Radio Islams Nyheter på Svenska
97 03 16Svenska Dagbladet, judinnan Solomin, och den judiska makten i USA
I Svenska Dagbladet den 7/3-1997, på kultursidornas "Under Strecket", kunde man läsa en avslöjande artikel skriven av judinnan Nina Solomin. Hon är en aktiv sionist som de senaste åren börjat infiltrera SvD och skriver nu regelbundet på denna tidnings kultursidor, gärna om sk "judiska teman". Man skall då veta att Solomin parallellt med sitt arbete på SvDs kultursidor, arbetar i redaktionen för judenhetens främsta tidskrift i Sverige - "Judisk Krönika".
Titeln på artikeln är "Judarnas integration i det amerikanska samhället". Det är en recension av den framstående amerikanske juden J. J. Goldbergs bok med den talande titeln "Jewish Power" - Judisk Makt - som kom ut i höstas.
Solomin känner sig tvungen att skriva om denna avslöjande bok och samtidigt försöka desarmera den bomb som bokens avslöjanden utgör. Eftersom hon som alla andra judar i vårt kulturliv är besatt av det judiska självskrytet vill hon gärna visa hur mycket inflytande, pengar och makt den amerikanska judenheten, som boken behandlar, besitter. Samtidigt vet hon att dylika avslöjanden kan vara som att gjuta olja på eld, särskilt eftersom judarna alltid brukar tala om att de har just ingen makt alls! Då blir det extra svårt att bortförklara en judisk bok med en titel så talande som "Jewish Power". Men det är just det som är hennes taktik, som vi kommer att visa här nedan.
Först kommer avslöjanden om den judiska makten, och i nästa mening kommer hennes subjektiva tolkningar av dessa fakta, typ "Hoppsan, judar har visst oerhört mycket makt. Men de använder den inte, jag lovar!" Detta ifall om någon icke-jude, som läser artikeln, skulle börja tänka självständigt, och försöka sätta avslöjandena om den judiska makten i ett större sammanhang. Självklart nämner inte judinnan Solomin någonstans i sin artikel, att hon själv är judinna. Ty då skulle hennes bedrägliga taktik falla direkt.
Inledningsvis skriver hon:
"Titeln på den bok som journalisten J J Goldberg gav ut förra året i USA får en genast att haja till: Jewish Power. Inside the American Jewish Establishment (403 s, Addison-Wesley). I kombination med omslaget, som är prytt med dramatiskt svarta bokstäver och en amerikansk flagga där en av stjärnorna har bytts ut mot en judisk davidstjärna, skulle titeln passa utmärkt på en antisemitisk pamflett. Men författaren är amerikansk jude. Är han alltså en av de famösa judiska självhatarna, en nittiotalsvariant av österrikaren Otto Weininger?"Är det inte snarare anmärkningsvärt att judarnas egna skrytböcker, som "Jewish Power" är, börjar likna det som de kallar för "antisemitiska pamfletter". Det får en istället att raskt tänka den farliga tanken; är det inte så att de "antisemitiska pamfletterna" kanske berör judendomens sanna väsen närmare än vad man tidigare kunnat ana?
Solomin fortsätter sedan på temat den judiska lobbyn:
"När Goldberg obekymrat talar om den starka "judiska lobbyn" i Washington som "en av de mest fruktade och effektiva judiska organisationerna i världen" uppfattas det i USA förvisso som provokativt, men i ett svenskt sammanhang skulle samma ord framstå som direkt suspekta. Att som journalist särskilt välja sådana laddade uttryck och använda dem så onyanserat, vore detsamma som att förse nazister med gefundenes fressen att citera i sin propaganda."Alltså, det hemska är att man kan ge "antisemiter" och "nazister", d v s sådan som bekämpar den judiska rasistmaffian, argument, citat, som de kan använda för att bevisa att judarna faktiskt har makt. Men är det inte så att judarna faktiskt har en betydande makt? Vad är det då som är "antisemitiskt" och "nazistiskt" att påpeka detta? Även icke-judar måste ha rätt att diskutera den judiska makten, inte bara judar sinsemellan. Ty det är vi, "gojerna", som sedan blir offer för den judiska rasismen och maktmissbruket. Istället för att svamla om "direkt suspekta" och "laddade uttryck" borde judinnan Solomin utreda om det faktiskt inte är så, att det är en realitet, att den judiska lobbyn "är en av de mest fruktade och effektiva judiska organisationerna i världen", såsom Goldberg skriver. Och varför inte gå in på det mest intressanta: varför den judiska lobbyn är fruktad, och varför den är så effektiv.
Solomin fortsätter sedan på temat varför man kan skriva om den "judiska lobbyn" i USA, men varför det är tabu i Sverige:
"...den omedelbara andledningen är givetvis att amerikanska och svenska förhållanden skiljer sig fundamentalt åt, det finns cirka 6 miljoner judar i USA och färre än 10 000 i Sverige. För att i en så liten grupp som den senare se en starkt organiserad lobby måste man fantisera."Judinnan Solomin, agent för judiska intressen i Sverige, är här mycket oärlig. För det första är USAs totala befolkning enormt mycket större än Sveriges. För det andra brukar den officiella siffran på antalet judar i Sverige, den som bl a Solomins vänner på "Judiska Krönika" brukar nämna, landa på mellan 15 000-20 000 judar i Sverige. Var hon fick sina "färre än 10 000" ifrån kan man verkligen undra, hon halverar ju den officiella judiska statistiken. Enda förklaringen är att hon vill överdriva bilden av judarna som en liten minoritet i landet, underförstått liten = maktlös.
Vidare talar hon att "man måste fantisera" om man kan se en stark lobby i den judiska gruppen i Sverige. Och Radio Islams fiender, är de bara spöken, fantomer? En grupp som hotar och skrämmer politiker, opinionsbildare, t o m hela universitet, till underkastelse och lydnad.
Leif Pagrotsky, Anita Gradin, rikspolischefen Sten Heckscher, Erik Åsbrink, Jan Nygren, Sigvard Marjasin, Gabriel Romanus, Daniel Tarschys, Pehr Gyllenhammar, Jerzy Einhorn, Wästberg-Hirscharna, Marcus Storch, Harry Schein, Gabi Gleichmann, Ernst Klein, Göran Rosenberg, Bonnier-klanen, och tusentals andra judar med framträdande positioner i det svenska samhället, ett antal som inte alls står i någon som helst proportion till judarnas andel av Sveriges befolkning. Vad är de om inte judiska lobbyister, när de dagligen verkar för Israel och den internationella judendomen?
Solomin fortsätter med att sedan tillstå att "judarna är en ekonomiskt och politiskt stark grupp", varpå hon i nästa sekund skriver:
"...men frågan är om han [Goldberg] inte överskattar deras betydelse i den amerikanska och internationella politiken. Om man skall tro Goldberg hade judarna till exempel ett finger med i spelet när George Bush förlorade valet 1992. Han hade sårat judarnas känslor genom att påskina att det fanns en stor judisk lobbygrupp som försökte sabotera hans Mellanösternpolitik."Ännu ett exempel på Solomins lögntaktik:
"Judisk Krönika", den tidning där Solomin själv är redaktionell medarbetare, skrev följande i ämnet i Nr 4-5, november 1992, sid. 23. Man frågar där ut Phil Baum, biträdande direktör för American Jewish Congress, om George Bushs uttalande om den judiska lobbyn:
"Men Baum medger att det rådde en "viss känslighet" i lojalitetsfrågan när president Bush i sitt tal den 12 september 1991 kallade judarna för "mäktiga politiska krafter".
- "Men vår reaktion präglades inte av fruktan. Det var vrede och indignation. Vi tvingade honom att be om ursäkt.""Vad är detta om inte just makt! Skrytsamt berättat av American Jewish Congress´ biträdande direktör, och publicerat i Solomins tidning "Judisk Krönika". George Bush påpekar att det finns en stark judisk lobby, att de utgör "mäktiga politiska krafter". Den judiska lobbyn blir förbannad för att han högt sade sanningen, och använder sin makt till att tvinga Bush, USAs president, att be om ursäkt.
I sin bok "Jewish Power" citerar Goldberg också en jude som arbetar som "congressional aide" inom den amerikanska administrationen. Solomin återger citatet i sin recension:
"Politisk makt innebär att i det här landet är antisemitism inget man är stolt över. Pat Buchanan, som förolämpat den judiska gruppen i en rad frågor, måste gå ut och säga att han inte är antisemit. Till och med David Duke, som brukade klä upp sig i naziuniform, måste försöka bevisa att han inte är antisemit. De vill inte ses som våra fiender, på grund av vad vi är i Amerika. Det är politisk makt."Denne jude är rak på sak; "ingen vågar vara fiende till oss, alla backar, av fruktan för vår makt". Som en kommentar till detta rättframma uttalande, skriver judinnan Solomin hycklande:
"Frågan är om det har så mycket att göra med vad judarna "är i Amerika" som med efterkrigstidens allmänna reaktion mot rasism och fascism."Men i följande mening kläcker hon ändå ur sig att:
"...judarna är en jämförelsevis aktiv grupp som både röstar och skänker pengar till politiska ändamål; traditionellt finns till exempel många judiska donatorer i demokraternas valkampanjer."Judiska siffror visar att c:a 50% av demokraternas valkassa är sponsrad av sionistiska judar, och självklart sponsrar de inte någon om de inte vet att de kommer att verka för de judiska och sionistiska målen.
Med anspelning på den judiske kongressmedarbetarens uttalande om Pat Buchahan och David Duke, fortsätter Solomin:
"Anledningen till att Ahmed Rami så ivrigt framhåller att han är antisionist och inte antisemit är inte att judarna har någon inflytelserik position i Sverige, utan att en sådan etikett skulle döma ut honom i dagens svenska offentlighet."Ännu fler ohederligheter från Solomin. Ahmed Rami, hävdar konsekvent i intervjuver med honom att han är "antijudisk", går det att säga saken tydligare!! Desutom säger Rami att han inte är "antisemit" eftersom "antisemit inte är den som hatar judar, utan den som judar hatar", som han brukar uttrycka sig. "Antisemit" är bara ett judiskt skällsord som judarna använder som etikett att klistra på sina politiska motståndare. Och självklart är Rami "antisionist" i ordets rätta mening. Det räcker bara med att läsa hans böcker och Radio Islams programförklaring för att förstå det.
Och om judarna nu "inte har någon inflytelserik position i Sverige", hur kommer det sig då att både Ahmed Rami och David Janzon, två av Radio Islams ansvariga utgivare åkte i fängelse, efter intensiva judiska kampanjer. Och vilka var det som stod bakom "Bergmanaffären" riktad mot hela Uppsala Universitet? Var det kanske eskimåer??
Senare i sin recension börjar Solomin komma in på farlig terräng; hur kunna samtidigt skryta över judisk makt i media men samtidigt säga att den är betydelselös. Det är den nöt judinnan Solomin försöker knäcka.
Hon skriver:
"Myten om judarnas grepp om medierna har existerat ända sedan tidningarna i det moderna samhället började framstå som en reel maktfaktor."Kom ihåg att nu är det alltså en myt, enligt Solomin, att judarna har makt över medierna i USA.
Men i följande mening skriver hon:
"[Biltillverkaren] Henry Ford hakade under tjugotalet på denna föreställning och utmålade den judiska influensen som ett hot."Nu är det inte längre en "myt", men ett faktum att judarna har makt i media. Solomin skiftar istället frågan till huruvida denna "judiska influens" utgör något hot, såsom Henry Ford tyckte. Längre ner i artikeln kommer hon att skriva ännu mer om denna högst reela judiska massmediemakt.
Solomin hoppar sedan in på området judisk makt i Hollywood, med samma bedrägliga metod:
"Föreställningen att Hollywood styrs av judar har rötter tillbaka till drömfabrikens födelse - av det enkla skälet att det faktiskt var judiska immigranter som byggde upp den. Enligt Goldberg har Hollywood ännu i dag kvar något av den etniska färgningen, de flesta av cheferna på de gamla studiorna är judar, liksom många av författarna och producenterna. På så vis har judarna inflytande i filmindustrin."Jaha. Här erkänner hon att "föreställningen" att Hollywood styrs av judar, faktiskt inte är någon "föreställning" hos någon förvirrad "antisemit", men en helt korrekt tolkning av verkligheten. Eftersom hon nu tillstått det som judarna alltid normalt låtsas som inte finns, d v s judisk makt i Hollywood, måste Solomin sedan ägna sig åt "damage control" - skadebegränsning:
"Frågan är emellertid om det har någon verklig betydelse [att judar har inflytande i filmindustrin]. Dessa judar som dessutom i dag ofta är assimilerade, har helt enkelt inte haft något intresse av att använda denna makt för att sprida en särskild bild eller ett budskap. "Jaha. Låt oss bara läsa vad den amerikanske juden Michael Medved skrev i sin artikel "Jews Run Hollywood - So What?", publicerad i den amerikansk-judiska tidningen "Moment Magazine" augusti 1996:
"Jewish writers and directors employ unquestionably flattering depictions of Jews for audiences to react with sympathy and affection."Är inte det talande nog?
Solomin skriver istället lögnaktigt att:
"Dessutom förutsätter ett sådant ett slags konsensus, att judar skulle ha en bestämd ideologi som de vill pådyvla omvärlden bara på grundval av sitt gemena kulturarv. De första filmmogulerna var visserligen med i judiska församlingar och donerade pengar till judiska ändamål, men höll strikt isär sin bakgrund och sin affärsverksamhet."Ännu fler lögner från Solomin, skrivna för att förebygga att någon som läst hennes artikel skulle börja tänka tanken att judarna kanske missbrukar denna makt i Hollywood. Hon skriver att de judiska filmmogulerna "höll strikt isär sin bakgrund och sin affärsverksamhet". Och alla dessa antiarabiska, projudiska, proisraeliska filmer som formligen sprutas ut från Hollywood idag, vilka är det som står bakom dem?
Michael Medved skrev i sin ovannämnda artikel, rakt på sak:
"The combined weight of so many Jews in one of America´s most lucrative and important industries gives the Jews of Hollywood a great deal of political power. They are a major source of money for Democratic candidates. The industry´s informal patriarch, MCA chairman Lew Wasserman, wields tremendous personal clout in state and national politics. So do Barbara Streisand, Norman Lear and others."Vi fortsätter med Solomins artikel. I sita delen av sin recension går hon återigen in på temat judiska makt i amerikanska media. Som vi visat ovan, kallade hon det för "myten om judarnas grepp om medierna". Men i slutet av hennes artikeln låter det istället så här:
"Vad beträffar den övriga medievärlden hävdar Goldberg att "den judiska representationen [...] är oproportioneligt stor om man ser till hur stor del judarna är av befolkningen". Enligt honom utgör de visserligen bara fem procent av den nationella pressen - men om man ser till elitmedierna, som de ledande dagstidningarna och den tunga nyhetstelevisionen, är en fjärdedel av skribenterna, redaktörerna och producenterna av judisk börd."Ett oerhört tungt erkännande som också överenstämmer väl med vad den israeliska tidningen Ma´Ariv skrev den 2 september 1994, under rubriken "Judarna som styr vid Clintons hov":
"Det stora judiska inflytandet i Washington är inte begränsat till endast regeringen. I mediavärlden är en stor del av de framträdande personerna och många av dem, som producerar de populära TV-programmen, varma judar. En stor del av mediakorrespondenterna och tidningsutgivarna är judar, till på köpet varma sådana, som påverkas av sitt deltagande i närbelägna synagogor."Solomin skriver sedan om The New York Times judiska koppling, och kommer med en hel del, minst sagt häpnadsväckande, avslöjanden:
"The New York Times har en litet kuriös historia i detta avseende. Samma familj äger tidningen i dag som då den köptes 1896 av Adolph Ochs, som var jude. Även om det finns familjemedlemmar i dag som till och med är döpta, är det många som ser The Times som en judisk tidning, inte minst bland de amerikanska judarna (Goldberg konstaterar ironiskt att den för organiserade judar äger "en nästan religiös kvalitet. Man ser den som ett slags församlingsanslagstavla, det enda verktyget med vilket man kan nå den judiska publiken.")"Det här får en onekligen att tänka på Bonnier-ägda Dagens Nyheter i Sverige, som också alltmer börjar likna en "judisk församlingsanslagstavla". Framförallt kultursidorna, under judarna Arne Ruth, Maciej Zaremba och Daniel Birnbaums ledning, som av dem förvandlats till en "Judisk Krönika" i jätteupplaga.
Solomin skriver vidare:
"Emellertid försökte ägarna länge eliminera denna bild [av The New Tork Times som en judisk tidning] genom att tvinga vissa skribenter med typiskt judiska namn att endast signera artiklarna med sina initialer. Och ända fram till början till sextiotalet hade man rentav en policy att inte tillsätta judar på viktiga redaktörsposter. Idag har emellertid de tre senaste chefredaktörerna varit av judisk börd."Ett oerhört avslöjande påstående. De judiska ägarna, de som i bakgrunden styr The New York Times, var tidigare rädda att de skulle vara allt för uppenbart att tidningen var judestyrd. Därför försökte man medvetet bedra de icke-judiska läsarna (de judiska läsarna visste ju att det var "deras folk" som styrde den). Men nu är det inte så längre, man skyltar öppet med bl a judiska chefredaktörer.
Det måste betyda att judarna tror sig sitta betydligt säkrare i sadeln. Och det är också därför man kan publicera böcker som "Jewish Power" där man skryter om denna judiska makt. Man kan med denna kunskap i åtanke, ställa frågan: Inom vilka andra områden, just i detta nu, styr judar i bakgrunden, samtidigt som de gör allt för att kamouflera det verkliga maktförhållandet. Och när tänker de träda fram och avslöja de sanna makthavarna?
Avslutningsvis skriver Nina Solomin:
"Men betyder det att The New York Times är ett judiskt maktcentrum i USA? Att förutsätta en sådan lojalitet mot det egna ursprunget är orealistiskt, dessutom undrar man hur den skulle ta sig uttryck."Hon visar här en sista gång sin medvetna ohederlighet. Ty själv arbetar judinnan Solomin parallellt på både SvD och den fanatiskt sionistiska tidskriften "Judisk Krönika". Och flera andra judiska kulturskribenter på SvD gör likaså. Däribland kan man räkna Ricki Neuman, Jeanette Gentele, Harry Amster, Hedvig Hedqvist (Tarschys), Rita Tornborg och Rickard Swartz som alla skriver artiklar i "Judisk Krönika". Alla uttrycker de just "en lojalitet mot det egna ursprunget", genom detta dubbla engagemang. Och man måste här säga att det judiska för dessa personer är mycket starkt, och genomsyrar det mesta de skriver. Solomins avslutande drapa är lika ohederlig som fräck - en riktig judisk chutzpah. Men så blir det också när judar, för icke-judar, skall berätta om den judiska makten.
Ett tankeväckande judiskt citat:
"Det finns bara en makt som verkligen räknas: Den politiska påtryckningens makt. Vi judar är världens mäktigaste folk, eftersom vi besitter denna makt, och vet hur man tillämpar den."- "Jewish Daily Bulletin", 27/7, 1935
