternedläggningen gick han över till Kvällsposten, men har även arbetat för radions P4.
Som matskribent på Expressen hade man länge Cathrin Schück med koppling till den välkända judiska kulturfamiljen, eller klanen Schück som vi förfaller att kalla dessa nepotistiska konstellationer. Hon belönades med Tor Bonniers och Albert Bonnier Jr:s stipendium 1993 och har även setts som programledare för "Sköna Söndag" på SVT i mitten av 1990-talet.
Som tidningspsykologer har Expressen förstås judiska dito.
Vi tänker här på psykiatrikern och psykoanalytikern Tomas Böhm, vars föräldrar var judiska flyktingar (från Ungern och Österrike) som flydde under andra världskriget. Böhm har tidigare haft en egen psykologspalt i Expressen.
Böhm är rätt besatt av det judiska och skriver även skönlitterära böcker som romanen "Fjällturen" (Bonnier, 1980) som handlar om judisk identitet vid sidan av mer psylogiskt material som boken "Att ha rätt. Om övertygelse, tolerans och fundamentalism" (Natur & Kultur, 1998) och "Inte som vi!" (1993), där han i den senare boken samarbetar med en polsk-födde judiske psykoanalytikern Ludvig Igra. F.ö. bidrar både Tomas Böhm och Ludvig Igra med var sitt kapitel i Jackie Jakubowskis bok "Judisk Identitet". Tomas Böhm recenserar också i Jakubowskis tidskrift Judisk Krönika (se nr.3-1990), och i sitt val av kärlekspartner är han också inskränkt judisk och ihop med en Suzanne Kaplan.
I boken "Inte som vi!" delar Böhm upp "antisemiter" i tre grupper; den första gruppen rubriceras (på sid. 119) i excesser av fördömande ordalag och pseudopsykologiserande dravel, då de enligt Böhm är:
"Öppet, massivt fientliga personer med psykopatiliknande drag och perversa, schizo-paranoida tankesystem."Så det är detta som kritiker till judendomens och dess sionism, de s.k. "antisemiterna" är; perversa psykopater, personer som därigenom gott och väl kvalificeras att buras in på psykinstitutioner av sina judiska shrink-obersturmbahnführers.
I samma bok tar juden Böhm upp fenomenet nationalism som han avfärdar (sid. 167):
"Ty nationalismen mytologiserar och cementerar känslor till något som också blir handling, och därmed perverteras känslorna och fram släpps alla de handlingsinriktade primitiva krafter som egentligen hör till människans kaotiska inre."Det intressanta med detta citat är dock att Böhm samtidigt är sionist och således judisk nationalist. Han tillhör en sällsamt fanatisk rörelse som aldrig skytt våld som metod och medel för att uppnå sina folkrättstridiga mål.
Vi har även tidigare noterat hur juden Böhm varit inbjuden som psykologproffs för att för andaktsfulla svenska ungdomar i ett studioprogram i TV förkunna hur primitivt det är med nationalism och hur nationalismen baseras på myter om den nationella identiteten. Att han själv samtidigt är trogen sionist och judisk nationalist - och bokstavstroget tror på de judiska dogmerna och de sionistiska myterna är något han självfallet inte berättar för ungdomarna.
Hyckleriet är för denne jude hans livsluft.
Not: F.ö. kan vi nämna att man i Expressens tidiga historia hade en viss Carl Ivar Sandström, välkänd psykolog och redaktör för Nordisk Psykologi som recensent i Expressen åren 1948-1954. Sandström var gift med en judinna från den judiska familjen Geber. Parets judiska dotter Birgitta Sandström är en känd konstvetare och museidirektör som bl.a. varit intendent på Nationalmuseum samt chef för Zornsamlingarna i Mora.
"Expressens sex- och relationsexpert" sommaren 2003 är förstås den judiska sexrådgivaren Katarina Janouch, som i tidningen huserar med egen spalt. Katarina Janouch är dotter till Frantisek Janouch, forskare från Tjeckien bosatt i Sverige och verksam vid Manne Siegbahn-institutet i Stockholm.
Judinnan Irene Sokolow som vi berättar mer om i avsnittet om Aftonbladet nedan, skriver också i Expressen och förefaller så sent som 2004 har permanent anställning på denna Bonnier-tidning.
Ninni O. Schulman är annan nöjesjournalist som är verksam på Expressens nöjessidor (2002). Hon var tidigare journalist på Värmlands Folkblad och "Se & Hör".
Själv är hon ointressant som person - men hon har en stark sionistisk koppling som är intressant att nämna då den än en gång visar att sionister alltid lyckas placera sina nära och kära på positioner av inflytande. I Ninnis fall är det så att hennes man är juden Niklas Schulman, son till den kände TV-producenten Allan Schulman och hans hustru Lisette Schulman, tillika dotter till författaren Sven Stolpe.
Ninnis svärfader Allan Schulman var mångårig redaktör för Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah samt stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Schulman är fanatiskt pro-israelisk och ständigt hyllad av sionistlobbyn. I nummer 2-2000 av "Menorah" skriver han exempelvis en artikel med rubriken "Mitt liv som jude", trots att han officiellt inte skall var det
Svärmodern Lisette Schulman från den berömda Stolpe-familjen var tidigare talförfattare åt juden Pehr Gyllenhammar på Volvo. När den kvinnliga sionistorganisationen WIZO höll soaré oktober 1979 på Malmö Stadsteater var Allan Schulman producent för tillställningen, och hans hustru Lizette Schulman var konferencier tillsammans med Lasse Holmqvist (se annons i WIZO:s sektion i Judisk Krönika, nr.4-1979).
Ninnis make Niklas Schulman är som son till sina sionistiska föräldrar en grabb som i ungdomen rest otaliga gånger till det stulna landet - Israel - och där även bott på kibbutz. Enligt honom själv plankat från hans egen hemsida:
"Det blev Israel som blev platsen för min framtidsplanering. Jag blev volontär på en kibbutz i södra Israel. Kibbutzens namn var Ketura. När jag nu, vid 22 års ålder tittar tillbaka på mitt liv, kan jag nog med säkerhet säga att beslutet att åka till Israel var det bästa jag gjort. [...] Fem månader spenderade jag där."Niklas har också enligt egen utsago arbetat på Försvarsdepartementet. Då han inte lyckats komma till samma höjder som sina föräldrar har han ändå försökt sig på lite sionistisk skrivande och författat ett meningslöst papper om Radio Islam som bara är en upprepning av tomma klyschor från ovannämnda antisemit-kommitté.
Ninni har dock setts lämna nöjesområdet för att skriva om Mellanöstern. Det hände när den svenska judinnan Perla Hermele avled som ett resultat av ett palestinskt självmordsbombaranfall mot ett hotell i Israel 2002. Då var det Ninni O. Schulman som för Expressens läsare skrev om detta (Expressen, 3/4-2002) och berättade om hur den stackars Hermele "hade rest till Israel med sina väninnor för att fira den judiska påsken".
Nu hör de till saken att veta att den avlidna sionist-judinnan Perla och hennes man Arthur Hermele under åren varit mycket aktiva inom just organisationen Förenade Israelinsamlingen, samma organisation där Ninnis egen svärfar Allan Schulman länge varit en ledande person. Arthur Hermele var där vice ordförande och "projektansvarig" (se Judisk Krönika, nr.4-5/1988 och annons i Judisk Krönika, nr.5-1986).
Pamela Andersson med ett utseende och namn någorlunda väl förenligt med den amerikanska aktrisen är nöjesjournalist på Expressen. Vi nämner henne endast för att hon själv i tidningen (17/12-2000), berättat att hon "bodde på kibbutz i Israel under sex månader". Att bo på kibbutz är en manifestation, åtminstone i sionisternas ögon, för sionismen. Att bli kibbutznik är inte något oskyldigt tonårsstreck, utan som om man under apartheid-eran i Sydafrika hade åkt till något scoutläger skött av vita Boers, och där fraterniserat med dem.
Skvallerjounalisten Bella Levy (född Anna-Klara Vogel-Rödin) är ingift i Levy-klanen och har taktiskt tagit makens starkt judisk-klingande namn. På Expressen har hon varit programledare och webb-tv-reporter, webbredaktör, och sedan topp-poster som chef för Expressen Nöje och fr.o.m. 2015 Expressens nya tv-chef på Expressen TV.
På Expressen har man också, likt Svenska Dagbladet och DN, länge haft till judendomen relaterad person som en av sina främsta fotografer. Jens Assur mångceleber fotograf som vunnit priser och beröm var under flera år tidningens främste fotograf. Jens är ättling till den från Mecklenburg år1791 till Sverige invandrande juden Joel Assur, som enligt juden Hugo Valentins bok "Judarna i Sverige" blev "Sveriges förste tandläkare" och hovdentist.
En annan fotograf på Expressen Haskel kommer också från en gammal judisk familj.
Vi tänkte sedan avluta med att sammanfatta en del namn på kända mediesvenskar utöver Maria-Pia Boëthius och Annika Hagström, som fått sin skolning på Expressen.
Lennart Winblad, som senare blev Jerusalemkorrespondent och utrikespolitiskt orakel på Aktuellt var verksam på Expressen 1959-1960. Denne Lennart har figurerat i flera sionistiska samband vilket vi redovisar i vårt avsnitt om TV-radio.
Han gifte sig f.ö. 1965 med Ewonne, sedermera Winblad, som ju blev programchef på Kanal 1 och redaktionschef på Rapport och kanalchef på P1.
Gustaf von Platen, som sedan blev SvD:s chefredaktör hade också en period i sin tidiga massmediala karriär först på Expressen (1944-1948) samt på Bonniers Åhlén & Åkerlunds (1941-1949). Likaså hade författarinnan Liza Marklund, som sedan kom att bossa för succétidningen Metro, en period på 5 år på Bonnier-Expressen. Marklund har som vi berättar på andra ställen levt på en kibbutz i Israel, och Israel var också det land där hon träffad "en man från hollywood" som hon vid 21 års ålder fick barn med.
Gert Engström började sin karriär som bildredaktör på Expressen innan han gick över till TV-producent och nyhetschef på Sverige Radio.
En annan tidigare medarbetare på Expressen är propagandisten Bosse Schön på senare tid känd för sina böcker om svenskar och nazismen. Schön blev senare programchef på TV4 där han kom att verka ihop med judarna Weiss och Scherman.
Kvällsposten Sydsvenska Dagbladet startade 1948 tidningen Kvällsposten, som kom att bli den dominerande kvällstidningen i Malmö.
1990 gick man ihop med Göteborgs-Tidningen (GT, som i sin tur då stod under Göteborgs-Posten) och bildade kvällstidningen "iDAG".
Samarbetet mellan de två tidningarna knakade dock och 1995 separerades de. 1998 meddelades det att Expressen tar över Kvällsposten från Sydsvenska Dagbladet och 1999 trädde Sydsvenskans försäljning av Kvällsposten till Bonniers Expressen AB i kraft.
På så vis lyder nu både Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen under Expressen AB och följaktligen under familjen Bonniers.
Kvällsposten är sedan övertagandet synkroniserad med Expressen och har liknande layout som denna och delvis delar man på det redaktionella materialet, men redaktionen kvarstår i Malmö.
Bland tidningens sionistiskt vinklade skribenter finner vi chefredaktören, Per Svensson, en opportunistisk icke-jude, en sådan som judarna kallar för en shabbez goj, som vet åt vilket håll man skall slicka. Som vi berättat i vårt avsnitt om Expressen tvekar inte Svensson att ställa upp och skriva i sionismens tidskrift i Sverige - Judisk Krönika.
När det gäller Kvällspostens övriga medarbetare har vi inte så mycket att säga mer än att juden och nöjesjournalisten Tony Kaplan, tidigare från den nedlagda tidningen Arbetet, nu tillhör Kvällsposten och skriver artiklar som f.ö. ofta återges i Expressen.
Göteborgs-Tidningen - GT
Är en annan kvällstidning, denna baserad i Västsverige, som numera också ägs av familjen Bonniers, är Göteborgs-Tidningen - GT. Göteborgs-Tidningen startade 1902 och förlagdes av samma bolag som GHT, d.v.s. av bolaget Göteborgs Handelstidnings AB.1970 hade Hjörnes Göteborgs-Posten förvärvat kvällstidningen Göteborgs-Tidningen från GHT-koncernen.
1990 slog man ihop GT med den Malmö-baserade kvällstidningen Kvällsposten och gav ut en kvällstidning under namnet Idag (iDAG), med redaktionen förlagd till Göteborg. Som vi berättat fungerade dock ej denna lösning och 1995 sprack samarbetet med Kvällsposten varpå GT sedan blev upptagen ihop med Kvällsposten av Expressen AB och numera står helt under Bonniers kontroll.
Så sent som 2002 var Stig Hoffman ansvarig utgivare för de tre Bonnier tidningarna Expressen, Göteborgs-Tidningen och Kvällsposten.
Huruvida Hoffman är jude från de judiska Hoffmans de vet vi inte.
Under perioden iDAG-GT på 1990-talet noterade vi att tidningen som Israelkorrespondent hade en judinna vid namn Renée Neuman. Hon utgör vid sidan av de andra judiska Israelrapportörerna som vi berätta om tidigare, ännu ett exempel på den totala obalans som länge präglat Mellanöstern-bevakningen.
Detta illustreras särskilt av att fru Neuman samtidigt som hon skulle rapportera för det intet ont anande svenska läsarna om verkligheten under den judiska ockupationen i Palestina, också var skribent i Förenade Israelinsamlingens propagandaskrift "Menorah" och Judisk Krönika.
Den till Israel invandrade svenska judinnan Renée Neuman rapporterar för iDAG:s svenska läsare från det av judar ockuperade Palestina.
Vi har dessutom sett denna sionistiska människa Renée Neuman agera som Israelkorrespondent för norska Arbeiderbladet.
Under samma period, d.v.s. iDAG-GT-epoken, kunde man läsa bokrecensioner i tidningen utförd av en viss Malcolm Ehrenpreis, släkt till den kände överrabbinen och sionisten Marcus Ehrenpreis.
En annan mer än vanligt projudisk individ, om ändå inte jude själv, är författaren och kulturjournalisten Sune Örnberg, som vi berättar mer om i vårt avsnitt om Göteborgs-Posten där han länge var kulturchef. Dessförinnan, under åren 1968-1972, var han kulturredaktör på Göteborgs-Tidningen.
Aftonbladet
Introduktion
Introduktion - kort historik
Aftonbladet grundades 1830 av Lars Johan Hierta, och brukar kallas för den första moderna tidningen.
Samtidigt som det är tabu att påstår att Bonniers skulle utnyttja de medier de kontrollera för att framföra för familjen behagliga och gynnsamma åsikter, brukar man inte vara sen att nämna just detta när icke-judiska medieägare, helst redan för länge sedan döda sådana, kommer på tal.
Som medieforskaren och professorn Stig Hadenius och hans kollega Gustaf Anderberg skriver:
"Aftonbladets redaktör Lars Johan Hierta tillhörde borgarståndet och bedrev där en intensiv kamp mot kungamakten och den gamla aristokratin.I viss mening kan Aftonbladet kallas för en partitidning. Dock var tidningens politiska profil ett uttryck för en enskild ägares intressen. Det var han som ensam bestämde tidningens hållning. Han var en av samtidens mest framstående industrimän och han slogs mot alla de regleringar som lade hinder för utvecklingen av den del av näringslivet som Hierta intresserade sig för."
(Boken "Vem äger vad i svenska massmedier", Stockholms Universitet, 1994, sid. 16)
Aftonbladets profil, under icke-juden Hiertas ledning var enligt dessa experter "uttryck för en enskild ägares intressen". Vi kan lova att de aldrig skulle påstå något sådant om våra nuvarande tidningskungar Bonniers.
På 1930-talet genomgick Aftonbladet en omvandlingsprocess och introducerade en ny journalistik, likt senare Expressen, vilket troligen kom att rädda tidningen.
Det är f.ö. här av intresse att påminna att tidningarna Aftonbladet och Stockhoms-Tidningen genom ett arrangemang mellan Torsten Krüger och Erik Åkerlund, under åren 1933-1936 ägdes av den senare. Villkoret som Krüger hade satt var att han om han så ville kunde köpa tillbaks sina aktier i tidningarna och att under inga som helst villkor fick Åkerlund sälja dem till Bonniers, Kreugers värsta konkurrenter. Dock visade det sig senare att det var exakt det som Åkerlund, gjorde. Som Torsten Kreuger själv lade fram det i Göteborgs-Posten 31/5-1959:
"Under år 1933-1936 ägdes nämligen de båda tidningarnas aktier såsom framgår även av offentliga handlingar till 100 proc. av direktör Erik Åkerlund. Han hade köpt dem av mig förstnämnda år, varvid jag dock förbehöll mig dels en personlig option på att i framtiden återköpa dem av honom, dels att tidningarna under inga förhållanden finge säljas till Bonniers. Åkerlund svek sitt antagande.Som han själv skamset erkände satsades alla de erforderliga pengarna [för köpet av AB och ST] av Bonniers och Åkerlund ställde sig endast som deras bulvan. Den verkliga kontrollen över båda tidningarna och Åkerlund utövades av Bonniers [judiske] advokat Emil Henriques, som inträdde i Stockholms-Tidningens styrelse. När jag så småningom fick veta rätta förhållandet begagnade jag mig genast av min kontraktsenliga rätt och återtog tidningarna. Detta skedde emellertid först i april 1937."
Tor Bonnier har också bekräftat att familjen hade ett avtal med Åkerlund.
Man hade från Bonniers sida på värsta maffioso-manér under en period styrt de två Bonnier-konkurrenterna via en icke-judisk bulvan Erik Åkerlund. Men där i självaste verket Bonniers handgångne man och tillika juden Emil Henriques agerade deras förlängda arm i styrelsen. Samme Henriques som 1929 förmedlade Bonniers övertagande av konkurrerande tidskriftförlaget Åhlén och Åkerlunds från den då också desperat pengahungrige Erik Åkerlund.
|
|
Finansmannen Torsten Kreuger sålde 1956 både Stockholms-Tidningen tillsammans med Aftonbladet till LO. Tidningen som dessförinnan haft en snarare liberal anknytning, blev nu kopplad till socialdemokratin vilket ledde till en viss flykt av både tidigare anställ personal och läsare.
Trots att banden till socialdemokratin alltjämt är starka ägs Aftonbladet numera av den norska mediekoncernen Schibstedt, som f.ö. också äger högertidningen Svenska Dagbladet.
Till skillnad från Expressen som skapades med det uttryckliga målet att bekämpa nazism så förhöll sig Aftonbladet relativt neutral under kriget och enligt somliga t.o.m. tyskvänligt. Historikern Peter Englund skriver i en artikel (Expressen 20/6-2000) om 1930-talet, en tid då enligt Englund "bland annat Aftonbladet är gravt nazistanstucken".
Uppfattningen att Aftonbladet var nazivänligt delas också av Albert Bonnier Jr. som i en intervju i boken "Klara röster 2 - Expressens första tid" (1991), för bokens författare Sören Larsson sade att Aftonbladet under andra världskriget "var klart nazistiskt påverkat" (sid. 14) och där han senare i samma intervju talar om "Aftonbladet med dess tyskpåverkade nazism" (sid. 16).
I sin memoarbok "Personligt" (Bonniers, 1985), talar Albert Bonnier Jr. också om "det då nazistiska Aftonbladet" (sid. 175).
Hårda ord som man egentligen kan ifrågasätta användandet av. När blir en åsikt "nazistisk"? Går gränsen vid tyskvänlighet under 1930-talet, eller vid oförstående för den judiska gruppens ständigt ökande krav på uppmärksamhet och makt?
Dock är ju både herr Bonnier och den lille Bonnier-drängen Englund från början själva av en viss politisk hållning och vad som för dem är "nazism" kan förstås för en annan vara en normalt sunt neutral förhållningssätt. Det är alltid segraren som skriver historien och det är alltid professionella historiska tolkare som Englund som efteråt sätter standarden och märker ut gränserna och sedan sorterar på vilken sida om dessa av dem själva utsatta gränserna olika företeelser skall kategoriseras.
***
Chefer och redaktörer
Redan tidigt i Aftonbladets historia hade man en jude Abraham Hirsch som ekonomidirektör. Hirsch som var en svåger till en av bröderna Bonnier. Annars var det judiska inflytandet i tidningens tidiga historia begränsat.
Sven Sörmark (1923-1987) var en för judarna mycket nyttig individ som alltid varit en stark vän av deras sak. Sörmark var journalist, förlagsdirektör och publicistisk konsult som började som medarbetare och utrikesredaktör på Eskilstuna-Kuriren för att sedan bli medarbetare på Aftonbladet 1952, och sedan tidningens notischef och redaktionssekreterare 1954.1957 gick han över till Bonnier-tidningen Se och blev dess redaktionschef och sedan chefredaktör och ansvarig utgivare - således en man som åtnjöt "Familjens" förtroende.
Sörmark återkom så till Aftonbladet 1960 för att då ikläda sig rollen som redaktionschef och ansvarig utgivare och administrativ chefredaktör 1961-1962. Sörmark gick sedan ånyo därifrån för att förbättra sin Bonnier-träning, nu som direktör på Bonniers Åhlén & Åkerlund Förlag 1962-1965.
Därefter återkom han än en gång till Aftonbladet och kunde fortsätta sprida sin sionistiska desinformation, ni i egenskap av tidningens chefredaktör och ansvarig utgivare under åren 1966-1969.
Här ser man således en till Bonnier-man och sympatisör för den sionistiska saken på de absoluta chefspositionerna på Aftonbladet.
Efter sejouren på Aftonbladet återgick Sörmark till Bonniers och var chefredaktör för Hemmets Journal 1971-1974, förlagschef Hemmets Journal AB, förlagsdirektör Allers Förlag AB och sedan förlagskonsulent på Åhlén & Åkerlund Förlag fr.o.m. 1976. 1973 belönades så Sven Sörmark med Bonniers Stora Journalistpris.
Sörmark har på senare tid också samarbetat med Svenska Kommittén mot Antisemitism och var bl.a. bidragande med ett kapitel i deras propagandabok "Det börjar med judarna" tillsammans med sionistkvinnan Eva Dickson.
Sörmark var gift med en Elisabeth Reich, sannolikt en judinna, vilket förutom hans Bonnier-samarbete skulle förklara hans engagemang för Israel och sionismen.
1963 hade man den senare TV-mannen Bo Holmqvist som 2:e redaktör på Aftonbladet. Holmqvist var sedan 1957 gift med en kvinna från den judiska klanen Diamant, en klan där flera Diamantare utmärkt sig som just anhängare av sionismen och staten Israel (se exempelvis professor Herman Diamant).Här har vi i fallet Bo Holmqvist en människa ingift i den judiska maffian på en känslig position i den svenska nyhetsvärlden.
På senare tid har judinnan Helle Klein fått en allt mer framträdande position på Aftonbladet. Hon kom ursprungligen från Örebro-Kuriren där hon avgick som chefredaktör 1995 under buller och bång.
På Aftonbladet hade Klein fr.o.m. 1995 den inflytelserika rollen som ledarskribent. Hösten 1999 blev hon biträdande chef för ledarredaktionen för att slutligen år 2001 bli politisk chefredaktör för tidningen, en roll hon övertog från Rolf Alsing (som f.ö. är TV-mannen Adam "Big Brother" Alsings pappa). Som politisk chefredaktör är hon ansvarig för Aftonbladets ledare- och kulturredaktioner - således en absolut toppställning i händerna på rabbin-ättlingen och "superjudinnan" Klein (hon kallar faktiskt sig själv så).
Helle Klein har sedan länge varit en framträdande socialdemokratisk debattör, redan från sin period som ledamot av SSU:s verkställande utskott.
Andra viktiga positioner Helle Klein haft är:
Ledamot av förbundsstyrelsen Kyrkans ungdom
Ordförande Kristna socialdemokraters ungdomsråd
Ledamot av Margot Wallströms ungdomsutredning.
Expert i Palmekommissionen, under den sionistiske juden Sigvard Marjasins ledning.
Ledamot av Humanistisk-Samhällsvetenskapliga forskningsrådet under två perioder
Dessutom är Helle ihop med en Gunno Sandahl, som är kultur- och programchef inom riksorganisationen Folkets Hus och Parker.
I avsnittet om Expressen berättade vi om Helle Kleins farbror, supersionisten Ernst Klein samt hennes kusin Pernilla Klein, båda karriärister inom folkpartiet. Helle, barnbarnsbarn till överrabbinen Gottlieb Klein, har ändå försökt hålla en ganska låg profil när det gäller Israel och även situationen efter händelserna den 11:e september 2001. Men som vi berättar har hon ändå sagt att hon skall "minsann bli en superjude!", som reaktion på att omgivningen alltjämt tolkar henne som judinna trots att hon är konvertit och öppen "kristen". Hur det f.ö. övrigt förhåller sig med judar och kristendomen och allvaret bakom deras "konversioner" går vi ytterligare in på i vårt introduktions-avsnitt.
När Aftonbladet attackerades av den judiska aktivisten Peter Wolodarski på DN:s ledarsida och juden Leo Lagercrantz på Expressens ledarsida, för att sprida kristen antijudaism, gjorde rabbinbarnbarnsbarnet Helle Klein en feg reträtt och började framhäva sitt judiska påbrå för att försöka rentvå sig (se Helle Kleins ledare i Aftonbladet, 8/4-2002):
"Jag skriver min måndagskrönika hemifrån. Vid skrivbordet satt en gång min farfars far, Gottlieb Klein, överrabbin i Stockholms mosaiska församling i början av 1900-talet. Han var en spännande tänkare.""Påsken 1908 predikade min farfars far i Stockholms synagoga. Han slutade med en bön om att ena mänskligheten och skapa fred så att det ljuder från allas läppar: En Fader i himmelen, en mänsklighet på jorden!"
Helle Klein skriver i ledaren att hon "är kristen" men samtidigt att "kristendomen vore intet utan judendomen". När det gäller judendomen så är det dock så att det finns en del fundamentala skillnader mot kristendomen. Är det någon som tvivlar på det påståendet välkomnar vi vederbörande att ta del av vår fina citatsamling från de judiska urkunderna Gamla Testamentet (Torah) och Talmud.
Jan Guillou reagerade på Helle Kleins fega framhävande av sin judiska koppling, när hon står under eld från sionismens banérförare. I en artikel i tidningen Journalisten (publicerad på Internet, 23/4-2002), där skriver Guillou skrev insiktsfullt under rubriken "Den förnedrade Helle Klein". En mycket läsvärd analys av sionistmaffians debattknep som kan läsas direkt via denna länk.
På utrikesfronten har man också sett en del agitatörer för Israel som inte kunnat särhålla sina privata känslor för den judiska staten, från sitt journalistiska arbete.
Lennart Ljunglöf var en sådan känd proisraelisk propagandist på Aftonbladets sidor som agerade som propagandist under en för Israel viktig period, under ett kritiskt skede av judestatens existens.Den f.d. Aktuelltchefen Åke Ortmark skriver i sin bok "De okända makthavarna" (Wahlström & Widstrand, nyutgåvan från 1970), om Aftonbladet, Lennart Ljunglöf och Israelfrågan (sid. 342):
"I Israel-frågan är även Aftonbladets politiska redaktion kluven. Det är intressant. Det hade legat nära till hands att tro att en så vänsterinriktad tidning som AB skulle komma att inta en mot Israel ganska kritisk hållning; grovt taget är det ju i vänsterkretsar som kritiken mot Israel framför allt har kommit till uttryck. Men utrikesredaktören Lennart Ljunglöf, som är tillräckligt gammal för att ha upplevt andra världskriget och som har haft kontakter med arbetarrörelsen i Israel, är starkt proisraelisk och han har praktiskt taget helt fått dominera tidningens ledarspalter i frågan. Det samförstånd mellan ledarredaktionens medlemmar som tycks existera i de flesta andra frågor finns knappast när det gäller Israel. Det märks på AB:s redaktion hur känslig frågan är, det är svårt att bedöma den lugnt och sakligt, den nazistiska ondskan kostade miljoner människor livet, herregud, man kan inte bråka med Ljunglöf, det får vara hans speciella fråga. Det verkar som om Gunnar Fredriksson inte har velat ta den strid med Ljunglöf som en ändring av tidningens hållning skulle innebära. AB har tydligen haft två alternativ: att låta Ljunglöf skriva om Israel eller att avstänga honom, någon kompromissmöjlighet har inte förelegat. Lösningen har blivit att Ljunglöf får hållas och att en viss balans uppnås genom att utrymme bereds skribenter som ungliberalen Per Gahrton på kultursidorna."Vid sidan om sina propagandaskriverier i Aftonbladet har Lennart Ljunglöf bl.a. författat propagandaskriften "Shalom - med sikte på fred".
Dessa insatser är inte överraskande då Ljunglöf var aktiv inom Samfundet Sverige-Israel.
Lennart Ljunglöf satt nämligen med i självaste styrelsen för Samfundet Sverige-Israel tillsammans med bl.a. riksdagens talman Axel Strand (se Judisk Krönika, nr.8-1970).
Under Samfundet Sverige-Israels årsmöte maj 1971, "berättade bl.a. Inga Thorsson, Ingmar Ström, Per Ahlmark och Lennart Ljunglöf om "Varför jag tror på Israel"" (rapporterat i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1971).
Hans Dahlberg är en annan utrikesjournalistisk aktör på Aftonbladet som vi tänkte titta lite närmare på.
Dahlbergs mor var född Sterner, vilket enligt judiska namnregler brukar vara att betrakta som ett "judiskt namn". Huruvida så är fallet vi dock inte säkert men Hans Dahlberg har i alla fall kontakter med sionistsidan på Judisk Krönika, vilket sammantaget med namnreglerna brukar vara en god indikator på judiskt påbrå. Hans Dahlberg skrev således i egenskap av ansvarig för informationsverksamheten vid Försvarsstaben, en artikel i Judisk Krönika, nr.2-1985 (specialnummer om "förintelsen"), om Sveriges invandrings/flyktingpolitik under andra världskriget visavi judarna. Dahlberg har också skrivit boken "I Sverige under 2:a världskriget" utgiven på det judiska Bonnier Fakta, 1983.
Denne Hans Dahlberg var utrikesredaktör på Aftonbladet under åren 1960-1962.
Därefter fortsatte han sin karriär inom radio och TV-mediet: han blev utrikespolitisk medarbetare på Dagens Eko Sveriges Radio 1962-1966, producent av utrikespolitiska TV-program redan 1966-1969, programråd på TV1 1970-1973, redaktionschef Nedre Norrlands distrikt för Sveriges Radio 1973-1975, verksam vid det centrala kansliet i Stockholm 1976-1977, lärare vid Försvarshögskolan 1977-1984, chef för Försvarsstabens informationsavdelning 1984-1987, och sedan verksam som skribent och översättare efter 1987.
Jacob Branting var anställd på Aftonbladets kulturredaktion sedan 1965. Han kom närmast från Arbetarbladet där han var kulturredaktör 1958-1964. Jacobs far var den kände advokaten Georg Branting, och Jacobs farfar var den berömde Hjalmar Branting, socialdemokratins förgrundsgestalt.Det råkar dock vara så att självaste Hjalmar Branting stammar från en gammal judisk familj de Georgii, något som de sannerligen var väl medvetna om. Särskilt då sionisternas egen forskning visat att Hjalmar Branting redan 1917 hade kontakt med sionistiskt aktiva judar i Stockholm och själv skrev under ett dokument där han stödde en judisk statsbildning i Palestina (vi berättar mer om detta i vårt avsnitt om socialdemokratin).
När det så gäller kulturjournalisten Jacob Branting valde han till sitt gemål just en judinna, Elsa Heyman, syster till Viveca och Ernst Heyman. Viveca Heyman, Jacob Brantings svägerska, är en mycket aktiv sionist som var medlem i kulturredaktionen på tidningen Arbetaren där hon bedrev Israel-propaganda men som därefter bosatte sig i Israel för att sedan bli anställd på Israels legation i Stockholm! Vi skriver mer om henne och hennes släkt i vårt avsnitt för Arbetaren. På samma sätt som systern Viveca var Jacobs hustru, Elsa Heyman - nu gift Branting, också sionist och man kunde så sent som i Judisk Krönika, nr. 4-1993, se Elsa Branting omnämnas som mecenat för denna sionistiska tidskrift.
En annan sionist som haft en framträdande roll i Aftonbladet var Agneta Pleijel. Hon var kulturkritiker på sionisttidningen GHT och Kvällsposten för att sedan komma till Aftonbladet 1968 och dess kulturredaktion där hon sedan var kulturchef för under åren 1975-1979.Efter Aftonbladet har Pleijel kommit at bli en ledande författare och var redaktör för tidskriften Ord & Bild, ledamot Samfundet de Nio, tillhörde Bibelkommissionen, som stilist och var även ordförande för Svenska PEN-klubben och bedrev där kampanj mot Jan Myrdal - judarnas eviga hatobjekt. Åren 1992-1996 var Pleijel professor i dramatik vid Dramatiska Institutet, Stockholm.
Agneta Pleijel har alltid brunnit för sionismen och förärades t.o.m. med den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO:s sionistpris för år 1993 - "Årets Kvinna"!
Därutöver har hon varit medförfattare i Svenska Kommittén mot Antisemitisms böcker "Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild" och "Det eviga hatet" (i samarbete med Albert Bonniers Förlag, 1993) och var också en av föredragshållarna på Kulturhusets utställning om "Antisemitismen genom tiderna" (Anne Frank-Stiftelsen), oktober-december 1991 (se Judisk Krönika, nr.3-1991 och Judisk Krönika, nr.4-1991) och samarbetade med Judiska Teaterns dansföreställning "Höga Visan" februari 1995. Agneta Pleijel sitter t.o.m. i Judiska Teaterns styrelse (se Judisk Krönika, nr.1-1991).
Hon har dessutom också skrivit i Judisk Krönika vid flera tillfällen (se Judisk Krönika -1987 och Judisk Krönika, nr.5-1986).
Under det s.k. Gulfkriget 1991 åkte hon t.o.m. med en delegation sionister till Israel för att till denna stat visa sitt stöd. Detta samtidigt som hundratusentals irakier massakrerades. Och att kritisera Israels politik mot palestinierna under Gulfkriget, en politik som gick ut på att låsa in dem och på så vis beröva dem deras försörjningsmöjligheter, det fick man inte göra. Ty som Agneta Pleijel skrev i Dagens Nyheter (21/2-1991):
"Om vi som bor i Stockholm hade vår fiende i Södertälje och befolkningen i Farsta lierade sig med den och ropade att vår fiende måtte utplåna oss, vore kanske inte heller vi så moraliskt förträffliga som vi ålägger israelerna att vara."
Även i kärlekslivet har Agneta Pleijel sökt sig åt Sion och var under flera år ihop med den polske juden Maciej Zaremba som vi berättat om i vårt avsnitt om Dagens Nyheter, på vars kultursidor han numera härjar. Både Zaremba och Pleijel satt f.ö. under 1990-talet i redaktionsrådet för tidskriften Moderna Tider, på den tid juden Göran Rosenberg var dess chefredaktör.
Det är alltså ingen lite övertygad sionist som Aftonbladet hade som kulturredaktör och således den som sållar bland vad dom skall publiceras och vad som ska refuseras. Dessutom kom Pleijel även att ha inflytande på den senare chefredaktören Yrsa Stenius (chefredaktör 1982-1987) då det är känt att Stenius var en person som bl.a. Agneta Pleijel var med om att plocka in i tidningen.
Eftersom Agneta Pleijel likt många andra vi rabblar upp kommer från etablissemanget skall vi här berätta att Pleijel är dotter till en mattematikprofessor Åke Pleijel och modern var författarinnan Sonja Berg. Agneta Pleijel har f.ö. en syster, Sonja Pleijel, som har en upphöjd position på statliga televisionen SVT som producent i Malmö.
***
Övriga journalistiska aktörer på Aftonbladet
Som vi berättat tidigare var det judiska inslaget i Aftonbladet tämligen magert under förkrigstiden. Den judiske aktören Pontus Henriques, son till ovannämnde advokat Emil Heriques, arbetade på Aftonbladet innan han blev redaktionshöjdare på Expressen, då denna startade 1944.
En mycket viktig sionist på Aftonbladet under 1950- och 1960-talet var Göran Holmberg, en fanatiskt pro-israelisk aktivist. Göran Holmberg skall enligt det sedvanliga spelet själv inte vara jude - utan en "vanlig svensk" som plötsligt fattat våldsamt tycke för just en judisk stat i Mellanöstern. Hur det är med hans eventuella judiskhet, lämnar vi därhän, han har i alla fall utmärkt sig för sin ensidiga och målmedvetna propaganda för Israel.Efter sin journalistiska insats på Aftonbladet har Göran Holmberg fortsatt ha ett stort inflytande på svensk arbetarrörelse - och möjlighet att påverka denna i för honom önskvärd riktning - då han senare blev anställd på Kooperativa Förbundet (KF) och som journalist på Tidningen Vi. Holmberg blev sedan presschef på KF och ombudsman i kooperationens förhandlingsorganisation KFO. Han var också ansvarig utgivare för tidningen Synpunkt 1980-1987, förbundsdirektör i Konstfrämjandet 1980-1987, styrelseledamot i Naturvårdsverket 1969-1981, Svenska naturskyddsföreningen, och t.o.m. rådgivare åt Nordiska Rådets allmänna kulturella kommitté åren 1981-1988, bland mycket annat.
|
Artikel från Judisk Krönika, nr.4-1986. |
Göran Holmberg har skrivit propagandaböcker i Mellanösternfrågan, böcker som "Tre premiärministrar om Israel, krigen och freden" (1975) samt "Tel Aviv - Stockholm" (1976).
Holmberg var medlem i den sionistiska organisationen Samfundet Sverige-Israel 1976-1987 och var t.o.m. vice ordförande för dess lokalsamfund i Stockholm. Därutöver var han vice ordförande i Förenade Israelinsamlingen samt medlem av Föreningen Arbetarrörelsens Vänner med Israel.
Därtill sitter Göran Holmberg som medlem i Judiska Muséets styrelse och agerar fortfarande som skribent i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah" - den sjuarmade ljuststaken. Han har också skrivit i Judisk Krönika, vi minns exempelvis en artikel hans skrev i Judisk Krönika, nr.1-1984, där han upprördes över att man i svensk media bara kritiserar den judiska krigsförbrytaren och Israels premiärminister Menachem Begin, och inte Arafat och hans PLO.
Och i en artikel i Judisk Krönika, nr.4-1986, avslöjas att Göran Holmberg t.o.m. samarbetar med den Zionistiska Federationen i Sverige och den världsomspännande sionistorganisationen World Zionist Organization, WZO, (se artikeln härintill).
Juden Stefan Mehr, son till Hjalmar, och som vi skrev mer ingående om i vårt avsnitt om Expressen, arbetade på Aftonbladet åren 1968-1972, innan han gick över till konkurrenten.
En annan jude, också med östjudiska rötter, är Göran Rosenberg som satt i A-pressens redaktionstjänst i början av 1970-talet och var anställd på Aftonbladet 1977-1979 innan han gick över till SVT.
Lars Weiss var åren 1970-1979 medarbetare på Aftonbladet innan han gick över till radio och sedan TV för att bli chef för nyhetsprogrammet Aktuellt. Denne jude blev senare nyhetschef och programchef på TV4 (och var också tänkt att bli chef på statliga SVT men föll på sina skumma affärer).
Även den österrikiske juden Harry Schein har haft ett förflutet som medarbetare på Aftonbladet, och propagandisten Bosse Schön (med sina böcker om svenskar och nazismen och som senare blev programchef på TV4), likaså.
En jude som fortfarande är aktiv på tidningen är Rickard Aschberg, yngre bror till Robert. Rickarderhöll på delad plats Bonniers Stora Journalistpris, Grupp 1, i dagspress-kategorin för år 2001, men det blev en del debatt kring det hela och omständigheterna kring Rickard och hans "forskar"kollegas arbetsmetoder.
På kultursidorna som ju bl.a. stått under Agneta Pliejel - den "sionistiska kvinnans" chefskap finns det några personer som är värda ett omnämnande.
I vårt avsnitt om Sveriges Television berättar vi om sionistparet Lisette och Allan Schulman där Lisette är aktivist för den sionistiska organisationen WIZO och där Allan Schulman arbetade för både WIZO och Förenade Israelinsamlingen. Lisette Schulman är dotter till den berömde författaren Sven Stolpe och han var litteraturkritiker på Aftonbladet under åren 1945-1961.
Vi har märkt att denne Stolpe, kanske för att han ville få möjlighet att återkomma till etablissemanget trots att han innan kriget gjort tyskvänliga uttalanden, var närmast fanatisk i sin prosionism. I sin bok "Olof Lagercrantz" (Askild & Kärnekull, 1980), avslöjas hans intolerans mot de som kritiserade Israels politik. Att konstnären Lars Hillersberg gjort en karikatyrteckning av den israeliske krigsförbrytaren Moshe Dayan tyckte Stolpe var särskilt förfärligt, en teckning som enligt Stolpe uttryckte "den vulgäraste antisemitism" (sid. 38).
Och Olof Lagercrantz, på Dagens Nyheter, som alltmer visade att han var en riktig dissident, avfärdas i Stolpes bok som "hatmästarens trogne lärjunge, ohämmad av humanitet, saklighet och hänsyn" (sid. 49), en "smygkommunist och amoralist" (sid. 114).
Sven Stolpe har innan visat att han hade goda förbindelser med judarna då man kunde se honom skriva redan i nr.1-1932 av den sionistiska tidskriften Judisk Krönika.
Judinnan Maria Bergom-Larsson, från Bonnier-klanen, är aktiv skribent på Aftonbladets kultursidor sedan 1987. På samma sidor ses också sporadiskt artiklar av den judiska filmaren Maj Wechselmann. Inte sällan handlar det om samarbetet mellan Sverige och Tyskland under kriget, ett av Wechselmanns stående teman.
Bland Aftonbladets övriga journalister kan vi nämna Mats Deland som skriver på tidningens kultursidor och som är en gammal AFA-aktivist. Det ökända "journalistparet" med pseudonymerna "Peter Karlsson" och "Katarina Larsson" som också använt Aftonbladet som plattform för sina skriverier kommer från samma dunkla gruppering som Deland.
Det är t.o.m. så bisarrt att Deland och "Peter Karlsson" var med vid den väpnade aktion som utfördes mot Radios Islams Ahmed Rami och professor Robert Faurisson, vid van der Nootska palatset i Stockholm 22 maj 1993 och där "Peter Karlsson" var en av huvudmännen och som misshandlad en polis och Deland greps för "våldsamt upplopp". F.ö. en aktion som orkestrerades av judar från den judiska kamporganisationen Betar-Tagar i Frankrike under ledning av f.d. israeliske officeren Moshe Cohen. I skrifterna "Expo - instrument i sionismens tjänst" och "Gatstens- och brandbombsjournalism" berättar vi mer om dessa händelser och de bisarra nätverk, sionistiska sådana, som herrar Deland och "Karlsson" tillhör.
Vid sidan om sina skriverier i Aftonbladet och syndikalistblaskan Arbetaren är Deland student och fil. dr. i ekonomisk historia vid Stockholms Universitet liksom juden Jonathan Metzger (2001).
Bland Aftonbladets krönikörer hittar man också en del intressanta individer.
Först hade vi en period sionisten Göran Skytte, mannen som i Judisk Krönika berättar om sin dragning till det judiska, och som vid ett tillfälle ägnade en hel krönika i Aftonbladet åt Radio Islams hemsida, ett patetiskt utfall som vi dissekerade i ett nyhetstelegram från 25/3-1997 med titeln "Göran Skytte blir illamående av att se sanningen".
När Skytte sedan började gå politiskt allt mer åt höger och började skriva på SvD:s ledarsida blev dock den vakanta sionist-platsen på Aftonbladet upptagen av judinnan Anita Goldman. Som vi berättar mer utförligt i vårt avsnitt om Göteborgs-Posten kommer hon från en gammal etablerad judisk familj. Hennes syster är den judiska teatermänniskan Marianne Goldman som å sin sida är gift med SvD-juden Ricki Neuman, också från en bland judarna ansedd judisk familj.
Anita Goldman är en av dessa judiska pseudo-humanister som hela tiden försöker att på ett försåtligt sätt agera så där lite lagom kritiskt mot Israel men som egentligen aldrig på riktigt gör upp med vad sionismen egentligen står för, för att inte tala om judisk rasism i största allmänhet. När kritiken mot Israel blir för stark, ja då rycker den f.d. Israelbosatta judinnan Goldman in och försöker förmedla förståelse för ockupantens argument. När Israel anklagas för apartheid och sionismen för rasism, ja, då gör hon likadant. Samma var det när Eva Moberg på Ordfont Magasin i dess nr.1-2000, skrev sin högintressanta artikel om den judiske mördar-guden och terroristen Jahve. Då skulle Goldman i stats-TV försöka förvanska tolkningen av de blodtörstiga texterna som faktiskt står skrivna svart på vitt i judarnas bibel - GT - och få det hela till att bli något alldeles särkilt gulligt och sympatiskt (för mer information om dessa GT-texter se "Judiska religiösa skrifter").
Och när röster höjs för bojkott av den judiska apartheidregimen Israel efter den vedervärdiga slakten i samband med Israels s.k. "Operation Bålverk" (april 2002), kan man i Anita Goldmans kolumn i Aftonbladet (15/5-2002) läsa:
"Att jag faktiskt tycker det är roligare att köpa avokado från Israel än från något annat land.""Då jag ombads att skriva under uppropet om bojkott av israeliska varor, avböjde jag omedelbart och med stark intuitiv känsla av att detta var fel."
Enligt vår mening är just sionister av Anita Goldmans typ de värsta då de döljer sin rasism bakom en massa tomma termer vilket kan dupera många, då folk i Sverige ej är bevandrade med vad judisk chutzpah - fräckhet - egentligen innebär.
Dessutom är det på sin plats att meddela att Anita Goldman länge tillhört de organiserade sionisterna i detta land. Under sin vistelse i Israel var hon gift med en ledande israelisk ämbetsman och var dessutom regelbunden medarbetare och krönikör för Förenade Israelinsamlingen, i deras tidskrift "Menorah" - den sju armade ljusstaken.
En annan judisk krönikör på Aftonbladet, och som sedan 1977 arbetar för tidningen, är den förvirrade judinnan Annette Kullenberg. Henne skall vi inte ödsla några stora ord på mer än att hon nog inte är så dum som hon försöker framställa sig som, vilket bl.a. framkommer i hennes senaste kolumner under hösten 2001 då det blir alldeles uppenbart att hon i dessa försöker smyga in reklam för sin egen bok hon just släppt.
Annette Kullenberg var också under en period ordförande för den så ansedda Publicistklubben - PK - och belönades med Stora Journalistprisets Lukas Bonniers pris år 2001 "för att hon med kunskap och lust, patos och skärpa har skapat en oförutsägbar och tankeväckande journalistik" en formulering som måste betraktas som ett skämt från juryns sida.
Den Bonnier-belönade Kullenberg har tidigare också jobbat direkt för Bonnier-pressen då hon var journalist på Vecko-Journalen 1965-1967 och på tidningen Se 1967-1969.
I samband med att kriget mot rest-Jugoslavien bröt ut 1999, en konflikt Radio Islam tidigare uppmärksammat då den resulterade i en för sionisterna lyckosam konfrontation mellan den slaviska och muslimska världen, skrev judinnan Kullenberg en krönika i Aftonbladet den 30 mars 1999, med de blodtörstiga orden: "Heja Nato! Bomba sönder Serbien." När sedan Israel tre år senare utför de värsta av brott mot den palestinska civilbefolkningen är samma Kullenberg knäpptyst - inga bombningar för att försvara folkrätten här inte.
Kullenberg gjorde sig en gång känd som någon sorts kritiker av det svenska etablissemanget (!) och skrev en uppmärksammad bok "Överklassen i Sverige" (1974). Men själv tillhör hon just denna elit med många hennes många potenta släktingar där vi tidigare i denna framställning nämnt namn som judarna Gabriel och Mikael Romanus på Samfundet Sverige-Israel, samt Kerstin Vinterhed, Claes Borgström, och Stella Fare.
Till sist kan vi nämna Robert Aschberg ju också är krönikör i Aftonbladet, vilket är lite lustigt då hans lillebrorsa Rickard samtidigt jobbar på samma tidning. Dock är inte Robert lika fanatisk i sin sionism som sina andra judiska gelikar och har oss veterligen knappt någon gång använt kolumnen för sionistpropaganda. Men vi vet att han vid tidigare tillfällen inte varit sen att berätta om sin judiska bakgrund och koppling till den mytiska nazistiska "förintelsen".
En annan krönikör i Aftonbladet är Olle Svenning. Som ett fantastiskt exempel på den inavel som råder i de högre mediasfärerna, är Olof gift med konkurrerande tidningen Expressens kulturchef Maria Schottenius.
Annars brukar Svenning skriva ganska sjysta saker, men det är ändå intressant att se hur även han har en gedigen bakgrund som sekreterare på Statsrådsberedningen 1965-1968 och pressråd på svenska ambassaden i Madrid.
|
|
Bland övrig personal märks en jude Anders Haskel som är Aftonbladets (och Finanstidningens) börsexpert. Haskel skriver även i SvD Näringsliv.
En annan jude, Oscar Levy, har 2010-2011 varit Aftonbladets redaktör för sociala media. En strategiskt viktig post som den som styr debatten och redigerar vilka kommentarer som skrivs på sidan. Han hade dessförinnan bakgrund som f.d. redaktör på nyhetssajten "Nyheter24", då under den folkpartistiske juden Aaron Israelsons ledning. Oscar är numera någon sorts frilansare och mediakonsult med arbeten för Aftonbladet, men även Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Sydsvenskan och konkurrerande Expressen.
Helena Trus. |
Judinnan Helena Trus på Aftonbladet är en propagandist som hängivit sig åt snyftartiklar om stackars förföljda judar och ondskefulla "antisemiter".I artikeln "Jag kommer aldrig ta av mig Davidsstjärnan" (Aftonbladetbilagan Hela veckan söndag, 11/10-2013), beklagar hon sig:
"Hon pekar på Davidsstjärnan som hänger på en tunn guldkedja runt min hals. Vi ska aldrig glömma. Vi ska vara stolta. [...] Adolf Hitlers hela idé var ju att jag, pappa, syster Sara aldrig skulle få finnas. Att jag aldrig skulle ha kunnat skriva den här texten. Att vara jude i Sverige, i världen, är fortfarande inte enkelt. Det är inte helt lätt att ha en betydelsefull och självklar känsla för Israel utan att hamna i diskussioner om politik, konflikter och hat.
Judehatet gör sig ständigt påmint. I Malmö berättar judar om glåpord och hot."I propagandaartikeln "Barnet i min mage är ett fuck you till Hitler" (Aftonbladet 27/1-2015), skriver Trus delvis på autorepeat:
"Att vara jude i Sverige, i världen, är inte enkelt. Det är inte enkelt att ha en betydelsefull relation till Israel utan att hamna i diskussioner om politik, konflikter och hat.
När kriget mellan Israeliska trupper och Hamas återigen startade i somras ökade antisemitismen i Europa. Judar får kollektivt stå till svars för Israels agerande och judehatet förkläds ofta som Israelkritik.
Ska vi någonsin komma vidare i debatten måste omvärlden kräva en ömsesidig respekt, från både Israel och dess grannländer. [...]
I kväll i synagogan i Stockholm ska jag, min pappa och farmor hedra alla miljoner människor som mördades av nazisterna under Förintelsen. Mördade, bara för att de var judar. "En orsak till att svenska judar "får kollektivt stå till svars för Israels agerande" är väl helt enkelt att de finansierar just denna stat, skickar sina söner att slåss i dess armé och att det svensk-judiska ledarskapet paraderar med den israeliska flaggan och ständigt bedyrar sin eviga kärlek till just Israel.
Ett annat Trus-alster är artikeln "Hur många måste dö innan klockan ringer?" (Aftonbladet 16/2-2015). Här blandas också "förintelsen" ihop med den palestinska motståndsrörelsen Hamas kamp mot de khazarjudiska ockupanterna från Polen och Ryssland:"Att en människa mördas bara för att han eller hon är jude är för mig inget nytt. [...] Det upptrappade judehatet började inte i somras på grund av kriget mellan Israeliska trupper och Hamas. Inom nazismen och den extrema islamismen är antisemitismen sedan länge ideologisk förankrad. Den utgör en del av deras världsbild. [...]
Hur många fler judar ska behöva mördas innan väckarklockan ringer?"
Man ser här hur Israelmaffian placerat ut sina hantlangare på olika i platser av inflytande i media-Sverige så att alla täcks in; de som inte kommer läsa Helena Trus alster i Aftonbladet lär istället läsa Naomi Abramowiczs likartade artiklar i Expressen eller Göteborgs-Posten.
***
Den tidigare på Expressen etablerade juden Fredrik Nejman har på senare tid agerat som medarbetar på Aftonbladets sportbilaga, där han i november 2000 var delförfattare i ett "avslöjande" om den legendariske svenske idrottsledaren Clarence von Rosens nazistiska kopplingar, då denne skall ha umgåtts med Hermann Göring och träffat självaste Adolf Hitler himself.
Stephan Mendel-Enk är en annan medlem av den judiska sekten som skriver i Aftonbladets sportsidor (2000). Stephan Mendel-Enk tillhörde förut redaktionen på Judisk Krönikas ungdomsbilaga "Mish Mash". Innan dess har han varit journalist i Länstidningen, Södertälje. Stephan Mendel-Enk har också setts skriva sporadiskt i Dagens Nyheter och är sedan hösten 2004 krönikör på Metro och lanseras samma år som "författare".
En annan från den judiska gruppen som också skrivit på Aftonbladet så sent som sommaren 2000 var judinnan Irene Sokolow. Därefter sågs hon arbeta som journalist på juden Lars Weiss´ tidning Stockholm News för att sedan när denna lades ned börja skriva telegram för TT. Hon har också skrivit i Expressen (1999 och 2003).
Irene Sokolows far var juden Gena Sokolow vars egentliga namn var Enoch Smolarczyk, en man som enligt DN (16/11-2000) "kom från en fattig judisk familj" i Polen. Som judisk aktivist lämnade han Polen för Sverige 1969 i samband med att polackerna fick upp ögonen för alla de judar på olika styrande befattningar som verkade för Israel och sionismen - i strid mot landets officiellt proarabiska hållning. Gena Sokolow har förutom Irene en annan dotter, Paulina Sokolow, som också verkar inom det svenska samhället. Så sent som 2001 sågs Paulina Sokolow som pressekreterare för det bemärkta - och av mögel märkta - Moderna Muséet i Stockholm.
Och på Aftonbladets ledarsida har man också sedan 2000 kunnat se regelbundna politiska satirer tecknade av judinnan Joanna Rubin-Dranger, som f.ö. också medverkar i tidningen Judisk Krönika. Hon verkar alltså spela samma roll på Aftonbladet som tecknar-juden Martin Lamm på sin tid gjorde på Dagens Nyheter.
"Det är ingen nyhet att de svenska judarna genom många olika kanaler bedriver ett lobbyarbete för Israels sak."
"Vi måste kämpa för och försvara Israel med alla de medel som står till vårt förfogande."
- Willy Salomon, vice ordförande i Stockholms Judiska Församling, i tidskriften Judisk Krönika, nr.4-5/1988, sid. 36 och 37.
***
Upsala Nya Tidning utgör ett intressant exempel på sionistiskt maktövertagande.Lennart Hirschfeldt (död 2004), jude och utrikespolitiskt intresserad, började raskt sin karriär genom att 1948 inta VD-position på Utrikespolitiska Institutet. Från denna förhöjda plattform kunde han senare agera politiskt, bl.a. som utrikespolitisk kommentator på Sveriges Radio åren 1949-1961, d.v.s. under samma period som Israel skapades och etableras på ockuperad arabisk mark. När han sedan efter åratal på posten som VD 1960 går in i mediernas värld så ser man till att en judisk allierad, professorn Karl Birnbaum, som får äran att ta över chefpositionen på Utrikespolitiska Institutet (en position denne behåller t.o.m. 1970).
Lennart Hirschfeldt går därefter mer helhjärtat in i mediernas värld och blir chefredaktör för den ansedda Upsala Nya Tidning. Denna position håller Hirschfeldt 1960-1982, men även många år efteråt fortsätter han verka och påverka i egenskap av ordföranden i styrelsen för AB Upsala Nya Tidning.
Bland andra positioner denne jude erövrat kan vi nämna posten som Publicistklubbs ordförande 1963-1966. Han har också varit styrelseledamot fr.o.m. 1972 och åren 1977-1982 ordförande för branschorganisationen Svenska Tidningsutgivareföreningen samt ledamot av beredskapsnämnden för psykologiskt försvar 1962-1974 och dess ordförande åren 1980-1983.
Lennart Hirschfeldt har också hunnit med att vara styrelseledamot i Uppsala Universitet under perioden 1977-1980.
När Lennart Hirschfeldt gifte sig blev hans hustru dotter till ett hovråd (John Sjögren). F.ö. var sonen till hovrådet Sjögren ingen annan än Per Sjögren, pro-sionistisk bokförläggare och vice VD och VD på Rabén och Sjögrens bokförlag, och som tidigare varit gift med judinnan Suzanne Bonnier.
Lennart Hirschfeldts dotter är professorn Lena Marcusson (född 1946). Hon har höga positioner inom den akademiska världen som professor i förvaltningsrätt vid Uppsala Universitet sedan 1997 och är prorektor för detta universitet sedan 1997. Således en judinna med mycket makt inom utbildningsväsendet. Därutöver har Marcusson också inflytande inom UNT då hon sitter i tidningens styrelse sedan 1996.
Lennart Hirschfeldts son, Johan Hirschfeldt, har Radio Islam tidigare haft mycket att tala om då det var han som innehade posten som Sveriges Justitiekansler (Judisk Krönika) och det under en period när anmälningarna från sionistlobbyn mot Radio Islam haglade, och det var just han - juden Hirschfeldt - som skulle handha detta ärende. Tala om den judiska versionen av "opartisk bedömare"! Det hela blir inte mindre korrupt när det visar sig att Svenska Kommittén mot Antisemitism som stod bakom dessa anmälningar leddes av en viss herre vid namn Håkan Holmberg, som av en av alla dessa "slumpfaktorer" råkade vara en man som stod Justitiekanslerns egen far, Lennart Hirschfeldt, nära.
Det förhåller sig nämligen så att den folkpartistiske politruken Holmberg är aktivt medverkande på Upsala Nya Tidning sedan så långt tillbaka som 1978 och var t.o.m. tidningens politiske redaktör sedan 1984! Sedan dess har sionisten Håkan Holmberg avancerat ytterligare inom UNT. 1997 blev han tidningens utrikesredaktör och i december 2001 rapporterades det att han fått den upphöjda posten som politisk chefredaktör.
Vi har tidigare tagit upp Holmbergs olika sionistiska engagemang, förutom det att han fr.o.m. 1989 var ordförande i den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. Han var en av de rabiata skribenterna i boken "Det eviga hatet" utgiven av Bonniers 1993 och riktad helt mot Radio Islam, han flitigt missbrukat sina sidor i UNT för att bedriva sin politiska propaganda och som belöning för sina insatser erhöll han 1996:års "Aaron Isaac"-stipendium från Judiska Församlingen i Stockholm. Enligt Judisk Krönikas bilaga "Magasinet", nr.1-1996, får han det för "hans insatser för de rysk-judiska invandrare, som sökt asyl i Sverige", men vi tror snarare att det är hans allmänt projudisk/prosionistiska aktivism som på detta sätt belönas.
Håkan Holmberg har även samarbetat med Samfundet Sverige-Israel. I Menorah, nr.1-1994 berättas hur Holmberg deltog vid ett som möte som hölls av Samfundets lokalavdelning i Eskilstuna oktober 1993, där han höll ett föredrag för de sionistiska åhörarna om "Antisemitismen - förr och nu".
Vi kan avslutningsvis berätta att Johan Hirschfeldt av regeringen sedan blev tillsatt att bli president för Svea Hovrätt - hovrättspresident. Johan Hirschfeldt är gift med Ingvar Beckman, dotter till förlagschefen Birger Beckman.
***
I UNT:s tidiga historia kan man notera att den sionistiske tidningsmannen Per Wrigstad hade en period på UNT, dit han kom 1938, för att sedan 1944 gå över till nystartade Expressen och där bli politisk redaktör och sedan chefredaktör. Mer om denne sionistiske profil berättar vi i vårt kapitel om Expressen.
Lennart Josephson från de judiska klanerna Josephson samt Fränckel (på mödernet), var kritiker på tidningens kulturdel under 1930-talet innan han gick över till Sydsvenska Dagbladet.
Kulturjuden Leif Zern var också verksam på UNT i mitten på 1960-talet, innan han gick över till Stockholms-Tidningen för att sedan gå vidare och bli kulturchef på Expressen.
UNT:s Svante Thorell, redaktionschef och ansvarig utgivare, är också en av de svenska massmedieprofilerna som samarbetar med de sionistiska organisationerna i detta land. I artikeln invid från Menorah, nr.2-1993, berättar sionisterna själva stolt hur Svante Thorell deltog i ett av Solidaritetskommittén för Israel anordnat två-dagars seminarium om Israel och massmedia.
Svenska massmediaprofiler på två-dagars seminarium i regi av Solidaritetskommittén för Israel och medverkan av Israels dåvarande ambassadråd i Sverige, Yigal Caspi.
Notera att UNT:s Svante Thorell, redaktionschef och ansvarig utgivare, var en av deltagarna.
***
|
|
Under Håkan Holmbergs förmyndarskap har man kunnat se flera judiska aktivister beredas plats, särskilt under den s.k. Bergman-affären. Då kunde man läsa lögnaktiga inlägg skrivna av exempelvis Rolf Hersson, jude från redaktionen vetenskapsradion och programledare för Vetandets Värld, P1, och den sionistiske aktivisten och från Polen invandrade juden Julian Ilicki.
Denne filur Ilicki är s.k. fil. dr i sociologi och forskare i samhällsvetenskaplig judaistik vid sociologiska institutionen, Uppsala Universitet och han har tidigare författat doktorsavhandlingen om judisk identitet "Den föränderliga Identiteten" samt medverkat i Jackie Jakubowskis bok "Judisk Identitet". Ilicki är också aktiv i "Sällskapet för Judaistisk forskning" och har varit medlem i redaktionen för tidskriften "Nordisk Judaistik" samt var styrelseledamot i Judiska student- och ungdomsföreningen i Uppsala, 1973-1978, styrelseledamot i Polsk-Judiska Föreningen i Sverige), ordförande i Judiska föreningen i Uppsala, 1991-1995 och styrelseledamot i Judiska föreningen i Uppsala, 1995-1997.
Julian Ilicki. |
Som en del av hans sionistiska aktivism var Ilicki styrelseledamot i Zionistiska Federationen i Sverige, 1978-1982 och medgrundare av och styrelseledamot (kassör 1984-1990) i Samfundet Sverige-Israel i Uppsala, åren 1984-1991.Som en del av denna aktivism för Israel har han 1995 skrivit C-uppsatsen "Nyhetsvärdering. En studie över den massmediala bevakningen av Radio Islam 1989" samt på engelska "Antisemitism in Swedish Academia: The Bergman Affaire - Report submited to the Fifth European Congress of Jewish Studies, Copenhagen, Denmark, 1994", den senare i samarbete med Stéphane Bruchfeld från Svenska Kommittén mot Antisemitism och en del av den judiska repressionen mot den svenske akademikern och professorn Jan Bergman, den s.k. "Bergman-affären".
Detta är alltså den typ av människa som Holmberg et consortes låter komma till tals i sin tidning.Man upplåter även plats för den sionistiska organisationen Kosmopol under juden Daniel Schatz att driva sina kampanjer, exempelvis i UNT (8/7-2000) "Välpolerad propaganda i Salt".
När nu Holmberg avancerat ytterligare så kan man förvänta sig att tidningen förvandlas till ett propagandaflygblad i Svenska Kommittén mot Antisemitisms händer
***
SDS är en daglig morgontidning i Malmö, och utgjorde resultatet av en sammanslutning 1872 av den 1848 grundade Snällposten och 1870 grundade Sydsvenska Dagbladet. Sammanslutningen fick namnet Sydsvenska Dagbladet - Snällposten, (SDS), och har blivit den största dagstidningen i Sydsverige.Sydsvenska Dagbladet var ursprungligen konservativ men har gradvis köpts upp av Bonniers och numera står Bonnier AB som tidningens huvudägare. På så vis har SDS hamnat under deras judeo-"liberala" vingars beskydd.
Sydsvenska Dagbladet startade 1948 även tidningen Kvällsposten, som kom att bli den dominerande kvällstidningen i Malmö, läs mer om denna tidning i dess eget avsnitt. 1999 trädde Sydsvenskans försäljning av Kvällsposten till Bonniers Expressen AB i kraft.
|
I SDS:s styrelse (2001) satt följande sionistiska individer: judarna Bengt Braun, (vice ordförande) och David Bonnier (suppleant) och shabbez gojen Per T. Ohlsson (ledamot/chefredaktör).Hur är det då med SDS och Israelbevakningen? Gör Bonniers ägande och i SDS ingående aktörers personliga politiska uppfattningar, att man kan misstänka att även denna betydelsefulla tidning stödjer en stat som öppet trotsar FN och världssamfundet?
På tidningens officiella hemsida talar man vackert om Sydsvenska Dagbladet som:
"[...] en oberoende liberal morgontidning som i sin opinionsbildning står fri från bindningar till politiska partier och andra organiserade samhällsintressen. Sydsvenskans nyhetsförmedling är i alla aspekter självständig och opartisk. Olika åsikter skall i tidningen speglas sakligt och ärligt."Vilket förstås låter alldeles förträffligt. Man skriver vidare på sin hemsida:
"Tidningen skall på ledarplats [...] och slå vakt om den politiska demokratins principer, alla människors lika värde [...]."
Dock är det lite si och så med dessa deklarationer om opartiskhet och människors lika värde när det gäller Palestinafrågan.
Det är nämligen så att det finns en fanatisk sionist, en kristen dito, vid namn Ralph Haglund, som har för vana att samla vad han anser var Israel-hets och "antisemitism" i just Sydsvenska Dagbladet och Haglund har länge polemiserat med tidningens redaktörer. Denna polemik har Haglund sedan oredigerat publicerat på sin egen hemsida, och den har givit oss en del intressant information, som vi förstås tackar honom för.
Per T. Ohlsson, SDS:s politiske chefredaktör och således på en ledande chefsposition, skrev ett mail-svar till sionisten Ralph Haglund, då Haglund i ett tidigare mail bl.a. talat om "den massiva antisemitiska propagandan i massmedia". (Se Haglunds hemsida på http://www.torget.se/users/g/GaNdAlF/1997.html. Observera att sionister brukar ha för vana att ändra inehållet på sidor vi hänvisar till!)
I detta svar från Per T. Ohlsson (skickat 18 Dec 1996 från per.t.ohlsson@sds.se, till Haglund på llaralph@gemini.ldc.lu.se, under Subject: Ang: Antisemitism i SDS) skriver Ohlsson:
"Att ens antyda, vilket du gör i din rubrik, att Sydsvenskan ägnar sig åt antisemitism är en oacceptabel oförskämdhet. Få stora tidningar i Sverige har så konsekvent slutit upp på Israels sida som Sydsvenskan. Fråga israeliska diplomater Fråga den judiska församlingen i Malmö som förra året inbjöd mig att vara huvudtalare vid minnesceremonin för Yitzhak Rabin i Malmö synagoga."Senare i mail-debatten med Sydsvenskan kommer sionisten Haglund, som bl.a. beskyller tidningen för att skriva som Radio Islam, i polemik med Jan Wifstrand, som då var ansvarig utgivare (1992-1998) och chefredaktör på tidningen.
Wifstrands e-mail skickat till Haglund finns också publicerat på den senares hemsida (daterat 6 Mars 1997, subject: "Antisemitism i SDS", mailet skickat till Haglund på dennes adress: llaralph@gemini.ldc.lu.se).
För att försvara sig mot Haglunds anklagelse om "antisemitism" skriver Wifstrand om Sydsvenska Dagbladet och:
"[...] ledarsidan, mycket ofta Israelvänlig och den enda sida där vi bedriver egen opinionsbildning [...]."
Sammanfattningsvis:
Per T. Ohlsson skriver att "få stora tidningar i Sverige har så konsekvent slutit upp på Israels sida som Sydsvenskan" och anser att t.o.m. att terrorstatens diplomater kan skriva upp på det ("Fråga israeliska diplomater").
Jan Wifstrand talar i sin tur om SDS:s opinionsbildande ledarsida som "mycket ofta Israelvänlig".
Här har vi således två nyckelpersoner på tidningen som avslöjar att när det gäller apartheidstaten Israel, en stat som bryter mot mängder av FN-resolutioner, som bombar flyktingläger, som använder sig av internationell terrorism och dödsskvadroner, som t.o.m. dödar FN-personal och attackerat FN-förläggningar, som sanktionerar tortyr och där man t.o.m. under en period hade krossandet av palestinska demonstranters armar och ben med för ändamålet speciellt framtagna påkar som landets officiella policy - ja då är det ett land som tidningen SDS förlänar sitt massmediala stöd!
Behöver man egentligen säga så mycket mer.
Det visar i alla fall att Sydsvenska Dagbladets tal om opartiskhet och allas lika värde inte gäller palestinierna.
Jan Wifstrand - då i egenskap av SDS:s chefredaktör - får pris av den judiske direktören Johan Bonnier.
Februari 2003 belönas Wifstrand ånyo av Bonniers och erhåller den mäktiga posten som ny chefredaktör för Bonnier-ägda Dagens Nyheter, efter Hans Bergström.
Per T. Ohlsson är också en typisk Bonnier-gosse. Exempelvis såg man honom sitta i juryn för Bonniers Stora Journalistpris för år 2001.
Och han har lärt sig att använda det av våra svenska sionister så omtyckta aggressiva förhållningssättet i sin polemik mot sina meningsmotståndare, där man undviker sakfrågan och istället vinklar in sig på frågan om någon är mot judar eller inte.
Exempelvis gjorde han ett utfall i TV-programmet "Agenda" på SVT (16/9-2001, ett program om attackerna mot WTC och Pentagon), mot att man tidigare i samma programinslag låtit den judiske dissidenten och av sionistiska judar föga omtyckte Noam Chomsky komma till tals. Ohlsson vände sig mot att Chomsky kom till tals då han skulle ha varit en person som försvarat revisionisten Robert Faurisson. Alltså det gamla vanliga tricket med guilt by association.
Alla som är insatta i problemet vet ju dock att Chomsky ingalunda har försvarat Faurissons teser om andra världskrigets historieskrivning. Chomsky har, i yttrandefrihetens namn, försvarat Faurissons rätt att uttrycka dessa för vissa grupper så misshagliga åsikter.
Detta visar att Chomsky är vida mer "oberoende liberal" än vad en Per T. Ohlsson i Skåne någonsin kan bli.
Per T. Ohlsson visar vidare in proisraeliska nerv och entusiasm för den judiska varianten av apartheid praktiserad i den judiska kolonialstaten "Israel", genom att också skriva i den svenska sionismens tidskrift Judisk Krönika under 2002.
Förutom de två pro-israelerna Wifstrand och Ohlsson vi nämnt ovan har man i början av 1990-talet haft juristen och trixaren Jesús Alcalá som en av SDS:s mest berömda skribenter. Det var här denne judiske domptör började göra sig hörd och känd, något som sedan möjliggjorde hans inbrytning i Dagens Nyheters kultursidor och fruktsamma samarbete med kulturjudarna Ruth, Zaremba & Co.
I redaktionen för SDS kan vi också notera två namn som varit aktuella under 1990-talet, de är Claes Fürstenberg, från den kända gamla judiska klanen med samma namn, samt Eva Rothstein.
Juden Peter Sommerstein som gått över från SVT till Bonnier-ägda Sydsvenska Dagbladet var fr.o.m. mars 2003 t.o.m. maj 2004 redaktionschef och administrativ redaktionschef på SDS - gedigna poster som stod under hans befäl. Dessförinnan hade Sommerstein en lång bakgrund på SVT Malmö som vi berättar mer om i avsnittet om SVT.
Peter Sommerstein lämnade Sydsvenska Dagbladet i maj 2004 men såg till att bibehålla sin Bonnierska tillhörighet då han i augusti 2004 erövrade den mäktiga posten som ny nyhetschef på likaledes Bonnier-ägda TV4, en TV-kanal under kontroll av "halvjuden" Jan Scherman.
***
På Sydsvenska Dagbladets kultursidor hade man1944-1971 haft den judiske skribenten Lennart Josephson (på mödernet också från Fränckel-klanen), som tidningens teater- och litteraturkritiker. Under en period på femtiotalet var Josephson, likt flera andra kulturjudar, redaktör för kulturtidskriften Ord & Bild.
En annan judisk aktör på SDS kultursidor var den berömde tonsättaren Sten Broman (1902-1983), som via modern Dagmar Berlin, var ättling till den till kristendomen konverterade juden Abraham David Brody (-Berlin)
Not: Som vi berättar i vårt introduktionskapitel anser ledande judar att konversion till kristendomen inte har någon betydelse för en persons judiskhet då judendomen ej är någon vanlig religion utan mer ett stam/folkbegrepp.
Sten Broman, son till anatomiprofessorn Ivar Broman, var musikkritiker på Sydsvenska Dagbladet/Snällposten 1923-1968.
Därutöver var Sten Broman VD för S. Smiths kammarmusikförening och engagerad för radiorapsodiserier, TV-serier ("Musikfrågan") och filmmusik m.m. Han lät sig som den jude han var inte nöjas med detta utan ville också klättra högt på statustrappan. Således blev han ordförande för svenska sektionen av International Society for Contemporary Music 1930-1962, och vice president för International Society for Contemporary Music 1956-1959.
Stens judiske bror Tore Broman var en berömd läkare som blev professor samt överläkare vid Sahlgrenska sjukhuset. Deras syster Erna var i sin tur var gift med den kände psykdoktorn Gunnar Holmberg som bl.a. var chef för psykiatriska kliniken på Danderyds sjukhus i Stockholm.
Jöran Mjöberg (född 1913), är en professor som är verksam inom litteraturhistorieområdet. Mjöberg stammar på mödernet från den judiska klanen Josefson (med enkel "s") och har bl.a. varit styrelseledamot i Pär Lagerkvist-samfundet sedan 1990.
Jöran Mjöberg har varit flitig kulturskribent i BLM, men skriver också i Sydsvenska Dagbladet och i Svenska Dagbladet, gärna om just judar och judiska ting.
En annan judisk kulturskribent på Sydsvenska Dagbladet är författaren och musikern Jaques Werup, från den judiska matthandlarfamiljen Nessim. Han skriver även i sina böcker om s.k. "judiska teman" och har till och med varit aktuell som skribent i sionistridskriften Judisk Krönika.
I en intervju i Judisk Krönika, nr.6-1983, berättar Werup att "- Det judiska har alltid lockat mig och jag tycker om mitt lilla judiska arv" och att han "är attraherad i rotlösheten i den judiska litteraturen".
Jaques Werup gör även musik och ihop med Jan Troell, var Werup också ansvarig för manus till filmen "Så vit som en snö" (2001). Vi skriver mer om Jaques Werup i vårt avsnitt om judiskt inflytande inom författarvärlden.
Filmregissören Marianne Ahrne (född 1940) skriver också recensioner i SDS i egenskap av kritiker. "Feministen" Ahrne deklarerar sig öppet som judinna, deltar i stödgalor för Israel och medverkar i Judisk Krönika. Vi skriver mer om hennes i vårt avnitt om judiskt inflytande inom filmen.
Även Kristian Gerner, den judiske "historikern" som vi berättar mer om i vårt avsnitt om Svenska Dagbladet, har också frekvent skrivit i SDS.
Peter Luthersson, universitetslektor vid litteraturvetenskapliga institutionen i Lunds Universitet och SvD:s kulturchef 1993-2001 tillhörde SDS:s kulturredaktion 1989-1993, men skriver även ånyo i tidningen efter att han slutat på SvD. Luthersson, som vi berättar mer om i avsnittet om SvD, sitter sedan 2002 i Judisk Krönikas redaktionskommitté.
En annan jude som fått sina alster publicerade på Sydsvenska Dagbladet är Talmudist-juden Salomon Schulman, en skånsk barnläkare och debattör som är oerhört obsessiv med det judiska. Han är också bunden till Judisk Krönika, men på en mer stadig basis då nästan varje nummer har något kåseri av honom om "gojer" och annat otyg.
Salomon Schulman har också setts skriva i tidskriften "Menorah". I vårt avsnitt om Dagens Nyheter där han skriver under rubriken "Salomos Blomster" ger vi lite intressanta exempel på hans journalistik.
Alexander Agrell, musikrecensent i SSD (2004), har också setts skriva i sionistgängets offentliga publikation Judisk Krönika, där han förärade deras tidskrift med artikeln "Musiken tar över när politiken ger upp", i Judisk Krönika, nr.2-2004.
En annan från sionistmaffian som upplåts plats för propaganda på Sydsvenska Dagbladet-kultur är Thomas von Vegesack, en gammal Bonnier-man som hela sitt liv umgåtts med judar och sionister och som dessutom är medlem i den sionistiska organisationen Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter som leds av juden Gerald Nagler. Exempelvis kunde man se Vegesack skriva en förintelsepropagandartikel på Sydsvenska Dagbladets kultursidor, 8/11-2001.
En annan tidigare medarbetare i SDS är den folkpartistiska politikern och f.d. hälsovårdsministern Karin Ahrland som är stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism och som har suttit i priskommittén för den sionistiska "Kiki och Bertil Neumans Fond" för att premiera judisk-sionistiska aktivister 1989, se Judisk Krönika, nr.3-1989. Hon har också varit verksam i Svenska Dagbladet.
Juden Daniel Schatz och dennes liberala sionist-nätverk "Kosmopol" som vi berättar mer om i vårt avsnitt om Folkpartiet och LUF, upplåts också plats i SDS för att där bedriva förintelsepropaganda. Schatz är en ung judisk aktivist från den nya generationer israelaktivister inom folkpartiet ihop med judarna Aaron Israelson och Peter Wolodarski.
Not: Namnet "Richter" är enligt judarna ett judiskt namn och vi har noterat att en av de tre intressenterna bakom den kombinerade tidningen Sydsvenska Dagbladet/Snällposten år 1872 var en viss Mauritz Richter, men huruvida han verkligen tillhörde det utvalda folket veta vi icke. Vi har även noterat att tidningen under 1990-talet hade en krönikör vid namn Jan Richter, men vet ej heller där om denne Richter på något sätt är förbunden med föregångaren och om de verkligen har någon judisk koppling (även om namn-tricket ofta är behjälpligt och används ständigt av judarna själva för att som de säger, avslöja vilka som är "av de våra").
Även Anna Grosskopf, som var ansvarig utgivare på SDS 1998-1999 och tog över efter sionisten Wifstrand, har vad judarna kallar "ett judiskt namn". Men då det även finns icke-judiska tyskättlingar med samma efternamn lämnar vi frågan öppen men tar gärna emot information som kan klargöra förhållandena.
Göteborgs-Posten - GP Introduktion
Göteborgs-Posten är en ledande dagstidning i Göteborg som grundades år 1858 juden David Felix Bonnier (1822-1881), bokhandlare och förläggaren och tillika bror till klanhövdingarna Adolf och Albert Bonnier.
David Felix Bonnier var också chefredaktör under en första period i tidningens historia.
Göteborgs-Posten tillhör den liberala tidningssfären och är folkpartistisk och stod på många sätt närmare partiet än konkurrenten GHT. Efter GHT:s fall 1973 blev GP ensam kvar på morgontidningsmarkanden i Göteborg.
1970 hade GP förvärvat kvällstidningen Göteborgs-Tidningen från GHT-koncernen. 1990 slog man ihop GT med den Malmö-baserade kvällstidningen Kvällsposten och gav ut en kvällstidning under namnet iDAG. Men när detta samarbete sprack kom sedan Bonniers in, och det är nu de som har direkt kontroll över och äger kvällstidningen GT.
Göteborgs-Posten Nya AB är dotterbolag till Tidnings AB Stampen som ägs av den familjen Hjörnes nuvarande heljudiske huvudman Peter Hjörne, och där hans judaiserade far Lars Hjörne varit ordförande. Ett mediebolag som också har varit huvudägare för tidningarna Nerikes Allehanda och Hallandsposten.
Not: F.ö. har Nerikes Allehanda åren 1980-1985, haft Per Ahlmarks kompis Hans Bergström (sedermera chefred på DN, som chefredaktör och ansvarig utgivare.
Enligt beräkningar 1993 var Hjörnes Tidnings AB Stampen näst största tidningskoncernen i Sverige - han överträffades bara av den judiska familjen Bonniers. Så de två största tidningskoncernerna i landet är i händerna på två judiska familjer - detta i ett land där det officiellt inte finns något judiskt inflytande att tala om.
***
Historik
Låt oss gå tillbaka till tidningens tidiga historia. Den av Felix Bonnier grundade tidningen hade fr.o.m. 1925 advokat Sam de Maré som ordförande i GP:s styrelse. Advokat de Maré hade en syster, Maria, som var gift med den judiske doktor Carl Mannheimer, och själv var Sam de Maré gift med judinnan Göthilda Magnus, syster till bankdirektörskan Mannheimer. Sam de Maré arbetade också för den judiske vice häradshövdingen Harald Josephsons Advokatbyrå. Själv kom Sam från etablissemangskretsar som son till landshövdingen Samuel de Maré.
Not: Vi kan här också nämna att Sam de Marés son med judinnan Göthilda Magnus, juden Ernst de Maré, blev bankdirektör och var t.o.m. VD för Skandinaviska Banken i Stockholm 1963-1968.
Vi kan också berätta att ovannämnde juden Carl Mannheimer under åren 1933-1944 var ordförande i den Mosaiska (judiska) Församlingen i Göteborg. Carl var också farfar till Sören Mannheimer, en känd styrelsemedlem i Volvo (under den likaledes judiske Pehr Gyllenhammar), samt tidigare ordförande för 4:e AP Fonden och stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Sören var också gift med proisraeliska judinnan Carin Mannheimer, regissör, författare och TV-producent, och deras dotter är den bejublade Anna Mannheimer på SVT.
En av Göteborgs-Posten tidigare judiska medarbetare var den förste bibliotekarien Simon Aberstén (född 1865), verksam där 1896-1897, han gick sedan över till Handelstidningen.
En annan judisk skribent på GP var journalisten Guido Valentin (född 1895), som var verksam där fr.o.m. 1923 (innan dess var han bl.a. på SvD).
***
Harry Hjörne (1893-1969), tog över 1926 som huvudredaktör och ansvarig utgivare och blev på så sätt den som grundlade tidningens Hjörne-epok - en epok som fortsätter i detta nu med hans barnbarn Peter Hjörne som nuvarande huvudman.
Den tidigare huvudmannen för Hjörne-klanen - Harry Hjörne - var själv politiskt aktiv och var vice ordförande i Sveriges liberala parti 1932-1934. Denna allians mellan familjen Hjörne och våra dagars folkparti har alltjämt fortsatt.
I Harry Hjörnes memoarbok "Äventyr i tidningarnas värld" (utgiven på det judiska förlaget Gebers 1965), berättas att man innan Hjörnes övertagande hade försökt få tidningen att bli övertagen av familjen Bonnier. Man hoppades på att "familjen kunde ha ett sentimentalt intresse för tidningen därför att David Felix Bonnier hade varit dess initiativtagare och förste redaktör" (sid. 120).
Som förmedlare av denna affär sände man från Göteborg upp till Bonniers i Stockholm, en känd Göteborgsjude, Conrad Pineus bankir och "kulturmecenat", en person som förstås "var vän i huset". Bonniers första reaktion var dock att säga nej till förslaget.
Men försäljningsivrarna gav sig inte utan skickade en annan jude, bankdirektören Herman Israel Mannheimer, som representerade GP:s ägare, till Stockholm för att han istället skulle försöka övertyga sina judiska vänner om det profitabla med en dylik affär.
Bonniers blev nu mer tveksamma och skickade ner både Tor och Åke Bonnier för att på plats informera sig om läget.
Därefter gick Bonniers egentligen med på ett övertagande av Göteborgs-Posten men satte som villkor att Segerstedt, på konkurrerande tidningen GHT, måste godkänna överenskommelsen att Bonniers övertar och räddar hans konkurrent, GP.
Motivationen Bonniers skall ha givit till att man ville ha ett sådant arrangemang var följande: "Dels vill vi inte ha hans vassa penna riktad mot oss, dels vill vi inte riskera vår vänskap med honom." (sid.122 i Hjörnes bok). Då Segerstedt sedan blåvägrade till ett sådant Bonnier-övertagande var det bara för dem att ge upp försöket.
Efter Torgny Segerstedt Sr:s död 1945 började Harry Hjörne fraternisera med Segerstedts dotter Ingrid Segerstedt-Wiberg och de blev "goda vänner". Enligt Hjörne var "det en stor glädje" (sid. 178) att få knyta henne till Göteborgs-Postens politiska redaktion. Innan Ingrid Segerstedt-Wiberg kom över till GP hade hon 1949-1955 arbetat på Göteborgs-Tidningen.
Nu trädde hon in som redaktör på Göteborgs-Posten 1955, och avancerade till 2:e redaktör, 1969-1976.
Vi stannar upp lite vid Ingrid Segerstedt-Wiberg. Som dotter till agitatören Segerstedt var hon starkt påverkad av hans ord, men också hans fraternisering med den judiska maktens högre skikt i Göteborg.
Hon har alltid av judarna räknats som en när allierad som t.o.m. skriver i deras tidning Judisk Krönika, och som starkt engagerad folkpartist var hon riksdagsledamot 1958-1970. Med tanke på hennes pro-israeliska passioner kan det vara på sin plats att påminna om att hon sionist var ordförande för Sveriges FN-förbund 1968-1973.
Israels propagandister och lobbyister måste därför ha känt glädje när hon uppgraderades till redaktör på Göteborgs-Posten. Man hade då redan kraftigt sionistiska personligheter på den andra stora Göteborgstidningen GHT. Vi tänker där på huvudredaktören Harald Wigforss och hans judiska hustru Brita Wigforss (Felländer-Ahrnowitsch), personer vi berättar mer om i vårt avsnitt om denna numera nedlagda tidning.
Bror till Ingrid Segerstedt-Wiberg var professorn och akademieledamoten Torgny Segerstedt Jr.. Han har utmärkt sig som en av de främsta Israel-anhängarna och var ordförande i Samfundet Sverige-Israel 1975-1978 och senare dess hedersordförande. Torgny Segerstedt Jr. är mannen bakom Torgny Segerstedt-stipendiet som är de svenska sionisternas främsta pris och ges till de som har utmärkt sig i sin aktivism för Israel. Han har t.o.m. från Israel erhållit en antik vas som donerats som gåva från Israels premiärminister David Ben-Gurion. En vas som numera finns på Judiska Muséet i Stockholm. Torgny var också stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
På sin tid hann Harry Hjörne med att sitta i flera viktiga organisationer, bl.a. som vice ordförande för TT och i styrelsen för Pressbyrån. När det gäller hans medverkan i Tidningsutgivarföreningens styrelse ger han själv i sina memoarer bevis på den vänskapskorruptions som finns i de högre sfärerna. Harry Hjörne skriver i sin memoarbok "Äventyr i tidningarnas värld" (sid. 180):
"Anders Pers d.ä. hade ordnat så att jag blev vald till suppleant i Tidningsutgivarföreningens styrelse."Anders Pers d.ä. var den tidningsman som ledde Pers-familjen som styr över Vestmanlands Läns Tidning, en familj med sionistisk böjelse vars nuvarande huvudman Anders H. Pers arbetar för Förenade Israelinsamlingens tidning "Menorah".
Harry tvingades sedan ifrån styrelsen för Tidningsutgivarföreningen av personer som varit emot att han invaldes, men han återkom senare dit när han vuxit sig starkare.
Harry Hjörnes son, Lars Hjörne, började 1947 som medarbetare på faderns tidning för att sedan avancera och bli 2:e redaktör 1969 och chefredaktör 1969-1989.
Lars Hjörne hade då gift sig med Pehr Gyllenhammars judiska syster Anne Gyllenhammar (på mödernet från den judiska klanen Kaplan). Detta måste ha förstärkt honom i sin sionistiska övertygelse då man sedan kunnat påträffa hans namn i diverse sionistiska sammanhang. Exempelvis var Lars Hjörne, i egenskap av chefredaktör för GP, en av de prosionister och sionismens nyttiga idioter, som 1985 skrev på en lista, på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras (se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987).
Chefredaktör Lars Hjörne var också en av de många prosionister som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.8-1972, då de skrivit under ett upprop som publicerades i ett fyrtiotal svenska tidningar 1972 där man uppmanar läsarna att samla in pengar för att ryska judar ska kunna emigrera till Israel. Ett upprop där man tigger pengar för den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel. Bland initiativtagarna till insamlingen sågs sionister som Per Ahlmark, juden och TV-producenten Allan Schulman från Förenade Israelinsamlingen, och Samfundet Sverige-Israels Einar Rimmerfors.
Lars Hjörne kom också att bli stödmedlem i den pro-israeliska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism.
I Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1978, intervjuas Lars Hjörne i samband med Israels 30-års jubileum, där han berättar om sitt första besök i Israel:
"Hade jag inte förstått det förut, förstod jag då vad Jerusalem betyder för Israel och Israels folk. Vad som blottades för oss i den stunden var det unga Israels hjärta och själ."
Liksom sin far Harry har Lars Hjörne haft inflytelserika poster i medievärlden och satt exempelvis i TT:s styrelse fr.o.m. 1969 för att sedan vara TT:s ordförande 1978-1988.
Israel-anhängarna påstår att tal om sionistisk makt inom media bara är fnys - vad säger man då om att man haft en utpräglad Israel-anhängare och med den judiska gruppen t.o.m. ingift person som Lars Hjörne, som ordförande för TT i tio år. Är det "antisemitiskt" att tro att detta påverkat nyhetsutbudet och vilka åsikter som skall vara förhärskande angående Mellanöstern?
Om en öppet tysk-vänlig svensk hade gift sig med dottern till en ledande nazistisk beslutsfattare i den nazistiska regimen i Tyskland, och denne svensk sedan hade suttit som chef i Pressbyrån under det pågående andra världskriget. Vad hade judarna sagt då? Hade de stillatigande accepterat det och sagt att det inte hade någon som helst relevans vad denne svensk har för politiska sympatier och med vilka han gift in sig med? Vi tror knappast det. Snarare tror vi att det hade blivit ett djäkla liv.
Det nuvarande judiska ledarskapet under Peter Hjörne (Kaplan)
Citat av Göteborgs-Postens judiske chefredaktör och ägare Peter Hjörne, återgivet i Dagens Nyheter, 22/1-2002.
Lars Hjörnes judiske son Peter Hjörne är nu den som axlat manteln i familjeföretaget som direktör och chefredaktör för tidningen. Bland andra uppdrag är Peter Hjörne också styrelseledamot i Liberala Tidningars Kommanditbolag (liksom hans sionistiske vän Anders H. Pers), samt har suttit i Sydsvenska Dagbladets AB och Nerikes Allehandas AB.
Not: Den folkpartistiske sionisten Gunnar Helén, som var ordförande för folkpartiet 1969-1975, var f.ö. ordförande för Liberala tidningarnas kommanditbolag sedan 1976 och ordförande för Nerikes Allehanda 1976-1990. Gunnar Helén var ordförande för organisationen Tel Aviv Universitetets Vänner fr.o.m. 1977.
Peter Hjörne har också en judisk syster Marika Cobbold, som gift sig med en konteramiral i England och numera en känd bestseller-författarinna.
Det intressant med henne är att hon öppet går ut med att hon är judinna, vilket förstås då visar på att hennes bror Peter också är det - vilket vi ju egentligen också tycker han visat i handling.
I en hyllning till Marika Cobbold i tidskriften "Amelia", nr.6-1999, berättar hon själv:
"Jag betraktar mig som judinna vilket gör mig extra känslig för rasism."
En annan syster till Peter Hjörne är gift med ingen annan än Jan Carlzon, den svenske f.d. SAS-chefen som "upptäcktes" av Torsten Press, Mosaiska Församlingens ordförande, och där Carlzon t.o.m erhöll den judiska frimurarorganisationen B´nai B´riths utmärkelse "årets transportman"! (se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1985, som återges i vårt avsnitt om judisk makt inom affärsvärlden).
Således är Jan Carlzon ingen annan än Peter Hjörnes svåger.
Om farfadern Harry umgicks tätt med olika judiska Göteborgsprofiler, och hans far Lars Hjörne t.o.m. gift in sig i en judisk familj, så har Peter Hjörne gjort ytterligare för att befästa judaiseringen av Göteborgs-Posten.
Peter Hjörne talar t.o.m. öppet om sitt "självklara, långvariga engagemang för den judiska saken" (Göteborgs-Posten, 12/12-1999).
Under Peter Hjörne tid vid makten har Göteborgs-Posten exempelvis inlett samarbete med Förenade Israelinsamlingen och tidningen sponsrar även uppsättandet av en judisk s.k. Chanukkah-ljusstake i centrala Göteborg , lagom till jul (se Judisk Krönika, nr.1-1993).
Han tog också initiativ till att den judiska propagandafilmen "Schindler´s List" skulle visas i skolorna. Peter Hjörne kunde på sin ledarsida den 27/3-1994 stolt berätta att "vi på GP beslutat oss för att bjuda alla elever i årskurs nio och gymnasiet i Göteborg" på s.k. "skolvisningar" med det uttalade syftet "att alla ungdomar skall ha möjlighet att få se filmen". Självaste idén att skjutsa in barn och ungdomar på schemalagd sionistpropaganda rubricerad som "skolvisning" är barock och inte minst sagt djävulsk.
Del av artikel publicerad i Judisk Krönika, nr.3-1994.
Hjörne i samarbete med Judiska Församlingen ser till att sprida den judiska versionen av händelserna under andra världskriget till 10 000 icke-judiska skolelever.
Under firandet av Israels 50-års jubileum var Peter Hjörne hedersgäst och talare vid Förenade Israelinsamlingens festligheter i Göteborg. Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1998, berättar:
"I en fascinerande krönika över Israels historia använde sig chefredaktör Peter Hjörne, Göteborgs-Posten, av tidningens förstasidor som med feta rubriker beskrev landets dramatiska öden. Med dessa nedslag i historien fick man också se hur händelserna uppfattades när de ägde rum. Tidsandan och förändrade attityder under årens lopp blir sällan så tydliga som när man jämför tidningsartiklar från olika tidpunkter. Peter Hjörnes föredrag var ett mycket uppskattat inslag i denna fullmatade Israelkväll."
Peter Hjörne i trevligt judiskt umgänge med Israels ambassadörs fru (Mrs Nily Ben-Ami) och hustrun till Förenade Israelinsamlingens Göteborgsordförande, Renée Fibert, vid firandet av Israels 50-års jubileum.
Som sionist och judisk propagandamakare är Peter Hjörne självfallet ingen vän av Radio Islam. På GP:s ledarsida skrev han, 9/4-2000, upprört om Radio Islams information:
"[...] Förvirrad smörja? Javisst. Men den finns numera tillgänglig på nätet. Och i skolorna.Som GP avslöjade för en månad sedan föreläser Ahmed Rami numera i skolor i Stockholm. Ahmed Rami hade inbjudits till Frans Schartaus gymnasium. Där gavs han alltså möjlighet att propagera för att Förintelsen inte skulle ha ägt rum. Ahmed Rami dömdes 1990 för hets mot folkgrupp på grund av sina antisemitiska uttalanden i Radio Islams närradiosändningar.
[...]
I dag skriver Per Nygren och Arne Larsson om en resa till förintelselägren i Polen. En fasans resa till de sex läger som specialiserat sig på att mörda, framför allt judar. Med monstruös precision och effektivitet skred tyskarna till verket. Sex miljoner judar mördades under andra världskriget.
[...]
Allt annat är lögn även om man klär det i finare ord, som revisionism. Revisionister är inget annat än historieförvanskare och lögnare.Man kan undra varför det inte blev mer väsen om att Ahmed Rami inbjudits att föreläsa i skolor. Vad har han att göra i våra skolor?
När Karolina Matti bjöd nazisten Dan Berner att föreläsa på Umeå universitet för några år sedan ledde det till fällande domar för dem båda. Oavsett ett eventuellt rättsligt efterspel måste vi kunna vara säkra på att rasister, antisemiter och lögnare inte släpps in i våra skolor. Kan vi vara det?"
"Liberalen" Hjörne visar här att han tycker att yttrandefrihet ska råda, bara man inte bryter tabut att ifrågasätta de judiska påståendena om andra världskriget. Nej, då skall det helst bli rättsliga efterspel och aldrig, aldrig, skall "rasister, antisemiter och lögnare" - d.v.s. Israels och judendomens kritiker - tillåtas släppas "in i våra skolor". För enligt Hjörnes och hans likars mening skall det vara herrar Bruchfeld & Co från Svenska Kommittén mot Antisemitism som likt Sovjetunions politiska kommissarier skall stå för historieundervisningen och filtrera bort det som kan leda till att folk börjar tänka "fel".
Det är därför inte konstigt att man i konsekvens därmed under åren anställt personer rekryterade direkt från Israellobby-organisationernas led.
En annan sionistisk aktör på Göteborgs-Posten var Lennart Widing, som under 10 år var tidningens ledarskribent.I en hyllning till honom i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.3-1996, berättar man att han tillhör Samfundet Sverige-Israel i Göteborg, och "inför höstens årsmöte i göteborgsavdelningen [...] föreslagits som ny ordförande efter Mikael Romanus".
Widing berättar själv om sitt arbete för Israel i tidningen:
"- Jag tycker det är angeläget att förklara för alla, men speciellt för unga människor, varför det är så viktigt att ett land som Israel finns.Israel är ju ett nationalhem, som alltid tar emot alla judar som söker sig dit. Jag ägnade en period mycket tid åt att besöka judar i Sovjet, och det har varit glädjande att senare träffa dem i Israel."
Innan arbetet på Göteborgs-Posten var Widing ledarskribent vid GHT.
Widing är gift med centerpartisten Christina Rogestam, också aktiv i Samfundet Sverige-Israel och den som fick priset "Årets kvinna" av den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO, för år 1990.
Den sionistiske agitatorn Hagge Geigert, som tilldelades Torgny Segerstedt-stipendiet 1983 - Samfundet Sverige-Israels hedersutmärkelse, har länge skrivit och propagerat för Israel på Göteborgs-Postens sidor.
Detta var en av anledningar till att Geigert fick stipendiet, vilket judarna själva påpekade i en artikel i Judisk Krönika, nr.6-1983 (understrykningar nedan av Radio Islam):
" Stipendium till Hagge Hagge Geigert har tilldelats årets Torgny Segerstedt-stipendium. Stipendiet går till "någon i landet bosatt person som i tal eller skrift och i organisatorisk verksamhet under en längre tid utfört betydande arbete för att främja vänskapen med Israel".
Stipendiet som instiftades förra året då professor Torgny Segerstedt avgick som ordf i Samfundet Sverige-Israel, gick första gången till Jackie Jakubowski.
Hagge Geigert har i intervjuer, i egen spalt i Göteborgs Posten, i debattartiklar och på sin egen revyscen slagits för Israels folk. Hans hyllning till Israels f premiärminister Golda Meir, som på scenen gestaltades av Märta Ternstedt, var ytterligare bevis för var Hagge står.
- Hagges kamp för Israel är väldigt uppskattad och det var en enhällig styrelse om utnämnande honom till stipendiat, säger Nils Hallerby, ordf i samfundets lokalavdelning i Stockholm som handhar utdelningen av stipendier."
Not: Som vi berättade i vårt avsnitt om Expressen var Nils Hallerby politisk redaktör och även 2:e redaktör på Expressen. Dessutom var Hallerby samtidigt gift med en judinna från klanen Rosenbaum (och Herson). Under rättegången mot Radio Islam och Ahmed Rami satt samme Hallerby - som ju visat sig varit ordförande i Samfundet Sverige-Israels lokalavdelning i Stockholm - som folkpartistisk medlem av juryn! Den jury vars uppgift var att bestämma om Rami skulle kastas i fängelse eller inte.
År 2000 annonserade man stolt i GP att man knutit till sig två nya gästkrönikörer till ledarsidan. Den ene är sionisten Per Ahlmark från Samfundet Sverige-Israel och Svenska Kommittén mot Antisemitism. Den andre är Bo Rothstein, jude av österrikiskt-judiskt ursprung och professor i statskunskap vid Göteborgs Universitet samt samma år utsedd till ledamot av regeringens demokratidelegation.
Judinnan Margit Silberstein som vi berättar mer om i vårt avsnitt om Sveriges Television, har under 2000-talets början varit verksam som politisk reporter på Göteborgs-Posten. Hon och brodern Willy Silberstein (reporter på P1:s Ekot, och f.d. Expressen, SvD), är s.k. barn till "överlevande till förintelsen".
Bägge syskonen skriver i Judisk Krönika och Willy Silberstein har t.o.m. tillhört redaktionen för tidskriften Menorah, organ för Förenade Israelinsamlingen.
Sedan april 2003 är Margit Silberstein ny inrikeschef på Ekot i P1, Sveriges Radio. Fr.o.m. september, samma år 2003, blev Margits judiske bror Willy Silberstein ny utrikeschef på Eko-redaktionen. Således är svenska folkets inrikes- och utrikesrapportering i radion i händerna på de tvenne syskonen Silberstein. Här ett ypperligt exempel på det sionistiska maktövertagandet i Sverige, där anhängare till apartheid-ideologin "sionismen" stärker sitt grepp över informationsväsendet.
- Willy Silberstein i en artikel i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.3-1978.
Rumänien-födda Alice Teodorescu (född 1984) är sedan 2015 politisk redaktör och chef för Göteborgs-Postens ledar- och debattsidor. Hon har en bakgrund som jurist och syns flitigt på den borgerliga sidan i debatterna.
Att hon med sitt rumänska påbrå skulle ha något mot totalitarism är ett stort misstag, hon ställer 100% upp på sionismens doktriner och hennes utnämnande ses som en seger i de pro-israeliska kretsarna. Teodorescu har bl.a. visat sitt stöd med sitt detltagande på Förenade Israelinsamlingens fest i Göteborg 2012. Den sionistiska tidskriften Menorah (nr.2-2012) skriver:
"Även i Göteborg samlades man för att visa sitt stöd för Israel. Omkring 6o personer deltog i Förande Israelinsamlingens årliga Israelkväll på Elite Park Hotel den 18 april. Resultat blev fantastiskt! [...]
Och just hopp och framtid var de gemensamma nämnarna för kvällens alla fyra talare: Dan Fibert som i sitt välkomstanförande listade några av de många saker som Förenade Israelinsamlingen har gjort det senaste året, inte minst gett israeliska barn hopp om en framtid under det senaste Hamaskriget; Israels ambassadör Isaac Bachman gjorde samma observation; GPs förträffliga nya ledarskribent Alice Teodorescu, som när hon tillfrågades om hon vill vara huvudtalare vid middagen svarade "Det ställer jag gärna upp på". Hennes uppfriskade stil och nya toner på morgontidningen Göteborgs-Posten uppskattas av fler än undertecknad - Dan sammanfattade det snyggt när han introducerade Alice med "Morgonkaffet smakar numera GOTT sedan Alice kom till GP"."
Bild och bildtext ovan saxat från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-2012.
Teodorescu tillsammans med apartheidstaten Israels främsta anhängare inklusives dess Sverige-ambassadör Isaac Bachmann, med den judiska statens fana i bakgrunden.
Dan Fibert från Förenade Israelinsamlingen: "Morgonkaffet smakar numera GOTT sedan Alice kom till GP."Teodorescu har även skrivit ledare för en mängd andra tidningar som Svenska Dagbladet, Skånska Dagbladet, Oskarshamns-Tidningen, Gotlands Allehanda och Barometern samt figurerat som kolumnist i - hör och häpna - sossarnas Aftonbladet!
Samtidigt har Teodorescus ursprungsland Rumänien förvandlats till en judisk vasallstat; se och hör Israels president Shimon Peres för sina judiska fränder skryta: "Vi köper upp Manhattan, Ungern, Rumänien och Polen".
Är det kanske vad antidemokraten Teodorescu har i åtanke för Sverige när hon nu allierar sig med samma mäktiga minoritet på majoritetsfolkets bekostnad?
***
När sionisterna höll "årets stora Israelafton" på Park Avenue Hotel i Göteborg, 27/1-1996, var Per Nygren där för att få ett pris från Förenade Israelinsamlingen som tack för hans insatser (se annonsbilaga till Menorah, nr.4-1995).
Per Nygren är redaktör på Göteborgs-Posten.
alla judar!
***
Utrikesbevakningen
Som förmedlare av händelser från det av judar ockuperade Palestina hade GP under en period den då i Israel bosatta judinnan Anita Goldman, numera celeber författarinna. Hon skriver själv i Aftonbladet (18/10-2000) om "1989 då jag var stringer i Israel för Göteborgs-Posten". Anita Goldman var under sin vistelse i Israel gift med en ledande israelisk ämbetsman och dessutom regelbunden medarbetare och krönikör för Förenade Israelinsamlingen, i deras tidskrift "Menorah" - de sju armade ljusstaken.
Anita Goldman skriver också frekvent i Judisk Krönika (se Judisk Krönika nr.1-1991, nr.4-1999, nr.5-2000). Hösten 2001 avslöjade hon sig som en anhängare av judisk rasism då hon vägrade acceptera att 3000 av 4000 internationella organisationer, s.k. NGO:s, kallat Israel för en apartheidstat (se hennes uttalanden i TV4, 4/9-2001).
Judinnan Goldman, som är helt besatt av judiska ting och skriver böcker med judiskt innehåll som "Våra Bibliska Mödrar" (1988) och "Rita Rubinstein åker tunnelbana i den bästa av världar", har också länge varit skribent på Göteborgs-Posten kultursidor.
Sedan år 2000 är hon stadig krönikör på Aftonbladet även där pläderandes mot att man skall bojkotta Israel.
Anita Goldmans syster är pjäsförfattarinnan Marianne Goldman. Marianne är i sin tur är gift med Svenska Dagbladets kulturskribent Ricki Neuman, en typisk judisk rasist som också skriver regelbundet i Judisk Krönika. Ricki Neuman är i sin tur son till Bertil Neuman, mannen som instiftat det för judarnas så hedervärda Neuman-priset som ges till duktiga sionister och där SvD:s Israel-korrespondent Cordelia Edvardson och DN:s Nathan Shachar bl.a. hör till de lyckliga pristagarna. Ett fint exempel på sionistisk-judisk rundgång.
Staffan Hultman är en annan sionist som arbetar på Göteborgs-Postens utrikesredaktion.
Hultman samarbetar också med den sionistiska tidskriften Judisk Krönika. I Judisk Krönika, nr.2-1989 kan både läsa en inställsam recension av Hultman av SvD-korrespondenten Cordelia Edvardsons då senaste bok, samt en längre artikel av Hultman om hur snedvriden de svenska medierna är avseende Israel-rapporteringen. I den senare artikeln, som skrevs under den pågående första Intifadan, klagar Hultman på "det ensidiga skallet på Israel". Hultman anser - fräckt - att det skulle råda en censur i svenska medier mot att föra fram den israeliska propagandaversionen av händelserna i Mellanöstern och skriver om denna påstådda censur, där journalister i våra medier som "sökte ge en mindre hårt politisk styrd bild av Israel" (d.v.s. Israels version) "fann sig snart utestängda genom en variant av det yrkesförbud man anklagar andra nationer för att bedriva". Hultman skriver vidare:
"Och det gäller inte bara enstaka korrespondenter som varit verksamma i Israel - utan t o m höga chefer i den svenska mediavärlden som gjort sig skyldiga till det hemskaste av alla brott: att söka skildra den israeliska verkligheten som den är i akt och mening att ge publiken grund för egen bedömning i stället för att söka utsätta den för medveten politisk styrning."
Judisk Krönika, nr.6-1983, uppmärksammar att Staffan Hultman var en av en drös sionister som Morton Narrowe, Salomon Schulman och Alvar Alsterdal som bidragit med prosionistiska artiklar i den av sionister styrda tidskriften Studiekamraten, i dess dubbelnummer om staten Israel, 1983. Ett nummer där, enligt Judisk Krönika:
"[...] Staffan Hultman skriver om "Israel som en moralisk och historisk nödvändighet" [...]."
Och en sådan propagandist för Israels sak har man således haft som Israelkorrespondent för Sveriges Radio, Svenska Dagbladet och som journalist på utrikesredaktionen på GP.
***
Kultursidorna
På Göteborgs-Posten kultursidor har man länge haft Sune Örnberg, författare, kulturjournalist, som börjat som kulturredaktör på Göteborgs-Tidningen 1968-1972 för att sedan arbeta en period på GHT tills den tidningen gick i graven. Örnberg blev teaterkritiker på GP 1975 och sedan chef för GP:s kulturavdelning åren 1984-1990. Han ses som en vän av judarna och dök upp i den sionistiska tidskriften Judisk Krönika (Judisk Krönika nr.1-1998) där han skriver en recension av Judiska Teaterns uppsättning "Försoningsdagen".
Efter honom har man som tidigare biträdande kulturchef på Göteborgs-Posten -1995 och därefter kulturchef en viss Mikael van Reis från den kända Göteborgs-judiska klanen von Reis (inkom till Sverige i slutet av 1700-talet, med Andreas van Reis, känd judisk tobaksfabrikant verksam i Marstrand). Mikael van Reis kan på klassiskt judiskt vis - trots att han är ättling till judar som kom till landet för över två hundra år sedan - inte undanhålla sig för att på sina kultursidor bedriva propaganda (se exempelvis GP, 5/2-2000 om schweiziska banker som "tjuvhållit på mördade judars bankkonton").
En annan judisk kulturprofil som verkat på GP:s kultursidor är juden Otto Mannheimer, en person som vi berättat om tidigare, bl.a. i vårt avsnitt om Dagens Nyheter. Otto Mannheimer var kulturjournalist på GP åren 1975-1977 innan han sedan gick över till Bonnier-pressens Expressen och DN. Otto Mannheimer är sedan 1998 gift med Sveriges Radios Cecilia Uddén som tidigare var radions Mellanösternkorrespondent och senare är SR:s Washington-korrespondent.
En annan individ på GP:s kultursidor, om än inte jude så ändock kraftigt projudisk, är Magnus Haglund. Han skrev en sällsamt insmickrande hyllning till den judiske översättaren Ervin Rosenberg, en artikel som först publicerades i GP, men som p.g.a. arten av upphöjande av det judiska sedan blev återgiven i sin helhet i judarnas tidning, Judisk Krönika, nr.2-1996. Vilket om något visar att Haglund bedriver en judeglorifierande journalistik som faller judarna i smaken.
Man har på sina sidor också upplåtit sig åt sionistiska kampanjer som när ambassadör Bo Siegbahn påstod i Göteborgs-Posten att Jan Guillou tog emot utländskt understöd. Bo Siegbahn var en ambassadör i Israel och ledamot i Samfundet Sverige-Israel.
Not: Siegbahn är f.ö. bror till Kai Siegbahn, professor som fick halva Nobelpriset i fysik 198. Brödernas far, Manne Siegbahn (1886-1978), var också professor och erhöll också Nobelpriset i fysik 1925 och blev senare ledare för Nobelinstitutet för fysik.
Carl-Gösta Nisser är en person som varit chef för GP:s handelsredaktion. Han stammar från den judiska Wising-grenen. Hans farmorsmor, Sophie Benedicks, var sondotter till den kände judiske affärsmannen Michael Benedicks, och hon äktade den icke-judiske medicin professorn Per Wising. Carl Göstas far, med samma namn som sonen, var advokat, ryttmästare i kavalleriets reserv och kusin till både den likaledes judiske Raoul Wallenberg och hans halvbror Guy von Dardel.
Då judarna själv i Judisk Krönika spårar upp kända svenskars judiska bakgrund och gör ett nummer av det, så anser vi oss ha rätten att göra detsamma. Speciellt då det tydligt visar på hur judarna, när de väl valt att beblanda sig med värdfolket valt att rikta in sig på eliten och således fylla judaisera de övre skikten av samhället.
Dessutom kan uppenbarligen en person som kan visa på judiskt påbrå så långt tillbaks som 150 år sedan ändå kvalificera för att enligt Israels Lag om Återvändande, få bosättningstillstånd i Israel och automatiskt konverteras till att bli israelisk medborgare. Detta samtidigt som palestinier, för bara något decennium sedan etniskt rensade från sitt hemland, måste försmäkta i flyktingläger, i exil.
***
Vi kan här avslutningsvis tillägga att Per Yng som är chef för Rapportredaktionen på SVT (2004) har en bakgrund som dräng för sionistisk-judiska intressen. Per Yng kom nämligen till SVT år 1995 efter att ha jobbat hela 20 år på Göteborgs-Posten som reporter, sportchef, reportagechef och nyhetschef.
Då Per Yng anförtrotts rollen som nyhetschef på Hjörne-koncernens flaggskepp GP, så måste detta var en man som ånjutit ägarfamiljens fulla förtroende. Därför är det högintressant att notera att Per Yng numera ansvarar för nyhetsförmedlingen till svenska folket i Rapport-sändningarna i TV.
Joachim Berner, som sedermera kom att arbeta för Bonniers som chefredaktör för Expressen och Dagens Nyheter, har också en bakgrund som f.d. redaktionschef på Hjörne-ägda Göteborgs-Posten.
Joachim Berner uppmärksammades i april 2003 när man förökte manövrera in honom som ny chef för Sveriges Radio.
Not:Renée Mohlkert var anställd på Göteborgs-Posten sedan 1986, där hon det sista året var chef för GP:s företagsmarknad, innan hon 2001 tillträde som VD för tidningen Östgöta Correspondenten och "Correnkoncernen". Enligt vissa uppgifter är Mohlkerts en judisk klan, men vi har ingen bekräftelse på att även Renée Mohlkert skulle vara judinna. Således ett osäkert kort.
Vestmanlands Läns Tidning - VLT
Vestmanlands Läns Tidning (VLT) är en tidning inom den s.k. liberala sfären, grundad redan 1831.
Vestmanlands Läns Tidning AB
1975 ägdes Vestmanlands Läns Tidning av släkt till den tidigare chefredaktören Anders Pers (död 1951). VLT:s dotterbolag Bärgslagsbladets Tryckeri AB utgav Bärgslagsbladet med avläggaren Arboga Tidning.
Under 1980-talet har VLT inte bara utökat sitt tidningsinnehav utan också utvecklats till en koncern med en rad olika verksamhetsområden. 1981 köpte VLT Avesta Tidning, Fagersta-Posten och Sala Allehanda. 1985 införlivades också Elfsborgs Läns Allehanda och Trollhättans Tidning i VLT-gruppen.
1993 ingick fem flerdagarstidningar och två fådagarstidningar i VLT-koncernen. Koncernen ägdes 1993 huvudsakligen av medlemmar av släkten Pers vars innehav var 91,6 procent av rösterna och 68,8 procent av aktiekapitalet. Genom de två liberala kommanditbolagen är VLT delägare i bl.a. Nerikes Allehanda och Hallandsposten (se också Göteborgs-Posten och Hjörnes Tidnings AB Stampen).
Utöver tidningsverksamheten är VLT -koncernen engagerad i kabel-TV, film och video, kommersiell radio samt reklam. VLT-koncernen har också en omfattande civiltrycksverksamhet.
Under rubriken "VLT kan Israelfrågor" kan man i en artikel i Judisk Krönika, nr.3-1979, läsa hur de båda Västeråsjudarna Harald Rock och Mietek Grocher från Judiska Föreningen i Västerås, hyllar VLT:
"Relationerna med Västerås stad är utmärkta. Både Mietek och Harald är stolta över "sin" tidning, Västmanlands Läns Tidning.- Det är en av de få tidningarna i Sverige, som är insatta i Israelfrågor och har förståelse för vad som händer, säger de. Tidningen skriver också ofta om föreningens olika evenemang."
Att VLT får beröm från Mietek Grocher är extra intressant då han senare utmärkt sig bl.a. som styrelseledamot i Förenade Israelinsamlingen (se "Menorah", nr.3, 1999, sid.14).
Vi ska här visa hur det kommer sig att VLT är en tidning judarna är stolta över.
Anders Yngve Pers (född 1902), var huvudredaktör på tidningen 1948-1972 samt också dess VD 1961-1972 och ansvarige utgivare. Han satt också som styrelseordförande 1972-1978.
Anders Yngve Pers utmärkte sig tidigt som en stark vän till Israel och sionismen. Delvis kan man tänka sig att hans umgänge med de av judar infiltrerade liberala kretsarna. Därtill fanns det sedan tidigare en vänskap med tidnings-familjen Hjörne.
När Israel firade sitt 30-års jubileum var exempelvis Anders Yngve Pers med i festligheterna till Israels ära som hölls i Västerås 20 maj 1978, ihop med Israels dåvarande Sverigeambassadör Kidron, detta enligt Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1978.
Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-1985, beklagar Anders Yngve Pers död, en man som enligt tidskriften var "en av Israels pålitligaste supportrar" och "som på bästa sätt arbetade i den anda, som bör prägla varje samfundsmedlem [Samfundet Sverige-Israel] och vän av Israel". |
Anders Yngve Pers hade varit ledamot av Pressens opinionsnämnd 1954-1969, ordförande för Publicistklubbens mellersta krets 1955-1958 och ordförande för Sveriges Vänsterpressförening 1963-1970.Därtill var Anders Yngve Pers med i beredskapsnämnden för psyklogiskt försvar och var denna organisations vice ordförande 1955-1962. Denna nämnd är särskilt intressant att nämna då den varit genominfiltrerad av judar.
Gunnar Heckscher jude och ordförande för högerpartiet (moderaterna) 1961-1965 var ordförande för beredskapsnämnden för psykologiskt försvar under åren 1954-1959.
Ivar Müller, senare chef för Solidaritetskommittén för Israel och ordförande i Stockholms Judiska Församling, har också verkat där och skriver i en hyllning till den då nyligen avlidne Gunnar Heckscher, i Judisk Krönika, nr.4-5/1988: "Jag har samarbetat med Gunnar i beredskapsnämnden för psykologiskt försvar". (I en artikel i Judisk Krönika, nr.6-1983, hyllas i sin tur Müllers "gärning för församlingen och Israel".)
Lennart Hirschfeldt, judisk chefredaktör på UNT var i sin tur ledamot av beredskapsnämnden för psykologiskt försvar 1962-1974 och dess ordförande åren 1980-1983.
Anders Yngve Pers´ son, Anders H. Pers (född 1934), är den person inom Pers-familjen som på senare tid haft inflytande över verksamheten.
Han var tidigare huvudredaktör och ansvarig utgivare frö tidningen VLT 1978-1996 och under samma period koncernchef för VLT.
Anders H. Pers har nu slutat som redaktör på VLT agerar där fortfarande som skribent.
Han har nu ett annat massmedialt engagemang som kostar en del tid och som är nog så intressant.
Det förhåller sig nämligen så att Anders numera manifesterar sina starka sympatier för den sionistiska rörelsen och apartheid-staten Israel genom att fr.o.m. 1999 vara medarbetare till tidskriften "Menorah", organ för den ultrasionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen. En organisation vars enda uppgift är just att samla pengar till Israel och sprida propaganda till opinionsbildare.
I "Menorah", nr. 2-1999, sid. 35, kunde man läsa dem stolt förkunna:
"Med början i septembernumret kommer Anders H. Pers att medarbeta i Menorahs Israeliana. Anders, som bor i Hallstahammar utanför Västerås, har i många år varit redaktör för Vestmanlands Läns Tidning, där han fortsätter att skriva.Vi välkomnar Anders till den nya journalistiska uppgiften."
Med "Israeliana" menas information om Israel, d.v.s. ströinformation av politisk och kulturell art från judarnas förlovade land. Varje nummer av Menorah har ett avsnitt tillägnat "Israeliana", vilket ibland kan utsträcka sig över ett helt uppslag med olika korta notiser.
I ljuset av denna kunskap om Anders H. Pers blir det förstås extra intressant att se vilka andra poster denne fullfjädrade sionist besitter inom den svenska medievärlden, då han nu avslöjar sig som en israelisk mediakombattant i det pågående propagandakriget.
Det visar sig snart att han sitter på flera massmedialt strategiska nyckelposter. Exempelvis har han suttit i styrelsen för TV4: aktiebolag och även varit ordförande för Tidningarnas Telegrambyrå - TT - som ger nyheter till pressen. Absoluta höjdarpositioner för en sionist och något judarna länge i tysthet måste att glatts åt.
Anders H. Pers har även varit styrelseledamot i Sveriges Tidningsutgivare (TU) och LRF Media samt styrelseledamot i Liberala Tidningar Kommanditbolag, liksom juden Peter Hjörne från Göteborgs-Posten
Anders sitter också som VD (år 2000) för VLT AB vid sidan av Carl-Hugo Bluhme (som möjligen är jude och styrelseledamot i bl.a. IBM). Andra styrelsemedlemmar i VLT AB är juden Bert Levin (som vi berättat om i vårt avsnitt om Dagens Nyheter, samt Jonas Pers, den senare från ägarfamiljen.
Not: Anders H. Pers har en bemärkt farbror, Gunnar Pers, som var konstnär men som också suttit på ledande befattningar i tidningen. Han har också haft ett sinne för makt och satt under ett par år på 1950-talet som ordförande för konstnärsorganisationen KRO och gifte sig med dottern till en professor Hultkrantz.
Anders H. Pers var i början av sin karriär anställd på UD:s pressbyrå 1960-1962, chef för Svenska informationskontoret i New York 1964-1966 och samtidigt redaktör för The American Swedish Monthly 1963-1966.
En person som varit ledarskribent på VLT är Christian Dahlgren som av sionisterna också räknas som en trogen allierad. Dahlgren har numera gått över till att bli ledarskribent på Gefle Dagblad (2001).
Christian Dahlgrens namn dyker ofta upp i sionistiska sammanhang. Exempelvis agerar Christian Dahlgren som skribent av "gästledare" i ovannämnda sionistiska tidning Menorah, (nr.2-2001). Christian Dahlgren har dessutom i Judisk Krönika, nr. 6-2001, recenserat boken "Motståndet - med mera. Tjugo brev om död och liv", en bok skriven av sionisterna av Per Ahlmark och Georg Klein.
Man hittar Christian Dahlgrens namn annonserat i Menorah, nr.1-2001, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för ekonomiska bidrag till Israel.
Christian Dahlgren samarbetar också med juden Daniel Schatz från B´nai B´rith och Schatz´ liberala sionist-nätverk "Kosmopol", som vi berättar med om i vårt avsnitt om Folkpartiet och LUF.
Utrikesredaktör K. G. Arrbäck gratuleras av sina kollegor på Menorah - den sjuarmade ljusstaken - i samband med hans 75 års-dag:
"K G Arrbäck, mångårig flitig medarbetare i Menorah, fyllde 75 år [...] och blev vederbörligen hyllad" där man framförde "KH:s [Keren Hayesods - d.v.s. Förenade Israelinsamlingens] och Menorahs gratulationer".
Bland presenterna till VLT:s utrikespolitiske redaktör märks en litografi av den svensk-judiska konstnärinnan Madeleine Pyk.
Länge hade VLT K. G. Arrbäck som utrikespolitisk redaktör. Han var en stor vän av Sion och begräts av Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah vid sin död. Han hade då under flera år varit tidskriftens ansvarige för Samfundet Sverige-Israels sektion.
I Menorah, nr.1-1991, recenserar K. G. Arrbäck den sionistiske propagandamakaren Stefan Dominiques bok "Intifada - det glorifierade våldet", en bok som enligt Arrbäck "är fruktansvärt avslöjande både för arabisk mentalitet och för upprorets rätta amsikte".
Vi tycker snarare att Arrbäcks formulering om "arabisk mentalitet" är nog så avslöjande när det gäller hans egen människosyn.
Artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-1999.Hyllning till den avlidne K. G. Arrbäck, VLT:s utrikespolitisk redaktör, vars "välvässade penna" förde "Israels talan".
K. G. Arrbäcks dotter, Gunnel Arrbäck, har fortsatt i fadern spår både som journalist och aktiv för Israel. Hon är numera chef för Sveriges censurmyndighet - Statens Biografbyrå sedan 1981, och har således ett ansvar för vad som får och vad som inte får visas på film, något som kan vara av intresse med tanke på de judiska propagandafilmer som med jämna mellanrum dyker upp i våra biografer.
Gunnel Arrbäck började sin karriär inom folkpartiet, likt så många andra sionister, och var bl.a. ordförande för liberala studentförbundet på 1960-talet och satt i kommunfullmäktige i Uppsala. Hon utmärker sig såpass pro-sionistiskt att hon var talare på den judiska kvinnoorganisationen Womens International Zionist Organisations s.k. "WIZO-kväll", som hölls den 13/3-2001.
Som en kvinna av etablissemanget var Gunnel Arrbäck först gift med departementssekreteraren Anders Falk, men sedan 1981 är hon gift med direktören Roland Agius som också varit gammal kommunpolitiker i Uppsala och styrelseledamot i Sveriges Kommunförbund 1971-1986 (vice ordförande 1980-1983). Agius har också suttit i Vattenfall, 4:e AP-fonden och varit VD för AB Stadsfastigheter bland mycket annat.
En annan aktör som vi avslutningsvis kan nämna är den judiske kulturskribenten Hans Wolf, nu på DN, som tidigare skrev i VLT. Wolf är en inskränkt jude som ser och betraktar världen genom sina selektiva judiska glasögon, icke-judars kulturinsatser är för denne rasist av ringa värde.
***
Östgöta Correspondenten
Östgöta Correspondenten, eller "Corren" som den också kallas, är en av de äldre tidningarna i Sverige, grundad redan 1838.Vi kommer inte här att uppvisa någon fullständig dokumentation av pro-israeliska maktstrukturer i Corren då vi i nuläget inte hunnit göra någon mer djuplodad analys av de enskilda aktörerna i tidningen.
Vi kan ju dock nämna några tunga namn som haft ett avgörande inflytande på Östgöta Correspondenten under 1980- och 1990-talen - under en 20 års-period. Den ene en av Bonnier-familjens närmaste förtrogna, den andre sonson till Stockholms överrabbin, och öppen anhängare till Israel. Vi tänker här på Bertil Torekull och Ernst Klein.
Bertil Torekull var Östgöta Correspondentens chefredaktör 1981-1989 (innan han gick över till Svenska Dagbladet (och blev dess chefredaktör och ansvarig utgivare åren 1989-1991).
Torekull är en Bonnier-tränad journalist som kan spelreglerna då han länge arbetat med den absoluta ledningen inom Bonnier-familjen.
Redan som ung började Torekull på Bonniers tidskriftsförlag Åhlén & Åkerlund, gjorde karriär där som chefredaktör Vecko-Revyn, Veckans Affärer och Dagens Industri, där han i det senare fallet (DI) var med om att grunda tidningen 1976 och blev förste man på posten som chefredaktör. Torekull blev sedan förlagschef och vice VD för Åhlén & Åkerlunds Förlag men har också varit förlagschef på deras Specialtidningsförlag AB.
1968 belönas så Bertil Torekull med Stora Journalistpriset från Bonniers för sina insatser i Vecko-Journalen.
Under 1990 talet hamnade så Östgöta Correspondenten i klorna på en av Israels främsta propagandister i Sverige, Ernst Klein.
Klein var tidigare politisk redaktör och utrikeschef på Expressen, och i vårt avsnitt om denna tidning tar vi mer ingående upp exempel på hans aktivism för judisk apartheid och ockupation i Mellanöstern.
Ernst Klein (född 1934), var chefredaktör och ansvarig utgivare på Östgöta Correspondenten 1990-1998, och sitter även i styrelsen för Östgöta Correspondenten AB. Efter sitt chefredaktörskap har han fr.o.m. 1999 fortsatt i tidningen som krönikör.På samma sätt som Klein och hans sionistiska gelikars aktivism på Expressen förvandlade denna tidning till ett simpelt propagandaflygblad i sionismens tjänst, på samma sätt har nu Östgöta Correspondenten efter Kleins inträde förvandlats till organ för propaganda made in Israel.
Det finns en del viktiga fakta om Ernst Klein som inte kan nog upprepas.
För det första är Ernst Klein är barnbarn till den forne överrabbinen i Stockholm, Gottlieb Klein.
Ernst Klein är som jude känd i en rad sionistiska sammanhang - redan 1970 visade han sitt rätta ansikte som delförfattare till boken "Det hatade Israel". En av de andra två medförfattarna var Per Ahlmark - Sveriges egen "Mr. Israel".
Ernst Klein var som hederssionist inbjuden som talare på Israels 50-års jubileum (se bilden intill) och han har för sina sionistiska insatser erhållit utmärkelsen "Torgny Segerstedt-priset" för år 1990, ett pris som ombesörjs av Samfundet Sverige- Israel (och som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.6-1990).
Klein samarbetar också öppet med Förenade Israelinsamlingen och deltog bl.a. på deras årsmöte 1999. Enligt organisationens tidning "Menorah" - den sjuarmade ljusstaken - nr.3, 1999, sid. 14:
"Efter de formella årsmötesförhandlingarna som leddes av Kim Scharf gav redaktör Ernst Klein sina förhoppningar och farhågor om läget i Mellanöstern och de problem som Israels nya regering har att lösa."I Expressen 9/9-1996, deklarerar Klein högaktningsfullt att: "För mig är tillkomsten av staten Israel, liksom den judiska statens överlevnad, ett av vår tids stora mirakler."
Som den jude han är skriver Ernst Klein även i den judiska tidskriften Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.1-1985).
När det gäller Renée Mohlkert som 2001 tillträdde posten som VD för Östgöta Correspondenten och "Correnkoncernen", har vi sedan tidigare information från andra sammanhang om att just Mohlkerts skulle vara en judisk klan. Men vi har ingen bekräftelse på att även Renée Mohlkert skulle vara judinna. Således är hon ett osäkert kort.
Innan sin VD-post på Östgöta Correspondenten var Mohlkert fr.o.m. 1986 anställd på Göteborgs-Posten där hon det sista året var chef för GP:s företagsmarknad. Därtill har hon också suttit med i styrelsen för Radio Rix 105,9 i Göteborg (1994).
***
Ölandsbladet är en regional tidning som tack vare Radio Islams lyckade mass-mejl i samband med lanseringen av skriften Israels Nätverk i Sverige i september 2002, avslöjade sig som en riktig pesthärd av pro-israelism och ensidigt stöd till den politiska rörelsen vid namn sionismen.
När Ölandsbladet, som så många andra tidningar i september 2002, erhöll en mängd mail från Radio Islam, trodde de sig vara särskilt utpekade.
I en ledare publicerad 5/9-2002 under rubriken "Judehat på mejl till Ölandsbladet" skriver tidningen bl.a. att "Ölandsbladet har vid olika tillfällen uttryckt stöd för staten Israel". Tidningen resonerar vidare:
"Ölandsbladets proisraeliska hållning har fått Radio Islam att mejla sin hemsida till tidningen: http://radioislam.org/judemakt."Ölandsbladet har således "uttryckt stöd för staten Israel", man talar t.o.m. om "Ölandsbladets proisraeliska hållning", och avslöjar samtidigt att man som tidning tagit sida för den ena parten, för förtryckaren, aggressorn, och ockupanten, när det gäller konflikten i Mellanöstern.
Så nu vet alla de som trodde att Ölandsbladet var en tidning där de kunde räkna med objektiva nyheter och information från världens alla hörn: Ölandsbladet är bara ett organ för Israel-vinklad propaganda.
Tidningen skriver vidare i sin ovannämnda ledare upprört om skriften Israels Nätverk i Sverige:
"På denna sajt finns en antisemitisk flodvåg av ett slag som man trodde upphörde med Nazitysklands undergång 1945. Det mesta kunde utan strykningar ha publicerats i Der Stürmer.Ölandsbladet skulle vilja anbefalla de rättsvårdande myndigheterna att närma granska sajten ty om inte antisemitismen där strider mot gällande lagstiftning är det fritt fram för det mesta på nätet."
"Hela denna vidriga antisemitiska anrättning upptar kanske ett 100-tal sidor på nätet, allt är sökbart med personindex och massor av rubriker och underrubriker. Det måste ha kostat mycket pengar och krävt en betydande datorprofessionalism för att åstadkomma sajten.
Det går inte längre att bara vifta bort antisemitismen, denna farsot har återkommit, den finns inte bara ute i Europa, den är hos oss.
Helt plötsligt blev det så kallt.
Kom ihåg, det börjar alltid med judarna."
Och medan Ölandsbladet agerar som yttrandefrihetens dödgrävare och skriker på censur och polis, fortsätter den judiska staten och dess repressionsapparat sina brott mot mänskligheten i det ockuperade Palestina, i den bekväma medieskugga som tidningar som Ölandsbladet så välvilligt ställer upp med.
***
Metro
Metro är den Stenbeck-styrda succétidningen som efter sitt intåg i de stora städerna i Sverige även gått på export och etablerats i flera länder, även på andra kontinenter.
Stenbeck var ingen jude men han var en skrupelfri icke-judisk motsvarighet i sitt affärstänkande och sitt maktbegär. Vi har tidigare också berättat att han haft judar som Torsten Press, Jan Friedman, Jan Steinmann, Raoul Grünthal, Dorotea Bromberg och Robert Aschberg i sin närhet som sina springgossar. Och 2004 kopplade Stenbäck-sfären till sig supersionisten och juden Pehr Gyllenhammar som ny styrelseordförande för Kinnevik.
Metro har tidigare när det gäller informationsflödet haft förvånansvärt bra täckning av skeenden då man publicerat nyhetstelegrammen rakt av, istället för att låta politiskt vinklade journalister omredigera dem, skriva dit sin version och tolkning och sedan återpresentera dem i form av signerade artiklar. Detta har lett till att en hel del nyheter som normalt glöms bort eller göms undan i de stora tidningarna, istället i Metro fått en viss plats och ofta en storlek (storlek är ju faktiskt av betydelse) som gjort att de kunnat konkurrera om läsarens uppmärksamhet med de övriga mer standardiserade-nyheterna.
Detta leder i sin tur att en läsare som bara läser Metros utrikesnotiser ofta har en intressantare och mer varierande bild av ett visst politiskt-historiskt skeende, än någon som går igenom Svenska Dagbladet och SvD och då oftast bara ögnar igenom de stora artiklarna och deras rubriker, och sällan fäster någon uppmärksamhet på de stundtals helt revolutionerna de fakta som finns dolda på sidorna för utrikesnotiser.
Dock är vi förstås medvetna att detta gör att man ändå måste förlita sig på någon sorts objektivitet hos den som sammansatt telegrammen, d.v.s. aktörerna på de stora nyhetsbyråerna, vilket förstås inte heller är någon garant för objektivitet. Men vi vågar ändå hävda att detta, att låta läsaren själv ta del av och sålla bland källorna, är bättre än att låta dem bara läsa en färdig text framvaskat av en portvakt i journalistens skepnad.
Hur som helst har vi noterat att även judarna har gnisslat tänder över Metro, vilket kan tänkas bero just på att där får artiklar komma fram som normalt brukar försvinna i mängden, artiklar som inte så sällan berättar om israeliska illdåd eller om olika judiska absurditeter.
Dock tycker vi att det har blivit ändring på denna Metros tidigare avvikande approach till nyheterna. Här måste vi också påminna om det otroliga faktumet att tidningskoncernen Metro International sedan 1999 har haft en jude från Israels politisk-diplomatiska etablissemang som styrelseledamot och där denne sionistiske jude och politiker, Uriel Savir, sedan hösten 2002 - efter Stenbecks död - utnämnts till ordförande för Metro International, och således blev tidningens högste chef (se exempelvis mediatidningen Resumé, 2/9-2002 ).
Uriel Savir är en israelisk "toppdiplomat" som tidigare varit den judiska staten Israels generalkonsul till New York och generaldirektör för Israels utrikesdepartement, Israels chefsförhandlare i de förrädiska s.k. Oslo-samtalen med palestinierna, och som också leder ett s.k. "fredsinstitut" i Tel Aviv inspirerat av den kriminelle judiske politikern Shimon Peres, mannen bakom Israels kärnvapenkapacitet.
Liza Marklund var länge Metros kritikerrosade chef som snabbt kommit att stiga till att bli en av landets mest populära författare.Liza Marklund har själv en liason sioniste då hon berättat att hon under sin ungdomstid bodde på kibbutz, i den judiska staten Israel.
I en artikel om Marklund skriver Fredrik Virtanen i Aftonbladet Kvinna (sannolikt 11/9-2000):
"Det var dags att upptäcka världen. Pengarna tog väl slut nån gång men ”då kan man resa utan biljett” och det tog henne till Europa, Nord- och Mellanamerika och till kibbutz-arbete i Israel där hon träffade en man från Hollywood som hon fick barn med som 21-åring. De bodde en tid i USA, men efter en flytt till Sverige var det för kallt så han reste hem igen."
Som vi tidigare berättat är kibbutzerna ett verktyg i den koloniala rörelsens sionismens kamp för erövrande av den arabiska urbefolkningens marker i Palestina. Att bo i kibbutz är - i både araberna och de sionistiska judarnas ögon - ett klart ställningstagande för den sionistiska rörelsen.
Nu är frågan om Marklund efter denna erfarenhet fortsatt i det sionistiska spåret.
Förvisso vet vi att hon varit journalist på Bonnier-tidningen Expressen under hela 5 år.
Marklund berättar själv i Virtanens intervju:
"- Jag var en stridsvagn i högklackat. Jag hade flest löpsedlar på Expressen i början på 90-talet, av tjejerna i alla fall. Robert Österlind (som fick Stora Journalistpriset) kan ha haft fler. Jag älskade det där, att aldrig ge mig, att alltid få hem grejen."Vi har där sett flera prov på hur journalister dresserats i "kulturkoden" som gäller inom Bonnier-pressen: d.v.s. hylla judar och kritisera inte staten Israel. Det vi kallar för att en journalist är Bonnier-tränad.
En intressant sak att notera i hennes skrivargärning som kan visa hur hon fungerar, är den krönika i Aftonbladet (28/1-2000) hon skrev i samband med "förintelse"konferensen i Stockholm, januari 2000. Där beskriver hon sin "gode vän" Simon, en gammal jude som bor i LA. Efter först lite snyfthistoria om alla Simons anhöriga som dog i Auschwitz, skriver sedan Marklund:
"Simon är stenhård rasist mot alla som inte är judar. Jag är den enda ickejude som någonsin fått sova under hans tak. I slutet av 80-talet satt vi en gång och såg nyheter på tv, ett inslag om det palestinska upproret, intifadan.
– Jag förstår inte problemet, sa Simon. Varför dödar de inte alla palestinier? Då är ju saken ur världen!"Marklund förfärades över judens åsikter bl.a. då hennes "favoritland" råkar vara Libanon, och hon "känner de människor Simon önskar livet ur".
Längre ner i samma artikel utryckte hon också kritik av den pågående demoniseringskampanjen mot de som samhället utmålar som nynazister och att det kan leda till att man, precis som Simon, kan förvandlas till att bli som dem och de företeelser man fördömer.
Man kan förvänta sig att Marklund efter denna osedvanligt raka artikel fick de sedvanliga samtalen och klagomålen från den judiska gruppen. Ty denna politiskt något inkorrekta artikel tog upp ämnet judisk rasism - något som i normala fall är helt tabu för en icke-jude. Och när vi säger tabu i menar vi det verkligen.
Knappt två veckor senare finner man således en ny krönika i Aftonbladet av samma Marklund, nu helt i linje med de sionistiska standard-alstren. I den nya krönikan (11/2-2000) skriver hon nu om nynazism, revisionism och "judehat". I artikeln talar hon bl.a. om "radiorasisten Ahmed Rami" och kallar professor Robert Faurisson för "högerextremist". Och i sitt resonemang om varför judarna dragit på sig hat i Europa drar hon sig inte att citerar Kristian Gerner - (judisk aktivist från Svenska Kommittén mot Antisemitism, vilket hon inte nämner att han är) - som någon sorts orakel i frågan.
Det mest intressanta är att hon nu, till skillnad från den förra artikeln, skriver ordet "förintelsen" med stort "F". Marklund har uppenbarligen förstått att judarna ser de som skriver med litet "f" som ej tillräckligt vördnadsfulla inför denna judiska pseudoreligiösa myt, kanske kan de t.o.m. vara potentiella kritiker, eller ännu värre - revisionister! Men att då istället skriva "Förintelsen" med stora "F" visar att man köpt konceptet och böjer huvudet för de judiska sagoberättarna.
Även den judiske dissidenten Norman G. Finkelstein har noterat detta fenomen i sin bok "Förintelseindustrin".
***
Eftersom Metro inte har några riktigt stadiga journalister så finns det bara en handfull namn att nämna på folk från sionist-gänget vars alster mer sporadiskt publiceras i tidningen. Några av dessa, på kolumnistsidan har ägnat sig åt att på sedvanligt vis sprida judiskt vinklat material.
Bland dessa tänker vi i första hand på juden David Fischer, s.k. teologstuderande (numera färdig), som för Judiska Församlingens räkning skrivit avhandlingen "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling" (utgiven på det heljudiska Megilla Förlaget, Uppsala, 1996). Fischer har hävdat att han 1993 avskedades som religionslärare på Frans Schartaus gymnasium i Stockholm p.g.a. "antisemitism" och startat en kampanj som led i detta.
Man skall då veta att denne Fischer är en riktigt sionist som under 1980-talet och 1990-talets början var stadig medarbetare i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah.
I sin kolumn med rubriken "Driften med judar banade väg för hat" (Metro 28/1-2000), där Fischer bl.a. påstod att:
"Bilden av juden som den framställdes i [filmen] ”Pettersson och Bendel” av Waldemar Hammenhög, i ”Selambs” och ”Patrasket” av Sigfrid Siwertz och av Albert Engström i hans karikatyrer var ett slags salongsantisemitism som accepterades. Det är nu som vi med facit i hand förstår att salongsantisemitismen banade väg för grövre former av judehat."Och sedan kom han med de typiska judiska uppmaningarna om "självrannsakan":
"Statsminister Göran Perssons planerade kartläggning av Sveriges roll under kriget bör därför kompletteras med en grundlig undersökning av hur de olika räddningsplaner som framfördes av Storch med flera behandlades. På så sätt kan man fastställa om man från svenskt håll hade kunnat göra mer för att rädda människor undan förintelsen."
Det vore intressant om man någon gång kunde tillsätta en kommission för att belysa hur judarna i Sverige - idag - bidrar till rasism och demonisering av islam, muslimer, araber och palestinier och hur de samlar medel och stöd för Israels pågående ockupation och statsterror.
***
En annan judisk kolumnist som skrivit i Metro är Allan Rubin, arkitekt, som arbetar för den Judiska Församlingen i Stockholm och anlitas av dem när de behöver hjälp med nya lokaler (se bl.a. Judisk Krönika, nr.6-1991).
En tredje person är den rabiata judinnan och tillika författarinnan och journalisten Inga-Lina Lindqvist, ursprungligen född i det gamla Sovjet och invandrad till Sverige kring 1980. Hon skrev en avslöjande kolumn i Metro (30/9-2000) om sin judiska rasism:
"Jag är tvättäkta svartskalle, judinna, uppvuxen i det gamla Sovjet. [...] När min kusin i Vitryssland skulle gifta sig önskade jag honom inte "masel tov", lycka till. Jag undrade kärvt om hans blivande fru var judinna. Bara om min kusin skulle gifta sig med en judinna kom hans barn att räknas som judar. Judiskheten ärvs nämligen på mödernet. I vår släkt har det inte fötts några flickor på över trettio år. Så för varje pojke som gifter sig med en goj, icke-jude, blir släkten allt mindre judisk.Själv har jag fått enbart pojkar, så jag ställde faktiskt hoppet till min äldste kusin. Han svek mig. Hans blivande fru var ryska. A mishugine kopf! Dumskalle!
När jag skulle föda mitt andra barn visade rasisten i mig sitt fula tryne igen. Jag låg i undersökningsrummet och väntade på barnmorskan. Till slut dök en kvinna upp. Hon var blond, log rart mot mig och hejade medkännande. Jag kastade ett öga på hennes namnskylt. Förnamnet var polskt. Omtöcknad och utschasad beordrade jag min man att genast mota bort henne. Mitt barn skulle inte hjälpas till världen av en polska. Numera finns nästan inga judar kvar i Polen. De är ihjälgasade - om de inte lyckats fly till USA eller Israel. Trots det frodas antisemitismen.
Jag vet inte varför. Jag är inte antropolog. Jag är bara rasist. Och för mig är alla polacker lägerkommendanter, även om de klär sig i vita rockar och ler rart och titulerar sig barnmorska.
Det finns inga skinnskallar och VAM:are som kan mäta sig med mig i min egen hemmasnickrade främlingsfientlighet. Och jag är långt ifrån ensam."
Jan Kallberg, IT-jurist, reservofficer i
svenska försvaret, bosatt i Israel och ständig
kolumnist i Metro.
Ytterligare en kolumnist i Metro är Jan Kallberg, en person som inte utger sig för att vara jude men som tar upp teman och skriver på ett sätt som man väl känner igen som typiskt från någon som antingen kommer från den judiska gruppen eller dess stödtrupper (se exempelvis hans krönika "Om samer var palestinier" i Metro, 5/4-2002). Och i sin kolumn "Fontänen där alla vill vara farfar" i Metro 24/9-2002, berättar Kallberg om sina upplevelser inifrån det judiska Israel, man kan t.o.m. få intrycket att han är permanent bosatt där. F.ö. en artikel där Kallberg missbrukar sitt journalistiska inflytande för att hetsa mot arablandet Irak och där bl.a. talar om hur detta hemska land hotar det stackars Israel med "irakiska missiler som kan vara fyllda med gas".I krönikan "Salam säger jag, shalom säger de" i Metro 12/10-2002 driver Kallberg vidare sin propaganda för Metros icke-judiska läsarmajoritet: "Palestinierna sitter fast i myten om sitt eget elände och att de är oskyldiga offer. Det blir en myt som passar den nya enögda generationen av 'politiskt upplysta' vars tolerans för andra är på kristallnattsnivå."
I krönikan "I Israel jagar ingen upp sig" i Metro 24/4-2003 hyllar Kallberg vidare sitt Israel:
"När jag lämnar västerlandet ser jag reportrar som lämnar ögonvittnesskildringar om Irakkriget till en vettskrämd publik som är övertygad om att kriget står för dörren för dem. Experter, som själva har svårt att hålla gråten borta när de tar bort ett plåster, står på rad med utlåtanden om kryssningsmissiler och massförstörelsevapen som värsta teknikporr.Då känns det skönt att åka till Israel. Där är det i alla fall lugn och ro. Israelerna kan hantera stress."
I krönikan "USA gör rätt i att agera världspolis" i Metro 4/7-2003 anser Kallberg att "när jag skrev en kolumn direkt efter WTC-attacken till stöd för att västvärlden nu måste utrota terrorismen så stod den rätt ensam i en medial samling av smygförnöjt Amerikahat i svensk press". Och i samma artikel fördömmer Kallberg vad han kallar "det intellektuella apberget som skapats i Europa" och beskriver de som motsatte sig det rasistiska anfallskriget mot Irak 2003: "Givetvis flyter då en 'fredsrörelse' upp i Sverige, som en rap ur historien."
Trots att Kallberg inte utåt undviker att ta upp sin judiskhet så är denna uppenbar då han i en absurd kolumn i Metro 7/12-2002, "Jag blir gärna kallad för fjolla", avslöjar att han t.o.m. arbetar som säkerhetsvakt i Israel, ett jobb som vi kan lova ingen icke-jude blir betrodd med. Kallberg skriver där:
"Män oroas av min fjollighet och tycker att jag skriver omanligt. Det kan låta löjligt men så är det.Jag har ju aldrig berättat om att jag i en vecka provade att vara krogvärd i Tel Aviv, på en nattklubb som redan sprängts en gång. Där kontrollerade jag om nattklubbsbesökare bar vapen och bomber.
Där du inte vet vem som kan vara en självmordsbombare. Och om du ser någon misstänkt så tar du honom åt sidan, garanterande att om något händer så är du och han döda, men ingen annan.
Det var en upplevelse jag kände att jag behövde. Man ser terror på ett mer nyanserat sätt när man ser in i en grupp med tonåringar och plötsligt identifierar någon som kan vara ute efter att döda allihopa. Och dig med största säkerhet. Nu gäller det att se till att han avskiljs så att bara du kan dö.
Du tittar efter sladdar och kablar till väskor och från jackor till händer. Du tittar efter nervösa ögon. Du tittar efter flackande blickar och svettpärlor. Sedan går du fram och tar tag i situationen. Handfast och utan tvekan. Du går från 20 offer till två om det gäller. Min kropp är tillräckligt stor för att fånga upp en del av sprängverkan.
För mig var det ett sätt att pröva mig själv om jag känner mig komfortabel i ytligt riskabla miljöer och jag kände inget obehag. Det var som att borsta tänderna. Men det var min erfarenhet."
Nog om Jan Kallberg. Han är ett bra exempel på hur judar omöjligen lyckas hålla isär sin roll som journalist från propagandist.
Som om det inte räckte med sionistiska kolumnister på Metro kan man sedan sommaren 2003 också se den kände Israel-sympatisören Kay Glans, numera chefredaktör för tidskriften Axess, begynna sitt extraknäck som kolumnist här. Om Kay Glans mångåriga engagemang för Israel skriver vi i avsnittet om SvD där han länge varit aktiv på kultursidorna.
Hösten 2004 lanseras så juden Stephan Mendel-Enk som nytillskott bland Metros krönikörer. Stephan Mendel-Enk har tidigare skrivit i bl.a. Länstidningen i Södertälje, Dagens Nyheter och på Aftonbladets sportsidor. Stephan Mendel-Enk tillhörde förut redaktionen på Judisk Krönikas ungdomsbilaga "Mish Mash". Stephan Mendel-Enk kallar sig numera för "författare" då han skrivit boken "Grabbarna som aldrig blir män" (2004).
***
Judinnan Monica Hirsch frilansar för Metro. Hon sitter också i styrelsen för Metros frilanssektion.
På tidningens övriga sidor har vi noterat att en viss Markku Björkman skrivit i Metro upprepade gånger. Han skrev bl.a. i Metros stora dubbel-uppslag, 6/2-2001, en påtagligt avtrubbande artikel om Israel under rubriken "Öar av fred inger hopp för judar och araber".
I artikeln berättar han att: "Här finns ett helt annat Israel än det vi känner från nyhetssändningar." Han berättar gulligt om ett av dessa meningslösa samlevnadsprojekt mellan judar och araber i Israel, allt för att kollra bort hårdfakta om ockupationen och dess brutala ansikte. Man ska observera att samma dag som detta skrivs väljs krigsförbrytaren Ariel Sharon till Israels nye premiärminister efter Ehud Barak.
Markku är en finlandssvensk sionist som även kallar sig för "Jochanan M. Björkman" och bidrar med artiklar till sionismens organ i Sverige, Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.4-1999, och nr.1-1996).
Marrku är även aktiv som Israel-skribent i socialdemokraternas kristna tidning "Broderskap" och ses även skriva i den av tradition pro-israeliska vänstertidningen "Arbetaren".
På Metro arbetar också en journalist vid namn Leif Oldenburg. Bland i Sverige nu levande personer med efternamnet Oldenburg finns det flera som tillhör den judiska församlingen. Hur det står till med Leif vet vi inte mer än att han gjorde en klassisk fint i Metro 29/7-2003 apropå att USA skulle ha dödat Saddams Husseins två söner Qusay och Uday i en eldstrid i Mosul i Irak. Leif Oldenburgs Metro-artikel om det inträffade hade den spektakulära rubriken: "Folkrättsligt tillåtet döda civila i jakten på Saddam". Oldenburg skriver:
"Att en ockupationsmakt jagar och dödar medlemmar av den tidigare regimen är inget brott mot internationell rätt, enligt folkrättsexperten Ole Bring.- Ur ett folkrättsligt perspektiv är det inte olagligt att nedkämpa personer vars existens är ett hot mot ockupationsmakten. Om det även råkar befinna sig civila personer är det tyvärr något man får ta."
Dock kommer det senare en smärre reservation i Brings utläggning:
"Förutsättningen är dock att att kriget och den efterföljande ockupationen har stöd i folkrätten.- I fråga om Irak är det väl tveksamt om så är fallet."
Då FN-medlemmen Irak av USA utsatts för ett angreppskrig och ockupation i total strid och brott mot FN:s fundamentala stadgar är det oerhört fräckt av herr Oldenburg att i sin rubrik - vilket ofta är just den textmassa som fastnar i ströläsande människors sinnen - skriva att det är "folkrättsligt tillåtet" av den kriminella Bush-regimen att mörda arablandet Iraks regeringsmedlemmar. Särskilt när Oldenburgs källa Bring ju själv säger att USA egentligen inte kan hävda en sådan rätt. Ett klassiskt exempel på falsk rubriksättning som annars gossarna på Dagens Nyheter brukar vara så duktiga på där slutsatsen i en rubrik ibland kan gå helt emot den information som egentligen står när man läser självaste artikeln.
En annan sionist vars namn tidvis dyker upp bland inrikesnyheterna i Metro är Michaela Agoston då hon arbetar för TT. Hon är en ung judinna som nyligen studerade vid Journalisthögskolan i Stockholm och medverkar regelbundet i Judisk Krönikas ungdomsbilaga "Mish Mash" som stadig skribent men har även bidragit i självaste huvudtidningen med bl.a. en artikel om det judiska Paris (Judisk Krönika, nr.6-1999). Hon har också spelat rollen som judinnan "Ann Frank" i den uppsättning av "Ann Franks dagbok" som Lizzie Oved, israeliska ambassadens kulturattaché, hjälpte till att sätta upp 1999.
Den judiska "kulturjournalisten" Kajsa Heinemann som arbetar för TT Spektra skriver också alster som dyker upp på Metros nöjessidor. Vi skriver mer om Kajsa Heinemann i vårt avsnitt om massmedia. Kajsa Heinemann är dotter till den kände judiske "radiodoktorn" Peter-Paul Heinemann.
Annika Goldhammer på "PMPå Metro
På Metro-Stockholms avsnitt reserverad för SL-trafiken under rubriken "SL direkt", har länge verkat en Mats Hollender, från den kända judiska släkten med samma namn. Detta är förstås inte en position för propagandautövande, men det visar snarare att våra judiska fränder verkligen lyckas dyka upp på de mest skilda ställen.
Slutligen kan vi berätta att det är via publikation i Metro som den judiske serietecknaren Martin Kellerman som så upphaussats på senare tid, hade något av ett genombrott med sin serie "Rocky". En serie som sedan även blev pjäs. Martin Kellerman har f.ö. varit redaktionsmedlem i vuxen serietidningen "Galago".
Klädföretaget Kellerman i Sverige är sedan många år stadiga donatorer till staten Israel med annonser i de sionistiska tidskrifterna som Menorah.
***
Tidningen Arbetaren (ej att förväxla med nu nedlagda Arbetet) är en syndikalistisk vänstertidning baserad i Stockholm från 1922 och som står under Sveriges Arbetares Centralorganisation - SAC.
I tidningens tidiga historia innan världskriget kan man finna ett flertal judiska aktivister som Abelsohn, Sapira, Groschinsky och Bergman.
Som en resultat av denna judaiseringsprocess fick Arbetaren efter kriget en genomgående sionistisk profil och där flera av tidningens ledande personer kom från de mest sionistiskt aktiva kretsarna i Sverige och de grupperingar som alltid kämpat för apartheid-diktaturens fortbestånd i Israel.
Redaktör Armas Sastamoinen, var ansvarig utgivare för Arbetare" fr.o.m.1941 och sannolikt ända till 1949. Han var senare ledamot i den sionistiska organisationen Samfundet Sverige- Israel, där Kerstin Sastamoinen också var biträdande sekreterare. Som en del av Armas Sastamoinens propaganda-gärning skrev sionisten han boken "Nynazismen" (1962).
Artikel från Förenade
Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1994. En hyllning till forne Arbetaren-redaktören
Samuel Sollerman, en man "vars stora intresse
var landet Israel".
Redaktör Samuel Sollerman på Arbetaren var också verksam i Samfundet Sverige- Israel som ordförande för ett av dess lokalsamfund. Han har också skrivit flera propagandaböcker däribland vi märka boken "Fakta om Judar och Araber i Mellan Östern".
Viveka Heyman från den judiska Heyman-klanen var länge en ihärdig judisk propagandist för Israels sak i tidningen Arbetaren, där hon var medlem i kulturredaktionen 1946-1949.
Åren 1949-1954 var hon t.o.m. bosatt i den nyetablerade och i blod födda sioniststaten Israel bara för att därefter under åren 1954-1955 vara anställd på Israels legation i Stockholm! Observera alltså att hon arbetade på Israels legation i Sverige och inte tvärtom!
Åren därefter, 1955-1957, var hon ånyo fast anställd på Arbetare för att fr.o.m. 1969 vara verksam vid Tel Avivs Universitet.
I Judisk Krönika, nr.1-2/1971, sid. 20, kan man t.o.m. se ett foto med Viveka Heyman dinerande med de absoluta topparna i Israel från Israels regering och utrikesdepartement, på en lunch som hölls i december 1970.
Viveka Heyman samarbetar också med Förenade Israelinsamlingens tidskrift, och skriver således i Menorah, nr.4-1976, där hon kritiserar den Svenska Bibelkommissionens översättning av Gamla Testamentet.
Per Gahrton nämner i sin bok "Kampen om Palestina" (Prisma-debatt, 1970) Viveka Heyman som en av de främsta Israelpropagandisterna i Sverige.
På senare tid har hon gjort dig känd som författare till böcker med judiskt tema samt översättare av judisk litteratur från hebreiska till svenska via det judiska Hillelförlaget samt det mer kända Brombergs Förlag, men hon är också donator till judiska ändamål i Sverige (se Judisk Krönika, nr.3-1999, där hon avtackas).
Viveka Heymans far var den kände Harald Heyman, som i sin tur var ättling till den kände judiske professorn Elias Heyman. Harald Heyman var universitetsbibliotekarie i Uppsala och gifte sig med en adlig halvjudinna, Stina von Unge, som på mödernet kom från den judiska familjen Wahren. Stina von Unge hade en judisk bror Olof von Unge som också utövade inflytande i det svenska samhället i egenskap av kammarrättsråd 1942-1966.
Parets Heyman-von Unges andra judiska barn, förutom Viveka, var Ernst och Elsa Heyman.
Vivekas bror Ernst Heyman är en bemärkt f.d. häradshövding bl.a. suttit som Hovråd Svea Hovrätt och Arvika tingsrätt. Han var som många andra judar ingift i de förfinade svenska familjerna och således gift med en Christina Curman, dotter till godsägare Carl Curman, och på mödernet från familjen Palme.
Ernst Heymans svåger blev därigenom den kände agronomen Johan Curman som varit styrelseordförande för statens växtskyddsanstalt, suttit i Skogs och lantarbetsgivareförbundet och styrelseledare i SAF (1979-1985).
Judinnan Elsa Heyman, syster till Viveca och Ernst, blev i sin tur gift med med redaktören Jacob Branting.
Jacob Branting hade ett stort inflytande i pressen då han var kulturredaktör på tidningen Arbetarbladet åren 1958-1964 för att sedan 1965 vara anställd Aftonbladets kulturredaktion. Jacob Branting var son till den kände advokaten Georg Branting och sonson till den svenska socialdemokratins fader Hjalmar Branting. Jacob Brantings faster, Sonja Branting-Westerståhl var också advokat och likt sin far avancerade hon inom det socialdemokratiska partiet och blev styrelseledamot av Socialdemokratiska Kvinnoförbundet 1936-1952.
Släkten Branting har en direkt judisk koppling via familjen de Georgii, och både Hjalmar och hans barn är några vi går mer in på i vårt avsnitt om politik och socialdemokratin.
Elsa Branting själv omnämns som en mecenat för den kultursionistiska tidskriften Judisk Krönika, i dess nummer 4,1993.
Den judiske författaren Per Wästberg (Hirsch) var litteraturkritiker på Arbetaren åren 1950-1955.
En annan Israelvän på tidningen är Harry Järv som var medarbetare i Arbetaren 1952-1977. Han är en inflytelserik person som varit 1:e bibliotekarie på Kungliga Biblioteket och sedan biblioteksråd och ställföreträdande riksbibliotekarie 1981-1987. Därutöver har Järv varit verksam som författare, översättare och tidskriftsredaktör och medarbetare i tidskrifter som Horisont, Radix (redaktör) och Fenix, samt med i Strindbergsällskapet och har även tillhört Nationalencyklopedins stab.
Harry Järv är sedan 1986 med i styrelsen för Judiska Muséet i Stockholm sedan 1986 och deltog vid dess invigning med andra inbjudna hederssionister. Harry Järv har skrivit skriften "Om judiska bidrag till svensk kultur" (Stockholm, 1992).
Harry Järv påstår sig delge Josias Carl Cedehielms (1734-1795) motivation till varför man skulle låta judar invandra till Sverige, när Järv skriver sitt bidrag till boken "Det judiska Stockholm" (1998, Judiska Muséet i Stockholm, sid. 9):
"Han [Cederhielm] trodde att judarna skulle kunna åstadkomma den önskade snabba varu- och penningcirkulationen, eftersom industrin - ordet betydde på den tiden idoghet - inte tycktes vara karaktäristisk för svenska folket, vars tröghet i begrepp, farhåga för allt ovanligt, brist på kalkyl och alltför mycken flegma i allmogens temperament binder tusende gånger händerna på den omtänksammaste hushållare."Harry Järv drar därefter slutsatsen:
"[...] svenska folkets karaktäristiska egenskap trögheten är vid närmare påseende inte heller ärftligt betingad, utan en miljöskada som botas genom stimulerande kontakt med judarna."Så talar alltså den typ av person som judarna så gärna knyter till sig, en som förhärligar det judiska och ser ner på det genuint svenska, f.ö. kanske inte så konstigt i Järvs fall då han ursprungligen kommer från Finland.
Författaren Kai Henmark var kritiker på tidningen Arbetet 1971-1975. Sedan 1961 var han gift med en judisk redaktör Eva-Britt Lapidus, dotter till en judisk direktör Herman Lapidus och där hennes mor kom från klanen Goldenson.
Kai Henmark hade dessförinnan varit chefredaktör för Liberal Debatt 1958-1960. Henmark skrev också i BLM, Tiden och Vår Lösen.
I sin bok "Berättelserna - Mellanöstern efter kolonialismen" (Norstedts Förlag, 1996), skriver den författaren och journalisten Per Wirtén (sid. 166):
"Jag fick min första artikel publicerad på Arbetarens debattsida. Det bör ha varit vintern 1976-77. Den presenterade en rätt radikal kritik av sionismen och Israels politik. Gensvaret var förgörande. Under ett par månader fylldes samma debattsida av upprörda inlägg som alla hudflängde min ursprungliga artikel. Använd Wirténs artikel vid toalettbesök, skrev en herre."Efter genomgången av sionisterna ovan kan man nog förstå i vilken typ av tidning och för vilken typ av läsarkrets den blåögde Wirtén försökte göra sin '"propalestinska" röst hörd.
*** Bland sentida medarbetare på Arbetet ses den judiske programchefen och sedermera VD:n på TV4, Jan Scherman, som regelbundet där skriver krönikor (2001).
Vi har också sett den proisraeliske Markku Björkman verka i Arbetaren som skribent. Han är en Tyskland-baserad journalist som har som specialteman artiklar om Tyskland och Israel, och i det senare fallet särskilt landets arbetarrörelse. Markku Björkman skriver också i Judisk Krönika och tidskriften Broderskap.
Även Mats Deland, en huligan med kopplingar till den av sionister kontrollerade organisationen Expo skriver i denna tidning förutom hans skrivande i Aftonbladet som vi tidigare berättat om.
En jude vid namn Rasmus Fleischer är också aktiv på Arbetaren och var exempelvis den som skrev artikeln om de syndikalistiska ungdomarnas protestaktion mot Förenade Israelinsamlingens "Israelfestival" som hölls på Nalen i Stockholm, 24/3-2002. En aktion som avbröts m.h.a. av polisingripanden. Varför man låter en sådan händelse rapporteras av just en jude framstår för oss som mycket besynnerligt.
Rasmus Fleischer har sedan gått vidare som kulturskibent i Bonnier-ägda högertidningen Expressen - ännu en av dessa judiska politiska omsvängningar - och var 2003 en av grundarna till Piratbyrån. Fleischer har sedan gjort karriär i Internetdebatten och hamnade på åttonde plats när tidningen Ny Teknik listade de femtio mest inflytelserika personerna inom den svenska IT-branschen år 2007. Hans frihetstänk kommer dock med sedvanliga judiska intellektuella begränsingar vilket bl.a. visar sig i-och-med Fleischers kampanj mot den judisk-kritiske journalisten Ehsan Fadakar, anklagad av Fleischer för "antisemitism".
Även på Expressen har Fleischer deltag i sionistkampanjer som artikeln "Vänsterns blinda fläck" (28/12-2014) där Expressen i ingressen skriver om hur: "Rasmus Fleischer ser en vänster som också har problem att hålla rent för judehatet."
Och i en artikel i SvD (23/8-2014) om "antisemitism" och Ship to Gaza frågar man Fleischer, som nu är "antisemitism"-expert:"Rasmus Fleischer, historiker vid Stockholms universitet som studerat antisemitism och konspirationsteorier, säger att Yildirims uttalanden är antisemitiska.– Det är klara exempel på kollektivt skuldbeläggande där judar görs ansvariga för Israels politik."
Här ses hur Fleischer likt sina propagandakollegor Schreiber, Trus, Neuding, Abramowicz, Posner-Körösi, fortplantar myten om judisk oskyldighet vis-à-vis Israels brott, trots att det är en stat som åtnjuter både deras ideologiska och materiella stöd, noggrannt dokumenterat i vår sektion om de svenska judarnas stöd till Israel.
I nuläget finns det fortfarande kvar en sionistisk falang inom SAC inspirerade av det gift som Sastamoinens-Heyman-Järv-Sollerman & Co under åratal spred.
Således pågick det en hätsk debatt på tidningens debattsida så sent som år 2000 (se exvis nr.50-2000) då de två sionisterna Theo Röhle och Brita Palm försökte klanka ner på den sionistfientliga falangen inom SAC i Stockholm, men där Röhle-Palm också fick mycket välformulerade mothugg.
***
Dagen är en tidning för de kristna fundamentalisterna som stöder Israel.
Tidningens andreredaktör Torbjörn Freij var en folkpartistisk aktivist som samverkade i den sionistiska kampanjen mot Per Gahrton, en smutsig affär vi berättar mer om i introduktionen till vårt avsnitt om den politiska världen.
Förutom judeokristna fanatiker som Ulf Ekman och Olof Djurfelt ses flera judar agera i denna tidning.
Arne Lapidus, Expressens judiske Israelkorrespondent skriver här.
Staffan Dominique, judisk aktivist välkänd i sionistiska sammanhang skriver i tidningen Magazinet.
Eli Göndör, jude i Israel och tidigare israelisk ockupationssoldat, är Dagens Israelkrönikör. Göndör frilansar också för tidningen Stridsropet.
Hans Mayer recenserar böcker i Dagen.
Dagen, 17/9-1994. Judarnas krig mot andra tills de är döda eller slavar är väl beskrivet i deras egen bibel (Jes. 60:10-12, Jes. 61:6, Daniel. 7:27...).
Dagen, 4/6-1994. Judendomens uppmuntran till att slakta alla fiender, kvinnor, barn, t.o.m djur, är väl dokumenterad (4:e Mos. 31:17-18, 5:e Mos. 7:16-24, Jes. 34:2, 5 och 6).
Nedlagda tidningar av intresse
Stockholmsbaserad dagstidning som startade 1989 och som numera är nedlagd.Finanstidningen startades 1989, med juden Raoul Grünthal som dess första chefredaktör och VD. Tidningen lanserades som en konkurrent till Dagens Industri, men har, trots omfattande marknadsföringsinsatser de senaste åren, inte lyckats matcha Bonnier-bjässen. Tidningens upplaga första halvåret 2001 var 25 100 exemplar.
Finanstidningen ingick i MTG:s affärsområde Publishing, tillsammans med tidskrifterna Kapital och Moderna Tider, finanssajten Financial Hearings, TV-kanalen TV8, det judiska bokförlaget Brombergs och affärstidningen Vision.
Vi rekapitulerar några av tidningens medbetare från det sionistiska lägret:
Raoul Grünthal (född 1966), VD och grundare. Fr.o.m. 2003 VD och chef för Tidningarnas Telegrambyrå - TT.
Salomon Schulman, talmudist-jude och kulturskribent.
Thomas Gür har också varit krönikör i Finanstidningen.
Juden Fredrik Eklund har bland annat skött Finanstidningens hemsida.
Kay Glans, skribent i Finanstidningen.
Mats Gellerfelt, skribent i SvD, pro-Israel och som också publicerats i Finanstidningen.
Anders Haskel, Finanstidningens och Aftonbladets börsexpert (2000).
Joakim Adler, börsreporter på Finanstidningen, samt skriver även börsspalt i Metro (2001).
Sophie Nachemson-Ekwall, tidigare Ekonomijournalist på Finanstidningen, sedan verksam som Ekonomijournalist på DN.
***
Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning - GHT
Politiskt var GHT ej lika nära knuten folkpartiet som konkurrenten Götebörgs-Posten, men likväl lika sionistisk. GHT-koncernen hade också kontrollen över Göteborgs-Tidningen som 1970 köptes över till konkurrenten GP.
Redan 1847 karakteriserades GHT:s utgivare, av juden Mikael Warburg såsom "den ende redaktör i Sverige, som åtagit sig vår [judarnas] sak med kraft och allvar".
Även den judiske författaren C. Vilh. Jacobowsky talar i boken "Göteborgs Mosaiska Församling 1780-1955", (Orstadius boktryckeri, 1955, sid. 50) om GHT:s "judevänliga inställning" som tidningen intagit redan 1838.
Bland tidningens första judiska medarbetare märks Mauritz Rubenson (1836-1899), känd tidningsman som var dramatiker men anställdes 1865 som "flygande korrespondent" vid GHT och skrev där flera resebrev från världen som sedan utkom i bokform. Juden Rubenson var även kommunalpolitiker i Göteborg och hade en framskjuten ställning inom tidningsmannavärlden,
Den projudiske docenten Gunnar Broberg avslutar sin uppradning av judiska tidnings- och bokmän i Sveriges med exemplet Mauritz Rubenson ("Judiskt liv i Norden", Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala, 1988, sid. 227):
"Mauritz Rubenson, "Handelstidningens flygande" skapade sitt rykte som den svenska pressens kanske förste uppsökande reporter. [Det judiska] Inflytandet över [svensk] media är ovedersägligt."
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Göteborgs-Tidningen och Morgon-Tidningen hade under period judarna Mannheimer, Warburg m. fl. som synliga ledare, men sedan utgjordes styrelsen av ett triumvirat av tre icke-judar, av vilka två var anställda i den judiska advokatfirman Dr. Philip Lemans Advokatbyrå. Den ene av dessa icke-judar, Axel Forssman (född 1877), var gift med en judinna Dagmar Levisson från den judiska klanen Levisson, och det är hon som närmast inspirerat kursen. Bland annat var hon flitig medarbetare I Dag i GHT. Hit har också tidigare Nya Dagligt Allehanda-redaktören Jacob Löwenthal varit knuten.
Advokat Axel Forssman var f.ö. delägare i Dr. Philip Lemans Advokatbyrå men satt också i styrelsen för Tidningarnas Telegrambyrå.
Axel Forssmans judiske son Hans Forssman blev själv styrelseledamot och t.o.m. ordförande för GHT och vi berättar mer om det strax nedan.
Den kände judiske litteraturprofessorn Karl Warburg (1852-1918), var en av GHT:s litteraturkritiker.
Förste bibliotekarien Simon Aberstén (född 1865), var medarbetare i Handelstidningen 1898-1905, bl.a. som redaktör för dess schackspalt.
 SvD, 28/12-1995. Insändaren om hur den glorifierade Torgny Segerstedt hjälpte till att ruinera människor vid Kreuger-kraschen. |
1917 blev Torgny Segerstedt Sr. (1876-1945), redaktör och nu inleddes på allvar tidningens projudiska/prosionistiska period som kom att vara t.o.m. nedläggningen. Religionshistorikern Segerstedt var präst i 4:e generationen och var 1913 professor vid Stockholms Högskola.Han förefaller ha blivit påverkad både av sitt läsande av judendomens Bibel, det Gamla Testamentet, men även av sitt umgänge med Göteborgs judiska societet som för denna stad var så utmärkande.
Det är känt att Segerstedt Sr. länge hade den judiske affärsmannen Conrad Pineus som en nära vän, de hade förvisso en rejäl brytningsperiod där juden Pineus t.o.m. önskade bestraffa Segerstedts tidning GHT genom att flytta över sina dispaschörannonser till konkurrent Göteborgs-Posten, men de bägge återförenades senare av kampen mot Hitler.
På 1930-talet var judeofilen och författarinnan Ellen Key regelbundet medverkande i GHT, judarna brukar ofta hänvisa till den kända tavlan "vänner", målad av judinnan Hanna Pauli (född Hirsch), där Ellen Key sitter i diskussion med sina judiska nära, människor som Hirschs, Bonniers, Bendixon, och judinnan Hanna Pauli själv.
Den judisk skriftställaren Hugo (Ferdinand) Vallentin (1860-1921), från Göteborgs handelsinstitut var Londonkorrespondent för GHT fr.o.m. 1910. Han var 1894 redaktör för Söndagsnisse och 1901 för Puck.
Not: Hugo (Ferdinand) Vallentin skall ej blandas ihop med den sionistiske historikern Hugo (Mauritz) Valentin som levde 1888-1963. Ej heller att blanda med den judiske journalisten Guido Valentin (född 1895).
Under kriget började Segerstedt bedriva kampanjerna mot Tyskland till sin spets vilket föranledde flera upprörda upprop från affärsmän och intellektuella som ansåg att han på detta sätt äventyrade Sveriges utstakade neutralitetspolitik som ju var ett officiellt direktiv för hela landet att försöka efterleva.
Harry Hjörne, tidningschef på konkurrerande Göteborgs-Posten skriver följande om Torgny Segerstedt Sr. i sin memoarbok "Äventyr i tidningarnas värld" (Gebers, 1965, sid. 177):
"Torgny Segerstedt var Facklan. Han kände, tänkte och talade som alla svenskar, men han kände, tänkte och talade intensivare än andra. Därför blev han Facklan, symbolen för nordiskt motstånd mot nazismen. Mått finns ej att mäta ett hat så starkt och en hänsynslöshet så lyft över det mänskliga. Så starkt levde han med i vad som hände på kontinenten och framför allt i judeförföljelserna att han under de sista åren av sin levnad i sin kamp nådde religiös storhet, gammaltestamentligt profetisk. Världstragedien och fruktansvärda enskilda människoöden pressade fram de religiösa dragen i hans natur. Den åldrade Torgny Segerstedt var inte längre prästen som brutit med kyrkan och som ironiserade över ideologier och dogmer, älskade penningen och beundrade de mäktiga i penningens rike, njöt av framgång och hyllning, fann behag i skönheten hos möbler och konst, hade glädje i gästabud med människor som sutto väl till bords.Helgon, sade många. Djävulen själv, sade andra vid åsynen av Torgny Segerstedt under snabb vandring i Delsjöterrängen, följd av två jättehundar."
En annan judisk skribent i GHT, som vid sidan av Segerstedt var mycket aktiv under kriget mot Tyskland, var Hugo Valentin (1888-1963), historikern som skrivet standardverket om judarnas historia i Sverige. Hugo Valentin deltog 1933 i grundandet av Svenska Zionistförbundet.
Segerstedt själv fick inte se krigsslutet då han avled några veckor innan nazi-Tysklands totala sammanbrott och Hitlers självmord.
Hans två barn Ingrid Segerstedt-Wiberg kom senare att föra facklan från sin far vidare, också när det gäller sionistisk aktivism. Ingrid Segerstedt-Wiberg arbetade på Göteborgs-Tidningen innan hon av Harry Hjörne värvades över till Göteborgs-Posten. Vi berättar mer om henne i avsnittet om den tidningen. Hennes bror Torgny Segerstedt Jr. tar vi också upp där men det kan vara på sin plats att påminna att han varit ordförande för Samfundet Sverige-Israel samt stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism utöver en massa annan sionistisk aktivism som att tillsamman med bl.a. Jackie Jakubowski från Judisk Krönika och Knut Ahnlund från Samfundet Sverige-Israel gå runt till Israels, USA:s och Storbritanniens ambassader och tacka dem för kriget mot Irak 1991 (se artikel i Judisk Krönika, nr.2-1991).
Åke Thulstrup var en annan skribent på GHT under 1930-talet som hyllas av judarna som en "humanist" under andra världskriget. - d.v.s. en judeofil (se exempelvis sionisten Svante Hanssons artikel i Judisk Krönika nr.1-1998).Thulstrup gjorde efter kriget karriär inom Bonnier-koncernen och var redaktör på Albert Bonniers Förlag åren 1946-1969 och redaktör 1948 och 1949 för "Det andra världskrigets historia".
Åke Thulstrup var son till borgmästaren Jakob Pettersson, och Åke hade en bror, Karl-Magnus Thulstrup, som länge var känd skådespelare på Göteborgs Stadsteater och senare rektor för dess elevskola samt t.f. rektor för Statens Scenskola i Göteborg 1964.
Komponisten Gösta Nystroem verkade som musikkritiker i GHT 1932-1947. Nystroem var först gift med en judinna från den judiska klanen Heyman som ihop med honom blev morförälder till de judiska skådspelarsyskonen Zandén. 1950 omgifte Gösta Nystroem sig med en annan judinna vid namn Helen Lyon.
Efter andra världskriget kom en ny sionistisk aktör in på scenen. Det var Harald Wigforss som kom från Erik Wästbergs Nya Dagligt Allehanda. Harald Wigforss började på GHT:s Stockholmsredaktion 1944 för att 1945 bli GHT:s 2:e redaktör. Därefter avancerade han ytterligare och blev huvudredaktör och ansvarig utgivare för GHT 1958-1971.Sedan 1959 var han gift med judinnan Brita Wigforss som ursprungligen hette Felländer, då hon på fädernet stammar från den judiska klanen med samma namn. Britas moder var dock från den östjudiska klanen Ahronowitsch.
Innan sitt giftermål med GHT-mannen Harald Wigforss var hon först gift (år 1943) med Herbert Tigerschiöld, som då vara 2:e bibliotekarie på CTH (Chalmers) i Göteborg, (han blev senare överbibliotekarie där åren 1964-1970).
Judinnan Brita Tigerschiöld (under vilket namn hon författat flera böcker) började som medarbetare på GHT 1948 och kvarstod även där efter att hon gift dig med tidningens redaktör Harald (och således bytt efternamn till Wigforss), t.o.m. tidningens nedläggning 1973.
Harald Wigforss var länge en ihärdig sionistisk förespråkare vilket nog till stor del kan härledas till hans judiska hustru, precis som i fallen Carl-Adam Nycop och Nils Hallerby vi tidigare behandlat i avsnittet om Expressen, fallet Erik Wästberg på Nya Dagligt Allehanda och Lars Hjörne på Göteborgs-Posten.
Judisk Krönika, nr.4-1970, sid. 89, skriver i om Harald Wigforss:
"En av sina varmaste och mest beundransvärda försvarare har Israel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med dess chefredaktör Harald Wigforss."
Harald Wigforss var heller inte sen att stämpla sionismens motståndare i Sverige med invektiv. Exempelvis kallade han Per Gahrton för den "illvillige interpellanten" när denne med sina frågor satte den israeliske utrikesministern Abba Eban på hal is under ett TV-program som sändes i samband med Ebans Sverigebesök 1968 och Harald Wigforss skrev i GHT (1971) att Jan Guillou skulle vara "ondskan själv".
Som en man av etablissemanget hade Harald även en bror, Gustaf Wigforss, som var duktig ingenjör och torpedkunnig och fabrikschef på Centrala torpedverkstaden i Motala 1946-1960 innan han gick över till egen företagsverksamhet.
Ordförande för GHT åren 1946-1969 och styrelseledamot åren 1942-1973, t.o.m. tidningens nedläggning, var ingen annan än juden Hans Forssman. Forssman, vars mor var född från den kända Göteborgs-judiska klanen Levisson, var professor i psykiatri men även politiskt aktiv och medlem i stadsfullmäktige i Göteborg 1951-1953, och ledamot av socialstyrelsens vetenskapliga råd 1962-1977. Som vi berättade ovan hade hans egen far Axel Forssman också suttit i styrelsen för GHT, således ytterligare ett exempel på den nedärvda makten.
Lennart Widing var tidigare ledarskribent på GHT, och hans "varma intresse för Israel" skall ha väckts under Sexdagarskriget 1967 (Menorah, nr.3-1996).
Han har på senare tid engagerat sig öppet för Israel inom Samfundet Sverige-Israel.
Widing har också varit ledarskribent i Göteborgs-Posten.
Widing är gift med centerpartisten och Israelaktivisten Christina Rogestam.
En annan från det judaiserade etablissemanget verksam i GHT var redaktören Birger Stolpe, bror till Herman och Sven Stolpe. Birger Stolpe kom närmast från UNT- där han var politisk redaktör 1945-1947. Han tillhörde utrikesredaktionen på GHT åren 1955-1970, och fortsatte därefter som medarbetare på tidningen 1970-1973.
Birger Stolpes son är litteraturkritikern och översättaren Jan Stolpe som i sin tur också var skribent på GHT i mitten av 1960-talet, alltså samtidigt som fadern. Jan gick därefter över till Bonniers Litterära Magasin - BLM, och blev senare litterär rådgivare på P A Norstedts förlag 1974-1984 och var också viceordförande och ordförande för Svenska Afghanistankommittén. Som hustru har Jan Stolpe en förlagsredaktör Ylva Holm.
Jan är kusin till den sionistiskt aktiva Lisette Schulman, den senare en välkänd sionist som vi bl.a. berättar om i vårt avsnitt om judiskt inflytande inom TV-världen då hennes man Allan Schulman länge var en mäktig TV-man.
Jans farbröder Herman respektive Sven Stolpe är på sina håll kändisar; Herman Stolpe som förlagsdirektör 1948-1961 och sedan direktör på Kooperativa Förbundet (KF) 1961-1970, bland mycket annat, och Sven Stolpe som känd författare och litteraturkritiker på Aftonbladet 1945-1961.
Not: De tre bröderna Birger, Herman och Sven Stolpe har en mor med namnet Schwartz, men vi veta ej om hon är från den judiska Schwartz-grenen eller om det bara är en tysk variant.
Att vi nämner Jan Stolpe et al kan verka långsökt men vi vill bara visa att det kring varje sionistisk aktivist, likt ringar på vattnet, finns anhöriga och vänner på andra maktpositioner i samhället. Eftersom alla kan relatera till sin egen släkt och hur den ser ut är det intressant och motiverat, att i denna framställning också visa hur det judaiserade etablissemanget alltid lyckas få sina nära och kära på hedersamma poster. Ty det är ju inte direkt sophämtare, lokalvårdare eller sjukvårdsbiträden de blir!
Vi kan också berätta att den tyske juden Arne Ruth började sin journalistiska bana som musikskribent på GHT och Agneta Pleijel var också kulturkritiker på GHT 1965, för att inte tala om Göran Eriksson som var litteraturanmälare på GHT 1956-1962. Eriksson var gift med den judiska aktrisen Jane Friedmann, och vi skriver mer om honom i avsnittet om Stockholms-Tidningen där han var kulturchef.
Judinnan Carin Mannheimer, då gift med den likaledes judiske advokaten Sören Mannheimer, var litteraturkritiker på GHT 1963-1967, men gick sedan över till Arbetet.
Bland kända politiska aktörer som länge verkat i sionismens namn via folkpartiet kan vi nämna Thomas Hammarberg (ihop med Per Ahlmark och Ernst Klein medförfattare till propagandaboken "Det Hotade Israel" 1970), som ledarskribent på GHT 1965, innan han sedan gick över till Bonnier-Expressen där han avancerade till att bli chef för utlandsredaktionen.
En annan aktivist är Håkan Holmberg som gästspelade på GHT under tidningens sista år 1973 innan han gick över till Expressen och slutligen UNT, där han på den senare tidningen har en ledande position. Som sionist har vi tidigare berättat att Håkan Holmberg varit mycket verksam för Israel, mot Radio Islam, och var t.o.m. ordförande en period för Svenska Kommittén mot Antisemitism.
GHT lyckades slutligen inte bemöta konkurrenten Göteborgs-Posten och tidningen lades ner 1973.
***
Vi kan f.ö. lägga till att GHT-koncernen under en period hade en tidning vid namn Morgon-Tidningen, i Göteborg (ej att förväxla med den socialdemokratiska MT/Socialdemokraten).
Den göteborgska Morgon-Tidningens uppgift var att ta död på konkurrenten Göteborgs-Posten, vilket den grundligen misslyckades med då den nedlades efter bara åtta år.
Som politiske redaktör åren 1936-1940 på Morgon-Tidningen hade man den judisktättade Tom Söderberg, son till författaren Hjalmar Söderberg och dennes judiska hustru. Detta under de första åren för de för judarna så avgörande andra världskriget.
***
En annan tidning i Göteborg med judiskt inflytande var "Hvar 8 Dag".
Hjalmar Bratt (född 1861), vars mor var en judinna från den judiska klanen Pineus, var verkställande direktör i Bonniers tryckeri AB 1893-1909.
1899 bildade Hjalmar Bratt tidskriften Hvar 8 Dag och senare Förlags AB Hvar 8 Dag. Bratt var från början tidningens utgivare, huvudredaktör och verkställande direktör.
Hvar 8 Dag var en s.k. illustrerad veckotidskrift.
1891 gifte Hjalmar Bratt sig med en judinna Lilly Hartvig, på mödernet från den judiska klanen Davidson. Hennes judiske bror Eduard Hartvig (född 1872), grosshandlare och vice ordföranden för Göteborgs Konfektions- och Manufakturgrossister och tidigare verksam på den judiska firman August Abrahamson & Co, blev sedan styrelseledamot i sin svågers Förlags AB Hvar 8 Dag.
Så här ser man också hur två judar - ofta just svågrar - går ihop i en affärsidé, snabbt etablerar, i detta fall först en tidning och sedan ett förlag.
Hvar 8 Dag höll sig väl in på 1930-talet.
***
Tidningen Arbetet var en Malmö-baserad socialdemokratisk dagstidning, grundad 1887 och som f.ö. var landets äldsta socialdemokratiska dito. När tidningen slutligen lades ner hade det t.o.m. förts fram propåer att judefamiljen Bonniers borde gå in och rätta denna arbetarrörelsens tidning.
Den socialdemokratiske politikern Arthur Engberg, (1888-1944), var en av tidningens chefredaktörer. Han blev senare ecklesiastikminister. Som vi berättar i vårt avsnitt om det judiska inflytandet i kulturlivet. skrev han en mot det judiska kulturinflytandet klart intressant kritisk artikel, 1921.
Socialdemokraten Gösta Netzén, (född 1908) var chefredaktör på tidningen Arbetet i Malmö åren 1944-1957 och en av judarna uppskattad prosionist. Innan Arbetet var han redaktör för tidningen Lantarbetaren 1936-1944.
Gösta Netzén satt i Andra Kammaren för socialdemokraterna 1949-1961 och var statsråd och chef för Jordbruksdepartementet 1957-1961 och sedan landshövding i Malmöhus län 1961-1973.
I Judisk Krönika, nr.1-1972, uppmärksammas den prosionistiske landshövdingen Gösta Netzéns tal på firandet av Malmös Mosaiska Församlings hundraårsjubileum. Judisk Krönika skriver:
"Som förste gästtalare uttryckte landshövding Gösta Netzén sin glädje över att vara inbjuden till jubiléet. "100 år", sade han, "är en lång tid. I judenhetens historia är det dock en kort period, men en period som bjudit på så mycket av heroism, offer, mödor och svårigheter. Omvärlden fylles av beundran och respekt för de insatser som göres på judiskt håll för att i lojalitet mot den ärvda religionen bevara den judiska särarten i den nya medborgarvärlden." [...]Landshövdingen knöt fortsättningsvis an till vad herr Lewinschal sagt i sitt inledningsanförande om förhållandena bakom järnridån och om Israels kamp för sin existens. "Många tusenden", sade han, "har sina sympatier för Israel i dess ojämna kamp och följer denna kamp med förhoppning och förtröstan". -"Denna sympati", försäkrade landshövdingen, "är mycket större än vad massmedia tycks ge uttryck för." "
Med på denna fest och huvudtalare var f.ö. Israels dåvarande ambassadör i Sverige, Max Varon.
Den tyske socialdemokratiske juden Erwin Leiser hade tidningen Arbetet som inkörsport i sin mediakarriär. Vi skriver mer om Leiser i avsnittet om judiska filmmakare.
Den judiske sedermera bokförläggaren Lennart Schönkopf (född 1930), var anställd på Arbetet åren 1948-1950. Han gick sedan över till Bonniers där han var reklamchef på Albert Bonniers Förlag AB 1952-1958.
Efter karriären hos Bonniers fortsatte juden som VD för Svensk Bokreklam AB, VD för Schönkopf och Westrell reklambyrå AB, VD för Informationsförlaget och sedan 1986 korrespondent för FLT Press.
En annan sionistisk aktivist på tidningen Arbetet var den numera framlidne Alvar Alsterdal (1926-1991), författare, skriftställare och "Israelvän". Han blev kulturredaktör på Arbetet 1954, sedan tf. chefredaktör 1958-1960 och därefter 2:e redaktör åren 1961-1963. Alsterdal fortsatte sedan efter 1964 som politisk medarbetare på tidningen.
Alsterdal gjorde därefter en karriär inom arbetarrörelsen och var verksam inom den Socialistiska Internationalen, men satt även som anställd i Svenska naturskyddsföreningen (likt hans arbetarsionistiske kollega Göran Holmberg vi berättade om i avsnittet om Aftonbladet) och Alsterdal blev redaktör för tidskriften Sveriges natur. Men det var inom diplomatin som han hade stora framgångar då han blev pressråd på svenska ambassaden i Bonn och sedan ambassadråd på svenska ambassaden i London.
Förutom det sionistiska propagandarbete han bedrev i tidningen Arbetet, där han hade en nyckelposition, alstrade även Alsterdal flera alster av sionistisk karaktär, vi tänker då på böckerna "Antisemitism, antisionism, Exemplet Polen" (1969) och "Israel och judarna i Sovjetpropagandan" (1969). Han höll också ett intressant radioföredrag med titeln "Är det fult att hålla på Israel?" som sedan också utgavs i tryck.
Karl Berman är en nu framliden Malmö-jude som likt Alsterdal verkade för den judiska staten Israel, en stat skapade tack vare planerad etnisk rensning, och arbetade för att vända blicken från de fördrivna palestiniernas nöd. Socialdemokraten Berman tilldelades Zionistiska Federationens "Jerusalempris" för år 1987, "för judisk kultur- och utbildningsgärning i Sverige" (Judisk Krönika, nr.3-1987).
Alvar Alsterdal, var Bermans vän och i Judisk Krönika, nr.3-1990, kunde man läsa en hyllning till juden Berman skriven av just Alesterdal.
Det var således helt på sin plats att Berman på samma sätt skulle ödsla hedersord över Alsterdal när denne dog 1991. I sin hyllning till Alsterdal publicerad i Judisk Krönika, nr.2-1991, skriver Berman:
"Det uppstod ett tomrum, stort och ofattbart, efter Alvar, som betytt så mycket under så lång tid för så många människor. Jag tänker då inte bara på de kunskaper som han så gärna delade med sig av till yngre och äldre kamrater, utan också på det konkreta arbete han utförde till stöd för den europeiska judenheten och staten Israel. Det är således inte bara här hemma i Sverige, eller ens i Europa, utan också i Israel som tomrummet efter Alvar blir märkbart.[...] hans orubbliga solidaritet [...].
[...]Det är naturligtvis främst inom socialistiska internationalen som Alvar Alsterdal har utfört sitt verkligt betydande arbete. Här har han under en mycket lång period av sitt liv, som sträcker sig bakåt till femtiotalet, ägnat framför allt sovjetjudarnas situation sitt intresse. Han har med broschyrer och praktiskt arbete inom internationalen verkat för förståelse för dessa judars allvarliga situation, och han är därmed en av dem som röjt väg för de ryska judarnas möjlighet att idag utvandra till Israel. Bland judarna i Sverige har detta arbete naturligtvis skapat stor respekt. Hans arbete har inte minst inneburit att fler människor talat för judarnas sak, och i svåra tider för staten Israel. Hans språkvirtuositet sträckte sig också till jiddisch, ett språk från vilket han ständigt hämtade fraser och lärdom.
Också under sina år som pressråd, först i Bonn och sedan i London, upprätthöll Alvar sitt arbetet för judenheten.
Vid sin 60-årsdag hedrades Alvar Alesterdal med en större trädplantering i Israel.
Hans nära kontakter med personer inom det israeliska arbetarpartiet skapade en grund för samtal när andra vände sig från Israel. Några illusioner om PLO hyste han aldrig, [...].
Den som vill hedra Alvars minne gör det lämpligast med ett bidrag till insamlingen Exodus 1991, postgiro 45 42 60-1."
Det är också intressant att notera att Alsterdal övertog Kerstin Foerster som fru från den sionistiske författaren Svante Foerster.
Foerster var en vänsterförfattare som likt Alsterdal också tillhörde tidningen Arbetet.
Svante Foerster var påtagligt Israel-aktiv och skrev exempelvis förordet till Judiska Informationskommitténs skrift "1967 års krig mellan Israel och arabstaterna" (1969). I sitt förord i Judiska Informationskommitténs skrift skriver Foerster att:
"Staten Israel var drömmen om ett folkhem. Drömmen förverkligades."Foerster arbetade för den sionistiska organisationen Keren Kajemet - KKL - och hedrades av denna organisation med en skog i Zippori i Israel.
Carl-Adam Nycop, sionisten från Expressen som vi ingående berättade om i avsnitt om denna tidning var också under en mängd år verksam på Arbetet fr.o.m. 1974 som mediakolumnist.
Judinnan Carin Mannheimer, då gift med den likaledes judiske advokaten Sören Mannheimer, var litteratur- och teater-kritiker på Arbetet 1967-1969, dit hon kom från GHT.
Thure Jadestig är en f.d. socialdemokratisk riksdagsledamot som tillhör sionistmaffian och t.o.m. var stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Han är också skribent i FiB/K och den kristna socialdemokratiska tidningen Broderskap. Jadestig har också skrivit i Arbetet.
En Bonnier-tränad redaktionssekretare var Thor Wahlberg som kom till Arbetet 1957 efter att ha arbetat på Albert Bonniers Förlag AB 1955. Han blev sedan anställd på Expressen, redaktör för Journalisten, redaktionschef och ansvarig utgivare för Hänt i Veckan, chefredaktör där, redaktionsledare på Allers, förlagsdirektör på Williams Förlag AB och chefredaktör för Bonnier-tidningarna Allt om Mat och Dagens Industri.
Som tecknare av politiska karikatyrer och ledarkommentarer på Arbetet hade man Leif Nelson, också sionist och som samarbetar både med Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.3-1991) och den sionistiska organisationen Keren Kajemet, liksom Foerster ovan.
Leif Nelsons bok "Leif Nelson - Porträttör i fantasi och verklighet", recenseras i Förenade Israelinsamlingens skrift Menorah, nr.3-1999. I boken berättas hur Nelson bl.a. gjorde ett porträtt av den sionistiske ledaren och krigsförbrytaren Yitzhak Rabin. I boken finns också ett kapitel "Leif Nelson och det judiska", som skrivits av Harry Rubinstein (f.d. föreståndare för Judiska Församlingen i Malmö och medlem i B´nai B´rith).
Enligt Menorah:
"Han [Rubinstein] berättar där om Nelsons judiska engagemang, alltsedan han som 6-åring hört sin morfar säga till honom: - Det är ingen som hjälper judarna, så jag får göra det.Hans engagemang för Israel är djupt och han har företagit ett tjugotal resor till detta land med skissblocket i hand. Det vackra träddiplom som KKL, Judiska Nationalfonden, översänder vid gåvor är ett verk av Nelsons hand."
Leif Nelsons namn kunde också ses annonseras i "Menorah", nr.3-1995, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras kampanj EXODUS.
Som nöjesjournalist var länge juden Tony Kaplan aktiv. Efter Arbetets nedläggning gick han över till Kvällsposten. Tony är ofta citerad av judarna i deras tidskrift Judisk Krönika.
När man hade en strid om ny chefredaktör på Arbetet 1994 var Herman Melzer påtänkt som detta. En jude som varit chef på Ekot, P1, och nu senaste på radions inrikesredaktion, som ansvarig för politik och EU (2000).
***
Nya Dagligt Allehanda var en i Stockholm utkommande dagstidning, som började utges 1859, och skulle utgöra en konservativ motvikt till det liberala Aftonbladet.
Bland tidningens judiska medarbetare före kriget märks redaktionssekreterare Jacob Löwenthal som vi berättade även hade ett starkt inflytande i både TT och juden Helge Verner Hirschs inrättning Svenska Telegrambyrån.
Bland Nya Dagligt Allehandas övriga medarbetare märkes den tidigare omnämnda judinnan Gerda Marcus Fall, den judiska författarinnan Margareta Suber-Topelius (född 1892), och den judiske tonsättaren Moses Pergament som också skrev i NDA under åren 1938-1939.
Under andra världskriget hade Nya Dagligt Allehanda Svante Löfgren, från den judiska klanen Josephson, som anställd innan han gick över till Radiotjänst och senare till Expressen för att göra karriär där.
Erik Wästberg var fr.o.m.1942 chefredaktör för Nya Dagligt Allehanda och var själv sedan 1932 gift med judinnan Greta Hirsch, dotter till den judiske direktören Erik Hirsch, och hans fru Lisa, född Sachs.
Greta Hirsch var företagsam som sin far och var VD för Rekolid AB 1955-1982, bokförläggare för Rekolid AB sedan 1983, ledamot av VU i Stockholms handelskammare och styrelseledamot i den judiska Stiftelsen Isaak Hirschs Minne.
Erik och Greta Wästberg umgicks privat med Expressen-mannen Carl-Adam Nycop och hans likaledes judiska hustru Margot Nycop (hon hette ursprungligen Benon). Erik Wästberg var också skribent i Bonnier-tidningen Vecko-Journalen och Albert Bonnier Jr. talar i sin memoarbok "Personligt" (Bonniers, 1985, sid. 131) om "min vän journalisten Erik Wästberg", vilket visar på deras nära band.
Erik och Gretas judiska söner kom sedan att, via dessa tidiga vänskapsband, växa in in i den massmediala eliten och både Per och Olle Wästberg har varit chefredaktörer inom Bonnier-pressens Dagens Nyheter respektive Expressen.
En annan sionistisk profil vi kan nämna är GHT:s Harald Wigforss som började sin karriär som medarbetare på NDA på 1930-talet. Wigforss gifte sig också med en judinna och blev oerhört Israel-fanatisk.
***
Stockholms-Tidningen grundades 1889 och blev under 1920-talet Stockholms största tidning, följd på andra plats av Dagens Nyheter.
1931 slogs Stockholms-Tidningen ihop med Stockholms Dagblad, en tidning som varit huvudstadens äldsta.
Not: Stockholms Dagblad hade f.ö. Gustaf Reuterswärd, gift med judinnan Lamm, som huvudredaktör 1919-1921 och även som militär medarbetare, och judarna Henrik Schück och Eli Heckscher hörde till dess medarbetare.
Som vi berättade i vår historik om Aftonbladet var Stockholms-Tidningen under några år på 1930-talet delvis ägd och styrd av Bonniers, en smutsig affär som ingen idag talar högt om. Särskilt då det framkom uppgifter av att man under Bonnierperioden ville sälja Stockholms-Tidningen till nazi-Tyskland (!). Under denna period satt advokaten Emil Henriques i ST:s styrelse.
Finansmannen Torsten Kreuger sålde 1956 både Stockholms-Tidningen tillsammans med Aftonbladet till LO. Tidningen hade dessförinnan haft en folkpartistisk anknytning, men blev nu istället kopplad till socialdemokratin vilket ledde till en viss flykt av både tidigare anställ personal och läsare.
Detta inledde en nedgångsperiod vilken kulminerade med att tidningen helt sonika tvingads bli nedlagd 1966. Men 1981 försökte man ånyo återuppliva den och gav den namnet "nya" Stockholms-Tidningen, nu med tydlig socialdemokratisk profil. Detta hjälpte dock inte och 1984 begärdes tidningen i konkurs och lades ner för gott.
Inom ST var det inte så många judar totalt sett men det fanns en del inflytelserika namn. Exempelvis var den judiske journalisten Guido Valentin en av tidningens medarbetare.
Anna Branting, hustru till den judiskättade Hjalmar Branting, socialdemokratins fader, var f.ö. skribent av teaterartiklar i Stockholms-Tidningen där hon skrev under signaturen "René".
Gunnar Helén (1918-2002), senare ordförande för folkpartiet 1969-1975, var chef för kulturavdelningen på Stockholms-Tidningen 1949-1955. Helén har visat sig vara en riktig sionist och var exempelvis ordförande fr.o.m. 1977 för organisationen Tel Aviv Universitetets Vänner och har intervjuats i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr. 2-1978. Gunnar Helén var f.ö. ordförande för Sveriges Radio AB 1978-1983.
Den tyske juden Erwin Leiser som varit kulturredaktör vid socialdemokratiska Morgon-Tidningen 1950 t.o.m. dess nedläggning 1958 tillträdde som medarbetare på Stockholms-Tidningen 1964 och arbetade där t.o.m. ST:s nedläggning 1966. Därefter gick den nedläggningsförföljde Leiser över till den mer stabila Bonnier-tidningen Expressen för att sedan på 1980-talet fortsätta på SvD.
Bredvid sig på kultursidan hade Leiser sionisten Thomas von Vegesack som biträdande kulturredaktör på Stockholms-Tidningen åren 1960-1966. Von Vegesack gjorde sedan karriär på Albert Bonniers Förlag AB och Norstedts Förlag och blev därtill ordförande för Svenska PEN-klubben (liksom sionisterna Per Wästberg, Gabi Gleichmann och Monica Nagler).
Thomas von Vegesack var också en av grundare av Helsingforskommittén för Mänskliga Rättigheter en sionistisk organisation, där andra medgrundare var judarna Gerald Nagler (make till Monica), Inga Fischer-Hjalmars, samt Per Wästberg, se dessa, f.ö. ett gäng som också samarbetar med Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Juden Leif Zern var teaterskribent på ST 1964-1966. Den judiske tonsättaren Maurice Karkoff var biträdande musikrecensent i ST 1962-1966.
Den tyskfödde juden och författaren Alexander Weiss (1924-1987) som kom till Sverige 1938 och var yngre bror till Peter Weiss, har skrivit aforismer i Stockholms-Tidningen.
Göran Eriksson, författare och regissör och gift med den judiska skådespelerskan Jane Friedmann, var kulturchef på Stockholms-Tidningen fr.o.m. 1962 t.o.m. nedläggningen 1966 då han istället gick över till DN. Han hade dessförinnan arbetat på sionisten Wigforss´ tidning GHT och redan där fått den rätta fostran.
En annan sedermera stödmedlem i ovannämnda Svenska Kommittén mot Antisemitism i var Hemming Sten, som också var radio- och litteraturkritiker Stockholms-Tidningen 1950-1953.
Oloph Hansson, gift med den sionistiska socialdemokratiska kvinnan Anita Gradin sedan 1954, började sin karriär inom tidningsvärlden bl.a. på Stockholms-Tidningen där han verkade under åren 1958-1963 innan han gick över till Sveriges Radio 1964 och senare blev redaktionschef på Rapport, informationschef, programdirektör och slutligen chef för TV2.
En annan medarbetare på Stockholms-Tidningen under åren 1932-1966 var journalisten Ulla Beyron-Henriques, dotter till chefredaktören Beyron Carlsson. Hon var gift en kort period med den judiske Expressen-mannen Pontus Henriques t.o.m. hans död 1970. Efter ST:s nedläggning fortsatte hon som frilans i bl.a. SvD.
Bengt Dennis, senare Sveriges riksbankschef, var chef för den ekonomiska redaktionen på socialdemokratiska Stockholms-Tidningen 1959-1962. Innan dess var han handelsredaktör på Morgon-Tidningen. Efter Stockholms-Tidningen blev han ekonomisk kommentator och reporter på Sveriges Radio 1962-1967 för att sedan göra karriär på Finans- och Handelsdepartementen och UD. Socialdemokraten Bengt Dennis var också chefredaktör, redaktionschef och ansvarig utgivare på Bonnier-tidningen Dagens Nyheter 1981-1982.
***
Socialdemokraten var huvudorgan för Sveriges socialdemokratiska arbetarparti och började utges 1885 med August Palm som redaktör. 1886 togs redaktörsposten över av den berömde socialdemokraten Hjalmar Branting, en person som hade judisk härstamning via den judiska släkten de Georgii.
Hjalmar Branting fortsatte på denna position, med undantag för två perioder av avbrott, t.o.m. 1917, då han efterträddes av Per Albin Hansson. Men Branting fortsatte även efter sin avgång som politisk medarbetare i tidningen.
Socialdemokraten hade under 1900-talet juden Bernhard Mehr som sin länk till Sion, senare övertagen av hans son Hjalmar Mehr.
Den kände politikern Zeth "Zäta" Höglund (1884-1956) var chefredaktör för Social-Demokraten 1936-1940, och betraktades som en nära vän till juden Bernhard Mehr.
På 1940-talet bytte tidningen namn till Morgon-Tidningen.
Under åren 1946-1956 var juden Åke Meyerson, senare känd överintendent och museiboss, konstkritiker på Morgon-Tidningen.
Olle Svensson, som senare gjorde sig känd som socialdemokratisk riksdagsman och pro-Israel, var anställd på Morgon-Tidningen 1946-1954.
Bengt Dennis, senare känd som landets riksbankschef, var handelsredaktör på Morgon-Tidningen 1954-1958, innan han blev chef för den ekonomiska redaktionen på socialdemokratiska Stockholms-Tidningen.
Åren 1950-1958 var den tyske juden Erwin Leiser kulturredaktör för den socialdemokratiska Morgon-Tidningen och hade denna position till det att tidningen slutligen lades ner 1958.
Den likaledes tyske juden Arne Ruth konstaterar beundrande i sin hyllning till Leiser hur Leiser "blev kulturchef på socialdemokratins viktigaste tidning" (tidningen "00-tal", nr.2/3-2000), något som Ruth själv sedan lyckades med på både Expressen och Dagens Nyheter - om än inte socialdemokratiska tidningar.
En annan partisan från den judiska gruppen, också från Tyskland, var Cordelia Edvardson (Heller), som sedan kom att bosätta sig i Israel och bli SvD:s "opartiska" bedömare därifrån.
Cordelia Edvardson började sin massmediala karriär som journalist på MT 1955-1957 innan hon gick över till Bonnier-sfären och Åhlén & Åkerlund.
***
Ture
Nerman, t.v., möter den judiske bankiren
Olof Aschberg, t.h..
Tidningen Folkets Dagblad, kommunistisk, finansierades av juden Obadja Asch ("Olof Aschberg"), och bland medarbetarna fanns överkantorn i synagogan Felix Saul.Not: För mer information om Olof Aschberg läs vårt avsnitt om honom i sektionen om judiska bankirer.
Första numret utkom 1916 och då kallade sig tidningen endast för Politiken för att fr.o.m. november 1917 få namnet Folkets Dagblad. Den har stått som huvudorgan för Sveriges kommunistiska parti.
Dess förste redaktör var Ture Nerman men även Zeth Höglund var huvudredaktör 1919-1924, då den senare under kuppartade former avlöstes.
Ture Nerman hedrades av sionisterna efter sin död med en skog i Israel (se Judisk Krönika, nr.9-1969) och Zeth Höglund var nära vän med mensjevik-juden Bernhard Mehr, Hjalmar Mehrs fader.
Not: För mer information om Ture Nermans flört med Sion och hans judiska allierade, läs vårt avsnitt i sektionen om judisk makt inom politiken - "Fenomenet Nerman".
***
